- Vi åker nu rakt ned mot stan. Till vänster ser du ICA Norrhallen, vår närmsta affär. Ner för backen, och nu svänger vi ut på gamla E4:an, kör över järnvägen, sen vänster. Här måste man komma ihåg väjningsplikten för mötande trafik som ska ut på E4. Till höger ser du Spiran, där vi lämnade hyrbilen igår. På vänster hand har du buss- och järnvägsstationen om du får lappsjuka. Och där bortom ligger Coop Forum och OK där vi tankade upp bilen.
Här vid järnvägsstationen svänger vi höger in på Härnösands huvudgata. Den heter Nybrogatan och går över sundet upp på ön, den del av staden som ligger på Härnön. Men innan dess har du här till vänster det gamla tingshuset, ett mycket vackert hus som nu är helt tomt tyvärr.
- Lidl, hör jag från vår unge släkting. Tonfallet är lätt misstroget. Mc Donalds kommenterar han inte ens.
- Ja, där ligger Lidl, men för länge sedan låg här imponerande fartygsvarv. Härnösand har alltid haft en mycket fin naturlig och djup hamn.
Sedan vi passerat Nybron hör jag honom i livligare ton notera att han ser ett kondis, Wirströms.
- Ja, det är mysigt, och här uppe har du Waynes Coffee på Storgatan. Storgatan är stans affärsgata och går ända ner till trafikljusen mot södra utfarten. Till höger ser du nu Rådhuset, stans och kanske Norrlands första gymnasium en gång.
Nu svänger vi höger ner mot våra jobb. Det där blå huset är kommunhuset, och bakom det har vi det gula stiftskansliet. Åsa och jag jobbar faktiskt i samma hus. Om vi svänger runt hörnet så här, in på Trädgårdsgatan, ser du skylten med Härnösands stift, och på fönsterna på gatuplanet står det Café Trädgårn. Det är kommunens och kyrkans gemensamma integrationscafé, där Åsa alltså är föreståndare. Där får du stans billigaste fika, kaffe för 5 kr och en ostfralla för 10.
Och rakt där nere kan du se torget med landshövdingens residens. Där är downtown Härnösand typ. Vi kör runt domkyrkan, och där ser vi den vita församlingsgården med pastorsexpeditionen, där Åsa också jobbar. Själva domkyrkan tar vi en annan dag, visst.
Nu ska vi åka upp på vårt utkiksberg. Det heter Vårdkasberget och för att komma dit svänger vi vänster så här i rondellen och kör längs Hovsgatan. Det där tegelhuset är Kristinaskolan, norra Sveriges enda skola för döva. Och där uppe i backen ser du en gul jättekasern. Det var på min tid Vanföreanstalten. Dit åkte jag och fick hålfotsinlägg så jag kunde börja springa. Nu är det Landsarkivet, där alla kyrkböcker finns för den som vill släktforska.
Nu bär det uppför och uppför, och vägen blir så småningom grusig, smal och brant.
Nu är vi uppe. Här uppe har vi hela Norrlands Aten för våra fötter. Det här utkikstornet står med sina ben i de fyra väderstrecken. Och här börjar slalombacken, Härnösands Alpina Center bevars. Där nere ser du Domkyrkan, och landsarkivet, och huset med ett vitt torn där borta är Landgrenskolan, läroverket där jag tog studenten. Nu är det en högstadieskola. Och tegeltornet bortom det tillhör den nedlagda tobaksfabriken.
I väster ser du E4 dra upp, genom och ut ur stan.
Kan du se var vi bor? Ja det är rätt. Man kan ana den gula och den röda sidan av Furuvägens radhus där uppe vid skogen.
Längs E4 söderut ligger det gamla fängelset, det vita sjukhuset, Kiörningskolan som länge var folkskollärarseminarium men nu är en högstadieskola. Och där bredvid ligger Vårsta diakonigård där Åsa har läst till diakon.
Vänder vi oss om åt öster här uppe i tornet, så får vi världens havsutsikt, eller hur? Nästan 180 grader hav, från den branta ön Högbonden däruppe i norr, ner till Brämön i söder. Helt magnifikt. Man glömmer lätt att Härnösand ligger så helt nära Bottenhavet. Här nere genom Södra sundet kom 1721 en rysk expeditionsstyrka och plundrade och brände vår stad och kyrkorna här runtomkring. Nu är det mycket fredligt här, nog så fridfullt ibland.
Men det är en mycket vacker och trevlig stad tycker vi. Vi trivs här.
Ja, det var det, det. Nu vet du var du har Härnösand. Hoppas du hittar nu.
Nu far vi och visar var Kristina bor, okey? Och sen åker vi ut till vår stuga. Den ligger förresten där borta i norr där de stora vindsnurrorna står.
Så härmed avslutar vi vår stadsrundtur.
Vi tackar för visat intresse.
17 oktober 2010
15 oktober 2010
Musikresa
Gårdagen handlade för min del om en resa från Härnösand till Södra Sverige. I en hyrbil tog jag mig ned genom Sverige till Kalmar för att hämta upp P som nu har pluggat klart där.
När jag ska iväg på sådana här långresor vill jag vara välplanerad och tidigt ute. Således packade jag allt kvällen före, laddade t.o.m. kaffebryggaren och plockade fram termos och vattenflaskor och bredde mackor.
Tog också fram en packe CD-skivor som sällskap på resan. Det är inte ofta jag sitter ner och lyssnar till musik numera. Men under resan igår gjorde jag det.
Avfärd kl 05.10 i nattmörkret. Efter Sundsvall lyssnar jag till de två första skivorna innehållande Bachs underbara h-mollmässa medan dagen gryr omkring mig. Med Bach piggnar man till. Med Bach blir det struktur och stadga på dagen. Och mässan räcker länge, ända ned till Tönnebro nånstans. Där blir det Amen till slut.
Mellan Gävle och Uppsala sätter jag på Beatles, allt ifrån Love me do till A long and winding road. Den musiken passar ungdomsstaden och jag vinkar från E4 till mina barn och barnbarn. Har inte tid med dem idag. Ska till Kalmar which means 85 mil från start till mål.
Närmar mig Stockholm och fastnar i världens bilkö. Då kommer mig Keith Jarret till hjälp. Medan jag kryper fram billängd för billängd fascineras jag åt hans pianotrollkonster. De två skivorna med honom tar mig ända till Södertälje.
Så småningom kommer jag in i Östergötland. Där är det så vackert att jag tar fram Mozarts klarinettkonsert och låter den måla naturscenerierna A-dur. Vackert, vackert. Mycket vackert.
