230402 Johannespassionen

 

Palmsöndag med Johannespassionen i Luleå domkyrka.

Oratoriet utgör en mäktig och dramatisk förkunnelse.

Jag sitter som lyssnare i bänken med mitt körpartitur.

 

Det är vältummat sedan 1968 då jag första gången sjöng JP i Uppsala.

Då satt den gamle domkyrkoorganisten Henry Weman där på södra sidan, år efter år.

Han brast alltid i tårar redan under de allra första g-molltakternas dissonanser minns jag.

 

Passionsoratoriets inledning är storslaget i sin smärta och samtidigt skönhet.

Stadig fyrtakt i basen med rullande sextondelar i fiolerna.

Träblåsarna som skapar dissonanserna med sina långa klagande sekvenser.

 

Och kören som inleder med ett mäktigt förtvivlat Herr, Herr, Herr, unser Herrscher…

Som sen vandrar genom satsen i nya utvecklingar och fugeringar:

Zeig uns durch deine Passion dass du, der wahre Gottes Sohn ... verherrlicht worden bist.

 

Koralerna, dessa underbara Bachkoraler!

De målar i dur och moll, forte och piano den bedjande själens inlevelse i dramat.

Och ariorna, så gripande i sin sorg och förtvivlan.

 

Allt sammanhållet av evangelisten Johannes egna ord, ikväll dramatiskt framfört.

Ibland avbryts han av den larmande hopens Korsfäst, korsfäst!

Och Petrus förnekelse och gråt, och Jesu död på korset.

Slutkörens Ruht wohl, ruht wohl, ihr heiligen Gebeine.

Som en vaggsång till den avlidne frälsaren.

En blödande sorg och varm kärleksförklaring i C-moll.

 

Och allra sist psalmversen Sänd Herre dina änglar ut

och låt min själ vid livets slut av dem till dig bli tagen.

Med sitt majestätiska slutforte sätter den en kraftfull punkt på dagens gudstjänst.

 

Och jag vacklar ut ur kyrkan och känner mig välsignad.

 

Det var jättelänge sedan jag bloggade. 
Men nu känner jag att jag vill lägga ut gårdagens predikan. 
Den framfördes långsamt, med mycket luft mellan meningarna.
Ville bli lite minimalistisk.

Predikan påskdagen 2022, Mjölkuddskyrkan Luleå

Livet vann, dess namn är Jesus, den psalmen ska vi strax sjunga.
Livet vann!
Livet vann?? Frågetecken!

På Golgota är döden beveklig och brutal.
Jag ser på TV-nyheterna skjutna människor i staden Butja i Ukraina. 

Närmar mig också ett begravningsfölje utanför staden Nain i Galileen.
Sorg – förtvivlan. Ynglingen är död – modern änkan utan försörjning.
De möter ett annat följe och en man som stoppar begravningsprocessionen.

Underligt – Jag vet att Jesus mötte många begravningståg,
men han stoppar bara detta.
Det som händer är ett underverk.
Och änkan får sin son tillbaka!
Livet vann.

Jag ser på TV ett bombat barnsjukhus.
Ondskans ansikte grinar illa mot livet och mot de små.

Församlingens ordförande, synagogans föreståndare Jairos
får ett plötsligt dödsbud:
Din dotter är död!
Och familjen bryter samman.
Men familjen får besök – och flickan får livet åter.
Livet vann, dess namn är Jesus.

Jag närmar mig skyndsamt byn Betania.
Men jag kommer för sent.
Får inte ta farväl, inte ens genom en coronasäker glasruta.
Vännen är död, och nu är det fyra dagar sedan begravningen.
Men livets starka röst ropar rakt in i döden: Lasaros, kom ut!
Och glädjen kommer åter till familjen.
Livet vann!

Nu närmar jag mig galgbacken utanför Jerusalem. 
Jag ser tre kors.
Han som Är Livet dör. Han dör. Och döden tycks segra.

Men synd blir sonad i vinrött blod, och himlen öppnas.
Och gravar öppnas, i Jerusalem, i Betania, i Nain, i Butja och i Luleå!
För livet vann! Dess namn är Jesus!

Kristus är uppstånden!

Carols vid Betlehem

Trettondedag jul, för mig en ljus och härlig högtid under kyrkoåret!

