Flytt-flyt

Nu är vi på plats i vårt nya hem.
I morse kom flyttfirman,
och ikväll har vi hemmet basmöblerat.

Men oj vad vi har burit och kånkat.
Flytta är inte lätt, känns sårigt
innan man vet hur det blir.

Nu när hela bohaget är på plats,
känns det bara bra,
för att inte säga jättebra.

Kroppen är mör vilket jag är tacksam för.
Allt bärande i trappor har gjort gott och gett motion.
Men ändå bättre att resultatet verkar bli bra för oss.

Här är lugnt och tyst.
Här är nära till naturen.
Och här har vi bara oss själva.

Stilla veckan..?
Nej inte i år.
Men här kommer vi att få stillhet.

Tack gode Gud.
Jag ber: Välsigna vårt hem
och alla som här går in och ut.

Första morgonen

Går ut med hunden på morgonpromenad,
inte nedför de vanliga fyrtiotre trappstegen
utan bara ut på bron och så ett trappsteg ner på moder jord.

Går längs radhuslängan ut på vändplanen närmast skogen.
Tittar ner mot stan och ser att dagen kommer att bli fin.
Här uppe är luften kall och klar och tystnaden andlös.

Går upp mot skogen ovanför vändplanen.
Mesar protesterar i talldungen, lagom förtjusta över hundbesöket.
En stig tar vid och vi följer den.

Det knarrar under klackarna och tallarna står nära.
Plötsligt hör jag något som jag aldrig skulle höra under morgonpromenaden på B-gatan:
En hackspett trummande sin hälsning:

Välkommen tillbaka till naturen, Jan!

Mycket

Allt är upp och ner här "hemma".
Vi bor inte här och inte där och vet inte var vi har våra grejer längre.
Vårt liv är nedpackat i flyttkartonger.
Det är så mycket jag ska fixa.
Och det händer så mycket hela tiden.

Har varit inhoppande palmsöndagspräst på Hemsön.
Har druckit kyrkkaffe hemma.
Har handlat och gjort pepparsås till middag.
Och flyttat två billass till nya huset.

Samt har funderat över Bjästa-eländet
och över om jag får besked om tjänsten i morgon.
Och mitt i allt blir Volvo uppköpt av Geely.
Inte för att det berör mig särskilt mycket men ändå.

Det är mycket nu.

Bjästa-kommentarer

Det hettar till på bloggen så fort man skriver Bjästa. Men så är det också hemskheter vi har fått höra och se under de senaste dagarna.

Det är roligt att många läser mina inlägg. Men jag blir fundersam över tonläget i en del kommentarer. Hur för mig helt obekanta och anonyma medmänniskor kan nedlåta sig till att bara råskälla över det jag skriver förstår jag inte. Och jag behöver inte heller acceptera sånt i min blogg. Visst är det roligt när folk ids kommentera det jag skriver om. Det är ju en del av nerven i bloggandet. Men jag känner att jag vill ha lite mer saklighet och hyfs i kommentarerna. Jag tar gärna emot tankar och åsikter om det jag skriver, men kommer att bli stramare med rena invektiv och oförskämdheter, och med anonyma kommentarer.

Till Peter H: Då du nu i ett par kommentarer har tyckt till om det jag skrev i inlägget Bjästa häromdagen, vill jag gärna förklara min ståndpunkt. Vad jag menade med att jag kanske borde hålla tyst var inte att man ska tiga om orättfärdigheter, utan att jag inte kände mig så tvärsäker direkt efter det upprörande teveprogrammet. Hade ju inga andra fakta att navigera efter än vad programmet hade serverat.

Även ett TV-team har ju en egen agenda. Erfarenheten har under åren lärt mig att verkligheten alltid är mer komplicerad än vad som ryms i en timme TV-tid. Jag borde alltså vara försiktig med mina domar innan jag har fått mer på fötterna ungefär, så menade jag.

Men det framgick tydligt av mitt inlägg att jag var upprörd och ledsen för det som hade hänt i Bjästa. Över att alla, inklusive min vän prästen tycktes hylla förövaren och lämna de drabbade. Därför kan jag tycka det hade varit mer klädsamt av dig med en fråga vad jag menade med att jag borde hålla tyst än med det som du skrev. Vi känner ju inte varandra och borde tänka på hur vi möter varandra i blogosfären. Det är riskabelt med anonymitetens möjlighet. Det visar inte minst Bjästa. Man kan frestas kasta ur sig domar som inte är särskilt välgrundade eller ens välmenande, och utan att ta ansvar för vart dom tar vägen. Och då är vi inte stort bättre än dom vi kritiserar.