Vid Norrköping tar jag av från E4 in på E22 och kör förbi Söderköping, Västervik, Oskarshamn, och varför kommer aldrig Kalmar..?? Ryggen hör av sig och vill stiga av, och längre väg har jag aldrig sett. Jag sätter på Michael Jacksons Bad i ren protest. Den gör gott och får mig att orka. Man somnar ju inte precis till I’m bad, I’m bad. You know it, you know it.
Till slut närmar jag mig resans mål. Nu är det bara nån mil kval. Då sätter jag på dagens sista skiva, och med ett stort leende glider jag in i Kalmar till tonerna av Mozarts Exultate, jubilate.
Klockrent.
När jag ska iväg på sådana här långresor vill jag vara välplanerad och tidigt ute. Således packade jag allt kvällen före, laddade t.o.m. kaffebryggaren och plockade fram termos och vattenflaskor och bredde mackor.
Tog också fram en packe CD-skivor som sällskap på resan. Det är inte ofta jag sitter ner och lyssnar till musik numera. Men under resan igår gjorde jag det.
Avfärd kl 05.10 i nattmörkret. Efter Sundsvall lyssnar jag till de två första skivorna innehållande Bachs underbara h-mollmässa medan dagen gryr omkring mig. Med Bach piggnar man till. Med Bach blir det struktur och stadga på dagen. Och mässan räcker länge, ända ned till Tönnebro nånstans. Där blir det Amen till slut.
Mellan Gävle och Uppsala sätter jag på Beatles, allt ifrån Love me do till A long and winding road. Den musiken passar ungdomsstaden och jag vinkar från E4 till mina barn och barnbarn. Har inte tid med dem idag. Ska till Kalmar which means 85 mil från start till mål.
Närmar mig Stockholm och fastnar i världens bilkö. Då kommer mig Keith Jarret till hjälp. Medan jag kryper fram billängd för billängd fascineras jag åt hans pianotrollkonster. De två skivorna med honom tar mig ända till Södertälje.
Så småningom kommer jag in i Östergötland. Där är det så vackert att jag tar fram Mozarts klarinettkonsert och låter den måla naturscenerierna A-dur. Vackert, vackert. Mycket vackert.
Vid Norrköping tar jag av från E4 in på E22 och kör förbi Söderköping, Västervik, Oskarshamn, och varför kommer aldrig Kalmar..?? Ryggen hör av sig och vill stiga av, och längre väg har jag aldrig sett. Jag sätter på Michael Jacksons Bad i ren protest. Den gör gott och får mig att orka. Man somnar ju inte precis till I’m bad, I’m bad. You know it, you know it.
Till slut närmar jag mig resans mål. Nu är det bara nån mil kval. Då sätter jag på dagens sista skiva, och med ett stort leende glider jag in i Kalmar till tonerna av Mozarts Exultate, jubilate.
Klockrent.
13 oktober 2010
Gruvarbetarna
I Chile föder Moder jord just nu fram
trettiofem barn ur sitt sköte.
Välkomna till världen!
Välkomna till ljuset!
trettiofem barn ur sitt sköte.
Välkomna till världen!
Välkomna till ljuset!
12 oktober 2010
Missionsmöte
Det är något visst med EFS-möten.
Annorlunda men härliga.
Vardagliga men rituella.
Evangeliska men bara nästan.
Och välsignat lekmannaledda:
-Nu sjunger vi sången 48 i Psalmboken: Vilken vän vi har i Jesus. Och jag vill bara säga att Jesus är min allra bäste vän. Alltså sången fyra åtta.
(Bara det att kalla psalmer för sånger, alltså...)
Alltså gemensam sång, inledningsord ur Bibeln, bön, dragspelsmusik, gemensam sång, dragspelsmusik, solosång, dragspelsmusik, och nu är ni väl kaffetörstiga. Men innan vi tar kaffepaus ska vi sjunga ännu en sång och ta upp kvällens kollekt, som inte ska stanna här hos oss, för det är en missionskollekt. Vi tackar för att du ger det du kan och vill. Vi sjunger sången 235, Som en härlig gudomskälla, sången två tre fem, medan vi tar upp vår kollekt.
Och Britt slår sig vant ned vid pianot, Elon och Ulla greppar sina gitarrer och de två dragspelarna sina bälgar. Och sen är det Pärleporten som gäller medan kaffedoften kittlar i näsan.
Ängekyrkan proppfull med stans pensionärer, och folk från Bollsta, Nordingrå och Gud vet varifrån. Inbjudarna måste ha trugat hit hela sin bekantskapskrets.
Lång, lång kö till kaffebordet, och kaffe och smörgås och den lilla kakan som Ulla bakat.
Sen åter in i kyrksalen för lite mer dragspel och en avslutande andakt och tack för att ni kom, och tack till kvällens inbjudare, och varmt tack till våra dragspelspojkar!
Sorl och handslag och kappan på och tack då.
I köket dånar diskmaskinen.
Ute virvlar lönnlöven.
Annorlunda men härliga.
Vardagliga men rituella.
Evangeliska men bara nästan.
Och välsignat lekmannaledda:
-Nu sjunger vi sången 48 i Psalmboken: Vilken vän vi har i Jesus. Och jag vill bara säga att Jesus är min allra bäste vän. Alltså sången fyra åtta.
(Bara det att kalla psalmer för sånger, alltså...)
Alltså gemensam sång, inledningsord ur Bibeln, bön, dragspelsmusik, gemensam sång, dragspelsmusik, solosång, dragspelsmusik, och nu är ni väl kaffetörstiga. Men innan vi tar kaffepaus ska vi sjunga ännu en sång och ta upp kvällens kollekt, som inte ska stanna här hos oss, för det är en missionskollekt. Vi tackar för att du ger det du kan och vill. Vi sjunger sången 235, Som en härlig gudomskälla, sången två tre fem, medan vi tar upp vår kollekt.
Och Britt slår sig vant ned vid pianot, Elon och Ulla greppar sina gitarrer och de två dragspelarna sina bälgar. Och sen är det Pärleporten som gäller medan kaffedoften kittlar i näsan.
Ängekyrkan proppfull med stans pensionärer, och folk från Bollsta, Nordingrå och Gud vet varifrån. Inbjudarna måste ha trugat hit hela sin bekantskapskrets.
Lång, lång kö till kaffebordet, och kaffe och smörgås och den lilla kakan som Ulla bakat.
Sen åter in i kyrksalen för lite mer dragspel och en avslutande andakt och tack för att ni kom, och tack till kvällens inbjudare, och varmt tack till våra dragspelspojkar!
Sorl och handslag och kappan på och tack då.
I köket dånar diskmaskinen.
Ute virvlar lönnlöven.
10 oktober 2010
Lennart!
Lennart,
Vi har tagit farväl av dig i helgen.
