Bikt

Halkade in på programmet ikväll.
Visste inte om det,
men där var han, Herbert Blomstedt.

Jag kände direkt igen honom  fast jag aldrig sett honom.
Bara på teve.
Stor, stor, jättestor dirigent från Sverige.

Alltså, vad får mig till tårar?
Jag är sextiofyra år nu, med ett utplanande känsloliv enligt böckerna.
Ja det skulle vara barn eller barnafödande i så fall.

Men Herbert Blomstedt..?!
Nej, jag skulle på förhand säga nej.
Känner ju inte karln och än mindre varit på hans konserter.

Men - känslan bara väller över mig,
en förbjuden känsla.
Och tårarna kommer.

Fyrtio år sedan i år.
Sjuttonde december i Luleå domkyrka.
Prästvigning.

Om exakt två månader går jag i pension
efter ett helt liv som präst i Svenska kyrkan.
Fyrtio år.

Vad hade hänt, om inte..?
Var hade jag varit, om jag i stället..?
Om jag hade valt annorlunda?

Och tårarna strömmar
medan maestro Blomstedt dirigerar Tjajkowskij
och berättar om sitt liv.

Jag valde bort musiken.
Nja - kanske inte helt, jag vet det.
Har ju musicerat hela mitt liv.

Har spelat gitarr på andakter
och lyckats ta kantorsexamen
men framför allt sjungit och lett körer.

Men ändå -
Jag valde inte cellon och musiken som nummer ett
- utan kyrkan.

Och idag -
gud förbjude,
gråter jag för första gången över det valet.

Men det går nog över!

Växtplatskursen igen

Idag har vi börjat den tredje och sista delkursen i stiftets kurs Växtplats som anordnas för församlingsmedarbetare utan närmare kunskap eller erfarenhet av Svenska kyrkan.
Och känslan är densamma som under de tidigare delkurserna: Ett otroligt sug efter att veta mer och förstå mer av hur Svenska kyrkan fungerar. Dagen har handlat om ideologin och regelsystemet i kyrkan och avslutades med en musiklyssnarkväll.
Det är ett härligt gäng som samlats på Vårsta till den "sista och avgörande perioden."
Att vara i kursledningen är en sann fröjd. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Ett sånt här arbete borde egentligen  förmånsbeskattas...

Mot nya möten

Nu ska jag säga det. Jag ska gå i pension under hösten och möta en stor utmaning.
Under våren och sommaren fick jag allt svårare för att blogga. Och det berodde nog till en del på det som låg och grodde inombords: Känslan att jag skulle vilja sluta mitt arbete på stiftet och kanske gå i pension vid sextiofem i stället för sextiosju. Rätt mycket av det jag gått och tänkt på i år har haft med det här att göra. Men det har jag inte velat skriva om för tidigt. Nu har emellertid allt klarnat och fått en spännande upplösning. Så nu skriver jag.

Hustrun Åsa har nämligen fått ett tvåårigt förordnande inom Svenska kyrkan i utlandet och kommer nu i jul att börja som diakon i svenska församlingen i San Francisco i USA. Vilket är jätteroligt och en stor utmaning för henne. Hon blir ensam svensk medarbetare i norska sjömanskyrkan där och skall under den svenska kyrkoherden i Los Angeles organisera och leda det svenskkyrkliga arbetet bland tusentals svenskar i norra Kalifornien.
Så nu ansöker jag om pension och ska flytta med som medföljande make.  Att flytta dit och börja något så helt nytt i ett annat land och en annan kultur kan kräva sin kvinna. Därför bränner vi inte alla broar här i Härnösand. Åsa söker tjänstledighet och vi hyr ut vårt hus.

Då hon fick det beskedet under sommaren, kände jag att det här passade som hand i handske med min önskan om en förändring. Jag som hade börjat fundera på om mitt öde skulle bli att mata änderna i kanalen, spela boule och gå med i pensionärsuniversitetet eller kanske snöa in i släktforskningsrummet på Landsarkivet.

