Sexualiteten får ett eget kapitel i biskop Tuulikkis herdabrev till Härnösands stift.
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."
Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.
Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"
Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.
Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.
Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.
På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.
Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?
13 juni 2011
12 juni 2011
Domkyrka för en dag
Idag skulle man ha varit jämte.
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.
Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.
Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.
En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.
Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.
Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!
Välkomna skall ni vara!
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.
Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.
Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.
En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.
Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.
Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!
Välkomna skall ni vara!
09 juni 2011
Den blomstertid
Syrenerna blommar.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.
Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.
Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.
I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.
Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.
Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.
I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.
08 juni 2011
Låt oss tala om döden
Under de senaste dagarna har jag tänkt mer än vanligt på döden. Kanske på grund av alla dödsolyckor som hänt under den gångna långhelgen, kanske för att några människor jag känner bär på svåra sjukdomar eller har det mycket tungt i sina liv. Men ändå mest på grund av det som skrivits om en ung man som förra året begick självmord framför sin webbkamera så att vem som helst kunde se hur han hängde sig. Han var både varnad och påhejad genom inlägg på sajten Flashback, en del oerhört kalla, oberörda. Killens öde och självvalda livsslut blev med ens offentligt och slungades ut till oss andra att förhålla oss till.
Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.
Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.
Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?
De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.
Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?
Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.
Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.
Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:
Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.
Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.
Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.
Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?
De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.
Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?
Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.
Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.
Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:
Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.
02 juni 2011
Biskop Tuulikkis herdabrev
Biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”släppte” under våren sitt herdabrev till Härnösands stift. Ja, hon hade t.o.m. ett litet releaseparty kring utgivningen, okonventionell och PR-medveten som hon är. Jag har tänkt ta upp några tankar i hennes herdabrev i ett par blogginlägg.
Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.
Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.
I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?
Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.
Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.
Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.
I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?
Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.
29 maj 2011
Vädergnäll
En morsdagshelg har passerat som saknar motstycke när det gäller dåligt väder.
Regnskurar, blåst, en solglimt, sen hällregn och blåst, en ännu mindre solglimt och sen störtregn och typ full storm.
Man har fått skynda sig ut med hunden mellan duscharna.
Ronny Eriksson säger att svensken är så grunddeppig att när det är fint väder så kallar han det för uppehålls-väder.
Nåja - Godt majeregn gif, lät dugga tätt ner, heter det ju i sången. Och majregn är nog bra för växten.
Men inte blev det någon grillhelg precis.
Regnskurar, blåst, en solglimt, sen hällregn och blåst, en ännu mindre solglimt och sen störtregn och typ full storm.
Man har fått skynda sig ut med hunden mellan duscharna.
Ronny Eriksson säger att svensken är så grunddeppig att när det är fint väder så kallar han det för uppehålls-väder.
Nåja - Godt majeregn gif, lät dugga tätt ner, heter det ju i sången. Och majregn är nog bra för växten.
Men inte blev det någon grillhelg precis.
28 maj 2011
Eritrea
Vi har varit på kalas idag.
Vi har varit utomlands idag.
En man på hustruns café bjöd oss till Eritreas nationaldagsfirande.
Ja egentligen firas den dagen den 24:e maj, för det var då för tjugo år sedan som Eritrea blev ett fritt land. Men här flyttar man dagen till helgen.
En enkel kvarterslokal i Härnösand värms under några timmar under en leende afrikansk sol. Glada människor, grannar och vänner som hejar och skrattar och välkomnar.
Rätt få eritreaner faktiskt. De flesta är från Somalia eller Etiopien. Och så några svenskar.
En brokig blandning av hudfärger, av unga och gamla, av kristna och muslimer.
Som i himlen tänker jag.
Till den värmande afrikanska solen hör också dofterna. Och smakerna. Ljuvliga aromer och en dignande buffé med injera och pepparsås och mycket annat härligt.
Och ögon som lyser över att några svenskar faktiskt ville komma.
