Just nu medan jag sätter mig ner för att skriva om kvällens gardinuppsättning, hör jag hur kvällsplanet från Stockholm till Kramfors passerar ovanför oss. Det hörs som ett propellerplan och kommer att ha landat inom fem minuter.
Kvällen har alltså handlat om julgardiner. Vi köpte dem för flera veckor sedan men först ikväll har vi satt upp dem. Gardiner är en lagom svår syssla för mig som inte begriper mig på större ingrepp som att slå ut en vägg och göra en portal, eller att fixa en ny elkabel från dosan där till hörnet där. Gardinuppsättningar har liksom blivit min grej, vilket jag inte direkt är stolt över. Tycker egentligen att det är lite femi, men om man nu inte duger till att ge sig på väggen med en motorsåg så...
Som erfaren gardinupphängare vill jag därför berätta hur man går till väga för att sätta upp helt nya vardagsrumsgardiner. Julgardinerna ifråga är alltså redan inköpta, vackra röda och sidenaktiga från Indiska. Hustrun ger sig i kast med att stryka ut alla veck medan jag ger mig på väggen. En ny stång ska upp där vi än så länge har den förra ägarens panelgardiner hängandes. Alltså börjar jag med att ta ner de gamla gardinerna och rulla ihop dem. Det är den lätta delen av projektet.
Sedan handlar det om tumstocken i en timme framåt. Jag har nämligen bestämt mig för att måtta efter taket, inte efter fönsterlisten. Tycker det är viktigare att den nya gardinstången ska bli parallell med taket än med fönsterfodret som inte kommer att synas därunder. Vardagsrumsfönstret är egentligen två fönster plus en verandadörr och mäter 3,4 m i längd, en rätt avsevärd sträcka som alltså skall bli vågrät och parallell med taket.
Jag bär ner tusen verktyg och sladdar och borrar från vinden och bär fram stolar att stå på. Hittills inga problem. Tar mått och beslutar mig för att gardinfästeshållaren, dvs det där lilla gråa järnblecket med två hål i, ska sitta 13 cm från taket på tre ställen: till vänster, till höger och mitt emellan. Nu är jag faktiskt bra på att mäta och räkna ut hur jag ska göra, så det är ingen konst. Första fästet, det vänstra, kommer snabbt på plats även om det blir lite snett, för skruven vill liksom neråt lite. Men ingen kommer att tänka på det. Så hakar jag i gardinstångshållaren, ett vinkeljärn med två u:n i, som räcker 20 cm ut från väggen över blombrädan. Det kommer att bli så bra. Och en kollmätning ger vid handen att hållaren sitter exakt 12 cm från taket. Hoppsan. Måste bero på buktningar i väggen.
Det andra fästet tre meter åt höger kommer också på plats i ett huj och visar sig hålla det tänkta måttet 13 cm från taket. Hm. Återstår det mittersta fästet. Jag lägger upp stången och mäter och kollar och mäter fjorton gånger igen. Sedan prylar jag hål i tapeten och skruvar dit fästet. Sätter dit gardinhållaren och mäter. Den håller 12 cm från taket. Okey..? Av tre fästen sitter nu två en centimeter högre än den tredje som sitter längst till höger. Jaja, tänker jag, det är nog försumbart.
Hustrun kommer och börjar trä på de nya härliga glansiga gardinerna på stången. Och det blir så fint. Jag står där och beundrar mitt...
- Det är snett, hör jag bakom mig. Högra sidan hänger lite.
Tänk att hur noggrannt jag än har mätt så diffar eländet på en cm i högra fästet, och tror du inte att kvinnan med falkögat ser det! Det handlar här om två problem, ett kvantfysiskt minst, och ett relationellt. Det fysiska: Hur kan det diffa på en hel centimeter när jag mätt så In-i-nordens noga för vart och ett av de tre fästena?? Kvantfysiken lär nu till all lycka att materien inte är riktigt förutsägbar utan liksom bestämmer själv hur den ska möta sina utmaningar. Det köper jag. Men då är det värre med domen från kvinnan: Det är snett... Vad gör man åt det? Jag stryker flagg och håller med, för till och ned jag ser ju hur den nyinköpta långa stången dippar ner åt höger.
- Jag ska fixa det, säger jag och går undan för att göra sju konsekvensanalyser kring olika scenarios och begrunda mina möjligheter. Men rätt snart visar sig mästaren i mig, och jag glider sakta fram så-som i slow-mo-tion. Ta-ger en papp-bit och vi-ker den-samma trenne gånger. Avancerar fram emot det högra gardinfästet och trycker så upp gardinhållaren så att dess korta vinkelben lättar lite från väggen. Där kan jag så stoppa in min hopvikta pappbit och sålunda ge hållaren stöd. Då vinkelbenet kommit ut ett par mm från väggen, ger det så mycket effekt på den längre vågräta delen av hållaren, att den vippar upp just precis lagom för att stången skall vila på sin hållare exakt 13 cm från taket som på de två andra hållarna.
Alltså, visst är man husets hantverkare nr ett!
Och kvällsplanet landar välbehållet i snöyran.
17 december 2010
15 december 2010
Rapport från ett julbord
Att begå ett julbord kräver taktik för att inte säga strategi.
Jag provade igår och blev rätt nöjd med resultatet av matchen.
Det var jag vs julbordet, i sextio långa minuter.
Man måste planera matchen noga, inte bara rusa fram och börja ösa för sig. Nej det handlar om att göra en behovsanalys av vad som för dagen känns primärt. Är det månne fisksidan,kallskuret-sidan, småvarmt- eller dessertbordet? För man kan bli mätt på alla fyra frestelserna var för sig, utan problem. Igår, alldenstund det var ett helt år sedan förra julbordet, valde jag att satsa måttligt på alla fyra, men mest på fiskinläggningarna. Det visade sig vara ett klokt val, för det var på fiskavdelningen som läckerheterna hopade sig. Jag är av nostalgiska skäl mycket svag för inlagda strömmingsflundror, och så inlagd sill, och strömmingsrullader, och ägghalvor med något jox på. Idag hade Kristina gjort äggen så jag var tvungen ta av båda sorterna. Men sen hoppade jag över alla sex laxarna i laxaskarna. För lax äter jag rätt ofta ändå, tyckte jag. Klokt av mig.
Kallskuret. Mjaa, inte så viktigt, utom en sylta jag aldrig sett förut. Julskinka förstås, fast den mådde inte så bra för dagen och såg lika ledsen ut som den smakade. Så den lämnade jag, vilket är mycket ovanligt.
Efter en stunds mumsande gick jag vidare till varmrätterna. Men vid det laget började det bli ont om plats i kistan, så det blev bara lite lite Jansson och en stackars ensam bit revbensspjäll. Inget korv, inga köttbullar och sånt. Det får vänta till julen. Men Jansson och spjället satt bra.
Fjärde och sista bordet blev svårt. Efterrätts- och godisbordet. För nu råkar det vara så, att om det finns risalamalta så måste den få plats till varje pris. Det är här den strategiska planeringen ställs på prov. Här fanns risalamalta och saftsås. Läget förvärrades dessutom av att det bredvid riset stod en stor skål fylld med brända mandlar! Dvs två favvisar. Jag löste det så att jag satsade på riset och fyllde byxfickan med mandlarna, in case of hunger typ.
Kaffet avslutade matchen, naturligtvis med en sockerströdd krustad eller vad det heter. Också den ett måste. Men det gick faktiskt vägen på grund av min disciplinerade taktik. Motståndaren blev helt överspelad och lyckades inte få mig på rygg.
Inte så länge jag vara där i alla fall.
Tack för maten.
Jag provade igår och blev rätt nöjd med resultatet av matchen.
Det var jag vs julbordet, i sextio långa minuter.
Man måste planera matchen noga, inte bara rusa fram och börja ösa för sig. Nej det handlar om att göra en behovsanalys av vad som för dagen känns primärt. Är det månne fisksidan,kallskuret-sidan, småvarmt- eller dessertbordet? För man kan bli mätt på alla fyra frestelserna var för sig, utan problem. Igår, alldenstund det var ett helt år sedan förra julbordet, valde jag att satsa måttligt på alla fyra, men mest på fiskinläggningarna. Det visade sig vara ett klokt val, för det var på fiskavdelningen som läckerheterna hopade sig. Jag är av nostalgiska skäl mycket svag för inlagda strömmingsflundror, och så inlagd sill, och strömmingsrullader, och ägghalvor med något jox på. Idag hade Kristina gjort äggen så jag var tvungen ta av båda sorterna. Men sen hoppade jag över alla sex laxarna i laxaskarna. För lax äter jag rätt ofta ändå, tyckte jag. Klokt av mig.
