Alarm!

Klockan är 02.35.
Vi vaknar av att båda våra mobiltelefoner signalerar för ett nytt sms.
Yrvakna tänder vi sänglamporna och kollar telefonerna:
LARM STUGAN: Brandlarm: Rökdetektor storstugan!
Då ringer vår fasta telefon.
Och när jag lyfter den luren hörs bara ett tjutande alarm: Ooii, ooii, ooii!!

Med ens är vi klarvakna och inser allvaret.
Hoppar i kläderna, rusar till dörren, drar på stövlar och en ytterrock, tar med hunden och springer till bilen. Kör så fort vi törs i snömodden ut på E4:an och tar sikte på horisonten bort mot vindsnurrorna i norr. Men det är mörkt så vi ser inget. Dessutom regndis som försvårar sikten.

Kl 03 är vi framme vid bommen in till stugan. Men där är så mycket snö att vi inte har nån chans alls att köra in den vanliga vägen. Vi tar nästa infart som är farbar om än oplogad. Vi svänger in på den, Erlings väg, och snirklar oss fram nästan ända fram till hans stuga. Där stannar vi och ger vi oss ut i terrängen för att pulsa sista biten ner till vår stuga. Hittar en liten LED-lampa i bilen och försöker med dess hjälp hitta rätt väg. Mer och mer förbryllade letar vi oss nedför backen där vi för två somrar sedan planterade 196 granar som tack för att vi fick en väg att frakta den nya stugan på.

Till slut ser vi den,, stugknuten.
Stugan är intakt.
Ingen eld.
Ingen brand.
Bara natt och mörker och frågor.

Vi snubblar i snön uppför farstutrappan och tar oss in i stugan.
Där är allt lugnt gudskelov.
Stugan är kvar.
Stugan är kvar, Åsa! Den är kvar!!

Vi fattar ingenting, men nollställer larmet, larmar på och stänger om vårt paradis.
Pulsar tacksamma uppför backen tillbaka till bilen. Och backar hela vägen ut på gamla E4:an för att inte köra fast i snön.
Och kl 04 är vi hemma igen.

Spänningen släpper och jag gäspar när jag låser upp vår ytterdörr.
Inser att jag ska upp snart för att leda en kursdag på Vårsta.
Sen slocknar jag i min säng och drömmer starkt tills klockan ringer.
Utan ett larmande sms.

Ruschig dag

En ruschig handfast dag på jobbet. Förbereder mig för ett kursdygn med 24 blivande sydafrikaresenärer. Gör bildspel, skriver körschema, kopierar material, plockar ihop diverse etnografika och ljus, drar ut deltagarlistor och infoblad och sånger, ringer Vårsta och kollar, stuvar alla grejer i två konferensväskor, sätter fram gitarren, skriver att göra lappar om att ta med skivspelare och psalmböcker m.m.
Såna här dagar är välgörande emellanåt.

Novemberkaktus

Det känns i huden att snön är på väg.
Motvilligt ställer jag mig in på undertröjor, långkalsonger och en evig kyla,
som inte bedarrar förrän till Urban Vilhelmina och Blenda.
Det är bara att ta sats.
Har varit ut till sommarstugan och ställt in vintertemperaturen.
Där var stilla och allhelgonavackert.
Det frasade i gräset och rök om min andning.
Is höll på att tysta bäcken.
Frost på marken, frost på altanen,frost på bron, på alla sommarns ställen.
Hann knappt dit så började det skymma.
Sommaren är avlägsen, mycket avlägsen.
Flugsnapparna, badbyxorna, värmen, solen
- ljusår sedan.

Skynda dig älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar minut för minut.

Hemma sätter jag mig i vardagsrummet med Bachs cellosviter.
Drar upp värmen lite
och njuter av blomman i fönstret.

Två timmar med Johannes

- Jag följer med dig till Johannes.
- Okey, det blir bra.
Du I kanske fixar lunchen, och du M kan väl ta hand om E, så får S vila?

Vi går över till avdelning 323, Östra sjukhuset.
En sal för fyra barn. Tvåan på salen är mitt barnbarn Johannes.
Han sover men skall strax få mat.

Jag slår mig ner i fåtöljen.
Mattias räcker mig barnet och trasslar lite med alla sladdar och slangar.
Sen blir jag kvar där i fåtöljen i två timmar.

Ger Johannes modersmjölk ur flaskan.
Och sen är det vår stund.
Johannes och jag.

