Norge!

Med oerhörd förfäran,
med vrede,
och med handen i er hand

tänker vi på er,
ber vi för er
och står vid er sida.

Jag säger bara det: Kjempeviseslåtten, Harald Saeveruds ilska under andra världskriget,
då han såg fiendesoldater gå iland på Norges jord.
Det första jag gjorde idag var att gå till pianot och spela Kjempeviseslåtten.

Leve Norge!

Bloggsemester

Efter mitt sjuhundrade blogginlägg börjar jag känna för lite bloggvila, det kanske har märkts. Sommaren är i full blom.
Jag har semester, jag går ner i varv,
och känner att jag för tillfället inte har så mycket att säga mänskligheten.

Men händer det nåt speciellt, eller om jag får något il, så återkommer jag,
sommar och semester till trots.
Hörs jag inte av så sitter jag troligen med ett korsord.
Vi hörs.

Bjuden

Ska jag gå idag?
Det känns lite besvärligt först.
Och gräset behöver klippas i här vid stugan.
Förresten så kan jag höra på radiogudstjänsten, säger jag till mig själv.

Men hur det nu är så bestämmer jag mig för att följa med när kyrkbilen går till stan.
Och jag är faktiskt lite förvånad över mitt beslut.
Det vore så lätt och så skönt att stanna kvar i sängen. Ändå far jag.
Man kan ju undra vad det är som får mig att gå i kyrkan? Söndag efter söndag är jag ju där.
Jovisst, jag är präst, så det är väl naturligt med kyrkogång i mitt skrå.
Men jag känner flera präster som nästan aldrig syns i kyrkan utom på betald arbetstid.
Och det har jag så svårt att förstå. Hur klarar dom sig? Var får dom påfyllning?
I mitt fall handlar det om en andlig längtan, en hunger, ett behov.

En snabb visit hemma i garderoben och jag är klar.
Tar sen en lång morgonpromenad in till domkyrkan.

Där möter mig en underbar nattvardspsalm, nr 394:
Kläd dig själ i högtidskläder när inför Guds tron du träder.
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.

En uppmaning till mitt inre, till min själ.
Jag som stod vid min garderob nyss och valde. Ska jag ta den eller den byxan idag?
När jag var liten åkte en dam med i bilen till kyrkan en vintersöndag. Och jag minns hennes kommentar till min klädsel: "Men, har du tumvantar till kyrkan?!"
Lite sårad svarade jag tanten rakt: "Ja det kan jag väl. Gud vet nog att jag har tumvantar."

Kläd dig handlar inte alls om det yttre. Här möter mig frågan om jag på insidan är redo att möta Gud i gudstjänsten: Kläd dig själ i högtidskläder. För det är ju det som kyrkogången handlar om. Varje gång. Också idag går jag till kyrkan för att möta Gud. Jo visst är det skoj att se och träffa andra församlingsbor också. Och visst känns det skoj att ta något söndagsfint på sig. Men det är inte det det handlar om. Och det är inte längtan efter folk som driver mig till kyrkan. Det är något annat. Ett behov av en stilla stund med Gud. Jag vet alltför väl hur svårt det är att ägna en motsvarande stund åt Gud om jag är hemma från kyrkan. Alltså går jag.

Och nu får min själ höra i denna nattvardspsalm:
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.
Det blir så stort för mig idag: Till Guds måltid är du bjuden. Också jag får vara med fast jag är som jag är. Och jag behöver inte bekymra mig för de kläder som själen skall kläda sig i. Också dem tar Gud ansvar för: Framlagd åt dig bröllopsskruden. Jag vet vad som menas med det. Dopdräkten duger. Jag är döpt. Jesu värdighet är min värdighet. Alltså är jag välkommen fram till Guds måltid. Fantastiskt.

Några timmar senare startar jag gräsklipparen ute vid stugan.
Nu först är gräset torrt från gårdagens regn. Jag hade inte kunnat klippa i morse.
Och jag känner att dagen har börjat rätt.

Körkort!

Börja långt nere
i en skrubb i Kalmar.
Skakad.

