Läsa tidningen

Varje morgon går jag ut med hunden och tar då med mig tidningen på väg in.
Jag läser tidningen varje dag. Den innehåller så många spännande reportage och beskrivningar av olika livsöden. Av någon anledning står de reportage som jag fastnat för alltid en tre-fyra blad från slutet. Så jag börjar alltid bläddra från sista sidan i en tidning.
Kan rekommenderas. Då hamnar man direkt där som det bränner till och där livet känns nära och verkligt.
Där kan jag t.ex. läsa socialreportaget om de arma invånarna i byn Avliden. I en lång och till synes ändlös serie får vi följa landsbygdens folk i inträngande och avslöjande närbilder. Deras kamp för överlevnaden och deras nära samspel med naturen omkring. Det är vackert, för att inte säga gripande att skåda människa och älg i en så hängiven symbios.

En annan historia är om den oftast ensamme olyckskorpen Ernie och hans öden och äventyr. Han ger alltsomoftast uttryck åt nutidsmannens olika frestelser och frustrationer, t.ex. föräldraskapets. Eller hur hans vänner kämpar med sin moral. Mycket intressant.

Eller den likbleka och alltid svartklädda rebellkvinnan Nemi. Hon tacklar livets utmaningar enbart utifrån sin magkänsla och torde få svårt att anpassa sig till verklighetens Ångermanland. Henne kan jag känna oro och en knivsudd avsmak för. Men som läsare behöver man ju också få sina ögon öppnade. Uppenbarligen finns det unga vuxna, lika totalt vilsna i sina stora egon som Nemi.

De små historiska snuttarna om våra kämpande förfäder har förvisso sina poänger. Ett historiskt perspektiv på journalistiken är alltid bra och ger trovärdighet och en känsla av moget tidningshantverk, men här kunde redaktionen lägga ner mer krut på researchen. Inte alla avsnitt av denna reportageserie fångar mitt intresse eller känns relevanta för nutidens utmaningar. Men förvisso, Hagbard är något för en man att spegla sig i.

Dock. Min favoritläsning i morgontidningen TÅ är den oändligt gripande berättelsen om den där familjen som någon gång ifjol blev utsatta för ett terrorangrepp, där Kits maka och tonåringarnas mor befarades ha omkommit. Vi har fått följa familjen genom ofattbara händelser av stor dramatik, precis som det är i levande livet.
Kit vägrar tro att hans Diana är död och beslutar sig för att söka efter henne. Att en storförbrytare ligger bakom hennes försvinnande stod klart redan i somras. Hon har spärrats in i ett fasligt fängelse och blivit satt under specialbevakning. Under tiden hamnar Kit ombord på ett fartyg tillhörande den vackra Savarna som likt honom själv och hans förfäder har vigt sitt liv åt att bekämpa brottslighet i allmänhet och sjöröveri i synnerhet. I ett sidospår i berättelsen nedkämpar de ett antal sjörövare/knarklangare/ellervaddetnuvar.
Som läsare har jag fått se Savarna försöka lägga sig ut för Kit. Men han har varit ståndaktig och aldrig glömt sin Diana. Ett mycket intressant etiskt dilemma visar sig i Savarnas vilja att hjälpa Kit i sökandet efter sin hustru. I en mycket mänsklig blandning av förälskelse och ärligt patos hjälper hon honom men fruktar för vad som ska hända om och när han återfinner sin Diana.

Nu under julen har Kit äntligen och med hjälp av Savarnas kanoner lyckats befria Diana, och någon gång på nyåret red så de två makarna iväg på en häst på väg mot sitt kära Bangalla. Men frågor kvarstår. Vi har ännu inte fått några sena nyheter om Savarna. Men det torde visa sig om hon kunnat förlika sig med sitt öde eller ej. Likaså hur skurken Chatu kommer att tackla förlusten av sin gisslan skall bli spännande att följa.

