Jan Sjöbergs blogg

Växtplatskurs

2012-01-25T22:37:00.005+01:00

Ibland har jag bara världens bästa jobb!
Just nu förunnas det mig att tillsammans med vår stiftspedagog leda en kurs som har visat sig bli såå rolig. Den heter Växtplats och är en grundkurs i vad Svenska kyrkan är, tror och gör. Den riktar sig till dem i stiftets församlingar som är nya i gamet så att säga, (säger man kanske rookies numera?) Alltså en kurs för nyanställda utan kyrklig utbildning, eller nya förtroendevalda och nya ideella medarbetare. Vi har en grupp på nitton vetgiriga, frågvisa och mycket intresserade män och kvinnor i varierande åldrar.
Den här dagen började med att gruppen deltog i domkyrkans morgonmässa. Sen har det handlat om varför vi gör si och så i kyrkan, vad kyrkliga symboler betyder,varför vi firar gudstjänst och vad som gör en gudstjänst till en bra upplevelse. Vi har hört om kyrkans diakoniuppdrag och har besökt domkyrkoförsamlingens och kommunens gemensamma outreach-projekt, den drogfria och mångkulturella mötesplatsen Café Trädgårn. Och ikväll har vi haft en sångstund och sjungit önskepsalmer, och vi ledare har berättat om hur vi kom till en kristen tro och hur den tron har utvecklats under åren.
En mycket intensiv dag, så du är man rätt så mör. Men tacksam.

Omskärelse

2012-01-18T22:32:00.007+01:00

Jag gillar inte tanken på omskärelse av späda gossebarn, men det blir svårt att förbjuda det.

På senaste tiden har en livlig, för att inte säga het debatt pågått i SvD och DN kring omskärelse av pojkar. Det startade med ett argt inlägg av bl.a. Christer Sturmark, som i sin iver att göra samhället kliniskt rent från allt som luktar religion kräver att omskärelse av pojkar ska förbjudas i Sverige.En präst skrev också under inlägget, förhoppningsvis då med motiveringen att barnets rätt måste gå före religiösa påbud.
Mycket kan sägas om debatten men jag är inte mannen att sammanfatta den. Själv förstår jag inte hur föräldrar kan vilja omskära ett litet gossebarn bara för att det anbefalls i en religiös urkund. Det är ju mycket annat anbefallt som har omtolkats genom tiderna. Varför inte denna sed? Men om än judarna och muslimerna håller fast vid seden, och det finns rätt speciella skäl till det, varför gör hela USA det som är präglat av en kristen diskurs? Den vinklingen har inte ännu uppmärksammats i debatten.
Problematiken är komplex. Å ena sidan har föräldrar rätt att ge sina barn en kulturell och religiös identitet. Å andra sidan finns varje barns rätt till personlig integritet. Här stöter det ena etiska imperativet ihop med ett annat. Och då blir det svårt. Jag tycker i princip att endast medicinskt motiverade ingrepp borde få utföras på barn. Pojkar som flickor.

Jul i grevens tid

2012-01-14T23:34:00.004+01:00

Julen har ju varit lite si och så för oss.
Svärmor har varit sjuk och dött och husets dotter K med fästman har legat flunsasjuka alla helgerna. Men ikväll gjorde vi jul för varann. Köpte julmat och dukade fram, tände ljus i huset och satte på Luleå kammarkörs julskiva. K och M kom och drack glögg och fick julmiddag. Klappar under granen och godis på bordet. Och allt blev så bra.
Så - nu kan vi städa ut julen i morgon.
Det ska bli skönt det med.

Väderomslag

2012-01-13T09:16:00.007+01:00

I förrgår stod jag i Gålsjö kapell inför stiftets samlade kyrkomusiker och talade mig varm om sångskrivartävlingen som vi har lanserat inför Medarbetarmöte 2012 i september.
Hur roligt som helst. Solen sken och det var gnistrande vitt i skogarna liksom i mitt sinne.
Sen åkte jag hem och blev sjuk. Hemma från jobbet både igår och idag. Häftig snuva och hosta och lite feber. En tät dimma har dragit in i själen. Livet har stannat av, handlar inte om någonting, har ingen riktning eller mening. Arbetet känns fjärran, ointressant, berör inte mig. Det som berör är hostan.
Vill bara sova, inte träffa en själ. Går i ide i väntan på våren.
Vad fort det kan ändra sig. Ganska fascinerande egentligen.

Läsa tidningen

2012-01-09T22:02:00.007+01:00

Varje morgon går jag ut med hunden och tar då med mig tidningen på väg in.
Jag läser tidningen varje dag. Den innehåller så många spännande reportage och beskrivningar av olika livsöden. Av någon anledning står de reportage som jag fastnat för alltid en tre-fyra blad från slutet. Så jag börjar alltid bläddra från sista sidan i en tidning.
Kan rekommenderas. Då hamnar man direkt där som det bränner till och där livet känns nära och verkligt.
Där kan jag t.ex. läsa socialreportaget om de arma invånarna i byn Avliden. I en lång och till synes ändlös serie får vi följa landsbygdens folk i inträngande och avslöjande närbilder. Deras kamp för överlevnaden och deras nära samspel med naturen omkring. Det är vackert, för att inte säga gripande att skåda människa och älg i en så hängiven symbios.

En annan historia är om den oftast ensamme olyckskorpen Ernie och hans öden och äventyr. Han ger alltsomoftast uttryck åt nutidsmannens olika frestelser och frustrationer, t.ex. föräldraskapets. Eller hur hans vänner kämpar med sin moral. Mycket intressant.

Eller den likbleka och alltid svartklädda rebellkvinnan Nemi. Hon tacklar livets utmaningar enbart utifrån sin magkänsla och torde få svårt att anpassa sig till verklighetens Ångermanland. Henne kan jag känna oro och en knivsudd avsmak för. Men som läsare behöver man ju också få sina ögon öppnade. Uppenbarligen finns det unga vuxna, lika totalt vilsna i sina stora egon som Nemi.

De små historiska snuttarna om våra kämpande förfäder har förvisso sina poänger. Ett historiskt perspektiv på journalistiken är alltid bra och ger trovärdighet och en känsla av moget tidningshantverk, men här kunde redaktionen lägga ner mer krut på researchen. Inte alla avsnitt av denna reportageserie fångar mitt intresse eller känns relevanta för nutidens utmaningar. Men förvisso, Hagbard är något för en man att spegla sig i.

Dock. Min favoritläsning i morgontidningen TÅ är den oändligt gripande berättelsen om den där familjen som någon gång ifjol blev utsatta för ett terrorangrepp, där Kits maka och tonåringarnas mor befarades ha omkommit. Vi har fått följa familjen genom ofattbara händelser av stor dramatik, precis som det är i levande livet.
Kit vägrar tro att hans Diana är död och beslutar sig för att söka efter henne. Att en storförbrytare ligger bakom hennes försvinnande stod klart redan i somras. Hon har spärrats in i ett fasligt fängelse och blivit satt under specialbevakning. Under tiden hamnar Kit ombord på ett fartyg tillhörande den vackra Savarna som likt honom själv och hans förfäder har vigt sitt liv åt att bekämpa brottslighet i allmänhet och sjöröveri i synnerhet. I ett sidospår i berättelsen nedkämpar de ett antal sjörövare/knarklangare/ellervaddetnuvar.
Som läsare har jag fått se Savarna försöka lägga sig ut för Kit. Men han har varit ståndaktig och aldrig glömt sin Diana. Ett mycket intressant etiskt dilemma visar sig i Savarnas vilja att hjälpa Kit i sökandet efter sin hustru. I en mycket mänsklig blandning av förälskelse och ärligt patos hjälper hon honom men fruktar för vad som ska hända om och när han återfinner sin Diana.

Nu under julen har Kit äntligen och med hjälp av Savarnas kanoner lyckats befria Diana, och någon gång på nyåret red så de två makarna iväg på en häst på väg mot sitt kära Bangalla. Men frågor kvarstår. Vi har ännu inte fått några sena nyheter om Savarna. Men det torde visa sig om hon kunnat förlika sig med sitt öde eller ej. Likaså hur skurken Chatu kommer att tackla förlusten av sin gisslan skall bli spännande att följa.

Denna inträngande familjeföljetong ger enligt min mening den sanna och ultimata bilden av Ångermanlänningen, en Fantom, modig, initiativrik, familjekär, stark, öm och trofast. Den reportageserien är min absoluta favorit i morgontidningen. Jag skulle aldrig kunna prenumerera på en tidning utan denna sida. Där får jag ett ord för dagen, en situation att begrunda, hopp och förtvivlan, ja allt det som människor tragglar sig igenom långa böcker för att få läsa. Här får jag det på två röda sekunder till morgonkaffet.
För mig skulle det räcka med att prenumerera på denna enda sida.Den innehåller livet i ett välformulerat koncentrat, en mångfasetterad men sann bild av vad det innebär att vara människa.
Den som har läst den sidan har läst hela tidningen.

Äntligen jul

2012-01-08T14:37:00.013+01:00

Idag fick jag äntligen jul.
Till följd av sjukdom och dödsfall i släkten har advents- och jultiden till stora delar gått mig förbi. Inte ett kyrkbesök under hela julmånaden, vilket är anmärkningsvärt för en präst. Helgerna har helt handlat om resor till och från den sjuka. Och under själva juldagarna jobbade jag som volontär på Café Trädgårns Jul i gemenskap, så inte ens då var jag i kyrkan. Även nyår och trettondag förklingade utan kyrka och julpsalm.

Jag hade också satsat stenhårt på att vara med och sjunga Bachs juloratorium på andra advent och trettonhelgen. Äntligen skulle jag få sjunga alla sex kantaterna. Men därav blev heller intet.

Idag, när alla julhelger egentligen var över, kom jag mig till Guds hus.
Och möttes av domkyrkoförsamlingens Våga sjunga-kör. Dom sjöng ett par härliga julsånger trots att ämnet var Jesu dop. Som prästen sa: Det har gått fort i år, bara två dagar från de vise männens hyllning av Jesusbarnet och tills han idag döps vid trettio års ålder.
I alla fall för mig var det ett klockrent sångval.
För jag ville så gärna få lite av jul jag med.

"Se, en ros från Davids stam, se Guds rena dyra lamm
vilar i Marias famn. Jesus Kristus är hans namn.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med fridens bud: Ära, ära vare Gud."

Med enkla ord av Eva Norberg Hagberg förmedlar denna Christmas carol oerhört mycket av julens budskap:

"Han som evigheten tänkt, har sig ner i tiden sänkt.
Han bytt ut sitt stjärngemak emot stallets låga tak.

Tyngda under skuld och gäld, frusna kring en falnad eld
reser sig befriade som profeten siade.

I en tung och dunkel natt tändes hoppet, ljuvligt, glatt.
Evigt evangelium tar gestalt i tid och rum."

Och så de sista fullspäckade Kristus-verserna:

"Underfulla sakrament; Världens ljus ibland oss tänt,
Väg och Sanning, Liv och Bröd, seger över synd och död.

I vår famn ett barn är lagt. Så bevisar Gud sin makt.
Detta barn vi värna får. Över oss hans stjärna står.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med frihets bud. Ära, ära vare Gud!"

Sången gick direkt till mitt hjärta. Tack Lars och Våga sjunga-kören!
Rena bonusen var det att vi till och med fick sjunga psalm 122 idag:
Dagen är kommen, alla fem verserna dessutom.
Toppen.

Så i elfte timmen kom julen till mig.

Avsked

2012-01-05T14:54:00.006+01:00

Begravningsbilen har redan kommit när jag parkerar utanför huset. Resan har gått bra fast väglaget har varit isigt eller moddigt om vartannat alla de fyrtionio milen. Inne i det gula huset är hela släkten, ungefär tjugo personer samlade för att ta farväl av sin mor, mormor, farmor och syster. Hon har levat i åttio år och fött nio barn. Nu står alla kring henne den allra sista gången. Två vänliga män från begravningsbyrån står beredda att bära ut henne, men eftersom jag är i antågande så väntar hela sällskapet några minuter, för att också jag skall få tillfälle att säga tack och farväl.

I sextiotre år har jag levat. I snart fyrtio år har jag varit präst. Många gånger har jag tagit hand om sörjande i liknande situationer. Men aldrig hittills har jag deltagit som anhörig. Mina egna far- och morföräldrar och min mor och far dog utan att jag hade möjlighet att vara nära och ta farväl. Det närmaste jag har kommit en dödsbädd i familjen var när jag vakade med min morfar under hans sista natt. Jag tog farväl av honom och åkte därifrån innan han dog.

En svägerska möter mig ute på gården och förklarar att de har velat invänta min ankomst. Jag kramar om henne och vi går in. Inne i huset är hela släkten samlad. Jag nickar en hälsning till den tysta gruppen och går fram till sängen där den döda ligger. Jag böjer mig över henne och tar hennes hand.
- Men kära Greta, har du gått nu? Vad skönt för dig, mumlar jag och stryker henne över handen. Står där en stund och viskar några ord, och tackar tyst Gud för den tid jag fått känna henne.

Hon är så fin där hon ligger, med släta anletsdrag och en nöjd, fridfull min. Hennes sista tid har varit tung. Kring första advent fick hon beskedet att sjukdomen kommit tillbaka och att inget stod att göra mer än smärtlindring. Hon skickades hem för att vårdas hemma den sista tiden. Barn och barnbarn har kunnat komma och gå och hjälpas åt att sköta om henne. Och ställa in sig på det oundvikliga. Under julen och nyåret har den gamlas tillstånd försämrats snabbt, och denna morgon gav hon upp. Efter morgonens dödsbud styrde jag undan alla mina plikter och körde upp hit.

Och här får jag nu en allra sista stund med min svärmor, får ta farväl vid hennes säng och se henne bäras ut ur sitt hem. Varligt lyfts den döda ur sin säng och läggs på en bår. En filt viras om henne och en lakansflik läggs över ansiktet. De två männen från begravningsbyrån täcker hela båren med ett överdrag och nickar till oss församlade att de är klara. Försiktigt lyfter de upp båren och bär ut den, ut på bron och nedför farstutrappan. De skjuter in båren i bilen och stänger luckan. Vi ser bilen backa, vända och köra ut på gatan och iväg.

Och detta oändligt sorgliga och samtidigt så stilla och vackra får jag vara med om.
För allra första gång.

Städa pärmar

2011-12-28T22:03:00.006+01:00

Idag har jag jobbat vidare med mina pärmar.
Dom var visst sextio, inte fyrtio som jag trodde igår.
Idag har jag avverkat åren 2008 - 2009.

Efter Världens fest 2007 tyckte biskop Tony att jag kunde fylla tomrummet genom att jobba som hans adjunkt vid sidan av det övriga. Och så blev det. I två år från hösten 2007 till 2009 planerade jag biskopens besök i församlingarna och hans t.ex. visitationer. Och så jobbade jag mycket med präst- och diakonvigningsmässorna. Det var särskilt roligt att få följa blivande kamrater i vigningstjänsten den sista biten fram till målet.

Biskopens administrativa stöd och jag var ett bra team.
- Kom nu, adjunkten. Det är kaffedags!
- Okey, stödet. Jag kommer. Ska bara skicka det här mailet.

Jag städade undan ett flertal ekumeniska samlingar, vigningar och besök i vänstiften i Sydafrika, Slovakien och England. Underbara minnen.

Av sextio pärmar har jag nu bara två år kvar, och dom tar jag i morgon förmiddag.
Sen loggar jag ur för att ställa om siktet till ett nytt år.
Kanske det sista yrkesverkamma helåret.

Men jag har idag köpt en femårsdagbok.
Så jag lägger inte av ännu.
Tro inget annat.

Mellandagsjobb

2011-12-27T19:31:00.008+01:00

Under mina snart nio år på stiftet har jag samlat arbetet i pärmar, ungefär fem per år.
Har alltså ett fyrtiotal välfyllda pärmar i mina hyllor.
Idag har jag tagit mig an projekt pärmstädning.

Städade ut anteckningar, inmail och utmail, rapporter och protokoll från mina arbetsområden internationellt, flykting/integration, ekumenik.
Vidare tre sprängfyllda pärmar med Världens fest. Dessutom några pärmar från mina två år som biskopens adjunkt. Och en slaskpärm varje år.

Hann med 2003 - 2007.
Intressant genomgång.
Det var mycket spännande som jag fick vara med om under de åren:
Jerusalemdagen, Mångfaldskonventet, vänstiftssatsningarna på diakoni och retreater.
Men roligast av allt var utan tvekan det entusiastiska lagarbetet inför Världens fest i Åre.

Tur att juloratoriet finns

2011-12-26T22:10:00.009+01:00

So - this is Christmas..
John Lennons gamla låt kommer för mig när jag tänker tillbaka på den gångna helgen.
Sonen med familj kom hit två dagar före jul. Två gyllene dagar. Men jag var gräsänkling och det märktes och kändes hela tiden. Mot alla odds lyckades jag i alla fall fixa till ett riktigt trovärdigt julbord åt dem.

Hustrun har varit hela helgen hos sin sjuka mor. Jag stannade här för att vara volontär på Café Trädgårn. På julaftonen var vi sex volontärer som servade de sextio gästerna. Själv fick jag ta rollen som värd, musiker, textläsare samt tomte. Sen var jag jättetrött och låg och orkade inte ens tänka på midnattsmässan eller julmys hos syrran.

Igår på juldagen volontärade jag igen för att få igång julgröten på Trädgårn. Sen kom tillräckligt med folk så jag behövdes inte där. Men då hade redan halva högmässan gått i domkyrkan. Jag tog i stället hunden och körde ut till stugan i vackervädret och tog en fika.

