Har varit ner till Uppsala och hem idag. Med tåg båda vägarna. Trodde först jag skulle kunna flyga hem, men flyget blev inställt. Molnet tornade väl upp sig kantänka. Det blev en snabbis ner och en snabbis hem för att hinna med de till buds stående kommunikationerna.
Har träffat fem prästvigningskandidater och gått igenom vigningen med dem, så att de vet vad de har att vänta. Det är märkligt. Varje gång detta har förunnats mig, har det känts så stort, så oerhört stort, att Gud kallar människor till tjänst och sänder ut dem, t.ex. till Strömsund, till Arnäs, till Härnösands lands, till Brunflo och till Sollefteå för att predika nåd för syndare och glädje bortom graven.
Den 13 juni kommer stiftet att få fem nya präster och fyra nya diakoner.
Diakonstudenterna ska jag träffa senare. Men idag gällde det de blivande prästerna.
Att få göra sånt här på betald arbetstid, det är nåd utöver nåd!
20 april 2010
19 april 2010
Eyjafjallajökull
Helt plötsligt vet alla samma nya ord eller namn.
En dag bara finns det där. Kommer från ingenstans och så vips är det allmän egendom. En helt ny glosa, ett nytt namn. Som genast, rätt eller fel, har fått en betydelse, en värdeladdning, en färg.
Usama Bin Ladin.
Knutby.
Tsunami.
Barak Obama.
Susan Boyle.
Bjästa.
Och nu
Eyjafjallajökull.
Nu vet alla att det är isländska och betyder
flygstopp.
En dag bara finns det där. Kommer från ingenstans och så vips är det allmän egendom. En helt ny glosa, ett nytt namn. Som genast, rätt eller fel, har fått en betydelse, en värdeladdning, en färg.
Usama Bin Ladin.
Knutby.
Tsunami.
Barak Obama.
Susan Boyle.
Bjästa.
Och nu
Eyjafjallajökull.
Nu vet alla att det är isländska och betyder
flygstopp.
18 april 2010
Tankar kring en god herde
När jag kommer in i domkyrkan till dagens gudstjänst, ser jag på en gång hans bild.
Kondoleansbordet med en vit duk och ett kort av biskop Tony. Det känns och fortsätter att kännas hela högmässan. Hela kyrkorummet är fullt av hans frånvaro. Och samtidigt känns det som om han var här bara i förrgår. Jag kan höra honom predika i tystnaden. Ser honom komma sist i processionen med mitra och stav, liten och lite kutryggig med ett leende på läpparna, .
Den gode herdens söndag. Passar bra.
"Jag vill sjunga om min vän, herden, hans som själv är vägen.
Fåren känner han igen. Vet var källan är belägen.
Herre Jesus Krist, Guds son. Dig jag får all kraft ifrån."
På onsdag är det jag som ska jag leda morgonmässan. Då ska jag berätta om hur biskop Tony brukade presentera sin biskopsstav för skolbarnen när han var på visitation.
Herdestaven.
Biskop Tony lade ner sin biskopsstav i oktober.
Nu har han också lagt ned sin vandringsstav.
Han har vandrat färdigt.
Processionen är framme
i ljuset.
Kondoleansbordet med en vit duk och ett kort av biskop Tony. Det känns och fortsätter att kännas hela högmässan. Hela kyrkorummet är fullt av hans frånvaro. Och samtidigt känns det som om han var här bara i förrgår. Jag kan höra honom predika i tystnaden. Ser honom komma sist i processionen med mitra och stav, liten och lite kutryggig med ett leende på läpparna, .
Den gode herdens söndag. Passar bra.
"Jag vill sjunga om min vän, herden, hans som själv är vägen.
Fåren känner han igen. Vet var källan är belägen.
Herre Jesus Krist, Guds son. Dig jag får all kraft ifrån."
På onsdag är det jag som ska jag leda morgonmässan. Då ska jag berätta om hur biskop Tony brukade presentera sin biskopsstav för skolbarnen när han var på visitation.
Herdestaven.
Biskop Tony lade ner sin biskopsstav i oktober.
Nu har han också lagt ned sin vandringsstav.
Han har vandrat färdigt.
Processionen är framme
i ljuset.
17 april 2010
Biskopsbrist
Det känns tomt i Härnösand.
Vår förre biskop dog igår. Vår nuvarande biskop satt då fast i Tel Aviv med Sveriges övriga biskopar. Nu har hon visst tagit sig till Wien och ska därifrån försöka ta sig hem med tåg. Två andra av hennes kollegor sitter på en trasig buss från Istanbul. Ja käre.
Och vår "vice biskop", dvs domprosten sitter ännu fast i London, men äntligen med en tågbiljett i handen.
Tur att vi har våra vänstift. Jag ringde dit igår och berättade om både det ena och det andra. Sa att vi nu bokstavligen är som får utan herde. Och så sa jag till biskop Bill och generalbiskop Milos att nu fick de lov att vara våra biskopar så länge.
Dom skrattade gott mitt i eländet.
Det är så man forecheckar i ekumeniken.
Vår förre biskop dog igår. Vår nuvarande biskop satt då fast i Tel Aviv med Sveriges övriga biskopar. Nu har hon visst tagit sig till Wien och ska därifrån försöka ta sig hem med tåg. Två andra av hennes kollegor sitter på en trasig buss från Istanbul. Ja käre.
Och vår "vice biskop", dvs domprosten sitter ännu fast i London, men äntligen med en tågbiljett i handen.
