Dan före dan

Dan före dopparedan, och för första gång på hela hösten känner jag mig lite förkyld.
Har varit med storasyster ut till föräldragraven och tänt ett ljus inför julen.
Sovit middag två gånger och julhandlat.

Ikväll tar jag det lugnt, för att inte säga mycket lugnt.
Har skurat golven men inte gjort mycket mer av nytta.
Ägnar kvällen åt Radio Västernorrlands rimstuga.

Dom är inte kloka.
Dvs helt underbara.
Skapar julstämning med avkopplande galenskap.

Tack Ulla,
Tack Lars T och ni andra!
God jul på er!

I morgon ska vi fira julafton på Café Trädgårn,
där kommunen och domkyrkoförsamlingen anordnar alternativ jul.
Brukar vara varmt och välbesökt.

Hoppas Josef och Maria hittar dit.

Maria har börjat få värkar

Minus 16 grader och Jungfru Maria har fått värkar. Hur ska hon klara det? Hon ska ju föda världens frälsare, men i denna kyla..? Hon ligger i rännstenen i Krakow och Sofia, på en bakgård i östra Berlin eller Stockholms innerstad utan täcke eller änglars lovsång. Och ingen Josef syns där heller. Han nådde inte ända fram så att säga. Så Jungfru Maria är ensam inför julen.

Och ändå inte. Hon har ju oss, dig och mig. Oss som bor varmt trots de sexton graderna, som ligger i bekväma sängar och aldrig har provat rännstenen. Hon har ju oss. I morgon infaller förmodligen värsta julshoppardagen. Det är då vi kan ställa upp för Maria. Hur mycket kostar en natts billig logi? En filt? En kopp kaffe? Alla vi som läser detta har råd att ge Maria en julklapp inför sitt födande.

Hjälporganisationerna är många. Men jag vill av hela mitt hjärta vädja om en gåva till Svenska kyrkans internationella arbete. Vi kallar detta arbete Hela världen, för vi känner Guds maning att nå den utsatta människan var hon än bor i hela världen med helande och nytt hopp. Pg 90 01 22-3 eller Bg 900-1223. I alla församlingar inom Svenska kyrkan pågår just nu vår julkampanj för Hela världen. Ta med din gåva till någon av julens gudstjänster och tänk på Jungfru Maria som har börjat få värkar.

Fast allra viktigast - Tänk om hon ringer på vår dörr i jul, eller om vi ser henne i vår närhet? Ett vänligt ord i julbrådskan, ett extra telefonsamtal till den vi nästan hade glömt bort, en påringning hos våra grannar och ett God Jul, sånt kan ge Maria hopp och styrka nu när det är dags för henne.

Gud välsigne dig och din jul!
Jan

Hos datadoktorn

Väl framme i Stockholm idag vägrar min laptop tjänstgöra. Slår över i nåt som jag tror kallas DOS-läge och uppmanar mig att starta om i felsäkert läge. Och detta efter en dag som bjudit på nog med utmaningar. Jag menar att ta sig ned längs södra norrlandskusten i det ymnigaste snöfall.

Så jag startar om i alla möjliga lägen, felsäkert och felsäkrare och felsäkrast och ofelbart och gud vet vad. Men ingenting fungerar. Den bara slår över i svartvitt och utfärdar stormvarning i systemet. Och här har man kämpat hela dagen för att till slut få en egen lugn stund på nätet.
Ja, jag vet att min dator är gammal och har hoppat i bilen längs efyran halva dan. Men den har klarat det förr. Nu är den alltså körd och goodbye.

Men det är nu ungdomen visar sin styrka.
Knappt har jag suckat över mitt öde förrän Pontus tar min laptop och börjar detektivarbeta i systemrutinerna och ute i cyberrymden. Och efter en halvtimme har han bytt drivrutiner för det trådlösa nätverkskortet och.... så fungerar allt igen.

