Söndag på Hyde Street

Idag besteg jag Hyde Street-backen för tredje dagen i rad.
Och jag märker faktiskt en skillnad mot för förut. Gruvar mig inte för backen längre.
Blir inte så flåsig även om pulsen visst stiger, blir inte så omåttligt svettig som tidigare.

Jag öppnade kyrkdörren och steg in med min tacksamhet för att delta i den norska gudstjänsten. Det var så kärt att komma tillbaka. Folk kom fram och kramade om och var så glada att se oss igen. Och sedan började gudstjenesten. Seriös, lugn och människonära som alltid när norske sjömansprästen Hans-Jörgen Svartvasmo leder. Jag blev så välsignad.

Men sedan blev jag trött, mycket trött. Orkade knappt med kirkekaffet och alla fina mennesker. Och ändå hade jag slumrat till en stund innan vi gick till kyrkan.
Så är det, så dubbelt, både uppmuntrande framgång och ingen kraft alls.
Hem till sängen, och där sov jag en stund till faktiskt.
Ja jag vet att vi också är i en besvärlig tidsomställning ännu.

Sedan när jag hade kvicknat till igen, gick vi ner till turiststråket kring Fisherman's Wharf och beskådade folkvimlet och satte oss i solskenet en stund på en trottoarrestaurang.
Då log livet igen.
Men nu ikväll längtar jag bara till sängen igen.

Jag ska nog inte gå uppför kirkebakken i morgon
utan ta det lugnt och vänta in kropp och själ lite i stället.

Soluppgång över San Francisco

Jag vaknar kl 6 och, natten är över för min del.
Smyger upp i mörkret och letar rätt på glasögonen och morgonrocken.
Häller upp ett glas juice, tänder en lampa över matbordet och tar fram ett korsord.

Utanför det breda österfönstret ligger vår lilla trädgård i dunkel.
Stadens ljus gör att det inte är alldeles mörkt där ute.
Och där borta mot den mörka horisonten lyser lamporna från Bay Bridge.

Jag tar mig an morgonens korsord.
Har laddat upp med en hel packe korsordstidningar hemma i Sverige,
så att jag ska klara vintern.

Sakta börjar det synas och höras att det är morgon.
Kabelvagnen börjar skramla uppför vår gata
och pendlarbåtarna börjar pendla pendlare till och från stan.

Jag förvånas över att det är mörkt så länge.
Men vid halv sju börjar en rodnad sprida sig över horisonten.
Den blir mer och mer djupröd och himlen därovan mörkblå.

Efter några nappatag med korsordet tittar jag upp igen.
Nu är syns regnbågens alla färger på himlen.
Men mest gult.

Och närmare sju börjar skogskanten glöda.
Det ljusnar mer och mer.
En lyxkryssare smyger sakta in i hamnen för att inte störa skådespelet.

Så med ens börjar skogen brinna.
Och upp stiger tusengradiga lågor i form av ett gult klot.
Soluppgången sker snabbt, på en minut bara.

När hela solskivan är uppe kan jag inte titta längre.
Ser på klockan i stället,
den visar 7.07

och en ny dag slår upp portarna.

America's Cup

Nu är hustrun och jag framme i San Francisco och hemma. Ja det kändes faktiskt som att komma hem hemma när vi igår kväll kunde stiga in till vår lilla lägenhet på 2632 Hyde Street. Men visst var jag också mör av resan även om den gick bra. Försäkringsbolaget hade kostat på oss Business Class så jag kunde ligga mest hela resan. Men när vi kom fram hade vi varit på resa i tjugotvå timmar. Under taxifärden in till San Francisco såg jag affischer om America's Cup och konstaterade att vi hade missat hela grejen. Det stod ju att båtracet skulle sluta 21/9.

Men tänk att dom sparade sista racet tills jag var åter i stan. Idag avgjordes alltså den stolta segelbåtstävlingen mellan USA och utmanarbåten från Nya Zeeland. Här pratar vi 40 meter höga katamaraner som flyger fram i 90 km/tim, fast det heter nåt annat på sjöspråk. Så jag kunde sitta på altanen och se Amerikas båt Oracle forsa fram till segern omgiven av hundratals småbåtar som stod guppande på rad vid sidan av banan.
Så nu är det fest i stan. Segern var ju inte given. Oracle hade jobbat upp sig från ett underläge på 1-8 till 8-8, och nu avgjordes det hela till amerikanernas favör. Bra kämpat. Fast nog hade jag hellre sett den svenska utmanarbåten Artemis i finalen.