Nu ser prognosen mycket mycket soligare ut.

Tidslinjen, grr..!

Jag bytte till Tidslinjen. På Facebook alltså.
Inte för att jag ville utan för att jag var tvungen.
Tyckte min gamla fb-sida funkade bra och var helnöjd med den.
Men profilfotot blev ju fint, så okey då.

Samma dag tystnade fejsboken.
Jag fortsatte som vanligt att skriva små rader om vad jag gjorde,
men ingen gillade det jag skrev och ingen kommenterade.
Under två veckor sedan jag bytte till den där förgrömmade tidslinjen, fick jag inte någon enda reaktion på något. Jo kanske av en fb-vän.

Då började jag undra.
Sen tänkte jag: Hallåå..!
Sen började jag känna mig dissad: Jag måtte vara väldigt tråkig, mina vänner gillar mig inte längre. Och ändå har jag 355 facebookvänner!

Höjdpunkten kom i morse, när jag lade ut en bomb på fejan, och ingen tycktes reagera, icke en enda.
Med hjälp av hustrun började jag så efterforska vilka inställningar jag hade valt och gjort.
Och då upptäckte jag att allt jag hade skrivit från 8/8 hade gått till en enda av mina vänner, inte till alla.
Varning således för den lilla knappen till vänster om Skicka-knappen!
Där står det vilka som ska få det du skriver. Nu vet jag det.

Och, nu är jag ånyo accepterad av vänkretsen på facebook! Dom har förlåtit mig. Jag räknas med. Jag får vara med i laget! Dom talar till mig igen!
Tack vänner!
Jag älskar er.

A tribute to Högsjö kyrka

När begravningen är över blir jag ensam i kyrkan en stund.
Går in till sakristians tystnad och byter om.
Plockar av mig mikrofonen och hänger undan röcklinet medan jag tänker på begravningen och gravsättningen. Hoppas allt blev bra för familjen. De verkade i alla fall lugna och nöjda när vi sa hej då.

Det är augusti.
Utanför sakristians fönster lyser gräset grönt runt mammas och pappas grav.
Jag går runt en stund i min barndoms kyrka och smeker väggarna med blicken.
Här växte jag upp och här var jag präst i fem år.

Högsjö kyrka är ljus, varm och mycket, mycket vacker.
Altartavlan med påskmorgonens ljus över det tomma korset.
De tre stororden på altarbrunet: Gud är kärleken.
Den varma färgsättningen i grönt och guld.
De övermålade porträttmedaljongerna på korväggen
och den magnifika himmelsscenen i taket,
där änglar trumpetar runt en närmast vitstrålande sol.

Och som motpol till allt det vackra hänger där på norra långväggen den underliga kopian av Titzians Jungfru Marie himmelsfärd. Jag kan inte annat än le åt den ”protestantiserande” målningen. För att den skulle platsa i en luthersk kyrka gjordes den katolska målningen nämligen om till Kristi himmelsfärd genom att man helt fräckt satte skägg på jungfru Maria. Men barmen är minsann kvar och ger en konstig androgyn känsla. Den tavlan var altartavla en gång, så den måste väl vara kvar. Och jag tror folk i allmänhet bara ser den som Kristi himmelsfärd. Och som sådan är den ju i all sin svulstighet talande och uppbygglig.

Nedanför tavlan har man på senare år gjort en fin liten lillkyrka genom att ta bort några bänkar i korsgången och sätta dit ett par passande stolsrader.

Högsjö kyrka är mig kär som ingen annan kyrka.
Minnen i varje hörn.
Pappas ande svävar fortfarande ned från orgelläktaren.
Och jag kan ännu höra Mammas klara psalmsång från kyrkbänkarna.

Går fram till kororgeln, som dagens kantor glömt stänga av efter begravningen.
Sätter mig och spelar igenom den sista psalmen, Tryggare kan ingen vara.
Hoppas och ber att sista versen ska få ge lite tröst till familjen som nyss var här.