Jag kapitulerar.
Jag vet vad en tråd är och vad trådlös är. Vet vad ett nät, ett verk och vad ett kort är, men saknar helt begrepp om vad det har med min lilla dator att göra. Det är som sjukhuslatin för en patient. Säger noll. Huvudsaken doktorn vet vad han ska göra.
Och det vet min doktor.

- Ja, säger han lågmält efter min långa väntan i väntrummet. Nu rullar den på. Nu kommer den inte att besvära dig mer.
!!
?
!

Och, ja nu funkar den igen, fast den är gammal och skruvar saknas i bottenplattan och en tangent är borta för alltid.
Heja Toshiba!
Tack doktorn!

Saab och Köpenhamn - och så min egen lilla värld

Det blev en tung dag för många idag, när Köpenhamnmötet slutade utan framsteg.
Och en tung dag för alla i SAAB-koncernen, särskilt Trollhättan, när bilmärket nu läggs ned.
Båda beskeden var nog i och för sig väntade, men ändå. Man vill ju tro att allt går.

I min lilla småstadsvärld har dagen mest handlat om Hit och Dit, dvs flyttfirman.
Vi har burit ner och burit upp och kört det sista ifrån Hovsgatan.

Sen har min räddare i nöden tagit mig på stan för julhandel.
Det är nu inte min starkaste sida. Jag blir smått paralyserad av att Nu Måste Det Ske.
Men huj vad det gick. Inom en timme så var allt klart.

Och ikväll har amerikasystern anlänt, glad åt att stan är vit och julig.
Skönt att hon är här.

I morgon är det vi som ska på resa för att tomta för barn och barnbarn söderut.
Vi hörs.

Quelle est cette odeur

Ja, så enkelt var det nu inte. Med granen menar jag.
Tog in den i förmiddags, och ju mer den tinade, dess mer fylldes lägenheten av dess odör.
Jag for på stan och kom tillbaka, men baxnade redan i dörren åt den skarpa lukten.

Och när hustrun kom hem...
Uuut med eländet!
Vi var faktiskt helt ense om det.

Jag fick hiva vår trehundrakronors barrgran ut över balkongräcket
och stuva in den i bilen igen samt köra till försäljaren.
- Jo men visst. Ta en annan du. För satan. Jag säljer inga dåliga grejer.

Och den nya granen lovade dyrt och heligt att inte lukta skunk.
Liten och fin var den också, så jag hoppades detsamma.
In med den i skuffen och hem.

Och sedan -
väldoft,
harmoni.

Jag ser mig själv begå riten -
sätta upp granljusen från 1957
som ännu fungerar,

hänga upp röda pumlor på lämpligt avstånd från ljusen,
sen hänga upp näverstjärnorna på lämpligt avtånd från pumlorna,
och d:o tomtar och virkade vita stjärnor, samt glitter.

Och allt detta till de underbara tonerna av Umeå studentkörs julskiva.
Särskilt den subtila, enkla, skira, franska Quelle est cette odeur,
en helt ljuvlig julhymn, sin titel till trots.

Vad är det som doftar?
Herdarna känner att det är nåt i luften
och drar sig mot Betlehem, mot stallet.

Och nu står den där, vår nya gran,
medan den andra ligger på gräsmattan utanför blomsterhandlaren pga sin odeur..
Så motsägelsefull är julefriden ibland.

Man kanske borde övergå till plastgran..?

Grantider

I år gick det riktigt smidigt, det här med att skaffa julgran.
Jfr fjolårets pers.
Samma datum.

Jag bara körde till blomsteraffären där de säljer julgranar,
såg en snygg, tog den och bar till bilen,
gick in och betalade och så var saken klar.

Inga diskussioner vare sig där eller hemma.
Det var lugnt.
Nu står den på balkongen i väntan på vår husvärme.

Det blir nog i morgon, för ute är det 16 grader kallt ikväll.
Den får ju inte förfrysa sig...
Granstackarn.