Tur att vi har våra vänstift. Jag ringde dit igår och berättade om både det ena och det andra. Sa att vi nu bokstavligen är som får utan herde. Och så sa jag till biskop Bill och generalbiskop Milos att nu fick de lov att vara våra biskopar så länge.
Dom skrattade gott mitt i eländet.
Det är så man forecheckar i ekumeniken.
16 april 2010
Biskop Tony
Ditt frustande, ljusa skratt i fikarummet.
Din kaffekopp utan tilltugg.
Dina resor runtom i stiftet,
alltid kontaktbar i baksätet med dator och mobil.
Påläst.
On time.
Här och nu.
Alltid med Gud.
Humor.
Allvar.
Skratt och vardagsprat.
Herdevård och teologi.
Svåra frågor att lösa.
Ändå ditt folkliga leende: Färjestad!
Lunch hemma hos Britt.
Telefon hem till Britt.
Alltid Britt.
Alltid Britt!
Konfrontationer med motståndare.
Sorg.
Hålla tiden.
Hålla tiden!
Vigningar av präster och diakoner,
nära dem, nära dem.
Tid för oss på kansliet,
och alla de andra.
Människor på flykt.
Apatiska barn.
Svåra församlingsproblem.
Svåra präster.
Du är där.
Du lever ditt valspråk.
Gud verkar.
Uppmuntra varandra.
Och nu:
Vila.
Nu:
Evigt Nu!
Tack.
Tack!
Biskop Tony
av Härnösand.
Din kaffekopp utan tilltugg.
Dina resor runtom i stiftet,
alltid kontaktbar i baksätet med dator och mobil.
Påläst.
On time.
Här och nu.
Alltid med Gud.
Humor.
Allvar.
Skratt och vardagsprat.
Herdevård och teologi.
Svåra frågor att lösa.
Ändå ditt folkliga leende: Färjestad!
Lunch hemma hos Britt.
Telefon hem till Britt.
Alltid Britt.
Alltid Britt!
Konfrontationer med motståndare.
Sorg.
Hålla tiden.
Hålla tiden!
Vigningar av präster och diakoner,
nära dem, nära dem.
Tid för oss på kansliet,
och alla de andra.
Människor på flykt.
Apatiska barn.
Svåra församlingsproblem.
Svåra präster.
Du är där.
Du lever ditt valspråk.
Gud verkar.
Uppmuntra varandra.
Och nu:
Vila.
Nu:
Evigt Nu!
Tack.
Tack!
Biskop Tony
av Härnösand.
15 april 2010
Vulkan...
Jahaja.
Aldrig hade jag väl trott att en vulkan skulle komma att stoppa flygtrafiken i hela Norden. Men det har den gjort, Eyawallajökul eller vad den heter. Och ingen vet hur länge det ska fortsätta. Sist den hade utbrott, varade det visst i två år...
Jahaja.
Och just denna dag skulle Härnösands stift skicka två medarbetare till Sydafrika för medverkan i workshops och en konferens om diakoni och radbandet Frälsarkransen. Vi vinkade av dem i morse. Dom kom till Arlanda. Där blev det stopp.
Människan spår men Gud rår, säger ordspråket.
Inshallah, säger araberna. Om Gud vill.
God and weather permitting, säger engelsmännen.
Sällsynt träffande.
Gud ville alltså inte..?
Vad de tusentals resenärerna säger ska jag nog inte tänka på att skriva här.
Dom är nog inte så filosofiska ikväll.
Eller så står utbrottet för att trycket var för stort under Island.
Därför blir det ingen lansering av Frälsarkransen i Cape Orange-stiftet.
Allt hänger tydligen ihop.
Aldrig hade jag väl trott att en vulkan skulle komma att stoppa flygtrafiken i hela Norden. Men det har den gjort, Eyawallajökul eller vad den heter. Och ingen vet hur länge det ska fortsätta. Sist den hade utbrott, varade det visst i två år...
Jahaja.
Och just denna dag skulle Härnösands stift skicka två medarbetare till Sydafrika för medverkan i workshops och en konferens om diakoni och radbandet Frälsarkransen. Vi vinkade av dem i morse. Dom kom till Arlanda. Där blev det stopp.
Människan spår men Gud rår, säger ordspråket.
Inshallah, säger araberna. Om Gud vill.
God and weather permitting, säger engelsmännen.
Sällsynt träffande.
Gud ville alltså inte..?
Vad de tusentals resenärerna säger ska jag nog inte tänka på att skriva här.
Dom är nog inte så filosofiska ikväll.
Eller så står utbrottet för att trycket var för stort under Island.
Därför blir det ingen lansering av Frälsarkransen i Cape Orange-stiftet.
Allt hänger tydligen ihop.
14 april 2010
Apropå Dag Sandahls blogg
En av vår kyrkas färgstarkaste och mest kontroversiella debattörer har ägnat ett helt blogginlägg åt att kommentera mig. Tro det eller ej. Den stridbare och högkyrklige Dag Sandahl, som jag aldrig ens har träffat, ägnar en hel kolumn i smålandstidningen Östran åt att tycka till om mitt inlägg Chefsteologen häromdagen. En får tacke.
Googla på Östran, gå till bloggar, Dagblogg och rulla ner till 13/4 eller tryck här.