Därefter kom Dagmar. Det sjöng i radhusets knutar och plåtar hela natten, träd vräktes omkull, och på Sälstensgränd där vi bodde för tio år sedan vräktes taket av en hel radhuslänga. I morse, när jag äntligen skulle komma mig till kyrkan, var min oro för stugan så stor, att kyrkan fick vara - igen. Ute i Ytterskog hade en halv gran brakat ned från tio meter och landat på gräsmattan utanför altanen. Och längs efyran låg träd lite här och där. För att inte tala om skogskanten ovanför vårt radhusområde. Dramatik i julefriden.

Dagens ljuspunkt var att systern med familj kom på "kyrkkaffe". När man har julpyntat och tänt ljus och allting, så vill man dela det med någon. Och det fick jag nu göra. Det var kärt.
Men när de hade gått rullade det stora vemodet in. Och jag funderade på att gå och sova en stund. Men så kom en matbeställning från sjuka K och M. Okey, jag fick nåt vettigt att göra, for till affärn och ställde mig sen vid spisen lagade pepparsås. Och hej och hå. Kl 18 levererade hemtjänsten middagen och passade också på att diska upp lite åt sjuklingarna.
Så den här dagen gick den med.

Men vart tog julen vägen? Den jul som alla sånger sjunger om.
Men på nåt sätt kanske denna annorlunda jul har varit mer av jul än många andra egojular.

Och när det gäller kyrkogången som jag missat helt -
Det är tur att juloratoriet finns.

Juldagen

2011-12-25T19:20:00.014+01:00

En dag som förenar alla kristna, ja även muslimerna.
De vördar ju också Isa som Mirjams son och Guds profet.
Men vi kristna är nog ensamma om att se Jesu födelse som att Gud blev människa.

För mig utgör julen inget teologiskt problem, som en del andra helger.
Att Gud valde att bli en vanlig människa och liksom leva mitt liv och dö min död
ser jag som en enorm Guds nåd och visdom.
Jag är inte ensam, utanför, misslyckad.
För Gud har inkarnerats i min mänsklighet, i mitt liv.
Jesus Kristus har levt mitt liv och redan försonat det, välsignat det, gudomliggjort det.
Och i dopet har allt detta getts åt mig,
dessutom med löftet att han är med mig alla dagar till tidens slut.

Det här finns inom mig idag. Tyvärr kan jag inte uttrycka det som jag ville.
En och annan riktig teolog viftar säkert bort det här som fåniga floskler.

Kanske lika bra att sluta skriva.

Tystna,
och bara tillbe
barnet i krubban.

God Jul

2011-12-24T00:19:00.003+01:00

Alla kända och okända bloggvänner,
jag önskar er en god och välsignad jul.
Själv kommmer jag att vara på Café Trädgårn två dagar med några andra volontärer
och göra det vi kallar Jul i gemenskap.

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Barnbarn

2011-12-22T22:58:00.005+01:00

Idag bröt julfriden ut här hemma.
Två barnbarn med följe gjorde sitt intåg.
Storasyster hjälpte farfar att klä granen och tända den.
Lillebror gick omkring och plockade i allt inom räckhåll, tomtar, ljus, skivor, kökslådor.

Ute i eftermiddags sa den poetiska storasystern som förtrollad:
- Å vad vackert med snön! Ser du Farfar vad snön glimrar? Om man kastar upp snön i luften så kan man se glimret.

Ikväll ligger en gul plastspade på toagolvet.
Jag har plockat ihop en hel läkarväska på vardagsrumsgolvet,
vikt ihop flickans fina röda klänning som låg i soffan.
Diskat undan efter middagen och bäddad isäng dockan i dockvagnen,
nattat fiskarna och gått ut med hunden sedan barnfamiljen slocknat.

Glimret lyste.

I Addis Abeba

2011-12-21T22:18:00.005+01:00

Det hade suttit fint om de hade blivit frikända.
Före jul och allting.
Men det blev inte så.

På tämligen lösa grunder blev de dömda för terrorbrott.
I stället för frihet väntar de nu med bävan på påföljden.
Och deras familjer får åka hem till en jul utan sina kära.

Efter rättegången hölls visst rättegångar mot ett par andra journalister,
men nu utan det enorma mediauppbådet. Dom är ju inte västerlänningar.
Hur gick det för dom? Hur mår deras anhöriga?

Moderna tider

2011-12-20T22:55:00.006+01:00

- Undrar när det vänder, frågar en arbetskamrat vid förmiddagsfikat.
- Det är vid midvintersolståndet, förklarar jag och några till.
- Men det ljusnar först senare.
- Njae, kanske ett par dagar efteråt.
- När är midvintersolståndet då, frågar nån.
Och då svarar en människa som har en ajfån inopererad i handen:
- Som av en händelse har jag här en App som kan ge oss svar.
Och klickar på sin bästis som villigt svarar: 22:a december.

Inga undringar längre, inga öppna frågor, inga tvivel eller frågor.
Det finns en App för allt nuförtiden.
Snart har vi väl Appen Livets mening.
Snart har vi väl grundfakta om allt
plus hela nationalencyklopedien inprogrammerad i våra glasögon
eller inlagt i ett chip under huden.
Det får mig att tänka på filmen Terminator.
Fy.

Men egentligen så har vi en jättetrevlig fikastund på jobbet,
och än trevligare blir det på eftermiddagen då vi bjuds på julmys med glögg, pepparkakor och ostar, godis och ett synligt tack för det gångna året från arbetsgivaren.

Jag förtränger terminatorn och tänker att
än så länge får man tack av varandra på vanligt sätt.
Men tänk om det kommer en dag,
då vi måste knappa på en App för att få höra att man är nån..

Julklappstips: Säg till någon, på riktigt:

Du är någon.
Du duger.
Du kan.

Du är älskad
med
men också utan alla dina Appar.

Göra jul

2011-12-19T22:28:00.003+01:00

Så har vi då jul i huset.
Jag gjorde vad jag kunde när hustrun var bortrest förra veckan. Städade och bar ner två jullådor och pyntade min fina nya plastgran samt lade ut juldukar, ställde ut tomtar och krubbor och lucior, hängde upp julbonader och småtavlor. Så att inte allt jobb skulle vara kvar när hon kom hem.
Och det blev så fint.

I förrgår kom hustrun hem.
Hon gjorde verkligen en kraftansträngning för att försöka tycka att jag hade gjort fint i huset.
- Jodå Jan, det är så fint, du har varit så duktig. Det är bara det att...
- Att vadå, undrar jag lite försiktigt.
- Att den där tomten inte brukar stå där, och den där duken ligger på fel ställe, och.. Nej förresten, det gör detsamma. Glöm det.
Idag återkom min vän till ärendet och påtalade igen att julsaker inte stod eller hängde där de skulle.
Jag förstod då att det här med att göra jul är en allvarlig sak. Så ikväll har vi flyttat tomtar och troll, änglar och helgon. Vi har bytt smådukar på stereohögtalarna, "man kan ju inte ha två olika dukar på dom förstårduväl." Vi har flyttat änglar från byrån i sovrummet till stereohögtalarna, tagit duken under julkyrkan och lagt den på lilla bordet i hallen uppe. "..för den ska ju vara där.." Javisst, okey.
Och bonader som jag inte hittat tidigare har krupit fram ur skåpen och strukits samt hängts upp. "Och en julgransmatta måste vi väl haändåva?" Jovisst men jag hittade den inte. Etc, etc. Vi pratar här om en extreme makeover. Fast jag håller med om att det blev bättre enligt hennes koncept.
Så nu har julefrid sänkt sig över Furuvägen hundrafyra i Härnösand.

Stängd port

2011-12-18T16:13:00.010+01:00

För tre söndagar sedan stod vår biskop vid domkyrkans port och bultade med sin stav.
Den nyrenoverade kyrkan återinvigdes med pompa och ståt.
Idag var den porten stängd. Kyrkbesökarna fick gå in genom sidodörren.
- Annars blir det för kallt i kyrkan. Vi har fått order att stora porten måste vara stängd under vintern, var svaret på min fråga.

Vad säger man? Att någon har gjort en miss här.
Det är säkert mycket man ska tänka på när man renoverar en stor kyrka. Men det här måste väl ändå tillhöra basics..? Att planera kyrkans ingång med portar och värmeslussar, så att kyrkbesökarna inte behöver smyga in genom sidoingången redan när det är nollgradigt ute.

Tur att Jesus kan gå genom lyckta dörrar.

Jul?

2011-12-16T16:30:00.010+01:00

Det tycks bli en jul då ingenting riktigt stämmer.

Ingen snö och ingen vinter.
Inget juloratorium sjunget för min del.
Inga julklappar eller hälsningar skickade,

och det känns kanske inte så viktigt heller.

Ibland tränger sig Livet på och stör.
Det blir inte som man trott och räknat med.
December handlar visst om något annat,

och allt övrigt blir underordnat.

Medan hustrun har varit hos sjuk mor
har jag försökt göra jul i vårt hem.
Mest för att Livet måste levas och inte får ge upp för mörkret,

och för att jag är så glad i julen och dess förberedelser.

Men jag ber att ljuset från Betlehem också skall tränga sig på,
tränga igenom traditionerna,
tränga ut mörkret ur världen och alla smärtor hos mina kära,

och segra.

En sån gran, Jan!

2011-12-13T21:58:00.024+01:00

Så är det då dags för årets granhämtning.
Alltid lika nervöst.
Men jag har en plan. Har i förväg utsett en gran vid stugan. Den är kanske inte så vacker, men den får duga. Jag tar hund och bil och kör ut till Ytterskog och beväpnar mig.
Ja inte som somliga i min bekanskapskrets som tar sin hagelbössa och helt sonika skjuter sig en gran. Pang bara så ligger den där i precis rätt längd och allt.
Nej jag tar en såg ifrån bodan och gångar mig åstad i det bleka och snabbt flyktande decemberljuset. Jag gångar hit och jag gångar dit över vår lilla tomt, och var var det nu det utvalda offret stod? Ser inte mycket i skumrasket. Antingen gömmer sig granrackaren eller också har jag redan fällt den tillsammans med resten av slyet i somras. Det verkar faktiskt så, för jag får mig ingen gran i Ytterskog utan får hänga tillbaka mitt vapen i bodan och återvända till bilen och staden.

Vad göra? Vi måste ju ha oss en gran. Kanske dom har börjat sälja granar vid COOP?
Jag kör dit, helt aningslös. Minnesgoda bloggläsare kanske minns mina traumatiska granköp 2008 och 2009. Varom icke så bjuder jag på reprisen. Den återfinns i bloggarkivet här nere till vänster.

Men idag hände faktiskt något som jag aldrig trodde skulle hända mig.
Jag gjorde något som jag alltid har föraktat, bespottat och aldrig skulle nedlåta mig till.
Jag bröt faktiskt ett mycket strängt tabu.

Där finns ingen granförsäljare utanför COOP. Nähä, då blir det kanske ingen gran i år då.
Jag går in i varuhuset för att köpa några småsaker, bl.a. några julsaker. Jag gångar mig till julavdelningen och strosar runt bland glitter och tomtar UTAN ATT ANA FARAN!
Utan minsta skydd eller beredskap går jag runt ett hörn, och där, Där...
(Det här blir svårt att berätta.)
Jag vet att jag gjorde fel. Förlåt!!
Jag går runt ett hörn och springer rakt på -
en stor hög med Granar!!
Nej inte riktiga granar, utan såna där jättefula, jätteplastiga granar. Och med min dåliga beredskap och min sakta åldrande moral, SÅ KUNDE JAG INTE MOTSTÅ FRESTELSEN!
Jag föll i prövningens stund, jag tog ett avlångt paket, helt utan skrupler, och bar en sån där förskräcklig gran till kassan. Jag bara gjorde det, och betalade, och gick.
Bara sådär, som om jag inte visste bättre. Stoppade in den i bilen, och så lätt har då ingen gran förut gått in i någon bil.

Puh. Nu är det sagt. Det är skönt att få lätta på hjärtat ibland, att få prata ut och erkänna vad man har gjort. Men aldrig trodde jag detta om mig själv.
Tänka sig...
Och jag har inte ens ångrat min skamliga gärning...

En lampa i golvet

2011-12-11T18:22:00.034+01:00

Den är ursnygg.
Den är troligen väldigt gammal.
Fönsterlampan.

Ser ut som en fotogenlampa med ett smalt eldrör i glas
och runt det en sirligt slipad liten lampskärmskupa i glas.
Eldröret sticker upp ur lampskärmen som på en riktig fotogenlampa.
Men det är en elektrisk lampa.
Mässingfoten är liten och smal, nästan som om den inte vill synas alls.
En mycket vacker lampa.
Skitsnygg helt enkelt.

Varför får den inte stå där den står, i fönstret?
Varför sätter jag den på stolen nära sängen..!?

Jag har beundrat den länge, varje gång vi hälsat på.
Men aldrig förut har jag lyft ner den till kvällslampa vid gästsängen.

Idag på morgonen när vi stiger upp,
böjer jag mig ned vid sänggaveln för att rulla in extrasängen under bäddsoffan.

Hör ett förfärligt ljud,
samtidigt som jag blir varse att jag knuffat till något.

Något ramlar bakom mig.
Glas klirrar.

Herregud, lampan!
Hinner inte ens sno runt med handen.

Ett kras hörs.

Ett.
Kras.
Hörs.

Och tiden stannar.

Eldröret bryts tvärt av
när det når golvet.

Därefter ett klingande kras
och lampskärmen spräcks,

inte itu,
utan
säkert
i
tjugo
sju
bitar.

Ljudet ekar flera minuter
mellan våra ögon.

Kraschen upprepas sedan om och om igen hela dagen.
Reprisen spelas upp i slow motion så att man ska kunna se alla detaljerna.
Och kommentatorernas dom är hård.

Lampan som lyst så länge
är inte längre.

Så vacker -
så oersättlig.

Biskopen eller Jesus

2011-12-06T20:24:00.003+01:00

Kan inte komma ifrån bilden från första advent då biskopen bultar på kyrkporten, och portarna till Härnösands domkyrka åter öppnas efter 1½ års renoveringsarbeten. Först läser biskopen ur Psaltarens 118:e psalm: Öppna för mig rättfärdighetens portar. Jag vill gå in och tacka Herren.... Sedan höjer hon sin kräkla och slår tre hårda slag mot domkyrkans port. Omedelbart slås portarna upp inifrån, orgeln börjar intonera Bereden väg för Herren, och den långa processionen tågar in i kyrkan.
Bilden är så tydlig för mig, för jag står under tiden i domkyrkokören ute på kyrkbacken och tågar därefter in bakom processionskors, ljus och evangeliebok.

Detta är för mig en enorm predikan om mitt eget inre. Guds ord säger att vårt hjärta skall vara ett tempel åt den heliga Anden. Och Jesus säger i Bibelns sista bok:
"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig." Upp 3:20

Så vem är det som bultar på vårt tempels portar, biskopen eller Jesus..?
Tänk dig: Du och jag, vårt inre, skinande ljust och fräscht, för att Jesus Kristus har fått göra en stor renovering i våra liv. Vilken nåd.
Det är värt stora fanfarer.

Undrar hur många som hör bultandet?
Gör jag det?

En dag i Sápmi

2011-12-05T21:52:00.008+01:00

Nu kan jag allt om samer.
Nja - kanske inte. Snarare tvärtom.
Stiftskansliet har haft en personaldag på temat samer.
Efter den dagen känner jag att jag fått veta mycket men att ännu mer finns att lära.
Ända sedan jag var liten har samer känts som en del av livet. Jag växte ju upp i Tärnaby och hade nomadskolan som närmsta granne. Där var "lapponga" en självklar del av vårt liv.
Och jag minns kyrkhelger med ett starkt samiskt inslag.

Idag fick vi en rejäl information av den samiska referensgruppen i stiftet, om Sápmi och dess historia, språk och kultur. Om jojk och trumma, tvångsförflyttningar och rasbiologiska galenskaper, om samisk religion och samisk kontextuell kristen teologi. Vi fick en mycket inspirerande föredragning om det samiska konfirmandarbetet. T.o.m. lunchen var renskav och mandelpotatismos.
Vi fick sjunga den samiska psalmen ifrån psalmbokstillägget.
Sist läste allas vår Bo Lundmark välsignelsen över oss på sydsamiska.

En ambitiös och väldigt gediget genomförd studiedag. Vi behöver det här. Vi behöver studera vår egen ursprungsbefolknings historia och kultur för att bättre kunna förstå vad som händer i kulturmötena också här hemma i Sverige.En sajt som jag ska studera är www.sapmi.se

När jag gick därifrån kom jag på mig själv med att gå där och jojka dagen.

Vatten under broarna

2011-12-04T22:45:00.004+01:00

Har idag färdats femtio mil längs norrlandskusten och passerat
Lule älv
Pite älv
Skellefte älv
Ume älv
Öre älv
Gide älv
Moälven
Ångermanälven
från sjuk svärmor
till morgondagens vardag.

Hinner man verkligen passera så många vattendrag utan att..?
Tiden..?
Folket..?
Historien..?

och Livet..!

Jag måste sova på saken.

Men vackrast är ändå bron över Husån.

Tvärt kast

2011-12-02T22:27:00.005+01:00

Tänk så lite man vet.
Man tror att advent kommer att handla om sång i Bachs juloratorium
och jobb som vanligt tills julen står för dörren.
Men så slår sjukdom till, och allt ställs på ända.

Det blir inte någon konsert för mig i morgon och på söndag.
I stället befinner jag mig i Luleå hos svärmor som är allt annat än frisk.
Har idag städat och handlat och lagat middagsmat.
Och det känns med ens helt självklart, till skillnad från Jauchzet frohlocket.
Det får räcka med att sonen framför verket i Uppsala i helgen.

Jag behövs här.
Hosianna.