Egentligen rätt likt en midsommarafton i en svenskkoloni långt borta när jag tänker efter. Känslan är nog densamma om än inte menyn. Att ha en alldeles egen hemdag när man är så långt hemifrån. Det behöver man om man ska orka vara utomlands så länge som de här vännerna.
Vi har varit utomlands idag.
En man på hustruns café bjöd oss till Eritreas nationaldagsfirande.
Ja egentligen firas den dagen den 24:e maj, för det var då för tjugo år sedan som Eritrea blev ett fritt land. Men här flyttar man dagen till helgen.
En enkel kvarterslokal i Härnösand värms under några timmar under en leende afrikansk sol. Glada människor, grannar och vänner som hejar och skrattar och välkomnar.
Rätt få eritreaner faktiskt. De flesta är från Somalia eller Etiopien. Och så några svenskar.
En brokig blandning av hudfärger, av unga och gamla, av kristna och muslimer.
Som i himlen tänker jag.
Till den värmande afrikanska solen hör också dofterna. Och smakerna. Ljuvliga aromer och en dignande buffé med injera och pepparsås och mycket annat härligt.
Och ögon som lyser över att några svenskar faktiskt ville komma.
Egentligen rätt likt en midsommarafton i en svenskkoloni långt borta när jag tänker efter. Känslan är nog densamma om än inte menyn. Att ha en alldeles egen hemdag när man är så långt hemifrån. Det behöver man om man ska orka vara utomlands så länge som de här vännerna.
27 maj 2011
Underlig vår det här
Den arabiska våren.
Hoppfull sommarvärme redan i påskas.
Usama Bin Ladin och Ratko Mladic.
Och här och nu - grått och vått och kallt
som om tiden vänt om.
Det borde vara sommar nu.
Inte isande askregn.
Hoppfull sommarvärme redan i påskas.
Usama Bin Ladin och Ratko Mladic.
Och här och nu - grått och vått och kallt
som om tiden vänt om.
Det borde vara sommar nu.
Inte isande askregn.
25 maj 2011
Frälsarkransen
Sitter här med Frälsarkransen runt min högra handled.
Inte för att den är snygg.
Inte för att den är manlig.
Varför?
Vet inte.
Något av en längtan, en saknad kanske.
En bön som stannade av.
Ett liv i Gud som...
Du finns här, runt min handled, vad jag än tror och gör!
Du får inte lämna mig nu!
Pärlor som kryckor..?
Eller den ärligaste bön jag bett?
Kroppslig, synlig, innifrån.
Ett rop!
Gud!!
!!!
Inte för att den är snygg.
Inte för att den är manlig.
Varför?
Vet inte.
Något av en längtan, en saknad kanske.
En bön som stannade av.
Ett liv i Gud som...
Du finns här, runt min handled, vad jag än tror och gör!
Du får inte lämna mig nu!
Pärlor som kryckor..?
Eller den ärligaste bön jag bett?
Kroppslig, synlig, innifrån.
Ett rop!
Gud!!
!!!
22 maj 2011
Det är härligt
Att krypa in i ett blåställ och ta på sig stövlar.
Ta med nyckeln till bodan och gå ut på bron.
Se sig om i solskenet och höra bofinkarnas sångtävling.
Ta fram kratta, skyffel och skottkärra och rulla in bakom stugan.
Kratta under elstolpen där hackspetten haft sin vintersmedja.
Köra bort hundratals urätna grankottar.
Gå ned över vitsippsängen till stranden.
Se ut över sjön.
Känna på vattnet att snart kommer årets första dopp.
Sen upp och ta fram grillen.
Tända grillen.
Röding på grillen!
Det är härligt.
Ta med nyckeln till bodan och gå ut på bron.
Se sig om i solskenet och höra bofinkarnas sångtävling.
Ta fram kratta, skyffel och skottkärra och rulla in bakom stugan.
Kratta under elstolpen där hackspetten haft sin vintersmedja.
Köra bort hundratals urätna grankottar.
Gå ned över vitsippsängen till stranden.
Se ut över sjön.
Känna på vattnet att snart kommer årets första dopp.