Trycker sedan in registren,
släcker orgeln och lägger undan koralboken
innan jag sakta går ut till sensommaren.

Öster om Eden

Sedan några dagar är jag helt tillryggalagd med min favoritförfattare John Steinbeck.
Har länge känt att jag vill återknyta bekantskapen och liksom känna efter om han är så bra som han en gång var. I yngre dar blev jag oerhört fascinerad av honom. Kanske inspirerad av det faktum att han fick nobelpriset 1962. Men särskilt av mötet med Öster om Eden, en roman som jag läste ut under tårar under mina yngre prästår.

I det hopplösa regnandet gick jag i veckan till sambiblioteket i Härnösand för att leta efter Steinbeck. Vid disken avslöjades det att det var tolv år sedan senaste boklånet...
Det säger en del om vädret sommaren 2012, för att inte tala om vad det säger om mitt litteraturintresse.

Nu har jag läst två av de tre böckerna och börjat på den tredje, min stora favorit.
Har alltid känt, att om jag bara fick ta med mig tre böcker till en öde ö, så skulle den vara en av dem.

Den första var lika deppig som jag anade.
Pärlan.
En urfattig mexikansk indianfamilj hittar världens pärla i en mussla och får hela liv krossat på några dagar. Stämmer väl med ordspråket Lätt fånget, lätt förgånget. Eller Bibelns "Samla inte skatter på jorden där mal och mask fördärvar och tjuvar bryter sig in och stjäl."
Ett lugnt och lyckligt par - och sedan världens cirkus omkring dem, eftersom alla vet att en pärla av den storleken är värd en förmögenhet. En sedelärande bok som jag faktiskt inte läst förut och som inte bör inspirera lycksökare alltför mycket.

Vredens druvor.
En stark skildring av hur en fattig familj oklahomabönder tvingas ut på Route 66 västerut när kapitalet tar deras arrendejord.
Drömmen om Kalifornien driver dem. Ungefär som i Mobergs Utvandrarna.
Den boken är också en favorit. Inte lika mörk som Pärlan, magnifikt skriven.
Värdig en nobelpristagare.

Idag har jag så börjat med den tredje, min absoluta öde-ö-favorit, Öster om Eden.
Har hunnit bara fyrtio sidor än så länge, men är redan såld, saknad och efterlyst.

Bara början, alltså: "Salinasdalen ligger i norra California."
Och det inledande Kain och Abel-motivet.

Jag gillar böcker som börjar med en tydlig tids- och platsangivelse och som rör sig inom min teologiska referensram.

Jag är slukad. 
Vi ses när regnet tar slut.

Ubuntu

Förra inlägget har kanske att göra med att jag såg en del av tevegudstjänsten från Tavelsjö i morse innan jag själv gick i kyrkan. En klok, lärd kristen satt i samtal med prästen Linda Annersten och uttryckte en riktig sanning.
I västerlandet definieras människan alltsedan filosofen Descartes tid genom sitt tänkande, sitt intellekt. Han sa ju "Cogito, ergo sum", vilket betyder Jag tänker, alltså finns jag. 

Mot det står det afrikanska tänkandet som utgår från kollektivet. I Sydafrika säger man Umuntu ngumuntu ngabantu: En människa är människa genom andra människor. När jag gick i språkskolan i Tanzania, var det första ordspråket vi lärde oss: Mtu ni watu. En människa är människor. Samma underbara tanke hörde jag uttryckas på svenska redan i gymnasiet på sextiotalet: Vi är varandra.
Vi är inte individer, inte bara ett jag. Vi är en del av dem vi hör ihop med, och det är medmänsklighet som gör oss till människor, inte vad vårt intellekt förmår prestera eller vad jag som individ lyckas uppnå.

Utan tvekan ett befriande tänkande.