I två timmar ser vi på varandra och den stora världen omkring oss.
Alla miner i det lilla barnansiktet.
Alla tankar vi tänker tillsammans.

Kontakt.

Och på ditt hjärta

Det lilla nyfödda barnbarnet Johannes döptes idag på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Med sitt hjärtfel behöver han opereras så snart som möjligt, och inför det ville föräldrarna ge honom dopet och på ett synligt sätt markera ett välkommen till livet, till släkten, till Gud och den världsvida kyrkan..

Ibland blir små ord så stora, och små små symbolhandlingar till en hel predikan. Så blev det nu när prästen kom till dopbönen och korstecknandet. Hon satte sig på huk framför modern som satt med den lille i sin famn, han med sladdar och slangar och en liten dator med sig på en rullställning. Prästen Birgitta läste: Tag emot korsets tecken, på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att bli hans lärjunge.

Korsets tecken, inte nederlagets och dödens tecken,
utan korset som försoningens tecken, och uppståndelsens.
Korset som segertecken. Ta emot det- även på ditt hjärta.
Det blev ord som berörde oss alla.
Starka välsignande ord till helande och livskraft.

Samtidigt som vi upplevde detta tändes många många ljus för honom runt om i vårt land och utöver hela vår jord, tack vare att föräldrarna hade facebookat om det och bett om ljuständning och förbön under doptimmen.
Tänk att så många visar sån omsorg.

Det är starkt.

Bergochdalbana

I förrgår, ett MMS från förlossningen.
En bild på en jättego och trind liten pojke.
Var välkommen lilleman!

Tidigt igår morse, ett SMS från BB.
...allvarligt fel på aorta.
...måste opereras, annars...

Idag, ett telefonsamtal.
Landat med ambulansflyg vid barnsjukhuset.
Inte riktigt så akut som befarat.

Vila för mor och barn nån dag.
Landa i livet lite för den lille.
Söka en balanspunkt i bergochdalbanan för föräldrarna.

Sedan, det oundvikliga.
Gode Gud,
Gode Gud!

Farfar

Andra november brukar inte vara någon höjdardag. Men idag blev den det. I morse föddes nämligen en liten pojke i Uppsala. Och jag är gossens farfar. Mitt i halvtiofikabruset på jobbet kom beskedet. Sedan svävade jag på moln, fick inte mycket gjort under resten av dagen.
Bland allt som tumlat runt och virvlat och brusat i både huvud och hjärta idag vill jag nämna en stor tanke. När jag kom hem tog jag fram datorn, öppnade släktregistret och skrev in det senaste skottet på vårt släktträd, det fjärde barnbarnet på min sida.
Det var då jag såg den. Farslinjen. En rak linje ända ner till Karl XII:s och Bachs dagar.

Farfars farfars farfars farfars farfar till dagens födelsedagsbarn dog 1720.
Här är är alla dessa pappor:
Mattias Sjöberg f 1971,
Jan Sjöberg f 1948,
Sven-Lennart Sjöberg 1919-1994,
Thure Sjöberg 1889-1976
Nils Leontin Sjöberg 1863-1897
Jonas Nilsson Sjöberg 1823-1888
Nils Nilsson 1785-1853
Nils Andersson 1749-1840
Anders Nilsson 1713-1790
Nils Pärson, d 1720

Den lille nyfödde är liksom sin far född i november på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Själv föddes jag i Addis Abeba, Etiopien och min far Sven-Lennart i Edsele, Ångermanland.
Innan dess är det stabilt. De sju äldsta fäderna verkar alla ha sett dagens ljus i Själevads socken, Ångermanland.

Mäktigt på nåt sätt.

Språkträning

Hej och hå vilken utbildningsdag! Rena språkskolan. Jag tror att t.o.m. swahili var lättare att lära än detta. Det handlar om GIP, Svenska kyrkans gemensamma IT-plattform.
Vi har drillats i det idag.

Vad jag har lärt mig? Jo att det innebär en massa fördelar att gå med i GIP i form av sparade pengar, ökad säkerhet, minskad sårbarhet och bättre kommunikation mellan församlingarna. Låter bra, och blir säkert bra, men måste det sägas så krångligt?

Jag har lärt mig om Införandeprocessen av GIP. Den består av Inventering av infrastrukturen, Avtalsskrivning, Inköp, sedan Migrering av data till förtunnade klienter, och Driftsättning icke att förglömma,dvs anslutning till Citrix-miljön. Glasklart, eller..?