Sen upp och ta fram grillen.
Tända grillen.
Röding på grillen!
Det är härligt.
21 maj 2011
Stiftets världsdag!
I strålande sol, om än sval, samlades Härnösands stifts internationellt engagerade idag till Mellansels folkhögskola och en fullmatad heldag, som vi valt att kalla Stiftets världsdag.
Jag är fortfarande förvånad att så många kom. Vi var 140 personer samlade i skolans gymnastiksal. Många hade stigit upp i ottan för att ta sig tvärs över landet. Jag hejade på en dam från Åsarna som hade stigit upp före fyra för att komma iväg.
Vi var tvungna att tränga ihop hela programmet under en dag, eftersom det saknades möjligheter till övernattning. Och ändå kom dom alla! Fantastiskt roligt. Det internationella arbetet är på gång i våra församlingar, det känns så.
Känner mig rätt nöjd med programmet också:
Morgonbön och välkommen till alla, inte minst till Grundsunda församling som förra lördagen mottog utmärkelsen Årets insamlande församling ur kronprinsessans hand vid en ceremoni i Uppsala slott.
Därefter en information av enhetschefen Mattias Nihlgård på kyrkokansliet om namnändringsfrågan.
En rapport av vår teckenspråkiga präst Johan Selin och hans assistent Akar Holmgren från deras gruppresa i mars till det heliga landet.
En genomgång av stiftspedagogen Maria Wålsten om vad som händer i arabvärlden denna vår.
En ny film om vad Svenska kyrkan i utlandet kan betyda för unga vuxna utomlands.
En vuvuzelaspetsad rapport från stiftsresan till Sydafrika i mars, då 25 pers från vårt stift besökte vårt vänstift Cape Orange Diocese.
En rapport av diakon Åsa Sjöberg och Maria Wålsten om deras lansering nyligen av biskop Lönnebos Frälsarkransen i Cape Orangestiftet i Sydafrika .
En sångstund med kantor Gerd Norlander kring sydafrikanska sånger.
Ett sista årsmöte med ombudsnätverket SKRUV (H) som beslöt lägga ner sig.
Och en information om att verket fortsätter om än i andra former genom Referensgruppen för internationella frågor i Härnösands stift.
Däremellan surr och skratt och mingel och kaffe och prat och lunch och eftermiddagskaffe med gruppsamtal.
Och vid avslutningen, en gospellovsång framförd av den tioårsfirande gospellinjen på Mellansels folkhögskola.
Allt detta hanns med mellan 9 och 16.
Och för min del gav det bara mersmak.
Nästa år siktar vi på en fredag kväll och en lördag, 4-5 maj någonstans i Jämtland.
Det kommer så mycket energi ur en sån här dag.
Tack Mia, tack alla, tack Gud!
Jag är fortfarande förvånad att så många kom. Vi var 140 personer samlade i skolans gymnastiksal. Många hade stigit upp i ottan för att ta sig tvärs över landet. Jag hejade på en dam från Åsarna som hade stigit upp före fyra för att komma iväg.
Vi var tvungna att tränga ihop hela programmet under en dag, eftersom det saknades möjligheter till övernattning. Och ändå kom dom alla! Fantastiskt roligt. Det internationella arbetet är på gång i våra församlingar, det känns så.
Känner mig rätt nöjd med programmet också:
Morgonbön och välkommen till alla, inte minst till Grundsunda församling som förra lördagen mottog utmärkelsen Årets insamlande församling ur kronprinsessans hand vid en ceremoni i Uppsala slott.
Därefter en information av enhetschefen Mattias Nihlgård på kyrkokansliet om namnändringsfrågan.
En rapport av vår teckenspråkiga präst Johan Selin och hans assistent Akar Holmgren från deras gruppresa i mars till det heliga landet.
En genomgång av stiftspedagogen Maria Wålsten om vad som händer i arabvärlden denna vår.
En ny film om vad Svenska kyrkan i utlandet kan betyda för unga vuxna utomlands.
