Växtplatskursen igen

Idag har vi börjat den tredje och sista delkursen i stiftets kurs Växtplats som anordnas för församlingsmedarbetare utan närmare kunskap eller erfarenhet av Svenska kyrkan.
Och känslan är densamma som under de tidigare delkurserna: Ett otroligt sug efter att veta mer och förstå mer av hur Svenska kyrkan fungerar. Dagen har handlat om ideologin och regelsystemet i kyrkan och avslutades med en musiklyssnarkväll.
Det är ett härligt gäng som samlats på Vårsta till den "sista och avgörande perioden."
Att vara i kursledningen är en sann fröjd. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Ett sånt här arbete borde egentligen  förmånsbeskattas...

Mot nya möten

Nu ska jag säga det. Jag ska gå i pension under hösten och möta en stor utmaning.
Under våren och sommaren fick jag allt svårare för att blogga. Och det berodde nog till en del på det som låg och grodde inombords: Känslan att jag skulle vilja sluta mitt arbete på stiftet och kanske gå i pension vid sextiofem i stället för sextiosju. Rätt mycket av det jag gått och tänkt på i år har haft med det här att göra. Men det har jag inte velat skriva om för tidigt. Nu har emellertid allt klarnat och fått en spännande upplösning. Så nu skriver jag.

Hustrun Åsa har nämligen fått ett tvåårigt förordnande inom Svenska kyrkan i utlandet och kommer nu i jul att börja som diakon i svenska församlingen i San Francisco i USA. Vilket är jätteroligt och en stor utmaning för henne. Hon blir ensam svensk medarbetare i norska sjömanskyrkan där och skall under den svenska kyrkoherden i Los Angeles organisera och leda det svenskkyrkliga arbetet bland tusentals svenskar i norra Kalifornien.
Så nu ansöker jag om pension och ska flytta med som medföljande make.  Att flytta dit och börja något så helt nytt i ett annat land och en annan kultur kan kräva sin kvinna. Därför bränner vi inte alla broar här i Härnösand. Åsa söker tjänstledighet och vi hyr ut vårt hus.

Då hon fick det beskedet under sommaren, kände jag att det här passade som hand i handske med min önskan om en förändring. Jag som hade börjat fundera på om mitt öde skulle bli att mata änderna i kanalen, spela boule och gå med i pensionärsuniversitetet eller kanske snöa in i släktforskningsrummet på Landsarkivet.

Nu ser prognosen mycket mycket soligare ut.

Tidslinjen, grr..!

Jag bytte till Tidslinjen. På Facebook alltså.
Inte för att jag ville utan för att jag var tvungen.
Tyckte min gamla fb-sida funkade bra och var helnöjd med den.
Men profilfotot blev ju fint, så okey då.

Samma dag tystnade fejsboken.
Jag fortsatte som vanligt att skriva små rader om vad jag gjorde,
men ingen gillade det jag skrev och ingen kommenterade.
Under två veckor sedan jag bytte till den där förgrömmade tidslinjen, fick jag inte någon enda reaktion på något. Jo kanske av en fb-vän.

Då började jag undra.
Sen tänkte jag: Hallåå..!
Sen började jag känna mig dissad: Jag måtte vara väldigt tråkig, mina vänner gillar mig inte längre. Och ändå har jag 355 facebookvänner!

Höjdpunkten kom i morse, när jag lade ut en bomb på fejan, och ingen tycktes reagera, icke en enda.
Med hjälp av hustrun började jag så efterforska vilka inställningar jag hade valt och gjort.
Och då upptäckte jag att allt jag hade skrivit från 8/8 hade gått till en enda av mina vänner, inte till alla.
Varning således för den lilla knappen till vänster om Skicka-knappen!
Där står det vilka som ska få det du skriver. Nu vet jag det.

Och, nu är jag ånyo accepterad av vänkretsen på facebook! Dom har förlåtit mig. Jag räknas med. Jag får vara med i laget! Dom talar till mig igen!
Tack vänner!
Jag älskar er.

A tribute to Högsjö kyrka

När begravningen är över blir jag ensam i kyrkan en stund.
Går in till sakristians tystnad och byter om.
Plockar av mig mikrofonen och hänger undan röcklinet medan jag tänker på begravningen och gravsättningen. Hoppas allt blev bra för familjen. De verkade i alla fall lugna och nöjda när vi sa hej då.

Det är augusti.
Utanför sakristians fönster lyser gräset grönt runt mammas och pappas grav.
Jag går runt en stund i min barndoms kyrka och smeker väggarna med blicken.
Här växte jag upp och här var jag präst i fem år.

Högsjö kyrka är ljus, varm och mycket, mycket vacker.
Altartavlan med påskmorgonens ljus över det tomma korset.
De tre stororden på altarbrunet: Gud är kärleken.
Den varma färgsättningen i grönt och guld.
De övermålade porträttmedaljongerna på korväggen
och den magnifika himmelsscenen i taket,
där änglar trumpetar runt en närmast vitstrålande sol.

Och som motpol till allt det vackra hänger där på norra långväggen den underliga kopian av Titzians Jungfru Marie himmelsfärd. Jag kan inte annat än le åt den ”protestantiserande” målningen. För att den skulle platsa i en luthersk kyrka gjordes den katolska målningen nämligen om till Kristi himmelsfärd genom att man helt fräckt satte skägg på jungfru Maria. Men barmen är minsann kvar och ger en konstig androgyn känsla. Den tavlan var altartavla en gång, så den måste väl vara kvar. Och jag tror folk i allmänhet bara ser den som Kristi himmelsfärd. Och som sådan är den ju i all sin svulstighet talande och uppbygglig.

Nedanför tavlan har man på senare år gjort en fin liten lillkyrka genom att ta bort några bänkar i korsgången och sätta dit ett par passande stolsrader.

Högsjö kyrka är mig kär som ingen annan kyrka.
Minnen i varje hörn.
Pappas ande svävar fortfarande ned från orgelläktaren.
Och jag kan ännu höra Mammas klara psalmsång från kyrkbänkarna.

Går fram till kororgeln, som dagens kantor glömt stänga av efter begravningen.
Sätter mig och spelar igenom den sista psalmen, Tryggare kan ingen vara.
Hoppas och ber att sista versen ska få ge lite tröst till familjen som nyss var här.

Trycker sedan in registren,
släcker orgeln och lägger undan koralboken
innan jag sakta går ut till sensommaren.