I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får.
Amen.
Min vana trogen ber jag den bönen också ikväll när vi sätter oss till bords.
Under de fem sekunder som bönen tar,
lyfter min tanke upp genom taket,
upp genom luften förbi träden kring vår stuga,
upp i luften ovanför Ångermanland,
ovan Sverige, Europa, Tellus.
Ännu högre,
upp ovanför vår atmosfär
där tomhet råder och ingenting kan leva,
rakt upp i rymden.
Där uppe står Pegasuskvadraten,
som den gjorde för hundra år sen,
för tusen år sen,
tiotusen,
hundratusen.
Och där uppe ligger Andromeda med huvudet i Pegasus övre vänstra hörn
och med sin mystiska nebulosa,
två miljoner ljusår bort.
Två miljoner år.
Så lång tid tar det för ljuset att färdas med ljusets hastighet därifrån och hit.
Dit hinner jag,
två miljoner ljusår bort
under de fem sekunder min bordsbön tar:
I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.
Är Jesus känd också i Andromedanebulosan?
Har man namn också där, och bord när man äter?
Äter man där överhuvudtaget?
Tänk om Gud har uppenbarat sig på ett helt annat sätt där?
På höstarna brukar jag spana rakt upp mot Andromeda
och försöka få syn på nebulosan,
den enorma stjärnvirveln, så lik vår egen galax.
Det går alltid bättre med en kikare.
När jag äntligen ser skymten av den suddiga stjärnhopen säger jag alltid:
Hej Andromeda, vi har samma Gud, du och jag.
Om vi har samma Gud, du och jag, Andromeda, så undrar jag:
Kommer vi att känna igen varandra i himlen,
även om vi och dina levande varelser inte pratar likadant,
äter som vi, har kroppar, namn eller bord som vi
eller ens bekänner Jesus som vi?
Den store Guden
som vi människor här på jorden tillbett under olika namn,
måste ju ha skapat dina barn också, Andromeda,
hur dom nu än ser ut.
Jag hoppas att den ende Guden har ordnat det så
att vi trots avståndet och alla troliga skillnader
får mötas någon gång någonstans
och få se varandra, och förstå.
29 oktober 2011
27 oktober 2011
Höstskog
Grå droppande dag
som aldrig bli ljus
Det är senhöst och risk för frost
Halkiga löv på marken
Lövskogen genomskinlig
En ensam korp klagar över skogen
Lerig stig
Men där
i allt det grå dämpade
under granarna
Mossa!
En matta av skinande vacker mossa
Klargrön nästan åt gult
liksom självlysande
En ljusets hälsning i gråhösten
som aldrig bli ljus
Det är senhöst och risk för frost
Halkiga löv på marken
Lövskogen genomskinlig
En ensam korp klagar över skogen
Lerig stig
Men där
i allt det grå dämpade
under granarna
Mossa!
En matta av skinande vacker mossa
Klargrön nästan åt gult
liksom självlysande
En ljusets hälsning i gråhösten
26 oktober 2011
Ekumeniska centret i Genève
I en stadsdel av Genève, där stora internationella institutioner som FN, ILO, WHO och Internationella Röda korset har sina huvudkontor, ligger det Ekumeniska centret. Det är inrymt i ett stort betongkomplex i funktionalistisk 60-talsstil som får mig att tänka på ett svenskt storsjukhus. Dessa byggnader inrymmer Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Reformerta världsalliansen, Europeiska kyrkokonferensen, Kristna studentvärldsfederationen, ACT-alliansen och Ekumeniska lånefonden.
Alltihop kallas Ekumeniska centret, vilket skylten vid entrén berättar på flera olika språk, Centre Oecuménique, Ecumenical Centre, Ökumenishes Zentrum, Centro Ecuménico och något dito på ryska.
Gruppen från Sverige består av oss internationella och ekumeniska handläggare från tolv av Svenska kyrkans tretton stift plus några handläggare från kyrkokansliet i Uppsala. Vi går in genom en stor port och smyger in i kapellet alldeles till vänster innanför entrén. Kapell är kanske fel ord, för det är en stor kyrka utan torn i form av en fyrkantig aula typ gymnastiksal med höjd till taket och med plats för flera hundra personer. Där har just morgonbönen börjat. På de skandinaviskt inspirerade snörstolarna sitter en brokig skara från världens alla hörn och vittnar med sin blotta närvaro om att här samlas den världsvida kyrkan.
En ekumenisk sångbok och en agenda för bönestunden räcks mig och jag går över ett kakelmönster i golvet som liksom rinner fram ur en väggmosaik som föreställer Jesu dop. Mosaikvattnet ”rinner” därifrån förbi några trappsteg ned på och ut över kyrkgolvet. Signalen är tydlig: Genom dopet kommer vi in i Kristi kyrka, och i tillhörigheten till Jesus Kristus har vi grunden för all kristen enhet. Vi skall sitta med fötterna i vårt dopvatten.
Kyrkorummet är utformat som ett gigantiskt tält med böljande tak och en baldakin som i fyra hörn hänger ner över koret. Tältet säger att vi är ett folk på vandring genom tiden och världen mot himlen.
