En aning av evighet

Äntligen gudstjänst igen!
Det har varit lite si och så med det i sommar.
Men idag är det åter domkyrkan som gäller.

Jag har till uppgift att fixa ett enkelt kyrkkaffe på kyrkbacken
och har fullt schå med det timmen före högmässan.
Men sedan ringer kyrkklockorna och det hela börjar.

Ett sextiotal har kommit för att söka Gud.
Och Gud är där.
Undrar om vi ser det?

Med gudstjänster är det så olika.
Man fokuserar olika saker varje söndag.
Det är en del av liturgins rikedom.

Förutom predikan som idag är rannsakande och bra
känner jag att förbönen talar så starkt.
Alltså den s.k. kyrkans förbön som beds efter predikan och före nattvarden.

Kyrkans förbön är för mig en viktig del av högmässan.
Ger mig tid och ro att närma mig det heliga
och lägga fram mina egna böneämnen.

Vi ber för våra gemensamma böneämnen, kyrkan, samhället och världen.
Vi ber för Pakistans översvämningsoffer,
Vi ber för oss själva och vår kallelse att förena tro och liv, att leva enhetligt, sant.

Bönen avslutas med att vi ber för de nyligen döpta, vigda och döda.
Och när vi ber för de döda och deras sörjande,
då öppnas för mig valv på valv i den gamla katedralen.

Mina föräldrar, morfars och farfars, mina syskon, mina barn och barnbarn.
Kära ansikten som fladdrar förbi och blir välsignade.
Barnens mor och deras gamla morfar, och Åsas mor och syskon, barn och barnbarn.

Sedan, i en sekund av något slags gränsöverskridande,
ber jag för de längesedan bortgångna som jag håller på att lägga in i släktregistret,
just nu min morfars syskon, deras liv, deras efterkommande.

Eftersom bönen sker i Guds eviga nu, är det som om min bön på något sätt når dessa västerbottensbonddöttrar och -söner i det liv som de levde för hundra år sedan
och välsignar dem där och då.

Jag ber för Mammas faster Signhild, faster Anna, faster Matilda, faster Hedvig, faster Ida, faster Teresia, min morfar Willehad och hans bror Jonas.
Under bråkdelen av sekund välsignar jag dem alla och deras efterkommande.

Och det känns väldigt rätt.

Augusti

Ingen babyboom i våra holkar längre.
Ingen invasion av mygg eller bromsar eller getingar.
Inget besök längre av barn och släktingar.

Det är bestämt augusti.

Vi börjar ställa om till normalt liv igen - fast ändå inte.
Vi grillar frenetiskt för att besvärja sensommaren.
Vi plockar hallon och blåbär och även kantareller

men tänker ändå Sommar.

Vi ställer om till arbetstid och stiger upp tidigt.
Vi jobbar fast vi låtsas att vi har sommarlov.
Vi hänger oss fast vid väderleksrapporten och tar ut varje soltimme.

Men vet innerst inne att tiden är kort.
Mycket kort.
Bara idag.

Nu.

Själavård

Även en gammal bagge kan behöva klippas ibland.
Behovet kan vara stort även om det bär emot.

Latmasken och gammeladam gillade det inte.
Men känslan efter sommaren var entydig:
Jag behöver prata med en präst.

Gick till vårt avtalade möte idag
och kom därifrån en och en halv timme senare
utan besvärande svettig ull.

Tack!

Åter på jobbet

Alltså. Här glider man in i fikarummet kl 9.30 iförd sommarens nya ljusa byxor och vita skjorta och med höga mungipor och d:o förväntningar inför återseendet av arbetskamraterna. Och där är det som vanligt, prat och skratt och Hans och Lena i högform vid var sitt bord. Dvs mycket trivsamt.
Dock, ingen märker min stolta snygga entré. Ingen gör vågen. Jag glider in så lätt och så smidigt i mina ursnygga blå sommarskor att man nog tror att jag jobbat länge sedan semestern. Ack vilket öde.
Så varför spänna sig och komma till jobbet i sommarstassen..?
I morgon tar jag smutsigjeansen och den slitna prästskjortan tror jag...

Blåbär

Sista semesterdagen,
lite grådaggregnsdrypande efter gårdagens skyfall.
Jag går ut i skogen ovanför vårt radhusområde
och andas in den svenska efterregnsdoften.
Barren har lagt sig i prydliga rader av regnet.
Här och där vittnar små minierosioner om hur det flödade igår.