Vinter!!!

Äntligen!
Idag kom snön.
Och därmed vintern.

Hösten och senhösten har varit extremt mörk och grå.
Inget talade för en vit jul.
Nu hörs andra tongångar.

Idag har snön vräkt ner till allas lycka.
Under de närmaste dagarna kommer kylan att fortsätta.
Tänk om vi till och med får en vit jul..?

Mozart lycklig. Hoppar i snön och funderar över varför allt nu plötsligt är vitt.
Husse tar fram halsduken till vinterjackan och hukar i blåsten.
Men är förstås glad.

Tack Växjö!

Oj vilken fin Luciamorgon från Växjö domkyrka i morse! Helt betagande. På något sätt känns Lucia mer än julen som är så belamrad, så överhängd av glitter och mat och Kalle Anka. Sankta Lucia fascinerar genom sin blotta uppenbarelse, och förstås genom alla de vackra sångerna som sjungs om henne. Själv säger hon ingenting men talar ändå.
Och det sjöngs många ovanliga luciasånger, skojiga och lite busiga t.o.m.

Det kändes i morse som om hon verkligen är julens förebud, att ljuset kommer, att snart föds han som är världens ljus. Och det behöver vi sannerligen, vi som famlar omkring i midvintermörker och dödsskugga och undrar hur vi ska orka.

Inom parentes: Nog har vi allt tur som bor på norra halvklotet. För här stämmer både jul och påsk med naturens växlingar. Våra vänner i Sydafrika har varm sommar och semestertider just nu när vi talar om det folk som vandrar i mörkret. Eller påskens budskap om det liv som värmer det frusna och föder nytt liv i det som var dött. I syd har dom höst då i april. Slut på parentesen.

Alltnog, i domkyrkan ställde biskop Tuulikki dagens två gestalter mot varandra, den goda, blida Lucia mot den beske, kantige, smått argsinte Johannes döparen. Det var ett spännande upplägg. Som jag fattade det menade hon att båda behövs. Johannes döparen, den obekväma sanningssägaren i klimatdebatten, t.ex. Och Lucia som håller hoppet vid liv i oss, hjälper oss att tro på det goda.

Jo vi har en sol

Jo vi har en sol!
Det stod klart för mig idag då jag helt plötsligt fick en strålkastare rakt i ansiktet i trafiken.
På Facebook hade jag hotat med ett midvinterblot för solens återkomst,
men som tur är behövdes det inte. Hade ju varit lite besvärande typ med tanke på mitt arbete nära en kristen biskop.

Och under hundpromenaden nyss kunde jag njuta av Orion, Tvillingarna, Cassiopeia, Svanen och Lyran och förstås Karlavagnen. Kände mig som en sjöfarare som efter veckor av vilsenhet äntligen kan navigera efter stjärnorna igen.

Nu ska det visst också äntligen bli kallare, så att vi får vinter.
Det är ju ändå tredje advent i morgon,
och om en vecka kommer amerikasystern,
och då måste det ju bara svensk vinter, eller hur?

Leedig daaag!

Här har man flåsat sig igenom september, för att inte tala om oktober och november, och halva december snart.
Och då!
En dag då vi inte behöver kravla ur sängen kvart i sju utan kan somna om tretton gånger och slå upp de ljusblå närmare lunch än frukost. Och det mitt i julmånaden. Fantastiskt. Välsignat! Tack!!

Lösa tidningens korsord till en kopp kaffe. När hände det sist?
Se hustrun i ögonen och fråga: Vad ska vi göra idag?
Dvs inte redan veta det.
Dagen är inte förutbestämd!
Frihet att välja själva.

Göra egna ärenden på stan, bl.a. leta julgran.
Som tur är hittar vi ingen.
Fara ut till stugan och och kolla att allting är lugnt.
Och lugnt är det till den grad att vi nästan borde fira jul därute.
Där ute i friden börjar de första juleflingorna falla.
Fast bäcken är fortfarande strid och inte alls redo för köldgrader än.