Andligt väldigt stark, proklamerande, utåtriktad.

Samtidigt innerlig, samlande och Jesusnära.

Gud visar sig för oss som ett mänskobarn.

Jag kommer just från en Christmas carols-gudstjänst i domkyrkan, där jag sjöng i den stora pastoratskören. Gudstjänsten följer den anglikanska ordningen med nio läsningar och körsånger som ibland inkluderar församlingen i sånger och böner. Den börjar långt ner i Gamla testamentet, faktiskt i Adams och Evas svek, och tar sig genom Abrahams prövning och Jesajas profetior fram till berättelserna om Jesu födelse.

Varje läsning introduceras med några ord som sätter bibeltexten i sitt frälsningshistoriska sammanhang och gör hela gudstjänsten till en enda berättelse som sammanfattar julens händelser och budskap.

Och så dessa underbara anglikanska hymner som vi kallar Christmas carols:

Och det hände vid den tiden, Ej upplysta gårdar och Dagen är kommen, bara för att nämna några av våra sjungna guldgåvor till Jesusbarnet. För gudstjänsten är en enda hyllning till Jesusbarnet. Liksom de vise männen kommer vi med gåvor, här i form av dessa välgjorda och välklingande engelska psalmer och bär fram dem till honom.

Åtminstone är det så för mig där jag sitter och står i tenorstämman. Budskapet tar tag i mig så att jag har lite svårt att fokusera på vad jag skall sjunga. Det blir fel här och där, men vi är så många sångare att enskilda felsteg genast dränks och glöms.

Jag njuter av den sammanhållna berättelsen. Inte för att jag vet om den är sann, jag menar om Adam Eva och Abraham verkligen har funnits. Eller om Jesaja visste att han profeterade om Messias, eller om Jesu födelse gick till precis som det sägs. Men det spelar liksom inte så stor roll, det är ändå en mycket stor och sann berättelse som ger sammanhang och mening och sätter in mitt liv i händelsernas centrum. Också jag får stå där bland fattiga, frusna herdar och huttra och titta på det ynkliga nyfödda barnet och på nytt höra om vem han är. 

Mitt i mina midvinterfrågor och tvivelsgrubbel blir det så stort, detta att Guds fullhet faktiskt ryms i Betlehems lilla barn och att detta barn nu räcks till mig. Jag fylls av ömhet för den lille, tar sats och tutar och sjunger allt det jag kan med mina kamrater i kören, med all världens vise män och kvinnor, med Josef och Maria, med herdarna på marken och med änglarna uti höjden:

O kom låt oss tillbedja, o kom låt oss tillbedja,

o kom låt oss tillbedja vår Herre och Gud!

Två böcker som utmanar

Kanske dags för ett blogginlägg igen. Det var ett tag sedan nu.

Det föranleds av två böcker som jag just nu läser, den ena på eftermiddagarna i min fåtölj och den andra på kvällen i sängen.

De två böckerna behandlar två viktiga skeenden i kyrkans historia, är båda skrivna av nu levande kristna författare med kärlek till Guds verk, vad nu det är, och med en inre nöd för kyrkans ärende i världen. Ämnesvalen är angelägna. Båda böckerna fascinerar mig men är så olika att de tycks behandla helt skilda världar. Och båda böckerna skildrar tider och händelser som jag har erfarenheter av och därför kan relatera till. Alltså lite schiz-varning här.

Den ena boken fann jag i höstas på Duvans bokbord under stiftsfesten i Östersund och den andra har saluförts i inlägg på Facebook samt i kyrkliga publikationer.

Jag har hunnit till sidan 203 i biskop Jonas Jonsons bok Missionärerna och till sidan 131 i pastor Claes-Göran Bergstrands Den karismatiska väckelsen – vad hände?

Jonas Jonsons bok ger mig en inblick i begynnelsen och utvecklingen av Svenska kyrkans mission från 1974 och hundra år framåt. Än har jag bara hunnit till 1930-talet. Jonas Jonson är nog den kyrkoledare i Svenska kyrkan som efter Nathan Söderblom varit mest engagerad i och för den internationella ekumeniken.