Denna inträngande familjeföljetong ger enligt min mening den sanna och ultimata bilden av Ångermanlänningen, en Fantom, modig, initiativrik, familjekär, stark, öm och trofast. Den reportageserien är min absoluta favorit i morgontidningen. Jag skulle aldrig kunna prenumerera på en tidning utan denna sida. Där får jag ett ord för dagen, en situation att begrunda, hopp och förtvivlan, ja allt det som människor tragglar sig igenom långa böcker för att få läsa. Här får jag det på två röda sekunder till morgonkaffet.
För mig skulle det räcka med att prenumerera på denna enda sida.Den innehåller livet i ett välformulerat koncentrat, en mångfasetterad men sann bild av vad det innebär att vara människa.
Den som har läst den sidan har läst hela tidningen.

Äntligen jul

Idag fick jag äntligen jul.
Till följd av sjukdom och dödsfall i släkten har advents- och jultiden till stora delar gått mig förbi. Inte ett kyrkbesök under hela julmånaden, vilket är anmärkningsvärt för en präst. Helgerna har helt handlat om resor till och från den sjuka. Och under själva juldagarna jobbade jag som volontär på Café Trädgårns Jul i gemenskap, så inte ens då var jag i kyrkan. Även nyår och trettondag förklingade utan kyrka och julpsalm.

Jag hade också satsat stenhårt på att vara med och sjunga Bachs juloratorium på andra advent och trettonhelgen. Äntligen skulle jag få sjunga alla sex kantaterna. Men därav blev heller intet.

Idag, när alla julhelger egentligen var över, kom jag mig till Guds hus.
Och möttes av domkyrkoförsamlingens Våga sjunga-kör. Dom sjöng ett par härliga julsånger trots att ämnet var Jesu dop. Som prästen sa: Det har gått fort i år, bara två dagar från de vise männens hyllning av Jesusbarnet och tills han idag döps vid trettio års ålder.
I alla fall för mig var det ett klockrent sångval.
För jag ville så gärna få lite av jul jag med.

"Se, en ros från Davids stam, se Guds rena dyra lamm
vilar i Marias famn. Jesus Kristus är hans namn.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med fridens bud: Ära, ära vare Gud."

Med enkla ord av Eva Norberg Hagberg förmedlar denna Christmas carol oerhört mycket av julens budskap:

"Han som evigheten tänkt, har sig ner i tiden sänkt.
Han bytt ut sitt stjärngemak emot stallets låga tak.

Tyngda under skuld och gäld, frusna kring en falnad eld
reser sig befriade som profeten siade.

I en tung och dunkel natt tändes hoppet, ljuvligt, glatt.
Evigt evangelium tar gestalt i tid och rum."

Och så de sista fullspäckade Kristus-verserna:

"Underfulla sakrament; Världens ljus ibland oss tänt,
Väg och Sanning, Liv och Bröd, seger över synd och död.

I vår famn ett barn är lagt. Så bevisar Gud sin makt.
Detta barn vi värna får. Över oss hans stjärna står.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med frihets bud. Ära, ära vare Gud!"

Sången gick direkt till mitt hjärta. Tack Lars och Våga sjunga-kören!
Rena bonusen var det att vi till och med fick sjunga psalm 122 idag:
Dagen är kommen, alla fem verserna dessutom.
Toppen.

Så i elfte timmen kom julen till mig.

Avsked

Begravningsbilen har redan kommit när jag parkerar utanför huset. Resan har gått bra fast väglaget har varit isigt eller moddigt om vartannat alla de fyrtionio milen. Inne i det gula huset är hela släkten, ungefär tjugo personer samlade för att ta farväl av sin mor, mormor, farmor och syster. Hon har levat i åttio år och fött nio barn. Nu står alla kring henne den allra sista gången. Två vänliga män från begravningsbyrån står beredda att bära ut henne, men eftersom jag är i antågande så väntar hela sällskapet några minuter, för att också jag skall få tillfälle att säga tack och farväl.