Ett altare intar den centrala platsen i rummet. Det omges av kors och ikoner, av ett bokställ och en talarstol/ambo. På senare år har även ett litet skrank med en antydd portal i mitten arrangerats framför altaret för de ortodoxas skull. Arrangemanget ser trångt och aningen malplacerat ut och antyder att allt här handlar om kompromisser och att låta alla vara sig själva. Själva altaret står där som en bön och en längtan efter ett gemensamt nattvardsbord.
Borta i ett hörn står en stor brun orgel och bredvid den ett piano, ett gitarrställ och en mängd olika trummor och gonggongar och cymbaler. En sånggrupp för dagen leder oss i vackra hoppfulla irländska sånger till gitarrackompanjemang, som t.ex, den här slutsången:
How long will we sing? How long will we pray? How long will we write and send?
How long will we bring? How long will we stay? How long will we make amends?
Until all are fed we cry out! Until all on earth have bread.
Like the One who loves us each and every one, we serve until all are fed.
Efter morgonbönen myllrar alla ut till sina kontor och den väntande arbetsveckan på Ekumeniska centret i Genève.
Alltihop kallas Ekumeniska centret, vilket skylten vid entrén berättar på flera olika språk, Centre Oecuménique, Ecumenical Centre, Ökumenishes Zentrum, Centro Ecuménico och något dito på ryska.
Gruppen från Sverige består av oss internationella och ekumeniska handläggare från tolv av Svenska kyrkans tretton stift plus några handläggare från kyrkokansliet i Uppsala. Vi går in genom en stor port och smyger in i kapellet alldeles till vänster innanför entrén. Kapell är kanske fel ord, för det är en stor kyrka utan torn i form av en fyrkantig aula typ gymnastiksal med höjd till taket och med plats för flera hundra personer. Där har just morgonbönen börjat. På de skandinaviskt inspirerade snörstolarna sitter en brokig skara från världens alla hörn och vittnar med sin blotta närvaro om att här samlas den världsvida kyrkan.
En ekumenisk sångbok och en agenda för bönestunden räcks mig och jag går över ett kakelmönster i golvet som liksom rinner fram ur en väggmosaik som föreställer Jesu dop. Mosaikvattnet ”rinner” därifrån förbi några trappsteg ned på och ut över kyrkgolvet. Signalen är tydlig: Genom dopet kommer vi in i Kristi kyrka, och i tillhörigheten till Jesus Kristus har vi grunden för all kristen enhet. Vi skall sitta med fötterna i vårt dopvatten.
Kyrkorummet är utformat som ett gigantiskt tält med böljande tak och en baldakin som i fyra hörn hänger ner över koret. Tältet säger att vi är ett folk på vandring genom tiden och världen mot himlen.
Ett altare intar den centrala platsen i rummet. Det omges av kors och ikoner, av ett bokställ och en talarstol/ambo. På senare år har även ett litet skrank med en antydd portal i mitten arrangerats framför altaret för de ortodoxas skull. Arrangemanget ser trångt och aningen malplacerat ut och antyder att allt här handlar om kompromisser och att låta alla vara sig själva. Själva altaret står där som en bön och en längtan efter ett gemensamt nattvardsbord.
Borta i ett hörn står en stor brun orgel och bredvid den ett piano, ett gitarrställ och en mängd olika trummor och gonggongar och cymbaler. En sånggrupp för dagen leder oss i vackra hoppfulla irländska sånger till gitarrackompanjemang, som t.ex, den här slutsången:
How long will we sing? How long will we pray? How long will we write and send?
How long will we bring? How long will we stay? How long will we make amends?
Until all are fed we cry out! Until all on earth have bread.
Like the One who loves us each and every one, we serve until all are fed.
Efter morgonbönen myllrar alla ut till sina kontor och den väntande arbetsveckan på Ekumeniska centret i Genève.
24 oktober 2011
Sjukvårdsbyråkrati
En mig närstående får en kallelse till länssjukhuset för en provtagning.
Hon har väntat på kallelsen i ett halvår, en remiss skickades redan i februari.
En titt i almanackan visar dock att tiden inte passar, så hon ringer till sjukhuset för att få en ny tid.
- Jaha, säger sjukhuset. Då får vi skicka dig en ny kallelse.
- Då kanske vi kan komma överens om en ny tid nu per telefon?
- Nej, det går tyvärr inte.
- Varför inte?
- För att det är inte jag som utfärdar kallelsen. Vi skickar dig en kallelse när vi har hittat ett nytt datum och en ny tid åt dig.
- Men med mitt arbete är risken stor att den nya tiden inte heller passar.
- Då får du återkomma igen.
- Kan jag då kanske få tipsa er om tider som passar för mig så att provtagningen kan göras snart?
- Nej vi kan tyvärr inte ta emot dina önskemål. Du kommer att få en ny kallelse från oss.
- Men menar ni att det här är ett fungerande system?! Vore det inte bättre för alla parter om bokningarna kunde göras i samråd med patienterna? På det här sättet går ju en massa tid för mig, och kostnaderna ökar för er med en massa krånglig administration och onödiga porton t.ex.
- Ja kanske, men det är tyvärr inget jag kan göra något åt.
Man häpnar.
Jag trodde sjukvården var till för patienternas skull.
Men apparaten fungerar kanske bättre om man inte blandar in några patienter?
Hon har väntat på kallelsen i ett halvår, en remiss skickades redan i februari.