Att Dag Sandahl skriver så vackert om mig får jag väl ta som en fjäder i hatten. Det är inte många som slipper levande ut ur hans kolumner. Jag vet ingen som har en giftigare penna än han. Han drar sig inte för att använda ironier och sarkasmer när han svingar svärdet mot människor och företeelser i vår kyrka. Därför har jag svårt för honom. Men jag läser då och då hans blogg och har även hört honom debattera.
Nåväl. Broder Sandahl och kanske även fler vill gärna veta vad mer som sades av direktor Cristina Grenholm i Härnösand i lördags.
Hon talade länge och hon talade väl, och jag skrev så att pennan glödde. Som jag nämnde i mitt inlägg i lördags gjorde hon ett slags summering av det positiva som kommit i och med ämbetsreformen 1958. Jag antecknade att:
Svenska kyrkan då valde ett annat synsätt än det dittills förhärskande patriarkala.
Det är människor som bär gudsrelationen, inte kyrkliga ordningar.
Gud är aktivt närvarande i våra vardagsliv, inte en avlägsen maktfaktor eller kontrollör.
Alla människor har samma värde, ej inordnade i ett gudomligt ordningssystem, en hierarki.
Jämställdheten är en del av evangeliet, något som det hierarkiska tänkesättet inte är.
Kyrkan skall vara demokratisk och inbjudande, ej ledas med "gudomlig auktoritet." (mina kursiveringar)
Diskriminering är alltid en synd, sagt med tanke på dem som anser särbehandlig berättigad där "gudomliga ordningar" bryts.
Evangeliet möter människan där hon är och är ej tänkt att vara en motpol till det vanliga livet.
Mot dem som tror att Bibeln innehåller evigt giltiga och klara sanningar hävdar Grenholm att Bibeln måste tolkas i varje tid. Teologin måste vara levande, vara här och nu. Vara kyrkans brottning med de bibliska texterna och sin samtid.
Detta kändes kontextuellt och bra i hennes föredrag. Ämnet var Från Märta Leijon till mätta lejon - Vi törs låta teologin leva. Hon frågade: Har vi tagit tillvara alla de goda möjligheter som öppnades för oss i och med ämbetsreformen? Eller har vi blivit mätta, dästa lejon?
En bloggkommentator frågar mig om kyrkan jämt måste säga Jesus för att kännas trovärdig. Nej förvisso inte. Men om man ska tro ordspråket: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, så kan man undra om vi präster i gemen alls bär den uppståndne inombords som vår hjärtevän. Ett annat talesätt säger ju: Kärlek och hosta kan inte döljas...
Googla på Östran, gå till bloggar, Dagblogg och rulla ner till 13/4 eller tryck här.
Att Dag Sandahl skriver så vackert om mig får jag väl ta som en fjäder i hatten. Det är inte många som slipper levande ut ur hans kolumner. Jag vet ingen som har en giftigare penna än han. Han drar sig inte för att använda ironier och sarkasmer när han svingar svärdet mot människor och företeelser i vår kyrka. Därför har jag svårt för honom. Men jag läser då och då hans blogg och har även hört honom debattera.
Nåväl. Broder Sandahl och kanske även fler vill gärna veta vad mer som sades av direktor Cristina Grenholm i Härnösand i lördags.
Hon talade länge och hon talade väl, och jag skrev så att pennan glödde. Som jag nämnde i mitt inlägg i lördags gjorde hon ett slags summering av det positiva som kommit i och med ämbetsreformen 1958. Jag antecknade att:
Svenska kyrkan då valde ett annat synsätt än det dittills förhärskande patriarkala.
Det är människor som bär gudsrelationen, inte kyrkliga ordningar.
Gud är aktivt närvarande i våra vardagsliv, inte en avlägsen maktfaktor eller kontrollör.
Alla människor har samma värde, ej inordnade i ett gudomligt ordningssystem, en hierarki.
Jämställdheten är en del av evangeliet, något som det hierarkiska tänkesättet inte är.
Kyrkan skall vara demokratisk och inbjudande, ej ledas med "gudomlig auktoritet." (mina kursiveringar)
Diskriminering är alltid en synd, sagt med tanke på dem som anser särbehandlig berättigad där "gudomliga ordningar" bryts.
Evangeliet möter människan där hon är och är ej tänkt att vara en motpol till det vanliga livet.
Mot dem som tror att Bibeln innehåller evigt giltiga och klara sanningar hävdar Grenholm att Bibeln måste tolkas i varje tid. Teologin måste vara levande, vara här och nu. Vara kyrkans brottning med de bibliska texterna och sin samtid.
Detta kändes kontextuellt och bra i hennes föredrag. Ämnet var Från Märta Leijon till mätta lejon - Vi törs låta teologin leva. Hon frågade: Har vi tagit tillvara alla de goda möjligheter som öppnades för oss i och med ämbetsreformen? Eller har vi blivit mätta, dästa lejon?
En bloggkommentator frågar mig om kyrkan jämt måste säga Jesus för att kännas trovärdig. Nej förvisso inte. Men om man ska tro ordspråket: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, så kan man undra om vi präster i gemen alls bär den uppståndne inombords som vår hjärtevän. Ett annat talesätt säger ju: Kärlek och hosta kan inte döljas...
13 april 2010
Tungt
En dag då jag flyr från sanningen till Ikea
och köper hyllor som bär tung ballast.
Men jag kommer igen.
och köper hyllor som bär tung ballast.
Men jag kommer igen.
12 april 2010
En dörr som stängs
Idag har jag fått ett roligt uppdrag på jobbet.
Tur det, för en lockande dörr i annan riktning har stängts.
Nå då så. Då kör vi på det roliga vi har och vet om.