Lagt vår blomma vid din kista.
Fattar inte vad som hände dig där ute på bryggan.
Nu är du borta, inte längre kvar hos oss.
Vi saknar dig.
Jag saknar dig.
Ditt självklara Hallå, när du kommer in genom dörren.
Dina beskäftiga steg över grusgången på väg till eller från garaget med ett verktyg i handen.
Din egen stund på balkongen med en bok och ett glas gott framför dig.
Du rattar kunnigt din båt över fjärden,
förbi kruttornet och Norrisund ända bort tills vi ser er egen vik.
Du girar styrbord så att storstenen är rakt akterut.
Saktar in och lägger till innanför stenpiren.
Vi är framme.
Det var där dom fann dig.
Inne i din egen hamn.
Bredvid din båt.
Färdig med alla dina projekt.
Tack Lennart, för den tid vi fick tillsammans.
Tack för din omsorg,
dina många steg hit och dit för de dina.
Tack för stilla stunder efter arbetsdagen,
stunder som jag fick med dig, på någon balkong eller altan.
Möte mellan själar,
Tankar kring syskon eller barn.
Samtal om åldern.
Om livet.
Tack för dina goda råd om ditt och datt som jag inte förstår mig på.
Vattenpass och vinklar.
Bärlinor och båt-tvätt.
Material och måleri.
Så kunnig,
så klurig,
så härligt humoristisk.
Din omsorg om de dina,
självklar och praktisk.
Du byggde och renoverade.
Sjöbod, bastu och altaner,
Och ny fasad och nya fönster på huset inne i stan.
Du hann med det du skulle.
Ordning i ekonomin,
ordning i verktygslådan.
Hela tiden med din hustru nära.
Stolt över släkten.
Mån om din svärmor.
Ängslig för barnen.
Lennart,
King of the Floor!
Den självklare festkungen.
Först och sist ute på dansgolvet.
Och ett skämt till alla och envar.
Hela tiden så glad, så nära, så levande.
Jag fattar inte att du är borta.
Hoppas att du inte är det.
Det var ju en ton i psalm 172 i fredags:
"De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
Tack, Lennart.
Vi ses där.
I dansen.
Vi har tagit farväl av dig i helgen.
Lagt vår blomma vid din kista.
Fattar inte vad som hände dig där ute på bryggan.
Nu är du borta, inte längre kvar hos oss.
Vi saknar dig.
Jag saknar dig.
Ditt självklara Hallå, när du kommer in genom dörren.
Dina beskäftiga steg över grusgången på väg till eller från garaget med ett verktyg i handen.
Din egen stund på balkongen med en bok och ett glas gott framför dig.
Du rattar kunnigt din båt över fjärden,
förbi kruttornet och Norrisund ända bort tills vi ser er egen vik.
Du girar styrbord så att storstenen är rakt akterut.
Saktar in och lägger till innanför stenpiren.
Vi är framme.
Det var där dom fann dig.
Inne i din egen hamn.
Bredvid din båt.
Färdig med alla dina projekt.
Tack Lennart, för den tid vi fick tillsammans.
Tack för din omsorg,
dina många steg hit och dit för de dina.
Tack för stilla stunder efter arbetsdagen,
stunder som jag fick med dig, på någon balkong eller altan.
Möte mellan själar,
Tankar kring syskon eller barn.
Samtal om åldern.
Om livet.
Tack för dina goda råd om ditt och datt som jag inte förstår mig på.
Vattenpass och vinklar.
Bärlinor och båt-tvätt.
Material och måleri.
Så kunnig,
så klurig,
så härligt humoristisk.
Din omsorg om de dina,
självklar och praktisk.
Du byggde och renoverade.
Sjöbod, bastu och altaner,
Och ny fasad och nya fönster på huset inne i stan.
Du hann med det du skulle.
Ordning i ekonomin,
ordning i verktygslådan.
Hela tiden med din hustru nära.
Stolt över släkten.
Mån om din svärmor.
Ängslig för barnen.
Lennart,
King of the Floor!
Den självklare festkungen.
Först och sist ute på dansgolvet.
Och ett skämt till alla och envar.
Hela tiden så glad, så nära, så levande.
Jag fattar inte att du är borta.
Hoppas att du inte är det.
Det var ju en ton i psalm 172 i fredags:
"De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
Tack, Lennart.
Vi ses där.
I dansen.
04 oktober 2010
Törnfåglarna
Jag är såld på långa familjeepos.
Utvandrarserien,
Öster om Eden,
Törnfåglarna.
Kväll efter kväll har vi nu suttit och sett Törnfåglarna, en fyra CD-sidor lång och lika långsam mastodontfilm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd. Det blev jag också när jag läste boken för länge sen. Fast boken är bättre.
En katolsk präst som kämpar med sin Gud och sitt livs kärlek är förstås en bra story. Vackra naturscenerier och vackra människor, onda och goda, hat och kärlek, intriger och förvecklingar. Barn och fårhjordar, röda kardinaler och häftiga lidelser, ömhet och tragik, och hela tiden kloka ord sagda i precis rättan tid.
Filmen innehåller allt, men det blir snudd på lite för mycket. Passionsdramat blir patetiskt. Jag sitter fängslad och berörd men tycker samtidigt att den är lite svulstig, med smäktande Mancini-musik t.o.m. En film av sin tid förstås.
Men jag älskar när man får följa en gård, en släkt under några generationer och lära känna enskilda människoöden liksom gårdens öden. Hur historien tar tag i de enskilda, och för dem dit de aldrig anade. Det ger mig samma vördnadskänsla som när jag sitter med mitt släktregister, mitt eget komprimerade familjeepos. Förfäder som gör små val som får stora följder så småningom. Barnkullar som föds och gamla som dör, mammor som träter på barna, stickar kläder till dem och snyter dem när de gråter. Fäder som sliter och fryser ute i skogen om vintern och sakta men säkert släpar ihop till det välstånd som jag och min generation åtnjuter än idag.
Önskar att jag kunde skriva ned det eposet. Min egen släktsaga. För den är också bra.
Lika bra som de stora tryckta och filmatiserade berättelserna.
Utvandrarserien,
Öster om Eden,
Törnfåglarna.
Kväll efter kväll har vi nu suttit och sett Törnfåglarna, en fyra CD-sidor lång och lika långsam mastodontfilm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd. Det blev jag också när jag läste boken för länge sen. Fast boken är bättre.
En katolsk präst som kämpar med sin Gud och sitt livs kärlek är förstås en bra story. Vackra naturscenerier och vackra människor, onda och goda, hat och kärlek, intriger och förvecklingar. Barn och fårhjordar, röda kardinaler och häftiga lidelser, ömhet och tragik, och hela tiden kloka ord sagda i precis rättan tid.
