Valborsmässoafton

Gransångaren hälsar våren i Ytterskog.
Morfar kallade fågeln för droppa-sparr'n på grund av dess droppande sång.

Morgonpromenaden med hunden lovar en fin dag.
Och det blir en fin dag.

Solsken mest hela dagen,
och varmt dessutom, ju mer dagen framskrider.

Stiftskansliet stängt idag.
Alltså en ledig klämdag.

Jag följer hustrun in till stan på morgonen,
ägnar förmiddagen åt däckbyte och shoppinglistan.

Sedan kör vi ut hit till vår sommarstuga i Ytterskog,
kokar kaffe och får ett efterlängtat samtal i solen på altanen.

Tar tag i ogräs och stormfällda granar.
innan det är dags för valborgsmässogrillningen.

Snön smälter allt vad den orkar
för att hinna undan innan första maj.

Bäcken brusar som om det gällde ett distriktsmästerskap.
Tur det, då slipper jag höra mitt öronsus.

Solen belyser min middagsgrill,
och för första gången i år har vi tjugo grader ute.

Välkommen, härliga vår!

Härnösands domkyrka idag

Precis som jag facebookade om blev det en höjdargudstjänst i domkyrkan idag.
Fina berörande psalmer, två präster som båda var närvarande och fokuserade.
Och Cristina G:s predikan, som var mycket genomtänkt, välformulerad och tänkvärd.

Många människor i kyrkan.
Kända och okända ansikten, svenskar och invandrare.
Dessutom ett tiotal frimurarebröder vad jag såg.

Glad stämning, som kanske till dels berodde på att det var vårväder ute..?
En otvungen atmosfär, vilket märktes under handhälsningen med Kristi frid.
En känsla av den uppståndnes närvaro i allt.

Magdalenakören sjöng. Den startade för ett par år sedan som Våga sjunga-kören,
men har nu tack vare sin körledare Lars G F vuxit till klar domkyrkostandard.
Kören bidrog helt klart till dagens gudstjänstglädje.

På slutet fick vi ett kryddigt, krämigt postludium med Lars G F.
Jag fick hålla hårt i mina händer för att inte ta upp en applåd efteråt.
Om detta nu är tecken på en god och givande gudstjänst.

Personligt berörande blev också sången O Guds lamm
som sjungs alldeles innan nattvardsutdelandet.
Idag kändes den så andlöst nära Jesu kors och Guds lamm, som där ger sitt liv för mig.

Bilden av en arbetskamrats kamp mot sin sjukdom,
och Jesus som bär kampen och sjukdomen med henne.
O Guds lamm... Förbarma dig över oss... Giv oss din frid.

Att jag sedan visste om en person i kyrkan idag, som nyligen väcks till att söka Gud,
fyllde mig och hela gudstjänsten med en sån glädje
att jag ville brista ut i Halleluja, en applåd eller Vintern rasat ut, eller whatever...

Livet ger inte upp!
Fåglarna sjunger.
Det är dags för valborgsmäss.

Växtplats igen

I januari skrev jag här i bloggen om stiftets växtplatskurs för nya medarbetare i församlingarna som behöver mer kött på benen om vad Svenska kyrkan är, tror och gör. Och jag sa redan då att jag nog måste ha världens roligaste jobb. Nu har gruppen samlats på nytt, till delkurs 2, och det är nitton vetgiriga och motiverade människor från stiftets olika hörn som återkommit med höga förväntningar. Och det är lika skoj den här gången.

Gårdagen handlade om Bibeln och idag gällde det Jesus och vår efterföljelse. Dagen började med en morgonmässa som jag hade förmånen att leda i domkyrkan. Efter mässan gick gruppen över till stiftskansliet där de fick en kort introduktion till stiftets uppdrag och arbete. Sen tillbaka till domkyrkan som nu var omriggad för en timmes meditativ frälsarkransvandring till olika stationer i kyrkorummet. Den leddes av domkyrkans diakon Åsa. Fyllda av intryck promenerade de flesta sedan tillbaka till Vårsta, där vi satte oss i en timmes eftersnack om frälsarkransen, vad den är och hur den kan hjälpa oss i vår tro och användas i församlingsarbetet. Efter lunch och en lektion om pilgrimsvandringar och retreater åkte gruppen upp till Högakustenbron och gick det lilla meditationsspåret runt Hornöberget.
Dagen avslutades med ett inspirerat pass om hur vår kursledare Mia nyligen firade påsk i Jerusalem. En fullmatad dag således.