Fast inte ikväll eller i morgon.
Måste sörja lite först.
Tur det, för en lockande dörr i annan riktning har stängts.
Nå då så. Då kör vi på det roliga vi har och vet om.
Fast inte ikväll eller i morgon.
Måste sörja lite först.
11 april 2010
Efterdyning
Varför firas kvinnans tillträde till prästämbetet på ett sätt som utesluter andra? Den fantastiska musikföreställningen Kallad i lördags, varför handlade den uteslutande om prästämbetet? Varför uteslöts alla kristnas gemensamma kallelse i det vi brukar kalla det allmänna prästadömet? Varför uteslöts alla diakoner, församlingspedagoger, -assistenter och -musiker, som om inte samma fråga gäller dem?
Varför gjordes inte i inledningen till musikalen någon som helst anspelning till att vår kyrka räknar alla döpta som medarbetare, att Gud kallar oss alla till tjänst, eller att kyrkan har ett treledat ämbete: biskop, präst, diakon och att föreställningen kan gälla fler än präster?
Det handlar om eftersmaken. Känslan av exklusivitet. Prästen! Som om inte alla diakoners och diakonissors kamp för sitt erkännande i kyrkan var något att respektera och uppmärksamma. Eller de icke vigdas plats i våra församlingar. Kvinnokampen inom kyrkan har inte bara med prästämbetet att göra utan också med de andra funktionerna/yrkena.
Beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor berör mer än prästerna. Som jag sade igår handlade det mer om en allmän trend i samhället än om vad som rörde sig specifikt inom kyrkan. Tänk om detta i och för sig viktiga jubileum hade saluförts som en kvinnosak i stället för som en prästsak? Då hade vi troligen sett en markering av olika kvinnliga kyrkoarbetares insats och ställning i kyrkan i stället för bara prästernas. Tänk om jubileet hade belysts i föredrag av en biskop, en präst och en diakon..? Nu handlade det bara om den begränsade tjänst i kyrkan som prästen utför, och den är nu bara en del av något mycket större.
Varför tror vi präster att just vi är så viktiga..?
Varför gjordes inte i inledningen till musikalen någon som helst anspelning till att vår kyrka räknar alla döpta som medarbetare, att Gud kallar oss alla till tjänst, eller att kyrkan har ett treledat ämbete: biskop, präst, diakon och att föreställningen kan gälla fler än präster?
Det handlar om eftersmaken. Känslan av exklusivitet. Prästen! Som om inte alla diakoners och diakonissors kamp för sitt erkännande i kyrkan var något att respektera och uppmärksamma. Eller de icke vigdas plats i våra församlingar. Kvinnokampen inom kyrkan har inte bara med prästämbetet att göra utan också med de andra funktionerna/yrkena.
Beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor berör mer än prästerna. Som jag sade igår handlade det mer om en allmän trend i samhället än om vad som rörde sig specifikt inom kyrkan. Tänk om detta i och för sig viktiga jubileum hade saluförts som en kvinnosak i stället för som en prästsak? Då hade vi troligen sett en markering av olika kvinnliga kyrkoarbetares insats och ställning i kyrkan i stället för bara prästernas. Tänk om jubileet hade belysts i föredrag av en biskop, en präst och en diakon..? Nu handlade det bara om den begränsade tjänst i kyrkan som prästen utför, och den är nu bara en del av något mycket större.
Varför tror vi präster att just vi är så viktiga..?
10 april 2010
Chefsteologen
Idag är det femtio år sedan diakonissan Ingrid Persson vigdes till präst i Härnösands domkyrka. Hon var en av de tre allra första kvinnorna i Sverige som blev präster, alla på samma dag. Dagen till ära hade stiftet anordnat en jubileumshelg, som jag antydde och även njöt av igår kväll.
Idag hölls en teologisk dag med två framträdande teologer, vår stiftsdirektor Sven-Erik Fjellström och Svenska kyrkans "chefsteolog", direktor Cristina Grenholm. Jag bevistade enbart Grenholms timme. Den bjöd på en genomgång av de många goda följder av beslutet 1958, vägvalet som Svenska kyrkan då gjorde i ämbetsfrågan. Enligt henne skall allt ha blivit oerhört mycket bättre på grund av det beslutet.
Min mening är att det beslutet var bara en del av en mycket större genomgripande förändring av vårt samhälle, när världskriget började kännas på avstånd och den industriella utvecklingen satt fart på folkhemmet Sverige. Att kyrkan då öppnade ämbetet för kvinnan var gott och väl, men som det framställdes idag kändes det lite övertolkat. Den moderna tiden gjorde sitt intåg i vårt land med demokratiskt tänkande, jämlikhet, öppenhet, kritik mot maktstrukturer, etc. Javisst. Men var det på grund av kvinnoprästreformen? Knappast. Troligen mer på grund av utbildningsväsendet, arbetarrörelsen och den gryende ungdomskulturen.
Hon sa mycket bra saker också. Som att varje tid måste tolka sin Bibel. Teologin måste vara levande, inte museal. M.m. Grenholm är en mycket god och trovärdig teolog. Mycket beläst.
Eftersmaken blev ändå lite fadd. Ja jag vet att ämnet var ämbetsreformen 1958 och dess betydelse. Men jag kunde inte låta bli att med en suck konstatera, att direktorn och chefsteologen inte en enda gång nämnde Jesus Kristus. Den uppståndne var liksom inte med ens i en bisats i hennes föredrag. Missade hon månne vad som hände i söndags..?