I sextiotre år har jag levat. I snart fyrtio år har jag varit präst. Många gånger har jag tagit hand om sörjande i liknande situationer. Men aldrig hittills har jag deltagit som anhörig. Mina egna far- och morföräldrar och min mor och far dog utan att jag hade möjlighet att vara nära och ta farväl. Det närmaste jag har kommit en dödsbädd i familjen var när jag vakade med min morfar under hans sista natt. Jag tog farväl av honom och åkte därifrån innan han dog.

En svägerska möter mig ute på gården och förklarar att de har velat invänta min ankomst. Jag kramar om henne och vi går in. Inne i huset är hela släkten samlad. Jag nickar en hälsning till den tysta gruppen och går fram till sängen där den döda ligger. Jag böjer mig över henne och tar hennes hand.
- Men kära Greta, har du gått nu? Vad skönt för dig, mumlar jag och stryker henne över handen. Står där en stund och viskar några ord, och tackar tyst Gud för den tid jag fått känna henne.

Hon är så fin där hon ligger, med släta anletsdrag och en nöjd, fridfull min. Hennes sista tid har varit tung. Kring första advent fick hon beskedet att sjukdomen kommit tillbaka och att inget stod att göra mer än smärtlindring. Hon skickades hem för att vårdas hemma den sista tiden. Barn och barnbarn har kunnat komma och gå och hjälpas åt att sköta om henne. Och ställa in sig på det oundvikliga. Under julen och nyåret har den gamlas tillstånd försämrats snabbt, och denna morgon gav hon upp. Efter morgonens dödsbud styrde jag undan alla mina plikter och körde upp hit.

Och här får jag nu en allra sista stund med min svärmor, får ta farväl vid hennes säng och se henne bäras ut ur sitt hem. Varligt lyfts den döda ur sin säng och läggs på en bår. En filt viras om henne och en lakansflik läggs över ansiktet. De två männen från begravningsbyrån täcker hela båren med ett överdrag och nickar till oss församlade att de är klara. Försiktigt lyfter de upp båren och bär ut den, ut på bron och nedför farstutrappan. De skjuter in båren i bilen och stänger luckan. Vi ser bilen backa, vända och köra ut på gatan och iväg.

Och detta oändligt sorgliga och samtidigt så stilla och vackra får jag vara med om.
För allra första gång.

Städa pärmar

Idag har jag jobbat vidare med mina pärmar.
Dom var visst sextio, inte fyrtio som jag trodde igår.
Idag har jag avverkat åren 2008 - 2009.

Efter Världens fest 2007 tyckte biskop Tony att jag kunde fylla tomrummet genom att jobba som hans adjunkt vid sidan av det övriga. Och så blev det. I två år från hösten 2007 till 2009 planerade jag biskopens besök i församlingarna och hans t.ex. visitationer. Och så jobbade jag mycket med präst- och diakonvigningsmässorna. Det var särskilt roligt att få följa blivande kamrater i vigningstjänsten den sista biten fram till målet.

Biskopens administrativa stöd och jag var ett bra team.
- Kom nu, adjunkten. Det är kaffedags!
- Okey, stödet. Jag kommer. Ska bara skicka det här mailet.

Jag städade undan ett flertal ekumeniska samlingar, vigningar och besök i vänstiften i Sydafrika, Slovakien och England. Underbara minnen.

Av sextio pärmar har jag nu bara två år kvar, och dom tar jag i morgon förmiddag.
Sen loggar jag ur för att ställa om siktet till ett nytt år.
Kanske det sista yrkesverkamma helåret.

Men jag har idag köpt en femårsdagbok.
Så jag lägger inte av ännu.
Tro inget annat.

Mellandagsjobb

Under mina snart nio år på stiftet har jag samlat arbetet i pärmar, ungefär fem per år.
Har alltså ett fyrtiotal välfyllda pärmar i mina hyllor.
Idag har jag tagit mig an projekt pärmstädning.

