29 november 2012

I utrikeshallen

Troligen sista startutropet.

Flockar av gäss i skyn
under snötyngda moln.

Skyndar mot gaten.

28 november 2012

Tjuvstart

Ja, jag måste erkänna det.
Jag har gjort advent en halv vecka för tidigt.
Har satt upp ljusbågar och adventsstjärna och lagt ut en julmatta.

Kan inte hålla mig i ångesten över att vi helt missar advent-jul i vårt radhus.
Det är ju formellt inte ens vårt radhus längre.
Om två veckor ska det vara utrymt och städat och någon annans.

Tar alltså mod till mig och plockar fram ett och annat ur jullådorna
som snart ska magasineras i Jönköping, Malmö eller Luleå
och tänker att liite advent-jul måste vi väl få ha, om vi nu inte kommer iväg före jul.

Drar alltså iväg ut till Ytterskog idag efter morgonmässan.
Bär och släpar sommarkläder, adventsljusstakar, bokhylla, vädringsställ m.m.
Men vår trotjänare Mozart är så glad, skuttar vilt omkring och gnuggar sig i snön.

Lilleman, hur ska det bli för dig när vi åker?
Det blir säkert bra, eller hur?
Nästa sommar kommer vi tillbaka hit. Visst känner du igen oss då..?

Dagsljuset är kort nu, så det gäller att skynda på.
Jag tar fram en nyinköpt brolampa till lillstugan.
Läser omsorgsfullt instruktionen inne i rumsvärmen.

Skruvar sedan upp lampan på lillstugebron
medan fingarna sakta domnar bort.
Men det går bra.

Sätter sedan ut och tänder fyra ljusbågar i storstugans fönster
samt en adventsstjärna,
och lägger en fin rödgrön matta på golvet.

Och Det Blir Så Fint!

Här kan vi absolut fira jul om så behövs.
Julförsäkringen är tecknad.
Ljusen lyser! Inga problem om USA-visat dröjer.

Och kvittot ikväll när hustrun gick upp mot stugan:
- Vad fint du har gjort det!
- Hosianna i förtid!

26 november 2012

Nu börjar nedräkningen

Nu vet vi att vi har en köpare till vårt radhus, tack och lov. Vi skrev kontrakt förra veckan!
Det gör det lättare att tro på att vi kommer iväg till San Francisco. Den gångna helgen firade vi med ett slags Thanksgiving och hade barn, syskon och syskonbarn här på en middag, som jag vid välkomstskålen visst råkade kalla Den sista måltiden...
Och idag har vi gjort upp med flyttfirman om att dom ska hämta vårt bohag nästa vecka. 

Så vi får nog säga att nedräkningen har börjat på allvar nu. Detta trots att vi ännu inte har något utresedatum. Den bollen ligger hos amerikanska ambassaden. Först när vi har ett visum kan utresan bokas. Det är möjligt att resan inte blir av förrän i mitten på januari, eftersom vi inte får komma till ambassaden för en visumintervju förrän 10/1.

I alla händelser ska vi nu börja med att tömma och överlämna huset. Sen räknar vi med att bebo vår sommarstuga från Lucia och fram till utresan. Ser framför mig en jul i Ingemnansland med massor av snö och två vilsna människor, insnöade och infrusna i en röd liten stuga, medan midvinternattens köld är hård där ute i skogen under iskalla stjärnor. Barnen från Frostmofjället typ.
Men vi kommer att hålla högsta beredskap för en snabb utresa om vi får förtur på ambassaden, var så säker.

Ännu känns det hela väldigt overkligt. Men idag har jag tagit första steget. Har kört ut porslin och glas till stugan för nästa års semester och satt ihop en enkel tyggarderob på rörställning för de kläder som vi ska lämna kvar  där till nästa sommar. Samt kört de viktigaste blommorna till syster A som skall vårda dem. 

Känns rätt bra faktiskt.


25 november 2012

Skolverket om advent i kyrkan

En facebookvän skriver idag: Hoppas - när allt kommer omkring -
att det finns rum för både skolbarn och jesusbarn i kyrkan...