Internationella gruppen

2011-11-28T22:35:00.003+01:00

Är det inte fantastiskt med frivillighet!
Tänk att det finns människor som går igång när vi börjar planera en missionsauktion i församlingen. Ideerna haglar och det ska bli bullar och limpor och sockar och dukar och stöpta ljus och trasmattor och ljusstakar och små tomtar och allt som går att sälja. Och en tar hand om kaffet och en annan ska vara kassör, en tredje lovar springa ut med grejer och hämta in pengar. Och hela gänget lovar stanna och diska efter auktionen på lördag.
Och all denna aktivitet och idérikedom för att vår kyrka under denna advents- och juletid satsar på att unga pojkar ska få hjälp att komma bort från gatuliv och gatugäng där våldet härskar, så att de som vuxna män kan få en chans att ta ansvar för sina egna och andras liv. Det är vad Svenska kyrkans julkampanj handlar om.
Viktigt, mycket viktigt.

Härnösands dag idag

2011-11-27T17:17:00.012+01:00

Idag skedde det äntligen.
En stor församling var på plats långt innan det började.
Sångare och musiker likaså.
Och Sveriges television var med.
Första söndagen i advent i Härnösands domkyrka.

Domkyrkan återöppnades efter ett drygt år av om- och tillbyggnadsarbeten.
Under resans gång har församlingen firat sina gudstjänster i halva kyrkorummet,
först i långskeppet, alltså västra delen, medan arbetena pågick i öster.
Sedan tvärtom. Under våren och sommaren har vi trängt ihop oss i koret.
Men icke idag. Idag kunde en lång procession tåga in hela vägen fram till det nya centraltaret som nu fått en bordsskiva av glas.
Mycket annat var också nytt. Bänkarna var ombyggda och bekvämare. Koret är höjt 9 cm, och kören har fått permanenta stolar längst framme i öster under altaruppsatsen.

En riktig församlings- och stiftshögtid således. Av kommunalrådets tal efteråt att döma var det en stor dag för hela Härnösand, vars historiska utveckling i hög grad har formats av den kyrkliga närvaron.

Såja. Det var den objektiva delen. Nu till mina egna intryck.

Om gudstjänsten gav församlingen och TV-församlingen något så är jag glad. Men för mig i alla fall kändes det väldigt hårt detaljstyrt. Varje sekund var räknad i förväg. Vi hade "hållit" gudstjänsten två gånger redan när direktsändningen började. En gång igår då vi var i kyrkan i fyra timmar. Och en gång i morse kl 8 då det var genrep. Hur spontant blir det på en skala?
Dock fascineras jag av det logistiska i en direktsändning. Att det går att få ihop den så att alla hundra vet vad de ska göra och gör det när dom ska göra det utan att sabba de dyra femtioåtta minuterna som vi har på oss. Jag menar, mycket ska rymmas där. Traditionen ska ha sitt, förnyelsen sitt, musikern ska ha sin del av kakan och präst och biskop sin del. Församlingen har sina förväntningar, stiftet sina och TV-tittarna sina. Allt ska klaffa, ingen tveksamhet får råda, och det går bara genom övning. Kamerakillarna måste veta precis när och vart de ska rikta sina kameror. Och i bussen bakom kyrkan var högkvarteret med bildprocucenten som koordinerade det hela.
En TV-sändning är ett mästarprov i samordningens konst.

Det var mycket körsång, lite väl mycket, säger jag fast jag själv sjöng i kören. Kyrkans förbön som är en mycket viktig del av varje gudstjänst fick tyvärr kortas ner av tidsskäl. Vidare rymde gudstjänsten texter, adventspsalmer och predikan. En oerhört duktig och kraftfull sopransolist kulade i början av Gläd dig du Kristi brud, så att jag och troligen fler med mig fick ståpäls.
En annan sak som berörde mig var den stora teckenspråkiga närvaron. Längst fram på norra sidan satt ett gäng döva som som tillsammans med sin präst Johan Selin deltog med liv och lust i sånger och läsningar. Deras hosianna kan inte uttryckas bättre. Händerna i luften!

Ljust och fräscht verkade vara ämnet för dagens predikan. Biskop Tuulikki talade både över domkyrkans historia och dess ombyggnad, och kontrasterade kyrkorummets ljusa karaktär med mörkret i form av den ohämmande vapentillgången i världen.
En och annan tycker säkert att kyrkan inte borde lägga sig i sådana politiska frågor. Men om nu dagen handlar om en vapenlös fredskonung som rider in på en arbetsåsna, och inte på en krigares springare eller på en härskares bärstol, då handlar hela vår religion om vanliga människors vardag och om den verklighet vi lever i, och inte om fromma önskedrömmar, alltså inte bara om andliga, hinsides ting. Det här behövde nog sägas av kyrkan.

Som körsångare har det varit en glädje att få sjunga kyrkomusik komponerad av vår egen domkyrkoorganist Fredrik Sixten. Han torde vara vårt lands allra främste kyrklige tonsättare f.n. Min absoluta favorit var Domus domini, hans tonsättning av biskop Jonas Jonsons fantastiska text. Den handlar om var Herrens hus finns. Domus betyder hem, dominus är herre på latin. Var har Gud sitt hem idag? Jag vill hänvisa till mitt blogginlägg den 9/11, där hela texten finns återgiven. Den är värd allt från en enkel bibelstudiecirkel till en doktorsavhandling i teologi. Och i Fredrik Sixtens tonspråk har texten fått ett genialt och mycket berörande uttryck.

Gudstjänsten var också ekumenisk, fast det kanske inte märktes för den som inte visste det. Episteltexten lästes av Härnösands missionsförsamlings ordförande, och evangelieboken bars av en representant för EFS missionsförening i staden. Och bland hedersgästerna återfanns en prost från vårt grannstift i väster, Nidaros bispedömme.
Fina och viktiga signalelement. Tack för det, domprosten och biskopen!

In alles, med pompa och ståt har domkyrkan nu öppnats igen.
Men vilken tur att inte varje söndag är som denna. Det skulle vi inte orka med.
Vi behöver också enkla, människonära stunder av tillbedjan och sökande, om adventskonungen alls skall kunna komma till tals med oss blyga och tröga vardagssvenskar. Därför ser jag fram emot att de två sidokoren blir färdigställda, där mer vardagliga och familjära gudstjänster och andakter kan få sin rätta plats i katedralen.

I morgon återutsänds gudstjänsten på SVT. Och sen får vi hoppas att den läggs ut på SVT-play. Det vore roligt. Så att vi får se hur det kunde upplevas på håll, allt det här som för oss medverkande tedde sig lite plottrigt och sönderrepeterat.

Dagen fick sin höjdpunkt kl 15, då stadens köpmän saluterade med ett väldigt julskyltningsfyrverkeri över Nattviken. När jag stod där med min hustru vid min sida, kändes det på något sätt som nyårsafton. Tills jag kom på det. Det är ju nyår, kyrkans nyår, då alla heliga berättelser börjar om från början och vi än ett år får höra om den Gud som själv blir människa för att vi skall bli som Gud.

Lång ljus novemberfredag

2011-11-26T00:06:00.006+01:00

Har varit riktigt duktig idag. Det första var att bestämma mig för att ta ut en kompdag.
Det var vid halv åtta-tiden i morse. Sen ljusnade dagen. Jag återställde den hyrda bilbarnstolen och körde upp till Högsjö och satte ett ljus på graven, på dagen sjutton år sedan begravningen av mina kära föräldrar.

Hem till adventsstök med plock och disk och tvätt och byte av gardiner och byte av överkast och sånt. Ner med adventslådorna från vinden och upp med ljusbågar och adventsstjärnor i fönstren. Härliga riter som tog hela dagen.

Ikväll infriades en trettioårspresent. Taco-middag med K och M och sedan musikalen Harry Oliver i Kramfors. Fortfarande en helt underbar föreställning. I morgon är sista kvällen, men jag hoppas verkligen den sätts upp i Stockholm. Det är den värd. Vi fick många goda skratt och en fin helkväll med våra ungdomar.

Borta bra men..

2011-11-22T23:06:00.006+01:00

Jag återkom igår från en jobbresa till Sydafrika.
Har deltagit i samtalsdagar mellan fem stift i Svenska kyrkan och deras vänstift inom kyrkor i Södra Afrika. Det mötet hölls på ett katolskt gästhem utanför Durban. Den gångna helgen tillbringade jag i vårt eget vänstift Cape Orange Diocese med centrum i Kimberley. Fick mycket värdefulla samtal med vår vänstiftsbiskop Bill Bowles, och ledde en workshop kring Frälsarkransen, eller Pearls of Life som de säger där nere. Och i förrgår predikade jag i St Sylvesters församling i Kimberley.

Om allt detta skulle jag kunna skriva ett par långa blogginlägg. Men det får i så fall bli en annan gång. Nu ska jag i stället sova i egen säng och le åt att jag har ett barn och barnbarn i huset som vänder mitt fokus till livets egentliga väsentligheter.
Nog är det roligt resa, men hemma är ändå hemma.
Och hösten kändes knaprigt frostkall i morse när jag gick ut med hunden.
Inte illa det heller.

Avstamp

2011-11-12T23:32:00.005+01:00

Denna dag har gett mig ett värmande avstamp inför min resa.
Först en stämningsfull och mycket fin konsert i Uppsala domkyrka med domkyrkans flickkör, tjugofem proffsiga tjejer som bl.a. uruppförde en njutbar svit av sonen M.
Sedan en varm och god familjemiddag med barn och barnbarn kring vår fyrtioåring.
Då man som jag bor så långt från dem och inte kan njuta deras sällskap så ofta, blir en dag som denna en enda stor guldkant. Tack kära ni.

Det torde dröja en dryg vecka innan jag hörs av igen, för nu lämnar jag datorn hemma i fäderneslandet. I morgon afton flyger jag ner mot Södra korsets länder.
Gud vare med er alla tills vi ses igen.

Forrest Gump

2011-11-11T23:03:00.002+01:00

En annorlunda pojke växer upp till en annorlunda man.
Godhjärtad men knasig.
Med knasig kropp.
Gör saker på sitt sätt, har svårt för att fatta.
Ser inte sammanhangen, har sin egen logik.

Men vilken människa!
En riktig människa.
Medmänniska.

I verkligheten föds han kanske någon annanstans.
Växer kanske upp i en udda familj med underbett och plattfothet,
lite småtjock och jämnt osäker.
Finner det bäst att ligga lågt och låta andra bestämma,
låta andra hinna före.

Rotlös efter jobbig flytt.
Dålig kontakt på nya stället.
Inga kompisar, ingen fotboll.

Hålfotsinlägg, tuggbryggor i munnen.
Sedan tidig pubertet.
Han växer förbi sina jämnåriga
och byter äntligen skola.
Kommer till ett större, bättre och mer utmanande sammanhang.

Börjar trivas med sig själv.
Gör bra ifrån sig på gymnastiken.
Satsar på egna intressen, mest musik.
Väljer egna vägar som få andra tar.
Men det blir så rätt.

Och livet blir riktigt bra
för Forrest till slut.
Inte undra på att tårarna...

Resfeber

2011-11-10T22:00:00.010+01:00

Förbereder en långresa. Mest mentalt.
Packa går fort, det gäller bara en vecka.
Men det är en viktig resa till vårt vänstift i Sydafrika.
Möten och samtal och överläggningar och lektioner skall förberedas.
Men det må vara -
den stora och svåra grejen är som alltid att flyga så in i norden långt bort hemifrån.
Sitta som packade sillar så vansinnigt många timmar mellan himmel och jord, upphängd mellan tak och golv typ,utan möjlighet till kontakt med någon förrän man är framme och nere på jorden igen.
Det är alltid gruvsamt att åka bort.
Men visst är det också en förmån, det skall inte förnekas, att åka till Afrika i tjänsten.

Jag ska iväg på ett möte mellan de fem stift inom Svenska kyrkan som har vänstift i södra Afrika och träffas samman med våra vänner och partners där nere. Två från varje stift under ledning av företrädare för kyrkokansliet i Uppsala. Syftet är att be och läsa Bibeln tillsammans och samtala om hur vi kan utveckla våra vänkontakter. Vi ska träffas på ett katolskt center utanför Durban, Marianhill heter det. Därifrån flyger jag och min kollega Johan H till Kimberley, stiftsstaden i vårt vänstift Cape Orange Diocese för möten med stiftsledningen, en träff med vår gode vän Chris H samt en kontraktsdag om Frälsarkransen. Firar domssöndagen där nere och torde få lov att predika vid någon gudstjänst innan vi på nytt styr kosan norrut.
En spännande resa förvisso.
Sen blir det lika roligt att komma hem tror jag.
Om jag har riktigt tur så hamnar jag på samma tåg från Arlanda den 21:a som dotter och dotterson på väg upp till oss! Där har jag också något stort att se fram emot.

I TV med Fredrik Sixten och Jonas Jonson

2011-11-09T19:37:00.010+01:00

Vi ska sjunga i TV. Domkyrkokören i Härnösand övar f.n. febrilt inför första advent.
Då skall SVT direktsända återinvigningen av domkyrkan efter en omfattande ombyggnad.
Vi ska båda vara med i gudstjänsten, hustrun och jag. För min del handlar det om körsång. Spännande körmusik. Vi ska sjunga verk av vår domkyrkoorganist Fredrik Sixten.

Fredrik är Sveriges just nu kanske mest produktive kompositör av sakral musik. Och hans musik har spridits över hela världen. Ett av styckena vi skall sjunga, Psalm 98, skrevs för en kyrkokör i USA, vilket kan höras i tonspråket. Det innehåller krävande disharmonier och förändringar i taktart och tempo, hela tiden i ett dramatiskt samspel mellan sopransolisten, kören och orgeln. Oh, sing unto the Lord a new song for He hath done marvelous things…

Ett annat sixtenstycke vi skall sjunga är inte mindre fascinerande. Det heter Domus Domini och skrevs som en hyllning från domkyrkoorganisten till hans domprost Tor Frylmark vid dennes 60-årsdag för ett par år sedan. Texten är skriven av biskopen emeritus Jonas Jonson, en av Svenska kyrkans mest framträdande textförfattare, som har flera texter i vår nuvarande psalmbok. Ju mer jag sätter mig in i verket, desto mer grips jag av det. Det består av sex församlingssjungna verser plus bibliska tankar kring frågan var Herrens hus, domus Domini, finns. Helt lysande poesi. Helt lysande teologi. Och en helt lysande tonsättning enligt min mening.
En anglikansk-inspirerad koral bildar grunden, trygg och lättsjungen, stabil och väldigt löftesrik tillsammans med sin text. Psalmsången interfolieras med körsatser kring bibliska motiv som ger hänvisningar till var Herrens hus kan sökas, dvs var vi kan söka och finna Gud idag. Svaret är: i skapelsen, i ansvaret, i krubban och vid Jesu grav, i diakonin, dopet och det dukade nattvardsbordet, i sökandet och vilan i Guds ömma händer.

Verket kan höras i sin helhet i TV-gudstjänsten kl 10 på 1:a advent.
Här är biskop Jonas text.

Domus Domini

Fördold i ljus som ingen skapat
bor Gud när solar tänds och världar vaknar.
Långt bortom tid och stjärnor är domus Domini.

Kom, sjung med kosmos under rymders eldar.
Kom, prisa Gud som strör med öppna händer
en sådd av liv på jorden.

Förföljd av skuld förnekar Adam sin Gud
men hör hans rop när natten nalkas.
I morgondagg och skymning är domus Domini.

Kom, sjung med vågor utmed havens stränder.
Kom, prisa Gud som kallar folk och länder
att vårda Edens lustgård.

Förrådd av oss som spelar blinda
blir Gud när någon kränks och frihet hindras.
I stallet och i graven är domus Domini.

Kom, sjung med folken genom alla tider.
Kom, prisa Gud som är vårt liv och lider
men möter oss uppstånden.

Förhärligad av sin församling
blir Gud när styrka vänds till tjänst åt svaga.
I ordet, dopet, brödet är domus Domini.

Kom, sjung med kyrkan, himmelrikets vänner.
Kom, prisa Gud ni heliga och präster:
Guds ögonsten så dyrbar.

Förklarat ljus är själens aning av Gud
ett stråk av tro, en stilla tillit.
Hos människor som söker är domus Domini.

Kom sjung med alla vilkas hjärtan bävar.
Kom, prisa Gud som sluter rädda själar
i sina ömma händer.

Ja, sjung om Fadern som har skapat världen,
om Andens tröst, om Kristus som kan rädda.
Kom sjung om Gud på jorden.

Amen, amen, amen.

Grå allhelgona

2011-11-06T22:56:00.001+01:00

Har inte varit i kyrkan i helgen. Jo förresten i fredags körde vi upp till Högsjö och tände ljus på graven och var även in i kyrkan, där de hade gjort så fint inför helgen med ljus och utsmyckningar framme i koret inför minnesgudstjänsten. Jag tände två ljus i ljusbäraren, och Åsa ett.

Igår på Alla helgons dag var jag volontär på Café Trädgårn under och efter gudstjänsttid. Där hade jag min församling och mina helgon.
I övrigt har jag mest kurat här hemma i gråvädret och försökt låta bli att tänka på dem jag saknar.

Igår dök det i alla fall upp två riktiga glädjeämnen i form av systerdotter med make som åt middag med oss och satt och surrade länge.
Det värmde mycket.

Nu stundar en vecka med en fyrtioåring, en trettioåring,
och däremellan 111111 icke att förglömma.
Efter det ska jag iväg på en långresa.

Grå fin dag

2011-11-04T16:07:00.005+01:00

På bruna halkiga löv
med famnen full av kassar
tar vi sommaren med oss från stugan.

Tänder först en brasa på morgonen,
kokar kaffe i morgonrocken
och känner att dagen börjar stilla.

En grå och regning dag
som bara vill vara tyst,
allhelgonastilla.

Vi plockar ihop våra saker,
tömmer kylskåpet,
drar ur sladdar.

Bär undan grillen,
så fylld av sommarminnen.
Stänger stugan och går på halkiga löv till bilen.

Kör upp till graven.
Tänder ljus för de döda
och sjunger I himmelen, i himmelen.

Den här dagen är så vacker!