Kallskuret. Mjaa, inte så viktigt, utom en sylta jag aldrig sett förut. Julskinka förstås, fast den mådde inte så bra för dagen och såg lika ledsen ut som den smakade. Så den lämnade jag, vilket är mycket ovanligt.
Efter en stunds mumsande gick jag vidare till varmrätterna. Men vid det laget började det bli ont om plats i kistan, så det blev bara lite lite Jansson och en stackars ensam bit revbensspjäll. Inget korv, inga köttbullar och sånt. Det får vänta till julen. Men Jansson och spjället satt bra.
Fjärde och sista bordet blev svårt. Efterrätts- och godisbordet. För nu råkar det vara så, att om det finns risalamalta så måste den få plats till varje pris. Det är här den strategiska planeringen ställs på prov. Här fanns risalamalta och saftsås. Läget förvärrades dessutom av att det bredvid riset stod en stor skål fylld med brända mandlar! Dvs två favvisar. Jag löste det så att jag satsade på riset och fyllde byxfickan med mandlarna, in case of hunger typ.
Kaffet avslutade matchen, naturligtvis med en sockerströdd krustad eller vad det heter. Också den ett måste. Men det gick faktiskt vägen på grund av min disciplinerade taktik. Motståndaren blev helt överspelad och lyckades inte få mig på rygg.
Inte så länge jag vara där i alla fall.
Tack för maten.
14 december 2010
Efter stockholmsbomben
Jaha, då är alltså bombdådet i Stockholm inte en enskild galnings tilltag bara. Dagens nyhetssändningar tyder på en mycket medveten ung man som låtit sig hjärntvättas till total underkastelse under ett förfärande snävt religiopolitiskt program.Den fråga det ställer är: Hur kan vi förhindra att människor blir så isolerade från resten av våra samhällen att de får en helt annan och förvriden världsbild och syn på sina medmänniskor?
Samtidigt har bomben i Stockholm tydligen klart politiska förtecken, där Sveriges engagemang i NATO-kriget i Afghanistan fördöms: Om vi är med och krigar i andras länder, om vi okritiskt låter USA föra krig var som helst i vår värld, så får vi finna oss i att det kommer att smälla även här hos oss, det är bombarens budskap.
Jag vill själv kunna känna respekt för islam som en systerreligion bland Abrahams barn, liksom jag också känner inför judendomen. Men det blir inte lätt när religionen politiseras och absolutifieras till den grad att inga alternativa tankar eller trosuttryck godkänns än den lilla aggressiva gruppens. Dvs precis samma dårskap som skett i Guds namn på den kristna sidan under århundradenas lopp. Vi har också blod på händerna.
Men det är något med islamisternas propaganda som verkligen ger mig kalla kårar, ett budskap som andas hat och underkastelse hellre än kärlek och försoning. Där man tar till Gud som vapen och dessutom hotar med våld för att nå religiösa och politiska mål, där blir det livsfarligt. Har inte historien lärt oss det flera gånger redan?
Samtidigt har bomben i Stockholm tydligen klart politiska förtecken, där Sveriges engagemang i NATO-kriget i Afghanistan fördöms: Om vi är med och krigar i andras länder, om vi okritiskt låter USA föra krig var som helst i vår värld, så får vi finna oss i att det kommer att smälla även här hos oss, det är bombarens budskap.
Jag vill själv kunna känna respekt för islam som en systerreligion bland Abrahams barn, liksom jag också känner inför judendomen. Men det blir inte lätt när religionen politiseras och absolutifieras till den grad att inga alternativa tankar eller trosuttryck godkänns än den lilla aggressiva gruppens. Dvs precis samma dårskap som skett i Guds namn på den kristna sidan under århundradenas lopp. Vi har också blod på händerna.
Men det är något med islamisternas propaganda som verkligen ger mig kalla kårar, ett budskap som andas hat och underkastelse hellre än kärlek och försoning. Där man tar till Gud som vapen och dessutom hotar med våld för att nå religiösa och politiska mål, där blir det livsfarligt. Har inte historien lärt oss det flera gånger redan?
13 december 2010
Självmordsbombare på tredje advent
Ja vad säger man efter denna dag?
En självmordsbombare har sprängt sig mitt i julhandeln i Stockholm.
Jag har sjungit i domkyrkokören Rejoice in the Lord always och torkat disk i biskopsgården.
Bomben briserade på en sidogata till Drottninggatan och bara bombaren själv omkom.
Det har varit otroligt vackert ute och kallt ute denna tredje advent, -15 ungefär.
Han bodde i Tranås och lämnade ett meddelande efter sig på Facebook.
Annars har det varit julmarknad här i stan, men vi avstod den.
Ett självmord är tragiskt i sig, men spränga sig bland folk är en våldshandling, ett mordförsök.
Vi åt en god lax till middag och har diskuterat Wikileaks och sett på Beck.
Men det hjälper inte.
Han var bara 29 år...
En självmordsbombare har sprängt sig mitt i julhandeln i Stockholm.
Jag har sjungit i domkyrkokören Rejoice in the Lord always och torkat disk i biskopsgården.
Bomben briserade på en sidogata till Drottninggatan och bara bombaren själv omkom.
Det har varit otroligt vackert ute och kallt ute denna tredje advent, -15 ungefär.
Han bodde i Tranås och lämnade ett meddelande efter sig på Facebook.
Annars har det varit julmarknad här i stan, men vi avstod den.
Ett självmord är tragiskt i sig, men spränga sig bland folk är en våldshandling, ett mordförsök.
Vi åt en god lax till middag och har diskuterat Wikileaks och sett på Beck.
Men det hjälper inte.
Han var bara 29 år...
10 december 2010
Nobelbankett
Vet inte om det är på rikt' eller bara på låtsas.
Men helt plötsligt får jag en inbjudan till Nobelmiddag, och jag tror inte det är sant. Visserligen innebär det att jag själv måste köra till affären för att handla ingredienserna, men vad gör det? Hemkommen efter en tuff fredag på jobbet bjuds jag ju plats vid Nobelprisutdelningen. Fast jag får springa lite emellan kök och konserthus för att vi ska ha en chans att hinna ikapp.
Sedan. Vidtager. Nobel. Banketten.
Och alla vackra damer och strikta herrar skrider in i vårt vardagsrum under det att vi andra medborgare står stramt uppradade längs väggarna och ser på.
Dagens kock är vida känd. Peter Geijer är hans namn och han är en fena på läckra rätter. Han har planerat middagen noga och sett till att den blivit lagad med de allra bästa råvaror.
Gästernas kreationer är mycket innovativa. Här mixas tröjor av bomull med byxor av denim eller bomull. Mest framträdande är drottningen i sin munkjacka, modell 04, svart. Till detta bär hon chicka blå jeans. Konungen bär en randig långärmad tröja ovanpå sin gamla blå T-shirt. Och något slags byxor till det.
In kommer så studentparaden med kvällens mat. Till förrätt bjuds en morotssoppa spetsad med färsk ingefära och muskot. Till förrätten serveras parasitfritt bordsvatten.
Huvudrätten är en nötgryta i rödvinssås med skogschampinjoner och basmatiris. Gästerna låter sig väl smaka. Runt borden råder en överraskat högtidlig fredagsstämning, förstärkt av levande ljus och exotiska drycker.
Så bryts taffeln av ett genomträngande skall av hunden under bordet. Kungen och drottningen skrider ut som om inget hänt, och efter dem de övriga gästerna. Hunden släpps ut och släpps in. Och alla pristagare bänkar sig till divertissemanget, dvs handbollsmatchen mellan Sverige och Rumänien (eller vad tusan det är för land. Vem bryr sig?).
Så småningom samlas styrkorna igen för att intaga desserten. Den bäres in på kunniga armar och består av en vaniljpanakotta serverad i små kristall-lika Ikeaglas. Allt smakar utsökt, och Nobelpristagarna med sina värdar ser ut att icke blott uppskatta maten utan även sällskapet. De har dock haft en lång och prövosam dag och torde nu behöva en bensträckare.