Bärarlag

Sommar och ledighet och semester.
Det är då jag hinner känna efter.
Hungern, längtan, tvivlet.

Far till kyrkan
utan stora förhoppningar.
Men där är dom allihop
som bär mig:

Troligen Jesus och hans änglar,
men också Arne präst, Lars G organist, Birgitta S och Birgitta L som är kyrkvärdar,
och Barbro från Missionskyrkan, och Eva vaktmästare.
Ni bär mig, även om ni inte vet det.

Men också mina kyrkbänkskamrater Bengt och Sigfrid, Karl-Erik, Cecilia, Lars S, Nils och Margareta, Ulla-Märta, Anders, Jakob med familj, Prince, Rut, Maria, Britt och Folke, Marianne, Birgitta L, Vuokko, Kristina, Tommy, Ulla och muslimen H som var så glad över gudstjänsten, och många andra som jag inte kommer ihåg just nu eller kanske inte såg.
Ni betyder alla något i mitt församlingsliv, som bärarlag när jag själv inte riktigt orkar vara övertygad, gelikar som delar samma galna tro, vill samma sanning som jag. Och som vill att domkyrkoförsamlingen skall vara ett öppet hem för sökare och finnare, säkra och osäkra. 

Tack för att ni finns!
Jag behövde det idag.

Morgon i solen

Efter morgonkaffet, framåt tio sådär, lägger jag mig på altanen för att sola.
Det är första gången i år, och vem vet, kanske sista. Det gäller att passa på.
Blundar och känner att solen värmer min rygg.
Lyssnar in nuet, just den här stunden.

Bäckens stilla brus ligger som en matta under övriga ljud.
Lite trafik från efyran ingår också svagt i mattan.
Det som egentligen hörs just nu är fåglarna.
Ljuvliga bofinkar med gränssättande skönsång över sina revir.
Den till vänster har en lång sirlig drill. Jag får känslan av en gymnast som gör en snabb ansats och därefter en elegant volt över plinten. Hannen till höger är mer kortfattad och trulig: Ett, två - och trefyr! precis som i simskolan på Snibben en gång.

Bakom bofinkarna hörs små mesar viska inne ibland granarna.
Dom gör det inte på stora scener utan i dolda dälder.
En och annan trast trastar sig över gräsmattan bakom mig.
Den fågelstackarn fick ingen sång alls av vår Herre utan bara ett saxande kraxande hest läte.
Hoppas han inte förstår hur eländigt det låter.

Sen kommer dom. Sommarens luftakrobater. Svalorna. Glider in och över mig snabbt och vigt medan de jublar över sina flygkonster. Fast mer prosaiskt uttryckt låter det som om dom jagar iväg en inkräktande flygare. Vår lille Mozart flyger upp från sin utkikspost bredvid mig och morrar och hoppar åt svalorna. Han hävdar väl sitt revir han, killen våran.

Efter en stunds hörselorgie i allt detta nyktrar jag till av ett annat ljud.
Högt, högt däruppe i det klara blå föds från söder ett motorbrum. 
Det är förmiddagsflyget från Stockholm som gör en kort överflygning under inflygningen mot Kramfors. 

Ljudet dör bort rätt fort
och kvar är bäcken, fåglarna och jag
i tystnaden under solen.

Tredje semesterdagen

Var det nån som trodde att jag skulle vara lika duktig idag..?
Mozart väckte mig vid sju och ville ut och käka gräs. Hans mage kurrade. 
Lika bra inse att inte heller idag blir det någon sovmorgon.

Satte på kaffe och tog fram ett korsord medan dagen vaknade.
Sen förflöt några timmar i principiell lättja.
Det är ju det som är semester, visstärdet??!

- Vi åker och fikar hos Kina. Sagt och gjort.
En sväng runt Vålånger och vi är där.
Där förflyter några trevliga lazy hours.

