Trettondedag jul, för mig en ljus och härlig högtid under kyrkoåret!
Andligt väldigt stark, proklamerande,
utåtriktad.
Samtidigt innerlig, samlande och Jesusnära.
Gud visar sig för oss som ett mänskobarn.
Jag kommer just från en Christmas
carols-gudstjänst i domkyrkan, där jag sjöng i den stora pastoratskören.
Gudstjänsten följer den anglikanska ordningen med nio läsningar och körsånger
som ibland inkluderar församlingen i sånger och böner. Den börjar långt ner i
Gamla testamentet, faktiskt i Adams och Evas svek, och tar sig genom Abrahams
prövning och Jesajas profetior fram till berättelserna om Jesu födelse.
Varje läsning introduceras med några ord som
sätter bibeltexten i sitt frälsningshistoriska sammanhang och gör hela
gudstjänsten till en enda berättelse som sammanfattar julens händelser och
budskap.
Och så dessa underbara anglikanska hymner som
vi kallar Christmas carols:
Och det hände vid den tiden, Ej upplysta
gårdar och Dagen är kommen, bara för att nämna några av våra sjungna guldgåvor
till Jesusbarnet. För gudstjänsten är en enda hyllning till Jesusbarnet. Liksom de
vise männen kommer vi med gåvor, här i form av dessa välgjorda och välklingande
engelska psalmer och bär fram dem till honom.
Åtminstone är det så för mig där jag sitter
och står i tenorstämman. Budskapet tar tag i mig så att jag har lite svårt att
fokusera på vad jag skall sjunga. Det blir fel här och där, men vi är så många sångare
att enskilda felsteg genast dränks och glöms.
Jag njuter av den sammanhållna berättelsen.
Inte för att jag vet om den är sann, jag menar om Adam Eva och Abraham
verkligen har funnits. Eller om Jesaja visste att han profeterade om Messias,
eller om Jesu födelse gick till precis som det sägs. Men det spelar liksom inte
så stor roll, det är ändå en mycket stor och sann berättelse som ger sammanhang och
mening och sätter in mitt liv i händelsernas centrum. Också jag får stå där
bland fattiga, frusna herdar och huttra och titta på det ynkliga nyfödda barnet och på
nytt höra om vem han är.
Mitt i mina midvinterfrågor och tvivelsgrubbel blir det så
stort, detta att Guds fullhet faktiskt ryms i Betlehems lilla barn och att detta barn nu räcks till mig. Jag fylls
av ömhet för den lille, tar sats och tutar och sjunger allt det jag kan med mina kamrater i
kören, med all världens vise män och kvinnor, med Josef och Maria, med herdarna på marken och med änglarna uti höjden:
O kom låt oss tillbedja, o kom låt oss
tillbedja,
o kom låt oss tillbedja vår Herre och Gud!