Sällskapet skrider högtidligen ut ur Blå salen, eller Gyllene rummet eller Gröna skrubben eller vad den nu heter. Och där tar orken slut. Kungligheterna börjar krokna. Fredagen har varit lång och vinet gott. Och helgen hägrar Alfred Nobels minne till trots. Kungen drar sig undan till sina gemak. Och medan drottningen tillsammans med kocken vilar ut i de inre gemaken, vidtager ett kvalificerat arbete i köksregionerna. Arbetarklassen roddar i köket helt utanför all glans och glamour, medan det bjuds divertissemanger och lustigheter à la CSI Miami och Aktellt i slottets salonger.
Men vad gör väl det?
Vad är väl en bal på slottet...?
Men helt plötsligt får jag en inbjudan till Nobelmiddag, och jag tror inte det är sant. Visserligen innebär det att jag själv måste köra till affären för att handla ingredienserna, men vad gör det? Hemkommen efter en tuff fredag på jobbet bjuds jag ju plats vid Nobelprisutdelningen. Fast jag får springa lite emellan kök och konserthus för att vi ska ha en chans att hinna ikapp.
Sedan. Vidtager. Nobel. Banketten.
Och alla vackra damer och strikta herrar skrider in i vårt vardagsrum under det att vi andra medborgare står stramt uppradade längs väggarna och ser på.
Dagens kock är vida känd. Peter Geijer är hans namn och han är en fena på läckra rätter. Han har planerat middagen noga och sett till att den blivit lagad med de allra bästa råvaror.
Gästernas kreationer är mycket innovativa. Här mixas tröjor av bomull med byxor av denim eller bomull. Mest framträdande är drottningen i sin munkjacka, modell 04, svart. Till detta bär hon chicka blå jeans. Konungen bär en randig långärmad tröja ovanpå sin gamla blå T-shirt. Och något slags byxor till det.
In kommer så studentparaden med kvällens mat. Till förrätt bjuds en morotssoppa spetsad med färsk ingefära och muskot. Till förrätten serveras parasitfritt bordsvatten.
Huvudrätten är en nötgryta i rödvinssås med skogschampinjoner och basmatiris. Gästerna låter sig väl smaka. Runt borden råder en överraskat högtidlig fredagsstämning, förstärkt av levande ljus och exotiska drycker.
Så bryts taffeln av ett genomträngande skall av hunden under bordet. Kungen och drottningen skrider ut som om inget hänt, och efter dem de övriga gästerna. Hunden släpps ut och släpps in. Och alla pristagare bänkar sig till divertissemanget, dvs handbollsmatchen mellan Sverige och Rumänien (eller vad tusan det är för land. Vem bryr sig?).
Så småningom samlas styrkorna igen för att intaga desserten. Den bäres in på kunniga armar och består av en vaniljpanakotta serverad i små kristall-lika Ikeaglas. Allt smakar utsökt, och Nobelpristagarna med sina värdar ser ut att icke blott uppskatta maten utan även sällskapet. De har dock haft en lång och prövosam dag och torde nu behöva en bensträckare.
Sällskapet skrider högtidligen ut ur Blå salen, eller Gyllene rummet eller Gröna skrubben eller vad den nu heter. Och där tar orken slut. Kungligheterna börjar krokna. Fredagen har varit lång och vinet gott. Och helgen hägrar Alfred Nobels minne till trots. Kungen drar sig undan till sina gemak. Och medan drottningen tillsammans med kocken vilar ut i de inre gemaken, vidtager ett kvalificerat arbete i köksregionerna. Arbetarklassen roddar i köket helt utanför all glans och glamour, medan det bjuds divertissemanger och lustigheter à la CSI Miami och Aktellt i slottets salonger.
Men vad gör väl det?
Vad är väl en bal på slottet...?
08 december 2010
Smart telefån
Jag håller med min arbetskamrat: Ge mig en bakelit-telefon!
Vår arbetsplats är nämligen inne i en kritisk fas av omläggningen av vårt kommunikationssystem. Eller på svenska: Vi har fått nya telefoner, smarta telefoner som från och med tredje advent ska ersätta våra fasta lurar. Och det känns mycket konstigt och obegripligt ibland. Kan vi inte få en omorganisation istället..?
För det första så ser den ut precis som en plånbok, så jag får riktigt kolla efter vad det är jag lyfter till örat. Om det skramlar så är det inte telefonen.
För det andra så är den så känslig för beröring. Som naken hud ungefär fast inte lika spännande. Den reagerar på minsta beröring. Bara jag tar upp den ur fickan har jag redan slagit på den, bläddrat i adressboken och ringt upp en intet ont anande medmänniska någonstans i världen. Jag får alltid börja med att skyndsamt trycka på den röda lägga-på-luren-knappen när jag fått upp min smarta telefon.
Och förutom att ringa upp folk i tid och otid, kan den bläddra mellan olika menyer. Jo det heter så när tusen sidor flimrar förbi från vänster till höger eller tvärtom som en karusell, tills jag sätter fingret på nån så att den stannar. Var jag då är? Ingen susning. Ta mej tillbaka nån!
Och så kan jag skriva sms men bara om jag lägger ikull apparaten, för då blir skrivbordet större så att jag kan knappa på bara en tangent i taget. Och för att skriva åäö måste jag hålla ner a:et och dra det tills å:et uppenbarar sig.
Låter det krångligt. Inte alls tycker säker de flesta av mina läsare för de flesta av er är yngre än jag. Men det tycker faktiskt jag. Betänk att min första närkontakt med telefoni var när syrran och jag åkte nedför ledstången från övervåningen i vårt hus i Tärnaby så att vi rev ner telefonen från hyllan nederst i trappan. Det var en bakelittelefon det, svart, stor och med vev. Och numret var 91. Tärnaby 91. Ringde det en gång så var det ett lokalsamtal. Ringde det däremot två gånger efter varandra så var det rikssamtal, och då kom alltid Mamma springande och ropade Riiks! Utom när Ulla och jag kom susande nedför ledstången så att rikssamtalet åkte i golvet. Då ropade hon: Men ungar, vad tar ni er till!!?
Sedan dess har telefonin utvecklats intill oigenkännlighet. Idag skulle jag kunna ha hela telefonen i bröstfickan medan jag susar nedför ledstången.
Men än försöker jag hänga med. Som yngsta dottern sa så tröstande ikväll:
- Men du försöker ju i alla fall hänga med, Pappa. Du är ju ändå lite på banan om man säger så, jag menar facebookar och bloggar och så.
Så sa hon, gullhjärtat mitt.
Det är coaching det.
Vår arbetsplats är nämligen inne i en kritisk fas av omläggningen av vårt kommunikationssystem. Eller på svenska: Vi har fått nya telefoner, smarta telefoner som från och med tredje advent ska ersätta våra fasta lurar. Och det känns mycket konstigt och obegripligt ibland. Kan vi inte få en omorganisation istället..?
För det första så ser den ut precis som en plånbok, så jag får riktigt kolla efter vad det är jag lyfter till örat. Om det skramlar så är det inte telefonen.
För det andra så är den så känslig för beröring. Som naken hud ungefär fast inte lika spännande. Den reagerar på minsta beröring. Bara jag tar upp den ur fickan har jag redan slagit på den, bläddrat i adressboken och ringt upp en intet ont anande medmänniska någonstans i världen. Jag får alltid börja med att skyndsamt trycka på den röda lägga-på-luren-knappen när jag fått upp min smarta telefon.
Och förutom att ringa upp folk i tid och otid, kan den bläddra mellan olika menyer. Jo det heter så när tusen sidor flimrar förbi från vänster till höger eller tvärtom som en karusell, tills jag sätter fingret på nån så att den stannar. Var jag då är? Ingen susning. Ta mej tillbaka nån!
Och så kan jag skriva sms men bara om jag lägger ikull apparaten, för då blir skrivbordet större så att jag kan knappa på bara en tangent i taget. Och för att skriva åäö måste jag hålla ner a:et och dra det tills å:et uppenbarar sig.