Claes-Göran Bergstrand var på sjuttio- och åttiotalet som baptistpastor en känd gränsgångare mellan traditionell frikyrklighet och pingstväckelsen. Hans egna upplevelser av andedop och Andens gåvor gav honom en ledande ställning inom den framväxande karismatiska väckelsen. Han frågar nu: Vad hände sen, vart tog allt det härliga vägen? Och Jonas Jonson brottas med frågan om alla utsända missionärers verk och betydelse i ljuset av de lutherska kyrkornas tröghet och sanningsanspråk.

Det är måhända fel emot båda författarna att ställa dem sida vid sida. Jag vill inte jämföra dem eller värdera deras böcker. De representerar ju helt skilda kyrkotraditioner och fromhetstyper. All jämförelse dem emellan vore oschysst mot dem båda. Men båda två triggar mig och blottlägger i mig gamla olösta frågor om vad som är och skall vara ett sant uttryck för Guds rike.

Å ena sidan finns i mig en pietism, en enkel, personlig och subjektiv Jesusfromhet, och den har betytt mycket för mig genom åren. Och den gav mig kontakt med den karismatiska väckelsen. Å andra sidan har jag i mig en mer högkyrklig rand som uttrycker sig i en vila vid det objektiva i vår tro, dvs att tron inte handlar om mig och mina gudsupplevelser utan om vad Gud har gjort för mig och som manifesteras i mässan. Den sidan hos mig bejakar mångfalden i Guds Andes uttryck. Allt måste inte se likadant ut för att vara rätt. Och Gud kan ha andra språk än Bibelns.

Bergstrands bok innehåller vittnesbörd om andliga segrar, hur ungdomar blivit frälsta och förvandlade och hur det påverkat de historiska kyrkorna. Åtminstone fram till sid 131 skall jag väl säga.

Jonsons bok beskriver den svenska statskyrkans mödor med att hänga på frikyrkornas missionsiver, och berättar om de svårigheter som mötte de första svenskkyrkliga missionärerna i Indien och Sydafrika. Där ligger inte fokus på härliga segrar utan på en gammal, trögstartad och lagstyrd luthersk kyrkas vilja och kallelse att nå ut till de onådda med evangelium.

Båda böckerna fascinerar och ställer frågor till mig. De drar verkligen åt helt olika håll, samtidigt som jag känner att båda författarnas frågeställningar och erfarenheter av sina kristna sammanhang på något sätt finns och går ihop i mig.

Så vart skall denna läsning föra mig? Finns det fler som har upplevt välsignelsen och spänningen i de två världarna, i kyrkans objektiva teologi och dess jordnära själavårdstradition och i väckelsekristendomens subjektivism och andliga självförtroende?

Jag får nog anledning att återkomma.

Kung Heimer och Aslög

Jag har alltid tyckt om sången Kung Heimer och Aslög. Jag tror att Pappa sjöng den ibland.
Idag hittade jag av en slump noterna till den sången. Och blev helt betagen. Tragglade igenom stycket på ett piano i församlingsgården fast sättningen var skriven i en svår tonart, E-dur.
Men sången, jag älskar den sången. Så oemotsägligt nationalromantiskt patetisk, nostalgisk och gripande. Sagan om den gamle kung Heimer som smugglar prinsessan Aslög till Norge gömd i sin harpa, och sedan sjunger Träd ut, träd ut, liten Aslög vään. Helt betagande nordisk så att man känner och ser fjällen och myggen och fjordarna och solens värme kring flickan, och stormhatten och mjölkörten och fjällbjörken och röklukten i vikingahusen.
Jag gick igång ordentligt på sången, började googla och sökte upp och lyssnade till flera inspelningar. Outstanding är förstås Jussi Björling, men Nicolai Geddas version är också mycket njutbar, även om den tekniska kvalitén inte är så bra där.

Varför bara älskar jag denna musik? Jo den fyller mig med fosterlandskärlek: Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden! Den skapar fantasibilder i mig av kung Sigurds sal, av kung Heimer och den lilla flickan han fick i sin vård, samt Brynhilde, hennes moder. Det handlar om den nordiska sagans inneboende själ och klangbotten i mig.
Så hela denna guds långa dag har Södermans musik sjungit i mig, under ogräsrensningen i rabatten, under skivandet av korven till en stroganof, under bilkörningen ned till Birsta och under VM-hockeyn.