Man funnen drunknad.
Pappa..?
Hitta tågbiljett upp.

Framtiden oviss.
Snurrande kompass.
Vart ta vägen?

Var är jag?
Ingen aning.
Försöka hitta riktning.

Se en chans.
Ta den.
Försöka.

Kämpa igenom vintern.
Tentaläsa.
Gå ut med hunden.

Undra.
Rita.
Surfa.

Inte ge upp.
Försöka.
Satsa.

Och så idag.
Äntligen ett mål.
Körkortet!

Pappa
stolt
däruppe.

Släkten i tårar igen.
Men nu:
Glädje!!

Bilskola

Efter en heldag i bil i Luleå känner jag mig som den värsta bilskollärare eller taxichaufför. Kan varenda rondell och har kollat runt i alla stadsdelar. Dvs jag visste det mesta sedan förut, har ju bott i Luleå i fem år. Men sedan min tid har staden begåvats med säkert ett tjog rondeller, stora som små som dyker upp när man minst anar det.
Jag är alltså här för att övningsköra med P, därav dagens ivriga bilkörande. Till mina ständiga kommentarer har han kryssat fram och tillbaka i innerstan, backat runt gathörn på Udden, kört ut till Gammelstad, parkerat på Storheden och vid Kvantum, you name it.

Sedan, som om det inte räckte, har jag själv kört runt i hela stan med syster U som följt med mig hit. Intresserad som hon är av allt och alla hakade hon på när jag ville visa henne alla ställen där jag varit under min tid i Luleå. Och var hustrun växte upp och bodde och jobbade etc, etc.
Och som om det inte räckte har jag varit runt till ett par svägerskor och svågrar ikväll och presenterat min syster, surrat och fikat.
Det är ett tufft program att vara bilskollärare i en stad som denna.

Grupper

Två roliga dagar har timat. På jobbet har jag suttit i viktiga möten inför nästa års stora medarbetarmöte. Dvs ett stort projekt som just nu drar igång.
Jag får härliga vibbar från det kreativa Världens fest-arbetet inför Åre 2007.
Och så två terminsavslutningar, igår kväll med domkyrkoförsamlingens internationella grupp och ikväll med volontärerna på Café Trädgårn.

Det är nåt visst med projektgrupper, arbetsgrupper, ansvarsgrupper. Grupper med en uppgift vill säga, som gör något visst ihop, sjunger i kör, spelar i orkester, eller som mina aktuella grupper: planlägger ett stort stiftsmöte, eller jobbar ideellt för den världsvida kyrkan eller för en viktig träffpunkt i vår stad.

Men sen, när alla har gått och pärmarna ställts på plats eller disken diskats, då är det gudomligt skönt med en stunds ensamhet. Bara vara tyst, ta en promenad, eller öva på mina Bachpreludier, bara jag. Eller som ikväll. Jag for och tvättade bilen, bara jag. Härligt.

Gud vem är du?

Det är Heliga trefaldighets dag idag.
Treenighetens söndag, en söndag som inte handlar om oss,
utan som helt handlar om Gud, vem Gud är.

Kan jag alls säga något om Gud, kan jag veta vem Gud är?
Genom naturen kan jag kanske få en aning om en högre makt.
Och genom Bibelns berättelser om Jesus kan jag se mer, förstå närmare Guds vilja och gåva.

Men det är så lätt att vi präster beskriver Gudomen som en triangel med tre sidor.
Eller en person med tre roller, typ jag är en son, en far och en präst.
Men min känsla av Gud vill inte nöja sig med såna konfirmationsmässiga förklaringar.

Jag vill längre,
djupare,
tystare.

Lyssna,
uppleva,
ta emot.

Där nere, där inne och framme,
där bröd och vin räcks mig även efter en halvdålig predikan,
möter jag en verklighet, en Verklig som ger mig livet.

Där nere och där inne
vet jag inte längre om Gud är tre eller en.
Och det bryr mig inte heller.