Låter det krångligt. Inte alls tycker säker de flesta av mina läsare för de flesta av er är yngre än jag. Men det tycker faktiskt jag. Betänk att min första närkontakt med telefoni var när syrran och jag åkte nedför ledstången från övervåningen i vårt hus i Tärnaby så att vi rev ner telefonen från hyllan nederst i trappan. Det var en bakelittelefon det, svart, stor och med vev. Och numret var 91. Tärnaby 91. Ringde det en gång så var det ett lokalsamtal. Ringde det däremot två gånger efter varandra så var det rikssamtal, och då kom alltid Mamma springande och ropade Riiks! Utom när Ulla och jag kom susande nedför ledstången så att rikssamtalet åkte i golvet. Då ropade hon: Men ungar, vad tar ni er till!!?
Sedan dess har telefonin utvecklats intill oigenkännlighet. Idag skulle jag kunna ha hela telefonen i bröstfickan medan jag susar nedför ledstången.
Men än försöker jag hänga med. Som yngsta dottern sa så tröstande ikväll:
- Men du försöker ju i alla fall hänga med, Pappa. Du är ju ändå lite på banan om man säger så, jag menar facebookar och bloggar och så.
Så sa hon, gullhjärtat mitt.
Det är coaching det.
06 december 2010
En tredelad dag
Först samlades alla stiftskansliets medarbetare till det traditionella adventskaffet i biskopsgården. Biskop Tuulikki höll en mycket tänkvärd morgonbön och sedan bjöd husfrun Lena till kaffebordet. Alltså en välgörande mjukstart på dagen.
Sedan hade vi en utbildningsdag kring det nya telefonisystemet som ska tas ibruk före jul. Det var sisådär. Jag får lätt allergikänningar vid såna här personalutbildningar, för det serveras oftast svar på tusen frågor utom på alla som jag har. Vi har begåvats med en ny smartphone inför övergången till det nya, och dagen handlade om hur vi ska ringa med den i framtiden. Det är nu faktiskt frågor som lätt går att punkta ner på ett papper och varsågod och läs. Men den smarta telefonen är så smart att själva telefonerandet faktiskt är det minsta problemet med den. Och den bruksanvisning som följde med smartfånen var liten och tunn som ett frimärke typ. Nåja, för att nu inte bli alltför gubbgnällig får jag väl erkänna att jag också lärde mig en del under den prövosamma dagen, mycket tack vare arbetskamrater och chefer som står ut med mina frustande frustrationer och tålmodigt hjälper mig att förstå. Men jag kan tycka att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att vi så snart som möjligt skall lära oss hantera våra nya arbetsredskap och inte lämna det åt slumpen. Det är inte så många av stiftsmedarbetarna som är under femtio år eller redan har hunnit in i Iphone-världen om man säger så.
Sist och inte minst har jag dock förunnats leda ett samtalscafé i domkyrkoförsamlingen kring julens budskap: Att vara människa - vid Jesu krubba. Det blev en fin kväll kring en uppställd julkrubba och ett ärligt sökande samtal omkring julkrubban i våra liv, vad den predikar och hur den utmanar oss, vad Josef och Maria och herdarna och de vise männen kan ha känt och upplevt under de dramatiska dagarna i Betlehem. Mot slutet av samtalet blev stämningen så förtätad av helighet och Guds närvaro, att samtalet övergick i en stilla tillbedjan inför födelsemysteriet.
Spännvidd i dagen alltså. Och bra balans till slut. Tack.
Sedan hade vi en utbildningsdag kring det nya telefonisystemet som ska tas ibruk före jul. Det var sisådär. Jag får lätt allergikänningar vid såna här personalutbildningar, för det serveras oftast svar på tusen frågor utom på alla som jag har. Vi har begåvats med en ny smartphone inför övergången till det nya, och dagen handlade om hur vi ska ringa med den i framtiden. Det är nu faktiskt frågor som lätt går att punkta ner på ett papper och varsågod och läs. Men den smarta telefonen är så smart att själva telefonerandet faktiskt är det minsta problemet med den. Och den bruksanvisning som följde med smartfånen var liten och tunn som ett frimärke typ. Nåja, för att nu inte bli alltför gubbgnällig får jag väl erkänna att jag också lärde mig en del under den prövosamma dagen, mycket tack vare arbetskamrater och chefer som står ut med mina frustande frustrationer och tålmodigt hjälper mig att förstå. Men jag kan tycka att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att vi så snart som möjligt skall lära oss hantera våra nya arbetsredskap och inte lämna det åt slumpen. Det är inte så många av stiftsmedarbetarna som är under femtio år eller redan har hunnit in i Iphone-världen om man säger så.
Sist och inte minst har jag dock förunnats leda ett samtalscafé i domkyrkoförsamlingen kring julens budskap: Att vara människa - vid Jesu krubba. Det blev en fin kväll kring en uppställd julkrubba och ett ärligt sökande samtal omkring julkrubban i våra liv, vad den predikar och hur den utmanar oss, vad Josef och Maria och herdarna och de vise männen kan ha känt och upplevt under de dramatiska dagarna i Betlehem. Mot slutet av samtalet blev stämningen så förtätad av helighet och Guds närvaro, att samtalet övergick i en stilla tillbedjan inför födelsemysteriet.
Spännvidd i dagen alltså. Och bra balans till slut. Tack.
03 december 2010
En dag med barnbarnen
Denna dag har jag fått sitta och hålla min månadsgamla sonson i famnen hemma i hans eget hem i Uppsala. Vi tittade länge på varandra. Och hans ögon sa att det var jobbigt i Göteborg, Farfar. Kan du förstå det..?
Månaden som gått var novembergrå av ovisshet för familjen och oss släktingar. Men nu känns det som en ljusare månad, och lille J är hemma och satsar helfokuserat på överlevnad. Han är mätt i högst en halvtimme, sedan vill han äta igen. Så modern vet att hon lever men har fått en ny lyster i blicken och låter honom äta allt vad han orkar. Snart är han uppe i födelsevikten igen.
Ute i på gården skymningen med storasyster E, treochetthalvtår, och kusinen T som är sex år med rullande rrr.
- Tror du jag kan gunga, Farfar, utmanar den lilla.
- Näe, det tror jag inte. Det är ju för mörkt nu för att gunga.
- Det kan jag visst det. Det är inte alls för mörkt för att gunga. Se bara!
- Ja ser man på. Du kan ju gunga fast det är nästan alldeles mörkt!
- Men titta på mig då, Morfar, bryter sexåringen in. Nu börjar min stora Klant-show alldeles strax. Och ni får titta på. Och så kliver han ner mot slänten och börjar under tokiga tjut rulla runt i snön nerför den lilla backen.
- Ja det var tokigt. Men kanske du och E skulle ta och bygga en snökoja tillsammans?
- Jaa, ropar båda och springer till plåtskåpet vid bron och hämtar ut spadar. Sedan bär dom snö från en hög till en annan i säkert tjugo minuter medan mina fötter sakta domnar och skrumpnar ihop i kylan.
- Man måste bära snö om det ska bli nån snökoja, visst Farfar?
- Ja det måste man. Utan snö blir det ingen snökoja.
- Mm. Det måste vara snö i snökojan... Mycke..
Sedan kommer pappa och hämtar sin dotter som ska in och äta middag. Och sexåringen och jag går tillsammans några kvarter bort till hans hem. På vägen passerar vi en blomsterhandel.
- Morfar, vi kanske skulle ta och köpa en blomma till din lilla dotter? Vad tror du om det?
- Jaa, kära T. Det låter som en bra idé att din mamma och min lilla dotter får en blomma när hon kommer hem.
Dottersonen stegar kavat in i affären och säger Hej vid disken.
- Hej, vad vill du ha, frågar en vänlig expedit.
- Jaa, jag skulle vilja köpa lite, säger han och ser sig omkring.
- Har du tänkt dig nåt särskilt?
- Ja vad var det vi sa, Morfar? Var det en sån här?
Morfar nickar.
- Ja en julstjärna är en väldigt fin blomma att ge till mamma, säger expediten. Och snart går vi därifrån med en Present Till Mamma, och visst får jag ge henne den, visst Morfar?
- Självklart.
Och när mamma kommer hem till lägenheten blir hon sååå glad!