Jag följer elljusspåret med en röd bytta i handen till ett bra ställe. Där är blåbären stora och hänger nästan i klasar. Över riset ligger små vackra vattenskimrande spindelnät liksom för att skydda mot intrång. Jag försöker plocka in under näten utan att sabba, men till slut kommer spindeln och jag överens om det blir sabb i alla fall, och att han nog kan svänga ihop ett nytt nät rätt så fort.

Plocka bär, det är att böja rygg, böja knän, stå lutad och halvsitta när ryggen börjar värka. Men jag blir så girig efter bären att att jag bestämmer mig för att dissa ryggen och träningsvärken. Och lite bråttom är det om vi ska hinna få ihop en blåbärskaka innan gästerna kommer.

Efter en halvtimmes handplockning är byttan halvfull och jag får slita mig från blåbärsskogen med dess regnvackra dager och våta dofter. Rätar försiktigt upp min nonchalerade rygg, unnar mig ett blåbär och börjar stega hemåt.
Kakan är räddad.

Släktingar

Har ikväll suttit med mitt släktregister och fört in drygt femtio nya släktingar på min mors sida. Och när det är gjort räknar jag ut att de yngsta av dem, Jon, Freja, Eira, Viktor och Axel är femt-männingar (säger man så?)med mina barnbarn.
Tanken svindlar. Tro om de liknar Edith, Ture och Elsa något..?

Värk!

Sitter här med värkande muskler i hela kroppen.
Går styv och stel som en gubbe.
Okeydå - en mycket gammal gubbe...
Oerhört smärtsam men nöjd.

Sommarens värsta utmaning är avklarad.
Dvs altanen är fixad, den som jag skrev så mycket om i fjol sommar.
Nu spände den helt ohyfsat uppåt i ena änden och krävde omedelbara åtgärder.
Hela sommaren krävde den det. Hela sommaren har vi fikat och solat och ungåtts i uppförsbacke.
Och tiden har krympt för varje dag.

Nåväl. Detta nödvändiga tortyrliknande nöje genomled jag således igår kl 8-17,
krypande och krälande ovan och under verandan till hustruns benägna uppmuntringar, vätskekontroller och löften om en god middag sen.
Skruvade loss hur många skruvar som helst, varav säkert tjugotre procent hade gått av under vinterkölden. Grävde upp plintar, hämtade domkraften och hissade upp och hissade ner, pallade upp och släppte ner och kollade med vattenpasset. Lade på plank igen och skruvade i hur många skruvar som helst medelst femtusentvåhundrasextio knäböjningar säkert!

Men!

Nu!
är
den
förbaskade
altanen
vågrät
igen.
Alltså!

Så nu kan jag kanske börja visa omvärlden lite uppmärksamhet igen.
Har förresten inget val, för semestern är strax slut.
Men vad gör det att tiden är ute och att kroppen värker,
när tillvaron nu är vågrät igen..?

Sommarlov

Sova länge
Glömma väckarn
Vila länge

Äga tiden
Äga dagen
Vägra striden

Möta kära
Äta prata
Vara nära

Bloggsemester?

Jag är inte säker på att jag kommer att blogga så mycket i sommar.
Om det rinner till så hör ni av mig,
men jag tror jag skall unna mig lite bloggsemester också.

Vill bara tala om att jag ikväll
tillsammans med min hund
har premiärbadat i vår sjö.

Det gav mersmak
helt klart.

Tyckte hunden också.

Semester!

Det här är en dag som jag sett fram emot.
Dagen S som i semester!
Lika underbar varje år.

Ut till Överskog,
till bäcken och fåglarna,
till gräsmattan och sjöglimten.

Till det som bara har med mig/oss att göra.
Och detta tillstånd ska om jag räknat rätt
vara i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Tack.
Tack!
TACK!

Ten minutes to landing

Av personliga skäl bestämde jag mig för att avstå sista tjänsteresan inför semestern.
Så nu har jag bara en dag kvar. Det känns bra. Mycket bra.
Det finns en trötthet som bara solen kan bota,
och det finns faktiskt annat i livet än Svenska kyrkan.
Det finns behov av arbete på hus och hem och av andlig vila och reflektion,
av att träffa barn och barnbarn, och att spela piano nån regnig dag.
Kort sagt, jag är less och vill göra annat nu tills blåbären är mogna.
Så i morgon rätar jag upp stolsryggen och fäller ihop skrivbordet och spänner loss selen. För det är dags för touchdown, inte i Wien och Slovakien som tänkt var, men i sommarlovet.