Där, i meditationen efter nattvarden möter mig en Gud
som är mycket mer än en triangel, tre i en och en i tre.
Där välsignar mig en Gud som inte ryms inom mänskliga bilder och roller.

Om jag skulle beskriva Gudomen som jag upplever den,
skulle jag inte beskriva alls,
för varje beskrivning, varje utsaga vore en förnekelse.

Men idag kände jag att om jag skulle beskriva Gud, om vill säga,
så skulle jag vilja beskriva Gud som en hon,
som en mor ur vilken alla andra gudsbilder har kommit.

Och som aldrig lämnar sitt barn med blicken.

Pingsten och språken

Pingsten är språkens helg alltsedan lärjungarna på den första pingstdagen prisade Gud i tungor på en mängd språk. Berättelsen finns i Apostlagärningarna, kap 2.
För två generationer sedan var vårt land tämligen språkhomogent. Alla talade svenska, och de som kom hit förväntades snabbt gå över till "ärans och hjältarnas språk". Under åren har Svenska för invandrare funnits som redskap för att underlätta för nya svenskar att lära sig vårt svåra språk. Men jag minns också en tid då hemspråksundervisningens språkkurs Merhaba blev en självklarhet i vårt TV-utbud. Idag har vi ett mångfaldssamhälle och inser att många svenskar aldrig kommer att lära sig svenska.

Flerspråkigheten är ett ämne som också lyfts fram i biskop Tuulikkis herdabrev. Själv en invandrad finländare känner hon varmt för de här frågorna. Kapitlet inleds med ett intressant personligt vittnesbörd om hennes eget möte med den sverige-finska språk- och kulturproblematiken. Under den tid som flutit har Sverige förändras, så även kyrkan. Idag skall varje församling ha en beredskap för att betjäna sina församlingsbor även på andra språk än svenska. För Härnösands stifts räkning handlar det främst om teckenspråk, samiska och finska.
Biskopen refererar några gånger till den kyrkliga utredningen "En flerspråkig kyrka", vars grundsyn är att "Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser - språkliga, kulturella och nationella. Svenska kyrkan har i flera hundra år firat gudstjänst på flera språk. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan." Utredningen förordar en Strukturell pluralism, som om jag förstår det rätt innebär att kyrkan förväntas införliva de olika språkliga uttrycken i sitt grunttänk. Alltså att de olika språkgrupperna måste ges plats i församlingslivet och betraktas som en likvärdig del av församlingens verksamhet. (Ungefär som vi skall tänka om EFS, tänker jag.) Biskopen förordar utredningens förslag att vi borde använda termen inkludera i ställer för integrera. Inkludera de olika språken i vårt kyrkoliv i stället för att tänka folkgruppsmässigt att den och den folkgruppen behöver integreras i kyrkan. Genom att inkludera visas en öppenhet som erkänner och erbjuder plats. Målet verkar inte vara att göra alla till en viss sorts kyrkokristna utan att också acceptera som svenskt och svenskkyrkligt det som inte låter svenskt eller ser svenskt ut.

En flerspråkig kyrka, det betyder vad jag förstår att Svenska kyrkan måste få vara en kyrka på flera språk. När jag tänker efter inser jag hur lätt det är att fastna i svenskhetstänkandet. Att svenskt i det här fallet är det som låter som svenska språket. Här pekar biskop Tuulikki på en central punkt i det kristna budskapet. Att kyrkan med stort K inte alls är svensk utan världsvid och gränsöverskridande. "Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan."

En riktig pingstvision må jag säga.

Motig tisdag

Har kämpat mig upp till tisdag nu,
i en stad helt grå och kall och våt.
Borta är förra veckans eufori över Sommaren och Värmen och Skönheten och Fåglarna.
Gråväre ä tebaks.

Och vad ska man ersätta söndagens vigningsmässa med,
något som väger upp åtminstone litegrann?

Kansliet kändes lite avslaget igår,
och fortfarande lite slitet idag.
Alla sitter där och saknar förra veckan.
Och/eller räknar dagar och timmar till semestern.
Åtminstone jag.