Därefter kör jag och hämtar T:s storasyster på fritids. Där är det fullt krig uppe på en snöhög. Tioåringen E kämpar sig upp till toppen och slänger kompisar åt höger och vänster, killar som tjejer. Snart är hon herreman på täppan och utstöter ett riktigt Tarzanvrål, samtidigt som hon upptäcker mig.
- Jag ser dig, säger hon kort. Sedan fortsätter kampen, för kompisarna ger sig inte så lätt. Jag ler åt att se henne i stridens hetta. Den nya skolan verkar ha gjort henne gott.
Snart kommer hon snubblande ner ur snöhögen och säger Hej Morfar. Var är Åsa? Och sen kör vi hem till väntande middag. Jag lämnar henne vid porten och far och hämtar Åsa och vi handlar lite till barnen och far sedan upp till deras nya hem och får se deras rum och fikar och hör oss för om deras skola och så, och fikar och äter pepparkakor.
- Men ni hade ju med er presenter..?
- Javisst ja.
- Och jag har också fått en present säger mor L och tittar på blomman.
- Ja för den har jaag köpt, avslutar stolt hennes son.
Sen dyker han och systern ner i presentkassen.
Underbara ungar.
Månaden som gått var novembergrå av ovisshet för familjen och oss släktingar. Men nu känns det som en ljusare månad, och lille J är hemma och satsar helfokuserat på överlevnad. Han är mätt i högst en halvtimme, sedan vill han äta igen. Så modern vet att hon lever men har fått en ny lyster i blicken och låter honom äta allt vad han orkar. Snart är han uppe i födelsevikten igen.
Ute i på gården skymningen med storasyster E, treochetthalvtår, och kusinen T som är sex år med rullande rrr.
- Tror du jag kan gunga, Farfar, utmanar den lilla.
- Näe, det tror jag inte. Det är ju för mörkt nu för att gunga.
- Det kan jag visst det. Det är inte alls för mörkt för att gunga. Se bara!
- Ja ser man på. Du kan ju gunga fast det är nästan alldeles mörkt!
- Men titta på mig då, Morfar, bryter sexåringen in. Nu börjar min stora Klant-show alldeles strax. Och ni får titta på. Och så kliver han ner mot slänten och börjar under tokiga tjut rulla runt i snön nerför den lilla backen.
- Ja det var tokigt. Men kanske du och E skulle ta och bygga en snökoja tillsammans?
- Jaa, ropar båda och springer till plåtskåpet vid bron och hämtar ut spadar. Sedan bär dom snö från en hög till en annan i säkert tjugo minuter medan mina fötter sakta domnar och skrumpnar ihop i kylan.
- Man måste bära snö om det ska bli nån snökoja, visst Farfar?
- Ja det måste man. Utan snö blir det ingen snökoja.
- Mm. Det måste vara snö i snökojan... Mycke..
Sedan kommer pappa och hämtar sin dotter som ska in och äta middag. Och sexåringen och jag går tillsammans några kvarter bort till hans hem. På vägen passerar vi en blomsterhandel.
- Morfar, vi kanske skulle ta och köpa en blomma till din lilla dotter? Vad tror du om det?
- Jaa, kära T. Det låter som en bra idé att din mamma och min lilla dotter får en blomma när hon kommer hem.
Dottersonen stegar kavat in i affären och säger Hej vid disken.
- Hej, vad vill du ha, frågar en vänlig expedit.
- Jaa, jag skulle vilja köpa lite, säger han och ser sig omkring.
- Har du tänkt dig nåt särskilt?
- Ja vad var det vi sa, Morfar? Var det en sån här?
Morfar nickar.
- Ja en julstjärna är en väldigt fin blomma att ge till mamma, säger expediten. Och snart går vi därifrån med en Present Till Mamma, och visst får jag ge henne den, visst Morfar?
- Självklart.
Och när mamma kommer hem till lägenheten blir hon sååå glad!
Därefter kör jag och hämtar T:s storasyster på fritids. Där är det fullt krig uppe på en snöhög. Tioåringen E kämpar sig upp till toppen och slänger kompisar åt höger och vänster, killar som tjejer. Snart är hon herreman på täppan och utstöter ett riktigt Tarzanvrål, samtidigt som hon upptäcker mig.
- Jag ser dig, säger hon kort. Sedan fortsätter kampen, för kompisarna ger sig inte så lätt. Jag ler åt att se henne i stridens hetta. Den nya skolan verkar ha gjort henne gott.
Snart kommer hon snubblande ner ur snöhögen och säger Hej Morfar. Var är Åsa? Och sen kör vi hem till väntande middag. Jag lämnar henne vid porten och far och hämtar Åsa och vi handlar lite till barnen och far sedan upp till deras nya hem och får se deras rum och fikar och hör oss för om deras skola och så, och fikar och äter pepparkakor.
- Men ni hade ju med er presenter..?
- Javisst ja.
- Och jag har också fått en present säger mor L och tittar på blomman.
- Ja för den har jaag köpt, avslutar stolt hennes son.
Sen dyker han och systern ner i presentkassen.
Underbara ungar.
01 december 2010
Stiftsfullmäktige
En dag med stiftets förtroendevalda.
Jag praktiserar mina talanger som nasare i korta varor.
Står med mina arbetskamrater i församlingsgårdens stora sal där vi visar upp våra arbetsområden vid olika stånd. Jag kommer dit med ett par välfyllda väskor och packar upp internationellt arbete inklusive julkampanjen, vidare ekumenik och integration, och vänstiftskontakter med planlagd stiftsresa till Sydafrika. Det tar hela scenen i anspråk, tre bord och två vikskärmar.
Stiftsfullmäktigeledamöter släntrar förbi och fångas in och förevisas kampanjmaterial eller en karta över Lincoln i England, eller en skrift om kyrkornas policy i migrationsfrågor. Andra stannar och pratar gamla minnen från Chris Hendricks' tid som missionär i stiftet, eller frågar om hur stiftet arbetar med internationella grupper i församlingarna.
Dvs jättekul alltihop.
Säga vad man vill om våra s.k.kyrkopolitiker, men jag gillar dom!
Jag praktiserar mina talanger som nasare i korta varor.
Står med mina arbetskamrater i församlingsgårdens stora sal där vi visar upp våra arbetsområden vid olika stånd. Jag kommer dit med ett par välfyllda väskor och packar upp internationellt arbete inklusive julkampanjen, vidare ekumenik och integration, och vänstiftskontakter med planlagd stiftsresa till Sydafrika. Det tar hela scenen i anspråk, tre bord och två vikskärmar.
Stiftsfullmäktigeledamöter släntrar förbi och fångas in och förevisas kampanjmaterial eller en karta över Lincoln i England, eller en skrift om kyrkornas policy i migrationsfrågor. Andra stannar och pratar gamla minnen från Chris Hendricks' tid som missionär i stiftet, eller frågar om hur stiftet arbetar med internationella grupper i församlingarna.
Dvs jättekul alltihop.
Säga vad man vill om våra s.k.kyrkopolitiker, men jag gillar dom!
30 november 2010
Jordfel
Aldrig förut har november slutat så kallt på Midlanda. Inte för att jag var där, men ändå, minus 22 grader drygt! Hela Europa är tydligen insvept i rysskylan. Snö långt nere i Spanien. Här är det ju rätt normalt ändå. 1:a advent brukar kunna nypa i näsan, det vet jag sedan förr.
Igår inträffade ett jordskalv strax väster om Härnösand. En 3:a var det visst. Jag märkte inget där jag satt i bilen på väg in i garaget. Men hustrun trodde nog att jag körde lite för långt, för hon undrade vad som hänt.
Själv tror jag det kallas landhöjning.
Igår kväll svartnade så hela vårt radhus två gånger när jag skulle byta glödlampa i köket. Lite spooky var det, eller vad ungdomen nu säger. Eller kanske ett jordfel. Det gick i och för sig lätt att åtgärda, bara med en vippknapp i jordfelsbrytaren. Jag kände att jag inte ville mixtra mer med takarmaturen utan ringde i stället efter elektrikern idag.
I morse gick strömmen igen, i minussjuttonkylan. All ström försvann i hela kvarteret.
I halva stan. Klart man undrade. Men det berodde visst inte på vårt jordfel eller på jordskalvet igår utan på en grävskopa nere på Kronholmen.
Så - nåt slags jordfel var det tydligen ändå.