Filmen innehåller allt, men det blir snudd på lite för mycket. Passionsdramat blir patetiskt. Jag sitter fängslad och berörd men tycker samtidigt att den är lite svulstig, med smäktande Mancini-musik t.o.m. En film av sin tid förstås.
Men jag älskar när man får följa en gård, en släkt under några generationer och lära känna enskilda människoöden liksom gårdens öden. Hur historien tar tag i de enskilda, och för dem dit de aldrig anade. Det ger mig samma vördnadskänsla som när jag sitter med mitt släktregister, mitt eget komprimerade familjeepos. Förfäder som gör små val som får stora följder så småningom. Barnkullar som föds och gamla som dör, mammor som träter på barna, stickar kläder till dem och snyter dem när de gråter. Fäder som sliter och fryser ute i skogen om vintern och sakta men säkert släpar ihop till det välstånd som jag och min generation åtnjuter än idag.
Önskar att jag kunde skriva ned det eposet. Min egen släktsaga. För den är också bra.
Lika bra som de stora tryckta och filmatiserade berättelserna.
02 oktober 2010
Höstvecka
Jag ser tranorna flytta.
Säkert hundra tranor i två jätteplogar.
Böljar söderut över Ytterskog i upprymt samspråk inför sitt äventyr.
Rena charterresan.
Ett par arbetsdagar utan go.
Allt kan väl inte bero på dödsfallet i släkten?
Eller kanske.
Veckans höjdare.
Dotterns flytt.
Flyttgubbens glädje.
Vi är varandra.
Hemresan.
Dödstrött.
Hoppas få sova på tåget.
Hamnar bredvid hårdrockskille med typ trehundra decibel i öronpropparna.
Omöjligt koppla av.
Hör vartenda urtidsvrål och varje trumslag ända till Hudiksvall.
Stenålderskillen lommar av tåget.
Skönt, nu blir det lugnt.
Pyttsan.
In kryllar en förtjust förskoleklass
som varit på utflykt från sitt dagis i Sundsvall till Hudik
och är sååå fyllda av intryck Att!
Okey.
Det är bara att gilla läget och ta fram Herman Lindqvist
och sjunka ner i vår ärorika historia
dymedelst förträngande den lite alltför påträngande verkligheten.
Idag.
Volontärinsats på Café Trädgårn.
Dagen börjar lugnt och slutar lugnt.
Men däremellan, världens rusch i smörgåsfabriken.
Nittio pers på fyra timmar, varav sextio kommer mellan tolv och två...
Vi är fyra volontärer och vi klarar skivan tillsammans.
Sitter bra.
Sedan, medan solen sjunker,
en stilla skogspromenad med hustrun och hunden.
Hösten gör sig åter påmind.
Ett gäng starar sitter på marken,
pickar i sig lite snacks i utrikeshallen.
Luften är hög och klar,
sval men ännu inte skarp.
Asparna leder färgligan helt klart.
Fuktigt och mossigt under granarna.
Löven breder ut sitt täcke.
Inte en vind.
Säkert hundra tranor i två jätteplogar.
Böljar söderut över Ytterskog i upprymt samspråk inför sitt äventyr.
Rena charterresan.
Ett par arbetsdagar utan go.
Allt kan väl inte bero på dödsfallet i släkten?
Eller kanske.
Veckans höjdare.
Dotterns flytt.
Flyttgubbens glädje.
Vi är varandra.
Hemresan.
Dödstrött.
Hoppas få sova på tåget.
Hamnar bredvid hårdrockskille med typ trehundra decibel i öronpropparna.
Omöjligt koppla av.
Hör vartenda urtidsvrål och varje trumslag ända till Hudiksvall.
Stenålderskillen lommar av tåget.
Skönt, nu blir det lugnt.
Pyttsan.
In kryllar en förtjust förskoleklass
som varit på utflykt från sitt dagis i Sundsvall till Hudik
och är sååå fyllda av intryck Att!
Okey.
Det är bara att gilla läget och ta fram Herman Lindqvist
och sjunka ner i vår ärorika historia
dymedelst förträngande den lite alltför påträngande verkligheten.
Idag.
Volontärinsats på Café Trädgårn.
Dagen börjar lugnt och slutar lugnt.
Men däremellan, världens rusch i smörgåsfabriken.
Nittio pers på fyra timmar, varav sextio kommer mellan tolv och två...
Vi är fyra volontärer och vi klarar skivan tillsammans.
Sitter bra.
Sedan, medan solen sjunker,
en stilla skogspromenad med hustrun och hunden.
Hösten gör sig åter påmind.
Ett gäng starar sitter på marken,
pickar i sig lite snacks i utrikeshallen.
Luften är hög och klar,
sval men ännu inte skarp.
Asparna leder färgligan helt klart.
Fuktigt och mossigt under granarna.
Löven breder ut sitt täcke.
Inte en vind.
27 september 2010
Sommarpratarna
Jag trodde det skulle bli något i stil med Stjärnorna på slottet, men jag hade gudskelov fel. TV1 sände ikväll en lunchträff med fem kändisar som alla hade varit sommarpratare i radions P1. De reflekterade utifrån sina sommarprogram, frågade varandra och berättade om sina liv på ett ljuvligt lugnt och otrendigt sätt. Där var boxaren Paulo Roberto som agerade värd för lunchmötet, där var Annika Östman som suttit i amerikanskt fängelse i 28 år, där var Eva Gabrielsson, änka efter världens nu kanske mest läste författare, Stieg Larsson. Och Tomas Sjödin, pastorn som har förlorat två av sina tre söner i en hemsk sjukdom, samt blondinkändisen och programledaren Magdalena Graaf, som härom året skrev en bok om sitt fruktansvärda liv med en hustrumisshandlare. Ingen av dessa fem kände varandra tidigare, men samtalade öppet, varmt och inlevelsefullt, så att i alla fall jag tänkte att oj vad människan växer och förädlas genom sina motgångar, kriser och katastrofer...
Det finns kanske inga genvägar till ödjukhet och visdom.
Jag rekommenderar programmet för dig som missade det. Finns på SVT Play.
Det finns kanske inga genvägar till ödjukhet och visdom.
Jag rekommenderar programmet för dig som missade det. Finns på SVT Play.
23 september 2010
Sverigedemokraterna
Hur ska det nu bli med Sverige?
Sista veckan har varit så tung, att jag inte har orkat bry mig så mycket om valet.
Jodå, jag var och röstade, fattas bara annars. Men där tog orken slut.