Varför skriver jag om det här? Jo för att det är så roligt att möta människor som är berörda av det vi håller på med och vill få en grundkurs i det hela. Och sen tycker jag om att öppna dörrar för människor in till mysteriet. Hjälpa dem till aha-upplevelser: Jaså det är därför kyrkan gör så... Eller att jag får se hur folk från helt olika församlingar blir systrar och bröder med varandra och vänner för framtiden.
Det här är verkligen något som borde göras vartenda år, för jag tror behovet är jättestort av grundkunskaper och fördjupande samtal och upplevelser för den som har fått en uppgift i sin församling utan att ha gått den långa vägen för att komma dit.

Gott ist nur Liebe

"Gott ist nur Liebe."

Taizésången har ljudit i mig den senaste tiden.
Alltsedan påskdagen faktiskt.

Text och melodi är helt underbart sammanflätade. Lyssna här:

Gott ist nur Liebe. Wagt für die Liebe alles zu geben.
Gott ist nur Liebe. Gebt euch ohne Furcht.

Det är på svenska:
Gud är endast kärlek. Våga ge allt för kärleken.
Gud är endast kärlek. Ge er utan fruktan.

Sången ansluter klockrent till temat för Medarbetarmöte 2012.
Jag får genast en vision och en utmaning:
Tänk om denna sång finge genomsyra kvällsmässan i Taizéton på lördagen…

I Marias lovsång

Det är en sval aprilmorgon när jag öppnar två stora gröna dörrar
i hörnet av S:t Olovsgatan och Sysslomansgatan i Uppsala
och stiger in i Svenska kyrkans rymliga foajé. 

Jag är där för att vara med på två dagar kring flykting- och integrationsarbetet i kyrkan.

Det är alltid roligt att komma hit till kyrkokansliet.
Så var det igår och det känns också idag.

Dagen börjar med mässa i Marias lovsång.
Kapellet på kyrkokansliet heter så.
Det ligger i anslutning till entrén
och är en fascinerande liten oas mitt i Svenska kyrkan så att säga.
Kapellet är enkelt inrett som en bönegrotta med ett trettiotal stolar och ett altare.

Plus en altartavla!
Det är den som gör andaktsrummet.
Det är den som är kapellets själ.
Kanske även Svenska kyrkans?

En muralmålning, som föreställer Marias lovsång ur Lukas första kapitel, brer ut sig över väggen. Jungfru Maria skyndar liksom ut på korväggen från vänstra sidan och håller ut sin blå kappa eller mantel, där hon samlar små porträtt av människor från skilda kontinenter och folkslag.
Jag får känslan av att hon likt hönan vill samla så många av Jesu minsta bröder och systrar som hon kan under sina vingar. Ge dem mat och se till att de får sina rättigheter:
”Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.”

På kyrkokansliet börjar alltid arbetsdagen med en morgonbön i Marias lovsång,
men på torsdagar är det mässa.
Jag slår mig ner med ett leende, glad och tacksam över gårdagens stora ekumeniska nätverksmöte kring flyktingarbetet, men ändå mer tacksam över kvällen med alla mina uppsala-barnbarn. Och nu under mässan ser jag att jungfru Maria har plats också för deras porträtt i sin mantel. Tanken svindlar och förstärks av att han som sitter där framme och spelar flöjt till psalmerna är mina två äldsta barnbarns pappa.

Och prästen Karin leder och predikar så bra.
Och Kristus är där, så uppstånden!
Och medan han mättar oss hungriga med sitt goda
spelar Micke ett vackert och mycket vilsamt solostycke av J S Bach.

Min själ prisar Herrens storhet!

Oj vilken helg

Oj vilken helg!
Nej den har inte handlat om stugan eller släktbesök eller någon häftig  konsert.
Den har handlat om jobb.

Jag har varit fullt sysselsatt i vingården.
Herrens vingård.
Där är det uppenbarligen vårbruk.