En titt i almanackan visar dock att tiden inte passar, så hon ringer till sjukhuset för att få en ny tid.
- Jaha, säger sjukhuset. Då får vi skicka dig en ny kallelse.
- Då kanske vi kan komma överens om en ny tid nu per telefon?
- Nej, det går tyvärr inte.
- Varför inte?
- För att det är inte jag som utfärdar kallelsen. Vi skickar dig en kallelse när vi har hittat ett nytt datum och en ny tid åt dig.
- Men med mitt arbete är risken stor att den nya tiden inte heller passar.
- Då får du återkomma igen.
- Kan jag då kanske få tipsa er om tider som passar för mig så att provtagningen kan göras snart?
- Nej vi kan tyvärr inte ta emot dina önskemål. Du kommer att få en ny kallelse från oss.
- Men menar ni att det här är ett fungerande system?! Vore det inte bättre för alla parter om bokningarna kunde göras i samråd med patienterna? På det här sättet går ju en massa tid för mig, och kostnaderna ökar för er med en massa krånglig administration och onödiga porton t.ex.
- Ja kanske, men det är tyvärr inget jag kan göra något åt.
Man häpnar.
Jag trodde sjukvården var till för patienternas skull.
Men apparaten fungerar kanske bättre om man inte blandar in några patienter?
23 oktober 2011
Skitgöra
Det vart lite kris i fredags.
Var ute i stugan för att göra vinter,
tömma kylskåp och skafferi och sånt.
Men också för att tömma separett-toan, ett alltid lika impopulärt göra.
Utan att gå in på deltaljerna så handlar det om att förpassa en välfylld plastsäck till en svart latrintunna, inhandlad på Hemabs kontor i stan.
Därefter skall tunnan köras tillbaka till kommunen och så är man av med den.
Men den här fredagen är det mycket nära att leveransen skiter sig, om man säger så.
Jag griper mig verket an, tar ett djupt andetag, håller andan och får efter en stund ner säcken i tunnan. Och på med locket. Så ja. Puh.
Fortsätter så med trevligare höstgöromål ett tag.
Men så inser jag plötsligt att kommunen ju stänger kl 16. Bäst att åka på en gång.
Bär alltså tunnan till bilen och kör min tvivelaktiga last in till stan.
Känner mig som en begravningsentreprenör med lik i lasten.
En kvart före fyra stegar jag in där jag köpt tunnan.
- Nej den ska inte lämnas här, upplyser en ung dam.
Den skall renhållningen ta hand om.
- Men jag har ju lämnat här förut, säger jag.
- Nej det måste vara fel. Det är där på andra sidan gatan du ska lämna latrinet.
- Nej, jag har faktiskt lämnat tunnan här, vidhåller jag men ser att det inte biter.
Så jag bär tillbaka tunnan till bilen och ställer den på nytt stadigt i bakluckan.
Och hoppas att jag hinner bli av med den före fyra.
Inne på renhållningskontoret sitter nästa vänliga dam.
- Jag undrar var jag kan lämna min svarta tunna.
- Är det en latrintunna, kollfrågar hon.
- Ja, dom sa inne på Hemab att den skulle levereras hit.
- Nej inte hit. Vi får inte ta emot latrinavfall inne i stan. Det måste köras till soptippen i Älandsbro.
Älandsbro! Jag tror inte mina öron. Det är ju från det hållet jag har kommit med tunnan. Ska jag nu måsta köra ditåt igen?? In med skiten i bakluckan igen. Och nu handlar det inte om begravningstempo längre. Ser med skräck framför mig en hel helg med oförrättat ärende så att säga. Genom stan igen och ut på E4, över Saltvikshöjden och girar sen vänster nere i Älandsbro och upp till Kullarmark och sopstationen som just ska stänga.
In på deras kontor.
- Jodå, ställ den bara där bakom asbestkontainern så tar killarna hand om den sedan.
- Yes! Jag närapå hoppar upp på disken och pussar killen så där som i Notting Hill.
Lastar så äntligen av min tunna, avbördar mig sommarens efterlämningar, gör upp med mitt förflutna, gör mig av med skiten.
Och rullar därifrån in i helgen som en fri man.
Var ute i stugan för att göra vinter,
tömma kylskåp och skafferi och sånt.
Men också för att tömma separett-toan, ett alltid lika impopulärt göra.
Utan att gå in på deltaljerna så handlar det om att förpassa en välfylld plastsäck till en svart latrintunna, inhandlad på Hemabs kontor i stan.
Därefter skall tunnan köras tillbaka till kommunen och så är man av med den.
Men den här fredagen är det mycket nära att leveransen skiter sig, om man säger så.
Jag griper mig verket an, tar ett djupt andetag, håller andan och får efter en stund ner säcken i tunnan. Och på med locket. Så ja. Puh.
Fortsätter så med trevligare höstgöromål ett tag.
Men så inser jag plötsligt att kommunen ju stänger kl 16. Bäst att åka på en gång.
Bär alltså tunnan till bilen och kör min tvivelaktiga last in till stan.
Känner mig som en begravningsentreprenör med lik i lasten.
En kvart före fyra stegar jag in där jag köpt tunnan.
- Nej den ska inte lämnas här, upplyser en ung dam.
Den skall renhållningen ta hand om.