Städade ut anteckningar, inmail och utmail, rapporter och protokoll från mina arbetsområden internationellt, flykting/integration, ekumenik.
Vidare tre sprängfyllda pärmar med Världens fest. Dessutom några pärmar från mina två år som biskopens adjunkt. Och en slaskpärm varje år.

Hann med 2003 - 2007.
Intressant genomgång.
Det var mycket spännande som jag fick vara med om under de åren:
Jerusalemdagen, Mångfaldskonventet, vänstiftssatsningarna på diakoni och retreater.
Men roligast av allt var utan tvekan det entusiastiska lagarbetet inför Världens fest i Åre.

Tur att juloratoriet finns

So - this is Christmas..
John Lennons gamla låt kommer för mig när jag tänker tillbaka på den gångna helgen.
Sonen med familj kom hit två dagar före jul. Två gyllene dagar. Men jag var gräsänkling och det märktes och kändes hela tiden. Mot alla odds lyckades jag i alla fall fixa till ett riktigt trovärdigt julbord åt dem.

Hustrun har varit hela helgen hos sin sjuka mor. Jag stannade här för att vara volontär på Café Trädgårn. På julaftonen var vi sex volontärer som servade de sextio gästerna. Själv fick jag ta rollen som värd, musiker, textläsare samt tomte. Sen var jag jättetrött och låg och orkade inte ens tänka på midnattsmässan eller julmys hos syrran.

Igår på juldagen volontärade jag igen för att få igång julgröten på Trädgårn. Sen kom tillräckligt med folk så jag behövdes inte där. Men då hade redan halva högmässan gått i domkyrkan. Jag tog i stället hunden och körde ut till stugan i vackervädret och tog en fika.

Därefter kom Dagmar. Det sjöng i radhusets knutar och plåtar hela natten, träd vräktes omkull, och på Sälstensgränd där vi bodde för tio år sedan vräktes taket av en hel radhuslänga. I morse, när jag äntligen skulle komma mig till kyrkan, var min oro för stugan så stor, att kyrkan fick vara - igen. Ute i Ytterskog hade en halv gran brakat ned från tio meter och landat på gräsmattan utanför altanen. Och längs efyran låg träd lite här och där. För att inte tala om skogskanten ovanför vårt radhusområde. Dramatik i julefriden.

Dagens ljuspunkt var att systern med familj kom på "kyrkkaffe". När man har julpyntat och tänt ljus och allting, så vill man dela det med någon. Och det fick jag nu göra. Det var kärt.
Men när de hade gått rullade det stora vemodet in. Och jag funderade på att gå och sova en stund. Men så kom en matbeställning från sjuka K och M. Okey, jag fick nåt vettigt att göra, for till affärn och ställde mig sen vid spisen lagade pepparsås. Och hej och hå. Kl 18 levererade hemtjänsten middagen och passade också på att diska upp lite åt sjuklingarna.
Så den här dagen gick den med.

Men vart tog julen vägen? Den jul som alla sånger sjunger om.
Men på nåt sätt kanske denna annorlunda jul har varit mer av jul än många andra egojular.

Och när det gäller kyrkogången som jag missat helt -
Det är tur att juloratoriet finns.

Juldagen

En dag som förenar alla kristna, ja även muslimerna.
De vördar ju också Isa som Mirjams son och Guds profet.
Men vi kristna är nog ensamma om att se Jesu födelse som att Gud blev människa.

För mig utgör julen inget teologiskt problem, som en del andra helger.
Att Gud valde att bli en vanlig människa och liksom leva mitt liv och dö min död
ser jag som en enorm Guds nåd och visdom.
Jag är inte ensam, utanför, misslyckad.
För Gud har inkarnerats i min mänsklighet, i mitt liv.
Jesus Kristus har levt mitt liv och redan försonat det, välsignat det, gudomliggjort det.
Och i dopet har allt detta getts åt mig,
dessutom med löftet att han är med mig alla dagar till tidens slut.