Tur att jag har våra fikastunder. Dom lyser upp.
Däremellan sitter jag och kurar vid min dator och fattar inte.
Semesterkänslan vill inte gå över..!
Hur ska jag kunna åstadkomma nåt vettigt,
när kropp och själ bara vill ut i denna ljuva sommartid..?

Men timmarna flyger ändå iväg, och dagen slutar vid ca femtom mail i båda riktingarna,
några telefonsamtal, många skratt, ett berörande samtal med rumsgrannen,
två sidor verksamhetsplaner för nästa år, och ett så gott som tomt skrivbord.

Allt för att förtränga
att
Den blomstertid nu kommer...

Biskopen och sexfrågorna

Sexualiteten får ett eget kapitel i biskop Tuulikkis herdabrev till Härnösands stift.
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."

Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.

Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"

Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.

Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.

Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.

På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.

Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?

Domkyrka för en dag

Idag skulle man ha varit jämte.
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.

Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.

Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.

En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.

Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.

Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!

Välkomna skall ni vara!

Den blomstertid

Syrenerna blommar.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.

Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.

Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.

I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.

Låt oss tala om döden

Under de senaste dagarna har jag tänkt mer än vanligt på döden. Kanske på grund av alla dödsolyckor som hänt under den gångna långhelgen, kanske för att några människor jag känner bär på svåra sjukdomar eller har det mycket tungt i sina liv. Men ändå mest på grund av det som skrivits om en ung man som förra året begick självmord framför sin webbkamera så att vem som helst kunde se hur han hängde sig. Han var både varnad och påhejad genom inlägg på sajten Flashback, en del oerhört kalla, oberörda. Killens öde och självvalda livsslut blev med ens offentligt och slungades ut till oss andra att förhålla oss till.

Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.

Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.

Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?

De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.

Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?

Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.

Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.

Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:

Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.

Biskop Tuulikkis herdabrev

Biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”släppte” under våren sitt herdabrev till Härnösands stift. Ja, hon hade t.o.m. ett litet releaseparty kring utgivningen, okonventionell och PR-medveten som hon är. Jag har tänkt ta upp några tankar i hennes herdabrev i ett par blogginlägg.

Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.

Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.

I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?

Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.

Vädergnäll

En morsdagshelg har passerat som saknar motstycke när det gäller dåligt väder.
Regnskurar, blåst, en solglimt, sen hällregn och blåst, en ännu mindre solglimt och sen störtregn och typ full storm.
Man har fått skynda sig ut med hunden mellan duscharna.
Ronny Eriksson säger att svensken är så grunddeppig att när det är fint väder så kallar han det för uppehålls-väder.
Nåja - Godt majeregn gif, lät dugga tätt ner, heter det ju i sången. Och majregn är nog bra för växten.
Men inte blev det någon grillhelg precis.

Eritrea

Vi har varit på kalas idag.
Vi har varit utomlands idag.
En man på hustruns café bjöd oss till Eritreas nationaldagsfirande.

Ja egentligen firas den dagen den 24:e maj, för det var då för tjugo år sedan som Eritrea blev ett fritt land. Men här flyttar man dagen till helgen.

En enkel kvarterslokal i Härnösand värms under några timmar under en leende afrikansk sol. Glada människor, grannar och vänner som hejar och skrattar och välkomnar.
Rätt få eritreaner faktiskt. De flesta är från Somalia eller Etiopien. Och så några svenskar.
En brokig blandning av hudfärger, av unga och gamla, av kristna och muslimer.
Som i himlen tänker jag.

Till den värmande afrikanska solen hör också dofterna. Och smakerna. Ljuvliga aromer och en dignande buffé med injera och pepparsås och mycket annat härligt.
Och ögon som lyser över att några svenskar faktiskt ville komma.

Egentligen rätt likt en midsommarafton i en svenskkoloni långt borta när jag tänker efter. Känslan är nog densamma om än inte menyn. Att ha en alldeles egen hemdag när man är så långt hemifrån. Det behöver man om man ska orka vara utomlands så länge som de här vännerna.