En motbild:
- Hej jag skulle vilja köpa en ny bil, och jag behöver den idag. Kan jag få provköra den här?
- Ja absolut. Sätt dig bara ner några timmar så ska jag berätta hur den görs, var den designas, produktutvecklas och tillverkas och hur underleverantörerna arbetar, hur den sätts ihop och testas. Då kommer du att förstå att just denna bil är bilen för dig...

Saknad

Så var det då sexton år sedan idag.
Tände ljus på graven redan igår.
Har hedrat de döda tillsammans med domkyrkokörenoch sjungit Faurés Requiem ikväll.
Vi gjorde också Griegs Ave maris stella och I himmelen.
Tre riktiga höjdare, vill säga.
För att betvinga all saknad.

Långlördag

Ännu en inspirerande lördag i Jämtland. Denna gång i västjämtland, där ett gäng internationella ombud från Krokom-Åre kontrakt hade samlats i Rödön. Allt ideellt arbete behöver sina eldsjälar, och där har dom ett par sådana. Ann-Mari och Anette hade trummat ihop folk från de olika församlingarna, och jag ljuger inte då jag säger att de var ivriga att få veta mer om Svenska kyrkans internationella arbete. Vi tog upp ungefär samma trådar som i Strömsund förra lördagen: Varför i Hela världen..? Dvs vart tog Lutherhjälpen och missionen vägen? Jag drog det jag vet och sett och deltagit i och jag tror det övertygade dem om det nödvändiga i den gjorda förändringen. Vi pratade om vårt uppdrag i Guds mission, om hur vi kan arbeta i en internationell grupp i församlingen och om den kommande julinsamlingen. Fyra fullmatade timmmar och inte en gäspning så långt jag såg.
Vi sjöng några afrikanska sånger och bad till Gud också.
Ett härligt möte således. Välsignat.
Jag fick stiga upp i ottan och kom hem i mörkret ikväll, trött men tacksam.
Långlördag.

Ny telefon

- Du, kan vi åka till Birsta på fredag eftermiddag. Du vet, jag skulle behöva köpa mig en ny mobiltelefon.
Ja visst vet jag det. Dessutom behöver vår systerson P som nu bor hos oss ett par nya byxor. Så visst kan vi åka till Birsta.
För den oinvigde så är det ett enormt stort köpcentrum mellan Härnösand och Sundsvall.
Så vi åker till Birsta för att köpa en mobiltelefon och ett par byxor.
Jag måste erkänna att jag inte känner mig särskilt jättepeppad för programmet för vår lediga eftermiddag. Men - vad gör man inte för de sina. Så vi kör dit, men inser alltför sent att det är lönehelg eller långhelg eller vad det nu heter. I alla fall så ringlar köerna långa ända ut på E4:an, och parkeringsplats, det kan du bara drömma om. Jag hittar i alla fall en minimal lucka för vår blygsamma Skoda Fabia mellan två värstingar. Parkerar och vi går raskt mot Birsta City. Det är där dom har mobiltelefoner.

Vi släntrar in i köptemplet och fångas genast av dess atmosfär, ren, hög, tilltalande och övertygande.
-Telia! Där är det, ropar hustrun som minns varför hon kommit till templet.
Vi beträder det heliga, tar en kölapp och väntar på att bli införd i det allraheligaste. Hustruns ångest ökar. Hon vet inte vilken sort hon vill ha. Och väggarna fullkomligen dryper av frestande mobiltelefoner.
-Hej, vill ni ha hjälp med något, frågar en vänlig kvinna, när det är vår tur.
Och min lagvigda svarar så rätt och samtidigt aningen skärrat:
- Jo, jag skulle vilja titta på en ny mobiltelefon.
Som om man kunde fråga efter något annat i hela j-vla butiken...
- Då vill jag rekommendera den här, säger hon och tar fram en mobil.
Det är en N8dukanskeharhörttalasomden? Den har nyss släppts av Nokia och är verrrkligen bra, särskilt kameran.
Syskonbarnet inflikar att den är bäst som telefon men operativsystemet suger faktiskt.
- Öhh... Suger..? Vad sa du, är det fel på sugen i operationssystemet..??
Hustruns ansiktsfärg skiftar från energiskt till frågande.
- Ja, annars kan du kanske ta den här, en HåTeSe Disajr. Den är ett grymt märke bland lurarna.
- Öhh... Grym, dvs aggresiv, ondskefull, argsint..? Och lurarna, vilka är de som vill lura mig..? Eller har jag glömt bort att ta på mig lurarna?
Hustrun tar två steg tillbaka. Men expediten fortsätter:
- Eller ni kanske har gripits av Apple-hajpen och egentligen vill köpa en Ajfån..?
- Ursäkta, men vad är en äppelhajpenna för nåt, som skulle driva mig att köpa en Ajfån..??? Hustrun och även hennes make börjar känna sig något utomjordiska.
- Jo med den här så får du fri navigator och Spottifaj som alla smartfåns har.
- Det låter övertygande, men vad är navigator? Låter som ett skepp med vassa tänder. Och vem önskar sig en spottande telefon eller en smart fåntratt..?