Det här finns inom mig idag. Tyvärr kan jag inte uttrycka det som jag ville.
En och annan riktig teolog viftar säkert bort det här som fåniga floskler.

Kanske lika bra att sluta skriva.

Tystna,
och bara tillbe
barnet i krubban.

God Jul

Alla kända och okända bloggvänner,
jag önskar er en god och välsignad jul.
Själv kommmer jag att vara på Café Trädgårn två dagar med några andra volontärer
och göra det vi kallar Jul i gemenskap.

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Barnbarn

Idag bröt julfriden ut här hemma.
Två barnbarn med följe gjorde sitt intåg.
Storasyster hjälpte farfar att klä granen och tända den.
Lillebror gick omkring och plockade i allt inom räckhåll, tomtar, ljus, skivor, kökslådor.

Ute i eftermiddags sa den poetiska storasystern som förtrollad:
- Å vad vackert med snön! Ser du Farfar vad snön glimrar? Om man kastar upp snön i luften så kan man se glimret.

Ikväll ligger en gul plastspade på toagolvet.
Jag har plockat ihop en hel läkarväska på vardagsrumsgolvet,
vikt ihop flickans fina röda klänning som låg i soffan.
Diskat undan efter middagen och bäddad isäng dockan i dockvagnen,
nattat fiskarna och gått ut med hunden sedan barnfamiljen slocknat.

Glimret lyste.

I Addis Abeba

Det hade suttit fint om de hade blivit frikända.
Före jul och allting.
Men det blev inte så.

På tämligen lösa grunder blev de dömda för terrorbrott.
I stället för frihet väntar de nu med bävan på påföljden.
Och deras familjer får åka hem till en jul utan sina kära.

Efter rättegången hölls visst rättegångar mot ett par andra journalister,
men nu utan det enorma mediauppbådet. Dom är ju inte västerlänningar.
Hur gick det för dom? Hur mår deras anhöriga?

Moderna tider

- Undrar när det vänder, frågar en arbetskamrat vid förmiddagsfikat.
- Det är vid midvintersolståndet, förklarar jag och några till.
- Men det ljusnar först senare.
- Njae, kanske ett par dagar efteråt.
- När är midvintersolståndet då, frågar nån.
Och då svarar en människa som har en ajfån inopererad i handen:
- Som av en händelse har jag här en App som kan ge oss svar.
Och klickar på sin bästis som villigt svarar: 22:a december.

Inga undringar längre, inga öppna frågor, inga tvivel eller frågor.
Det finns en App för allt nuförtiden.
Snart har vi väl Appen Livets mening.
Snart har vi väl grundfakta om allt
plus hela nationalencyklopedien inprogrammerad i våra glasögon
eller inlagt i ett chip under huden.
Det får mig att tänka på filmen Terminator.
Fy.

Men egentligen så har vi en jättetrevlig fikastund på jobbet,
och än trevligare blir det på eftermiddagen då vi bjuds på julmys med glögg, pepparkakor och ostar, godis och ett synligt tack för det gångna året från arbetsgivaren.

Jag förtränger terminatorn och tänker att
än så länge får man tack av varandra på vanligt sätt.
Men tänk om det kommer en dag,
då vi måste knappa på en App för att få höra att man är nån..

Julklappstips: Säg till någon, på riktigt:

Du är någon.
Du duger.
Du kan.

Du är älskad
med
men också utan alla dina Appar.

Göra jul

Så har vi då jul i huset.
Jag gjorde vad jag kunde när hustrun var bortrest förra veckan. Städade och bar ner två jullådor och pyntade min fina nya plastgran samt lade ut juldukar, ställde ut tomtar och krubbor och lucior, hängde upp julbonader och småtavlor. Så att inte allt jobb skulle vara kvar när hon kom hem.
Och det blev så fint.