Men nu när vi nu vet valresultatet, så är min bön, nej mitt rop till dig och mig och till alla våra beslutande politiska församlingar:
Mobba inte ut Sverigedemokraterna utan möt dem i schyssta debatter!
Vänd dem inte ryggen utan bjud in dem, lyssna på dem och argumentera för fördelarna med ett samhälle i mångfald!
Visa genom det goda exemplets makt vad som menas med ett öppet demokratiskt samhälle!
Om vi vill mötas med respekt, så måste vi visa respekt, även mot människor vars värderingar vi inte delar. Jag tror det var Voltaire som sa till en av sina meningsmotståndare:
"Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka dem."
Och Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er skall ni också göra för dem."
Alltså även för Sverigedemokraterna.
Sista veckan har varit så tung, att jag inte har orkat bry mig så mycket om valet.
Jodå, jag var och röstade, fattas bara annars. Men där tog orken slut.
Men nu när vi nu vet valresultatet, så är min bön, nej mitt rop till dig och mig och till alla våra beslutande politiska församlingar:
Mobba inte ut Sverigedemokraterna utan möt dem i schyssta debatter!
Vänd dem inte ryggen utan bjud in dem, lyssna på dem och argumentera för fördelarna med ett samhälle i mångfald!
Visa genom det goda exemplets makt vad som menas med ett öppet demokratiskt samhälle!
Om vi vill mötas med respekt, så måste vi visa respekt, även mot människor vars värderingar vi inte delar. Jag tror det var Voltaire som sa till en av sina meningsmotståndare:
"Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka dem."
Och Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er skall ni också göra för dem."
Alltså även för Sverigedemokraterna.
22 september 2010
Det är mycket nu
Det finns lägen i livet då det tydligt känns att själva levandet av livet är det enda som är riktigt viktigt och verkligt, lägen då det inte finns plats för något socialt liv eller för sociala medier, för reflekterande och speglande, utan bara för själva livet.
Ofta njuter jag av den möjlighet som Facebook och bloggen ger till snabbkontakt med släkt och vänkrets. Trevliga mötesplatser där jag får utlopp för lite tankar och skrivklåda, för både humor och allvar.
Men i vissa lägen är det som att livet kör ihop sig och blir svårt att överblicka. Dagar då trötthet eller sorg och samtidigt en vilja till koncentration tränger på och stänger sinnet för det oviktiga. Då energi måste sparas till det absolut nödvändigaste. Sådana dagar kan jag uppleva facebook som en enda fånig tävling i fyndighet och ytliga krusiduller, och bloggandet som kravfyllt och mycket sekundärt.
Kanske är det så nu.
Ofta njuter jag av den möjlighet som Facebook och bloggen ger till snabbkontakt med släkt och vänkrets. Trevliga mötesplatser där jag får utlopp för lite tankar och skrivklåda, för både humor och allvar.
Men i vissa lägen är det som att livet kör ihop sig och blir svårt att överblicka. Dagar då trötthet eller sorg och samtidigt en vilja till koncentration tränger på och stänger sinnet för det oviktiga. Då energi måste sparas till det absolut nödvändigaste. Sådana dagar kan jag uppleva facebook som en enda fånig tävling i fyndighet och ytliga krusiduller, och bloggandet som kravfyllt och mycket sekundärt.
Kanske är det så nu.
19 september 2010
Idenstam i Luleå
Orgelmusik och folkmusik - går de ihop?
Den frågan besvarades med bravur i Luleå domkyrka alldeles nyss vid en oförglömlig konsert med Gunnar Idenstam på orgel och Johan Hedin på nyckelharpa.
De improviserade kring folklåtar från åtminstone Norge och Sverige, briljant och känsligt så att man bara satt där och log. Samspelet var perfekt. De lyfte sina låtar till himmelska höjder som den bästa predikan.
Roligt att äntligen få höra Norrbottens och kanske Sveriges allra främste orgelimprovisatör live. Och nyckelharpa trakterad som idag, jag trodde inte det var möjligt.
Underbart.
Den frågan besvarades med bravur i Luleå domkyrka alldeles nyss vid en oförglömlig konsert med Gunnar Idenstam på orgel och Johan Hedin på nyckelharpa.
De improviserade kring folklåtar från åtminstone Norge och Sverige, briljant och känsligt så att man bara satt där och log. Samspelet var perfekt. De lyfte sina låtar till himmelska höjder som den bästa predikan.
Roligt att äntligen få höra Norrbottens och kanske Sveriges allra främste orgelimprovisatör live. Och nyckelharpa trakterad som idag, jag trodde inte det var möjligt.
Underbart.
18 september 2010
Val-tvekan
Gick för att förhandsrösta idag.
Men där var en sån kö att jag vände.
Synd, för jag hade precis lyckas bestämma mig för parti.
Men där var en sån kö att jag vände.
Synd, för jag hade precis lyckas bestämma mig för parti.
17 september 2010
Vi är varandra
Jag är oerhört glad åt släktgemenskapen kring vår svågers oväntade bortgång. Här har vi gråtit och skrattat och gjort vanliga saker samt pratat, pratat och pratat. Familjen har varit till begravningsbyrån, Tidningarna har publicerat namnet och familjen har formulerat dödsannonsen. K och H har jobbat med att förbereda bilder för en bildvisning på minnesstunden. Pojkarna och jag har kört bort träskrot från L:s fasadrenovering till återvinningen. Och ikväll har storfamiljen samlats till en trevlig middag mitt i eländet.
På något underligt vis vill livet fortsätta för den drabbade familjen. Tur det.
På något underligt vis vill livet fortsätta för den drabbade familjen. Tur det.
15 september 2010
Dödsbud
Tänk så livet tar skarpa svängar ibland.
Det blev ingen morgonmässa för mig i morse. Jag lade ut min lilla predikan igår kväll utan att veta att den inte skulle bli framförd mer än så.
För senare på kvällen, framåt midnatt ringde telefonen. Jag hör hustrun ropa till: Vad säger du..? Han?? Har han drunknat? Nej men gode Gud!!
Och världen tumlar om och faller ihop och blir med ens helt grå och obegriplig.
Under dagen idag kör vi i ilsket höstrusk de fyrtioåtta milen upp till många tårfyllda kramar i Luleå. Och sitter sedan med släkten under kvällen och ser frågande på varandra och försöker förstå att det hemska verkligen har hänt.
Att han inte kommer tillbaka till oss mer från sin kära stuga på Hindersön.
Det blev ingen morgonmässa för mig i morse. Jag lade ut min lilla predikan igår kväll utan att veta att den inte skulle bli framförd mer än så.
För senare på kvällen, framåt midnatt ringde telefonen. Jag hör hustrun ropa till: Vad säger du..? Han?? Har han drunknat? Nej men gode Gud!!