Vad det blir?
Inget.
Ingen ny telefon.
Ingen ny mirakelvärsting faktiskt, alla duktiga försäljare till trots.
Vi åker från köptemplet utan bönesvar åt hustrun men väl med två hundrakronorsjeans åt P.

Själv känner jag att tonvikten helt legat vid vår fikapaus.
För åker man till Birsta så är det ett måste med kaffe och en budapestrulle.
Så är det bara.
Ajfån eller Enåtta eller vad fasen som helst, men kaffe och en budapestrulle behövs för att jag ska vilja åka till Birsta en fredag eftermiddag under en lönehelg.

Tilltal

Har sett Påven Johanna ikväll.
Den berörde mig.
Talade till mig.

Tack.

Kvällsnyheterna

Busväder ute.
Dagen var bra.
Viktigt utskick kom iväg.
Ett par viktiga samtal hölls.

Ikväll.
Fortsatt busväder.
Hem och Skola stormar oxå.

Myskväll på Furuvägen vid var sin dator.
Seger:
Hustrun har öppnat eget Facebook-konto!

Dataguden

Fullt kaos på jobbet.
Det handlar inte om teologiska frågor eller ekonomiska, eller strukturella.
Det handlar om datafrågor,
men idag nog så allvarligt.

Vi håller just på att transplanteras från en egen dataserver till en rikskyrklig sådan.
Två vänliga skellefteåkillar håller som bäst på med operationen.
Men vi hamnar i hjärtflimmer under tiden och vet inte vad vi ska göra.
Ingenting fungerar utom fikapausen. Den är som alltid en trevlig höjdpunkt.

Inte internet, inte outlook, inte mina dokument, inte nånting.
Vad göra utan IT-mediet..??
Hysteriskt börjar jag gallra ur gamla pärmar och städa skrivbordet.
Slänger gamla biskopsvisitationer för att ha något att göra.

Vi pratar i korridoren:
- Har du kommit in?
- Jag kan öppna datorn men inte internet.
- Kan du inte? Inte jag heller. Men nog är det väl för hemskt att dom inte har fått ordning på det här! Dom har ju för fasen haft hela helgen på sig.
- Ja visst är det typiskt!

Fenomenet är intressant. Redan före morgonbönen har arbetskamraterna svetsats samman i en pakt som inte ens Robinsom skulle kunna övervinna.

Sen - efter fikat - börjar tekniken komma igång.
- Nu är jag inne!
- Är du? Vad bra. Jag med.

Snart sitter vi alla snällt och lydigt framför våra skärmar.
Och pakten...,

Vilken pakt..?

En fin arbetshelg

Det roligaste med att vara stiftspräst är när jag får komma ut i församlingarna.
Nu i helgen har jag varit på två församlingsbesök, så helgen har varit dubbelt lyckad.
Jag har besökt Strömsund och träffat några medarbetare som försöker skapa en internationell grupp i församlingen. Samlingen kallades Vi och hela världen, ett jättebra tema för en eftermiddag kring församlingens internationella ansvar. Det blev några timmar med nerv och engagemang, där vi redde ut en del frågor tillsammans och började skönja ett sätt att gå vidare.