I förrgår kom hustrun hem.
Hon gjorde verkligen en kraftansträngning för att försöka tycka att jag hade gjort fint i huset.
- Jodå Jan, det är så fint, du har varit så duktig. Det är bara det att...
- Att vadå, undrar jag lite försiktigt.
- Att den där tomten inte brukar stå där, och den där duken ligger på fel ställe, och.. Nej förresten, det gör detsamma. Glöm det.
Idag återkom min vän till ärendet och påtalade igen att julsaker inte stod eller hängde där de skulle.
Jag förstod då att det här med att göra jul är en allvarlig sak. Så ikväll har vi flyttat tomtar och troll, änglar och helgon. Vi har bytt smådukar på stereohögtalarna, "man kan ju inte ha två olika dukar på dom förstårduväl." Vi har flyttat änglar från byrån i sovrummet till stereohögtalarna, tagit duken under julkyrkan och lagt den på lilla bordet i hallen uppe. "..för den ska ju vara där.." Javisst, okey.
Och bonader som jag inte hittat tidigare har krupit fram ur skåpen och strukits samt hängts upp. "Och en julgransmatta måste vi väl haändåva?" Jovisst men jag hittade den inte. Etc, etc. Vi pratar här om en extreme makeover. Fast jag håller med om att det blev bättre enligt hennes koncept.
Så nu har julefrid sänkt sig över Furuvägen hundrafyra i Härnösand.

Stängd port

För tre söndagar sedan stod vår biskop vid domkyrkans port och bultade med sin stav.
Den nyrenoverade kyrkan återinvigdes med pompa och ståt.
Idag var den porten stängd. Kyrkbesökarna fick gå in genom sidodörren.
- Annars blir det för kallt i kyrkan. Vi har fått order att stora porten måste vara stängd under vintern, var svaret på min fråga.

Vad säger man? Att någon har gjort en miss här.
Det är säkert mycket man ska tänka på när man renoverar en stor kyrka. Men det här måste väl ändå tillhöra basics..? Att planera kyrkans ingång med portar och värmeslussar, så att kyrkbesökarna inte behöver smyga in genom sidoingången redan när det är nollgradigt ute.

Tur att Jesus kan gå genom lyckta dörrar.

Jul?

Det tycks bli en jul då ingenting riktigt stämmer.

Ingen snö och ingen vinter.
Inget juloratorium sjunget för min del.
Inga julklappar eller hälsningar skickade,

och det känns kanske inte så viktigt heller.

Ibland tränger sig Livet på och stör.
Det blir inte som man trott och räknat med.
December handlar visst om något annat,

och allt övrigt blir underordnat.

Medan hustrun har varit hos sjuk mor
har jag försökt göra jul i vårt hem.
Mest för att Livet måste levas och inte får ge upp för mörkret,

och för att jag är så glad i julen och dess förberedelser.

Men jag ber att ljuset från Betlehem också skall tränga sig på,
tränga igenom traditionerna,
tränga ut mörkret ur världen och alla smärtor hos mina kära,

och segra.

En sån gran, Jan!

Så är det då dags för årets granhämtning.
Alltid lika nervöst.
Men jag har en plan. Har i förväg utsett en gran vid stugan. Den är kanske inte så vacker, men den får duga. Jag tar hund och bil och kör ut till Ytterskog och beväpnar mig.
Ja inte som somliga i min bekanskapskrets som tar sin hagelbössa och helt sonika skjuter sig en gran. Pang bara så ligger den där i precis rätt längd och allt.
Nej jag tar en såg ifrån bodan och gångar mig åstad i det bleka och snabbt flyktande decemberljuset. Jag gångar hit och jag gångar dit över vår lilla tomt, och var var det nu det utvalda offret stod? Ser inte mycket i skumrasket. Antingen gömmer sig granrackaren eller också har jag redan fällt den tillsammans med resten av slyet i somras. Det verkar faktiskt så, för jag får mig ingen gran i Ytterskog utan får hänga tillbaka mitt vapen i bodan och återvända till bilen och staden.