Detta apropå en DN-artikel idag, där Skolverket sätter ned foten inför den stundande advents- och jultiden. Det är okey att skolan anordnar en adventshögtid i kyrkan, så länge den inte innehåller konfessionella inslag. Präst kan gärna medverka, men inte med bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse.
!!??
Man undrar stilla hur en sådan samling skulle se ut.
En advents- eller julhögtid Är ju hur du än vrider och vänder på den en religös högtid, särskilt om den förläggs till en kristen kyrka. Då väljer faktiskt skolan att välkomna det religiösa språket, symbolerna, psalmerna, även om prästen inte ber och välsignar.
Lösningen måste ju bli att skolan begär att församlingen upplåter kyrkan för en helt sekulär adventshögtid. En sådan skulle vara spännande att bevista, då skolverkets förbud även gäller "annan form av förkunnelse".  Högtiden måste då förläggas till vapenhuset, alltså kyrkans entré, för där finns oftast inga förkunnande symboler. Så fort du kommer in i kyrkorummet, ser du nämligen Jesus på korset, ser inskriptioner av bibelord och symboler för den heliga treenigheten. Är inte det förkunnelse och konfessionella inslag så vet inte jag.
Och adventshögtiden kan ju inte innehålla några kristna psalmer eller sånger, eftersom de hyllar Jesus som adventskonungen (Bereden väg för Herran eller Hosianna Davids son).
Och inte kan skolbarnen sjunga Ett litet barn av Davids hus, för den är en enda fin bekännelse till Gudabarnet. Så vad ska man sjunga? Stilla natt? Glöm det, den är ju jättereligiös.
Det får bli Stilla natt, mysiga natt. Typ.
Och vad ska präststackarn säga, då hen inte får berätta för barnen om den inre meningen med advents- och jultiden? Ha en riktigt skön jul med massor av julklappar, och tack för att ni ville komma till kyrkan!

Nej kära kyrka, fortsätt vara kristen och konfessionell och inbjud skolan och familjerna till en innerlig och fin advents- eller julhögtid kring Jesusbarnet, där den som vill får komma. Men abdikera inte, låt inte Skolverket bestämma över hur vi ska fira våra högtider!

Jag önskar som Charlotte:
Hoppas -när allt kommer omkring- att det finns rum för både skolbarn och jesusbarn i kyrkan...

23 november 2012

Ledsna väggar och glada

Det började igår kväll.
Vi var ute på en shoppingtur i stan och kom hem med bl.a. två enkla tyg-på-rörställning-garderober till stugan. Eftersom vi ska tömma vårt hus och magasinera bohaget för två år framåt, så måste vi också fixa till lite i stugan så att där ryms lite av varje som kan behövas till sommaren. Alltså hem med två enkla Jysk-garderober att ställa i lilla rummet som Åsa kallar tredje rummet men som är ett förråd helt sonika.
Men för att kunna sätta upp dem började vi städa och röja och bära ut en massa.
Och lillrummet blev så tomt och rent med plats för både garderober och annat.

Det var då vi såg dom.
Väggarna.
Två spånplatteväggar som varit spånplatteväggar alltsedan huset byggdes för fem år sedan.
De två väggarna såg naket anklagande på oss
och pekade nickande på tapetrullarna som legat på en hylla lika länge.
Jag låtsades inte höra på det örat utan besvor anklagelsen genom att skruva upp en nyinköpt bräda med krokar för morgonrockarna, vilken vi hittade på Mio under shoppingrundan.
Den var gedigen, brunbetsad och snygg.
Men när jag begrundade mitt verk kunde jag inte annat än se och höra även brädans besvikelse. Att bli uppskruvad på en spånplattevägg! Rena förnedringen om man kommer från Mio möbelaffär i Härnösand! Men jag hörde inte på det örat heller, utan natten kom med sin ro till vår stuga.

I morse däremot
vaknade vi
och visste båda:
Lillrummet måste få tapeter.
Och idag kommer det att ske.