Trääd uut, träd ut, liten Aslög vän.
Låt tårarne mer ej strömma.
Till Norges fjällar vi kommit hän.
Kom lyssna till harpan vid gubbens knän.
Här vilja vi sorgerna glömma.
Träd ut, träd ut, liten Aslög fin, att löga i källan klara.
Göm tårarne som ett kostligt vin.
Här kvittra svalor, här surra bin.
Här kunna vi trygga vara.

Medan jag lyssnar, går mina tankar också till andra migranter som flytt undan "nöd och kval och mord och fallande troner". Och för vilka Norden hade kunnat bli en säker tillflykt. Men som nu måste dra vidare till andra länder inför hotet att bli skickade tillbaka från Sverige till en säker död i sitt krigsdrabbade och kaotiska hemland.

Men sången, den är min.
Den vill locka den till livet hotade flickan ut ur sitt gömsle
och ge henne en ny trygg start här i vårt land.

Två månader i Berlin

Sista helgen i Berlin.
På måndag blir det Auf Wiedersehen.
Mission completed, åter till Sverige.

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin,
ja visst kände jag till att den fanns,
en av de tre stora utlandsförsamlingarna i Europa.

Jag kommer hit till ett underbart gäng svenskar och tysksvenskar
som tar emot med öppna famnen
och kastar mig rakt in i gemenskapen.

Läget är lättillgängligt men inte för centralt.
En lugn gata nära tunnelbanan.
En stor tomt med tre hus i hästskoform.

Och en magnifik ek mitt i parken!

Ägd av vår kyrka sedan 1920,
bombad och bränd under kriget
men klockstapeln stod rycken.

Ett hem för svenskar då som nu.
En tillflykt för judar under kriget.
Idag en oas för strulande svenska ungdomar.

Svenska skolbarn som dagligen myllrar i parken på rasterna.
Syföreningsdamer som bär sin församling och är eld och lågor inför julbasaren.
Men också - stilla veckomässor framför altartavlan Jakobs stege.

Dagliga morgonböner med bön för verksamheterna,
glada kaffestunder med kamraterna,
och från köket en lockande doft från bullbaket.

En ungdomskör som gör ett bejublat Duvemålaprogram.
En glad kyrkokör ledd av en gudabenådad kantor,
och en barnkör som i söndags var fyrtio änglar under familjegudstjänsten.

Svårigheter, javisst, och enorma utmaningar.
Men här finns en ordförande med stor kärlek till kyrkan och mod att gå framåt.
Och en kyrkoherde med ordning och reda i händer och huvud.

Nu vänder jag snart hemåt,
tacksam över dessa veckor
och alla människor jag fått komma nära.

Ni finns i mitt hjärta.
Och jag finns så länge Gud vill, och jag ber för er.
Och Guds änglar möter er vid Jakobs stege.

 

Också i morgon.

Som hemma - fast utomlands

Det kändes precis som om vi var där!

Idag kl elva var det dags för gudstjänst som vanligt i Svenska Vicoriaförsamlingen i Berlin.

Men det blev inte alls som vanligt. För vi var i Uppsala domkyrka. I realtid, fast i Berlin.

En av församlingens tidigare kyrkoherdar, Tomas Petersson skulle vigas till biskop, och av den anledningen beslöt berlinförsamlingen att inbjuda till vigningsmässan, men här i Berlin.

Idag kan man trolla mycket med knapptryckningar, och dagens trollkarl Per riggade upp en storbildsskärm framme i kyrkan och anslöt oss till direktsändningen från Uppsala domkyrka. 

Vår kyrkoherde Maria hade beställt och låtit trycka upp gudstjänstagendan, så vi satt med samma häfte som våra kamrater i Uppsala och sjöng med i psalmerna, bad med i bönerna, stod och satt där man skulle och såg två präster bli vigda till biskopar, Åsa Nyström för Luleå stift och Tomas P för Visby stift. Han blir därmed också biskop för Svenska kyrkans alla utlandsförsamlingar. 

Så det kändes dubbelt viktigt att vara med.

Och gudstjänsten blev på riktigt vår högmässa - fast i Uppsala domkyrka. 