Och världen tumlar om och faller ihop och blir med ens helt grå och obegriplig.
Under dagen idag kör vi i ilsket höstrusk de fyrtioåtta milen upp till många tårfyllda kramar i Luleå. Och sitter sedan med släkten under kvällen och ser frågande på varandra och försöker förstå att det hemska verkligen har hänt.
Att han inte kommer tillbaka till oss mer från sin kära stuga på Hindersön.
14 september 2010
Beredelseord i morgonmässan
- Hej prästen.Vet du, nu är jag frälst.
Den svårt sjuke unge mannen får ofta besök av sjukhusprästen som dock aldrig har hört sådana tongångar av honom förut.
- Öh.., vad roligt. Du är alltså frälst... Vill du berätta om det?
- Ja, det kom några kristna i stan och bedde för mig.
Så nu är jag frälst, säger han och ler.
Oj då, ibland går det tydligen fort, tänker prästen, och det hela förbryllar honom.
Erik är bara 17 år och ligger i slutstadiet av en aggressiv cancer.
En vecka senare går prästen dit igen och möts då av en dyster syn.
Erik suckar och vill inte höja blicken.
- Hej Erik, hur är det med dig. Mår du inte bra idag?
- Näe.
- Vad är det då?
- Jag orkar inte, säger han och försöker ta sats. Jag orkar inte vara frälst längre!
- Öh.., du orkar inte vara frälst längre..?
- Nej, det där med frälsningen är nog ingenting för mig.
- Men hur menar du då? Är det inte skönt att kunna vila i Guds nåd och närhet?
- Nej, det funkar visst inte för mig.
- Varför då?
- Ja men det är ju snuset. Jag kan inte vara utan snuset.
Jesus säger i dagens text att hans ok är skonsamt och hans börda är lätt. Ett ok är ju till för att göra en börda lättare. Dessutom säger Jesus att hans börda är lätt. Men ibland kan det kännas nog så tungt att vara kristen. Särskilt om vi tror att det innebär krav på en extreme makeover. Men det kan också vara tungt när vi är ensamma därhemma om att vilja gå till kyrkan När vi blir hållna för konstiga, eller när det kanske inte längre känns roligt att vara engagerad i kyrkan. Då kan det kännas som: Jag orkar inte vara frälst längre. Och oket tynger i stället för att lindra.
Men idag står nu Herren Jesus här, full av kärlek till dig och mig. Han är här, inte för att lägga på oss ett tungt ok av lag och krav, utan för att lyfta våra bördor, bära dem med oss. Jesus säger till oss: Jag vill vara din vän och följeslagare, så att ditt liv blir bra och ljust mitt i vardagens krav och måsten.
Det är det han vill försäkra oss om idag när han säger:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor.
- Så Erik, du ska vara glad om snuset är ditt enda problem. I din situation kan jag förstå om du vill fortsätta snusa. Grubbla inte på det, men ge ditt hjärta åt Jesus. Då är du trygg, för han lämnar dig aldrig vad som än händer.
Den svårt sjuke unge mannen får ofta besök av sjukhusprästen som dock aldrig har hört sådana tongångar av honom förut.
- Öh.., vad roligt. Du är alltså frälst... Vill du berätta om det?
- Ja, det kom några kristna i stan och bedde för mig.
Så nu är jag frälst, säger han och ler.
Oj då, ibland går det tydligen fort, tänker prästen, och det hela förbryllar honom.
Erik är bara 17 år och ligger i slutstadiet av en aggressiv cancer.
En vecka senare går prästen dit igen och möts då av en dyster syn.
Erik suckar och vill inte höja blicken.
- Hej Erik, hur är det med dig. Mår du inte bra idag?
- Näe.
- Vad är det då?
- Jag orkar inte, säger han och försöker ta sats. Jag orkar inte vara frälst längre!
- Öh.., du orkar inte vara frälst längre..?
- Nej, det där med frälsningen är nog ingenting för mig.
- Men hur menar du då? Är det inte skönt att kunna vila i Guds nåd och närhet?
- Nej, det funkar visst inte för mig.
- Varför då?
- Ja men det är ju snuset. Jag kan inte vara utan snuset.
Jesus säger i dagens text att hans ok är skonsamt och hans börda är lätt. Ett ok är ju till för att göra en börda lättare. Dessutom säger Jesus att hans börda är lätt. Men ibland kan det kännas nog så tungt att vara kristen. Särskilt om vi tror att det innebär krav på en extreme makeover. Men det kan också vara tungt när vi är ensamma därhemma om att vilja gå till kyrkan När vi blir hållna för konstiga, eller när det kanske inte längre känns roligt att vara engagerad i kyrkan. Då kan det kännas som: Jag orkar inte vara frälst längre. Och oket tynger i stället för att lindra.
Men idag står nu Herren Jesus här, full av kärlek till dig och mig. Han är här, inte för att lägga på oss ett tungt ok av lag och krav, utan för att lyfta våra bördor, bära dem med oss. Jesus säger till oss: Jag vill vara din vän och följeslagare, så att ditt liv blir bra och ljust mitt i vardagens krav och måsten.
Det är det han vill försäkra oss om idag när han säger:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor.
- Så Erik, du ska vara glad om snuset är ditt enda problem. I din situation kan jag förstå om du vill fortsätta snusa. Grubbla inte på det, men ge ditt hjärta åt Jesus. Då är du trygg, för han lämnar dig aldrig vad som än händer.
13 september 2010
Volontär
Ställa upp frivilligt.
Behövas med sin insats.
Veta att jag gör nytta.
Arbeta med andra,
olika människor i olika åldrar.
Bilda ett arbetslag ihop.
Vika en lördag här och där.
Skulle ändå inte gjort något särskilt.
Sälja kaffe och prata med gästerna.
Erbjuda värmestuga, hemtrevnad, ett biljardbord, kaffe och fralla, kaffe och bulla,
en värmande blick, ett skämt, ett lyssnande öra.
Hur meningsfullt som helst.
Behövas med sin insats.
Veta att jag gör nytta.
Arbeta med andra,
olika människor i olika åldrar.
Bilda ett arbetslag ihop.
Vika en lördag här och där.
Skulle ändå inte gjort något särskilt.
Sälja kaffe och prata med gästerna.
Erbjuda värmestuga, hemtrevnad, ett biljardbord, kaffe och fralla, kaffe och bulla,
en värmande blick, ett skämt, ett lyssnande öra.
Hur meningsfullt som helst.