Och idag har jag medverkat vid en "galakväll" för Pakistan i Säbrå församling. Vi var säkert nittio i kyrkan. Församlingens internationella grupp hade lagt upp ett trevligt program. De hade inbjudit en grupp musikaliska ungdomar från gymnasiets estetiska program. De sjöng så det stod härliga till. Jag informerade om hur vår kyrka genom det mellankyrkliga nätverket ACT-alliansen är med och försöker lindra följderna av översvämningen i Pakistan. Ungdomarna sjöng och spelade mer och jag ledde församlingen i ett par kanons ur psalmboken. Berättade lite mer om Svenska kyrkans insamlingspolicy och vädjade för kollekten med betoning på att det går mot vinter i Pakistan också. Medan ungdomarna sjöng gick sedan alla fram och lade sin gåva i en korg på altaret. Resultatet blev över 5000 kr. Prästen Ulf avrundade med några ord och bön, och så slutade vi med psalmen 89, Se jag vill bära ditt budskap, Herre. En mycket passande psalm som har kommit till oss från den afrikanska kyrkan.

Tänk vad mycket vi kan göra om vi hjälps åt, sätter oss ned och börjar prata, planerar och sedan agerar. Vi kan åstadkomma mycket om vi bara tror på det vi gör.
Stort tack till diakonerna Inger och Berit som gjorde min helg!

Till gymmet

Det är bara nödvändigt. Kroppen skriker efter det.
Jag måste hålla igång i vinter.
Nåja, jag hade kanske inte tänkt rusa åstad riktigt än.
Men så kommer hustrun hem en dag med två årskort till det nyss öppnade gymmet i simhallen.
Okey...

Bittida om morgonen smyger jag mig så dit. Skamsen för att det var så länge sedan och för att det syns. Här gäller det att inte låtsas om det. Jag går med stora säkra kliv in i entrén och fram till disken.
-Hej, ska du träna?
Damen som frågar ser lite äldre ut än sist jag var där.
-Ja jag tänkte det, svarar jag och visar mitt nya elektroniska gymkort.
Jag får en nyckel och frågar om omklädningen är där den var förut.
Javisst det är den.

Det är nåt visst med omklädningsrum. I den förtätade svettlukten glider jag in i en meditativ bubbla och byter om sakta och väl. Det här är min stund, min egen timme. Den ska jag ta vara på.
Ombytt och klar går jag ut i entrén igen för att söka mig upp till övervåningen. Men ingången via simhallen är stängd så jag måste fråga.
-Jaså, är det sååå länge sen du var här, säger mänskan och ler roat. Nej du måste ta trappan här.

Avslöjad och knäsvag äntrar jag så schavotten och kommer upp till gymmet. Det ser ut att ha dubbelt så många träningsredskap som senast. Jag tar ett träningskort och ett träningsprogram och går sedan till löpbandet. Fast, jag vill nog kalla det promenadbandet. 15 minuter i rask promenad och jag är färdig för tortyrredskapen.
1c och 3c och 6b och 14 och gud vet vad de alla heter och lika många till, som alla har ett gemensamt, nämligen att försöka vrida nån led ur led på mig.

Medan jag sitter där och tränar bröstmusklerna ser jag plötsligt utsikten. Östanbäcken med domkyrkan därovan. Vackert, vackert i förvinterkyla och rimfrost.

Men här inne lackar svetten. Jag gnor på och når till slut den förlösande stretchningen. Den försonar allt och lämnar mig med min ära i behåll.
Det här kanske till och med ska bli roligt. Särskilt om mödan betalar sig på vågen en dag.

Varde alltså härmed tillkännagivet.

Oktoberonsdag

Dagen är frostig och kall. Jag har ledig dag fast det är mitt i veckan.
Ägnar dagen åt att byta till vinterhjul på bilen och för första gången tvätta våra nya fönster. Vår duktige snickare har nämligen idag slutfört vårt höstprojekt. Så nu har vi en ny fin vit ytterdörr, vita innerdörrar även uppe samt nya fönster i alla rum. Det har blivit ljust och fint inne i stället för de sjuttiotalsbruna fönster- och dörrfodren.
Nu är vi redo.
Nu må vintern komma.

Afghanistan

När kriget i Afghanistan i dessa dagar kryper oss svenskar inpå skinnet, vaknar pacifisten i mig och säger att krig är fel. Våld kan aldrig lösa konflikter. Det är klart att soldater dödas när ett land ger sig ut i krig, tyvärr även svenskar. Det måste finnas bättre, konstruktiva vägar till fred och förtroende mellan folk och stater än krig.