Men tack för att du presenterade dig till sist. Det hedrar dig.
Välkommen tillbaka.

Dan före dan

Idag har jag mellan pendlat mellan mina flyttkartonger och nyhetsinslagen om Bjästa. Helt otroligt det som skett, och vilken folkstorm som uppstått! Under dagen har min vän L och alla andra ångrat sina uttalanden och försökt göra bättring. Men det är inte lätt att göra en pudel, alltså tvärvända och ta tillbaka så att det blir trovärdigt.

Och nu har vi sextio flyttkartonger fyllda och färdiga. I morgon får vi nycklarna till vårt nya radhus och kan börja kånka. Spännande.

Vilka kast!

Bjästa

Ikväll upprörs Sverige över Bjästa. Helt plötsligt har ett fridfullt samhälle Nolaskogs hamnat i mediernas centrum. Och även en präst.

Själv hade jag ingen aning förrän programmet Uppdrag granskning började och skildrade en förfärlig historia i Bjästa utanför Örnsköldsvik. En tonåring blir dömd i både tingsrätt och hovrätt för våldtäkt, men blir frikänd och hyllad av allmänheten, medan den drabbade tjejen blir utfrusen och dömd av bygden och måste flytta därifrån.

Jag känner prästen som uttalade sig så erbarmligt olyckligt. Lider med honom och hoppas att han har folk omkring sig nu ikväll, när folkets dom faller tungt. Han skulle ha tagit brottsoffrets ställning men gjorde det inte. Säger jag som inget vet, och inte var där och borde hålla tyst.

Gud var hos de drabbade. Hjälp Nätra församling att förbli hos dig, du som lider med varje människa och själv har drabbats av utfrysning, tortyr och korsfästelse.

Åh Herregud!

Jonas Gardell hånar inte alls Jesus. Men han kör förvisso med en dråplig pedagogik. Hans Åh Herregud-program ikväll var egentligen hellyckat. Bjöd på intressanta och lite provocerande tankar och fakta om Jesus blandat med miljöbilder från Nasaret, Rom och Koppom i Värmland, t.ex. Allt serverat på ett roligt men tankeväckande sätt.

Jag tror han har gåvan att evangelisera för vår tid. Hur många svenskar som aldrig går i kyrkan får inte höra om Jesus i dessa program?

Bara för att han är rolig och kontroversiell så är han inte hädisk. Han identifierar sig hela tiden med den tro som han granskar och påtalar faktiskt rätt viktiga saker som att Jesus troligen var riktigt fattig, mörkhårig, mörkögd och möjligen även tandlös och outbildad. Och så Gardells fråga: Gör inte denna möjlighet Jesu engagemang för de små och fattiga än mer trovärdigt?

Jag tror Gud tål humor. Humorn tar inte bort allvaret. Den gör allvaret mänskligt och nära.

Nu är det match

Timrå vann
och Skellefteå förlorade.
Men vad gör det
när både Luleå och Modo inte är med...

Fast en hockeymatch är bra som katalysator
när man har varit på jobbintervju
och är allmänt darrig och känslig
och i behov av att få ur sig spänningen.

- Men skjuuut då!
- Neej! Där var han nära en utvisning.
- Nu blir det mål..! Eller..?
- Och vad ska domaren säga ..?

Hjärtljud

Bebådelsedag.
Liv tänds
långt där inne.

Celler förenas
delas
enligt himmelsk kod.

Embryo, foster,
sist ett barn,
färdigt att födas till jul.

Men till dess
endast lyssnande
till modershjärtat.

Dagens ljus

Det är vårdagjämning.
Vintern är besegrad.
Och detta är den dag då jag för sextiotvå år sedan såg dagens ljus.

Tadaa! Här har ni mig!

Alltid lika roligt med födelsedagar.
Fast för två år sedan, vid gränövergången, sa jag inte det.
Då var det lite deppigt.
Sextio kändes så gammalt.

Nu tänker jag bara:
Just nu.

Just nu
lever jag.
Det finns inget i morgon, inget senare idag ens.
Bara just nu.
Hela tiden.

Så jag tog emot fika på säng med en förväntan som om jag fyllde nio.
Och åt tårta till eftermiddagskaffet och kände mig firad.
Vi gick till och med ut ikväll och åt middag på lokal.
Barna och systrarna har ringt och bonusbarnen med.
Kollegor har sms:at, och hela Facebook är fullt av grattishälsningar.

Av någon anledning betyder sånt här jättemycket för mig.
Fast jag fyller sextiotvå.
Tack! för att ni förstår det.