Varför är vi så rädda för Jesus i Svenska kyrkan?
Han lever ju och älskar oss!
Idag hölls en teologisk dag med två framträdande teologer, vår stiftsdirektor Sven-Erik Fjellström och Svenska kyrkans "chefsteolog", direktor Cristina Grenholm. Jag bevistade enbart Grenholms timme. Den bjöd på en genomgång av de många goda följder av beslutet 1958, vägvalet som Svenska kyrkan då gjorde i ämbetsfrågan. Enligt henne skall allt ha blivit oerhört mycket bättre på grund av det beslutet.
Min mening är att det beslutet var bara en del av en mycket större genomgripande förändring av vårt samhälle, när världskriget började kännas på avstånd och den industriella utvecklingen satt fart på folkhemmet Sverige. Att kyrkan då öppnade ämbetet för kvinnan var gott och väl, men som det framställdes idag kändes det lite övertolkat. Den moderna tiden gjorde sitt intåg i vårt land med demokratiskt tänkande, jämlikhet, öppenhet, kritik mot maktstrukturer, etc. Javisst. Men var det på grund av kvinnoprästreformen? Knappast. Troligen mer på grund av utbildningsväsendet, arbetarrörelsen och den gryende ungdomskulturen.
Hon sa mycket bra saker också. Som att varje tid måste tolka sin Bibel. Teologin måste vara levande, inte museal. M.m. Grenholm är en mycket god och trovärdig teolog. Mycket beläst.
Eftersmaken blev ändå lite fadd. Ja jag vet att ämnet var ämbetsreformen 1958 och dess betydelse. Men jag kunde inte låta bli att med en suck konstatera, att direktorn och chefsteologen inte en enda gång nämnde Jesus Kristus. Den uppståndne var liksom inte med ens i en bisats i hennes föredrag. Missade hon månne vad som hände i söndags..?
Varför är vi så rädda för Jesus i Svenska kyrkan?
Han lever ju och älskar oss!
09 april 2010
Kallad
Den typ sjuttonde gråa regndagen i följd skiner upp av en kväll i domkyrkan. Musikföreställningen Kallad framförs av textförfattaren och komministern Karin Härjegård och kompositören kantorn Jenny Michanek, båda från Östersund. Kvällen ingår i 50-årsfirandet efter de tre första kvinnornas vigning till präst. En av dem, Ingrid Persson, vigdes i just Härnösands domkyrka exakt för femtio år sedan i morgon. Hon är borta nu, men vad hade hon väl tänkt om någon sagt att om femtio år så har stiftet en kvinnlig biskop. Hade nog varit ofattbart.
Ingrid Persson och hennes man Sven Söderlind kom båda när jag togs emot som kyrkoherde i Högsjö 1997. Det kändes väldigt hedersamt. Sven var kyrkoherde där under min uppväxt och de hittade varandra på äldre dar när han hade varit änkling flera år.
Under föreställningen sitter jag och tänker på att den första prästvigningen jag bevistade var just här i Härnösand. Satt uppe på norra läktaren med några kompisar, och nere i gången kom tre prästkandidater i en stor procession. Det var mycket gripande, för då, år 1968, hade jag läst det första året av min egen prästutbildning. Två av kandidaterna kände jag dessutom, Lennart Isaksson och Karl-Erik Edfors, två fina förebilder för mig.
Och medan jag sitter där i mina tankar, blir jag varse att Lennart sitter på raden bakom. Det blir ett kärt återseende efteråt. Karl-Erik sitter nog i himlen hos sin Ingrid, tänker jag. Hon betydde också mycket för mig som musikervän och KGF:are under gymnasieåren.
Kasam. Känsla av sammanhang.
Jättemycket kasam.
Guds tid med oss.
Vår tid i Gud.
Guds kallelse i våra liv.
Människor som passerar revy
och blir viktiga,
därför att Gud vill det.
Människor som på olika sätt
pekar på Guds vilja med mitt liv.
Och ger mig mod att gå just den vägen.
Kallad.
Ingrid Persson och hennes man Sven Söderlind kom båda när jag togs emot som kyrkoherde i Högsjö 1997. Det kändes väldigt hedersamt. Sven var kyrkoherde där under min uppväxt och de hittade varandra på äldre dar när han hade varit änkling flera år.
Under föreställningen sitter jag och tänker på att den första prästvigningen jag bevistade var just här i Härnösand. Satt uppe på norra läktaren med några kompisar, och nere i gången kom tre prästkandidater i en stor procession. Det var mycket gripande, för då, år 1968, hade jag läst det första året av min egen prästutbildning. Två av kandidaterna kände jag dessutom, Lennart Isaksson och Karl-Erik Edfors, två fina förebilder för mig.
Och medan jag sitter där i mina tankar, blir jag varse att Lennart sitter på raden bakom. Det blir ett kärt återseende efteråt. Karl-Erik sitter nog i himlen hos sin Ingrid, tänker jag. Hon betydde också mycket för mig som musikervän och KGF:are under gymnasieåren.
Kasam. Känsla av sammanhang.
Jättemycket kasam.
Guds tid med oss.
Vår tid i Gud.
Guds kallelse i våra liv.
Människor som passerar revy
och blir viktiga,
därför att Gud vill det.
Människor som på olika sätt
pekar på Guds vilja med mitt liv.
Och ger mig mod att gå just den vägen.
Kallad.
08 april 2010
Inför natten
Lyset har gått över hela stadsdelen som det verkar. Andra gången på kort tid.