En härlig dag i prästkragen

2011-11-02T20:36:00.007+01:00

Oj vad det är roligt att få vara en "riktig präst" nån gång!
Med den stiftstjänst jag innehar så är det långt mellan gångerna numera.
Det är iofs självvalt. Jag trivs med mitt arbete som går ut på att utveckla församlingslivet i fler församlingar än en.
Men idag fick jag vara präst på riktigt för några timmar. Ledde först morgonmässan i domkyrkan, vilket var en upplevelse. Helgedomen byggs ju om, och renoveringen är inne i sin slutfas, så dom har bråda dagar. En halvtimme före mässans början slamrade det av byggjobbare som målade kyrkbänkar och klättrade på skyhöga ställningar och fixade taket, bar grejer hit och dit och levde om. Jag bytte om till alba och mässhake och hade en genomgång med de medverkande kring altaret mitt i stöket. Och då - som genom ett trollslag, jag tror det var ca 07.40, stannade allt slammer av och de underbara jobbarna dröp iväg och tog sig förmodligen en kopp kaffe medan kyrkan fylldes av gudstjänstfolk från domkyrko, stiftet, Vårsta, stan och från Svenska kyrkans grundkurs i Mellansel. Skillnaden var plötslig, påtaglig och predikande. Kl 08.00 då vi började, fungerade inte kyrkklockorna. Och framme i koret stod byggnadsställningar, trappstegar, brandsläckare, och plastsjok låg lite här och där. Men där, på arbetsplatsen, mitt i livet, i människors vardagsknog, samlades vi för bön och nattvard.
"Möt mig nu som den jag är Håll mitt hjärta nära dig. Gör mig till den jag skall bli och lev i mig." Det var vår klockringningspsalm. Och Herren dukade ett bord för oss mitt i alla provisorier vardagligheter och bygg- och murarattiraljer. Härligt. Jag tror fler än jag kände en särskild lycka över att få vara med om en sån gudstjänst. Icke desto mindre ser jag fram emot TV-gudstjänsten på 1:a advent. Då ska allt vara klart för återöppnandet. Då ska jag också vara med, fast i kören. Men jag tror dagens korta morgonmässa betydde mer för mig än vad den kommande kommer att göra.
Det andra riktigt prästerliga jag fick vara med om idag var att ha en lektion med Kyrkans grundkurs, dvs ca 15 vetgiriga människor som funderar på eller håller på med en yrkesutbildning för tjänst i kyrkan. Vi gick igenom biskop Tuulikkis herdabrev som kom ut i våras och som jag bloggade om i juni. Jag har skrivit det förr och jag gör det nu. Sådana här gånger och såna här dagar är det fantastiskt roligt att vara präst!

Månadsskifte

2011-11-01T22:49:00.002+01:00

Okey,
då tar vi spjärn.
November är här med sitt gråa mörker.

Fast än är det varmt så jag klagar inte.
Men månadsskiftet oktober-november
Är tungt.

Tur att det finns körsång.

Bordsbön under stjärnorna

2011-10-29T19:14:00.015+02:00

I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får.
Amen.

Min vana trogen ber jag den bönen också ikväll när vi sätter oss till bords.

Under de fem sekunder som bönen tar,
lyfter min tanke upp genom taket,
upp genom luften förbi träden kring vår stuga,
upp i luften ovanför Ångermanland,
ovan Sverige, Europa, Tellus.
Ännu högre,
upp ovanför vår atmosfär
där tomhet råder och ingenting kan leva,
rakt upp i rymden.

Där uppe står Pegasuskvadraten,
som den gjorde för hundra år sen,
för tusen år sen,
tiotusen,
hundratusen.

Och där uppe ligger Andromeda med huvudet i Pegasus övre vänstra hörn
och med sin mystiska nebulosa,
två miljoner ljusår bort.

Två miljoner år.
Så lång tid tar det för ljuset att färdas med ljusets hastighet därifrån och hit.

Dit hinner jag,
två miljoner ljusår bort
under de fem sekunder min bordsbön tar:
I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.

Är Jesus känd också i Andromedanebulosan?
Har man namn också där, och bord när man äter?
Äter man där överhuvudtaget?
Tänk om Gud har uppenbarat sig på ett helt annat sätt där?

På höstarna brukar jag spana rakt upp mot Andromeda
och försöka få syn på nebulosan,
den enorma stjärnvirveln, så lik vår egen galax.
Det går alltid bättre med en kikare.
När jag äntligen ser skymten av den suddiga stjärnhopen säger jag alltid:
Hej Andromeda, vi har samma Gud, du och jag.

Om vi har samma Gud, du och jag, Andromeda, så undrar jag:
Kommer vi att känna igen varandra i himlen,
även om vi och dina levande varelser inte pratar likadant,
äter som vi, har kroppar, namn eller bord som vi
eller ens bekänner Jesus som vi?

Den store Guden
som vi människor här på jorden tillbett under olika namn,
måste ju ha skapat dina barn också, Andromeda,
hur dom nu än ser ut.
Jag hoppas att den ende Guden har ordnat det så
att vi trots avståndet och alla troliga skillnader
får mötas någon gång någonstans
och få se varandra, och förstå.

Höstskog

2011-10-27T20:50:00.004+02:00

Grå droppande dag
som aldrig bli ljus
Det är senhöst och risk för frost
Halkiga löv på marken
Lövskogen genomskinlig
En ensam korp klagar över skogen
Lerig stig

Men där
i allt det grå dämpade
under granarna
Mossa!
En matta av skinande vacker mossa
Klargrön nästan åt gult
liksom självlysande
En ljusets hälsning i gråhösten

Ekumeniska centret i Genève

2011-10-26T15:42:00.004+02:00

I en stadsdel av Genève, där stora internationella institutioner som FN, ILO, WHO och Internationella Röda korset har sina huvudkontor, ligger det Ekumeniska centret. Det är inrymt i ett stort betongkomplex i funktionalistisk 60-talsstil som får mig att tänka på ett svenskt storsjukhus. Dessa byggnader inrymmer Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Reformerta världsalliansen, Europeiska kyrkokonferensen, Kristna studentvärldsfederationen, ACT-alliansen och Ekumeniska lånefonden.
Alltihop kallas Ekumeniska centret, vilket skylten vid entrén berättar på flera olika språk, Centre Oecuménique, Ecumenical Centre, Ökumenishes Zentrum, Centro Ecuménico och något dito på ryska.

Gruppen från Sverige består av oss internationella och ekumeniska handläggare från tolv av Svenska kyrkans tretton stift plus några handläggare från kyrkokansliet i Uppsala. Vi går in genom en stor port och smyger in i kapellet alldeles till vänster innanför entrén. Kapell är kanske fel ord, för det är en stor kyrka utan torn i form av en fyrkantig aula typ gymnastiksal med höjd till taket och med plats för flera hundra personer. Där har just morgonbönen börjat. På de skandinaviskt inspirerade snörstolarna sitter en brokig skara från världens alla hörn och vittnar med sin blotta närvaro om att här samlas den världsvida kyrkan.

En ekumenisk sångbok och en agenda för bönestunden räcks mig och jag går över ett kakelmönster i golvet som liksom rinner fram ur en väggmosaik som föreställer Jesu dop. Mosaikvattnet ”rinner” därifrån förbi några trappsteg ned på och ut över kyrkgolvet. Signalen är tydlig: Genom dopet kommer vi in i Kristi kyrka, och i tillhörigheten till Jesus Kristus har vi grunden för all kristen enhet. Vi skall sitta med fötterna i vårt dopvatten.

Kyrkorummet är utformat som ett gigantiskt tält med böljande tak och en baldakin som i fyra hörn hänger ner över koret. Tältet säger att vi är ett folk på vandring genom tiden och världen mot himlen.
Ett altare intar den centrala platsen i rummet. Det omges av kors och ikoner, av ett bokställ och en talarstol/ambo. På senare år har även ett litet skrank med en antydd portal i mitten arrangerats framför altaret för de ortodoxas skull. Arrangemanget ser trångt och aningen malplacerat ut och antyder att allt här handlar om kompromisser och att låta alla vara sig själva. Själva altaret står där som en bön och en längtan efter ett gemensamt nattvardsbord.

Borta i ett hörn står en stor brun orgel och bredvid den ett piano, ett gitarrställ och en mängd olika trummor och gonggongar och cymbaler. En sånggrupp för dagen leder oss i vackra hoppfulla irländska sånger till gitarrackompanjemang, som t.ex, den här slutsången:
How long will we sing? How long will we pray? How long will we write and send?
How long will we bring? How long will we stay? How long will we make amends?
Until all are fed we cry out! Until all on earth have bread.
Like the One who loves us each and every one, we serve until all are fed.

Efter morgonbönen myllrar alla ut till sina kontor och den väntande arbetsveckan på Ekumeniska centret i Genève.

Sjukvårdsbyråkrati

2011-10-24T20:34:00.006+02:00

En mig närstående får en kallelse till länssjukhuset för en provtagning.
Hon har väntat på kallelsen i ett halvår, en remiss skickades redan i februari.
En titt i almanackan visar dock att tiden inte passar, så hon ringer till sjukhuset för att få en ny tid.
- Jaha, säger sjukhuset. Då får vi skicka dig en ny kallelse.
- Då kanske vi kan komma överens om en ny tid nu per telefon?
- Nej, det går tyvärr inte.
- Varför inte?
- För att det är inte jag som utfärdar kallelsen. Vi skickar dig en kallelse när vi har hittat ett nytt datum och en ny tid åt dig.
- Men med mitt arbete är risken stor att den nya tiden inte heller passar.
- Då får du återkomma igen.
- Kan jag då kanske få tipsa er om tider som passar för mig så att provtagningen kan göras snart?
- Nej vi kan tyvärr inte ta emot dina önskemål. Du kommer att få en ny kallelse från oss.
- Men menar ni att det här är ett fungerande system?! Vore det inte bättre för alla parter om bokningarna kunde göras i samråd med patienterna? På det här sättet går ju en massa tid för mig, och kostnaderna ökar för er med en massa krånglig administration och onödiga porton t.ex.
- Ja kanske, men det är tyvärr inget jag kan göra något åt.

Man häpnar.
Jag trodde sjukvården var till för patienternas skull.
Men apparaten fungerar kanske bättre om man inte blandar in några patienter?

Skitgöra

2011-10-23T20:11:00.013+02:00

Det vart lite kris i fredags.
Var ute i stugan för att göra vinter,
tömma kylskåp och skafferi och sånt.

Men också för att tömma separett-toan, ett alltid lika impopulärt göra.
Utan att gå in på deltaljerna så handlar det om att förpassa en välfylld plastsäck till en svart latrintunna, inhandlad på Hemabs kontor i stan.

Därefter skall tunnan köras tillbaka till kommunen och så är man av med den.
Men den här fredagen är det mycket nära att leveransen skiter sig, om man säger så.
Jag griper mig verket an, tar ett djupt andetag, håller andan och får efter en stund ner säcken i tunnan. Och på med locket. Så ja. Puh.
Fortsätter så med trevligare höstgöromål ett tag.

Men så inser jag plötsligt att kommunen ju stänger kl 16. Bäst att åka på en gång.
Bär alltså tunnan till bilen och kör min tvivelaktiga last in till stan.
Känner mig som en begravningsentreprenör med lik i lasten.

En kvart före fyra stegar jag in där jag köpt tunnan.
- Nej den ska inte lämnas här, upplyser en ung dam.
Den skall renhållningen ta hand om.
- Men jag har ju lämnat här förut, säger jag.
- Nej det måste vara fel. Det är där på andra sidan gatan du ska lämna latrinet.
- Nej, jag har faktiskt lämnat tunnan här, vidhåller jag men ser att det inte biter.
Så jag bär tillbaka tunnan till bilen och ställer den på nytt stadigt i bakluckan.
Och hoppas att jag hinner bli av med den före fyra.

Inne på renhållningskontoret sitter nästa vänliga dam.
- Jag undrar var jag kan lämna min svarta tunna.
- Är det en latrintunna, kollfrågar hon.
- Ja, dom sa inne på Hemab att den skulle levereras hit.
- Nej inte hit. Vi får inte ta emot latrinavfall inne i stan. Det måste köras till soptippen i Älandsbro.

Älandsbro! Jag tror inte mina öron. Det är ju från det hållet jag har kommit med tunnan. Ska jag nu måsta köra ditåt igen?? In med skiten i bakluckan igen. Och nu handlar det inte om begravningstempo längre. Ser med skräck framför mig en hel helg med oförrättat ärende så att säga. Genom stan igen och ut på E4, över Saltvikshöjden och girar sen vänster nere i Älandsbro och upp till Kullarmark och sopstationen som just ska stänga.

In på deras kontor.
- Jodå, ställ den bara där bakom asbestkontainern så tar killarna hand om den sedan.
- Yes! Jag närapå hoppar upp på disken och pussar killen så där som i Notting Hill.
Lastar så äntligen av min tunna, avbördar mig sommarens efterlämningar, gör upp med mitt förflutna, gör mig av med skiten.

Och rullar därifrån in i helgen som en fri man.

Mama Africa

2011-10-21T21:31:00.002+02:00

Är det navelsträngen?
Är det Pappas filmer?
Är det vänstiftskontakterna med Sydafrika?

Magkänslan.
Längtan till ljuset, dofterna, dammet.
Och människorna!

På teve ikväll.
Miriam Makeba.
Mama Africa.

Och jag går igång.
Minns apartheidtiden
och kampen för Freedom!

Amandla!

Glädjen mitt i förtvivlan.
Sorgen fast solen.
Och känslan Ge-nu-i-ni-tet.

Out of Africa.
Son of the soil.
Ja, jag föddes där.

Alltid där. Med dig.
I Sydafrikas befrielse.
I Zimbabwes förtvivlan.

I Dawit Isaaks fängelse.
I Tunisien, Egypten och Libyen.
En kontinent, så tårfylld, så stolt.

Men nu med en diktator mindre.

Du besjöng kampen, sorgen och glädjen.
Du hade din tid och gled sedan in i historiens dimma.
Men jag glömmer dig aldrig.

Mama Africa.

Ekumenik!

2011-10-20T20:25:00.015+02:00

Helförälskad.

Har varit på besök i Geneve, och de kristna kyrkornas samarbetsorgan Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, ACTalliance
och det ekumeniska studiecentret Bossey.

Vackra alpvyer förvisso under inflygningen
men ändå starkare intryck av det ekumeniska centret
och alla brinnande människor som jobbar där och på kyrkokansliet i Uppsala.

Vi besökte ekumeniska centret i Geneve.
Satt i den sal där alla stora samråd och debatter förs mellan världens kyrkor.
Från fondväggen talade Kristus ur Joh 17:21: "...för att de skall vara ett."

Info om KV:s idé, historia och utmaningar idag.
Sen Lutherska världförbundet. Lika inspirerande info om dess historia och projekt, förmedlad av LVF:s geralsekreterare Martin Junge.

Jag insåg att mycket av de pengar, som vi samlar in i Svenska kyrkan till det internationella arbetet, förmedlas via KV och LVF ut till systerkyrkor världen runt,
som på förhand har begärt LVF:a stöd till sina angelägna projekt.

Och jag insåg att dessa anonyma institutioner, KV, LVF och ACT-alliansen, där olika kyrkor går samman för gemensamma ändamål, är helt nödvändiga för att våra insamlade medel skall hamna i rätta händer.

Det är kanske genom dessa institutioner som vi överhuvudtaget kan tala om en gemenskap mellan oss och den s.k. världsvida kyrkan.
Och - hur hyllade man inte Svenska kyrkan för lång och trogen ekumenisk tjänst!

Min lilla fråga:
Finns glöden hos oss
för en framtid för ekumeniken?

Guldkant

2011-10-15T11:07:00.003+02:00

Fick igår ett väldigt värdefullt samtal med min biskop. Det lyste upp en annars rätt grå vecka. Sedan fick hustrun och jag några härliga after work-timmar med systern och svågern på Exotic spa med efterföljande middag tillsammans.
Idag lyser solen och vi är lediga. Åker snart till Kramfors för att se musikalen Harry Oliver. Och i morgon stundar en spännande tjänsteresa till ekumenikens Mecka, Genève.

Jag vill tacka livet.

Människor i tystnad

2011-10-12T21:29:00.012+02:00

Klockan närmar sig åtta på onsdagsmorgonen.
I en kyrka i staden sitter trettio människor helt tysta.
Tystnaden är självklar, men icke desto mindre anmärkningsvärd.
Hur många inleder sin arbetsdag med en stunds tystnad?

Vi skall fira mässa, det är därför vi är här.
Och inför en gudstjänst brukar vi i vår kyrka vara tysta av hänsyn till varandra och vår inre andliga längtan. Vi förutsätter att vi är här för att bedja och söka Gud.

Men visst är det läckert, att trettio människor som på en given signal går in i en lokal
och sitter knäpp tysta i tio minuter innan någonting händer.
Vad rör sig inom oss? Tycker vi att tystnaden är pinsam eller svår att klara?
Sitter vi och kollar in vilka som är här idag och vad de har på sig?
-Titta där är hon, och där är han. Och den där tjejen har inte sett en hårborste idag.

Eller förstår vi att detta är Min Egen tid för Gud denna morgon?
Dessa tio minuter är min stund att sjunka ner i mig själv,
reflektera över min situation, vad dagen skall handla om, och nämna det för Gud.
En stund för bön, för min dag, för dem jag älskar,
för dem som just nu kommer in i kyrkan och slår sig ner i bänken framför,
dem jag känner och dem jag inte känner.
Omsluta dem med bön och välsignelser innan klockringningen och första psalmen tar vid.

Stunden innan gudstjänstens början avgör faktiskt hela gudstjänsten.

Kyrkosångens dag

2011-10-09T17:52:00.003+02:00

Tacksägelsedagen är alla kyrkokörers dag i Svenska kyrkan.
Kollekt över hela landet till Kyrkosångsförbundet, ett förbund som förenar den allra största och mest seglivade och entusiastiska frivilligrörelsen inom vår kyrka.