Sommaren 2013

Det är sista kvällen på länge i Ytterskog.
I morgon sover vi i stan för att på tisdag morgon anträda resan västerut.
Känns bra. Det är verkligen dags nu.

Men nog blev sverigesemestern helt annorlunda än våra drömmar.
Vi har egentligen ingen känsla av att ha fått någon rekreation.
Och detta fastän jag inte har gjort annat än vilat under de gångna veckorna.

I morgon är det sex veckor sedan min bypass-operation.
Då kan jag lägga stödvästen från Karolinska åt sidan.
Den har hittills suttit på dag som natt.

Då känns det som om första perioden av min konvalescens är avverkad.
Fortfarande måste jag ta det mycket försiktigt med allt vad jag gör.
Inte lyfta tungt eller vrida och bända på överkroppen.

Men jag får så smått börja köra bil igen och utföra enklare sysslor
som att gå och handla.
Men om kroppen säger ifrån så är det bara att lyda.

Det är jobbigt det här att jag ännu inte kan lita på min kropp.
Som idag på morgonen. Jag bar lätta kassar två vändor till bilen.
Sen satt jag där med dubbelslag och lätt obehag medan hustrun körde oss in till kyrkan.

Högmässan blev vår sista i Sverige på länge.
Domkyrkokören sjöng vackra anglikanska hymner
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten avtackades.

Och Jesus var där och ingav hopp i mitt inre.
Dagens ämne talade också starkt.
Det gäller att vara rik inför Gud, för allt jordiskt måste vi en dag lämna.

Själv stod jag för 1½ månad sedan helt ovetande på gravens kant.
Jag hade faktiskt kunnat stupa vilken dag som helst och dö.
Dock, Gud ville annorlunda och sparade mig ett tag till.

För detta är jag enormt tacksam,
liksom för en hustru som hela tiden hjälpt mig igenom.
Plus att jag den gångna veckan har fått mitt sjätte barnbarn.

Nu ställer jag om siktet mot framtiden.
Kanske lite ödmjukare inför livet och människorna omkring mig.
Fortfarande trött och lite undrande.

Men jag lever.

Startutrop

Idag flyger tranorna över byn.
Trumpetar och förkunnar
att det är dags att samlas i utrikeshallen.

Lisa för själen

Jag återkommer alltid till den.
Fångas åter och åter av den och tas med på dess resa.
Fascineras av värmen, varsamheten och vikten av budskapet vilket det nu är.
Känslan av ett fungerande förhållande mellan två parter.
Ge och ta, låta den andre få plats,
komma och gå, visa ömhet och omsorg
och skapa något riktigt vackert tillsammans,
något riktigt meningsfullt.

Vad jag menar?
Bachs dubbelkonsert för två violiner i d-moll, den andra satsen i lugn och trygg F-dur.

Höstrusk

Medan skyfallen i veckan har smattrat över Mittnorrland,
har jag legat tre dagar på sjukhus.
Det föranleddes av några blinkande varningslampor i mina provsvar i måndags.
Två steg framåt och ett steg bakåt brukar man ju säga.

Idag blev jag äntligen utskriven.
Fick helt och fullt klartecken för återresa till Kalifornien till veckan.
Otroligt skönt.

Och här ute i Ytterskog hälsade bäcken med ett mäktigt brus.
Vi har faktiskt en fors här och inte bara en bäck.
Denna vecka har visat med bestämdhet
att sommaren är över, att det är höst nu
och dags för de sista flyttfåglarna att lyfta vingen.

Kyrkovalet

För första gången sedan min myndighetsdag har jag inte deltagit i kyrkovalet. Känns konstigt måste jag säga. Men så går det då man inte är kyrkoskriven i riket. Så om ni undrar hur valet kunde gå som det gick så har ni förklaringen här. Jag fick inte vara med och vrida utgången rätt. Valutgången beror således på mig. Nu vet ni det.

Skönt att det är över, så att Facebook kan återhämta sig. Där har ju alla hetsat varandra att gå och rösta, det har inte funnits några andra ämnen värda mediet verkar det som.