Undrar om det kan räknas som ett dolt fel?
Liksom regnet som droppar oupphörligt på den här sidan stan.
Kolmörkt utom på min laptopskärm som kopplat över till batteriet.
Spännande men också hotfullt.
Vi är så beroende, så sårbara när det gäller elströmmen.
Nu kom den tillbaka, så nu kan vi sova.
Om vi nu kan det.
Jag har varit till doktorn idag och befriats från en besvärande körtel på ryggen.
Så det torde bli svårt att sova på rygg.
Tur att flyttningen är gjord och att inte gårdagens alla fönsterrutor var i morgon.
Nej i morgon ska vi bara överlämna en välstädad lägenhet med dess nycklar och få lite i börsen.
Så i morgon will be another day.
Undrar om det kan räknas som ett dolt fel?
Liksom regnet som droppar oupphörligt på den här sidan stan.
Kolmörkt utom på min laptopskärm som kopplat över till batteriet.
Spännande men också hotfullt.
Vi är så beroende, så sårbara när det gäller elströmmen.
Nu kom den tillbaka, så nu kan vi sova.
Om vi nu kan det.
Jag har varit till doktorn idag och befriats från en besvärande körtel på ryggen.
Så det torde bli svårt att sova på rygg.
Tur att flyttningen är gjord och att inte gårdagens alla fönsterrutor var i morgon.
Nej i morgon ska vi bara överlämna en välstädad lägenhet med dess nycklar och få lite i börsen.
Så i morgon will be another day.
07 april 2010
Fönster
Fönsterrutor
Tjugosju stycken
Femtiofyra sidor att putsa
Mycket tid att tänka
Genomskinligt
Märkligt
Hårt men genomskinligt
Skört
Glas
Skitigt
Sen rent
Utom där
Gnugga igen
Fönster mot världen
Åt tre håll
Norr mot tobakstornet
Väster mot pelletsfabriken
Söder mot parkeringen
Genomskinlig
fast också spegel
borde vara antingen eller
Fascinerande
Fönster är vackra
fast osynliga
Ljus lägenhet
Fönsternas förtjänst
Nu!
alla femtiofyra fönsterrutssidorna putsade
(Solen skulle bara våga visa sig nu.
Må den hålla sig borta
tills vår lgh är i köparens händer.)
Fast
jag har inget att dölja
Genomskinlig
Tjugosju stycken
Femtiofyra sidor att putsa
Mycket tid att tänka
Genomskinligt
Märkligt
Hårt men genomskinligt
Skört
Glas
Skitigt
Sen rent
Utom där
Gnugga igen
Fönster mot världen
Åt tre håll
Norr mot tobakstornet
Väster mot pelletsfabriken
Söder mot parkeringen
Genomskinlig
fast också spegel
borde vara antingen eller
Fascinerande
Fönster är vackra
fast osynliga
Ljus lägenhet
Fönsternas förtjänst
Nu!
alla femtiofyra fönsterrutssidorna putsade
(Solen skulle bara våga visa sig nu.
Må den hålla sig borta
tills vår lgh är i köparens händer.)
Fast
jag har inget att dölja
Genomskinlig
06 april 2010
Kosmos och kaos
Det var skönt komma tillbaka till jobbet idag. Där vet jag iaf var jag har alla grejer. Där vet jag vad jag ska göra av det som dyker upp. Inte ens de åttiosju olästa mailen gav mig någon ångest. Jag hann faktiskt beta av trettio av dem.
Här hemma har vi däremot tusen beslut att fatta innan allt är på plats. Här hemma råder kaos och fullt undantagstillstånd. Varenda liten sak i ett hem måste få sin plats. Och sakta går det. För ikväll satte vi igång med att städa ur vår gamla lägenhet. Där finns nu intet av allt som funnits där. Allt som funnits där finns nämligen här! Dvs här nånstans! Och här gäller verkligen: Utan spaning ingen aning.
Kvällens seger: Jag hittade Blomstra-flaskan. Och hustrun lyckades få igång internet och det trådlösa nätverket. Säger en del om våra kompetensområden här hemma...
Nej tacka vet jag jobbet.
Här hemma har vi däremot tusen beslut att fatta innan allt är på plats. Här hemma råder kaos och fullt undantagstillstånd. Varenda liten sak i ett hem måste få sin plats. Och sakta går det. För ikväll satte vi igång med att städa ur vår gamla lägenhet. Där finns nu intet av allt som funnits där. Allt som funnits där finns nämligen här! Dvs här nånstans! Och här gäller verkligen: Utan spaning ingen aning.
Kvällens seger: Jag hittade Blomstra-flaskan. Och hustrun lyckades få igång internet och det trådlösa nätverket. Säger en del om våra kompetensområden här hemma...
Nej tacka vet jag jobbet.
05 april 2010
Dagen efter
Dagen efter det ofattbara.
Vad var det som hände egentligen?
Och vad betyder det nu efteråt?
Kan du säga det,
du medvandrare,
hur kunde det gå så illa?
Vi är några som är på väg bort från staden
till byn där borta.
Vad tror du?
Medvandraren verkar påläst.
Förklarar sammanhangen,
visar på nya perspektiv.
Misslyckandet, var det meningen?
Tillfångatagandet?
Avrättningen?
Jesaja 53.
Ja möjligen.
Kanske det var han.
Och nu är det kväll.
Ska du inte stanna hos oss
och dricka te?
Kan jag få lite bröd..?