Vi åker upp till min hemförsamlings kyrka, stiftets allra vackraste kyrka,
som dessutom ligger sagolikt vackert belägen vid Mörtsjön med utsikt över Prästholmen bort mot Gamla kyrkan på andra sidan.

Högsjö kyrka bjuder upp till tacksägelsedag med kyrkokören i högform och med sedvanliga skördealster av grönkål, rättikor och äpplen, inläggningar och marmelader, allt framburet till altarringen och smakfullt uppdukat i höstliga färger, till och med med en kratta, ett par stövlar och en vattenkanna som inramning. Vackra tacksägelseämnen!

Jag ser framför mig denna lilla kyrkokör under gångna decennier, ja jag kan faktiskt överblicka ett halvt sekel. Sångarna har bytt av varandra, många har kommit och många har gått under åren. De flesta som jag minns ligger nu i gravarna runt kyrkan. Men ännu lever kören och man kan inte missta sig på sångarglädjen. De trälar iväg till sångövning varje vecka, och medverkar regelbundet i församlingens gudstjänster. Ofta är kören mer än halva antalet kyrkbesökare.
Idag kör de latinamerikanskt och gör det så inlevelsefullt att man vill dansa i bänkarna. Här och där låter det lite si och så, tonhöjden är inte på topp jämt. Men vad gör det! Sångarnas glada ögon och ständiga leenden visar på det som är mer värt än aldrig så musikalisk perfektion. Det stavas tillhörighet och gemenskap. Dom vet sitt syfte och håller ihop efter alla dessa år för att fullgöra sin kallelse.

Och bakom dessa kära grånade körsångare ser jag fler smyga in i stämmorna, kära ansikten från förr. Medan kantor Hans sitter vid flygeln och ackompanjerar, ser jag kantor Åke och kantor Ralph komma fram för att instruera och dirigera. Även min barndoms kantor stiger fram ur skuggorna och - nej, inte för att dirigera. Latinamerikanskt år inte riktigt hans grej. Han ställer sig där han bäst begövs, i tenorstämman. Kören växer och förstärks av generationer elever i skolkören, och även ungdomsorkestern från fordom spelar med. Och uppe i taket blåser änglarna i sina trumpeter så att det ljuder ut till gravarna och ända upp till gamla efyran.

Måtte vi få behålla kyrkosången i våra kyrkor,
så att vi inte tappar tron på himlen och på glädjens makt!

Disk

2011-10-08T19:08:00.009+02:00

Diskar undan i stugan efter en god middag.
Bär porslin och skålar från bordet till diskbänken
medan hustrun går ut med hunden.

Står och sköljer undan matrester under kranen.
Torkar bort rester med hushållspapper
så att inte avloppet.

Fyller diskhon med vatten och droppar i lite grönt.
Tar fram diskstället från skåpet nedanför
och ställer till vänster om disk- och sköljhoarna.

Börjar plocka i glas, sen tallrikar.
Skrubbar och sköljer,
skrubbar och sköljer och ställer i stället.

Dagen har varit mycket skön,
inga stormar vare sig utan eller innan.
Sätter porlinet i diskstället i god ordning.

Ovanpå det,
plastbyttor som det varit sallad i
och ugnslådor rengjorda från gratäng.

Det blev en god middag,
en av höstens sista grillningar.
Smakerna sköljs ned i glömskan.

Nu snart klart,
liksom dagen,
välsmakande.

Sist av allt,
En nattfjäril kommer infladdrande.
Hamnar nere i den tömda diskhon.

Utom räddning förstås.
Redan blöt och stukad.
Jag skruvar på hetvattnet.

Tittar bort och torkar disk
medan det ångar från diskhon.
Måtte den dö fort, stackarn.

Tittar dit.
Hur bra mår man efter ett skållbad?
Den rör fortfarande på frambenen.

Jag tar diskborsten och trycker till.
Den blir stilla.

Vilken avslutning...

Litteraturpriset

2011-10-07T11:36:00.004+02:00

Jag undrar om inte hela Sverige hoppade högt och ropade Äntligen!
Vårt lands kanske allra främste poet Tomas Tranströmer får nobelpriset.
Det är enormt.
Det är länge sedan sist och då var det mer tvivelaktig utnämning.
Svenska akademien gav 1974 priset till två av sina egna ledamöter...

Den här gången är det mycket välförtjänt.
Senast en svensk poet fick priset var 1951, och det var Pär Lagerkvist.

Trots att jag själv gillar poetiskt förtätade uttryck så har jag av någon anledning inte läst mycket av Tomas Tranströmer. Men igår tog jag fram den enda bok jag har av honom.
Och jag fastnade direkt.
Han överraskar och tumlar runt i nya oväntade metaforer hela tiden.
Språkligt enkelt, men såå njutbart.

Nu ska han med till stugan i helgen, var så säker.
Där har vi dessutom en nyinstallerad braskamin.
Ikväll skall den få premiärknastra till Tranströmers ära
och jag ska sitta där i eldens sken
och avnjuta pristagaren
i höstmörkret.

Svinga svärdet

2011-10-04T17:22:00.005+02:00

Jag har varit på två dagars prästfortbildning här i Härnösand.
Roligt träffa kollegor, både yngre och äldre.
(Ja så många som är äldre och ännu är i tjänst finns det inte nu längre.)

Särskilt roligt var det att prata med våra vignings-yngsta präster. Medan jag var biskopens adjunkt fick jag ju följa några av dem sista biten fram till vigningsdagen. Det är roligt se att de är så glada åt den tjänst de får stå i idag ute sina församlingar.

Men under samtalen med dessa kära nya präster kom tankarna:
-Måtte ni inte bli som jag blev!
Först var jag fylld till brädden av tvivel inför min vigning.
Tvivel på Bibeln som auktoritet.
Och tvivel på kyrkan som jag upplevde som oandlig och stockkonservativ.

Men snart efter min vigning i Luleå domkyrka den 17 dec 1972 sögs min törstande tomma själ in emot nylaestadianismen i form av en kollega och mästerpredikant som talade med makt och myndighet och icke som de skriftlärde.
Det blev väckelse bland Kyrkans ungdom i stiftet.
Mycket allvar, mycket allvar, och I tro under himmelens skyar.
Just ingen glädje.
Vi unga präster fick mycket att göra på ungdomslägren. Själavårdsbehoven var enorma.
Och mina inre tvivel motades med lovsång.

Det här funkar ju! Vi är på gång! Gud är mitt ibland oss!
På många sätt var det här en mycket lycklig tid i min tjänst som präst.

Men i min osäkra Simon Petrus-själ föddes också en säkerhet, som om jag nu visste Guds vilja och rätt kunde tolka hans ord. Jag var ju mycket anlitad som talare i såväl ungdoms- som församlingssammanhang och predikade om Andens gåvor och Andens frukter, vilket fyllde ett stort behov. Jag fick vara med om att vinna segrar för Gud och se många unga komma till tro och många äldre få ny kraft.

Gott och väl.
Men sjävförtroendet satt grunt.
Innerst inne var jag fortfarande osäker och fylld av tvivel.

När sedan mina släktingar och vänner började få problem i äktenskapet, såg jag det som min uppgift att tala Guds ord till dem och förehålla dem det orätta i att skilja sig. Jag vet om en, två, tre, fyra, flera såna fall, inför vilka jag idag bara känner Kyrie eleison, Herre förlåt. Jag svingade svärdet som Simon Petrus i örtagården och högg hos flera av mina vänner av ett öra för mer av mina förnumstiga gudsord.

En av dem talade jag med idag.
Och jag tror att han förstod hur ledsen jag idag är
för alla de domar jag fällde innan jag själv åkte dit.

Måtte mina yngre kollegor slippa den fällan.
Självsäkerhetens fälla.
Övermodets fälla.

Tack Jesus för din nåd över oss syndare.

Föraning

2011-09-30T18:15:00.006+02:00

Har idag kört grovsopor till sopstationen, och soptunnan är tömd sista gången i år.
Har alltså gjort mig av med både gammalt och nytt skräp.
Das kann man homiletisch benutzen.

Det handlar om att göra sig beredd.
Göra upp med gårdagen medan tid är.
Städa ur, rensa bort, bereda sig på uppbrott.

För vintern kommer.

Det var oro i luften i morse under morgonpromenaden.
Trots värmen och solskenet.
Kanske är det ändå höst.

September bådar oktober
även om han låtsas ibland.
Klockan tickar.

Sista doppet

2011-09-29T19:00:00.024+02:00

Det är ju nästan sommar!
21,5 grader är det ute när jag kör från jobbet.
Och just nu svävar en nymornad vilsen mygga kring dataskärmen i stugan.

Jag grips av brittsommarfröjd när jag kommer ut hit ikväll.
Tänder grillen. Öppnar en öl.
Sitter sedan ute på altanen i kortärmat.
Aväter två hamburgare medan solen går ned i väst ganska exakt kl 18.
Där har vi en skillnad mot för en riktig sommar.
Då går solen ned plus minus kl 22 häromkring.

Efter maten tar jag en promenad med hunden ned till sjön.
Av någon outgrundlig anledning tar jag mig badtermometern .
Och en handduk!

Förvillad.
Förtrollad.
Man vet ju aldrig.
Kanske det är lite sommar ändå?
Och ett rekord är aldrig så bra att det inte kan slås.
29:e september, dagen efter min namnsdag.
Inte illa.
Kanske…

Nere vid sjön är det kav lugnt.
Naturen vågar knappt tro på värmen.
Näst sista dagen i september!
Löven verkar hålla sig från att falla denna afton.
Bara för att.
Kanske det inte ännu..!

Denna kväll är magisk.
Sakta tar jag av mig mina kläder och vadar ut i Skogstjärnen.

Nej det är inte sommar längre.
Jag känner det, trots tjärnens paradisiska stillhet.
Efter några korta simtag rycker jag åt mig termometern och flyr upp ur vattnet.

Inte 26 grader längre som i juli.
Utan 13.
Tretton…

Det är nog höst trots allt.

Nya tider

2011-09-26T18:34:00.014+02:00

Idag står midsommarblomster vid vägkanten på väg in mot stugan.
Så även rölleka .
Är det snart oktober
eller är det midsommar?

Idag står nya svenskar och nya kulturer vid kyrkvägen in mot oss.
Så även sverigedemokraterna.
Är det Sverige
eller är det den yttersta tiden?

Idag har vi inte bara en religion på väg in mot himlen.
Vi har sådana vi inte väntade oss se.
Är vi öppna för oväntade blommor
eller är det för kallt?

Inför oktober och världsekonomin

2011-09-24T17:21:00.009+02:00

Sibelius femte symfoni
Avstamp inför oktober

Så mycket vemod
frågor
ångest

obegripliga taktarter
mörka moln
hotande skuggor

ändå
en vilja till glädje
ett trotsigt
obändigt hopp
rakt igenom

kulmen i ljus
ljust ljus

framme

Datachock

2011-09-24T14:32:00.059+02:00

Så får jag äntligen hem min dator efter två veckors prövosam abstinens.
Dom har bytt bildskärm på den, inget annat.
Tror jag.
Öppnar den, sätter igång den.
Och ser inget, säger Inget som jag känner igen.
Helt andra ikoner på skärmen.
Inga av de program jag lagt till, inte den vanliga internetuppkopplingen.
Inget.
Ren som en barnrumpa.
Som vore den nyinköpt.

Är det alls min dator, undrar jag och går tillbaka till affären.
En vänlig man säger att man troligen har gjort en fabriksåterställning av den.
- Ska det verkligen behövas för att byta ut bildskärmen, undrar jag.
Expertkillen skickar en mailfråga till Växjö där datorn varit på verkstad.

Svaret:
Dom gjorde en fabriksåterställning för att se om var något annat fel med den.

Och jag som hade allt jag skrivit i den!
Alla bilder, hela släktregistret och några extraprogram!
I och för sig gjorde jag en säkerhetskopia på allt jag hann
innan skärmen började skära ihop.
Men nu är alltså allt borttaget, allt!
Inga program.
Mina dokument: Tomt...

- Har dom rätt att göra en totalrensning av en dator om det inte behövs!?
- Ja dom har nog det. Växjökillen skriver att kunden inte har skickat med någon notis om
att datorn innehöll viktiga dokument.

???

Jag blir mer och mer upprörd och hoppas vid gud
att jag verkligen lyckades med min säkerhetskopiering så att inte allt viktigt nu bara är borta.
Ångesten stiger och jag kör hem.
Slipar trappan så det dånar flera timmar av slipmaskinen
och lägger mig sen och försöker glömma allt.

Idag vaknar jag tidigt och inser att nu har jag några förmiddagstimmar på mig
att ladda om min jungfrueliga laptop.
Men hur gör man?
Känner att jag vill börja med att åter ladda in Officepaketet om det går.
Bra.
Jag stiger upp och börjar söka. Var söker man ett officeprogram??
Efter en kvart konstaterar jag att inga dataprogram längre finns i arbetsrummet.
I vårt förra hem fanns Allt i arbetsrummet!

Upp på vinden. Kanske där.
Ser några undanstoppade datakassar.
Och där längst ner, en skiva med Officeprogrammen Word, Excel och Powerpoint.
Yes!
Jag tar skivan och går ner,
sätter på kaffe, mycket kaffe.
För nu gäller det att uppväcka de döda.

Sätter mig vid den olycksaliga datorn och slår på den.
En sida kommer upp som inte syntes igår.
Administratör eller Jan frågar den.
Jag klickar på Jan.
Jag Klickar På Jan.
Och vad händer?
Vad? Händer? Dåå?

Min. Vanliga. Startsida. Dyker upp.
Alltså min vanliga startsida...
Med alla kära ikoner.
Och Internet Explorer och Word.
Och släkten!
Och alla bilder!
Och allt jag skrivit!

Händels Hallelujakör brister ut innanför mina tinnitusöron.
Det finns där! Allt finns kvar!
Jag backar ut från startsidan och går in igen.
Jo för sanning! Allt finns fortfarande där.
Jag backar ur och klickar undrande på användaren Administratör
som någon växjösnubbe lagt till.
Och Hamnar Då på den där Förbaskade Tomma Startsidan som startade min ångestresa.

Alltså,
dom verkar inte alls har fabriksåterställt hela maskinen.
Dom har inte slängt bort hela mitt liv ut i cyberrymden.
Dom har bara lagt till en användare.
Puh...

..tänkte inte på det...

Lätt gräsänklingsstress

2011-09-24T08:44:00.003+02:00

...Och jag slipa, måla trappan,
jag ska olja kökets bänk,
och jag ska samla alla räkningar i en prydlig liten hög.

Röja i arbetsrummet.
Sopa hundhår.
Bära upp saker på vinden och förresten behöver det röjas där också.

Och ute vid stugan ska båten och kanoten upp från sjön,
sommarmöblerna in i bodan
och gräset klippas en sista gång.

Men - om det nu är så att denna lördag bjuder på en dag utan regn,
så ska jag ut till stugan och njuta, även om inte allt blir gjort.
Tänk om det till och med vankas en liten grillkväll för bara mig..?

Uppåt

2011-09-21T20:00:00.006+02:00

Skönt att vara åter i arbete efter en veckas host och krax.
Bra möte igår med en mycket engagerad arbetsgrupp.
Jag gillar att leda kreativa grupper. Att leda en arbetsgrupp är som att leda en kör.
Ansvara för att arbetet kommer igång, locka fram arbetsglädjen hos deltagarna, se till att alla kommer till tals och lyssnar på varandra. Och tillsammans komma in i en grupprocess som leder framåt och ger resultat och stolthet åt gruppen.
I det här fallet gäller det Härnösands stifts medarbetarmöte som skall gå av stapeln om precis ett år. Vi kommer att ha en hel del att presentera för projektgruppen om en månad.

Vilken skillnad mot för att ligga sjuk hemma och deppa...

Idag fick jag en present av stiftsstyrelsen. De har ställt sig bakom en begäran om utökad samverkan med vårt vänstift i samverkan med hjälp av den nationella nivån av Svenska kyrkan. Det handlar om att utveckla lanseringen av Frälsarkransen i Cape Orange-stiftet.
Tack SS!

TV-gudstjänst

2011-09-18T15:27:00.004+02:00

Krasslig och hemma ser jag idag på tevegudstjänsten från Sundsvall. Och överraskas av en härlig känsla. Det är inte lätt att göra en tevegudstjänst levande med närhet, tilltal och flyt. Men allt det här har dagens gudstjänst. Dessutom en storsjungande församling, en glad och duktig kör och en präst som talar med lugn och personlig blick.
Sen tycker jag ändå att det är lite jobbigt med ihopklippta gudstjänster. Den här gången gör dom det visserligen snyggt, och det bidrar till flytet, men det märks att gudstjänsten inte är live. Dock förtar det inte den starka känslan av dagens gudstjänst. Tack GA!

Bombad

2011-09-16T15:31:00.004+02:00

Denna vecka har höstförkylningen slagit till med full kraft som en riktig Irene eller Katia.
Och naturligtvis under en spännande tjänsteresa. Börjar vara legio.
Kollegor från fem stift med vänkyrkokontakter i södra Afrika samlades igår och i förrgår för att samtala om hur våra vänrelationer kan utvecklas, och hur samverkan mellan nationell nivå och stiften kan förbättras. Och vi planerade en samling senare i höst med våra partners i syd.
Roligt och viktigt. Men vad hjälper det då nosen börjar flöda och hårbotten till att svettas. Då ögonen börjar göra ont och sinnet knäckar ihop så att man bara vill hem.

Och nu vandrar jag mellan näsdukar och Alvedon, löser ett lättare korsord och sover middag hejdlöst. Och önskar att jag vore i ett angenämare tillstånd dagen innan hustrun skall åka till barnbarnen några veckor. Jag menar, hur kul är det att i princip försöka hålla andan i hennes närhet i stället för att öppna famnen..? Jag vill ju helst inte förstöra hennes resa, eller att de små tvillingarna over there ska få en nysning till hälsning från mig. Attjo!