Vårtecken

Plusgrader, fast lite tveksamt.
Som på försök liksom.
En aning men inte mer.

Måsarna skriker i skyn utan att se något vatten.
Kråkorna däremot tror på våren och börjar bygga bo.
Talgoxen nöjer sig med att sjunga om det.

Ute, ett tunnt täcke nysnö,
såpass att hunden blir glad och lägger sig att gnugga sig i det.
Håller på att fälla vinterpälsen.

Vissa tecken talar om att vi närmar oss
Vårdagjämningen!
Och min födelsedag!

Vid bergets fot

De första fyra flyttlådorna är packade. Därmed har det hela börjat. Om en vecka gör vi klart köpet av radhuset och får nycklarna. Så nu gäller det packa. För ändamålet har jag lånat en massa flyttkartonger av flyttfirman. Så här finns nu jobb så mycket man orkar.

Jag tog alltså en semesterdag idag för att komma igång. Började med att bläddra igenom min garderob på jakt efter kläder att slänga. Efter min gallring låg tre stackars plagg på golvet. Jag hade hoppats på fler. Så då gav jag mig i kast med ett porslinsskåp i stället och virade in varje liten assiett, skål och ljusstake i papper och packade det varsamt i lådor. Vilket tog tid, och många nyhetstidningar.

Tre plagg på golvet och fyra kartonger med porslin blev alltså dagens summa.
Inte särskilt imponerande.
Men en bergsbestigning måste börja nånstans.

Mozart och Telemann

Plocka fram cellon ur djupa källarvalven.
Damma av den och undra när det hände sist.
Öva med Knappen inför logekvällen,
Mozart och Telemann.

Känna att det var länge sedan.
Och märka att det låter därefter.
Men ändå - en så vacker musik.
Den måste bara få låta bättre.

Och så ikväll bland murarbröderna,
Knappen på fiol och jag på min cello,
framförandes en Moderato-duett av Telemann,
samt efter avslutad loge: Paminas och Taminos duettaria ur Trollflöjten.
En varsam lovsång till kärleken mellan man och kvinna.

Det går faktiskt riktigt bra.
Jo visst hör jag att det låter lite falskt om min cello här och där.
Men vi spelar inspirerat och lyhört, med känsla och dynamik.

Och det går hem.
Flera av bröderna vitsordar det efteråt,
vilken vila det gav dem.

Roligt!

ToR kyrkokansliet

Idag har jag träffat mina kollegor internationella handläggare från i stort sett alla stift inom Svenska kyrkan. Kära kamrater som jobbar med samma frågor som jag. Det ser mycket olika ut i de olika stiften, men vi delar samma känsla, samma vision: Vår kyrka är en del i något större. Vi beror av varandra och behöver varandra jorden runt. Och detta måste få synas, få plats i våra församlingar därhemma. Några av oss har jobbat flera år med dessa frågor, andra är nya. Med mina sju år på stiftet hör jag numera till de mer erfarna stiftshandläggarna. Tyvärr känns det inte så. De yngre är mycket mer pålästa, kvicktänkta och självsäkra. Men jag är definitivt den äldste i gänget. Så - med afrikanska mått mätt innehar jag en enorm status... Det ni.

Om Jesus igen

Efter slutad arbetsdag har jag ikväll haft bibelcirkeln Om Jesus som började förra månaden.
Intressanta samtal kring vem han var, Jesus. Vår förförståelse av honom, våra schabloner, bilder och föreställningar.
Gardell utmanar våra bilder i sin bok, där han på goda grunder menar att Jesus troligen var fattig, outbildad, lite till åren kommen, kanske tandlös t.o.m. Kanske lite utanför p.g.a. att han var oäkting.
Om så vore, blir han mindre då? Nej, bara mänskligare.

Som Kyrkans unga sa nåt år: Gör som Gud. Bli människa.

Midfastosöndagen

Yes, det blev en morotssoppa till sist.
Steg upp kl 7 och skalade lök och slutade kl 14 då allt var diskat och undanplockat på församlingsgården. Det är roligt att vara volontär i församlingen och få göra en liten insats för en stor sak. Församlingens internationella grupp svarade för midfastosöndagens kyrklunch med tillhörande brödförsäljning. Därav morotssoppan.
Det gick vägen. Ingen klagade eller dog vad jag kunde se och höra. Men nästa gång ska jag nog tillsätta lite linser för att få den mer mustig och matig.

Vi fick höra om de allra första svenska missionärerna i Zimbabwe och se en film från den lutherska kyrkans 100-årsjubileum där. Astrid F har ju själv jobbat som Sv. kyrkans utsända där och känner varmt för landet och dess kyrka.