En vuvuzelaspetsad rapport från stiftsresan till Sydafrika i mars, då 25 pers från vårt stift besökte vårt vänstift Cape Orange Diocese.
En rapport av diakon Åsa Sjöberg och Maria Wålsten om deras lansering nyligen av biskop Lönnebos Frälsarkransen i Cape Orangestiftet i Sydafrika .
En sångstund med kantor Gerd Norlander kring sydafrikanska sånger.
Ett sista årsmöte med ombudsnätverket SKRUV (H) som beslöt lägga ner sig.
Och en information om att verket fortsätter om än i andra former genom Referensgruppen för internationella frågor i Härnösands stift.
Däremellan surr och skratt och mingel och kaffe och prat och lunch och eftermiddagskaffe med gruppsamtal.
Och vid avslutningen, en gospellovsång framförd av den tioårsfirande gospellinjen på Mellansels folkhögskola.
Allt detta hanns med mellan 9 och 16.
Och för min del gav det bara mersmak.
Nästa år siktar vi på en fredag kväll och en lördag, 4-5 maj någonstans i Jämtland.
Det kommer så mycket energi ur en sån här dag.
Tack Mia, tack alla, tack Gud!
18 maj 2011
15 maj 2011
Hockey-VM
Nähej, det blev inget VM-guld till Sverige ikväll.
Bara silver, om man nu kan säga bara om ett VM-silver.
Men det är väl så det känns ikväll. Dom lät sig köras över på slutet.
Hyvää Suomi, får vi väl säga.
Finland var helt enkelt värda sitt guld. Så är det med det.
Men det roliga med en sån här turnering är också allt runtomkring: Stämningen, bilderna, We will, we will rock you! Och den där töntiga kromatiska orgeltreklangen som höjer sig ett halvt tonsteg varje gång för att öka spänningen. Utan den ingen hockey.
Och så kommentatorerna.
Kommer med den ena tunga plattityden efter den andra.
Riktigt roande. Vad sägs om dessa visdomsord:
- Dom åker bra. Ingen åker och fyller år och tar det lugnt.
- Oj. Där var det grusat.
- Ännu kan mycket hända. Än är det mycket hockey kvar.
- Han var en bra spelare. Kom till match varje kväll.
- Det gäller för Sverige att åka skridskor i mittzonen.
- Nu har dom absolut ingen kräm kvar.
- En tydlig plan B, hoppas det finns en sådan nu.
- 1-1,1-2, 1-3 och sen är det kepsen ner.
- Kniven i bonden.
Underbara ord!
Bara silver, om man nu kan säga bara om ett VM-silver.
Men det är väl så det känns ikväll. Dom lät sig köras över på slutet.
Hyvää Suomi, får vi väl säga.
Finland var helt enkelt värda sitt guld. Så är det med det.
Men det roliga med en sån här turnering är också allt runtomkring: Stämningen, bilderna, We will, we will rock you! Och den där töntiga kromatiska orgeltreklangen som höjer sig ett halvt tonsteg varje gång för att öka spänningen. Utan den ingen hockey.
Och så kommentatorerna.
Kommer med den ena tunga plattityden efter den andra.
Riktigt roande. Vad sägs om dessa visdomsord:
- Dom åker bra. Ingen åker och fyller år och tar det lugnt.
- Oj. Där var det grusat.
- Ännu kan mycket hända. Än är det mycket hockey kvar.
- Han var en bra spelare. Kom till match varje kväll.
- Det gäller för Sverige att åka skridskor i mittzonen.
- Nu har dom absolut ingen kräm kvar.
- En tydlig plan B, hoppas det finns en sådan nu.
- 1-1,1-2, 1-3 och sen är det kepsen ner.
- Kniven i bonden.
Underbara ord!
12 maj 2011
Hemkomst - nedkomst
I förrgår:
Först landar hustrun efter två veckor i Sydafrika.
Sedan nedkommer yngsta dottern Kajsa med en son nere på västkusten.
Och dessa två stora händelser inträffar samma dag inom loppet av några timmar.