- Men jag har ju lämnat här förut, säger jag.
- Nej det måste vara fel. Det är där på andra sidan gatan du ska lämna latrinet.
- Nej, jag har faktiskt lämnat tunnan här, vidhåller jag men ser att det inte biter.
Så jag bär tillbaka tunnan till bilen och ställer den på nytt stadigt i bakluckan.
Och hoppas att jag hinner bli av med den före fyra.
Inne på renhållningskontoret sitter nästa vänliga dam.
- Jag undrar var jag kan lämna min svarta tunna.
- Är det en latrintunna, kollfrågar hon.
- Ja, dom sa inne på Hemab att den skulle levereras hit.
- Nej inte hit. Vi får inte ta emot latrinavfall inne i stan. Det måste köras till soptippen i Älandsbro.
Älandsbro! Jag tror inte mina öron. Det är ju från det hållet jag har kommit med tunnan. Ska jag nu måsta köra ditåt igen?? In med skiten i bakluckan igen. Och nu handlar det inte om begravningstempo längre. Ser med skräck framför mig en hel helg med oförrättat ärende så att säga. Genom stan igen och ut på E4, över Saltvikshöjden och girar sen vänster nere i Älandsbro och upp till Kullarmark och sopstationen som just ska stänga.
In på deras kontor.
- Jodå, ställ den bara där bakom asbestkontainern så tar killarna hand om den sedan.
- Yes! Jag närapå hoppar upp på disken och pussar killen så där som i Notting Hill.
Lastar så äntligen av min tunna, avbördar mig sommarens efterlämningar, gör upp med mitt förflutna, gör mig av med skiten.
Och rullar därifrån in i helgen som en fri man.
21 oktober 2011
Mama Africa
Är det navelsträngen?
Är det Pappas filmer?
Är det vänstiftskontakterna med Sydafrika?
Magkänslan.
Längtan till ljuset, dofterna, dammet.
Och människorna!
På teve ikväll.
Miriam Makeba.
Mama Africa.
Och jag går igång.
Minns apartheidtiden
och kampen för Freedom!
Amandla!
Glädjen mitt i förtvivlan.
Sorgen fast solen.
Och känslan Ge-nu-i-ni-tet.
Out of Africa.
Son of the soil.
Ja, jag föddes där.
Alltid där. Med dig.
I Sydafrikas befrielse.
I Zimbabwes förtvivlan.
I Dawit Isaaks fängelse.
I Tunisien, Egypten och Libyen.
En kontinent, så tårfylld, så stolt.
Men nu med en diktator mindre.
Du besjöng kampen, sorgen och glädjen.
Du hade din tid och gled sedan in i historiens dimma.
Men jag glömmer dig aldrig.
Mama Africa.
Är det Pappas filmer?
Är det vänstiftskontakterna med Sydafrika?
Magkänslan.
Längtan till ljuset, dofterna, dammet.
Och människorna!
På teve ikväll.
Miriam Makeba.
Mama Africa.
Och jag går igång.
Minns apartheidtiden
och kampen för Freedom!
Amandla!
Glädjen mitt i förtvivlan.
Sorgen fast solen.
Och känslan Ge-nu-i-ni-tet.
Out of Africa.
Son of the soil.
Ja, jag föddes där.
Alltid där. Med dig.
I Sydafrikas befrielse.
I Zimbabwes förtvivlan.
I Dawit Isaaks fängelse.
I Tunisien, Egypten och Libyen.
En kontinent, så tårfylld, så stolt.
Men nu med en diktator mindre.
Du besjöng kampen, sorgen och glädjen.
Du hade din tid och gled sedan in i historiens dimma.
Men jag glömmer dig aldrig.
Mama Africa.
20 oktober 2011
Ekumenik!
Helförälskad.
Har varit på besök i Geneve, och de kristna kyrkornas samarbetsorgan Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, ACTalliance
och det ekumeniska studiecentret Bossey.
Vackra alpvyer förvisso under inflygningen
men ändå starkare intryck av det ekumeniska centret
och alla brinnande människor som jobbar där och på kyrkokansliet i Uppsala.
Vi besökte ekumeniska centret i Geneve.
Satt i den sal där alla stora samråd och debatter förs mellan världens kyrkor.
Från fondväggen talade Kristus ur Joh 17:21: "...för att de skall vara ett."
Info om KV:s idé, historia och utmaningar idag.
Sen Lutherska världförbundet. Lika inspirerande info om dess historia och projekt, förmedlad av LVF:s geralsekreterare Martin Junge.
Jag insåg att mycket av de pengar, som vi samlar in i Svenska kyrkan till det internationella arbetet, förmedlas via KV och LVF ut till systerkyrkor världen runt,
som på förhand har begärt LVF:a stöd till sina angelägna projekt.
Och jag insåg att dessa anonyma institutioner, KV, LVF och ACT-alliansen, där olika kyrkor går samman för gemensamma ändamål, är helt nödvändiga för att våra insamlade medel skall hamna i rätta händer.
Det är kanske genom dessa institutioner som vi överhuvudtaget kan tala om en gemenskap mellan oss och den s.k. världsvida kyrkan.
Och - hur hyllade man inte Svenska kyrkan för lång och trogen ekumenisk tjänst!
Min lilla fråga:
Finns glöden hos oss
för en framtid för ekumeniken?