Bloggvåndor

2011-09-12T20:21:00.004+02:00

Det har varit en skön sommar - vilsam och blogglös.
Nu får vi se om hösten innebär en återkomst till skrivandet
eller en om den blir en höst afk, away from keyboard.

Många är de som har uttryckt sin saknad av mina blogginlägg.
Roligt förstås, men samtidigt aningen stressande, liksom uppfordrande.
Det är viktigt att få känna blogglusten pirra. Annars kan det få vara.

Även om lusten stundom infinner sig, så är en bidragande orsak till bloggtorkan
att min dator f.n. är inne på reparation av en skada.
Och sitta på jobbet och privatblogga, nej det känns inte rätt.

En annan orsak är att jag har något problem med Blogger som inte publicerar mina inlägg. Jag klickar på publicera, men ingenting händer. Spara däremot går bra. Nån som vet vad det handlar om? Fick ett råd att byta webbläsare men jag väntar än så länge för att se om det löser sig. Skrev det förra inlägget i slutet av augusti och försökte publicera om och om igen. Till sist gjorde jag det i alla fall från jobbet. Och jag får nog göra det det här gången också. Finns det fler bloggare som har det problemet?

Höst-aning

2011-09-03T17:32:00.005+02:00

Tretton tranor
under mörka moln

Lämna landet
Flyga mot fjärran

Vacker plog
väcker vånda

Markbunden
människa
flaxar
fångad

Mot söder!
Mot söder!

En vecka efter Utöya

2011-07-29T17:31:00.010+02:00

En vecka i chock mitt i semestern.
En vecka efter illdåden i Norge.
Jag har aldrig känt mig så norsk.
Ändrade genast min profilbild på Facebook till norska flaggan.
Och har bett för varje norsk bil jag har mött.

Vreden, symboliserad av Kjempeviseslåtten, har ljungat i mig.
Hur kan någon visa en sådan ondska??!!
Det får inte vara sant!
Upp till kamp!

Och jag måste erkänna. Jag var inte bättre än andra.
Min första reaktion var inte att dåden utfördes av en norrman.
Jag trodde inte att terroristen var nordiskt blond.

En vecka senare mal mest sorg i mig.
Jag somnar och vaknar med bomben och Utöya.
Frågorna, otryggheten, tvivlen.
Och allra mest av fantasibilder av paniken som måste ha rått på den lilla ön,
där ungdomarna helt kallt knäpptes en efter en.
Fasansfulla bilder som jag helst inte vill föreställa mig.

Föräldrar, syskon, kamrater vars liv nu är förödda,
vars tro på det goda nu har fått sig en rejäl knäck,
som aldrig får tillbaka sina ungdomar från lägret.
Och en fredlig huvudstad med urblåsta fönster, som aldrig förut utsatts för terror.

Ändå.
Mitt i denna fasa som måste riva vårt broderfolk,
ser jag en storhet och ett statsmannaskap, en okuvlighet och sammanhållning som lyser!
Statsminister Jens Stoltenberg som visar både känsla och beslutsamhet.
Sätter ord på det oerhörda utan att försöka ta politiska poäng.
Manar sitt folk att möta terrorn med större öppenhet och med ännu mer demokrati.

Eller som en av ungdomarna från Utöya sa:
"Om en enda man kan göra så mycket ont,
tänk vad mycket gott vi alla då kan göra tillsammans".

Och idag under minnesceremonin från Oslo:
AUF-ledaren Eskil Pedersen som säger,
att terroristangreppet var riktat mot det norska arbeiderpartiet men drabbade hela Norge.

Stort. Mycket stort.
Norge sluter sig samman som under andra världskriget.
Och Quisling kommer att få sin dom.

Jag böjer mitt huvud.

Norge!

2011-07-22T21:48:00.003+02:00

Med oerhörd förfäran,
med vrede,
och med handen i er hand

tänker vi på er,
ber vi för er
och står vid er sida.

Jag säger bara det: Kjempeviseslåtten, Harald Saeveruds ilska under andra världskriget,
då han såg fiendesoldater gå iland på Norges jord.
Det första jag gjorde idag var att gå till pianot och spela Kjempeviseslåtten.

Leve Norge!

Bloggsemester

2011-07-10T22:01:00.002+02:00

Efter mitt sjuhundrade blogginlägg börjar jag känna för lite bloggvila, det kanske har märkts. Sommaren är i full blom.
Jag har semester, jag går ner i varv,
och känner att jag för tillfället inte har så mycket att säga mänskligheten.

Men händer det nåt speciellt, eller om jag får något il, så återkommer jag,
sommar och semester till trots.
Hörs jag inte av så sitter jag troligen med ett korsord.
Vi hörs.

Bjuden

2011-07-03T18:49:00.019+02:00

Ska jag gå idag?
Det känns lite besvärligt först.
Och gräset behöver klippas i här vid stugan.
Förresten så kan jag höra på radiogudstjänsten, säger jag till mig själv.

Men hur det nu är så bestämmer jag mig för att följa med när kyrkbilen går till stan.
Och jag är faktiskt lite förvånad över mitt beslut.
Det vore så lätt och så skönt att stanna kvar i sängen. Ändå far jag.
Man kan ju undra vad det är som får mig att gå i kyrkan? Söndag efter söndag är jag ju där.
Jovisst, jag är präst, så det är väl naturligt med kyrkogång i mitt skrå.
Men jag känner flera präster som nästan aldrig syns i kyrkan utom på betald arbetstid.
Och det har jag så svårt att förstå. Hur klarar dom sig? Var får dom påfyllning?
I mitt fall handlar det om en andlig längtan, en hunger, ett behov.

En snabb visit hemma i garderoben och jag är klar.
Tar sen en lång morgonpromenad in till domkyrkan.

Där möter mig en underbar nattvardspsalm, nr 394:
Kläd dig själ i högtidskläder när inför Guds tron du träder.
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.

En uppmaning till mitt inre, till min själ.
Jag som stod vid min garderob nyss och valde. Ska jag ta den eller den byxan idag?
När jag var liten åkte en dam med i bilen till kyrkan en vintersöndag. Och jag minns hennes kommentar till min klädsel: "Men, har du tumvantar till kyrkan?!"
Lite sårad svarade jag tanten rakt: "Ja det kan jag väl. Gud vet nog att jag har tumvantar."

Kläd dig handlar inte alls om det yttre. Här möter mig frågan om jag på insidan är redo att möta Gud i gudstjänsten: Kläd dig själ i högtidskläder. För det är ju det som kyrkogången handlar om. Varje gång. Också idag går jag till kyrkan för att möta Gud. Jo visst är det skoj att se och träffa andra församlingsbor också. Och visst känns det skoj att ta något söndagsfint på sig. Men det är inte det det handlar om. Och det är inte längtan efter folk som driver mig till kyrkan. Det är något annat. Ett behov av en stilla stund med Gud. Jag vet alltför väl hur svårt det är att ägna en motsvarande stund åt Gud om jag är hemma från kyrkan. Alltså går jag.

Och nu får min själ höra i denna nattvardspsalm:
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.
Det blir så stort för mig idag: Till Guds måltid är du bjuden. Också jag får vara med fast jag är som jag är. Och jag behöver inte bekymra mig för de kläder som själen skall kläda sig i. Också dem tar Gud ansvar för: Framlagd åt dig bröllopsskruden. Jag vet vad som menas med det. Dopdräkten duger. Jag är döpt. Jesu värdighet är min värdighet. Alltså är jag välkommen fram till Guds måltid. Fantastiskt.

Några timmar senare startar jag gräsklipparen ute vid stugan.
Nu först är gräset torrt från gårdagens regn. Jag hade inte kunnat klippa i morse.
Och jag känner att dagen har börjat rätt.

Körkort!

2011-07-01T23:26:00.011+02:00

Börja långt nere
i en skrubb i Kalmar.
Skakad.

Man funnen drunknad.
Pappa..?
Hitta tågbiljett upp.

Framtiden oviss.
Snurrande kompass.
Vart ta vägen?

Var är jag?
Ingen aning.
Försöka hitta riktning.

Se en chans.
Ta den.
Försöka.

Kämpa igenom vintern.
Tentaläsa.
Gå ut med hunden.

Undra.
Rita.
Surfa.

Inte ge upp.
Försöka.
Satsa.

Och så idag.
Äntligen ett mål.
Körkortet!

Pappa
stolt
däruppe.

Släkten i tårar igen.
Men nu:
Glädje!!

Bilskola

2011-06-28T21:47:00.002+02:00

Efter en heldag i bil i Luleå känner jag mig som den värsta bilskollärare eller taxichaufför. Kan varenda rondell och har kollat runt i alla stadsdelar. Dvs jag visste det mesta sedan förut, har ju bott i Luleå i fem år. Men sedan min tid har staden begåvats med säkert ett tjog rondeller, stora som små som dyker upp när man minst anar det.
Jag är alltså här för att övningsköra med P, därav dagens ivriga bilkörande. Till mina ständiga kommentarer har han kryssat fram och tillbaka i innerstan, backat runt gathörn på Udden, kört ut till Gammelstad, parkerat på Storheden och vid Kvantum, you name it.

Sedan, som om det inte räckte, har jag själv kört runt i hela stan med syster U som följt med mig hit. Intresserad som hon är av allt och alla hakade hon på när jag ville visa henne alla ställen där jag varit under min tid i Luleå. Och var hustrun växte upp och bodde och jobbade etc, etc.
Och som om det inte räckte har jag varit runt till ett par svägerskor och svågrar ikväll och presenterat min syster, surrat och fikat.
Det är ett tufft program att vara bilskollärare i en stad som denna.

Grupper

2011-06-21T22:27:00.006+02:00

Två roliga dagar har timat. På jobbet har jag suttit i viktiga möten inför nästa års stora medarbetarmöte. Dvs ett stort projekt som just nu drar igång.
Jag får härliga vibbar från det kreativa Världens fest-arbetet inför Åre 2007.
Och så två terminsavslutningar, igår kväll med domkyrkoförsamlingens internationella grupp och ikväll med volontärerna på Café Trädgårn.

Det är nåt visst med projektgrupper, arbetsgrupper, ansvarsgrupper. Grupper med en uppgift vill säga, som gör något visst ihop, sjunger i kör, spelar i orkester, eller som mina aktuella grupper: planlägger ett stort stiftsmöte, eller jobbar ideellt för den världsvida kyrkan eller för en viktig träffpunkt i vår stad.

Men sen, när alla har gått och pärmarna ställts på plats eller disken diskats, då är det gudomligt skönt med en stunds ensamhet. Bara vara tyst, ta en promenad, eller öva på mina Bachpreludier, bara jag. Eller som ikväll. Jag for och tvättade bilen, bara jag. Härligt.

Gud vem är du?

2011-06-19T22:11:00.007+02:00

Det är Heliga trefaldighets dag idag.
Treenighetens söndag, en söndag som inte handlar om oss,
utan som helt handlar om Gud, vem Gud är.

Kan jag alls säga något om Gud, kan jag veta vem Gud är?
Genom naturen kan jag kanske få en aning om en högre makt.
Och genom Bibelns berättelser om Jesus kan jag se mer, förstå närmare Guds vilja och gåva.

Men det är så lätt att vi präster beskriver Gudomen som en triangel med tre sidor.
Eller en person med tre roller, typ jag är en son, en far och en präst.
Men min känsla av Gud vill inte nöja sig med såna konfirmationsmässiga förklaringar.

Jag vill längre,
djupare,
tystare.

Lyssna,
uppleva,
ta emot.

Där nere, där inne och framme,
där bröd och vin räcks mig även efter en halvdålig predikan,
möter jag en verklighet, en Verklig som ger mig livet.

Där nere och där inne
vet jag inte längre om Gud är tre eller en.
Och det bryr mig inte heller.

Där, i meditationen efter nattvarden möter mig en Gud
som är mycket mer än en triangel, tre i en och en i tre.
Där välsignar mig en Gud som inte ryms inom mänskliga bilder och roller.

Om jag skulle beskriva Gudomen som jag upplever den,
skulle jag inte beskriva alls,
för varje beskrivning, varje utsaga vore en förnekelse.

Men idag kände jag att om jag skulle beskriva Gud, om vill säga,
så skulle jag vilja beskriva Gud som en hon,
som en mor ur vilken alla andra gudsbilder har kommit.

Och som aldrig lämnar sitt barn med blicken.

Pingsten och språken

2011-06-16T13:26:00.006+02:00

Pingsten är språkens helg alltsedan lärjungarna på den första pingstdagen prisade Gud i tungor på en mängd språk. Berättelsen finns i Apostlagärningarna, kap 2.
För två generationer sedan var vårt land tämligen språkhomogent. Alla talade svenska, och de som kom hit förväntades snabbt gå över till "ärans och hjältarnas språk". Under åren har Svenska för invandrare funnits som redskap för att underlätta för nya svenskar att lära sig vårt svåra språk. Men jag minns också en tid då hemspråksundervisningens språkkurs Merhaba blev en självklarhet i vårt TV-utbud. Idag har vi ett mångfaldssamhälle och inser att många svenskar aldrig kommer att lära sig svenska.

Flerspråkigheten är ett ämne som också lyfts fram i biskop Tuulikkis herdabrev. Själv en invandrad finländare känner hon varmt för de här frågorna. Kapitlet inleds med ett intressant personligt vittnesbörd om hennes eget möte med den sverige-finska språk- och kulturproblematiken. Under den tid som flutit har Sverige förändras, så även kyrkan. Idag skall varje församling ha en beredskap för att betjäna sina församlingsbor även på andra språk än svenska. För Härnösands stifts räkning handlar det främst om teckenspråk, samiska och finska.
Biskopen refererar några gånger till den kyrkliga utredningen "En flerspråkig kyrka", vars grundsyn är att "Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser - språkliga, kulturella och nationella. Svenska kyrkan har i flera hundra år firat gudstjänst på flera språk. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan." Utredningen förordar en Strukturell pluralism, som om jag förstår det rätt innebär att kyrkan förväntas införliva de olika språkliga uttrycken i sitt grunttänk. Alltså att de olika språkgrupperna måste ges plats i församlingslivet och betraktas som en likvärdig del av församlingens verksamhet. (Ungefär som vi skall tänka om EFS, tänker jag.) Biskopen förordar utredningens förslag att vi borde använda termen inkludera i ställer för integrera. Inkludera de olika språken i vårt kyrkoliv i stället för att tänka folkgruppsmässigt att den och den folkgruppen behöver integreras i kyrkan. Genom att inkludera visas en öppenhet som erkänner och erbjuder plats. Målet verkar inte vara att göra alla till en viss sorts kyrkokristna utan att också acceptera som svenskt och svenskkyrkligt det som inte låter svenskt eller ser svenskt ut.

En flerspråkig kyrka, det betyder vad jag förstår att Svenska kyrkan måste få vara en kyrka på flera språk. När jag tänker efter inser jag hur lätt det är att fastna i svenskhetstänkandet. Att svenskt i det här fallet är det som låter som svenska språket. Här pekar biskop Tuulikki på en central punkt i det kristna budskapet. Att kyrkan med stort K inte alls är svensk utan världsvid och gränsöverskridande. "Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan."

En riktig pingstvision må jag säga.

Motig tisdag

2011-06-14T22:44:00.005+02:00

Har kämpat mig upp till tisdag nu,
i en stad helt grå och kall och våt.
Borta är förra veckans eufori över Sommaren och Värmen och Skönheten och Fåglarna.
Gråväre ä tebaks.

Och vad ska man ersätta söndagens vigningsmässa med,
något som väger upp åtminstone litegrann?

Kansliet kändes lite avslaget igår,
och fortfarande lite slitet idag.
Alla sitter där och saknar förra veckan.
Och/eller räknar dagar och timmar till semestern.
Åtminstone jag.

Tur att jag har våra fikastunder. Dom lyser upp.
Däremellan sitter jag och kurar vid min dator och fattar inte.
Semesterkänslan vill inte gå över..!
Hur ska jag kunna åstadkomma nåt vettigt,
när kropp och själ bara vill ut i denna ljuva sommartid..?

Men timmarna flyger ändå iväg, och dagen slutar vid ca femtom mail i båda riktingarna,
några telefonsamtal, många skratt, ett berörande samtal med rumsgrannen,
två sidor verksamhetsplaner för nästa år, och ett så gott som tomt skrivbord.

Allt för att förtränga
att
Den blomstertid nu kommer...

Biskopen och sexfrågorna

2011-06-13T16:12:00.002+02:00

Sexualiteten får ett eget kapitel i biskop Tuulikkis herdabrev till Härnösands stift.
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."

Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.

Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"

Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.

Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.

Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.

På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.

Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?

Domkyrka för en dag

2011-06-12T22:09:00.005+02:00

Idag skulle man ha varit jämte.
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.

Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.

Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.

En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.

Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.

Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!

Välkomna skall ni vara!

Den blomstertid

2011-06-09T22:44:00.004+02:00

Syrenerna blommar.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.

Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.

Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.

I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.

Låt oss tala om döden

2011-06-08T20:18:00.006+02:00

Under de senaste dagarna har jag tänkt mer än vanligt på döden. Kanske på grund av alla dödsolyckor som hänt under den gångna långhelgen, kanske för att några människor jag känner bär på svåra sjukdomar eller har det mycket tungt i sina liv. Men ändå mest på grund av det som skrivits om en ung man som förra året begick självmord framför sin webbkamera så att vem som helst kunde se hur han hängde sig. Han var både varnad och påhejad genom inlägg på sajten Flashback, en del oerhört kalla, oberörda. Killens öde och självvalda livsslut blev med ens offentligt och slungades ut till oss andra att förhålla oss till.

Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.

Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.

Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?

De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.

Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?

Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.

Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.

Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:

Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.