I Östersund måste allt dricksvatten kokas för där har man fått avloppsparasiter i friskvattenledningarna. Och i morgon börjar världscuptävlingarna i skidskytte just i Östersund...
Vi lever extremt sårbart i ett totalt beroende av leveranser av värme, mat, el, transporter, hygien, väder. Det måste vara något fundamentalt fel på vårt förhållande till Moder Jord.
Vi säger nog alltför sällan Insha'Allah.
Igår inträffade ett jordskalv strax väster om Härnösand. En 3:a var det visst. Jag märkte inget där jag satt i bilen på väg in i garaget. Men hustrun trodde nog att jag körde lite för långt, för hon undrade vad som hänt.
Själv tror jag det kallas landhöjning.
Igår kväll svartnade så hela vårt radhus två gånger när jag skulle byta glödlampa i köket. Lite spooky var det, eller vad ungdomen nu säger. Eller kanske ett jordfel. Det gick i och för sig lätt att åtgärda, bara med en vippknapp i jordfelsbrytaren. Jag kände att jag inte ville mixtra mer med takarmaturen utan ringde i stället efter elektrikern idag.
I morse gick strömmen igen, i minussjuttonkylan. All ström försvann i hela kvarteret.
I halva stan. Klart man undrade. Men det berodde visst inte på vårt jordfel eller på jordskalvet igår utan på en grävskopa nere på Kronholmen.
Så - nåt slags jordfel var det tydligen ändå.
I Östersund måste allt dricksvatten kokas för där har man fått avloppsparasiter i friskvattenledningarna. Och i morgon börjar världscuptävlingarna i skidskytte just i Östersund...
Vi lever extremt sårbart i ett totalt beroende av leveranser av värme, mat, el, transporter, hygien, väder. Det måste vara något fundamentalt fel på vårt förhållande till Moder Jord.
Vi säger nog alltför sällan Insha'Allah.
28 november 2010
Advent i halv domkyrka
Det har varit en heldag i församlingens hägn.
Jag har sjungit i domkyrkokören i högmässan i vår halva domkyrka. Den renoveras ju som bekant så endast västra delen är användbar. Nästa första advent skall den nyrenoverade kyrkan återöppnas i en TV-sänd gudstjänst. Vi sjöng bl.a. Ropa ut din glädje av vår Fredrik Sixten, Otto Olssons Advent och Rejoyce in the Lord allway. Roligt att få gasta lite. Tenorstämman bjöd på en hel del tillfällen. Kollekten gick till Vårsta vars ordförande höll i kollektvädjan. Predikan var välformulerad och värdig om än lite lång kanske.
Ett udda inslag i gudstjänsten var att Rotaryklubbarna i stan utdelade ett par stipendier innan utgångsmusiken, ett moment som inte hade någon som helst koppling till gudstjänsten i övrigt. Min känsla sade att om det nu alls skulle göras i kyrkan så hade det nog passat bättre under kvällens konsert än i högmässan.
Efter gudstjänsten bjöd internationella gruppen på kyrkkaffe i församlingshemmet och fick in två tusen kronor på första dagen av Svenska kyrkans julinsamling till det internationella arbetet.
Under kyrkkaffet hölls en välbehövlig och kvalificerad information om domkyrkoprojektet, hur kyrkan byggs om och byggs till. Intressant.
Sedan kyrkkaffet var undandiskat for vi hem och jag fick en timme på rygg innan nästa pass. För ikväll har alla församlingens sju körer bjudit på adventskonsert. Då var det så gott som fullsatt i vår halva domkyrka. Ung och gammal sjöng och med församligen sjöng vi flera av våra älskade adventspsalmer. Höjdpunkten var nog när en pojke i gosskören sjöng solot i Pie Jesu, helt klockrent. Kvällen kändes fin, och roligt var det att få stå där och vara med. Fast jag saknade en avrundande andakt, ett tilltal med en bön eller välsignelse av något slag på slutet. Konstigt att inte sånt är självklart i vår kyrka.
Nu är dagen slut och min hals likaså.
Godnatt.
Jag har sjungit i domkyrkokören i högmässan i vår halva domkyrka. Den renoveras ju som bekant så endast västra delen är användbar. Nästa första advent skall den nyrenoverade kyrkan återöppnas i en TV-sänd gudstjänst. Vi sjöng bl.a. Ropa ut din glädje av vår Fredrik Sixten, Otto Olssons Advent och Rejoyce in the Lord allway. Roligt att få gasta lite. Tenorstämman bjöd på en hel del tillfällen. Kollekten gick till Vårsta vars ordförande höll i kollektvädjan. Predikan var välformulerad och värdig om än lite lång kanske.
Ett udda inslag i gudstjänsten var att Rotaryklubbarna i stan utdelade ett par stipendier innan utgångsmusiken, ett moment som inte hade någon som helst koppling till gudstjänsten i övrigt. Min känsla sade att om det nu alls skulle göras i kyrkan så hade det nog passat bättre under kvällens konsert än i högmässan.
Efter gudstjänsten bjöd internationella gruppen på kyrkkaffe i församlingshemmet och fick in två tusen kronor på första dagen av Svenska kyrkans julinsamling till det internationella arbetet.
Under kyrkkaffet hölls en välbehövlig och kvalificerad information om domkyrkoprojektet, hur kyrkan byggs om och byggs till. Intressant.
Sedan kyrkkaffet var undandiskat for vi hem och jag fick en timme på rygg innan nästa pass. För ikväll har alla församlingens sju körer bjudit på adventskonsert. Då var det så gott som fullsatt i vår halva domkyrka. Ung och gammal sjöng och med församligen sjöng vi flera av våra älskade adventspsalmer. Höjdpunkten var nog när en pojke i gosskören sjöng solot i Pie Jesu, helt klockrent. Kvällen kändes fin, och roligt var det att få stå där och vara med. Fast jag saknade en avrundande andakt, ett tilltal med en bön eller välsignelse av något slag på slutet. Konstigt att inte sånt är självklart i vår kyrka.
Nu är dagen slut och min hals likaså.
Godnatt.
27 november 2010
Adventsafton
Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid...
Den sången har följt mig genom åren från Lutherska bönhuset i Ramvik och framåt. Då satt tant Ingrid på orgeltaburetten och pumpade den gamla bönhusorgeln. Nu är det jag som leder sången från Vårsta diakonigårds flygel i bönsalen.
Det är adventsafton och domkyrkoförsamlingen har helgsmålsbön på Vårsta. På något sätt känns det som om alla gamla diakonissor och biskopar är där och deltar i vår sång: När vintermörket kring oss står, och Hosianna, och Bereden väg för Herran, och Det susar genom livets strid, och sist den nya, otroligt fina För dem som vandrar i mörkret.
Psalmskatten är en av vår kyrkas största tillgångar. Jag är enormt tacksam över vår kyrkas psalmer och att jag får vara med och sjunga över dem till nästa generation, till framtiden.
Om du ännu inte har upptäckt den resurs som finns i vår psalmbok så vill jag gratulera dig. Då har du verkligen en skatt att upptäcka!
En välsignad advent önskar jag dig.
Den sången har följt mig genom åren från Lutherska bönhuset i Ramvik och framåt. Då satt tant Ingrid på orgeltaburetten och pumpade den gamla bönhusorgeln. Nu är det jag som leder sången från Vårsta diakonigårds flygel i bönsalen.
Det är adventsafton och domkyrkoförsamlingen har helgsmålsbön på Vårsta. På något sätt känns det som om alla gamla diakonissor och biskopar är där och deltar i vår sång: När vintermörket kring oss står, och Hosianna, och Bereden väg för Herran, och Det susar genom livets strid, och sist den nya, otroligt fina För dem som vandrar i mörkret.
Psalmskatten är en av vår kyrkas största tillgångar. Jag är enormt tacksam över vår kyrkas psalmer och att jag får vara med och sjunga över dem till nästa generation, till framtiden.
Om du ännu inte har upptäckt den resurs som finns i vår psalmbok så vill jag gratulera dig. Då har du verkligen en skatt att upptäcka!
En välsignad advent önskar jag dig.
26 november 2010
Ljusstakar
Så har då höstens el-pärs passerat, dvs den afton inför första advent då alla femtiotre ljusbågar och elva adventsstjärnor ska upp i fönster och dörrar och trappor och prång.