Har varit på besök i Geneve, och de kristna kyrkornas samarbetsorgan Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, ACTalliance
och det ekumeniska studiecentret Bossey.
Vackra alpvyer förvisso under inflygningen
men ändå starkare intryck av det ekumeniska centret
och alla brinnande människor som jobbar där och på kyrkokansliet i Uppsala.
Vi besökte ekumeniska centret i Geneve.
Satt i den sal där alla stora samråd och debatter förs mellan världens kyrkor.
Från fondväggen talade Kristus ur Joh 17:21: "...för att de skall vara ett."
Info om KV:s idé, historia och utmaningar idag.
Sen Lutherska världförbundet. Lika inspirerande info om dess historia och projekt, förmedlad av LVF:s geralsekreterare Martin Junge.
Jag insåg att mycket av de pengar, som vi samlar in i Svenska kyrkan till det internationella arbetet, förmedlas via KV och LVF ut till systerkyrkor världen runt,
som på förhand har begärt LVF:a stöd till sina angelägna projekt.
Och jag insåg att dessa anonyma institutioner, KV, LVF och ACT-alliansen, där olika kyrkor går samman för gemensamma ändamål, är helt nödvändiga för att våra insamlade medel skall hamna i rätta händer.
Det är kanske genom dessa institutioner som vi överhuvudtaget kan tala om en gemenskap mellan oss och den s.k. världsvida kyrkan.
Och - hur hyllade man inte Svenska kyrkan för lång och trogen ekumenisk tjänst!
Min lilla fråga:
Finns glöden hos oss
för en framtid för ekumeniken?
15 oktober 2011
Guldkant
Fick igår ett väldigt värdefullt samtal med min biskop. Det lyste upp en annars rätt grå vecka. Sedan fick hustrun och jag några härliga after work-timmar med systern och svågern på Exotic spa med efterföljande middag tillsammans.
Idag lyser solen och vi är lediga. Åker snart till Kramfors för att se musikalen Harry Oliver. Och i morgon stundar en spännande tjänsteresa till ekumenikens Mecka, Genève.
Jag vill tacka livet.
Idag lyser solen och vi är lediga. Åker snart till Kramfors för att se musikalen Harry Oliver. Och i morgon stundar en spännande tjänsteresa till ekumenikens Mecka, Genève.
Jag vill tacka livet.
12 oktober 2011
Människor i tystnad
Klockan närmar sig åtta på onsdagsmorgonen.
I en kyrka i staden sitter trettio människor helt tysta.
Tystnaden är självklar, men icke desto mindre anmärkningsvärd.
Hur många inleder sin arbetsdag med en stunds tystnad?
Vi skall fira mässa, det är därför vi är här.
Och inför en gudstjänst brukar vi i vår kyrka vara tysta av hänsyn till varandra och vår inre andliga längtan. Vi förutsätter att vi är här för att bedja och söka Gud.
Men visst är det läckert, att trettio människor som på en given signal går in i en lokal
och sitter knäpp tysta i tio minuter innan någonting händer.
Vad rör sig inom oss? Tycker vi att tystnaden är pinsam eller svår att klara?
Sitter vi och kollar in vilka som är här idag och vad de har på sig?
-Titta där är hon, och där är han. Och den där tjejen har inte sett en hårborste idag.
Eller förstår vi att detta är Min Egen tid för Gud denna morgon?
Dessa tio minuter är min stund att sjunka ner i mig själv,
reflektera över min situation, vad dagen skall handla om, och nämna det för Gud.
En stund för bön, för min dag, för dem jag älskar,
för dem som just nu kommer in i kyrkan och slår sig ner i bänken framför,
dem jag känner och dem jag inte känner.
Omsluta dem med bön och välsignelser innan klockringningen och första psalmen tar vid.
Stunden innan gudstjänstens början avgör faktiskt hela gudstjänsten.
I en kyrka i staden sitter trettio människor helt tysta.
Tystnaden är självklar, men icke desto mindre anmärkningsvärd.
Hur många inleder sin arbetsdag med en stunds tystnad?
Vi skall fira mässa, det är därför vi är här.
Och inför en gudstjänst brukar vi i vår kyrka vara tysta av hänsyn till varandra och vår inre andliga längtan. Vi förutsätter att vi är här för att bedja och söka Gud.
Men visst är det läckert, att trettio människor som på en given signal går in i en lokal
och sitter knäpp tysta i tio minuter innan någonting händer.
Vad rör sig inom oss? Tycker vi att tystnaden är pinsam eller svår att klara?
Sitter vi och kollar in vilka som är här idag och vad de har på sig?
-Titta där är hon, och där är han. Och den där tjejen har inte sett en hårborste idag.
Eller förstår vi att detta är Min Egen tid för Gud denna morgon?
Dessa tio minuter är min stund att sjunka ner i mig själv,
reflektera över min situation, vad dagen skall handla om, och nämna det för Gud.
En stund för bön, för min dag, för dem jag älskar,
för dem som just nu kommer in i kyrkan och slår sig ner i bänken framför,
dem jag känner och dem jag inte känner.
Omsluta dem med bön och välsignelser innan klockringningen och första psalmen tar vid.
Stunden innan gudstjänstens början avgör faktiskt hela gudstjänsten.
