Öster om Eden

Sedan några dagar är jag helt tillryggalagd med min favoritförfattare John Steinbeck.
Har länge känt att jag vill återknyta bekantskapen och liksom känna efter om han är så bra som han en gång var. I yngre dar blev jag oerhört fascinerad av honom. Kanske inspirerad av det faktum att han fick nobelpriset 1962. Men särskilt av mötet med Öster om Eden, en roman som jag läste ut under tårar under mina yngre prästår.

I det hopplösa regnandet gick jag i veckan till sambiblioteket i Härnösand för att leta efter Steinbeck. Vid disken avslöjades det att det var tolv år sedan senaste boklånet...
Det säger en del om vädret sommaren 2012, för att inte tala om vad det säger om mitt litteraturintresse.

Nu har jag läst två av de tre böckerna och börjat på den tredje, min stora favorit.
Har alltid känt, att om jag bara fick ta med mig tre böcker till en öde ö, så skulle den vara en av dem.

Den första var lika deppig som jag anade.
Pärlan.
En urfattig mexikansk indianfamilj hittar världens pärla i en mussla och får hela liv krossat på några dagar. Stämmer väl med ordspråket Lätt fånget, lätt förgånget. Eller Bibelns "Samla inte skatter på jorden där mal och mask fördärvar och tjuvar bryter sig in och stjäl."
Ett lugnt och lyckligt par - och sedan världens cirkus omkring dem, eftersom alla vet att en pärla av den storleken är värd en förmögenhet. En sedelärande bok som jag faktiskt inte läst förut och som inte bör inspirera lycksökare alltför mycket.

Vredens druvor.
En stark skildring av hur en fattig familj oklahomabönder tvingas ut på Route 66 västerut när kapitalet tar deras arrendejord.
Drömmen om Kalifornien driver dem. Ungefär som i Mobergs Utvandrarna.
Den boken är också en favorit. Inte lika mörk som Pärlan, magnifikt skriven.
Värdig en nobelpristagare.

Idag har jag så börjat med den tredje, min absoluta öde-ö-favorit, Öster om Eden.
Har hunnit bara fyrtio sidor än så länge, men är redan såld, saknad och efterlyst.

Bara början, alltså: "Salinasdalen ligger i norra California."
Och det inledande Kain och Abel-motivet.

Jag gillar böcker som börjar med en tydlig tids- och platsangivelse och som rör sig inom min teologiska referensram.

Jag är slukad. 
Vi ses när regnet tar slut.

Ubuntu

Förra inlägget har kanske att göra med att jag såg en del av tevegudstjänsten från Tavelsjö i morse innan jag själv gick i kyrkan. En klok, lärd kristen satt i samtal med prästen Linda Annersten och uttryckte en riktig sanning.
I västerlandet definieras människan alltsedan filosofen Descartes tid genom sitt tänkande, sitt intellekt. Han sa ju "Cogito, ergo sum", vilket betyder Jag tänker, alltså finns jag. 

Mot det står det afrikanska tänkandet som utgår från kollektivet. I Sydafrika säger man Umuntu ngumuntu ngabantu: En människa är människa genom andra människor. När jag gick i språkskolan i Tanzania, var det första ordspråket vi lärde oss: Mtu ni watu. En människa är människor. Samma underbara tanke hörde jag uttryckas på svenska redan i gymnasiet på sextiotalet: Vi är varandra.
Vi är inte individer, inte bara ett jag. Vi är en del av dem vi hör ihop med, och det är medmänsklighet som gör oss till människor, inte vad vårt intellekt förmår prestera eller vad jag som individ lyckas uppnå.

Utan tvekan ett befriande tänkande.

Bärarlag

Sommar och ledighet och semester.
Det är då jag hinner känna efter.
Hungern, längtan, tvivlet.

Far till kyrkan
utan stora förhoppningar.
Men där är dom allihop
som bär mig:

Troligen Jesus och hans änglar,
men också Arne präst, Lars G organist, Birgitta S och Birgitta L som är kyrkvärdar,
och Barbro från Missionskyrkan, och Eva vaktmästare.
Ni bär mig, även om ni inte vet det.