Pacifisten i mig har alltid radikala, enkla, jättebra lösningar på världsproblemen. Med åren har jag kanske insett att världen inte är så enkel som mina 68-slagord ville påskina. Men pacifisten i mig vaknar därför att det som hänt våra svenskar i Afghanistan väcker min vrede över militarismen och framför allt USA:s sätt att "äga världen". Sverige har blivit gisslan hos USA genom att FN har beslutat sig för att skicka trupp till Afghanistan. För i grund och botten är kriget USA:s hämd för 11:e september och inget annat.

Jag läser Carl Bildt som i sin blogg vädjar om respekt för FN-truppernas mandat och närvaro i landet. Ja, han tycks t.o.m. vilja tysta ner kritiken mot den svenska närvaron i ISAF-styrkorna. Nu måste vi hålla ihop kring vår satta politik. Inte debattera den.
Det är möjligen en förståelig hållning från en utrikesminister, särskilt när svenskt blod har flutit. Men jag känner mig tveksam där. Självklart måste vi få debattera. Jag känner: Övertyga mig gärna om det vettiga i vår närvaro i kriget!

Jag läser Helle Kleins blogg och några relaterade länkar. Ta hem svenskarna nu och satsa på bistånd, så är budskapet där. Låter enkelt och lockande förstås. Men är det det bästa för landet just nu? Är det kanske bäst att uppgörelsen om ett långsamt tillbakadragande av de svenska trupperna följs?

Jag läser Svenska Afghanistankommitténs hemsida och inser att jag inget vet om landet. Frågan är om inte det första jag borde göra för fred i Afghanistan vore att gå med i SAK och lära mig mer...

Sightseeing

- Vi åker nu rakt ned mot stan. Till vänster ser du ICA Norrhallen, vår närmsta affär. Ner för backen, och nu svänger vi ut på gamla E4:an, kör över järnvägen, sen vänster. Här måste man komma ihåg väjningsplikten för mötande trafik som ska ut på E4. Till höger ser du Spiran, där vi lämnade hyrbilen igår. På vänster hand har du buss- och järnvägsstationen om du får lappsjuka. Och där bortom ligger Coop Forum och OK där vi tankade upp bilen.

Här vid järnvägsstationen svänger vi höger in på Härnösands huvudgata. Den heter Nybrogatan och går över sundet upp på ön, den del av staden som ligger på Härnön. Men innan dess har du här till vänster det gamla tingshuset, ett mycket vackert hus som nu är helt tomt tyvärr.
- Lidl, hör jag från vår unge släkting. Tonfallet är lätt misstroget. Mc Donalds kommenterar han inte ens.
- Ja, där ligger Lidl, men för länge sedan låg här imponerande fartygsvarv. Härnösand har alltid haft en mycket fin naturlig och djup hamn.
Sedan vi passerat Nybron hör jag honom i livligare ton notera att han ser ett kondis, Wirströms.
- Ja, det är mysigt, och här uppe har du Waynes Coffee på Storgatan. Storgatan är stans affärsgata och går ända ner till trafikljusen mot södra utfarten. Till höger ser du nu Rådhuset, stans och kanske Norrlands första gymnasium en gång.
Nu svänger vi höger ner mot våra jobb. Det där blå huset är kommunhuset, och bakom det har vi det gula stiftskansliet. Åsa och jag jobbar faktiskt i samma hus. Om vi svänger runt hörnet så här, in på Trädgårdsgatan, ser du skylten med Härnösands stift, och på fönsterna på gatuplanet står det Café Trädgårn. Det är kommunens och kyrkans gemensamma integrationscafé, där Åsa alltså är föreståndare. Där får du stans billigaste fika, kaffe för 5 kr och en ostfralla för 10.
Och rakt där nere kan du se torget med landshövdingens residens. Där är downtown Härnösand typ. Vi kör runt domkyrkan, och där ser vi den vita församlingsgården med pastorsexpeditionen, där Åsa också jobbar. Själva domkyrkan tar vi en annan dag, visst.

Nu ska vi åka upp på vårt utkiksberg. Det heter Vårdkasberget och för att komma dit svänger vi vänster så här i rondellen och kör längs Hovsgatan. Det där tegelhuset är Kristinaskolan, norra Sveriges enda skola för döva. Och där uppe i backen ser du en gul jättekasern. Det var på min tid Vanföreanstalten. Dit åkte jag och fick hålfotsinlägg så jag kunde börja springa. Nu är det Landsarkivet, där alla kyrkböcker finns för den som vill släktforska.
Nu bär det uppför och uppför, och vägen blir så småningom grusig, smal och brant.

