230402 Johannespassionen

 

Palmsöndag med Johannespassionen i Luleå domkyrka.

Oratoriet utgör en mäktig och dramatisk förkunnelse.

Jag sitter som lyssnare i bänken med mitt körpartitur.

 

Det är vältummat sedan 1968 då jag första gången sjöng JP i Uppsala.

Då satt den gamle domkyrkoorganisten Henry Weman där på södra sidan, år efter år.

Han brast alltid i tårar redan under de allra första g-molltakternas dissonanser minns jag.

 

Passionsoratoriets inledning är storslaget i sin smärta och samtidigt skönhet.

Stadig fyrtakt i basen med rullande sextondelar i fiolerna.

Träblåsarna som skapar dissonanserna med sina långa klagande sekvenser.

 

Och kören som inleder med ett mäktigt förtvivlat Herr, Herr, Herr, unser Herrscher…

Som sen vandrar genom satsen i nya utvecklingar och fugeringar:

Zeig uns durch deine Passion dass du, der wahre Gottes Sohn ... verherrlicht worden bist.

 

Koralerna, dessa underbara Bachkoraler!

De målar i dur och moll, forte och piano den bedjande själens inlevelse i dramat.

Och ariorna, så gripande i sin sorg och förtvivlan.

 

Allt sammanhållet av evangelisten Johannes egna ord, ikväll dramatiskt framfört.

Ibland avbryts han av den larmande hopens Korsfäst, korsfäst!

Och Petrus förnekelse och gråt, och Jesu död på korset.

Slutkörens Ruht wohl, ruht wohl, ihr heiligen Gebeine.

Som en vaggsång till den avlidne frälsaren.

En blödande sorg och varm kärleksförklaring i C-moll.

 

Och allra sist psalmversen Sänd Herre dina änglar ut

och låt min själ vid livets slut av dem till dig bli tagen.

Med sitt majestätiska slutforte sätter den en kraftfull punkt på dagens gudstjänst.

 

Och jag vacklar ut ur kyrkan och känner mig välsignad.