Som hemma fast utomlands.

Maria inledde under klockringningen med med några ord om att vi ska fira vår gudstjänst men i gemenskap med Uppsala. Och så bad hon för vår gudstjänst, och sen kom processionen.
Och vi var där.

Vi såg och kände igen några ansikten, bl.a. kungaparet, några biskopar och berlinförsamlingens representanter. Och jag såg min son och måg i kören, men vi satt inte och viskade och kommenterade som i tevesoffan hemma. Utan deltog. En speciell känsla av högtid, fast via nätet.

Nattvarden blev fin. Under offertoriepsalmen gick vår kyrkoherde fram till altaret och dukade upp. Och under nattvardsbönen som ärkebiskop Antje bad läste Maria med i instiftelseorden över vårt bröd och vin, bröt brödet och önskade oss frid. Och medan man i Uppsala vände sig till varandra för att önska Guds frid, gjorde vi detsamma. Vi sjöng alla O Guds lamm och sedan delade vi den heliga måltiden med de nyvigda biskoparna, med kungen och drottningen, med Elisabeth, Ingrid, Vera och Lilo, med Henning och kantor Claes och våra unga volontärer och flera andra samt med hela den världsomspännande kyrkan i en innerlig gemenskap som är så stor att den bara måste upplevas. 

Och med en ärkebiskoplig välsignelse avrundades vår högtid i Uppsala domkyrka.

Nej jag får inte glömma att vi fick ett härligt Bach-postludium också.

Men nu måste jag rätta mig. 

Det blev inte Som hemma - fast utomlands. 

Inte Som hemma.

Det blev Hemma i Sverige - fast här i Berlin.

För vi var där.

Tankar efter en begravning

Höstens crescendo är magnifikt.
Träden tävlar i gult, orange och rött.
Björken, rönnen, aspen och lönnen brinner i kapp.

Prognosen talar om höstrusk och nazisthelg.
Oro ligger i mikaeliluften.
Vem vinner striden?

Och ändå
en tydlig aning av påsk
trots höstlöv, stormar och avlövade träd,

Våren väntar!
Ljuset segrar.
Livet!

Höstvindar

Jag känner en oro i luften.

Hösten är vacker
Men kalla vindar blåser över världen

Kim Jong Un i Nordkorea
Donald Trump i USA

Orkaner i Karibien
Svält i Östafrika

Förföljelse av folkgrupp i Burma
Separatism i Katalonien

Jordskalv i Mexico
Mullrande vulkan på Java

Bruna högervindar i Tyskland
och nazistdemontrationer här hemma

Kyrie eleison!

Första semesterdagen

Första semesterdagen.
Börjar med mässa kl 8 i domkyrkan.
Sen väntar en volontärinsats på Café Trädgårn.

Kör skrot och blommor från caféet som ska tömmas för en grundlig renovering.
Lagom till föreståndarens förestående semester sprutade härom dagen vatten ur ett element.
Det visade sig vara något som pågått länge. Hela väggen var och är sur.

Idag bärs all inredning ut av starka flyttgubbar från Härnösands stadsbud.
Utom det som behövs för det provisoriska caféet i domkyrkans körrum.
Dit forslas blommorna.

Sen - hem för dagens första tupplur.
Pang, helt borta en halvtimme.
Sen ut till stugan.

Där pang, en tupplur till
och sedan ett nappatag med gräsklipparen.
Välbehövlig timslång motion.

Inför hustruns hemkomst, eller ska vi säga utkomst till stugan
tänds grillen och stoppas pommes frites i ugnen.
Då öppnas himlens portar och regnet öser ner.

Hustrun anländer och grillen står ut tills köttet blir klart.
Glädjen är stor över allt som blivit gjort idag.
Och regnet, blåsten, oron, och semesterdagen lägger sig till vila.

Gamla till sig

Idag var Dagny Carlsson, 105 år värd för Sommar i P1.
Hon sa bland annat att man ska inte gamla till sig.
105 år och mänskan säger att man ska inte gamla till sig!

Ljuvligt, tänkvärt, för att inte säga beundransvärt.