Det är lika nervöst varje år: Ska alla glödlampor fungera? Ska alla sladdar räcka till eluttagen?
Nervositeten känns redan vid lunchtid: Insikten att vi än en gång ska sätta upp adventsljusen i ett nytt hus. En lätt vresighet infinner sig vid fyratiden, men den kan också i och för sig tolkas som min fokusering inför utmaningen.
Hemkommen bär jag adventslådor från tredjevinn' och plockar fram ljusbågar och möblerar ut dem i fönstren. Det blir så fint så fint. Men den där ska nog inte vara där utan där i stället. Och den lilla röda passar nog bäst på Olovs skänken i hallen, tycker du inte det?
Hustrun svarar inte, för hon sitter totalkoncentrerad och syr nya julgardiner. Vi sätter upp dem både i kök och vardagsrum, röda och fina. Och det blir så fint och juligt.
Uppe i sovrummet får jag problem.
Två likadana ljusstakar ska stå i våra två sovrumsfönster, men den ena lyser inte. Jag hämtar en ny glödlampa från vinden och skruvar först bort en i första ljuset och sätter dit den nya för att se om den ska lysa. Det handlar om en sjuarmad ljusstake. Den lyser inte.
Jag skruvar bort den andra lampan och provar med den nya. Inget resultat. När jag har gått varvet runt och den förbenade ljusbågen är mörk som synden, börjar jag kalkylera hur många möjligheter en sjuarmad ljusstake egentligen har innan måste lysa. Det kan ju vara två eller tre lampor som har gått vid vårvinterns flytt från lägenheten till radhuset. Hur många kombinationer måste jag prova..? Men min helklassiska studentkompetens klara inte den huvudräkningen.
Säkert en kvart står jag där och skruvar i och ur små glödlampor och försöker hålla reda på vilken av dem som är den nya, intakta. Efter det trehundratrettiofjärde försöket långt efter middagsmaten har kallnat kommer hustrun upp till sovrummet och undrar vad jag håller på med. Min vresighet har vid det laget ökat till orkanstyrka.
Då Säger Människan: Det är ju bara att prova vilken av de sju lamporna som inte lyser i den andra hela staken. Svårare än så är det ju inte. Fattar du inte det..?
Jag havererar nånstans kring försök 347 och kapitulerar inför kvinnans absoluta överlägsenhet över mannen när det gäller logik.
Tyst försöker jag gömma undan min arsenal av nya glödlampor till ljusbågarna.
Faktum är att det ju är ganska enkelt att kolla om en adventsstake fungerar... Eller hur..?
Det är lika nervöst varje år: Ska alla glödlampor fungera? Ska alla sladdar räcka till eluttagen?
Nervositeten känns redan vid lunchtid: Insikten att vi än en gång ska sätta upp adventsljusen i ett nytt hus. En lätt vresighet infinner sig vid fyratiden, men den kan också i och för sig tolkas som min fokusering inför utmaningen.
Hemkommen bär jag adventslådor från tredjevinn' och plockar fram ljusbågar och möblerar ut dem i fönstren. Det blir så fint så fint. Men den där ska nog inte vara där utan där i stället. Och den lilla röda passar nog bäst på Olovs skänken i hallen, tycker du inte det?
Hustrun svarar inte, för hon sitter totalkoncentrerad och syr nya julgardiner. Vi sätter upp dem både i kök och vardagsrum, röda och fina. Och det blir så fint och juligt.
Uppe i sovrummet får jag problem.
Två likadana ljusstakar ska stå i våra två sovrumsfönster, men den ena lyser inte. Jag hämtar en ny glödlampa från vinden och skruvar först bort en i första ljuset och sätter dit den nya för att se om den ska lysa. Det handlar om en sjuarmad ljusstake. Den lyser inte.
Jag skruvar bort den andra lampan och provar med den nya. Inget resultat. När jag har gått varvet runt och den förbenade ljusbågen är mörk som synden, börjar jag kalkylera hur många möjligheter en sjuarmad ljusstake egentligen har innan måste lysa. Det kan ju vara två eller tre lampor som har gått vid vårvinterns flytt från lägenheten till radhuset. Hur många kombinationer måste jag prova..? Men min helklassiska studentkompetens klara inte den huvudräkningen.
Säkert en kvart står jag där och skruvar i och ur små glödlampor och försöker hålla reda på vilken av dem som är den nya, intakta. Efter det trehundratrettiofjärde försöket långt efter middagsmaten har kallnat kommer hustrun upp till sovrummet och undrar vad jag håller på med. Min vresighet har vid det laget ökat till orkanstyrka.
Då Säger Människan: Det är ju bara att prova vilken av de sju lamporna som inte lyser i den andra hela staken. Svårare än så är det ju inte. Fattar du inte det..?
Jag havererar nånstans kring försök 347 och kapitulerar inför kvinnans absoluta överlägsenhet över mannen när det gäller logik.
Tyst försöker jag gömma undan min arsenal av nya glödlampor till ljusbågarna.
Faktum är att det ju är ganska enkelt att kolla om en adventsstake fungerar... Eller hur..?
25 november 2010
Bromma
Sitter på Bromma flygplats i en SAAB 2000 och det är snöyra utanför. Vi kommer inte iväg i tid för det är många plan som skall avisas innan de får lyfta. Under tiden sitter jag och låter tiden gå. Har ingen tidning eller bok att ta till så jag låter tanken vandra. Mina ögon faller på trafikledartornet, och då ser jag något.
Nedanför tornet på plattan står ett gammalt flygplan från andra världskriget, en flygande fästning. En ung dristig flygkapten går ombord för att kolla att allt är klart med maskinen. Därefter kommer passagerare som alla ska åka ut på sin första flygning. Två av dem känner jag igen, fast de är unga och nygifta. De är på väg till Etiopien för att bli mina föräldrar. De stiger omborg och spänner fast sig sittande i två rader mitt emot varandra. Kapten von Rosen gör klart för start, och flygmaskinen brummar iväg i snöyran. Det är december och året är 1945.
Bredvid vårt plan står ett annat som just nu blåses ren från snö och is. Snart är det vår tur. Jag fascineras av denna flygplats. Den har så mycket av historia. Medan jag sitter i mina tankar taxar en DC3:a in och parkerar under det gamla trafikledartornet. På åskådarterassen bredvid tornet står ett par människor i ivrig väntan. De har kommit ned från Västerbotten för att ta emot sina afrikafarare och äntligen få se sina barnbarn. Ut ur flygplanet stiger så deras dotter med två småbarn. Lillebror ligger i en korg. Han är sjuk men har klarat resan. Hon vinkar upp mot sina föräldrar och skrattar lättad. Hon är äntligen hemma igen. Året är 1948 och det är sommar.
Snön virvlar utanför och vårt plan står fortfarande kvar på plattan. Nu ska tydligen startbanan plogas. Jag lutar mig tillbaka och min blick glider på nytt bort mot den gamla terminalbyggnaden. Takterassen ser bekant ut. Genom snöbyarna ser jag nu några andra stå där. En mor med tre barn som vinkar. Och nu är det sensommar. Nere på plattan står en DC6:a, och bland passagerarna som går ut till planet stannar en man till. Han har en kameraväska hängande från axeln. Han ska ut till Etiopien igen, denna gång för att göra missionsfilmer. Och familjen är där för att vinka av honom. Han vinkar rörd och stiger sedan ombord. Året är 1959.
Och sedan rullar planet ut till start.
Nedanför tornet på plattan står ett gammalt flygplan från andra världskriget, en flygande fästning. En ung dristig flygkapten går ombord för att kolla att allt är klart med maskinen. Därefter kommer passagerare som alla ska åka ut på sin första flygning. Två av dem känner jag igen, fast de är unga och nygifta. De är på väg till Etiopien för att bli mina föräldrar. De stiger omborg och spänner fast sig sittande i två rader mitt emot varandra. Kapten von Rosen gör klart för start, och flygmaskinen brummar iväg i snöyran. Det är december och året är 1945.