Åter till stan och en fika på Café Trädgårn.
Ja, jag vet. Det kallas beroende.
Göra några ärenden till på stan och veta att inga plikter piskar ryggen.
Komma hem och packa ur kassar, tända ljusbågar. Byta lampa i en av dem.
Förbereda för tvättstuga ikväll, men utan den vanliga stressen.

Sätta på Lutherska missionskyrkans skiva Hosianna, som bara är den bästa av dem alla.
Näst efter Luleå kammarkörs julskiva.

Och i morgon är vi också lediga...

Apropå vinterblot

Facebook är roligt.
Jag säger det trots att jag är med i gruppen Vi som inte förstår vitsen med Facebook men är med ändå. Nu var det visserligen ett par år sedan, och tiderna förändras. Just nu tycker jag FB är en utmärkt mötesplats mellan vänner som vill vara vänner men inte nödvändigtvis höra varandras ljuva röster varje kväll.

Jag har fått många kommentarer till mitt hedniska utfall häromdagen. Riktigt rörande måste jag säga. En broder sviktar i tron, och vips skyndar elva vänner fram för att stötta. Det kallar jag kristligt sinne! Och vilka underbara kommentarer!
Man borde svikta oftare.

Kram på er!

En mamma med en dopfråga

Hur dåliga får vi vara som kyrka på att lotsa föräldrar fram till dopet??
Den frågan får jag efter en högintressant dag om dopet i vår kyrka. Vi får ikläda oss rollen av en nybliven mamma som funderar på om hon skall döpa sitt barn. Hon sätter på datorn och googlar på sin församlings kyrka där hon kanske vill döpa. Men där hittar hon mest historiska essäer om den gamla fina kyrkan, inte så mycket om hur hon kan få döpa sitt barn där.

Så småningom hittar hon församlingsnamnet och kommer till dess startsida. Där finns om hon har tur en knapp som heter dop. Hon trycker förväntansfullt och får upp en sida som heter Dopritualet i Svenska kyrkan, alltså exakt vad som sägs och görs under ett dop.

Men det är inte riktigt det hon söker. Hon är liksom inte framme där ännu. Finns det nån att prata med om när och var man kan döpa. Och måste man ha lång vit klänning på pojken..?
Och varför ska jag döpa honom? Han har ju redan ett namn, eller?

Vi har så mycket att berätta om, och blir så glada åt att vi kan använda internet lite och få ut vår information. Så vi skriver och skriver långa texter om ditt och datt. Men vad är det mamman därute har för frågor? Eller paret som funderar på att gifta sig, eller familjen som drabbas av sorg? Har vi funderat på det?

Av de församlingar som vi tittade på idag så fascinerades jag åt ett par inom vårt stift som hade ett tydligt användarperspektiv i sin information på hemsidan. Det gäller säkert många fler också. Men kolla gärna Södra Jämtlands pastorat eller Svegsbygdens församling. Dom håller på att bygga upp intressanta hemsidor. Båda ställena har samma upplägg. Ett bra upplägg.

Vi har bestämt en del att lära av varandra.
Kanske du har tips på fler bra sajter?

Klimatfråga?

Är ute och går med hunden då det händer.
Då stunden är inne som stannar klockan,
som får trafikljuden att tystna,
som fryser alla människornas rörelser till stillbilder omkring mig.

Det ligger något i gräset som...

Borta är alla förväntningar på klimatmötet i Köpenhamn.
Borta alla mina rätta åsikter igår.
Bara detta händer, detta möte
mellan mig och mitt måste.

Stunden blir till ett skarpt läge,
en fråga om privatmoral, eller låt oss säga självaktning.
Ingen publik, ingen församling samlad,
gör det inte i tjänsten, ingen ser det.