Biskop Tuulikkis herdabrev

2011-06-02T20:46:00.006+02:00

Biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”släppte” under våren sitt herdabrev till Härnösands stift. Ja, hon hade t.o.m. ett litet releaseparty kring utgivningen, okonventionell och PR-medveten som hon är. Jag har tänkt ta upp några tankar i hennes herdabrev i ett par blogginlägg.

Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.

Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.

I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?

Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.

Vädergnäll

2011-05-29T22:57:00.004+02:00

En morsdagshelg har passerat som saknar motstycke när det gäller dåligt väder.
Regnskurar, blåst, en solglimt, sen hällregn och blåst, en ännu mindre solglimt och sen störtregn och typ full storm.
Man har fått skynda sig ut med hunden mellan duscharna.
Ronny Eriksson säger att svensken är så grunddeppig att när det är fint väder så kallar han det för uppehålls-väder.
Nåja - Godt majeregn gif, lät dugga tätt ner, heter det ju i sången. Och majregn är nog bra för växten.
Men inte blev det någon grillhelg precis.

Eritrea

2011-05-28T18:30:00.007+02:00

Vi har varit på kalas idag.
Vi har varit utomlands idag.
En man på hustruns café bjöd oss till Eritreas nationaldagsfirande.

Ja egentligen firas den dagen den 24:e maj, för det var då för tjugo år sedan som Eritrea blev ett fritt land. Men här flyttar man dagen till helgen.

En enkel kvarterslokal i Härnösand värms under några timmar under en leende afrikansk sol. Glada människor, grannar och vänner som hejar och skrattar och välkomnar.
Rätt få eritreaner faktiskt. De flesta är från Somalia eller Etiopien. Och så några svenskar.
En brokig blandning av hudfärger, av unga och gamla, av kristna och muslimer.
Som i himlen tänker jag.

Till den värmande afrikanska solen hör också dofterna. Och smakerna. Ljuvliga aromer och en dignande buffé med injera och pepparsås och mycket annat härligt.
Och ögon som lyser över att några svenskar faktiskt ville komma.

Egentligen rätt likt en midsommarafton i en svenskkoloni långt borta när jag tänker efter. Känslan är nog densamma om än inte menyn. Att ha en alldeles egen hemdag när man är så långt hemifrån. Det behöver man om man ska orka vara utomlands så länge som de här vännerna.

Underlig vår det här

2011-05-27T22:27:00.002+02:00

Den arabiska våren.
Hoppfull sommarvärme redan i påskas.
Usama Bin Ladin och Ratko Mladic.

Och här och nu - grått och vått och kallt
som om tiden vänt om.
Det borde vara sommar nu.

Inte isande askregn.

Frälsarkransen

2011-05-25T20:44:00.003+02:00

Sitter här med Frälsarkransen runt min högra handled.
Inte för att den är snygg.
Inte för att den är manlig.

Varför?
Vet inte.

Något av en längtan, en saknad kanske.
En bön som stannade av.
Ett liv i Gud som...

Du finns här, runt min handled, vad jag än tror och gör!
Du får inte lämna mig nu!

Pärlor som kryckor..?
Eller den ärligaste bön jag bett?
Kroppslig, synlig, innifrån.

Ett rop!
Gud!!

!!!

Det är härligt

2011-05-22T23:49:00.004+02:00

Att krypa in i ett blåställ och ta på sig stövlar.
Ta med nyckeln till bodan och gå ut på bron.
Se sig om i solskenet och höra bofinkarnas sångtävling.

Ta fram kratta, skyffel och skottkärra och rulla in bakom stugan.
Kratta under elstolpen där hackspetten haft sin vintersmedja.
Köra bort hundratals urätna grankottar.

Gå ned över vitsippsängen till stranden.
Se ut över sjön.
Känna på vattnet att snart kommer årets första dopp.

Sen upp och ta fram grillen.
Tända grillen.
Röding på grillen!

Det är härligt.

Stiftets världsdag!

2011-05-21T20:41:00.008+02:00

I strålande sol, om än sval, samlades Härnösands stifts internationellt engagerade idag till Mellansels folkhögskola och en fullmatad heldag, som vi valt att kalla Stiftets världsdag.
Jag är fortfarande förvånad att så många kom. Vi var 140 personer samlade i skolans gymnastiksal. Många hade stigit upp i ottan för att ta sig tvärs över landet. Jag hejade på en dam från Åsarna som hade stigit upp före fyra för att komma iväg.
Vi var tvungna att tränga ihop hela programmet under en dag, eftersom det saknades möjligheter till övernattning. Och ändå kom dom alla! Fantastiskt roligt. Det internationella arbetet är på gång i våra församlingar, det känns så.

Känner mig rätt nöjd med programmet också:
Morgonbön och välkommen till alla, inte minst till Grundsunda församling som förra lördagen mottog utmärkelsen Årets insamlande församling ur kronprinsessans hand vid en ceremoni i Uppsala slott.
Därefter en information av enhetschefen Mattias Nihlgård på kyrkokansliet om namnändringsfrågan.
En rapport av vår teckenspråkiga präst Johan Selin och hans assistent Akar Holmgren från deras gruppresa i mars till det heliga landet.
En genomgång av stiftspedagogen Maria Wålsten om vad som händer i arabvärlden denna vår.
En ny film om vad Svenska kyrkan i utlandet kan betyda för unga vuxna utomlands.
En vuvuzelaspetsad rapport från stiftsresan till Sydafrika i mars, då 25 pers från vårt stift besökte vårt vänstift Cape Orange Diocese.
En rapport av diakon Åsa Sjöberg och Maria Wålsten om deras lansering nyligen av biskop Lönnebos Frälsarkransen i Cape Orangestiftet i Sydafrika .
En sångstund med kantor Gerd Norlander kring sydafrikanska sånger.
Ett sista årsmöte med ombudsnätverket SKRUV (H) som beslöt lägga ner sig.
Och en information om att verket fortsätter om än i andra former genom Referensgruppen för internationella frågor i Härnösands stift.
Däremellan surr och skratt och mingel och kaffe och prat och lunch och eftermiddagskaffe med gruppsamtal.
Och vid avslutningen, en gospellovsång framförd av den tioårsfirande gospellinjen på Mellansels folkhögskola.
Allt detta hanns med mellan 9 och 16.
Och för min del gav det bara mersmak.
Nästa år siktar vi på en fredag kväll och en lördag, 4-5 maj någonstans i Jämtland.

Det kommer så mycket energi ur en sån här dag.
Tack Mia, tack alla, tack Gud!

Vår-haiku

2011-05-18T21:19:00.005+02:00

Vitsippsängen lyser.
Ljusgröna björkar.
Lövsångaren on stage!

Hockey-VM

2011-05-15T23:36:00.002+02:00

Nähej, det blev inget VM-guld till Sverige ikväll.
Bara silver, om man nu kan säga bara om ett VM-silver.
Men det är väl så det känns ikväll. Dom lät sig köras över på slutet.
Hyvää Suomi, får vi väl säga.
Finland var helt enkelt värda sitt guld. Så är det med det.

Men det roliga med en sån här turnering är också allt runtomkring: Stämningen, bilderna, We will, we will rock you! Och den där töntiga kromatiska orgeltreklangen som höjer sig ett halvt tonsteg varje gång för att öka spänningen. Utan den ingen hockey.

Och så kommentatorerna.
Kommer med den ena tunga plattityden efter den andra.
Riktigt roande. Vad sägs om dessa visdomsord:
- Dom åker bra. Ingen åker och fyller år och tar det lugnt.
- Oj. Där var det grusat.
- Ännu kan mycket hända. Än är det mycket hockey kvar.
- Han var en bra spelare. Kom till match varje kväll.
- Det gäller för Sverige att åka skridskor i mittzonen.
- Nu har dom absolut ingen kräm kvar.
- En tydlig plan B, hoppas det finns en sådan nu.
- 1-1,1-2, 1-3 och sen är det kepsen ner.
- Kniven i bonden.

Underbara ord!

Hemkomst - nedkomst

2011-05-12T20:15:00.000+02:00

I förrgår:
Först landar hustrun efter två veckor i Sydafrika.
Sedan nedkommer yngsta dottern Kajsa med en son nere på västkusten.
Och dessa två stora händelser inträffar samma dag inom loppet av några timmar.
Här pratar vi glädjekollision eller stjärnsmäll.

Efter en summarisk rapport vacklar hustrun i säng efter typ 28 timmars hemresa utan sömn. Och smäller av vid min sida.
Jag ligger vaken en stund och tänker på dottern som åkt in på förlossningen.

Klockan 02.30 ringer telefonen. Hustrun hinner grabba telefonen först.
- Hello, svarar hon på god afrikaengelska.
- Hej det är Kajsa.
- Kajsa, hej. Ringer du? Hur är det?
- Jo bra, är Pappa där?
- Nej men Kajsa, han är ju i Sverige, säger den nymornade resenären.
Jag är ju i Sydafrika.
- Men, insisterar den nyblivna modern, jag ringer ju till er hemtelefon!
Har ni vidarekopplat den till Sydafrika?
- Nej, hör jag min vän sluddra ur djupet av sin hemkomst-sömn,
nej, det här är ju min - öhh, min mailadress!

I den stunden inser min dotter att där är bestämt ingen hemma,
så hon lägger på och ringer upp min mobil i stället.

Helt underbart!
En dotterson och därtill ett gott skratt mitt i natten.

Barnbarn!

2011-05-10T21:18:00.003+02:00

Så har då undret skett: En helt ny människa är född till världen!
Jag har blivit morfar igen, denna gång till min yngsta dotters första barn.
Allt har gått bra.
Den lille vilar på sin moders mage och bredvid sitter en stolt nybliven pappa.

Om jag känner efter så blir detta helt andlöst stort.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.
Åter får jag stava på de raderna.

Barnbarn,
en livets återbäring, en enda stor bonusutdelning.

Jag vill tacka livet.

Beredd

2011-05-08T22:05:00.002+02:00

Oj vad jag sov inatt! Säkert i nio timmar.
Och vaknade till solsken över Furuvägen.
Gick till familjegudstjänsten i Ängekyrkan med min konfirmand.
Där hittade den gode herden sitt borttappade får.
Och minikören sjöng så man log.

Hemma igen tog jag itu med att olja bron och att städa.
Så nu är det mesta klart inför morgondagen.
Ett plan har nämligen lyft från Johannesburg med Å,
och K har åkt in på förlossningen.
Hur ska jag alls kunna sova..?

För vem?

2011-05-06T21:20:00.010+02:00

Jag har varit jätteduktig de senaste dagarna.
Tätat hängrännor, rivit bort en ruttnad veranda,
krattat radhustomten och kört bort skräpet.
Krattat/sopat sommarstugetomten med hjälp av Cramo och Peter,

En facebookkompis undrade om jag inte skulle prova att vara lite mera lat och laid back.
Och jovisst. Jag förstår till fullo frågan, lat som jag är.
Men jag trivs alldeles otroligt bra med dessa konkreta uppgifter på mina lediga dagar.
Det handlar dels om ljusets ankomst, dels om hustruns.
Ljusets: Jag vaknar tidigt av någon anledning. Och av allt som skall göras.
Hustruns: Jag vet hur glad hon skulle bli om åtminstone något är fixat här hemma när hon kommer hem.

Nu är det bara två dagar kvar så har jag henne hemma här hos mig.
Hinner jag skola ut tomaterna..?
Hinner jag skrapa akvariet, olja bron?

Förresten, spelar roll, bara hon kommer hem..!

Jag tror Gud ler

2011-05-04T20:26:00.006+02:00

Vilken rolig och givande dag i biskopsgården!
Jag har varit med om en träff med de ekumeniska samfundsledarna/företrädarna inom stiftets gränser. Ett härligt gäng som vågar bjuda på sig själva och ta ut svängarna i samtal och skämt.
Förutom biskopen, jag själv och EFS-distriktsföretståndaren från Svenska kyrkan, var pingst, evangeliska frikyrkan, baptisterna, frälsningsarmén, missionskyrkan och katolska kyrkan där.
Dagens ämne var kyrkan-skolan. Vi fick en lysande föredragning av Peter från kyrkokansliet om den nya skollag som kommer att träda i kraft den 1:a juli. Och Erik från vårt kansli bidrog med tankar kring situationen i stiftet. Sedan följde hur intressanta samtal som helst, bl.a. om hur vi ser på andra religioner.

Vad månde bliva av ekumeniken hädanefter..?
Vi t.o.m. bestämde datum för en gemensam retreat..!

Kampen mot terrorismen

2011-05-03T20:32:00.004+02:00

Terrorismen är inte död även om Bin Ladin är det. Den är fortfarande en fruktansvärd företeelse i vår värld, men demokratirörelsen i arabvärlden är ett mycket hoppfullt tecken, och på sikt ett vettigare och kraftigare vapen mot terror än murar och vedergällning.

Jag håller helt med Helle Klein idag:
Nu när Usama bin Ladin är död, måtte också kampen mot terrorismen dö.

USA får inte betrakta andra länder som sin bakgård där man går fram hur som helst. Obama-administrationen måste nu leva upp till sina första löften. USA måste inse att dess anseende är stukat och visa större respekt för andra länder.

Mat, utbildning och rättvisa är tror jag långtidsverkande medel mot terrorismen.

Det här blev nästan stolpar till ett förstamajtal ju.

Usama och spindlar

2011-05-02T23:54:00.003+02:00

Jaha, så är då Usama bin Ladin borta, funnen och dräpt. Dessutom dumpad i havet som ett fiskrens. Jag tycker inte synd om honom men så gör man inte med en människa. Han må ha varit en terrorismens möjliggörare, men men även en missdådare har rätt till en värdig begravning. Hur står det till med västvärldens moral om detta är något att jubla över?
Jag har lika svårt för jublet utanför Vita huset som jag hade när Hamas-ungdomar jublade när World Trade Center rasade efter flygattacken.

Annars har jag ägnat kvällen åt att med Å och M i Sydafrika försöka spåra upp och identifiera ett par andra terrorister, nämligen två stora svarta spindlar i deras hotellrum i Kimberley. De var 5 cm mellan vingspetsarna höll jag på att säga. Och de utsatta kvinnorna höll tät sms-kontakt med sin kommandocentral här på Furuvägen tills de fick mod att genomföra en samlad attack. Båda illdådarna blev funna, inträngda och dräpta.
Jag skulle tro att de dessutom sänktes i nån toalettstol...

Efteråt frågade jag M per sms: Hann du ta nåt kort av den?
- Ja, blev svaret, jag fotade besten, men den var läskig även på bild,
så jag raderade båda korten.
Så illa var det...

Valborgsmäss

2011-04-30T22:14:00.006+02:00

Hoppsan, det blev visst vinter igen.
Känner det på förmiddan när jag målar farstubron en andra gång.
Iskallt. Färgen går knappt att smeta ut.

Kör ändå sedan förhoppningsfull ut till stugan och sätter mig i solen.
Öhh- hallå, solen..!
Ingen värme. Däremot blåst.
Går in igen.

Sen blir valborgsmässoafton en innegrej för mej.
Nog så skönt.
Ingen våryra med krattning och glädje och känslor och sånt.
Ingen reparation av taket, eller vädring av lillstugan heller.
I stället stora lugnet så när som på hundens undrande blickar.

Jag börjar känna att jag vill skriva.
Och faktiskt, jag kommer igång.
Har så mycket att berätta.
Det skulle inte ha hänt om våryran fortsatt.

Ikväll noterar jag tre plusgrader ute på bron.
Mörkret har lägrat sig.
Jag vrider upp värmen lite inför natten.

Hur bra får man ha det?

2011-04-29T21:25:00.010+02:00

Kompledig idag. Bara det är ju en bra början.
Vaknar utan väckarklocka och stiger upp och kokar kaffe.
Går morgonpromenaden med hunden och känner att dagen blir ljus.
Äter frukost och läser tidningen i lugn och ro.

Tar på slarvjeansen, öppnar en målarburk
och ger mig på de nya fastubro-tak-stagen tills de skiner vita.
Äter en tallrik fil utan flingor och far sen till stugan.
Tar med några hinkar grus som jag strör på vägen in till torpet.

Öppnar stugan och bodan och tar fram kratta och skottkärra.
Räfsar löv och kör undan.
Plockar grenar och kvistar och slänger på kasen.
Och gör precis så mycket som jag vill och orkar.
Vitsipporna öppnar sina nymornade ögon långt före blåsipporna i år.

Nu känner jag för kaffe. Lämnar löven och går in.
Sätter mig med en kaffekopp och ett korsord på min altan
och njuter av solen.

Sen vill jag fara och kolla graven innan helgen.
Kör upp till Högsjö och tar bort fjolårstorven samt gravlyktan
och köper ny plant och jord i Veda.
Hinner sitta en stund och språka med Rainer och de nya ägarna.
Det blir fint med penséer vid graven.
Men stenen måste rätas upp ser jag.

Lövsprickning längs E4:an
Otroligt, flera veckor för tidigt.
Pappa, ser du?
Våren har varit som jag minns den från Tärna:
Vinter, vinter, snösmältning, försommar.

Hinner köra ett lass grus till som jag lägger vid bommen och uppfarten därifrån.
Sen hem, nöjd och tacksam över att kroppen ännu fungerar,
att jag lever och har fått en sån underbar vilodag.

Sätter min köpespizza i ugnen och ringer hustrun i Sydafrika.
Hon har kommit fram och allt är väl.
Jag slår av teven efter nyheterna, skippar alla utsändningar från prinsbröllopet i London.
Sätter mig i stället vid pianot en timme och njuter av Bach-noterna jag köpte i New York.
Tar mig bl.a. igenom första satsen av Italienska konserten,
i halvt halvt tempo visserligen, men ändå.
Det är en magnifik musik, otroligt väl uttänkt och välljudande.

Kvällspromenaden.
Luften sval och stilla.
En granne har vänner på fest på uteplatsen. Därifrån hörs skratt och musik.
Taltrasten pratar högt och ljudligt uppe i en grantopp bortom fotbollsplanen.

Jag fick leva idag med.
En dag som blev helt fantastisk.
Hur bra får man ha det?