Här pratar vi glädjekollision eller stjärnsmäll.
Efter en summarisk rapport vacklar hustrun i säng efter typ 28 timmars hemresa utan sömn. Och smäller av vid min sida.
Jag ligger vaken en stund och tänker på dottern som åkt in på förlossningen.
Klockan 02.30 ringer telefonen. Hustrun hinner grabba telefonen först.
- Hello, svarar hon på god afrikaengelska.
- Hej det är Kajsa.
- Kajsa, hej. Ringer du? Hur är det?
- Jo bra, är Pappa där?
- Nej men Kajsa, han är ju i Sverige, säger den nymornade resenären.
Jag är ju i Sydafrika.
- Men, insisterar den nyblivna modern, jag ringer ju till er hemtelefon!
Har ni vidarekopplat den till Sydafrika?
- Nej, hör jag min vän sluddra ur djupet av sin hemkomst-sömn,
nej, det här är ju min - öhh, min mailadress!
I den stunden inser min dotter att där är bestämt ingen hemma,
så hon lägger på och ringer upp min mobil i stället.
Helt underbart!
En dotterson och därtill ett gott skratt mitt i natten.
Först landar hustrun efter två veckor i Sydafrika.
Sedan nedkommer yngsta dottern Kajsa med en son nere på västkusten.
Och dessa två stora händelser inträffar samma dag inom loppet av några timmar.
Här pratar vi glädjekollision eller stjärnsmäll.
Efter en summarisk rapport vacklar hustrun i säng efter typ 28 timmars hemresa utan sömn. Och smäller av vid min sida.
Jag ligger vaken en stund och tänker på dottern som åkt in på förlossningen.
Klockan 02.30 ringer telefonen. Hustrun hinner grabba telefonen först.
- Hello, svarar hon på god afrikaengelska.
- Hej det är Kajsa.
- Kajsa, hej. Ringer du? Hur är det?
- Jo bra, är Pappa där?
- Nej men Kajsa, han är ju i Sverige, säger den nymornade resenären.
Jag är ju i Sydafrika.
- Men, insisterar den nyblivna modern, jag ringer ju till er hemtelefon!
Har ni vidarekopplat den till Sydafrika?
- Nej, hör jag min vän sluddra ur djupet av sin hemkomst-sömn,
nej, det här är ju min - öhh, min mailadress!
I den stunden inser min dotter att där är bestämt ingen hemma,
så hon lägger på och ringer upp min mobil i stället.
Helt underbart!
En dotterson och därtill ett gott skratt mitt i natten.
10 maj 2011
Barnbarn!
Så har då undret skett: En helt ny människa är född till världen!
Jag har blivit morfar igen, denna gång till min yngsta dotters första barn.
Allt har gått bra.
Den lille vilar på sin moders mage och bredvid sitter en stolt nybliven pappa.
Om jag känner efter så blir detta helt andlöst stort.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.
Åter får jag stava på de raderna.
Barnbarn,
en livets återbäring, en enda stor bonusutdelning.
Jag vill tacka livet.
Jag har blivit morfar igen, denna gång till min yngsta dotters första barn.
Allt har gått bra.
Den lille vilar på sin moders mage och bredvid sitter en stolt nybliven pappa.
Om jag känner efter så blir detta helt andlöst stort.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.
Åter får jag stava på de raderna.
Barnbarn,
en livets återbäring, en enda stor bonusutdelning.
Jag vill tacka livet.
08 maj 2011
Beredd
Oj vad jag sov inatt! Säkert i nio timmar.
Och vaknade till solsken över Furuvägen.
Gick till familjegudstjänsten i Ängekyrkan med min konfirmand.
Där hittade den gode herden sitt borttappade får.
Och minikören sjöng så man log.
Hemma igen tog jag itu med att olja bron och att städa.
Så nu är det mesta klart inför morgondagen.
Ett plan har nämligen lyft från Johannesburg med Å,
och K har åkt in på förlossningen.
Hur ska jag alls kunna sova..?