Men också mina kyrkbänkskamrater Bengt och Sigfrid, Karl-Erik, Cecilia, Lars S, Nils och Margareta, Ulla-Märta, Anders, Jakob med familj, Prince, Rut, Maria, Britt och Folke, Marianne, Birgitta L, Vuokko, Kristina, Tommy, Ulla och muslimen H som var så glad över gudstjänsten, och många andra som jag inte kommer ihåg just nu eller kanske inte såg.
Ni betyder alla något i mitt församlingsliv, som bärarlag när jag själv inte riktigt orkar vara övertygad, gelikar som delar samma galna tro, vill samma sanning som jag. Och som vill att domkyrkoförsamlingen skall vara ett öppet hem för sökare och finnare, säkra och osäkra. 

Tack för att ni finns!
Jag behövde det idag.

Morgon i solen

Efter morgonkaffet, framåt tio sådär, lägger jag mig på altanen för att sola.
Det är första gången i år, och vem vet, kanske sista. Det gäller att passa på.
Blundar och känner att solen värmer min rygg.
Lyssnar in nuet, just den här stunden.

Bäckens stilla brus ligger som en matta under övriga ljud.
Lite trafik från efyran ingår också svagt i mattan.
Det som egentligen hörs just nu är fåglarna.
Ljuvliga bofinkar med gränssättande skönsång över sina revir.
Den till vänster har en lång sirlig drill. Jag får känslan av en gymnast som gör en snabb ansats och därefter en elegant volt över plinten. Hannen till höger är mer kortfattad och trulig: Ett, två - och trefyr! precis som i simskolan på Snibben en gång.

Bakom bofinkarna hörs små mesar viska inne ibland granarna.
Dom gör det inte på stora scener utan i dolda dälder.
En och annan trast trastar sig över gräsmattan bakom mig.
Den fågelstackarn fick ingen sång alls av vår Herre utan bara ett saxande kraxande hest läte.
Hoppas han inte förstår hur eländigt det låter.

Sen kommer dom. Sommarens luftakrobater. Svalorna. Glider in och över mig snabbt och vigt medan de jublar över sina flygkonster. Fast mer prosaiskt uttryckt låter det som om dom jagar iväg en inkräktande flygare. Vår lille Mozart flyger upp från sin utkikspost bredvid mig och morrar och hoppar åt svalorna. Han hävdar väl sitt revir han, killen våran.

Efter en stunds hörselorgie i allt detta nyktrar jag till av ett annat ljud.
Högt, högt däruppe i det klara blå föds från söder ett motorbrum. 
Det är förmiddagsflyget från Stockholm som gör en kort överflygning under inflygningen mot Kramfors. 

Ljudet dör bort rätt fort
och kvar är bäcken, fåglarna och jag
i tystnaden under solen.

Tredje semesterdagen

Var det nån som trodde att jag skulle vara lika duktig idag..?
Mozart väckte mig vid sju och ville ut och käka gräs. Hans mage kurrade. 
Lika bra inse att inte heller idag blir det någon sovmorgon.

Satte på kaffe och tog fram ett korsord medan dagen vaknade.
Sen förflöt några timmar i principiell lättja.
Det är ju det som är semester, visstärdet??!

- Vi åker och fikar hos Kina. Sagt och gjort.
En sväng runt Vålånger och vi är där.
Där förflyter några trevliga lazy hours.

På hemväg tar vi en sväng förbi de ståtliga vindkraftverken på Oringeberget.
Vägen bär långt långt in i djupa skogar bortom all telefontäckning.
Till slut kommer vi ut vid Mörtsjön och Utansjö och en betryggande uppkoppling.

Dagens nyttiga handtag gick på två minuter.
Jag stagade upp svartvinbärsbuskarna som vi fick av Kina en gång.
Dom blev glada.

Sen fortsatte dagen med en lazy evening. Det är ju det som är semester!?
Enklast möjliga pastarätt med färdiglagad tomatsås.
I alla fall vegetarisk.

Och nu är solen gången, 
och regnet sköljer ner dagen.
Tack.

Andra semesterdagen

Kunde inte haft det bättre på Mallorca.
Sol, värme, ledighet.
Ännu inte bad men en heldag på altanen.

Tidigt upp. Kaffe och korsord tills hustrun vaknat.
Morgonpromenad en hel timme upp till vindkraftverken.
Härliga dofter av björk, gran, myr.

Gympa, stretching, dusch.
Kaffe och macka
och klockan är bara nio.

Resten av dagen:
korsord, fillunch, vila.
Och altanen!

I afton, på väg till bodan och grillkolen
kryssar jag automatiskt mellan vitklövern,
vill inte trampa på de vita bollarna.

Allt lever och måste aktas.
Ja inte precis inomhusinsekterna.
Där går gränsen för min naturromantik.

Och svalorna bygger.