Vi har haft en internationell konferens i stiftet under namnet Stiftets världsdag.
Sextio eldsjälar från stiftets olika församlingar samlades till en fredag-lördag
med informationer och inspirationer kring Svenska kyrkans internationella arbete.

Jag skulle kunna orda hur mycket som helst om den lyckade konferensen,
men jag avstår.
Har bara en stark känsla av att den uppståndne Kristus välsignade oss.

Huvudtalare var Erik Lysén, Svenska kyrkans internationelle chef,
Johanna Holmlund Lautmann från Svenska kyrkan i utlandet,
samt vår egen biskop Tuulikki Koivunen Bylund som ledde sändningsmässan.

Men viktigaste av alla var alla internationella ombud från församlingarna,
som gav en sån energi till mötet
och som verkligen ville veta mer och bli nytända.

Och idag, innan jag hann smälta gårdagen,
inträffade en ny höjdare.
Med hustrun var jag i Sköns kyrka och vittnade om uppståndelsen.

En härlig internationell grupp i församlingen tog emot
tillsammans med sin församlingspräst.
De visade stor gästvänlighet och vilja att delta i gudstjänsten.

Jag predikade om Sköns kyrkas altartavla, en stark trärelieff om dagens evangelietext:
Lärjungarna som får näten fulla av 153 fiskar,
och Jesus som tar emot sina vänner på stranden och mättar dem med fisk och bröd.

Sköns kyrka är ljus och mycket påsk-vacker.
Församlingens sprudlande organist Ann-Kristin spelade och sjöng så det stod härliga till.
Anders och Sten var värdar vid kyrkkaffet och sålde lotter till församlingens Liberiaprojekt.

Och Kristus var där.

Åsa berättade och visade bilder från Sydafrika
och den lansering av Frälsarkransen som hon fått medverka i
i vårt vänstift Cape Orange.

Efter amen, tack och adjö rullade vi hemåt,
enormt tacksamma för en givande helg,
och helt bedövande trötta.

Nu ska jag koppla av efter denna maxade helg
och se på ishockeyfinalen.
Jag ska försöka stå ut med att Skellefteå inte vinner guld.

Apropå

Tack för den, Seglora smedja!

Tusen frågor längs Emmausvägen

Idag går vi till Emmaus
och försöker förstå vad som hände.
Vem Jesus var egentligen
och hur kunde det gå som det gick.

Varför dog han,
och är det sant som dom säger att han har uppstått ur sin grav?
Kyrkan har trott det i två tusen år nu
men vandringen till Emmaus fortsätter.

Du okände medvandrare,
Om Jesus verkligen har uppstått,
var finns han då idag?
Om all makt har givits honom i himmelen och på jorden,
varför syns den inte mer då?

Om Jesus lever och har besegrat döden,
då bär kyrkan på sprängdeg minst sagt.
Men varför är hon då så rädd för sitt budskap?

Det vore fantastiskt om Jesus är uppstånden,
för då har inte döden det sista ordet med oss människor utan livet.
Då finns det en Gud och en himmel för syndare,
och hopp för mänskligheten även inför ragnarök.

Vet du, nuförtiden efter två tusen år har så mycket förändrats.
Världen är så totalt olik den som Jesus levde i.
Han trodde att jorden var platt t.o.m

Vad tror du om dom svåra frågorna?
Vad skulle Jesus ha sagt om stamcellsforskning, fosterdiagnostik, abort, självmordet och människovärdet?
Miljöhotet, vår livsföring, samlevnadsformerna,
och det faktum att vi idag är sju miljarder människor som ska dela på luften och maten.

Jag tror själv att Gud är alla människors Gud, inte bara de kristnas.
Undrar vad Jesus skulle ha ansett om andra religioners trosutövare.
Är himlen bara till för kristna? Det vore väl ogint.
Hur går det för de många som är svaga till att tro men ändå har så mycket kärlek att ge?.

Ja frågorna är både brännande och många längs emmausvägen.
Tack för samspråket, okände medvandrare.
Jag bor här. Ska du följa med in på lite mat?

Okey, välkommen stiga in hos mig.

Jesus är död

Jesus är död.
Ja åtminstone på påskafton
enligt vårt kyrkoår.