Och vaknade till solsken över Furuvägen.
Gick till familjegudstjänsten i Ängekyrkan med min konfirmand.
Där hittade den gode herden sitt borttappade får.
Och minikören sjöng så man log.
Hemma igen tog jag itu med att olja bron och att städa.
Så nu är det mesta klart inför morgondagen.
Ett plan har nämligen lyft från Johannesburg med Å,
och K har åkt in på förlossningen.
Hur ska jag alls kunna sova..?
06 maj 2011
För vem?
Jag har varit jätteduktig de senaste dagarna.
Tätat hängrännor, rivit bort en ruttnad veranda,
krattat radhustomten och kört bort skräpet.
Krattat/sopat sommarstugetomten med hjälp av Cramo och Peter,
En facebookkompis undrade om jag inte skulle prova att vara lite mera lat och laid back.
Och jovisst. Jag förstår till fullo frågan, lat som jag är.
Men jag trivs alldeles otroligt bra med dessa konkreta uppgifter på mina lediga dagar.
Det handlar dels om ljusets ankomst, dels om hustruns.
Ljusets: Jag vaknar tidigt av någon anledning. Och av allt som skall göras.
Hustruns: Jag vet hur glad hon skulle bli om åtminstone något är fixat här hemma när hon kommer hem.
Nu är det bara två dagar kvar så har jag henne hemma här hos mig.
Hinner jag skola ut tomaterna..?
Hinner jag skrapa akvariet, olja bron?
Förresten, spelar roll, bara hon kommer hem..!
Tätat hängrännor, rivit bort en ruttnad veranda,
krattat radhustomten och kört bort skräpet.
Krattat/sopat sommarstugetomten med hjälp av Cramo och Peter,
En facebookkompis undrade om jag inte skulle prova att vara lite mera lat och laid back.
Och jovisst. Jag förstår till fullo frågan, lat som jag är.
Men jag trivs alldeles otroligt bra med dessa konkreta uppgifter på mina lediga dagar.
Det handlar dels om ljusets ankomst, dels om hustruns.
Ljusets: Jag vaknar tidigt av någon anledning. Och av allt som skall göras.
Hustruns: Jag vet hur glad hon skulle bli om åtminstone något är fixat här hemma när hon kommer hem.
Nu är det bara två dagar kvar så har jag henne hemma här hos mig.
Hinner jag skola ut tomaterna..?
Hinner jag skrapa akvariet, olja bron?
Förresten, spelar roll, bara hon kommer hem..!
04 maj 2011
Jag tror Gud ler
Vilken rolig och givande dag i biskopsgården!
Jag har varit med om en träff med de ekumeniska samfundsledarna/företrädarna inom stiftets gränser. Ett härligt gäng som vågar bjuda på sig själva och ta ut svängarna i samtal och skämt.
Förutom biskopen, jag själv och EFS-distriktsföretståndaren från Svenska kyrkan, var pingst, evangeliska frikyrkan, baptisterna, frälsningsarmén, missionskyrkan och katolska kyrkan där.
Dagens ämne var kyrkan-skolan. Vi fick en lysande föredragning av Peter från kyrkokansliet om den nya skollag som kommer att träda i kraft den 1:a juli. Och Erik från vårt kansli bidrog med tankar kring situationen i stiftet. Sedan följde hur intressanta samtal som helst, bl.a. om hur vi ser på andra religioner.
Vad månde bliva av ekumeniken hädanefter..?
Vi t.o.m. bestämde datum för en gemensam retreat..!
Jag har varit med om en träff med de ekumeniska samfundsledarna/företrädarna inom stiftets gränser. Ett härligt gäng som vågar bjuda på sig själva och ta ut svängarna i samtal och skämt.
Förutom biskopen, jag själv och EFS-distriktsföretståndaren från Svenska kyrkan, var pingst, evangeliska frikyrkan, baptisterna, frälsningsarmén, missionskyrkan och katolska kyrkan där.
