Värmebölja, solsting och jag vet inte vad

Sverige har alltså en enorm värmebölja just nu.
I över en vecka har termometern legat kring trettio grader.
Helt otroligt.

Vi har varit uppe i Luleå. Lika varmt där.
Det var bara att hoppa i Luleälven.
Rena badkarsvärmen.
Men på andra sidan södra hamnen, borta vid malmkajen låg fyra stora isbrytare
och påminde om verkligheten:
Vänta ni, snart nog är det vår tur...

På resan upp dit lade A/C:n av i vår gamla Skoda Fabia.
Mycket lägligt.
Det blev en svettig resa inte minst för 1½-åringen i barnstolen.

Men tackochlov finns det ju bilverkstäder. Dom lovade att laga luftkonditioneringen i slutet av augusti för tusentals kronor... Jag vädjade och bad och fick sedan löfte om att det skulle kunna bli gjort tills om två veckor då vi ska upp till Luleå igen.

Och välsignade släktingar. De ställde en stor fin bil till vårt förfogande så att vi igår kunde ge oss ut på vägarna igen med vår lille 1½-åring. Vi flyttade över barnstol och packning i svägerskans Avensis, lämnade in Fabian på verkstan och körde hemåt med skön svalka i bilen.

Men säg den glädje som varar beständigt.
Ute på E:4 började det efter ett tag höras ett skavande ljud från framvagnen.
Till slut hördes det i varje gupp.

Jag stannade, kollade och såg en lös plastflärp i hjulhuset. Det var säkert den som skavde. Jag baxade in den i sin fals och hoppades på tur. Körde vidare och det var tyst nästan ända till Sävar. Där kollade jag igen och fann då att en stor plastplatta hängde ned bakom kofångaren och släpade i marken.

Efter ett par snabba telefonsamtal med svägerskan och svågern i Luleå fick vi tid på Toyota i Umeå och kunde köra dit. Anlände klockan fem över fyra då alla i verkstan hade slutat för dagen. Men två man var kvar och förbarmade sig. Patienten hissades upp och undersöktes av kunniga kirurghänder. Under tiden roade sig vår lille 1½-åring med lekrummets alla småbilar. Så det gick ingen nöd på oss. Jättebra ordnat på Toyota i Umeå: lekrum, väntrum, gästtoa med skötbord...

-Såja, då var det klart, förkunnade den vänlige förbarmaren. Vi har fäst upp bottenplattan. Det är bara att tuta och köra.
-Och priset?
-Här handlar det inte om pengar utan om att så fort som möjligt komma ut ur den här värmen.
Han längtade nog till badplatsen, helt förståeligt.

Okey, on the road again.
Då!
DÅ!

Var är stugnycklarna?
VAR ÄR STUGNYCKLARNA!!

Vi har två uppsättningar nycklar till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Blixtsnabbt står det klart för oss att Helena har den ena, och hon är i Luleå.
Och den andra ligger i askkoppen i Fabian. Som också är i Luleå!
Vi kommer oss alltså inte in i stugan!!

Tankarna snurrar och söker tänkbara lösningar.
Vända om och köra de 27 milen tillbaka?
Lämna av 1½-åringen och dess moder i Härnösand och köra upp igen?
Knacka sönder ett fönster och skynda oss att larma av?
Det måste bara fixa sig, för på söndag kommer nästa omgång barnbarn till oss!!

Detta händer inte!
Vi måste ha fått solsting!
Scheisse!

Så vi får i stor nesa köra förbi avtagsvägen till vårt sommarparadis och härliga badsjö.
Och efter att ha lämnat av den unga familjen
stannar vi till sist skamsna utan för syrrans hus.

Och idag håller vi tummarna för att det kommer ett litet litet bussgodspaket från Luleå med Norrlandskusten.

Sommarminne för en morfar

Går ut på promenad med O, tre år, medan föräldrarna och lillebror är borta några timmar.

- Så därja. Nu har vi alla regnkläder på och stövlarna med. Nu så går vi.
Tror du det finns några hallon än?
- Eeh?
Vi går och ser efter!
- Eeh.

Svänger in bakom häcken där hallonriset finns.
- Nä, inna hajjon. Han skakar på huvudet. Moffaj pocka hajjon!
Och morfar letar frenetiskt och lyckas hitta ett, säger ett, halvmoget hallon.
O plockar det och mumsar i sig.

Går vidare, kommer till några förvildade rödvinbärsbuskar.
- Ä dee?
- Det är vinbär.
-Eeh?
- Dom heter vinbär.
- Maka i-ä?
- Ja, smaka du, men dom är nog lite sura, för dom är inte färdiga än.
- Mmm... Dott.

Vandrar så sakteliga in på skogsvägen.
- Vi måtte titta hää! säger barnbarnet och tar av in i bråten bredvid vägen.
Hittar en mur och några slanor som ligger mot muren.
- Titta Moffaj, en koja!
- Ja, har du sett? Ska vi bygga på den?
- Eeh.
Och vi börjar dra ihop ris till väggar och tak.
- Måtte hämpa meja.
Det tar en god stund innan kojan blir värdig namnet.
Då kryper O in och sätter sig med ryggen mot muren och säger:
- Nu måtte vi fika!
Okey. Jag tar fram vårt fika bestående av kottar och pinnar som får bli bullar och saft.
Han tar några rejäla tuggor, och jag får ett schå att få honom att säga blää och spotta ut skogsprodukterna. Sen bygger vi en stund till, drar fram ris och lutar mot kojan eller lägger ovanpå.
Plötsligt ramlar O mot väggen som säger knak, och sen ligger han där.
- Du måste hjäppa, Moffaj.
- Oj oj, lilla vän, har du fastnat? Får jag din hand så ska jag dra ut dig.

Såja, det gick ju bra.
Men då säger han: - Jen! så där som barn säger Igen!
För det där var roligt, alltså att bli räddad ur kojans bråte.
Och efter typ tretton repetitioner återstår inte så mycket av vårt stolta bygge.

Går tillbaka, för nu är det dags för lunch och sovtimme.
- Tror du Xavi är hemma? Ska vi gå och se efter?
- Eeh.
Och vi går hemåt, där den stora hunden möter i dörren.
Av med regnkläder, fram med maten som är pasta och köttfärssås från gårdagen.
- Mmm, dott!
Och han dricker mycket mjölk till.

Sen tvätta händerna och munnen och sitta en stund på toaletten.
- Nu fädi!
Kalsonger på, tvätta händerna,
och sen uppför trappan till sängen och de väntande nio napparna.

- Sov nu en stund, så ses vi sen.
- Mm.

Och morfars hjärta känns så varmt.