Kom igår tillbaka till San Francisco.
Möttes av kända hus och gator
och en känd doft av pommes frites och donuts.
Här är jag och här skall jag vara.
Men visst känner jag saknad av allt kärt därhemma:
Sommarstugan, barnbarnen, domkyrkan.
Kan bara tacka för att allt är bra ikväll.
Saknaden gör inget.
Det är bra att jag är just här just nu.
Så är det.
Gårdagen är förbi,
morgondagen har du inte sett.
Men idag hjälper Herren.
23 augusti 2015
17 augusti 2015
"Så är vi, fastän många, en enda kropp.."
Mungiporna går fortfarande uppåt.
Sångerna ljuder ännu.
Bilderna finns ännu på näthinnan.
Glädjen över den stora manifestationen av vårt uppdrag
att följa svensken ut i världen,
Stoltheten över ett tydligt och lyhört ledarskap.
Och känslan av ett oerhört välplanerat och väl genomfört möte.
Under den gångna helgen deltog jag med ett par hundra andra i Mötesplats 2015,
sommarmötet för alla hemma och ute som är engagerade för Svenska kyrkan i utlandet, SKUT.
Och som man nog kan utläsa av mina inledande lovsånger, blev helgen lyckad, ja för min del hellyckad.
De utsända från SKUTs fyrtio platser runt om på vår jord deltog tillsammans med representanter från utlandsförsamlingarnas kyrkoråd samt SKUT-ombud och andra från församlings- , stifts-, och nationell nivå här i Sverige.
Jag deltog som kyrkorådsledamot och medföljande make torsdag till lördag.
Hustrun och alla andra utsända diakoner och präster inledde söndag till onsdag med ett eget möte i Visby tillsammans med Visby stifts diakoner och präster under ledning av Visby-biskopen.
Från torsdag samlades alla i Uppsala. Vi höll till i Missionskyrkans lokaler.
Där var hon från Toronto, där var han ifrån Melbourne, och där satt londongänget och där berlingänget. Några kände jag redan. Kära återseenden. Några var nya: Hej, vem är du och var finns du till vardags? Jaha, i Ljungby, Fuengirola, Agia Napa, Boden. Snart virvlade alla namn och platser runt i huvudet, men det gjorde inget. Vi hade ju tydliga namnskyltar på oss hela helgen.
Programmet var mycket omväxlande och syftade på olika sätt att lansera den nya värdegrunden för Svenska kyrkan i utlandet. Under temat Tro - Öppenhet - Hopp hölls informationer, gudstjänster, kulturinslag och en pilgrimsvandring. Tid gavs också för mingel.
Möjlighet till enskilda samtal fanns under helgen. Maten var klimatsmart, dvs vegetarisk.
Kanske jag känner att man hade kunnat göra mer av kyrkorådsförmiddagen än vad som blev av.
Men bra att mötesledningen lät kyrkoråden få ett samråd för att lufta sina tankar. Det var visst första gången.
Den andra grejen som jag reagerade på var den dåliga hörbarheten i domkyrkan.
Jag har under de två senaste helgerna deltagit i två gudstjänster i Uppsala domkyrka. Och det förvånar mig att vår rikshelgedom har så undermåligt högtalarsystem (om det nu är det som är felet).
Jag och många med mig hade gärna velat höra biskop Sven-Bernhards tal till dem som skulle sändas ut i världen nu i höst, eller vart de skulle sändas. Jag blir alltid så rörd av vignings- eller sändningsmässor. Men ljudet!
För mig betydde nog pilgrimsvandringen mest av allt under Mötesplats 2015. Den hade en klart andlig, uppbyggande funktion. Och det behöver jag. Den stillheten, det Gudsmötet.
Tack för fina dagar! Det var nästan lite Världens fest i Åre- känsla över helgen.
Och det vill inte säga lite.
Sångerna ljuder ännu.
Bilderna finns ännu på näthinnan.
Glädjen över den stora manifestationen av vårt uppdrag
att följa svensken ut i världen,
Stoltheten över ett tydligt och lyhört ledarskap.
Och känslan av ett oerhört välplanerat och väl genomfört möte.
Under den gångna helgen deltog jag med ett par hundra andra i Mötesplats 2015,
sommarmötet för alla hemma och ute som är engagerade för Svenska kyrkan i utlandet, SKUT.
Och som man nog kan utläsa av mina inledande lovsånger, blev helgen lyckad, ja för min del hellyckad.
De utsända från SKUTs fyrtio platser runt om på vår jord deltog tillsammans med representanter från utlandsförsamlingarnas kyrkoråd samt SKUT-ombud och andra från församlings- , stifts-, och nationell nivå här i Sverige.
Jag deltog som kyrkorådsledamot och medföljande make torsdag till lördag.
Hustrun och alla andra utsända diakoner och präster inledde söndag till onsdag med ett eget möte i Visby tillsammans med Visby stifts diakoner och präster under ledning av Visby-biskopen.