Jo - vi har tusen andra måsten inför vårt förestående amerikaäventyr,
men nu måste det bara ske. Det är nu eller aldrig.
Upp och ett snabbkaffe, sen in i tredje rummet.
Jag skruvade generad ned den förnärmade morgonrockshängaren från Mio och bad om ursäkt. Sa också till de skamsna nakenväggarna att idag ska ni få kläder.
Sen satte vi igång men hann likafullt bara ena väggen innan vi måste till stan i några ärenden plus middag hos några vänner. Vi lämnade stugan i en enda röra och for. Men insåg att halva jobbet var kvar, och att i morgon kommer dotter, måg och dotterson från Kungsbacka upp, och hur ska vi kunna ta dom ut till stugan som där ser ut?!
Joråsåatt. Efter den underbara och avkopplande middagen med härliga människor, var det bara att återvända till skogen och den sista väntande väggen. Fullt jobb ända till midnatt.
Men nu är det gjort. Nu är det faktiskt gjort. Och snyggt blev det.
Nu sitter Miomorgonrocksbrädan nöjd på sin plats igen.
Garderoberna får dock vänta ännu någon dag.
Men väggarna skrattar lyckligt.

19 november 2012

Händelser en dag

Det här är den första dagen av min nya pensionärstillvaro
som jag känner den, friheten att göra vad jag vill.
En dag utan krav och redan uppgjorda planer.

Det enda jag har framför mig är att sova ut
och att ta hunden till veterinären kl ett.
Lagom pensum efter den intensiva helgen i Uppsala.

Kan till och med ta in morgonens nyhetsflöde.
SAS slipper kraschlandning och kan flyga vidare.
I Gaza viner missilerna mellan Hamas och Israel,
och palestinierna är förstås de som lider de största förlusterna.

Och så lyssnar jag till debatten i kyrkomötet om strukturutredningen.
Talarna tycker olika, men jag känner glädje åt att alla är så måna om vår kyrka.

Jovisst, allt det där är stora och allvarliga frågor.
Men då det nu är så att var och en är sig själv närmast,
måste jag  nog säga att dagens största händelse ändå är
det hoppfulla telefonsamtalet i morse från vår mäklare.
Vi kanske äntligen får huset sålt.

18 november 2012

Ärkebiskopens möte om barn och unga


Igår var stora delar av uppsalasläkten i domkyrkan för att delta i sändningsmässan. 
Jag låter min dotter Lina skriva om hur det var. Vi tyckte allihop ungefär som hon. 
Välkommen som gästbloggare, Lina!

Sändningsgudstjänsten i slutet av ärkebiskopens möte om barn och unga i Svenska kyrkan – jag tog med mig barnen och gick dit, mycket för att min bror skrivit körmusiken och för att barnens far varit engagerad i mötet, men också för att jag ville att barnen skulle få vara med om den här händelsen:
Domkyrkan i Uppsala omgjord till en skog. Barn-, flick- och pojkkörerna tillsammans i koret. En barninklusiv teologi.
Nyfiken var jag ju också: Hur skulle de ge plats – såväl i rum som ljud – till verkliga barn med alla sina yvigheter, sprillande livslustar och omedelbara känsloyttringar?

Jag sökte utmanande teologi i urgamla rum – jag blev besviken.

Visst fanns barnarösterna där. De sjöng, de läste evangeliet och de fick hjälpa till att dela ut nattvarden. Alltsammans på de vuxnas villkor och enligt de vuxnas föreställningar om vad gudstjänst är.

Mina högst verkliga barn och deras kusiner, tillsammans med några andra, var liksom vid vilken annan gudstjänst som helst hänvisade till de tio kvadratmetrarna i ett sidokor som gjorts om till barnhörna. Liksom vid varje annan gudstjänst satt föräldrarna bredvid och oroade sig lite över att barnen kanske lät en aning för högt, att de kanske störde de vuxna gudstjänstdeltagarna. Ingenting i liturgin eller gudstjänstform vände sig till barnen. Barnen som gudstjänstbesökare var fullkomligt osynliggjorda.