Bibelhälsning

I min bibelläsning har jag ikväll kommit till Psalt 119 och till Klagovisorna 3 och till Johannesevangeliets 18:e kapitel.
Jag saxar ur kapitlen det som känns starkast för mig, som en hälsning till dig.

Min andel är Herren, jag lovar att lyda dina ord.
Jag vädjar till dig av hela mitt hjärta,
visa mig nåd, som du har lovat.
Jag tänker på hur jag levt mitt liv
och söker mig till dina lagbud.
Psalt 119:57-59

Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.

Heren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
Klag 3:22-27

Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?"
Joh 18:37-38

Frälsarkransen

Idag har jag deltagit i en Frälsarkrans-grupp. Domkyrkoförsamlingens frälsarkransgrupp hade sin terminsavslutning ute vid vår stuga. Det är en böne- och samtalsgrupp som möts varje vecka. Jag stod för marktjänsten ledig som jag var. Vädret var nådigt, mycket nådigt. De nio damerna kunde sitta ute hela tiden.

Jag har inte själv använt Frälsarkransen så mycket, men har den ofta med mig och tar fram den ibland. Dock har jag hittills inte förmått mig att bära den som armband. Jag är inte riktigt där ännu. Upplever armbandet lite tjejigt och inte särskilt snyggt. Jag får nog jobba med mina fördomar lite om jag ska klara det.
I alla fall fascineras jag av att så många människor blir välsignade av detta lilla lutherska radband. Det är uppfunnet av biskopen em. Martin Lönnebo och säljs via Verbum. Jag gillar den enkla pedagogiken och den djupa tanken i kombination.
Det säljs en mängd böcker kring Frälsarkransen som ska hjälpa oss att upptäcka nya samband, nya vägar för tanke och bön.
Dessutom fungerar det missionerande, alltså gränsöverskridande. Många som ser bandet blir nyfikna och börjar fråga. Det är ett argument för en gammal missionär. Så vem vet, rätt vad det är får ni se mig iklädd Frälsarkransen. I så fall blir det inte för att jag tycker armbandet är snyggt eller manligt eller för att jag anlagt en ny image. Det blir för att det ska hjälpa mig komma ihåg att leva mitt liv i bön.
Vi får se. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.

Du hittar Frälsarkransen här.

Stuga, hallå!

Snart vet jag allt om varenda stuga på västkusten, iaf runt Kungsbacka. Vi söker febrilt efter en stuga en vecka då vi ska hälsa på dotter och måg där nere. Under kvällen har vi flängt runt på nätet mellan Onsala, Särö, Åsa, Frillesås och Lygnern och tittat in i stuga efter stuga på jakt efter en veckas avkoppling nära havet.

Som Hylands ABC-bok rimmade på bokstaven Ö:
Övertid är fritidssjå för att tid till fritid få.

Hoppas vi hittar nåt, för det är bara en vecka kvar tills semestern bryter ut.
Men varför göra sig bekymmer? Det finns ju alltid tält...

Scheisskommando

Stuglivet är mångsidigt. Ger mig härliga stunder på altanen med blicken svepande över midsommargrönskan och våra fågelholkar. Ger tillfälle till djupsinniga bloggsamtal kring livets stora frågor med andra sommarfilosofer. Ger många långa matkvällar med grillat och grillat och åter grillat. Dessutom matjessill och lilla pärlan på midsommarafton.
Stuglivet ger motionspass som heter duga, som idag då hela gräsmattan behövde klippas i solskenet. Jag halvsprang dessutom för att hinna göra hela jobbet före soppatorsken. Det är en sport jag har. Jag vann idag och fick därmed min dagliga dos hjärtgympa. Härligt.
Eller bara stå där med vattenslangen vid rabatten utan en enda tanke i skallen, bara: Nu vattnar jag rosorna, och nu vattnar jag tagetesen. Och nu kliar jag bort en mygga från fötterna. Det är sköna stugupplevelser.