Inte lockar en sån här dag dom stora skarorna, men vi var trettiofem på kyrklunchen, och det är vi glada för. Intl gruppen lanserade också sitt särskilda fastekampanjprojekt: Hela världen-lotteriet med det jättefina blå stickade täcket som vinst.
Nu gäller det att sälja lotter under två veckor!
Nån som vill köpa?!

Lördagsrapsodi

Oh, what a day!
En soft förmiddag med hustrun och melodikrysset.
Sen ut till stugan på skarsnö. Bildbevis på den andra bloggen: http://www.janasa1.blogspot.com/ .

Därefter börjar uppladdningen inför - matchen.
Stadens töms fullständigt på folk en timme före nedsläpp.
Det vet jag som far och köper sextio morötter då.

Sen sitter jag där framför teven medan Luleå och Timrå slåss,
frenetiskt skalande på sextio morötter.
Tills det bittra slutet, då inga morötter längre finns kvar - för Luleå.

Då kommer hustrun hem från domkyrkans sinnesrogudstjänst,
glad över tillfället att predika
och märka att åtminstone en medmänniska fick hjälp.

Hon ställer sig att baka kakor till kyrkkaffet i morgon.
Själv har jag bakat två grekiska lantbröd på enklast möjliga sätt.
Ett litet bidrag till morgondagens brödauktion.

Och sen drabbas vi av Melodifestivalen.
Dvs. slutet.
Tack och lov.

Oh what a day!
Dags för sängen.
För i morgon - blir det morotssoppa!

TGIF!

Jag lutar mig tillbaka på den bekväma stolen vid vår matmöbel.
Middagen är inmundigad. Hustrun är nöjd och går för att vila en stund.

Själv har jag varit ledig idag, och allt har syftat fram emot denna stund. Redan när jag slår upp ögonen (ja inte exakt, för då ringer det på dörren och vår fastighetsmäklare står där), så börjar jag planera dagen och fundera på vad jag ska göra av fläskfilén ikväll.
Nu är den i tryggt förvar i min mage.
Alles gut, och jag kan luta mig tillbaka på stolen.

För att denna stund av maxat välbehag skall kunna infinna sig, är jag tvungen börja tidigt. Stiger upp sedan mäklaren gett sig av, tacksam att hon inte kramar mig som hon brukar, stadens enligt uppgift mest framgångsrika mäklare. Jag står ju där i bara morgonrocken och kisar vindögt. Klockan är åtta och jag har tänkt sova ut. Men därav blir intet. Medan jag stänger dörren och lägger hennes plastmapp till bostadsrättsföreningen åt sidan, börjar jag grovplanera dagen. För att en fredag ska bli lyckad krävs en noggrann planering. I duschen vaknar jag och vet med ens hur jag ska lägga upp dagen.

Glad åt morgonsolen kokar jag mig en kopp kaffe och ger Mozart frukost. Sen går vi ut tillsammans, i dubbla syften: han för att rasta sig så att säga, jag för att gå ner till Café Trädgårn och ta bilen som hustrun parkerat där när hon for till jobbet i arla morgonstund.

Med bilen kör jag hem och plockar fram cellon ur djupa källarvalven och far till Knappen för att öva inför frimurarnas högtidsdag på onsdag. Vi tränar en duett ur Trollflöjten och en kortis av Telemann. Sen hem med cellon och hämtar hunden igen, för han ska med. Hyr ett släp på OK, kör i vackervädret upp till Ullånger och hämtar sextio flyttkartonger. Kånkar sen upp dom de fyrtiotre trappstegen (som är delvis skyldiga till vår flytt) till vår lägenhet. Jag räknar ut att det handlar om mer än ett tusen trappsteg. Bra för gubbigheten.

Lämnar hunden hemma och lämnar tillbaka släpet. Passar på att handla på Kvantum inför middagen , sen hem. Packar ur varorna. Då ringer hustrun och är på hemväg. Mossan och jag kommer överens om att gå och möta henne. Vi följer Brunnshusgatan neråt stan och försöker undvika alla isfläckar som vårsolen skapat. Åsa kommer och Mozart blir lycklig som om det är hon som har varit till Afrika.

Kaffestund med avrapportering av dagen från ömse håll.
Sen börjar vi närma oss det hela dagen egentligen handlat om:
Middagen!

Jag får två timmar vid spisen i lugn och ro.
Gör svampstuvning, steker filéer, skalar potatis och sätter på ugnen.
Det, mina vänner är Fredag.
After work.
Inflygning mot helgen.
You name it.