Ärkebiskopen talade så fint i sin predikan om att ”Jo, barn utmanar våra gränser. De är själva livet som spränger sig fram och vi vuxna reagerar lite bekvämt med att önska dem bort till ett annat bord, en avskiljd vrå, så att vi får ha våra idéer och vanor i fred.” Hans poäng var allt det som gudstjänsten inte var: Att vi måste låta livet spränga fram. Att det är jobbigt, men oundvikligt och underbart.

I mitt hjärta ser jag det framför mig – hur de skulle kunnat göra, vad de hade kunnat våga:

Tänk er till exempel lovsången. Tänk er att säga: ”Kom alla barn, nu ska vi göra något roligt, för det finns ingenting som Gud tycker som mycket om som glädje. Vi tar av oss skorna. Vi tar av oss sockorna. De vuxna kanske vill stå kvar i bänkarna och sjunga en sång, men vi andra springer barfota runt kyrkan längs sidogångarna. Kom!” Och så kunde lovsången blanda sig med barnens jublande ben och fötter, deras skrik och skratt.

Om de ändå hade vågat. 

Lina Sjöberg

15 november 2012

Söka visum

Vi stiger upp och tar oss an våra visumansökningar.
Det blir skönt att få det gjort innan vi åker till barnen och barnbarnen under helgen.
Att ansöka om visum visar sig dock vara ett sisyfosarbete.

Vi sätter oss med varsin dator vid 8.30 ungefär och loggar in på amerikanska ambassadens sida för visumansökningar. Där visar sig ett helt gigantiskt frågebatteri som håller oss igång ända fram till lunch. Dom vill veta Allt om vår härkomst, våra anställningar, våra fem senaste resor till USA, om vi ämnar komma för att starta krig, bedriva terrorverksamhet, sälja knart, röva bort barn, sälja sex osv.
Och just som allt är ifyllt försvinner hustruns ansökan spårlöst ut i cyberrymden,
och hon får vackert börja om från början.
Riktigt krisigt blir det när vi ska bifoga ett kort på oss själva 5x5 cm. Fram med husets alla kameror, och var är USB-sladden till lilla kameran, äh förresten ta din ajfån, den tar bra kort. Det funkar inte, så jag tar min stora Nikon som har en sladd. Vi plåtar oss och konstaterar att vi har ganska hysteriska blickar på korten. Laddar över, skynda dig innan vi blir utloggade.
Jag laddar in och laddar upp en bild. Nähä, den har ett omöjligt format. Och det är nu som hustruns dator släpper taget om amerikanska ambassaden så att hon får ta alla frågor i repris.
Scheisse!
Vi beslutar oss för plan B, dvs att ta med oss färdiga kort till det obligatoriska samtalet på ambassaden. Och försöker skicka det ifyllda frågebatteriet on line.
Det går inte om vi inte har korten med. Går bara inte!

Där någonstans brister vår helgelse för dagen, och med frustrationen sprutande ur öronen packar vi ihop våra datorer, packar och kastar i oss en filtallrik och kör söderut bort från eländet. Det där med att starta krig eller ett terrorangrepp eller att sälja knark over there dröjer kvar i mina tankar...
Men när vi passerat Njurunda får jag kaffe.
Och sen är det riktigt vackert därute i hösten.

14 november 2012

Pensionärsliv?

Nog var det lugnare i yrkeslivet.
Nu har jag under en veckas tid varit flyttgubbe, städare, bilkurir och fönsterputsare.
Idag tog projektarbetet äntligen slut.
Färdigflyttat och färdigstädat, ungdomarna nöjda och tacksamma.
Och som kronan på verket var vi ikväll bortbjudna på en underbar trerätters middag.
Måntro om pensionärslivet nu börjar lugna ner sig...