Vad göra? Vi måste ju ha oss en gran. Kanske dom har börjat sälja granar vid COOP?
Jag kör dit, helt aningslös. Minnesgoda bloggläsare kanske minns mina traumatiska granköp 2008 och 2009. Varom icke så bjuder jag på reprisen. Den återfinns i bloggarkivet här nere till vänster.

Men idag hände faktiskt något som jag aldrig trodde skulle hända mig.
Jag gjorde något som jag alltid har föraktat, bespottat och aldrig skulle nedlåta mig till.
Jag bröt faktiskt ett mycket strängt tabu.

Där finns ingen granförsäljare utanför COOP. Nähä, då blir det kanske ingen gran i år då.
Jag går in i varuhuset för att köpa några småsaker, bl.a. några julsaker. Jag gångar mig till julavdelningen och strosar runt bland glitter och tomtar UTAN ATT ANA FARAN!
Utan minsta skydd eller beredskap går jag runt ett hörn, och där, Där...
(Det här blir svårt att berätta.)
Jag vet att jag gjorde fel. Förlåt!!
Jag går runt ett hörn och springer rakt på -
en stor hög med Granar!!
Nej inte riktiga granar, utan såna där jättefula, jätteplastiga granar. Och med min dåliga beredskap och min sakta åldrande moral, SÅ KUNDE JAG INTE MOTSTÅ FRESTELSEN!
Jag föll i prövningens stund, jag tog ett avlångt paket, helt utan skrupler, och bar en sån där förskräcklig gran till kassan. Jag bara gjorde det, och betalade, och gick.
Bara sådär, som om jag inte visste bättre. Stoppade in den i bilen, och så lätt har då ingen gran förut gått in i någon bil.

Puh. Nu är det sagt. Det är skönt att få lätta på hjärtat ibland, att få prata ut och erkänna vad man har gjort. Men aldrig trodde jag detta om mig själv.
Tänka sig...
Och jag har inte ens ångrat min skamliga gärning...

En lampa i golvet

Den är ursnygg.
Den är troligen väldigt gammal.
Fönsterlampan.

Ser ut som en fotogenlampa med ett smalt eldrör i glas
och runt det en sirligt slipad liten lampskärmskupa i glas.
Eldröret sticker upp ur lampskärmen som på en riktig fotogenlampa.
Men det är en elektrisk lampa.
Mässingfoten är liten och smal, nästan som om den inte vill synas alls.
En mycket vacker lampa.
Skitsnygg helt enkelt.

Varför får den inte stå där den står, i fönstret?
Varför sätter jag den på stolen nära sängen..!?

Jag har beundrat den länge, varje gång vi hälsat på.
Men aldrig förut har jag lyft ner den till kvällslampa vid gästsängen.

Idag på morgonen när vi stiger upp,
böjer jag mig ned vid sänggaveln för att rulla in extrasängen under bäddsoffan.

Hör ett förfärligt ljud,
samtidigt som jag blir varse att jag knuffat till något.

Något ramlar bakom mig.
Glas klirrar.

Herregud, lampan!
Hinner inte ens sno runt med handen.

Ett kras hörs.

Ett.
Kras.
Hörs.

Och tiden stannar.

Eldröret bryts tvärt av
när det når golvet.

Därefter ett klingande kras
och lampskärmen spräcks,

inte itu,
utan
säkert
i
tjugo
sju
bitar.

Ljudet ekar flera minuter
mellan våra ögon.

Kraschen upprepas sedan om och om igen hela dagen.
Reprisen spelas upp i slow motion så att man ska kunna se alla detaljerna.
Och kommentatorernas dom är hård.

Lampan som lyst så länge
är inte längre.

Så vacker -
så oersättlig.