09 oktober 2011
Kyrkosångens dag
Tacksägelsedagen är alla kyrkokörers dag i Svenska kyrkan.
Kollekt över hela landet till Kyrkosångsförbundet, ett förbund som förenar den allra största och mest seglivade och entusiastiska frivilligrörelsen inom vår kyrka.
Vi åker upp till min hemförsamlings kyrka, stiftets allra vackraste kyrka,
som dessutom ligger sagolikt vackert belägen vid Mörtsjön med utsikt över Prästholmen bort mot Gamla kyrkan på andra sidan.
Högsjö kyrka bjuder upp till tacksägelsedag med kyrkokören i högform och med sedvanliga skördealster av grönkål, rättikor och äpplen, inläggningar och marmelader, allt framburet till altarringen och smakfullt uppdukat i höstliga färger, till och med med en kratta, ett par stövlar och en vattenkanna som inramning. Vackra tacksägelseämnen!
Jag ser framför mig denna lilla kyrkokör under gångna decennier, ja jag kan faktiskt överblicka ett halvt sekel. Sångarna har bytt av varandra, många har kommit och många har gått under åren. De flesta som jag minns ligger nu i gravarna runt kyrkan. Men ännu lever kören och man kan inte missta sig på sångarglädjen. De trälar iväg till sångövning varje vecka, och medverkar regelbundet i församlingens gudstjänster. Ofta är kören mer än halva antalet kyrkbesökare.
Idag kör de latinamerikanskt och gör det så inlevelsefullt att man vill dansa i bänkarna. Här och där låter det lite si och så, tonhöjden är inte på topp jämt. Men vad gör det! Sångarnas glada ögon och ständiga leenden visar på det som är mer värt än aldrig så musikalisk perfektion. Det stavas tillhörighet och gemenskap. Dom vet sitt syfte och håller ihop efter alla dessa år för att fullgöra sin kallelse.
Och bakom dessa kära grånade körsångare ser jag fler smyga in i stämmorna, kära ansikten från förr. Medan kantor Hans sitter vid flygeln och ackompanjerar, ser jag kantor Åke och kantor Ralph komma fram för att instruera och dirigera. Även min barndoms kantor stiger fram ur skuggorna och - nej, inte för att dirigera. Latinamerikanskt år inte riktigt hans grej. Han ställer sig där han bäst begövs, i tenorstämman. Kören växer och förstärks av generationer elever i skolkören, och även ungdomsorkestern från fordom spelar med. Och uppe i taket blåser änglarna i sina trumpeter så att det ljuder ut till gravarna och ända upp till gamla efyran.
Måtte vi få behålla kyrkosången i våra kyrkor,
så att vi inte tappar tron på himlen och på glädjens makt!
Kollekt över hela landet till Kyrkosångsförbundet, ett förbund som förenar den allra största och mest seglivade och entusiastiska frivilligrörelsen inom vår kyrka.
Vi åker upp till min hemförsamlings kyrka, stiftets allra vackraste kyrka,
som dessutom ligger sagolikt vackert belägen vid Mörtsjön med utsikt över Prästholmen bort mot Gamla kyrkan på andra sidan.
Högsjö kyrka bjuder upp till tacksägelsedag med kyrkokören i högform och med sedvanliga skördealster av grönkål, rättikor och äpplen, inläggningar och marmelader, allt framburet till altarringen och smakfullt uppdukat i höstliga färger, till och med med en kratta, ett par stövlar och en vattenkanna som inramning. Vackra tacksägelseämnen!
Jag ser framför mig denna lilla kyrkokör under gångna decennier, ja jag kan faktiskt överblicka ett halvt sekel. Sångarna har bytt av varandra, många har kommit och många har gått under åren. De flesta som jag minns ligger nu i gravarna runt kyrkan. Men ännu lever kören och man kan inte missta sig på sångarglädjen. De trälar iväg till sångövning varje vecka, och medverkar regelbundet i församlingens gudstjänster. Ofta är kören mer än halva antalet kyrkbesökare.
Idag kör de latinamerikanskt och gör det så inlevelsefullt att man vill dansa i bänkarna. Här och där låter det lite si och så, tonhöjden är inte på topp jämt. Men vad gör det! Sångarnas glada ögon och ständiga leenden visar på det som är mer värt än aldrig så musikalisk perfektion. Det stavas tillhörighet och gemenskap. Dom vet sitt syfte och håller ihop efter alla dessa år för att fullgöra sin kallelse.
Och bakom dessa kära grånade körsångare ser jag fler smyga in i stämmorna, kära ansikten från förr. Medan kantor Hans sitter vid flygeln och ackompanjerar, ser jag kantor Åke och kantor Ralph komma fram för att instruera och dirigera. Även min barndoms kantor stiger fram ur skuggorna och - nej, inte för att dirigera. Latinamerikanskt år inte riktigt hans grej. Han ställer sig där han bäst begövs, i tenorstämman. Kören växer och förstärks av generationer elever i skolkören, och även ungdomsorkestern från fordom spelar med. Och uppe i taket blåser änglarna i sina trumpeter så att det ljuder ut till gravarna och ända upp till gamla efyran.
Måtte vi få behålla kyrkosången i våra kyrkor,
så att vi inte tappar tron på himlen och på glädjens makt!