Bredvid vårt plan står ett annat som just nu blåses ren från snö och is. Snart är det vår tur. Jag fascineras av denna flygplats. Den har så mycket av historia. Medan jag sitter i mina tankar taxar en DC3:a in och parkerar under det gamla trafikledartornet. På åskådarterassen bredvid tornet står ett par människor i ivrig väntan. De har kommit ned från Västerbotten för att ta emot sina afrikafarare och äntligen få se sina barnbarn. Ut ur flygplanet stiger så deras dotter med två småbarn. Lillebror ligger i en korg. Han är sjuk men har klarat resan. Hon vinkar upp mot sina föräldrar och skrattar lättad. Hon är äntligen hemma igen. Året är 1948 och det är sommar.
Snön virvlar utanför och vårt plan står fortfarande kvar på plattan. Nu ska tydligen startbanan plogas. Jag lutar mig tillbaka och min blick glider på nytt bort mot den gamla terminalbyggnaden. Takterassen ser bekant ut. Genom snöbyarna ser jag nu några andra stå där. En mor med tre barn som vinkar. Och nu är det sensommar. Nere på plattan står en DC6:a, och bland passagerarna som går ut till planet stannar en man till. Han har en kameraväska hängande från axeln. Han ska ut till Etiopien igen, denna gång för att göra missionsfilmer. Och familjen är där för att vinka av honom. Han vinkar rörd och stiger sedan ombord. Året är 1959.
Och sedan rullar planet ut till start.
24 november 2010
A bumpy road to love
Det var en turbulent flygning till Bromma i morse. Det tyckte nog alla utom piloterna.
Jag är i Stockholm för att delta i ett tvådagars ekumeniskt samråd. Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd är huvudmän för de här dagarna. Första dagen har handlat om de två stora ekumeniska möten som ägt rum under detta år, Kyrkornas världsrådsfamiljens hundraårsmanifestation av den allra första ekumeniska missionskonferensen i Edinburgh 1910, och den evangelikala Lausannerörelsens tredje stora kongress, denna gång i Kapstaden.
Intressant är att planeringsprocessen fram till Edinburgh 2010 på grund av brist på organisation och finansiering beskrevs som a bumpy road to love. Ändå blev mötet av.
Och vid Lausanne-mötet i Kapstaden var ledningen oenig om temat för mötet ända tills dagen före start. Och slutdokumentet skrevs för säkerhets skull redan före mötet.
Gud sig förbarme!
Ändå kan jag inte hjälpa att jag brinner för det här att vi kristna ska kunna hitta varandra trots olikheter och tjafs.
Egentligen borde man brinna för något mer framgångsrikt.
Jag är i Stockholm för att delta i ett tvådagars ekumeniskt samråd. Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd är huvudmän för de här dagarna. Första dagen har handlat om de två stora ekumeniska möten som ägt rum under detta år, Kyrkornas världsrådsfamiljens hundraårsmanifestation av den allra första ekumeniska missionskonferensen i Edinburgh 1910, och den evangelikala Lausannerörelsens tredje stora kongress, denna gång i Kapstaden.
Intressant är att planeringsprocessen fram till Edinburgh 2010 på grund av brist på organisation och finansiering beskrevs som a bumpy road to love. Ändå blev mötet av.
Och vid Lausanne-mötet i Kapstaden var ledningen oenig om temat för mötet ända tills dagen före start. Och slutdokumentet skrevs för säkerhets skull redan före mötet.
Gud sig förbarme!
Ändå kan jag inte hjälpa att jag brinner för det här att vi kristna ska kunna hitta varandra trots olikheter och tjafs.
Egentligen borde man brinna för något mer framgångsrikt.
23 november 2010
Ambivalens
Här yr snön och det blir vitt och fint.
I södra Sverige är det fullt kaos i trafiken.
Här övar vi och nynnar på adventssånger inför 1:a advent.
På Koreahalvön dånar granater.
Livet är motstridigt, nyckfullt.
Livet är sällan helt och hållet.
Oftast både och.
Vad ska man känna egentligen?
I södra Sverige är det fullt kaos i trafiken.
Här övar vi och nynnar på adventssånger inför 1:a advent.
På Koreahalvön dånar granater.
Livet är motstridigt, nyckfullt.
Livet är sällan helt och hållet.
Oftast både och.
Vad ska man känna egentligen?
21 november 2010
Ljus i mörkret
Från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg kommer idag mycket glädjande nyheter. Barnbarnet Johannes andas nu själv, är vaken och söker kontakt. Hjärtat fungerar helt normalt med fint blodflöde och bra egen rytm. Hans mor Sofia har fått sitta och hålla honom i famnen några timmar. Han pratade mycket med henne och var aktiv.
Sofia har under den här tiden börjat blogga om det som hänt. Jag kan varmt rekommendera hennes blogg: Klicka här.
Sofia har under den här tiden börjat blogga om det som hänt. Jag kan varmt rekommendera hennes blogg: Klicka här.
20 november 2010
Lördagsgodis
Det här blir en bra dag.
Jag sover och drömmer järnet till kl nio.
Stiger upp och rastar hunden.
Morgonen är gråkall, luften ren och frisk.
Sätter på kaffet och melodikrysset.
Familjen samlas och löser det lätt.
Sen till stan och en fin liten lunchkonsert i domkyrkan.
D-moll-toccatan och Wachet auf med vår virtuose organist.
Och en kaffestund med mingel längst bak i kyrkan.
Hem till lunchfil med några stänk ingefära till.
Njutning.
Kvällens bjudning planeras.
Sen till pianot,
och två Wienervalser senare har novembermörkret bedarrat.
Unnar mig en stund på rygg med datorn i knät.
Tänker på att allt just nu är väl
och att lilleman på IVA börjar öppna ögonen igen
till sina föräldrars stora lättnad.
Ser fram emot kvällen då vi får middagsgäster.
Så jag ämnar nu resa mig ur detta betraktarläge
och ta lite ansvar jag också.
Livet!
Jag sover och drömmer järnet till kl nio.
Stiger upp och rastar hunden.
Morgonen är gråkall, luften ren och frisk.
Sätter på kaffet och melodikrysset.
Familjen samlas och löser det lätt.
Sen till stan och en fin liten lunchkonsert i domkyrkan.
D-moll-toccatan och Wachet auf med vår virtuose organist.
Och en kaffestund med mingel längst bak i kyrkan.
Hem till lunchfil med några stänk ingefära till.
Njutning.
Kvällens bjudning planeras.
Sen till pianot,
och två Wienervalser senare har novembermörkret bedarrat.
Unnar mig en stund på rygg med datorn i knät.
Tänker på att allt just nu är väl
och att lilleman på IVA börjar öppna ögonen igen
till sina föräldrars stora lättnad.
Ser fram emot kvällen då vi får middagsgäster.
Så jag ämnar nu resa mig ur detta betraktarläge
och ta lite ansvar jag också.
Livet!
18 november 2010
Det folk som vandrar i mörkret
Det är segt i november. Vintern har kommit tidigt så det är vitt ute vilket lyser upp kvällar och nätter. Men ändå. Mörkret bara tätnar, och själen dras in i en dimma där allting blir motigt och knotigt. Tankar och själsliv går trögare och känslorna fryser fast i kälen.
Tur att ett barn är oss fött.
Tur att ett barn är oss fött.
17 november 2010
Post-op
Lilleman har nu fått sitt hjärta i ordning. Operationen idag har varit lyckad.
Ingen blåser faran över ännu. Men tack till er alla som stöder honom, hans storasyster och föräldrar med uppmuntrande tillrop, tankar och böner. Ni vet inte vad det betyder för oss.
Och samtidigt känns det ovant och lite konstigt att dela allt det här via detta relativt opersonliga medium. I min sextioåriga värld så är det lite omtumlande att skriva en så privat notis, och vips lustigt så är den levererad till alla jag känner och fler ändå.
Men fördelarna är uppenbara.
Tack alla ni som ber till Gud och bryr er.
Jag välsignar er tillbaka.
Farfar.
Ingen blåser faran över ännu. Men tack till er alla som stöder honom, hans storasyster och föräldrar med uppmuntrande tillrop, tankar och böner. Ni vet inte vad det betyder för oss.
Och samtidigt känns det ovant och lite konstigt att dela allt det här via detta relativt opersonliga medium. I min sextioåriga värld så är det lite omtumlande att skriva en så privat notis, och vips lustigt så är den levererad till alla jag känner och fler ändå.
Men fördelarna är uppenbara.
Tack alla ni som ber till Gud och bryr er.
Jag välsignar er tillbaka.
Farfar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)