Biskopen eller Jesus

Kan inte komma ifrån bilden från första advent då biskopen bultar på kyrkporten, och portarna till Härnösands domkyrka åter öppnas efter 1½ års renoveringsarbeten. Först läser biskopen ur Psaltarens 118:e psalm: Öppna för mig rättfärdighetens portar. Jag vill gå in och tacka Herren.... Sedan höjer hon sin kräkla och slår tre hårda slag mot domkyrkans port. Omedelbart slås portarna upp inifrån, orgeln börjar intonera Bereden väg för Herren, och den långa processionen tågar in i kyrkan.
Bilden är så tydlig för mig, för jag står under tiden i domkyrkokören ute på kyrkbacken och tågar därefter in bakom processionskors, ljus och evangeliebok.

Detta är för mig en enorm predikan om mitt eget inre. Guds ord säger att vårt hjärta skall vara ett tempel åt den heliga Anden. Och Jesus säger i Bibelns sista bok:
"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig." Upp 3:20

Så vem är det som bultar på vårt tempels portar, biskopen eller Jesus..?
Tänk dig: Du och jag, vårt inre, skinande ljust och fräscht, för att Jesus Kristus har fått göra en stor renovering i våra liv. Vilken nåd.
Det är värt stora fanfarer.

Undrar hur många som hör bultandet?
Gör jag det?

En dag i Sápmi

Nu kan jag allt om samer.
Nja - kanske inte. Snarare tvärtom.
Stiftskansliet har haft en personaldag på temat samer.
Efter den dagen känner jag att jag fått veta mycket men att ännu mer finns att lära.
Ända sedan jag var liten har samer känts som en del av livet. Jag växte ju upp i Tärnaby och hade nomadskolan som närmsta granne. Där var "lapponga" en självklar del av vårt liv.
Och jag minns kyrkhelger med ett starkt samiskt inslag.

Idag fick vi en rejäl information av den samiska referensgruppen i stiftet, om Sápmi och dess historia, språk och kultur. Om jojk och trumma, tvångsförflyttningar och rasbiologiska galenskaper, om samisk religion och samisk kontextuell kristen teologi. Vi fick en mycket inspirerande föredragning om det samiska konfirmandarbetet. T.o.m. lunchen var renskav och mandelpotatismos.
Vi fick sjunga den samiska psalmen ifrån psalmbokstillägget.
Sist läste allas vår Bo Lundmark välsignelsen över oss på sydsamiska.

En ambitiös och väldigt gediget genomförd studiedag. Vi behöver det här. Vi behöver studera vår egen ursprungsbefolknings historia och kultur för att bättre kunna förstå vad som händer i kulturmötena också här hemma i Sverige.En sajt som jag ska studera är www.sapmi.se

När jag gick därifrån kom jag på mig själv med att gå där och jojka dagen.

Vatten under broarna

Har idag färdats femtio mil längs norrlandskusten och passerat
Lule älv
Pite älv
Skellefte älv
Ume älv
Öre älv
Gide älv
Moälven
Ångermanälven
från sjuk svärmor
till morgondagens vardag.

Hinner man verkligen passera så många vattendrag utan att..?
Tiden..?
Folket..?
Historien..?

och Livet..!

Jag måste sova på saken.

Men vackrast är ändå bron över Husån.

Tvärt kast

Tänk så lite man vet.
Man tror att advent kommer att handla om sång i Bachs juloratorium
och jobb som vanligt tills julen står för dörren.
Men så slår sjukdom till, och allt ställs på ända.

Det blir inte någon konsert för mig i morgon och på söndag.
I stället befinner jag mig i Luleå hos svärmor som är allt annat än frisk.
Har idag städat och handlat och lagat middagsmat.
Och det känns med ens helt självklart, till skillnad från Jauchzet frohlocket.
Det får räcka med att sonen framför verket i Uppsala i helgen.

Jag behövs här.
Hosianna.