Försöker ignorera, titta åt ett annat håll, prata med hunden som nosar i gräset.
Börjar diskutera vad det spelar för roll i det globala sammanhanget vad jag gör här och nu.
Det är säkert mycket viktigare att debattera i Köpenhamn och skriva viktiga avtal.
Eller att åtminstone låtsas blogga om det.

Men tiden stannar, barnbarnsbarnen tittar och tevekamerorna går.
Stunden infinner sig då jag inte får abdikera.
Samtidigt- vad spelar det för roll i det globala sammanhanget?

Jag låter stororden vara,
ser barnbarnsbarnen i ögonen och
böjer mig ner och plockar upp det ur gräset.

Och gatan får liv, klockan tickar vidare.
Kamerorna och barna försvinner.

Så mycket dramatik för så lite:
Det uttjänta bortslängda AA-batteriet
som jag stoppar i fickan och tar hem till återvinningen.

Vill kanske tro att det jag gör gör skillnad.

Klimatet!

Så börjar äntligen klimatmötet i Köpenhamn, dock utan sonhustrun min.
Hon siktade hela året emot det, men dom får klara av det utan Sofia.
Hur nu det skall gå.

Detta möte är hur viktigt som helst.
Men dagens lokaltidning porträtterar i stället en tvärvigg här i stan,
som förnekar den globala uppvärmningen och tror att allt är väl med moder jord.

Det lustiga är att han basar över en institution som skall främja landsbygdens odlingar,
Hushållningssällskapet, grundat av Gustaf III, men tydligen inte lika upplyst som denne.
I hushållningssällskapets fina hus är Härnösands stift hyresgäst...

Jag ser det så här.
Antingen klimatförändringarna är s.k. normala eller onormala svängningar, så måste vi göra något åt dem och det snabbt. Annars eskalerar de snart utom vår möjlighet till påverkan. Och redan hotas Bangladesh och flera stillahavsöriken. Om Himalayas isar smälter ner, kommer miljarder människor att sakna färskt vatten. Om Antarktis smälter kommer havet att stiga metervis. Hur går det då med Holland och t.ex. London?
Skall vi vänta tills våra närmaste miljoner hemlösa kommer hit och söker bidrag till nya odlingslotter av vår hyresvärd?
Nej. vi måste agera nu.

Hur hård kommer inte våra barnbarns dom att bli över oss, om vi inte försöker förhindra en global klimatkatastrof redan under vår generation? Oljeberoendet måste snarast ersättas av miljövänligare drivmedel och grönare el.
Vårt ansvar kräver det.

Tvätta fönster!

Första hellediga söndagen för oss båda sedan första oktober tror jag.
Vi går inte ens i kyrkan. Slöar länge och börjar sedan intet ont anande med julgardinerna...

För, Om! man ska byta gardiner, så Måsste man Bara Tvätta Fönstren!
Vilket inte är så lätt emedan vi just nu håller på med en renovering av husets balkonger. Balkongräckena är borttagna och dörren ordentligt barrikaderad av en tvärslå på utsidan, för att vi inte ska lulla ut och dratta ner från balkongen. En tre våningar hög byggställning står i stället på plats utanför huset. På den kilar balkongkillarna upp och ned om dagarna.
Alltså kan man tvätta fönsterna!

Inte utan en gryende vånda griper jag mina verktyg: hink med varmt vatten, disktrasa och tvättsvamp i ena handen, och fönsterputsflaska, fönsterskrapa och torkpapper i den andra. Sedan går jag med tunga steg som Dead man walking nedför vår trappa och runt huset fram till byggställningen.

Som tur är håller det på att vara mörkt. Så att grannarna kanske inte ser. Man får ju inte klättra där. Det Ska man inte göra heller inser jag. Fast för sent. För nu är jag redan bortom all återvändo. Vi ska ju Byta Gardiner!!