Herre Gud!
Det är ju...
Jesus!
Vad var det som hände egentligen?
Och vad betyder det nu efteråt?
Kan du säga det,
du medvandrare,
hur kunde det gå så illa?
Vi är några som är på väg bort från staden
till byn där borta.
Vad tror du?
Medvandraren verkar påläst.
Förklarar sammanhangen,
visar på nya perspektiv.
Misslyckandet, var det meningen?
Tillfångatagandet?
Avrättningen?
Jesaja 53.
Ja möjligen.
Kanske det var han.
Och nu är det kväll.
Ska du inte stanna hos oss
och dricka te?
Kan jag få lite bröd..?
Herre Gud!
Det är ju...
Jesus!
04 april 2010
Påskdag
Upp min tunga att lovsjunga..!
Jag står i domkyrkan och sjunger för full hals.
Ännu ett år med den kära påskpsalmen.
Kristus är uppstånden och det ska vi fira.
Han ur griften efter skriften nu i ära träder fram.
I minnet förs jag till skoltiden och Högsjö kyrkas orgelpall där jag spelar Upp min tunga under ett kyrkospel.
Jag förs till Uppsala domkyrka och högtidliga hymner med domkyrkokören.
Till Fredrika kyrka där jag står med gitarr på magen och vi sjunger Dina händer är fulla av blommor så att taket lyfter.
Till Njombe i Tanzania, där kyrkan är knökfull även under den tredje påskgudstjänsten på raken.
Jag är i den lilla cirkelrunda Västerslättskyrkan i Umeå, där Jesu närvaro är så stark.
Och åter i Högsjö och dess härliga påskvandringar för tio år sedan.
Upp min tunga att lovsjunga hjälten som på korsets stam
för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften efter skriften nu i ära träder fram.
Vi förlossas, ormen krossas. Avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.
Jag ser ormen alldeles framför bilen.
Det är mörk kväll i Afrika. Vi måste skicka hem vår sjuka flicka till Sverige för vård och kör in på vår väns gård för att berätta det och be honom följa med till Dar es Salaam. På uppfarten till hans gård ligger en orm, en puffadder helt stilla. Ute på vägen går ungdomar i mörkret till och från byn. Jag blir varse ormen i ljuset från strålkastarna och kör över den flera gånger tills den är oskadliggjord.
Det blir till ett hoppfullt tecken inför vår sjukresa med dottern.
Vi förlossas, ormen krossas.
Kristus har segrat. Det här ska nog gå bra.
Och det gjorde det.
Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet.
Prisa Anden som vid handen förer oss till salighet.
Under psalmen har fem kvinnor gått i evangelieprocessionen ner i domkyrkan för att läsa påskevangeliet. Precis som de första kvinnorna kom till graven för snart två tusen år sedan.
Och de berättar för oss det oerhörda, omöjliga, oemotståndliga:
Att Kristus är uppstånden!
Jag står i domkyrkan och sjunger för full hals.
Ännu ett år med den kära påskpsalmen.
Kristus är uppstånden och det ska vi fira.
Han ur griften efter skriften nu i ära träder fram.
I minnet förs jag till skoltiden och Högsjö kyrkas orgelpall där jag spelar Upp min tunga under ett kyrkospel.
Jag förs till Uppsala domkyrka och högtidliga hymner med domkyrkokören.
Till Fredrika kyrka där jag står med gitarr på magen och vi sjunger Dina händer är fulla av blommor så att taket lyfter.
Till Njombe i Tanzania, där kyrkan är knökfull även under den tredje påskgudstjänsten på raken.
Jag är i den lilla cirkelrunda Västerslättskyrkan i Umeå, där Jesu närvaro är så stark.
Och åter i Högsjö och dess härliga påskvandringar för tio år sedan.
Upp min tunga att lovsjunga hjälten som på korsets stam
för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften efter skriften nu i ära träder fram.
Vi förlossas, ormen krossas. Avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.
Jag ser ormen alldeles framför bilen.
Det är mörk kväll i Afrika. Vi måste skicka hem vår sjuka flicka till Sverige för vård och kör in på vår väns gård för att berätta det och be honom följa med till Dar es Salaam. På uppfarten till hans gård ligger en orm, en puffadder helt stilla. Ute på vägen går ungdomar i mörkret till och från byn. Jag blir varse ormen i ljuset från strålkastarna och kör över den flera gånger tills den är oskadliggjord.
Det blir till ett hoppfullt tecken inför vår sjukresa med dottern.
Vi förlossas, ormen krossas.
Kristus har segrat. Det här ska nog gå bra.
Och det gjorde det.
Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet.
Prisa Anden som vid handen förer oss till salighet.
Under psalmen har fem kvinnor gått i evangelieprocessionen ner i domkyrkan för att läsa påskevangeliet. Precis som de första kvinnorna kom till graven för snart två tusen år sedan.
Och de berättar för oss det oerhörda, omöjliga, oemotståndliga:
Att Kristus är uppstånden!
03 april 2010
Jesus död..?
Jesus är död.
Eller..?
Idag i alla fall.
Och lärjungarna grubblar över vad som hänt.
Hans död måste betyda något speciellt, så underlig som den blev,
med jordbävning och mörker och allt.
Än idag grubblar vi.
Däremellan låtsas vi vara självsäkra i vår tro.
Är han ännu död och borta, eller är han levande och här?
Hans död,
var den ett offer för synder
som ger oss evig förlåtelse?