Dagens ämne var kyrkan-skolan. Vi fick en lysande föredragning av Peter från kyrkokansliet om den nya skollag som kommer att träda i kraft den 1:a juli. Och Erik från vårt kansli bidrog med tankar kring situationen i stiftet. Sedan följde hur intressanta samtal som helst, bl.a. om hur vi ser på andra religioner.
Vad månde bliva av ekumeniken hädanefter..?
Vi t.o.m. bestämde datum för en gemensam retreat..!
03 maj 2011
Kampen mot terrorismen
Terrorismen är inte död även om Bin Ladin är det. Den är fortfarande en fruktansvärd företeelse i vår värld, men demokratirörelsen i arabvärlden är ett mycket hoppfullt tecken, och på sikt ett vettigare och kraftigare vapen mot terror än murar och vedergällning.
Jag håller helt med Helle Klein idag:
Nu när Usama bin Ladin är död, måtte också kampen mot terrorismen dö.
USA får inte betrakta andra länder som sin bakgård där man går fram hur som helst. Obama-administrationen måste nu leva upp till sina första löften. USA måste inse att dess anseende är stukat och visa större respekt för andra länder.
Mat, utbildning och rättvisa är tror jag långtidsverkande medel mot terrorismen.
Det här blev nästan stolpar till ett förstamajtal ju.
Jag håller helt med Helle Klein idag:
Nu när Usama bin Ladin är död, måtte också kampen mot terrorismen dö.
USA får inte betrakta andra länder som sin bakgård där man går fram hur som helst. Obama-administrationen måste nu leva upp till sina första löften. USA måste inse att dess anseende är stukat och visa större respekt för andra länder.
Mat, utbildning och rättvisa är tror jag långtidsverkande medel mot terrorismen.
Det här blev nästan stolpar till ett förstamajtal ju.
02 maj 2011
Usama och spindlar
Jaha, så är då Usama bin Ladin borta, funnen och dräpt. Dessutom dumpad i havet som ett fiskrens. Jag tycker inte synd om honom men så gör man inte med en människa. Han må ha varit en terrorismens möjliggörare, men men även en missdådare har rätt till en värdig begravning. Hur står det till med västvärldens moral om detta är något att jubla över?
Jag har lika svårt för jublet utanför Vita huset som jag hade när Hamas-ungdomar jublade när World Trade Center rasade efter flygattacken.
Annars har jag ägnat kvällen åt att med Å och M i Sydafrika försöka spåra upp och identifiera ett par andra terrorister, nämligen två stora svarta spindlar i deras hotellrum i Kimberley. De var 5 cm mellan vingspetsarna höll jag på att säga. Och de utsatta kvinnorna höll tät sms-kontakt med sin kommandocentral här på Furuvägen tills de fick mod att genomföra en samlad attack. Båda illdådarna blev funna, inträngda och dräpta.
Jag skulle tro att de dessutom sänktes i nån toalettstol...
Efteråt frågade jag M per sms: Hann du ta nåt kort av den?
- Ja, blev svaret, jag fotade besten, men den var läskig även på bild,
så jag raderade båda korten.
Så illa var det...
Jag har lika svårt för jublet utanför Vita huset som jag hade när Hamas-ungdomar jublade när World Trade Center rasade efter flygattacken.
Annars har jag ägnat kvällen åt att med Å och M i Sydafrika försöka spåra upp och identifiera ett par andra terrorister, nämligen två stora svarta spindlar i deras hotellrum i Kimberley. De var 5 cm mellan vingspetsarna höll jag på att säga. Och de utsatta kvinnorna höll tät sms-kontakt med sin kommandocentral här på Furuvägen tills de fick mod att genomföra en samlad attack. Båda illdådarna blev funna, inträngda och dräpta.
Jag skulle tro att de dessutom sänktes i nån toalettstol...
Efteråt frågade jag M per sms: Hann du ta nåt kort av den?
- Ja, blev svaret, jag fotade besten, men den var läskig även på bild,
så jag raderade båda korten.
Så illa var det...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)