Domkyrkan annonserade att kyrkan skulle hållas stängd idag.
Påskafton är den enda dag då ingen gudstjänst hålls i kristenheten,
förrän det drar ihop sig framåt natten.

En dag för vila för alla sönderpredikade predikanter.
En dag utan några som helst trosmässiga krav.
Jesus är död, let's face it.

Det blev inte som vi trodde och hoppades på
när vi läste teologi för fyrtio år sedan
eller när vi omkring år 30 vandrade med honom längs Genesarets strand.

Han sa mycket som var bra, ja rentav träffande.
Han gjorde saker som visade att han hade gudomlig makt.
Men han förklarade aldrig så att vi riktigt förstod.

På vad sätt skulle vi följa honom?
Att vi skulle följa honom var nog rätt klart.
På den punkten var han tydlig. Men hur?

Skulle vi fortsätta göra under som han?
Det lyckades inte mer än något år. Sen funkade det inte.
Kraften liksom avtog med avståndet till påsken.

Skulle vi tro och predika att han själv var Gud,
eller handlade det om att han bara ville visa hur Guds rike är?

Är offerlammsteologin en nödvändig nyckel till kristen tro??

Menade han att han själv ville bli tillbedd?
Eller var han t.o.m. själv rädd för att bli avgudadyrkad?

Idag har jag och kanske fler präster än jag svårt för offerteologin.
Att Guds helighet och heder kräver ett blodsoffer.
Det var lättare att predika så på enväldets tid än på demokratins.

Men visst, det finns en moralisk lag i tillvaron.
Vad människan sår, det skall hon ock skörda.
Och utan att blod utgjutes finns ingen förlåtelse.

Jag kan de bibelorden.
Men jag vänder mig i märgen mot den feodale härskaren,
vars ära är så viktig att han för att upprätthålla den offrar sina barn.

Jesu död kanske inte var helt nödvändig för att Gud skulle vilja förlåta mig.
Jag tror inte att Guds heder kräver att syndaren måste evigt dö.
I så fall skulle Gud mer likna Fadimes pappa än min far.

Men kanske Jesus dog
för att jag skulle se att Gud aldrig lämnar mig i sticket,
trots att jag inte är något helgon.

Idag känns Jesu död för mig betydelsefullare som tröst:
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.
Det finns en som är kvar när allt annat sviker och bedrar.

När jag skall lämna världen, o lämna du ej mig.
Och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden, o Jesu, för din död.

Skärtorsdag i fjällen

Sitter på Pensionat Helags i Ljungdalen och pustar ut.

Den gångna veckan har varit späckad för att inte säga maxad.

Förra torsdagen var jag och hustrun i Appalacherna och vandrade i bergen med Ulla.

I söndags flög vi så till New York och vandrade i Central Park med barn och barnbarn.

I förrgår, tisdag, lämnade jag Åsa hos Andreas familj och flög hem för jobbets skull.

Landade igår morse välbehållen men utan att ha sovit en blund. 

Deltog i ett heldagsmöte på kyrkokansliet i Uppsala. 

Under dagen tjocknade jag till i huvudet och fick feber. 

På kvällen kom jag så hem till Härnösand.

Hämtade ut en hyrbil, åt alvedon och rinexin till middag och och stöp isäng.

Och i morse steg jag upp tidigt för att köra 35 mil västerut till Storsjö och Ljungdalen i Hedebygdens församling, där jag nu alltså skall vara påskapräst. 

Puh liksom. Och host och krax.

Men oj vad det är roligt att få komma ut och hjälpa en församling att göra påsk!

Hoppas bara att förkylningen inte blir värre.

Skärtorsdagkvällens mässa firades således här vid vägs ände
i Ljungdalens lilla kapell, som hukar likt ett fjälltält längst in i byn
där vägarna slutar och fjället tar vid. 

Jag tänkte att hit hittar nog inte en själ.

Jodå minsann. Vi var fjorton.

Plus Jesus och hela den världsvida kristenheten i andra kyrkor, kapell, bönhus och katedraler jorden runt. 

Och alla kom fram och tog emot honom,
åtminstone här i Ljungdalen. 

För ett ögonblick var världens centrum precis här.

Och katedralerna kan slänga sig i väggen.