Nu är vi uppe. Här uppe har vi hela Norrlands Aten för våra fötter. Det här utkikstornet står med sina ben i de fyra väderstrecken. Och här börjar slalombacken, Härnösands Alpina Center bevars. Där nere ser du Domkyrkan, och landsarkivet, och huset med ett vitt torn där borta är Landgrenskolan, läroverket där jag tog studenten. Nu är det en högstadieskola. Och tegeltornet bortom det tillhör den nedlagda tobaksfabriken.

I väster ser du E4 dra upp, genom och ut ur stan.
Kan du se var vi bor? Ja det är rätt. Man kan ana den gula och den röda sidan av Furuvägens radhus där uppe vid skogen.
Längs E4 söderut ligger det gamla fängelset, det vita sjukhuset, Kiörningskolan som länge var folkskollärarseminarium men nu är en högstadieskola. Och där bredvid ligger Vårsta diakonigård där Åsa har läst till diakon.

Vänder vi oss om åt öster här uppe i tornet, så får vi världens havsutsikt, eller hur? Nästan 180 grader hav, från den branta ön Högbonden däruppe i norr, ner till Brämön i söder. Helt magnifikt. Man glömmer lätt att Härnösand ligger så helt nära Bottenhavet. Här nere genom Södra sundet kom 1721 en rysk expeditionsstyrka och plundrade och brände vår stad och kyrkorna här runtomkring. Nu är det mycket fredligt här, nog så fridfullt ibland.
Men det är en mycket vacker och trevlig stad tycker vi. Vi trivs här.

Ja, det var det, det. Nu vet du var du har Härnösand. Hoppas du hittar nu.
Nu far vi och visar var Kristina bor, okey? Och sen åker vi ut till vår stuga. Den ligger förresten där borta i norr där de stora vindsnurrorna står.
Så härmed avslutar vi vår stadsrundtur.
Vi tackar för visat intresse.

Musikresa

Gårdagen handlade för min del om en resa från Härnösand till Södra Sverige. I en hyrbil tog jag mig ned genom Sverige till Kalmar för att hämta upp P som nu har pluggat klart där.
När jag ska iväg på sådana här långresor vill jag vara välplanerad och tidigt ute. Således packade jag allt kvällen före, laddade t.o.m. kaffebryggaren och plockade fram termos och vattenflaskor och bredde mackor.
Tog också fram en packe CD-skivor som sällskap på resan. Det är inte ofta jag sitter ner och lyssnar till musik numera. Men under resan igår gjorde jag det.

Avfärd kl 05.10 i nattmörkret. Efter Sundsvall lyssnar jag till de två första skivorna innehållande Bachs underbara h-mollmässa medan dagen gryr omkring mig. Med Bach piggnar man till. Med Bach blir det struktur och stadga på dagen. Och mässan räcker länge, ända ned till Tönnebro nånstans. Där blir det Amen till slut.

Mellan Gävle och Uppsala sätter jag på Beatles, allt ifrån Love me do till A long and winding road. Den musiken passar ungdomsstaden och jag vinkar från E4 till mina barn och barnbarn. Har inte tid med dem idag. Ska till Kalmar which means 85 mil från start till mål.

Närmar mig Stockholm och fastnar i världens bilkö. Då kommer mig Keith Jarret till hjälp. Medan jag kryper fram billängd för billängd fascineras jag åt hans pianotrollkonster. De två skivorna med honom tar mig ända till Södertälje.

Så småningom kommer jag in i Östergötland. Där är det så vackert att jag tar fram Mozarts klarinettkonsert och låter den måla naturscenerierna A-dur. Vackert, vackert. Mycket vackert.

Vid Norrköping tar jag av från E4 in på E22 och kör förbi Söderköping, Västervik, Oskarshamn, och varför kommer aldrig Kalmar..?? Ryggen hör av sig och vill stiga av, och längre väg har jag aldrig sett. Jag sätter på Michael Jacksons Bad i ren protest. Den gör gott och får mig att orka. Man somnar ju inte precis till I’m bad, I’m bad. You know it, you know it.

Till slut närmar jag mig resans mål. Nu är det bara nån mil kval. Då sätter jag på dagens sista skiva, och med ett stort leende glider jag in i Kalmar till tonerna av Mozarts Exultate, jubilate.

Klockrent.