12 september 2010
Höstsöndag
Kände mig rätt ruggig och sårig i morse och ville egentligen stanna i sängen. Gårdagkvällens elfte-september-film skakade om ordentligt. Berörde mitt höstkänsliga flygkrasch-ärr så att det satt i idag också. Alltså ville jag inte upp och lämna stugans avskildhet och ge mig ut i regnet. Men hur det nu var så gjorde jag hustrun sällskap in till domkyrkan. Där inleddes höstens inspirationsvecka med en härlig högmässa. Sedan bjöds till en lunchsoppa i församlingsgården, en hiskeligt god fisksoppa. Där hamnade jag i samspråk med både nya och gamla bekanta i väntan på brandmannen Lasse Gustafsson som efter lunchen höll föredrag i domkyrkan i en dryg timme.
Och nu är jag tillbaka i stugans stillhet och känner mig inte alls så ruggig längre. Tack.
Och nu är jag tillbaka i stugans stillhet och känner mig inte alls så ruggig längre. Tack.
09 september 2010
En dag med Luther
Sverige: Varför ska vi egentligen bry oss om Luther idag?
Finland: Luther har en viktig plats i vår kyrkas historia men får inte vara vår gud.
Norge: Vi skal feire reformationsjubileum snart og må därför spörre oss hvis Luther har någe att sige oss inför det.
Efter en heldag i Trondheim kring Luthers och reformationsarvets betydelse för våra nordiska kyrkor idag, så märker jag att vi som lutherska kyrkor ser lite olika på vår lärofader. Ungefär som syskon gör. De tar ut lite olika avstånd från sina föräldrar för att kunna gå vidare.
T.ex. pilgrimsfrågan som jag skrev om igår och som C var inne på i sin kommentar. Den är aktuell här i Norge liksom i Sverige. Men här finns uppenbarligen en inomkyrklig kritik av pilgrimsrörelsen med tongångar som knappast hörs i Svenska kyrkan längre och som har att göra med rädslan för gärningslära och egenrättfärdighet. Rätt stora grupper inom norska kyrkan känner främlingsskap inför pilgrimsfrågan som man menar bygger på gärningar, dvs katolsk grund, att man på något sätt genom sitt vandrande tror att det ger poäng i himlen. Man nämner också att pilgrimsvandrandet är intimt förknippat med helgongravar och därmed med dyrkan av helgonen.
Inom Svenska kyrkan tror vi också på tron allena och vi dyrkar inte helgonen. Men vi verkar inte ha samma behov av att markera ut allt som kan tänkas leda fel i vår tro. Vi har tagit till oss pilgrimstanken, inte för att blidka Gud utan för att vårda vår kropp och samtidigt ge oss tid och ro att söka Gud.
Själv ser jag på pilgrimsvandrandet ungefär som på korstecknet, det är adiafora, dvs yttre ting som inte har med vår tros grund att göra direkt. Man kan ha det och vara utan det.
Men jag känner lite gäsp inför frågor som WWLD, What would Luther do?
En av deltagarna i Mittnordenmötet berättade ifrån Lutherska världsförbundets generalförsamling för en tid sedan, att de riktigt små lutherska kyrkorna höll hårt i Luther. Det är som att ju mindre kyrkorna är, desto viktigare blir Luther för dem. De verkar ha ett väldigt stort behov att identifiera sig som lutherska.
Det har bevisligen inte vi i Svenska kyrkan. Vi håller med om alla lutherska grundsatser, Jesus allena, tron allena, Skriften allena osv. Men jag känner mig liksom många andra svenska präster idag mer som evangelisk-katolska eller "svensk-anglikanska" än evangelisk-lutherska. Det är viktigare att tillhöra den stora kyrkofamiljen än att vi snävar in oss på det typiskt lutherska.
Det finns en risk med lutherdomen att den på något sätt lämnar den kristne efter att hon har fått frid med Gud genom tron. Jag menar att det är ju liksom först då det börjar. Vår kyrka betonar sällan vikten av att Okey, nu är du med på tåget, då kör vi! Alltså att vi behöver fortsätta söka Gud för att växa till större Kristuslikhet. Kristen tro blir så lätt, för oss präster i alla fall, en fråga om att hålla våra predikningar, döpa, viga och begrava och dela ut nattvarden. Vi är nöjda bara människor tar emot de tjänsterna. Alltså det objektiva, medan vi lämnar det subjektiva därhän, vårt liv i Kristus och hur vi kan se Guds vilja och väg i våra liv. Jag menar att att kristenlivet inte handlar om att jag skall leva ett rituellt liv i kyrkan utan om att bygga en kyrka i mitt inre där Kristus kan bo. Det handlar om att älska Gud och göra gott mot människorna, djuren och naturen.
Med eller utan Luther.
Finland: Luther har en viktig plats i vår kyrkas historia men får inte vara vår gud.
Norge: Vi skal feire reformationsjubileum snart og må därför spörre oss hvis Luther har någe att sige oss inför det.
Efter en heldag i Trondheim kring Luthers och reformationsarvets betydelse för våra nordiska kyrkor idag, så märker jag att vi som lutherska kyrkor ser lite olika på vår lärofader. Ungefär som syskon gör. De tar ut lite olika avstånd från sina föräldrar för att kunna gå vidare.
T.ex. pilgrimsfrågan som jag skrev om igår och som C var inne på i sin kommentar. Den är aktuell här i Norge liksom i Sverige. Men här finns uppenbarligen en inomkyrklig kritik av pilgrimsrörelsen med tongångar som knappast hörs i Svenska kyrkan längre och som har att göra med rädslan för gärningslära och egenrättfärdighet. Rätt stora grupper inom norska kyrkan känner främlingsskap inför pilgrimsfrågan som man menar bygger på gärningar, dvs katolsk grund, att man på något sätt genom sitt vandrande tror att det ger poäng i himlen. Man nämner också att pilgrimsvandrandet är intimt förknippat med helgongravar och därmed med dyrkan av helgonen.
Inom Svenska kyrkan tror vi också på tron allena och vi dyrkar inte helgonen. Men vi verkar inte ha samma behov av att markera ut allt som kan tänkas leda fel i vår tro. Vi har tagit till oss pilgrimstanken, inte för att blidka Gud utan för att vårda vår kropp och samtidigt ge oss tid och ro att söka Gud.
Själv ser jag på pilgrimsvandrandet ungefär som på korstecknet, det är adiafora, dvs yttre ting som inte har med vår tros grund att göra direkt. Man kan ha det och vara utan det.
Men jag känner lite gäsp inför frågor som WWLD, What would Luther do?
En av deltagarna i Mittnordenmötet berättade ifrån Lutherska världsförbundets generalförsamling för en tid sedan, att de riktigt små lutherska kyrkorna höll hårt i Luther. Det är som att ju mindre kyrkorna är, desto viktigare blir Luther för dem. De verkar ha ett väldigt stort behov att identifiera sig som lutherska.