Jag tar till mig orden och tänker att jag inte skall ge upp livsgnistan bara för att jag på femte året är pensionär. Livet slutar ju inte förrän det slutar. Det fortsätter ända in i kaklet så att säga.
Och jag torde få ut mer av den tid som återstår genom att leva på. Leva framåt i stället för bakåt.

Men helt klart är att jag är tröttare än förut, mindre sugen på nya upplevelser, mindre av musiker än förr om åren. Är medveten om att jag genom min lyckade hjärtoperation för fyra år sedan "fått tilläggstid i matchen".

I nio månader har jag nu varit havande med fem församlingar.
Som tf kyrkoherde för Ådalsbygdens pastorat kan jag konstatera att det inte blev något av med min pensionering. Jag tvingas leva på och ges inte minsta chans att varva ner och gamla till mig.
Bredvid dagens sommarpratare kan jag ju ha fyrtio år kvar till kaklet.
Således inte dags för något ritardando ännu.

Söndag

Idag en heldag i stugan.
Ingen gudstjänst, inga plikter.
Bara sol, ogräsrensning och sommarens första bad.

I morgon fortsatt nedräkning mot semestern.

Torsåkersdagen

Jag håller på med nedräkningen till årets semester.
Ja, jag vet, jag är ju pensionär och borde ha femtiotvå veckor av den sorten.
Men, som jag brukar säga, det sket sig med min pensionering,
och nu är jag sedan september ifjol tf kyrkoherde i Ådalsbygdens pastorat.
Vilket är roligt. Meningsfullt. Utmanande. Ryggradsstärkande.

Idag inföll den årliga Torsåkersdagen.
Torsåker är en liten församling på södra stranden av Ångermanälven
där älven fordom mötte havsviken mitt emot Styrnäs som också ingår i pastoratet.
Båda församlingarna har enormt djupa historiska rötter.

Torsåkersdagen bjöd på värme och strålande sol.
Byborna i Prästmon med omnejd gick man ur huse och bjöd på utställningar av hantverk, konstverk och visade prov på gammal kunskap. Bland församlingshemmets utställningar visade Torsåkers församling upp tre kyrkliga textilier. Till höger framme på scenen en svart silverbroderad sjuttonhundratalslångfredagsskrud. Till vänster en modern skrud i typ tovat garn och med motiv som kändes lite Sapmi. Och i mitten, det senaste tillskottet, ett röcklin draperat med en regnbågsstola som församlingen införskaffat detta år.
Jag tror inte det är många som förstår hur fantastisk denna stola är. Ulla F drev frågan i församlingsrådet att inköpa en stola som kan användas vid det hon kallar "regnbågsvigslar". Och hon gjorde det självklart och utan politisk korrekthet, bara för att hon tyckte att församlingen behövde en regnbågsstola. Och nu hängde den där i församlingshemmet i all sin anspråkslöshet, mitt i blickfånget som en egen predikan om Guds kärlek till hela sin skapelse.

Torsåkersdagen bjöd på olika aktiviteter på byn. Många bybor passade på att ha loppis eller försäljning av grönsaker. Det var full aktivitet på hembygdsgården i Hämra, och i medeltidsbyn Styresholm såldes keramik, smide, mattor, kolbullar, bagarstugebröd medan några visade hur man spann garn av lin. Och mitt i allt detta fann jag Ulla F, nu helt engagerad i att sälja Sackeusvaror till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Klockan gick mot tre, och då höll vi en musikandakt i Torsåkers medeltida kyrka, en av Sveriges allra äldsta ännu aktiva kyrkor, ett andrum för båd kropp och själ, omgiven av grönskande åkrar och berg.
Vi sjöng sommarpsalmer, hörde morgondagens evangelietext och tackade för sommarens skönhet.
Sist spelande jag PB:s Sommarsång och det gick sådär. Undrar om det är åldern som gör att fingarna slinter i bukter och finter...

Iaf är jag mycket tacksam för dagen och alla dess möten med församlingsbor och sommargäster.
Gud välsigne Ådalen.

Stockholmsterror

Gud!
Kyrie eleison!
Ja Herre, förbarma dig!

Efter månader av tystnad
vänder jag åter till min blogg
bara för att konstatera att det visst blev på fel dag.

