16 december 2019

Två böcker som utmanar




Kanske dags för ett blogginlägg igen. Det var ett tag sedan nu.

Det föranleds av två böcker som jag just nu läser, den ena på eftermiddagarna i min fåtölj och den andra på kvällen i sängen.
De två böckerna behandlar två viktiga skeenden i kyrkans historia, är båda skrivna av nu levande kristna författare med kärlek till Guds verk, vad nu det är, och med en inre nöd för kyrkans ärende i världen. Ämnesvalen är angelägna. Båda böckerna fascinerar mig men är så olika att de tycks behandla helt skilda världar. Och båda böckerna skildrar tider och händelser som jag har erfarenheter av och därför kan relatera till. Alltså lite schiz-varning här.

Den ena boken fann jag i höstas på Duvans bokbord under stiftsfesten i Östersund och den andra har saluförts i inlägg på Facebook samt i kyrkliga publikationer.
Jag har hunnit till sidan 203 i biskop Jonas Jonsons bok Missionärerna och till sidan 131 i pastor Claes-Göran Bergstrands Den karismatiska väckelsen – vad hände?
Jonas Jonsons bok ger mig en inblick i begynnelsen och utvecklingen av Svenska kyrkans mission från 1974 och hundra år framåt. Än har jag bara hunnit till 1930-talet. Jonas Jonson är nog den kyrkoledare i Svenska kyrkan som efter Nathan Söderblom varit mest engagerad i och för den internationella ekumeniken.
Claes-Göran Bergstrand var på sjuttio- och åttiotalet som baptistpastor en känd gränsgångare mellan traditionell frikyrklighet och pingstväckelsen. Hans egna upplevelser av andedop och Andens gåvor gav honom en ledande ställning inom den framväxande karismatiska väckelsen. Han frågar nu: Vad hände sen, vart tog allt det härliga vägen? Och Jonas Jonson brottas med frågan om alla utsända missionärers verk och betydelse i ljuset av de lutherska kyrkornas tröghet och sanningsanspråk.
Det är måhända fel emot båda författarna att ställa dem sida vid sida. Jag vill inte jämföra dem eller värdera deras böcker. De representerar ju helt skilda kyrkotraditioner och fromhetstyper. All jämförelse dem emellan vore oschysst mot dem båda. Men båda två triggar mig och blottlägger i mig gamla olösta frågor om vad som är och skall vara ett sant uttryck för Guds rike.

Å ena sidan finns i mig en pietism, en enkel, personlig och subjektiv Jesusfromhet, och den har betytt mycket för mig genom åren. Och den gav mig kontakt med den karismatiska väckelsen. Å andra sidan har jag i mig en mer högkyrklig rand som uttrycker sig i en vila vid det objektiva i vår tro, dvs att tron inte handlar om mig och mina gudsupplevelser utan om vad Gud har gjort för mig och som manifesteras i mässan. Den sidan hos mig bejakar mångfalden i Guds Andes uttryck. Allt måste inte se likadant ut för att vara rätt. Och Gud kan ha andra språk än Bibelns.

Bergstrands bok innehåller vittnesbörd om andliga segrar, hur ungdomar blivit frälsta och förvandlade och hur det påverkat de historiska kyrkorna. Åtminstone fram till sid 131 skall jag väl säga.
Jonsons bok beskriver den svenska statskyrkans mödor med att hänga på frikyrkornas missionsiver, och berättar om de svårigheter som mötte de första svenskkyrkliga missionärerna i Indien och Sydafrika. Där ligger inte fokus på härliga segrar utan på en gammal, trögstartad och lagstyrd luthersk kyrkas vilja och kallelse att nå ut till de onådda med evangelium.
Båda böckerna fascinerar och ställer frågor till mig. De drar verkligen åt helt olika håll, samtidigt som jag känner att båda författarnas frågeställningar och erfarenheter av sina kristna sammanhang på något sätt finns och går ihop i mig.

Så vart skall denna läsning föra mig? Finns det fler som har upplevt välsignelsen och spänningen i de två världarna, i kyrkans objektiva teologi och dess jordnära själavårdstradition och i väckelsekristendomens subjektivism och andliga självförtroende?

Jag får nog anledning att återkomma.

20 maj 2019

Kung Heimer och Aslög

Jag har alltid tyckt om sången Kung Heimer och Aslög. Jag tror att Pappa sjöng den ibland.
Idag hittade jag av en slump noterna till den sången. Och blev helt betagen. Tragglade igenom stycket på ett piano i församlingsgården fast sättningen var skriven i en svår tonart, E-dur.
Men sången, jag älskar den sången. Så oemotsägligt nationalromantiskt patetisk, nostalgisk och gripande. Sagan om den gamle kung Heimer som smugglar prinsessan Aslög till Norge gömd i sin harpa, och sedan sjunger Träd ut, träd ut, liten Aslög vään. Helt betagande nordisk så att man känner och ser fjällen och myggen och fjordarna och solens värme kring flickan, och stormhatten och mjölkörten och fjällbjörken och röklukten i vikingahusen.
Jag gick igång ordentligt på sången, började googla och sökte upp och lyssnade till flera inspelningar. Outstanding är förstås Jussi Björling, men Nicolai Geddas version är också mycket njutbar, även om den tekniska kvalitén inte är så bra där.

Varför bara älskar jag denna musik? Jo den fyller mig med fosterlandskärlek: Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden! Den skapar fantasibilder i mig av kung Sigurds sal, av kung Heimer och den lilla flickan han fick i sin vård, samt Brynhilde, hennes moder. Det handlar om den nordiska sagans inneboende själ och klangbotten i mig.
Så hela denna guds långa dag har Södermans musik sjungit i mig, under ogräsrensningen i rabatten, under skivandet av korven till en stroganof, under bilkörningen ned till Birsta och under VM-hockeyn.

Trääd uut, träd ut, liten Aslög vän.
Låt tårarne mer ej strömma.
Till Norges fjällar vi kommit hän.
Kom lyssna till harpan vid gubbens knän.
Här vilja vi sorgerna glömma.
Träd ut, träd ut, liten Aslög fin, att löga i källan klara.
Göm tårarne som ett kostligt vin.
Här kvittra svalor, här surra bin.
Här kunna vi trygga vara.

Medan jag lyssnar, går mina tankar också till andra migranter som flytt undan "nöd och kval och mord och fallande troner". Och för vilka Norden hade kunnat bli en säker tillflykt. Men som nu måste dra vidare till andra länder inför hotet att bli skickade tillbaka från Sverige till en säker död i sitt krigsdrabbade och kaotiska hemland.

Men sången, den är min.
Den vill locka den till livet hotade flickan ut ur sitt gömsle
och ge henne en ny trygg start här i vårt land.