Det har bevisligen inte vi i Svenska kyrkan. Vi håller med om alla lutherska grundsatser, Jesus allena, tron allena, Skriften allena osv. Men jag känner mig liksom många andra svenska präster idag mer som evangelisk-katolska eller "svensk-anglikanska" än evangelisk-lutherska. Det är viktigare att tillhöra den stora kyrkofamiljen än att vi snävar in oss på det typiskt lutherska.
Det finns en risk med lutherdomen att den på något sätt lämnar den kristne efter att hon har fått frid med Gud genom tron. Jag menar att det är ju liksom först då det börjar. Vår kyrka betonar sällan vikten av att Okey, nu är du med på tåget, då kör vi! Alltså att vi behöver fortsätta söka Gud för att växa till större Kristuslikhet. Kristen tro blir så lätt, för oss präster i alla fall, en fråga om att hålla våra predikningar, döpa, viga och begrava och dela ut nattvarden. Vi är nöjda bara människor tar emot de tjänsterna. Alltså det objektiva, medan vi lämnar det subjektiva därhän, vårt liv i Kristus och hur vi kan se Guds vilja och väg i våra liv. Jag menar att att kristenlivet inte handlar om att jag skall leva ett rituellt liv i kyrkan utan om att bygga en kyrka i mitt inre där Kristus kan bo. Det handlar om att älska Gud och göra gott mot människorna, djuren och naturen.
Med eller utan Luther.
08 september 2010
Bilgrimsfärd
Tidigt åker vi från Härnösand och färden går från kust till kust mot Trondheim.
GPS:en har siktet inställt på Nidarosdomen
och talar i god tid om när vi skall svänga åt något håll.
Det näst sista kommandot är Sväng höger!
Bilen glider upp emot den majestätiska domkyrkan,
och GPS:en förkunnar: Ankomst!
Vi logeras i pilgrimsgården vid Nidälvens strand och får ett varmt mottagande till Mittnordenmötet, träffen mellan våra nordiska lutherska grannstifts ledningar.
Ja hela Trondheim bjuder på sol och värme.
Biskop Tor Singsaas talar om pilgrimsvandringen som en träning i umgänge med okända människor som Gud skickar i vår väg, och om mödorna under vandringen och det tålamod som behövs för att orka nå målet.
När de gamla pilgrimerna äntligen kom fram till Nidaros, fick de inte kliva rakt på in i domkyrkan, det mål som de så länge hade gått mot och längtat till. Nej för att lära sig ännu lite mera tålamod, och för att verkligen besinna att de nu stod inför resans mål så skulle de först gå tre varv runt domkyrkan. Sedan kunde de gå in och be vid den helige Olavs grav.
Jag tror vi har nåt att lära där, att sikta, gå och gå och till sist nå.
Vi ska ofta liksom ha hela kittet på en gång, snabba kickar, nya upplevelser.
Sen zappar vi över till nästa grej. Pang på.
Vi snabba tiders bilgrimer går följaktligen bara ett varv runt kyrkan.
Sedan stiger vi in i dunklet för en kort aftonbönsvandring genom kyrkan.
Vilken öppen och andefylld böneplats!
Vilken stillhet, helighet, närvaro.
Och bönen bara väller fram
och tårarna spränger.
-Gud..!
GPS:en har siktet inställt på Nidarosdomen
och talar i god tid om när vi skall svänga åt något håll.
Det näst sista kommandot är Sväng höger!
Bilen glider upp emot den majestätiska domkyrkan,
och GPS:en förkunnar: Ankomst!
Vi logeras i pilgrimsgården vid Nidälvens strand och får ett varmt mottagande till Mittnordenmötet, träffen mellan våra nordiska lutherska grannstifts ledningar.
Ja hela Trondheim bjuder på sol och värme.
Biskop Tor Singsaas talar om pilgrimsvandringen som en träning i umgänge med okända människor som Gud skickar i vår väg, och om mödorna under vandringen och det tålamod som behövs för att orka nå målet.
När de gamla pilgrimerna äntligen kom fram till Nidaros, fick de inte kliva rakt på in i domkyrkan, det mål som de så länge hade gått mot och längtat till. Nej för att lära sig ännu lite mera tålamod, och för att verkligen besinna att de nu stod inför resans mål så skulle de först gå tre varv runt domkyrkan. Sedan kunde de gå in och be vid den helige Olavs grav.
Jag tror vi har nåt att lära där, att sikta, gå och gå och till sist nå.
Vi ska ofta liksom ha hela kittet på en gång, snabba kickar, nya upplevelser.
Sen zappar vi över till nästa grej. Pang på.
Vi snabba tiders bilgrimer går följaktligen bara ett varv runt kyrkan.
Sedan stiger vi in i dunklet för en kort aftonbönsvandring genom kyrkan.
Vilken öppen och andefylld böneplats!
Vilken stillhet, helighet, närvaro.
Och bönen bara väller fram
och tårarna spränger.
-Gud..!
07 september 2010
Rönnbär!
Känner ikväll doften av rönnbärshöst.
Och förs genast tillbaka till min barndoms höstar i Tärna.
Blåsten, det brandgula fjället, och rönnbären!
Vi letar rätt på en stor kvanne, en angelica,
fast så fina ord kan bara Pappa.
Vi är ute efter blåsrör, Björn och jag.
Jag tar fram kniven,
som jag har fått av Pappa,
och skär mig ett blåsrör lagom långt och tjockt.
Sen gäller det att skaffa ammunition.
Rönnbär!
Björn klättrar upp i en rönn och böjer dess klasar tills jag når dem.
Vi repar fickorna fulla med bär
och ger oss sedan ut på jakt.
Allt beskjuts, det gäller att sikta noga.
Smaken.
Besk, syrlig och röd,
fast ändå frisk.
Det är höst och blåst.
I Tärna.
Med Björn.
Och förs genast tillbaka till min barndoms höstar i Tärna.
Blåsten, det brandgula fjället, och rönnbären!
Vi letar rätt på en stor kvanne, en angelica,
fast så fina ord kan bara Pappa.
Vi är ute efter blåsrör, Björn och jag.
Jag tar fram kniven,
som jag har fått av Pappa,
och skär mig ett blåsrör lagom långt och tjockt.
Sen gäller det att skaffa ammunition.
Rönnbär!
Björn klättrar upp i en rönn och böjer dess klasar tills jag når dem.
Vi repar fickorna fulla med bär
och ger oss sedan ut på jakt.
Allt beskjuts, det gäller att sikta noga.
Smaken.
Besk, syrlig och röd,
fast ändå frisk.
Det är höst och blåst.
I Tärna.
Med Björn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)