Från torsdag samlades alla i Uppsala. Vi höll till i Missionskyrkans lokaler.
Där var hon från Toronto, där var han ifrån Melbourne, och där satt londongänget och där berlingänget. Några kände jag redan. Kära återseenden. Några var nya: Hej, vem är du och var finns du till vardags? Jaha, i Ljungby, Fuengirola, Agia Napa, Boden. Snart virvlade alla namn och platser runt i huvudet, men det gjorde inget. Vi hade ju tydliga namnskyltar på oss hela helgen.
Programmet var mycket omväxlande och syftade på olika sätt att lansera den nya värdegrunden för Svenska kyrkan i utlandet. Under temat Tro - Öppenhet - Hopp hölls informationer, gudstjänster, kulturinslag och en pilgrimsvandring. Tid gavs också för mingel.
Möjlighet till enskilda samtal fanns under helgen. Maten var klimatsmart, dvs vegetarisk.
Kanske jag känner att man hade kunnat göra mer av kyrkorådsförmiddagen än vad som blev av.
Men bra att mötesledningen lät kyrkoråden få ett samråd för att lufta sina tankar. Det var visst första gången.
Den andra grejen som jag reagerade på var den dåliga hörbarheten i domkyrkan.
Jag har under de två senaste helgerna deltagit i två gudstjänster i Uppsala domkyrka. Och det förvånar mig att vår rikshelgedom har så undermåligt högtalarsystem (om det nu är det som är felet).
Jag och många med mig hade gärna velat höra biskop Sven-Bernhards tal till dem som skulle sändas ut i världen nu i höst, eller vart de skulle sändas. Jag blir alltid så rörd av vignings- eller sändningsmässor. Men ljudet!
För mig betydde nog pilgrimsvandringen mest av allt under Mötesplats 2015. Den hade en klart andlig, uppbyggande funktion. Och det behöver jag. Den stillheten, det Gudsmötet.
Tack för fina dagar! Det var nästan lite Världens fest i Åre- känsla över helgen.
Och det vill inte säga lite.
16 augusti 2015
Uppvärmning
Jag har haft semester från bloggen, i en hel månad.
Har faktiskt inte känt någon enda inre maning att skriva.
Sommaren i Sverige har präglats helt av barnbarn, familj och släktbesök.
Alltså av helt familjära saker, av föga intresse för allmänheten.
Nu stundar veckan för återresan till Kalifornien,
just nu när vi äntligen har fått sommar.
Här har det tidigare regnat så hiskeligt att bäcken trott att vårfloden flyttat till juli.
Nu äntligen har vi fått lite ryssvärme och njuter outsägligt av den.
Se här en av anledningarna till min bloggsemester.
Jag rapporterar helt fantasilöst om väder och vind.
Ingen inspiration, inga djupheter, inga fyndiga formuleringar.
Kanske skulle jag bloggfasta en månad till?
Men just nu skriver jag. Varför?
Ja inte för att jag måste.
Kanske för att den senaste veckan har varit så oerhört givande.
Jag har varit med på Mötesplats 2015, dvs Utlandskyrkans stora sommarkonferens.
Och den var såå bra.
Jag skulle faktiskt vilja skriva om mina intryck därifrån.
Men då måste jag komma igång igen med bloggen.
De här raderna får väl anses vara en uppvärmning.
Ett halvt löfte, ungefär som politikernas sommartal.
Det kanske kommer något.
Nu har jag gjort den första joggingrundan på tangentbordet.
Vi får se.
Har faktiskt inte känt någon enda inre maning att skriva.
Sommaren i Sverige har präglats helt av barnbarn, familj och släktbesök.
Alltså av helt familjära saker, av föga intresse för allmänheten.
Nu stundar veckan för återresan till Kalifornien,
just nu när vi äntligen har fått sommar.
Här har det tidigare regnat så hiskeligt att bäcken trott att vårfloden flyttat till juli.
Nu äntligen har vi fått lite ryssvärme och njuter outsägligt av den.
Se här en av anledningarna till min bloggsemester.
Jag rapporterar helt fantasilöst om väder och vind.
Ingen inspiration, inga djupheter, inga fyndiga formuleringar.
Kanske skulle jag bloggfasta en månad till?
Men just nu skriver jag. Varför?
Ja inte för att jag måste.
Kanske för att den senaste veckan har varit så oerhört givande.
Jag har varit med på Mötesplats 2015, dvs Utlandskyrkans stora sommarkonferens.
Och den var såå bra.
Jag skulle faktiskt vilja skriva om mina intryck därifrån.
Men då måste jag komma igång igen med bloggen.
De här raderna får väl anses vara en uppvärmning.
Ett halvt löfte, ungefär som politikernas sommartal.
Det kanske kommer något.
Nu har jag gjort den första joggingrundan på tangentbordet.
Vi får se.