Var den en gudomlig identifikation med människans lidande,
en solidaritetshandling
för att ingen ensamhet skall finnas mer här på jorden?
Eller var den ett tyst nedstigande i det oundvikliga
för att besegra den siste svåre fienden till livet?
Tolkningarna är många liksom åren som gått.
Men detta blir riktigt intressant, för att inte säga relevant
först
om han har uppstått från de döda.
Annars är det bara
historia.
Om ens det.
Eller..?
Idag i alla fall.
Och lärjungarna grubblar över vad som hänt.
Hans död måste betyda något speciellt, så underlig som den blev,
med jordbävning och mörker och allt.
Än idag grubblar vi.
Däremellan låtsas vi vara självsäkra i vår tro.
Är han ännu död och borta, eller är han levande och här?
Hans död,
var den ett offer för synder
som ger oss evig förlåtelse?
Var den en gudomlig identifikation med människans lidande,
en solidaritetshandling
för att ingen ensamhet skall finnas mer här på jorden?
Eller var den ett tyst nedstigande i det oundvikliga
för att besegra den siste svåre fienden till livet?
Tolkningarna är många liksom åren som gått.
Men detta blir riktigt intressant, för att inte säga relevant
först
om han har uppstått från de döda.
Annars är det bara
historia.
Om ens det.
02 april 2010
Vårtecken
Idag kom ett vårtecken flygande över stan.
Två sångsvanar passerade ovan hustaken
ivrigt pratande om sin fjällresa.
Och nu smälter det frusna.
Äntligen.
April!
Två sångsvanar passerade ovan hustaken
ivrigt pratande om sin fjällresa.
Och nu smälter det frusna.
Äntligen.
April!
01 april 2010
Skärtorsdag 2010
Vilken stark skärtorsdagsmässa!
Urtrött efter allt bärande av lådor är jag tvehågsen till att gå i kyrkan ikväll.
Men jag går dit, och nu är jag glad för det.
Några höjdpunkter:
Processionen blir stark för mig.
Jesus Kristus, symboliserad av processionskorset, kommer in i kyrkan, kommer till vår gudstjänst för att möta oss och välsigna oss. Men ikväll på Skärtorsdag kommer han in till sitt lidande: "Du som gick före oss längst in i ångesten, hjälp oss att finna dig, Herre i mörkret..."
Biskop Tuulikkis predikan: Ger en tankeställare kring rasismen, och huruvida den finns i oss. Men särskilt starkt blir det hon säger, att uttrycket Kristi kropp och blod för en jude har samma betydelse som vårt västerländska kropp och själ. Enligt judiskt tänkande bor själen i blodet. Så när Jesus säger att vi i nattvarden får del av Kristi kropp och blod, så menar han att han är vekligen närvarande och möter oss med hela sin varelse till kropp och själ.
Organistens postludium: Altaret kläds av, ljusen släcks, allt medan Psaltaren 22 läses och domkyrkoorganisten improviserar på stora orgeln. När hela kyrkan är naken och mörklagd, slutar hans postludium med att han slår av strömmen och slutackordet dör ut. En stark illustration till kvällens oerhörda budskap: Allt hopp är ute. Nu gäller bara ångest och död. Men Jesus delar också det med oss.
Det blir alltså ingen utgångsprocession. Lärjungarna får klara sig själva bäst dom kan i mörkret, nu när Jesus blivit tillfångatagen. Tagna av det starka symbolspråket går vi tysta ut i natten. Och även där, på kyrktrappan, talar tystnaden ur psalm 74: "Du som går före oss ut i en trasig värld, sänd oss med fred och bröd, Herre i världen."
Tack! Det här behövde jag.
Urtrött efter allt bärande av lådor är jag tvehågsen till att gå i kyrkan ikväll.
Men jag går dit, och nu är jag glad för det.
Några höjdpunkter:
Processionen blir stark för mig.
Jesus Kristus, symboliserad av processionskorset, kommer in i kyrkan, kommer till vår gudstjänst för att möta oss och välsigna oss. Men ikväll på Skärtorsdag kommer han in till sitt lidande: "Du som gick före oss längst in i ångesten, hjälp oss att finna dig, Herre i mörkret..."
Biskop Tuulikkis predikan: Ger en tankeställare kring rasismen, och huruvida den finns i oss. Men särskilt starkt blir det hon säger, att uttrycket Kristi kropp och blod för en jude har samma betydelse som vårt västerländska kropp och själ. Enligt judiskt tänkande bor själen i blodet. Så när Jesus säger att vi i nattvarden får del av Kristi kropp och blod, så menar han att han är vekligen närvarande och möter oss med hela sin varelse till kropp och själ.
Organistens postludium: Altaret kläds av, ljusen släcks, allt medan Psaltaren 22 läses och domkyrkoorganisten improviserar på stora orgeln. När hela kyrkan är naken och mörklagd, slutar hans postludium med att han slår av strömmen och slutackordet dör ut. En stark illustration till kvällens oerhörda budskap: Allt hopp är ute. Nu gäller bara ångest och död. Men Jesus delar också det med oss.
Det blir alltså ingen utgångsprocession. Lärjungarna får klara sig själva bäst dom kan i mörkret, nu när Jesus blivit tillfångatagen. Tagna av det starka symbolspråket går vi tysta ut i natten. Och även där, på kyrktrappan, talar tystnaden ur psalm 74: "Du som går före oss ut i en trasig värld, sänd oss med fred och bröd, Herre i världen."
Tack! Det här behövde jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)