12 november 2012

Slutstiftat

Att sluta på jobbet och gå i pension gör man inte bara sådär.
Det tar tid.
Ställa in sig på beslutet.
Avsluta sina projekt och kontakter.
Lämna över.
Hålla avvecklingssamtal.
Sortera och packa ihop papper och böcker.
Gå igenom och spara datafilerna.
Avtackas och själv tacka, vilket för min del omramades av en hejdundrande personalfest.
Sen efter 9½ år på samma jobb plocka ner trivseln från väggarna,
säga hej då, lämna igen nyckeln
och köra hem stiftsadjunktsresterna.
Passera datumgränsen och deppa lite.
Sen börja tänka framåt.

Men det känns det som om det allra sista avskedet togs idag.
Jag bjöd nämligen arbetskamraterna på förmiddagsfika,
en fin och god smörgåstårta som hustrun och svägerskan hade gjort.

Det var roligt komma in på kansliet och höra de kända och kära rösterna och se de kära ansiktena.
- Är du redan tillbaka? Har du ångrat dig?
- Jaså, gick det inte att hålla sig längre..?
Glada miner, och några vemodiga. Båda gör gott.

Jag sitter där under måndagsmötet och ser gänget gå in i en ny arbetsvecka.
Men känner ingen lust att haka på igen.
Faktiskt. Jag är nästan förvånad.

Es ist vollbracht, på något sätt.





08 november 2012

Min teologi i sammandrag

Igår kom jag från USA:s ledarskap raskt in på kyrkans behov av ledarskap.
Kanske jag ska försöka förklara närmare vad jag menar.

Det var en tid då man trodde att Gud hade bara En plan med mänskligheten,
En sanning, En uppenbarelse, Ett folk, Israel, En kyrka, dvs den lutherska.

Idag vet vi att världen är större än den som Martin Luther visste om.
Den är rund och inte alls i centrum av den skapade världen, kosmos.

Bibeln och alla andra heliga skrifter är skrivna av människor och inte av Gud.
Alltså måste de kunna underkastas ett kritiskt vetenskapligt studium.

Den kristna kyrkans tro och teologi bygger inte på Bibelns auktoritet,
men på den envisa tron att Jesus Kristus uppstod från de döda.

Grunden för kristenhetens anspråk har devalverats.
Vi är bara en av många religioner som på olika sätt vill peka på Gud.

Vi tror och erfar att Jesu uppståndelse har relevans för hela mänskligheten.
Vi tror och erfar att vår övertygelse är sann utan att vi dömer ut andra synsätt.

I det postmoderna samhället kan kyrkan inte längre göra några absoluta anspråk.
Inte ens hävda att hennes tro är den enda rätta.

Bara envist predika att människan har helt och fullt ansvar för Guds skapelse,
och att det finns nåd för syndare och en himmel full av glädje.

Därmed måste vi kristna tala med större ödmjukhet om andra religioner
och inte döma ut dem som har en annan tro än vår.

Det finns kanske fler vägar upp till Mount Everests topp
än den som just vi har valt. Vi måste stå ut med den tanken.

Hur det blir med det får vi se när vi är där uppe.
Till dess gäller det att vara trogen den färdväg som är vår.

Samtidigt säger mig min kristna tro
att Gud har stigit ned från sina höjder och blir människa

för att lära oss leva rätt
och visa oss vägen upp.

Gud visar genom Jesu liv att det finns nåd för havererade,
liv för döende, en stark anledning att fortsätta hoppas.

Till skillnad från mer konservativa inom vår kyrka
hävdar jag en öppen väg framåt,

där den uppståndne möter även dom andra,
dom som inte alls trodde på honom som Guds son,

men vördade Gud som den ende och högste
och vandrade i ödmjukhet inför Gud och människor.

Så många gapande munnar som skall finnas där uppe när alla möts.
Så många av glädje tårade ögon.

Jag riktigt längtar.

07 november 2012

Tjänande ledarskap

Vaknade kl 5 och satte mig vid teven och såg på valvakan.
Konstaterade nöjd att Obama vann.
Jag hoppas verkligen att republikanerna nu släpper fjäsket för den kristna högern.
Sarah Palin & Co förskräcker med sin iskalla människosyn bakom sin gudeliga framtoning och tvärsäkra kristendomstolkning. Vi behöver en liberal och ödmjuk ledning av USA.

