Julbesök vid graven

Jag ville till graven före jul.
Ville att det skulle vara tänt på graven inför julen.
Men fast jag ville blev det inte så.
Först idag på annandagen tändes juleljuset.

Det har kommit lite snö som försöker dölja det gröna gräset.
Det frasar lite i gräset under skorna.
Jag byter ut lyktans gravljus och tänder det.
Lägger på locket och reser mig upp.
Har svårt för att säga God jul till mina döda men känner att jag bör säga något.
- Det har snöat lite i natt, ser ni det? hör jag mig själv säga medan stoppar undan tändstickorna.
Står ett par sekunder och betraktar det ännu så ofattbara:
Deras namn som ännu lever så starkt i mig men som samtidigt är så många år borta.
- Jag älskar er.

Jag vänder mig om
och följer mina egna steg längs kyrkväggen bort till stegporten och den väntande bilen.
Till det liv som jag ännu själv har att leva.
Och inifrån kyrkan hör jag kantor Sjöbergs preludium till julottepsalmen:
Var hälsad, sköna morgonstund!

130 år idag

Jag tänker mig 130 år tillbaka i tiden, till den 20 december 1886.
I en bondgård i Bjurholm, Västerbotten, föds äntligen en liten pojke!
Hans föräldrar är Jakob Jonsson f 1844 och Brita Stina Olsdotter f 1849.
Brita har redan fött sju barn, alla flickor, och nu äntligen får de en son.
Äntligen en pojk som kan ta över gården!

Den lille ges i dopet namnet Jakob Willehad, och Jakobsson blir hans efternamn.
Han får det säregna namnet Willehad, "för dem ville så ha 'an."

Ville får också en lillebror Jonas, och mellan dessa två delas hemmanet en dag.
Ville får den del som ligger väst om ån, alltså väster om Öreälven.
Hans far har där röjt och byggt ett nybygge som får namnet Solberg.

I oktober 1914 gifter sig den unge bonden med Ellen Maria Jonsson från Åkerberg.
De unga tu flyttar in på Solberg och får där två barn, Eva Maria, samt Jakob Allan,
vilken som 97-åring ännu bor kvar på Solberg.

Just idag är det 130 år sedan n'Ville föddes och en son blev dem given.
Min morfar!

Före jul

Det är advent, det äär advent!
Citat psalm 109 i psalmboken.

Mörkt ute så när som på en magnifik måne.
Den var full i förrgår, och jättestor när jag körde till jobbet.

Ingen snö än, mest bara is och frost och halka.
Men ändå - advent, nu strax fjärde söndagen.

Dvs snart jul.
Jo tack, det märks, och det känns.

Magen full av julbord.
Själen full av sömn.

Julklappar till barnbarnen!
Och javisst ja, julbrevet!

Och flyktingfamiljen!!
Ett telefonsamtal? Nej det blir ett besök.

Borde ringa, borde be, borde...
Dom är så många!

Och jag, och vi då?
Här hemma.

Rätt väl förberedda ändå.
Julgran, kyrka och krubba på plats.

Posta paket under helgen
och göra sillinläggning samt gravlax.

Och under ytan?

Faktiskt glädje,tacksamhet, samhörighet.
En rätt unik kamratskap.

Ett gäng kyrkoarbetare som jag haft förmånen att lära känna och arbeta med.
Och som idag samlades till en gemensam jullunch.

Tänk vad lite som kan lysa upp decembermörkret.