Ställningen slamrar som om gångplattorna ligger löst. Och svajar det inte också? Jag har båda händerna upptagna av fönsterputsgrejerna och får försöka hålla balansen ändå. Tar Gud i hågen och äntrar uppför de ranka aluminiumtrapporna i hopp om att våra grannar inte ska få dåndimpen av att se ett spöke klättra utanför deras balkonger.

Vår balkong ligger lika högt som promendaddäcket på en finlandsfärja. Byggnadsställningen till och med gungar lite däruppe. Dock sjunger jag ingen sjömansvisa. Tar i stället ett ångestkliv på darrande knän från ställningen in på den nycementerade balkongen utan räcken. Och där gör jag sedan det man Bara Måssste Göra när man ska byta gardiner. För då måste man tvätta fönsterna! Det är ju bara så Självklart. Det vet ju alla!

Fönsterna är fulla av små små cementpluttar som måste skrapas bort. Det har jag inte räknat med och följaktligen inte tagit på mig ytterkläder. Det tar en evighet att peta bort pluttarna med naglarna innan jag kan tvätta de fyra fönsterna. Jag kan upplysa om att nedkylningsfaktorn är rätt stor på promenaddäck i rykande storm. Och att slipmånen på mina naglar är minimal. Nej, jag klagar inte. Allt för konsten!

Alltnog, fönsterna blir till sist rentvådda,
och jag lyckas ta mig ner utför fartygssidan med livet i behåll.
Och nu - hänger de finaste röda julgardiner i våra storarumsfönster.
Och adventsstakarna speglar sig i de blänkande fönsterrutorna.
Till allas fröjd och trevnad.

Vad gör man inte för julen...

Missionsauktion

Min diakon och jag kör tidigt till församlingsgården och börjar ställa i ordning.
Bär lådor med informationsmaterial och vinster till barnlotteriet
och rollups med bilder och Hela världen-loggan, och...
Andra i internationella gruppen anländer och börjar duka och koka kaffe.

Bära stolar och kolla ljudanläggningen, och hej och välkommen!
Å visst ja, jag ska ju hämta Ulla N!
Kastar mig i bilen och kör och hämtar Ulla som väntar med kassar fyllda med bakverk till auktionen.

Förstämning i församlingsgården.
Stig Wallin har dött på morgonen,
5 i 12-rörelsens grundare, idag den 5/12... några timmar före femitolv-mötet på torget i Härnösand. Får man säga att han valde sin dag?

Folk samlas och tittar på mattorna, vantarna, bullarna, ljusen.
Köper lotter och börjar ta för sig av kaffet, smörgåsarna och sötfikat.
Kl 13 sjunger barnkören av hjärtans lust flera fina adventssånger.
Vi sjunger Hosianna, hälsas välkomna och en tyst minut hålls för vår avhållne Stig.

En klubba överlämnas till vår nestor Nils P, som varit auktionist alltsedan urkyrkans dagar.
Och en livlig auktion tar vid, bl.a. av fina kostfotografier av härnösandskonstnären Caj-Åke Hägglund. Spänningen böljar fram och tillbaka, livligt refererad av auktionisten.

Två timmar senare är allt över.
De 70 deltagarna packar ihop sina syltburkar och virkade scarfsar och böcker och änglar och tack för en underbar eftermiddag och vad roligt att du kunde komma och vi får vara nöjda.

Ja verkligen - 13.750 kr till julkampanjen för Svenska kyrkans internationella arbete, som handlar om barnens situation i vår värld.
Nu tändas tusen juleljus... Sången ljuder över vår stad.

Vi har fått vara med om att tända ljus för några barn långt borta i länder
som vi har långt till, men som våra partnerkyrkor har begärt vårt stöd till.
Det känns Meningsfullt.

Mycket meningsfullt.

Thank God it's Friday

Fredag före andra advent.
Mulet, grått, några snöflingor,
och tvättstugan!

Manglingen av alla lakan,
tid för eftertanke.
När annars?