Men sen bjuder stuglivet på förfärliga utmaningar också. Svåra psyktester. Idag var det dags för Scheisskommando. I Auschwitz fanns det en grupp fångar som hade förmånen att få tillhöra dass-städarkompaniet, Scheisskommando. Skötte dom jobbet oklanderligt och utan att klaga, så fick dom leva längre.
Jag hade gruvat mig länge nog. Nu gick det inte längre. Vår separett-toastol måste tömmas och rengöras. Jag behöver kanske inte gå in på detaljerna, men kan säga att det var minsann inte bara att hålla för näsan och lyfta bort en säck samt sätta dit en ny och sedan andas igen. Nehej, mina ögon såg att hela åbäket till avträde behövde rengöras. Så det var bara att gilla läget. A man 's got to do what a man 's got to do. Så jag tog på mig fångtröjan och gick med stolthet in i Scheisskommando-rollen. Buren av min salig moders städ-ursinnesblick gnodde jag till dess hela jädra stolen sken som solen. Vi pratar alltså klinisk noggrannhet här.
Rent vart det, sen får kommunen ta hand om skiten.
Så är det och så får det bli som meteorologen brukar säga.

Då föredrar jag dom poetiska stunderna, dom filosofiska, dom teologiska, dom grilldoftande, rosdoftande, dom naturlyriska.
Men naturen har tyvärr såna här sidor också.
Scheisse!

Midsommargudstjänst

Vi gör som vi brukar på midsommardagen. Åker till Högsjö gamla kyrka för en av årets höjdpunkter, den traditionella midsommargudstjänsten med många kära högsjöbor, med Högjsö kyrkokör och med det goda kyrkkaffet efteråt i hembygdsgården.
Det är bara det att vi är helt fel ute, helt fel. Utanför den gamla medeltidskyrkan står bara fyra kyrkobesökare, och snart är vi sex vilsna som står där och kliar oss i huvudet medan klockan går mot elva. Kyrkan är visserligen öppen, men där syns inte skymten av någon midsommardagshöjdare. Ingen präst, ingen kantor, kör eller vaktmästare och inga förväntansfulla högsjöbor. Jag ringer till alla jag känner men ingen verkar hemma eller vaken än. Vad det inte idag som kyrkvaktmästaren Anders B skulle avtackas? Det stod ju på affischen. Vi fattar inget. Till slut får jag tag på Karin F som säger att årets midsommargudstjänst blir först i morgon. Det står söndag 27/6 i all annonsering, säger Karin, även på affischen. Okey, då vet vi. Vi har tydligen läst på dåligt. Det är i morgon som Anders skall avtackas, kyrkokören sjunga och alla högsjöbor komma... Men då kan inte vi komma tyvärr.
Vi sex ser på varandra och beslutet känns självklart. Vi har ju två högsjöbor ibland oss, Marianne N och hennes vänninna. Vi har minst en präst, nämligen prosten Hans M, vi har en kantor, en diakon och en församlingsvärdinna. Så vi har egentligen allt för att kunna fira midsommardagsgudstjänst i Högsjö gamla kyrka.
Vi går in och tänder ljusen, ringer till gudstjänst och börjar, utan vare sig handbok eller koralbok. Men psalmböcker finns det gott om. Jag tar en psalmbok, äntrar orgelläktaren och trycker igång det gamla orgelverket samt slår upp I denna ljuva sommartid. Hans leder gudstjänsten och improviserar ungefär enligt ordningen för Söndagsgudstjänst. Det blir fint. Vi sjunger allt vad vi kan och fyller kyrkan med I denna ljuva, O store Gud och En vänlig grönskas rika dräkt. Den lilla församlingen ansvarar för olika delar, textläsningar och böner. Prosten predikar om att Johannes döparen vill få oss att lyfta blicken från den förgängliga skönheten till den oförgängliga. Vid gudstjänstens slut får vi Guds välsignelse uttalad över oss innan vi sjunger slutpsalmen.
Det blir en härlig liten stund med bara sex personer men med hela den himmelska härskaran. Och i den stora kören tycker jag mig känna igen många kära röster från Högsjö kyrkokör genom åren: Mamma och Pappa förstås, men också tant Gertrud S , Inga-May W, Betty N, Agnes U, Lilly N, Olle L, Nanna och Bernhard S för att bara nämna några. Och Svea M, den senaste högsjösångaren som gått in i den eviga midsommaren.
Ute skiner solen över Mörtsjön och Gamla vallen.
Tack Högsjö.

Midsommarafton

Idag tar jag paus från djupa tankar.
Idag vilar jag i naturens famn och funderar inte så mycket.
Idag är det midsommarafton.