Idag vaknade jag i sommarstugan efter en lugn natt.
Log åt utsikten och sjöng med i trastarnas kör på väg till bilen.
Körde till stan och ett inplanerat hembesök som slutade med en mycket helig stund.
Intet ont anande for jag sedan runt och gjorde diverse inköp inför hustruns ankomst i morgon
och påskens ankomst om en vecka.
Sedan hem till inplanerad städning och påskpyntning av vårt hus.
Vi går ju emot påsken, Jesu sista dagar, hans död och uppståndelse.

Först ikväll, när allt var färdigt,
först när badrummet var städat, bilen var tvättad, påskdukarna framlagda,
påskriset på plats med gula vippor och allt, satte jag mig med ett gott glas vitt framför teven
och fick höra att det har skett ett terrordåd mitt i Stockholm!
Ett terrordåd!!
En bil som mejat ner oskyldiga människor på Drottninggatan.

Fattar ingenting.
Och sen ingenting.
Söker en tuva, en vilopunkt.
Det var ju så bra, allt var ju så bra!
Okej. Jaså, är det det här som helgen ska handla om??
Veckan före Långfredagens kors triumferar ondskan på våra gator och torg.
Inte i Aleppo, inte i Paris, Bryssel eller London.
Utan här i vårt land.

Känslan ändå.
Vi är ett. Vi håller ihop. Stockholmarna och vi andra.
Dom hjälper varandra, kör varandra hem när kollektivtrafiken står stilla.
Vi är Stockholm, vi är Sverige, je suis Charlie,
vi gör skillnad tillsammans,
och vi är EMOT ER, ni som har gjord det här!

Vi älskar vårt land!
Vi tror på vår nation och dess demokrati.
Och vi lever alla på en gemensam planet.

En enda.

Julbesök vid graven

Jag ville till graven före jul.
Ville att det skulle vara tänt på graven inför julen.
Men fast jag ville blev det inte så.
Först idag på annandagen tändes juleljuset.

Det har kommit lite snö som försöker dölja det gröna gräset.
Det frasar lite i gräset under skorna.
Jag byter ut lyktans gravljus och tänder det.
Lägger på locket och reser mig upp.
Har svårt för att säga God jul till mina döda men känner att jag bör säga något.
- Det har snöat lite i natt, ser ni det? hör jag mig själv säga medan stoppar undan tändstickorna.
Står ett par sekunder och betraktar det ännu så ofattbara:
Deras namn som ännu lever så starkt i mig men som samtidigt är så många år borta.
- Jag älskar er.

Jag vänder mig om
och följer mina egna steg längs kyrkväggen bort till stegporten och den väntande bilen.
Till det liv som jag ännu själv har att leva.
Och inifrån kyrkan hör jag kantor Sjöbergs preludium till julottepsalmen:
Var hälsad, sköna morgonstund!

130 år idag

Jag tänker mig 130 år tillbaka i tiden, till den 20 december 1886.
I en bondgård i Bjurholm, Västerbotten, föds äntligen en liten pojke!
Hans föräldrar är Jakob Jonsson f 1844 och Brita Stina Olsdotter f 1849.
Brita har redan fött sju barn, alla flickor, och nu äntligen får de en son.
Äntligen en pojk som kan ta över gården!

Den lille ges i dopet namnet Jakob Willehad, och Jakobsson blir hans efternamn.
Han får det säregna namnet Willehad, "för dem ville så ha 'an."

Ville får också en lillebror Jonas, och mellan dessa två delas hemmanet en dag.
Ville får den del som ligger väst om ån, alltså väster om Öreälven.
Hans far har där röjt och byggt ett nybygge som får namnet Solberg.

I oktober 1914 gifter sig den unge bonden med Ellen Maria Jonsson från Åkerberg.
De unga tu flyttar in på Solberg och får där två barn, Eva Maria, samt Jakob Allan,
vilken som 97-åring ännu bor kvar på Solberg.

Just idag är det 130 år sedan n'Ville föddes och en son blev dem given.
Min morfar!

Före jul

Det är advent, det äär advent!
Citat psalm 109 i psalmboken.

Mörkt ute så när som på en magnifik måne.
Den var full i förrgår, och jättestor när jag körde till jobbet.

Ingen snö än, mest bara is och frost och halka.
Men ändå - advent, nu strax fjärde söndagen.