Välsignade tvättid.
Hinner tänka igenom allt:
barn, hustrur, biskopar, och hur julen ska bli.

Vika ihop det torra,
tumla det ännu våta,
torka ur tvättmedelsfacket.

Snart kaffe med hustru och tiggande hund,
och en lång genomgång av dagen som gått.
Med första adventsljuset, före kycklingsalladen.

TGIF!

Ordningen återställd

Så ja.

Nu är hustrun åter i huset efter en dryg veckas barnvaktande hos sonen.
Hunden vild av glädje. Bostadsrättsföreningen likaså.
Hon hinner inte mer än ur bilen på gården så dyker folk på ordföranden med frågor.

Uppe i lägenheten går hon ett varv runt och hummar gillande åt mina adventsförsök.
Du har gjort fint här hemma.
Vi tar en kopp kaffe och sen smäller hon av ett par timmar efter den sömnlösa natten.

Jag ställer mig vid köksbänken och börjar med middagen,
entrecote med potatisgratäng och grönsallad enligt hennes beställning.
Skärandes potatisen känner jag att mitt hjärta ler.

Nej, Obama!

Neej!
Hur kan du prata om nedtrappning av kriget i Afganistan
och samtidigt skicka dit truppförstärkningar på 30 000 man?
Det stämmer inte.

Du verkar gå i samma fälla som presidenterna Lyndon B Johnson och Richard Nixon!
Hur kan du tro att det fattiga Afganistan egentligen utgör ett hot mot ditt megaland?!
Faktum kvarstår: Un pueblo unido jamás será vencido.
Det blev Nixons läxa.

Akta dig så att inte ditt valspråk Yes we can förbyts i sin motsats!

Och du som snart ska till Oslo för att ta emot Nobels fredspris.
Tur att det inte är i Stockholm...

Prästkandidater!

Oj vad roligt det är! Att träffa blivande medarbetare i vår kyrka alltså. Idag har den ynnesten förunnats mig genom mötet med fyra blivande präster i vår kyrka och vårt stift.

Under morgonens fullmåne åkte jag till Uppsala och träffade dem några timmar mitt på dan. Fyra prästkandidater, alldeles snart färdiga med hela sin långa utbildning. Redo för tjänst.

Först åt vi lunch tillsammans och bekantade oss lite, sen satte vi oss i ett helseriöst samtal om vad som komma skall, vigningshelgen i allmänhet och vigningsmässan i synnerhet.

Att vi är kallade av nåd, utvalda av nåd och sända med nåden som föda i ränseln.
Ja, just så sa jag inte, men det låter så vackert att jag skriver det här.

Att det allmänna prästadömet på dopets grund är basen,
sen har vår kyrka en ordning med särskilt ordinerade medarbetare.

Att vi sänds ut till att predika Guds Ord,
inte våra egna favoritåsikter.

Att människor måste kunna "läsa" oss, och att dom bara kan det, om vi lever som vi lär,
och om vi i våra liv "bär vittne om försoningens hemlighet."

Att vi behöver ha ett levande intresse för våra församlingsbor,
empati, varsamhet och aktning för dem, om det ska bli några riktiga präster av oss.

Att Gud har kallat, Gud har följt oss hela vägen, och Gud ska följa oss ut i tjänsten också på samma sätt som en god förälder följer sitt barn på alla dess vägar.

Att vi på stiftet också vill följa dem och ge dem råd i deras nya roll, i deras omställning från studier till yrkesliv, från Uppsala till Hässjö, Sundsvall, Nätra och Örnsköldsvik.

Jag är priviligierad som får vara med om såna här dagar med samtal om allt möjligt från djupaste teologi till hur logi ska ordnas och vilka släktingar som kommer.

Präst- och diakonvigningarna är mycket stora stiftshögtider, och bör ses som stora församlingshögtider med. Jag hoppas på en stor uppslutning den 10:e januari.

Kom och smaka.
Det är starka varor.