Underlig vår det här

Den arabiska våren.
Hoppfull sommarvärme redan i påskas.
Usama Bin Ladin och Ratko Mladic.

Och här och nu - grått och vått och kallt
som om tiden vänt om.
Det borde vara sommar nu.

Inte isande askregn.

Frälsarkransen

Sitter här med Frälsarkransen runt min högra handled.
Inte för att den är snygg.
Inte för att den är manlig.

Varför?
Vet inte.

Något av en längtan, en saknad kanske.
En bön som stannade av.
Ett liv i Gud som...

Du finns här, runt min handled, vad jag än tror och gör!
Du får inte lämna mig nu!

Pärlor som kryckor..?
Eller den ärligaste bön jag bett?
Kroppslig, synlig, innifrån.

Ett rop!
Gud!!

!!!

Det är härligt

Att krypa in i ett blåställ och ta på sig stövlar.
Ta med nyckeln till bodan och gå ut på bron.
Se sig om i solskenet och höra bofinkarnas sångtävling.

Ta fram kratta, skyffel och skottkärra och rulla in bakom stugan.
Kratta under elstolpen där hackspetten haft sin vintersmedja.
Köra bort hundratals urätna grankottar.

Gå ned över vitsippsängen till stranden.
Se ut över sjön.
Känna på vattnet att snart kommer årets första dopp.

Sen upp och ta fram grillen.
Tända grillen.
Röding på grillen!

Det är härligt.

Stiftets världsdag!

I strålande sol, om än sval, samlades Härnösands stifts internationellt engagerade idag till Mellansels folkhögskola och en fullmatad heldag, som vi valt att kalla Stiftets världsdag.
Jag är fortfarande förvånad att så många kom. Vi var 140 personer samlade i skolans gymnastiksal. Många hade stigit upp i ottan för att ta sig tvärs över landet. Jag hejade på en dam från Åsarna som hade stigit upp före fyra för att komma iväg.
Vi var tvungna att tränga ihop hela programmet under en dag, eftersom det saknades möjligheter till övernattning. Och ändå kom dom alla! Fantastiskt roligt. Det internationella arbetet är på gång i våra församlingar, det känns så.

Känner mig rätt nöjd med programmet också:
Morgonbön och välkommen till alla, inte minst till Grundsunda församling som förra lördagen mottog utmärkelsen Årets insamlande församling ur kronprinsessans hand vid en ceremoni i Uppsala slott.
Därefter en information av enhetschefen Mattias Nihlgård på kyrkokansliet om namnändringsfrågan.
En rapport av vår teckenspråkiga präst Johan Selin och hans assistent Akar Holmgren från deras gruppresa i mars till det heliga landet.
En genomgång av stiftspedagogen Maria Wålsten om vad som händer i arabvärlden denna vår.
En ny film om vad Svenska kyrkan i utlandet kan betyda för unga vuxna utomlands.
En vuvuzelaspetsad rapport från stiftsresan till Sydafrika i mars, då 25 pers från vårt stift besökte vårt vänstift Cape Orange Diocese.
En rapport av diakon Åsa Sjöberg och Maria Wålsten om deras lansering nyligen av biskop Lönnebos Frälsarkransen i Cape Orangestiftet i Sydafrika .
En sångstund med kantor Gerd Norlander kring sydafrikanska sånger.
Ett sista årsmöte med ombudsnätverket SKRUV (H) som beslöt lägga ner sig.
Och en information om att verket fortsätter om än i andra former genom Referensgruppen för internationella frågor i Härnösands stift.
Däremellan surr och skratt och mingel och kaffe och prat och lunch och eftermiddagskaffe med gruppsamtal.
Och vid avslutningen, en gospellovsång framförd av den tioårsfirande gospellinjen på Mellansels folkhögskola.
Allt detta hanns med mellan 9 och 16.
Och för min del gav det bara mersmak.
Nästa år siktar vi på en fredag kväll och en lördag, 4-5 maj någonstans i Jämtland.

Det kommer så mycket energi ur en sån här dag.
Tack Mia, tack alla, tack Gud!