08 oktober 2011
Disk
Diskar undan i stugan efter en god middag.
Bär porslin och skålar från bordet till diskbänken
medan hustrun går ut med hunden.
Står och sköljer undan matrester under kranen.
Torkar bort rester med hushållspapper
så att inte avloppet.
Fyller diskhon med vatten och droppar i lite grönt.
Tar fram diskstället från skåpet nedanför
och ställer till vänster om disk- och sköljhoarna.
Börjar plocka i glas, sen tallrikar.
Skrubbar och sköljer,
skrubbar och sköljer och ställer i stället.
Dagen har varit mycket skön,
inga stormar vare sig utan eller innan.
Sätter porlinet i diskstället i god ordning.
Ovanpå det,
plastbyttor som det varit sallad i
och ugnslådor rengjorda från gratäng.
Det blev en god middag,
en av höstens sista grillningar.
Smakerna sköljs ned i glömskan.
Nu snart klart,
liksom dagen,
välsmakande.
Sist av allt,
En nattfjäril kommer infladdrande.
Hamnar nere i den tömda diskhon.
Utom räddning förstås.
Redan blöt och stukad.
Jag skruvar på hetvattnet.
Tittar bort och torkar disk
medan det ångar från diskhon.
Måtte den dö fort, stackarn.
Tittar dit.
Hur bra mår man efter ett skållbad?
Den rör fortfarande på frambenen.
Jag tar diskborsten och trycker till.
Den blir stilla.
Vilken avslutning...
Bär porslin och skålar från bordet till diskbänken
medan hustrun går ut med hunden.
Står och sköljer undan matrester under kranen.
Torkar bort rester med hushållspapper
så att inte avloppet.
Fyller diskhon med vatten och droppar i lite grönt.
Tar fram diskstället från skåpet nedanför
och ställer till vänster om disk- och sköljhoarna.
Börjar plocka i glas, sen tallrikar.
Skrubbar och sköljer,
skrubbar och sköljer och ställer i stället.
Dagen har varit mycket skön,
inga stormar vare sig utan eller innan.
Sätter porlinet i diskstället i god ordning.
Ovanpå det,
plastbyttor som det varit sallad i
och ugnslådor rengjorda från gratäng.
Det blev en god middag,
en av höstens sista grillningar.
Smakerna sköljs ned i glömskan.
Nu snart klart,
liksom dagen,
välsmakande.
Sist av allt,
En nattfjäril kommer infladdrande.
Hamnar nere i den tömda diskhon.
Utom räddning förstås.
Redan blöt och stukad.
Jag skruvar på hetvattnet.
Tittar bort och torkar disk
medan det ångar från diskhon.
Måtte den dö fort, stackarn.
Tittar dit.
Hur bra mår man efter ett skållbad?
Den rör fortfarande på frambenen.
Jag tar diskborsten och trycker till.
Den blir stilla.
Vilken avslutning...
07 oktober 2011
Litteraturpriset
Jag undrar om inte hela Sverige hoppade högt och ropade Äntligen!
Vårt lands kanske allra främste poet Tomas Tranströmer får nobelpriset.
Det är enormt.
Det är länge sedan sist och då var det mer tvivelaktig utnämning.
Svenska akademien gav 1974 priset till två av sina egna ledamöter...
Den här gången är det mycket välförtjänt.
Senast en svensk poet fick priset var 1951, och det var Pär Lagerkvist.
Trots att jag själv gillar poetiskt förtätade uttryck så har jag av någon anledning inte läst mycket av Tomas Tranströmer. Men igår tog jag fram den enda bok jag har av honom.
Och jag fastnade direkt.
Han överraskar och tumlar runt i nya oväntade metaforer hela tiden.
Språkligt enkelt, men såå njutbart.
Nu ska han med till stugan i helgen, var så säker.
Där har vi dessutom en nyinstallerad braskamin.
Ikväll skall den få premiärknastra till Tranströmers ära
och jag ska sitta där i eldens sken
och avnjuta pristagaren
i höstmörkret.
Vårt lands kanske allra främste poet Tomas Tranströmer får nobelpriset.
Det är enormt.
Det är länge sedan sist och då var det mer tvivelaktig utnämning.
Svenska akademien gav 1974 priset till två av sina egna ledamöter...
Den här gången är det mycket välförtjänt.
Senast en svensk poet fick priset var 1951, och det var Pär Lagerkvist.
Trots att jag själv gillar poetiskt förtätade uttryck så har jag av någon anledning inte läst mycket av Tomas Tranströmer. Men igår tog jag fram den enda bok jag har av honom.
Och jag fastnade direkt.
Han överraskar och tumlar runt i nya oväntade metaforer hela tiden.
Språkligt enkelt, men såå njutbart.
Nu ska han med till stugan i helgen, var så säker.
Där har vi dessutom en nyinstallerad braskamin.
Ikväll skall den få premiärknastra till Tranströmers ära
och jag ska sitta där i eldens sken
och avnjuta pristagaren
i höstmörkret.
04 oktober 2011
Svinga svärdet
Jag har varit på två dagars prästfortbildning här i Härnösand.
Roligt träffa kollegor, både yngre och äldre.
(Ja så många som är äldre och ännu är i tjänst finns det inte nu längre.)