Och nu är den hellyckade dagen till ända gången.

Thank God It's Friday!

Grieg-time

Kommer hem från Afrika och konstaterar att vargavintern är förbi.
Det är plusgrader både dag och natt, och drivorna sjunker ihop.
Gator smälter fram, och trottoarer med isfläckar och hundbajs.

Jag märker att försterlamporna som jag kopplat till timer tänds alldeles för tidigt.
Hunden har börjat fälla vinterpälsen vilket syns i alla hörn.
Och skatorna har byggt en sovstuga bredvid sin storstuga uppe i björken.

Efter dagens storstädning av hemmet sätter jag mig med en kopp kaffe och en skiva:
Griegs pianokonsert.
Ett säkert vårvintertecken.

Man borde åka till Afrika oftare.

Omega 3

Och jag som just tänkte påbörja min inköpta Omega 3-kur...

Men Uppdrag granskning kom emellan och avslöjade att fiskoljan i kapslarna inte kommer från Norge eller Peru utan från Västsaharas vatten. Där finns två moderna svenska fiskefartyg som tar upp mängder av fisk och säljer oljan till Norge som "pålitlig" fiskenation. Västsaharas fattiga som så väl skulle behöva äta sin fisk får i stället bistånd från Sverige, bl.a. i form av fiskprodukter från Östasien!

Nu ligger min Omega 3-kur redan i soporna,
och jag tror jag ska satsa på sill och strömming i stället.

Hoppas då att den är fiskad här,
och inte där...

Hemma igen

Efter en långresa på trettio timmar är jag hemma igen.
Tänk så snabbt det går att förflytta sig mellan olika bebodda världar i vårt universum.
De ligger oerhört långt ifrån varandra, typ trettio timmar.
Men på något sätt förenade trots avstånden i kilometer, språk och utveckling.

Jag är hur trött som helst, orkar egentligen inte skriva.
Men förundras över det osannolika, att jag i förrgår åkte ifrån Kapstaden i 40 graders värme och skönhet, och att jag i går kväll ankom till vårt hus, inbäddat i en annan skönhet av snö, vila och omsorger av min kära.

Cape Town

Sitting at the hotel the last night in South Africa after a wonderful weekend with our partner church Cape Orange Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa. Because ther are no dots to put over the a and o, I write in English. Hope you don't mind.

It is very hot here, around +30. Today I have been with my bishop to Robben Island, as always a shaking experience. You feel that RI:s museum over man's cruelty just doesn't fit in in the beautiful sceanery of Cape Town. Especially this year when everything here is about football. Our hotel is neighbouring the hudge football stadium of the World Cup in June.

A team from Harnosand diocese has been gathered with the pastors of our partner diocese for joint discussions on diaconal matters. Our bishop Tuulikki has been introduced to our friends and was vividly appreciated for her sermon on Wednesday night. The Director Ninni Smedberg from Varsta diaconal institute has given a very good teaching.

And myself, I have met a lot of friends and collages whom I hardly know,
but love.

Tomorrow we will return home from south to north, from warm to cold, from friends to friends, from one church to another, united in Christ.

Packar igen

Hemma igen -
för att vända igen.
Denna gång blir det en långresa.
Inom ramen för vårt vänstiftsarbete med Cape Orange-stiftet inom Södra Afrikas lutherska kyrka ska jag och min biskop i morgon åka mot Kapstaden.

Hon är inbjuden att för första gången besöka vårt vänstift. Där har Bishop Bill Bowles förberett ett medarbetarmöte som börjar på onsdag kväll i Athlone Youth Center i Cape Town. Biskop Tuulikki ska hälsas välkommen och inledningspredika. Och på torsdag ska hela dagen ägnas åt fortbildning i diakoni. Vårstas direktor Ninni Smedberg kommer för att undervisa, och även biskop Tuulikki och jag ska ge några inputs.
Under fredag och lördag ska andra saker avhandlas vid mötet, så då ämnar jag ta min biskop på "pilgrimsfärd" ut till Robben Island. Och så ska vi hälsa på Hans och Barbro Engdahl. Nån gång under dagarna kommer vi också att sitta i vänstiftsöverläggningar med Cape Orange-ledningen.
Sen deltar vi vid söndagens avslutande högmässa innan det är dags att vända näsan mot norr igen.

Med väntetider och anslutningar tar resan ganska precis ett dygn både ner och upp.
Jag kommer inte att ta med mig någon dator, så det kan bli glest mellan inläggen eller t.o.m. bloggpaus under närmaste veckan.