Den blomstertid nu kommer...

Fler frågor

Tack bloggvänner för era kloka kommentarer. Roligt att filosofera med er.

Utifrån gårdagen tänker jag vidare. Det är helt rätt att Gud, om Gud finns, finns i det som är, jag menar verkligen är, själva verkligheten. Dvs inte främst i våra föreställningar, teorier, teologier, gudstjänster, böner, sakrament, sådant vi håller heligt. För sådant har ändrats, men Gud är en och densamme och Är I Verkligheten.

Jorden är rund, det är verkligt. Ändå trodde varken Abraham, Isak eller Jakob, varken Saul, David eller Salomo, varken Jesus, Petrus eller Paulus på det som var verkligt, det som Gud faktiskt hade skapat åt dem som livsbetingelse. Först 1500 år senare började det hävdas av mänsklig forskning, det som Gud vetat hela tiden men som människan ännu ej hade upptäckt.
För mig har det alltid känts tröstande att Gud vetat hela tiden att jorden är rund, fastän Bibelns världsbild räknar med att jorden är platt. Det är som om det fortfarande pågår en uppenbarelse, en forskningens, vetandets uppenbarelse. Och enligt den har många av kyrkans dogmer och världsbilder och etiska grundvalar fått ge vika. Ska vi se det som bakslag för kyrkan? Eller som: Aha, ännu något som vi får veta av Guds hemligheter..!

Men vart tar då den särskilda uppenbarelsen vägen? Den som Nya testamentets apostlar vittnat om, att Gud sände sin son till jorden för att leva vårt liv och dö vår död till försoning för våra synder och sen göra det omöjliga möjligt, nämligen att uppstå från de döda för att ge oss hopp inför vår egen dödlighet.
Står de här synsätten emot varandra, eller går de att förena? Räcker det med naturvetenskapliga landvinningar som gudsuppenbarelser? Vad finns kvar av biblisk sanning, när nästan allt "sant bibliskt", allt som kyrkan hållit för sant har visat sig ohållbart i historiens ljus?
Finns det fog för att säga att kristen tro är sannare inför de stora frågorna än annan mänsklig tanke, rit och sed ?
Hjälp mig.

Tvivel?

Är människans andlighet, hennes gudslängtan bara en enda stor projektion av hennes förtvivlan sedan hon insett sin dödlighet? Sådana tankar förföljer mig hela tiden.

Eller, kan det vara så att Jesus genom sin uppståndelse från de döda har visat att människan inte behöver projicera mer..? Att det verkligen finns något bortom blommorna och sången. En hand att hålla i inför det sista andetaget. Att det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Måste man vara säker på vad man tror bara för att man är präst?!

Eller handlar det om att jag känner avståndet långt från stiftets rena korridorer där jag rör mig till de smutsiga dödsbäddar därute där mina kollegor sitter och håller handen och ber till Gud? Och där Kristus sitter bredvid dem, sårad, avliden, men uppstånden.

Skrivbordsskivan nästa!

De här sista veckorna före semestern är både och.
Å ena sidan är jag trött och less så in i bängen, å andra sidan har det lugnat ner sig så att jag kan jobba utan stress. Hinner med mina uppgifter och kan varva ner emot semestern. Ganska priviligierat egentligen.

Att tänka på semestern känns också lite ambivalent. Det ska bli enormt skönt.
Men jag fått en tråkig diagnos.
På min altan vid stugan alltså. Den måste grävas om, alla sex plintarna måste djupare ner och isoleras. Och jag som ävlades så omåttligt med den ifjol. Trogna läsare kanske minns de svettiga referaten. Jag tog i alla fall emot det svåra beskedet med fattning tyckte jag, hade flera vänner omkring mig i fikarummet som höll handen och svalkade min panna.

Men ändå - jag räknar dagarna. En och en halv vecka kvar. Vill bara vara ledig och sova middag och glömma jobbet och gå i pension och sluta prästera och inte göra nånting annat än städa huset, laga god mat och ägna mig åt musik och släktforskning.
Så det är nog dags för semester nu.

Som delmål har jag satt att den här veckan jobba mig ner bland alla papper till skrivbordsskivan. Är snart där faktiskt. Såg en skymt av den idag.
I morgon tar jag den! Och dammas ska den.
Sen är det stugan och midsommar som gäller.