Patrik Sjöberg

2011-04-28T19:34:00.003+02:00

Sveriges förstasidesnyhet alla kategorier idag.
En bok har överraskande getts ut av höjdhopparen Patrik Sjöberg som visar hur barn och ungdomar i idrottsklubbar lätt kan bli offer för pedofiler. Hans styvfar och tränare, hyllad och uppburen av hela idrottssverige, utnyttjade honom i flera år för egna märkliga sexuella intressen.

Att vara beroende av en vuxen som ens mamma har valt att leva med.
Att vara beroende av en tränare som tror på en och dessutom är duktig på att coacha.
Hur enkelt är det inte för ett sådant barn att hamna i händerna på en skrupellös människa, som vet sin ställning och vet att utnyttja den.

Patrik Sjöbergs avslöjande berör inte bara friidrottare. Alla vi som bedriver barn- och ungdomsverksamhet, skolan, kyrkorna, scouterna, husdjursföreningarna, häststallarna etc. måste besinna sitt ansvar för de unga.

Jesus var oerhört skarp ibland. Han talade om kvarnstenar runt halsen och ner i havsdjupet med den som förför en av hans minsta.
Ibland kan man förstå ett sånt utbrott...

Mitt dop

2011-04-25T20:48:00.003+02:00

Igår föreslog en av mina bloggvänner att jag skulle skriva något om dopet, varför man ska döpa barn. Det var apropå att min dopdag inföll igår på påskdagen. Ja visst vill jag det. Men eftersom det här är en personlig blogg och inte en troslära eller teologisk text, så får det handla om mitt dop och vad det betyder för mig.

Jag döptes en månad gammal i vårt hem. Fortfarande döps de flesta inom Svenska kyrkan i späd ålder men numera sker del flesta dopen vid en dopgudstjänst i kyrkan. Jag var alltså så liten att jag inte kan minnas det. Men det gör ingenting, jag vet att det har skett och har sett kort från mitt dop. För mig betyder dopet att mina föräldrar i dopet ville tacka Gud för mig och liksom överlämna mig tillbaka till Gud och be om Guds välsignelse över mitt liv. Jag blev då inlemmad i Guds stora barnaskara och liksom "vattenstämplad" med namnet Kristen. Den vetskapen har följt mig under min uppväxt och mitt vuxenliv och gett en oerhört stark grundidentitet. Jag vet vem jag är och att jag är ett Guds barn.

Att jag döptes som barn beror helt på att mina föräldrar själva var döpta och kände att det var en viktig sak. För länge sen var det helt obligatoriskt i Sverige att döpa barnen. Först under 1900-talet fick vi religionsfrihet, och det var mycket på grund av folkrörelsernas kamp, t.ex. baptisterna som krävde att själva få bestämma när de ville döpas. Enligt den baptistiska dopsynen är det viktigt att man själv bestämmer sig för att bli kristen och sedan blir döpt. Jag har träffat många som sagt till mig att Jesus själv ju döptes som vuxen, alltså måste det vara det rätta. Men då blandar man ihop äpplen och päron. För Jesus döptes inte för att bli vare sig kristen eller jude. Han döptes inom judendomen som praktiserade rituella tvagningar som ett sätt att visa ånger och bot. Han blev inte upptagen i den judiska religiösa gemenskapen genom sitt dop i Jordanfloden utan genom sin omskärelse då han var åtta dagar gammal. Och jag blev upptagen i den kristna storfamiljen som vi kallar Kyrkan med stort K när jag döptes. Barndopet är alltså den kristna motsvarigheten till omskärelsen i det gamla förbundet. Det är därför jag själv känner att dopet är så identitetsmarkerande. Min mor födde mig till människa. Kyrkan födde mig genom dopet till kristen. Och vår kyrkas tro är att Gud i dopet sluter ett evigt giltigt förbund med det lilla barnet, eller för den delen även med den som döps först som konfirmand eller som vuxen.
Det tycker jag är stort och mycket bärande.

Påskdag - dopdag

2011-04-24T22:41:00.006+02:00

Efter att ha hört en helt lysande påskpredikan av den avgående komministern Annette i Härnösands domkyrka, är jag på nytt övertygad om Kristi uppståndelse.
Går fram för att ta emot nattvarden.
Domprosten har sagt välkommen att möta den uppståndne.

Kristi kropp för dig utgiven.
Kristi blod för dig utgjutet.

Jag tar emot sakramentet och tar sedan min vana trogen ett steg åt sidan och bugar ett tack till Gud och vänder mig sedan om.
Och där står det, Kristusljuset.
Som tändes igår natt när påskens evangelium lästes, att Jesus är uppstånden.
Kristusljuset som i de flesta kyrkor också används vid dopgudstjänsterna.

Jag vänder mig alltså om och står plötsligt nära Kristusljuset, dopljuset.
Och blir med ens påmind om att det är min dopdag idag.
Jag blev nämligen döpt till kristen den 24 april för sextiotre år sedan.
Det var en dryg månad efter min födelse och ägde rum i vårt hem i Addis Abeba.
Idag känns detta speciellt, eftersom min dopdag sammanfaller med påskdagen. Det är lite sällan det händer.

Så - inte nog med att jag fick mig en påskpredikan som jag sällan hört, jag fick den på min dopdag. Tack!

Långfredag

2011-04-22T22:33:00.008+02:00

Vaknar kl tio drygt på grund av tidsomställningen. Men hinner ändå till domkyrkan i tid för Jesu korsfästelse. Det begränsade kyrkorummet känns lite mindre främmande idag. Vi sätter oss också så att vi ser bättre.
Domkyrkokören sjunger bachkoraler otroligt snyggt och värdigt.
Domprosten leder gudstjänsten och mediterar kring domkyrkans altartavla och dess gestalter kring den korsfäste.

Och jag berörs som alltid. Kan man förresten göra annat på en så tydlig begravningsakt?
Det är ju dessutom för mig han dör och begravs.
Undrar vad Jesu död betyder? Jag funderar fortfarande på det fast jag har varit präst i snart fyrtio år. Bibeltolkningen ändras ju, bibelöversättningarna avlöser varandra med nya inblickar och tolkningar. Och Jonas Gardell tror inte alls att Jesus dog för våra synders skull. Vad är sanning?

Sant är att Jesus blev avrättad. Vi sjunger Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad. Det är kyrkans tolkning och har så varit i två tusen år. Jesus var ett offerlamm vars blod försonade människan med Gud.
Något i mig vänder sig mot denna syn, och samtidigt är det den syn som slår an mina hjärtesträngar. Jag torde aldrig bli riktigt klok på offertanken. Men om min och mänsklighetens ondska nu är så allvarlig, att den kräver ett människooffer, så vet jag vem jag ska gå till, vart jag ska fly: .. Nach Golgata. Jag vet vem som har offrat sig för min skull.
Samtidigt vänder jag mig emot tanken på att ett dödsstraff skulle behövas för att blidka Gud. Med åren har jag blivit mer kritisk till de patriarkala dragen i vår tro och gudstjänst. Och det här är ett sådant. Tanken att Gud är en förorättad kung, vars heder och stolthet blivit sårad så till den milda grad, att någon måste sona brottet med sitt blod och sitt liv känns omöjlig. Totalt omöjligt patriarkal. För mig är Gud en god och kärleksfull förälder, en himmelsk förälder, varken man eller kvinna, utan både och och ändå något mycket mer.
Män har genom världshistorien kunnat köra sina barn ur huset, förneka sin avkomma, och till och med dräpa dem. Men min bild av mödrar är att de mer än män fortsätter älska sina barn trots allt galet de gör. De förskjuter aldrig sina barn, säger aldrig till dem att Du är inte mitt barn längre. De följer med även när de inget kan förstå, som Jesu mor Maria vid korset idag. Mot hennes närhet och omedelbara kärlek till sin son ända in i döden står den nedärvda bilden av Gud som den förorättade fadern, domaren, som låter sin son gå i döden, och som sedan accepterar, godtar offret som botgöring för människans synd.

En god förälder slutar aldrig älska sitt barn. Jag känner på denna punkt att Gardell har rätt i att Gud aldrig lämnar någon enda, att rövaren på korset blev frälst innan han ens hade hunnit börja stava på någon syndabekännelse. Vi behöver inte frukta Gud i den meningen att han/hon skulle kunna förskjuta oss. I den judekristna traditionen, och särskilt före franska revolutionens tid var människans värde inte speciellt högt. Du var utlämnad till din kung och till hans gunst och nåde. Hade du tur så gick det dig väl. Hade du otur miste du hand och huvud, och detta till allmänhetens stora nöje.
Vi lever i en tid helt annorlunda än Jesu tid och tiden före 1789. För oss är människan, varje enskild människa oerhört speciell, unik och värdefull. Gud har skapat oss med omsorg för ett visst syfte, för att foga in varje litet människoliv i sin plan. Livet är okränkbart, heligt nästan som Gud själv. För mig är det därför helt otänkbart att acceptera det Pontius Pilatus gjorde med Jesus. Dödsstraff kan aldrig vara rätt. Om Gud ville visa sitt allvar med människans synd och säga stopp, det här går inte an, det här tar jag inte längre, så hade det kunnat gestaltas på något annat sätt än genom ett människooffer. För tar inte dödsdomen ifrån Gud hans godhet?

Och samtidigt -
Jag kan inte frigöra mig från känslan av budskapet i psalmen 144 O huvud, blodigt, sårat. Det berör mig oerhört att någon så älskade mig att han utgav sin ende son, för att jag skulle få evigt liv. Jag vill säga ja till det, även om jag inte köper den juridiska tolkningen. Kanske jag är mer waldenströmsk än strikt luthersk här. Kristi död visar vad kärlek är, en kärlek som går i döden för den älskade. Och ett därur kommande etiskt imperativ. Gå du och gör sammalunda.

En tolkning som också känns bra är den som beskrivs i psalmen 38, För att du inte tog det gudomliga. Den psalmen av Olov Hartman bygger på Filipperbret kapitel 2, där Jesus beskrivs som den gud som gör det omöjliga, nämligen lägger av all himmelsk glans och makt och blir människa och underkastar sig mänsklighetens villkor ända till det allra bittraste, till döden på ett kors. Denna syn ger mig mycket tröst, att Jesus är med mig i mina svårigheter, att Gud vet hur det är att vara människa, går med mig genom livet, och går före mig ner i dödens mörker för att leda mig igenom till ljuset igen.

Jag förstår inte Långfredagen, men känner starkt att det var för mig det skedde på något sätt. Jesus har dött för mig. Ja gärna, bara det inte innebär att vissa är i nåd och andra i onåd inför Gud. Visar inte Jesu kors egentligen att:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga.
Alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga.
Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida,
är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

Hur tänker du?

Skärtorsdagsmässa

2011-04-21T21:42:00.056+02:00

Var går man in, undrar jag när jag närmar mig domkyrkan.
Ett präktigt gunnebostängsel spärrar vägen upp till kyrktrappan när jag är på väg till Skärtorsdagens mässa. Men så inser jag att vi nu har flyttat över till östra sidan, kor-sidan, för att långskeppet skall kunna restaureras det med. Med spänning söker jag mig runt kyrkan och ser Lasse S slinka in genom en dörr. Jag beslutar mig för att följa efter.
Kommer in i det som borde vara sakristian. Men där är inte någon sakristia längre. Dess ena vägg är öppnad ut mot kyrkorummet och utrymmet är fyllt med kyrkbänkar. En vägg är uppförd mellan koret och långskeppet, så det som många tror är Sveriges minsta domkyrka är nu helt säkert det. Vi ryms fast vi får tränga ihop oss. Utrymmet är inte optimalt planerat. Många ser dåligt. Både prästen och textläsaren skyms av en pelare.
Och ovant och provisoriskt och obekvämt känns alla förutsättningar.
Dessutom drar det från sakristiedörren.
Men så börjar mässan. Och jag glömmer var jag är och hur disharmonisk kyrkan känns.
Ett drama i tre akter tar sin början.

Lila.
Beredelsen, skriftermålet, bönen om förlåtelse.
Och här har jag gått och tyckt att jag minsann inte har så mycket att bekänna.
Men under den lila gudstjänsten öppnar sig något där inne,
och jag inser hur lite jag älskar Gud, hur perifer Jesus kan vara i mitt liv.
Och det känns plötsligt viktigt, kanske eftersom påsken och därmed Jesu lidande börjar nu.
Och där jag sitter minns jag biskop Tuulikkis skriftermål från ifjol nån gång.
Hon sa att syndabekännelsen är ett Barmhärtighetens sakrament.
Jag gillade formuleringen då.
Jag upplever något av den ikväll.

Vi sjunger 451, När över Kidrons bäck du går.
En fin efterföljelsepsalm på melodin Så går en dag än från vår tid.
Den kvällspsalmen var mina föräldrars kvällspsalm.
Mina tankar går till de längesedan döda och hur släkten följa släktens gång,
och att jag kanske får ett barnbarn till nu i påsk.
Det blir så stort alltsammans, så ljust.

Heliga texter läses.
Domkyrkokaplanen predikar insiktsfullt, balanserat och bibliskt om Judas (av alla arma människor). Litanian sjungs, denna gamla förbön för oss själva och våra kära och för hela världen. Bara såå underbar. Även den för mig tillbaka, till Högsjö kyrka under ungdomsåren, till Uppsala, Boden, Fredrika, Umeå, Luleå...
Allt knyts samman på något sätt, får mening och sammanhang.

Vitt.
Vi sjunger O Jesu än de dina du vill omkring dig se. Prästerna och diakonen byter om till vita stolor och en vit skrud till celebranten. Den underbara gamla nattvardspsalmen 70 har följt mig varje skärtorsdag så länge jag kan minnas.
Jesus mer och mer i centrum.

Vi prisar Gud som Helig. Fader, Son och Ande.
Bröd och vin välsignas.
Adoramus te Christe.
Han kommer till mig.
Ser mig i ögonen genom Cristinas och Anne-Maries ögon som ger mig brödet och vinet.
Adoramus te Christe.
Vi tillber dig Kristus, tillsammans med alla andra församlingar runt om i vårt land just nu,
och med hela den värlsvida kyrkan dygnet runt.
Hela tiden.
Vi tillber dig, Kristus.

Gud, låt fler människor känna hunger efter det som nattvarden ger.
All närhet.
Alla öppna dörrar.

Svart.
Jesus har instiftat nattvarden och tvättat lärjungarnas fötter.
Slavgörat visar vad äkta ödmjukhet och tjänarsinne är.
Sen mörknar det. Han tar oss med ut till Getsemane örtagård och sin ångestnatt.
Vill att vi skall vaka med honom där, hålla honom sällskap.
Altarljusen släcks och bärs bort. Altarduken likaså.
Nattvardskärlen bärs ut, belysningen släcks.
Psaltaren 22 läses, Jesu egen dödspsalm:
Min Gud, min Gud!! Varför har du övergivit mig??
Allt blir mörkt.
Vi lärjungar försöker hålla oss vakna, inte så lätt när man sitter där med jetlag i kroppen.

Och där slutar skärtorsdagsmässan.
I mörkaste mörkt, och svartaste svart.
Ibland är det så.

Och ändå -

Jag är
inte
ensam.

I USA

2011-04-15T23:32:00.006+02:00

Har varit I USA i över en vecka nu. Hälsat på systern i Asheville och firat den andra systerns födelsedag.
By the way så är hon nu för gammal för ordet lillasyster.
Vi har besökt stadens sevärdheter och även dess vackra omgivningar i värme och vårsol.

Och nu är hustrun och jag i New York och hälsar på hennes barn.
Här är tio grader svalare, tio gånger mer folk och tio gånger högre hus.
Tänk så ledig man kan känna sig på gator där ingen känner en, i folk- och trafikvimmel med spännande upplevelser.
Vi njuter i fulla drag av alltihop, av North Carolinas natur och av storstadsbruset.

Idag slank vi in på Svenska kyrkan på 48:e gatan och fick oss ett fika. Där har en ny kyrkoherde och en komminister just installerats. De kommer att ha ett styvt jobb med att med sina medarbetare serva alla svenskar. För det vimlar av svenskar överallt här. Roligt också att kyrkan ligger så centralt på Manhattan, bara något kvarter från Rockefeller Center. Överallt i lokalerna fanns affischer och församlingsblad med info om att utlandskyrkan har fått en ny biskop och att han, biskop Sven-Bernhard Fast redan har varit hit.
Svenska kyrkan i utlandet - en kyrka som följer sina medlemmar ut i världen.
Det verkar stämma här i alla fall.

Kanske bloggpaus

2011-04-05T22:50:00.002+02:00

Efter midfastosöndagen lutar det mot påsk.
Vi går in i passionstiden, en fin, innerlig tid i vårt kyrkoår.
Jag kommer nog inte att blogga så mycket fram till påsk.
Vissa av mina frommare bloggvänner avstår helt och kallar det bloggfasta.
Jag säger bara att jag åker på två veckors semester och att jag inte tar med datorn.
Men vem vet, jag kanske hör av mig någonstans ifrån.
Stillhet i hjärta och själ önskar jag envar.
Vi hörs.

Brödsöndag

2011-04-03T23:11:00.005+02:00

En alltid lika fin söndag, midfastosöndagen.
Jesus står där och ger oss bröd, ger oss sig själv.
Idag på en byggarbetsplats t.o.m. bland ställningar och golvarbeten.
Härnösands domkyrka under renovering,
en underbar bild av Gud i vår vardag,
Jesus på arbetsplatsbesök för att dela liv och dela bröd.

Bröd i handen,
doppa i vinet.
Jesus i mig.

Kyrkkaffe med brödförsäljning.
Ulla N hade bakat flera kassar fulla.
Många skänkte bröd.
Många köpte, matbröd, sockerkakor, småkakor, lotter.
Varför är det alltid så roligt!

Femtusen kronor till fastekampanjen
för att bekämpa hungern i världen.

Brödsöndag.