I Härnösand minskade valdeltagandet något till skillnad från stiftet i övrigt. Tror jag det. POSK som vid förra valet gjorde succé med sitt opolitiska alternativ, kastade denna gång in handduken och deltog överhuvudtaget inte. Det tycker jag och säkert många med mig var minst sagt märkligt. Även om man troligen var tvungen välja en ny profilfigur för nomineringsgruppen, hade man tillräckligt många spännande namn som kunde ha fortsatt kampen för en mer opolitisk beslutsoranisation i kyrkan. Nu blev det närmast tvärtom. S och C var de enda nomineringsgrupperna i församlingen, så vart skulle då alla besvikna poskare lägga sina röster? Vilken tur att även S och C har vettiga människor som dessutom är beredda att ta ansvar för sin kyrka och församling.
Kanske lika bra att valet inte blev aktuellt för min del.

11:e september

Det blev en lite väl maxad dag igår. Maxad på tankar och intryck.
Vissa dagar har oddsen emot sig. Det var ju elfte september och tankarna gick till terrorattentatet i New York för tolv år sedan. Det var också tio år sedan utrikesminister Anna Lindh dog efter knivattacken på NK i Stockholm. Och det var fyrtio år sedan militärkuppen i Chile med all död och statsterror den förde med sig.
Puh. Vad gör man av en sån där dag som kryper under skinnet på en?
Ser på minnesprogram, ber för och tänker på alla oskyldiga offer och deras familjer förstås.
Däremellan försöker jag skaka av mig bilderna. Det händer ju annat också.

Tänker på goda och glada saker,
att jag faktiskt nu blir bättre och bättre efter min hjärtoperation,
och att jag går här och väntar på att bli morfar igen.
Härligt var det också att få inleda dagen med att gå i morgonmässan i domkyrkan.
Biskop Tuulikki ledde den och predikade så bra.
Och utanför kyrkan sken den numer riksbekanta regnbågstrappan
och talade om förståelse och förlåtelse, om plats för olikheter,
och om Guds löfte till Noa: Jag skall aldrig mer fördärva marken för människans skull.

Men nog är jag glad att det är den 12:e idag.
Och att solen ännu en dag skiner över vår lilla plats på jorden.

Morgon

Östersolen stiger upp och färglägger skogen.
Älgjägarna sitter redan på sina pass.
Mig väcker mitt hjärta med bultande slag.

Jag har sovit länge nog, vad gör det att klockan bara är sex.
En ny dag tar sin början, andra söndagen i september.
Hemma i San Francisco blir det svensk gudstjänst.
Men vi är inte där.

Ett par veckor till får jag ge mig till tåls och kämpa på för att bli flygfärdig.
Har gjort min morgongymnastik, tagit mina tabletter och bubblat i vattenflaskan.
Kaffet är kokat och inväntar vår frukost.

Lite senare ska vi plocka upp syster yster och åka upp till Viksjö på gudstjänst,
där Härnösands landsförsamlingar samlas till Gränslös mässa
som avslutning av helgens prostvisitation.

Morgonen rullar igång dagen så sakteliga.
Och jag får vara med.

Obama

Sommarvärmen dröjer sig envist kvar i veckan.
Synd bara att jag inte riktigt orkar njuta av den.
Men jag ska inte klaga, inte alls.
Tar mina myrsteg framåt, såren läker och jag orkar promenera lite.

Idag har Air Force One lyft från Sverige mot St Petersburg.
Naturligtvis var det roligt att president Obama kom till vårt land.
Men det kändes helt sjukt overkligt att han med sitt tungt beväpnade entourage
faktiskt belägrade och behärskade vår huvudstad under ett helt dygn.
Till och med en utryckande ambulans fick vänta medan presidentbilarna susade förbi.

Vad säger man?
Hoppas att det inte blir någon vana,
kanske.

Good luck i Ryssland! Där behövs du bättre just nu, tror jag.

Läget andra september

Nu har jag mått bättre i två dagar, kunde gå i kyrkan igår t.o.m.
Enormt skönt, hoppas det fortsätter.

Har varit så pass alert att jag hunnit bli orolig för vad USA ska ta sig till i Syrien.
I stället för att åka till Sverige nu skulle president Obama ha behövt all tid tillsammans med Rysslands ledare för att prata sig samman. Men i stället tackade han nej till Putin för en viss Snowdens skull och kommer hit. I brist på bröd får man ta limpa.

Jag noterar också att det blir alltmer hysteriskt på Facebook kring kyrkovalet om två helger. Folk pläderar för sig och sina olika nomineringsgrupper så jag blir rent trött av det. Men jag håller med dem alla i ett: Gå och rösta så att röstdeltagandet hålls uppe och därmed något slags demokratisk representativitet.

I morgon är det tisdag, och veckan skall visst bli varm.
Skönt för oss som missade hela augusti.
Mindre skönt för mina älgjaktsvänner och deras hundar. Men lycka till!