Särskilt roligt var det att prata med våra vignings-yngsta präster. Medan jag var biskopens adjunkt fick jag ju följa några av dem sista biten fram till vigningsdagen. Det är roligt se att de är så glada åt den tjänst de får stå i idag ute sina församlingar.
Men under samtalen med dessa kära nya präster kom tankarna:
-Måtte ni inte bli som jag blev!
Först var jag fylld till brädden av tvivel inför min vigning.
Tvivel på Bibeln som auktoritet.
Och tvivel på kyrkan som jag upplevde som oandlig och stockkonservativ.
Men snart efter min vigning i Luleå domkyrka den 17 dec 1972 sögs min törstande tomma själ in emot nylaestadianismen i form av en kollega och mästerpredikant som talade med makt och myndighet och icke som de skriftlärde.
Det blev väckelse bland Kyrkans ungdom i stiftet.
Mycket allvar, mycket allvar, och I tro under himmelens skyar.
Just ingen glädje.
Vi unga präster fick mycket att göra på ungdomslägren. Själavårdsbehoven var enorma.
Och mina inre tvivel motades med lovsång.
Det här funkar ju! Vi är på gång! Gud är mitt ibland oss!
På många sätt var det här en mycket lycklig tid i min tjänst som präst.
Men i min osäkra Simon Petrus-själ föddes också en säkerhet, som om jag nu visste Guds vilja och rätt kunde tolka hans ord. Jag var ju mycket anlitad som talare i såväl ungdoms- som församlingssammanhang och predikade om Andens gåvor och Andens frukter, vilket fyllde ett stort behov. Jag fick vara med om att vinna segrar för Gud och se många unga komma till tro och många äldre få ny kraft.
Gott och väl.
Men sjävförtroendet satt grunt.
Innerst inne var jag fortfarande osäker och fylld av tvivel.
När sedan mina släktingar och vänner började få problem i äktenskapet, såg jag det som min uppgift att tala Guds ord till dem och förehålla dem det orätta i att skilja sig. Jag vet om en, två, tre, fyra, flera såna fall, inför vilka jag idag bara känner Kyrie eleison, Herre förlåt. Jag svingade svärdet som Simon Petrus i örtagården och högg hos flera av mina vänner av ett öra för mer av mina förnumstiga gudsord.
En av dem talade jag med idag.
Och jag tror att han förstod hur ledsen jag idag är
för alla de domar jag fällde innan jag själv åkte dit.
Måtte mina yngre kollegor slippa den fällan.
Självsäkerhetens fälla.
Övermodets fälla.
Tack Jesus för din nåd över oss syndare.
Roligt träffa kollegor, både yngre och äldre.
(Ja så många som är äldre och ännu är i tjänst finns det inte nu längre.)
Särskilt roligt var det att prata med våra vignings-yngsta präster. Medan jag var biskopens adjunkt fick jag ju följa några av dem sista biten fram till vigningsdagen. Det är roligt se att de är så glada åt den tjänst de får stå i idag ute sina församlingar.
Men under samtalen med dessa kära nya präster kom tankarna:
-Måtte ni inte bli som jag blev!
Först var jag fylld till brädden av tvivel inför min vigning.
Tvivel på Bibeln som auktoritet.
Och tvivel på kyrkan som jag upplevde som oandlig och stockkonservativ.
Men snart efter min vigning i Luleå domkyrka den 17 dec 1972 sögs min törstande tomma själ in emot nylaestadianismen i form av en kollega och mästerpredikant som talade med makt och myndighet och icke som de skriftlärde.
Det blev väckelse bland Kyrkans ungdom i stiftet.
Mycket allvar, mycket allvar, och I tro under himmelens skyar.
Just ingen glädje.
Vi unga präster fick mycket att göra på ungdomslägren. Själavårdsbehoven var enorma.
Och mina inre tvivel motades med lovsång.
Det här funkar ju! Vi är på gång! Gud är mitt ibland oss!
På många sätt var det här en mycket lycklig tid i min tjänst som präst.
Men i min osäkra Simon Petrus-själ föddes också en säkerhet, som om jag nu visste Guds vilja och rätt kunde tolka hans ord. Jag var ju mycket anlitad som talare i såväl ungdoms- som församlingssammanhang och predikade om Andens gåvor och Andens frukter, vilket fyllde ett stort behov. Jag fick vara med om att vinna segrar för Gud och se många unga komma till tro och många äldre få ny kraft.
Gott och väl.
Men sjävförtroendet satt grunt.
Innerst inne var jag fortfarande osäker och fylld av tvivel.
När sedan mina släktingar och vänner började få problem i äktenskapet, såg jag det som min uppgift att tala Guds ord till dem och förehålla dem det orätta i att skilja sig. Jag vet om en, två, tre, fyra, flera såna fall, inför vilka jag idag bara känner Kyrie eleison, Herre förlåt. Jag svingade svärdet som Simon Petrus i örtagården och högg hos flera av mina vänner av ett öra för mer av mina förnumstiga gudsord.
En av dem talade jag med idag.
Och jag tror att han förstod hur ledsen jag idag är
för alla de domar jag fällde innan jag själv åkte dit.
Måtte mina yngre kollegor slippa den fällan.
Självsäkerhetens fälla.
Övermodets fälla.
Tack Jesus för din nåd över oss syndare.