Vi behöver en liberal och ödmjuk kyrka och bibeltolkning.
En kyrka som inte hyllar individualismen utan solidariteten.
Som lever genom att tjäna, inte förtjäna.
Som predikar Kristi efterföljelse och lärjungaskap
och visar det genom att kämpa för människors rättigheter.
Inte genom att tvärsäkert säga Det står skrivet.
Den tiden är förbi.




06 november 2012

En tisdag

Vaknade kl fyra Ping! och var klarvaken.
Hur ska vi få huset sålt?
Hur ska K och M:s flytt till lägenheten fixas??
Hur ska vi hinna allting på en månad???
Låg och vred mig i en hel timme medan svaret grydde:
- Jag vet inte. Har ingen aning. Det kommer bara inte att gå...

Resten av dagen har jag ränt runt i diverse ärenden med bäring mot både deras och vår flytt.
Det gäller ju att göra det till synes omöjliga så möjligt som möjligt.
Eller hur?

För övrigt var den här tisdagen en riktigt kallvacker 6:e november.
Det frasade av frost i gräset.
Och gässen flyttade.

05 november 2012

Fin dag i Luleå

Allhelgonahelgen har avklingat.
Har varit i domkyrkan och tänt ljus för alla våra döda.
Sen en middag med Åsas syskon.
Åsa lagade en söndagsmiddag a la mor Greta, dvs stek med kokt potatis och brunsås.
Och sen fick vi en kvällspromenad genom stan för att se på Luleå kommuns ljusinstallationer.
Sist det underbara TV-programmet Allt för Sverige som får mig än mer tänd på släktforskning.

I morgon bär det hemåt igen.


03 november 2012

Alla helgons dag

Saligprisningarna
i fulländad tonsättning
ekar runt mig.

Skaran i vitt
sjunger och skrattar.
De är hemma nu.

Föregångarna
övervinnarna
förebildarna

de svaga
de misslyckade
men räddade.

Hängivna sin förlåtelse
trogna sin upprättelse
sjunger de världen hem till Gud.

02 november 2012

Dag 2

Min andra dag som pensionär.
Det känns redan som om operationen har lyckats.
Världen står kvar och jag har ännu inte brutit ihop.

Vi har kört i regn och rusk upp till Luleå och Åsas syskon.
Nu stundar allhelgonahelgen och minnesgudstjänst efter min svärmor.
Gårdagens avsked känns även idag, ja hela den här helgen känns som vädret.

Sen hoppas jag att det vänder,
att livet får färg och fart igen trots novembermörkret
och att vi kan börja se framåt.

En rolig sak idag i alla fall:
En fullt frisk liten Johannes fyller två år nere i Uppsala.
Fantastiskt.

01 november 2012

Dag 1

Efter gårdagens emotionella bävan
vaknar jag idag med ljust sinne.
Stiger upp kvart i sju som vanligt.
Sätter på kaffe och går ut med hunden.

Åsa far till jobbet men inte jag.
Känns okey, ja skönt.
Då kan jag vara hemma och plocka och snygga till lite.

Vid halv tio när det är fika på jobbet, har jag hunnit mycket.
Huset ser nu mer civiliserat ut än igår.
Jag sätter på kaffe och tar paus.

Hinner sen sopa och våttorka golven före lunch.
Vi har ju en husvisning inbokad i eftermiddag.

Hustrun kommer hem på lunch
och meddelar att ingen har anmält sig till husvisningen.
Okey, det är åtminstone städat nu inför allhelgona.

Eftermiddagen upptas helt av begravningsgudstjänsten efter min arbetskamrat.
Domkyrkan fylld med folk.
Jättefint tal av biskop Tuulikki, mänskligt nära och samtidigt gudsnära.
Minnesstund på S:t Petri logen där jag är värd.

Allt går bra.
Skönt få det gjort.
Men enormt sorgligt.

Tacksam över dagen
i all sin spännvidd.