Dvs snart jul.
Jo tack, det märks, och det känns.

Magen full av julbord.
Själen full av sömn.

Julklappar till barnbarnen!
Och javisst ja, julbrevet!

Och flyktingfamiljen!!
Ett telefonsamtal? Nej det blir ett besök.

Borde ringa, borde be, borde...
Dom är så många!

Och jag, och vi då?
Här hemma.

Rätt väl förberedda ändå.
Julgran, kyrka och krubba på plats.

Posta paket under helgen
och göra sillinläggning samt gravlax.

Och under ytan?

Faktiskt glädje,tacksamhet, samhörighet.
En rätt unik kamratskap.

Ett gäng kyrkoarbetare som jag haft förmånen att lära känna och arbeta med.
Och som idag samlades till en gemensam jullunch.

Tänk vad lite som kan lysa upp decembermörkret.

Black Friday

Jaha, då är vi raskt framme vid advent.
Utanför vårt hus på Parkgatan lyser ikväll en buske.
Det tog mig en lång stund att klä den i nätet från Rusta.

På hemväg från dagens flyktingärende och begravningsgudstjänst
stannade jag till vid Högsjö kyrka och tände ett ljus på graven.

Stod där i mörkret och mindes.
Fördes tillbaka i tiden tjugotvå år
och till fredagen före första advent år nittiofyra.

Minns det som igår, hur södra dörren öppnades
och Bert och Johannes bar ut varsin urna och satte dem i jorden
på den plats som min far själv hade utsett.

Idag regnade det.
Svårt få eld på veken.
Black Friday.

Men busken lyser.

Allhelgona i Ådalen

För första gången har jag lett fem minnesgudstjänster under en allhelgonahelg.
Jag har fått besöka alla mina fem församlingar i Ådalsbygdens pastorat:
Ytterlännäs, Dal, Bjärtrå, Torsåker och Styrnäs.

Vi har ringt i kyrkklockor, sjungit I himmelen, i himmelen,
läst namnen på avlidna församlingsbor,
tänt ljus för dem och bett Gud ge dem evig frid.

I alla dessa församlingar bor levande kämpande människor som du och jag,
som vill att deras bygd och deras kyrka skall ha en framtid,
och som ställer upp från topp till botten för att göra det verkligt.

Vi har under helgen kommit samman till minnesgudstjänster,
sjungit och bett och läst och predikat om innehållet i vår kristna tro:
Att Gud tar hand om oss när vi dör och har förlåtelse att ge för alla våra fel.

Må det ge energi till alla kyrkbesökare,
alla engagerade, ideella, förtroendevalda och anställda medarbetare
att tro att deras lilla bidrag betyder desto mer i det stora hela.

Tänk om Jesus lever..?
Tänk om döden är besegrad.
Tänk om det finns förlåtelse!

Det var visst fyra år sen sist

Ojdå, var det så här den var..?!
Jag menar - Vintern.

Det är fyra år sen jag upplevde snöyra.
Men ikväll kom kung Bore.

Nåja, han kanske tinar bort om några dagar.
Det var ju kramsnö som föll.

Men rackarns vilken snöyra.
Ymnigt snöfall och hård blåst.

Körde från Ytterlännäs norr om Kramfors på torra fina vägar.
I Sprängsviken började det snöa och från Hälledal var det fullt kaos.

Ingen idé att köra på helljus, eller att hålla fartskyltarna.
Fick i stort sett krypa fram ner till E-fyran.

Där gick det ännu långsammare,
man såg knappt var man var på vägen.

Mötte yrvakna plogbilar som försökte hålla undan.
Men snön föllblåste obevekligt.

Och i Älandsbro började det bli problem.
Tradare efter tradare stod längs vägen ända fram till Saltviksbacken.

Där fick man kryssa och åka slalom mellan långtradarna.
Som stod fast, efter varandra, inalles säkert tjugo stycken.

Då var jag glad åt fyrhjulsdriften och vinterdäcken.
Och hemma väntade hustrun med en räkmacka till kvällsfika.

Jag har inget minne av att detta herrans väder nånsin uppträdde i San Francisco.
Men nu är jag visst åter i Nordanlanden!

Hm.