På hemväg tar vi en sväng förbi de ståtliga vindkraftverken på Oringeberget.
Vägen bär långt långt in i djupa skogar bortom all telefontäckning.
Till slut kommer vi ut vid Mörtsjön och Utansjö och en betryggande uppkoppling.

Dagens nyttiga handtag gick på två minuter.
Jag stagade upp svartvinbärsbuskarna som vi fick av Kina en gång.
Dom blev glada.

Sen fortsatte dagen med en lazy evening. Det är ju det som är semester!?
Enklast möjliga pastarätt med färdiglagad tomatsås.
I alla fall vegetarisk.

Och nu är solen gången, 
och regnet sköljer ner dagen.
Tack.

Andra semesterdagen

Kunde inte haft det bättre på Mallorca.
Sol, värme, ledighet.
Ännu inte bad men en heldag på altanen.

Tidigt upp. Kaffe och korsord tills hustrun vaknat.
Morgonpromenad en hel timme upp till vindkraftverken.
Härliga dofter av björk, gran, myr.

Gympa, stretching, dusch.
Kaffe och macka
och klockan är bara nio.

Resten av dagen:
korsord, fillunch, vila.
Och altanen!

I afton, på väg till bodan och grillkolen
kryssar jag automatiskt mellan vitklövern,
vill inte trampa på de vita bollarna.

Allt lever och måste aktas.
Ja inte precis inomhusinsekterna.
Där går gränsen för min naturromantik.

Och svalorna bygger.

Svalor

Så har jag då kommit fram till dagen och timmen för årets sommarsemester.
Skönt, mycket skönt att slippa passa en tid varje morgon.
Och i stället få tänka egna tankar flera dagar i rad och själv bestämma vad jag vill göra.

Vid lunchtid idag, då de sista mailen var sända och bordet renare än på länge,
knappade jag in min arbetstid och annonserade min frånvaro på Outlook.
Härliga nedräkningar!
Sa sen hej då och drog.
Ut till landet, ut till fåglarne!

Och här ute i Ytterskog var alla fåglarne församlade.
Förutom de vanliga storsångarna bofink, taltrast, koltrast och flugsnappare samt den lilla blåmesen i diverse holkar och träd runt tomten har vi nu också fått riktiga inneboende.
Ett par svalor bygger frenetiskt på sin drömvilla uppe i nocken ytterst på vår farstubro. 
Och jag kan inte hjälpa att jag värms av deras förtroende, även om de också skitar ner. 
Så långväga gäster har vi inte haft här tididgare under de tio gångna sommarna, 
men nu är det konstflygning över gräsmattan varenda dag.

Ibland kan jag inte låta bli att se fåglar och fjärilar som tecken eller förebud eller nåt sånt. 
Lite så är det nu. Varför kommer dom just i sommar ända från Afrika och hit?  

Och de tänker uppenbarligen bosätta sig här över sommaren. För mig är det alltså helt okey. 
Men en som inte gillar det är vår "gårdvar" och "vakthund", lille Mozart. Han hoppar och morrar så fort han ser inkräktarna och far runt tomten för att jaga bort dom.
Bedårande.

Vi får se hur de gör nu när vi kommer att vara mer här ute. 
Om vi kan samsas om utrymmet menar jag.

Fiske

Dottern med familj har tillbringat midsommarnätterna i vår stuga och lillstuga.
Själva har vi sovit i stan.
Idag, deras avresedag, var vi tidigt på benen.
Körde till stugan för att barnen skulle hinna Fiska!
Vi tog svängen förbi COOP och inhandlade nödig fiskeutrustning.
Masken var grävd och lagd i burk redan igår kväll.
Så nu var det dags.

Efter en styrketår morgonkaffe gav sig fiskargänget iväg.
Det duggade lite och var vindstilla, alltså perfekt fiskeväder.
Vi lade ut från vår hamn i Skogstjärnen, Mikael rodde och jag agnade på.
Redan efter ett par minuter var matchen vunnen:
Ture hade napp!
En liten beskedlig mört som hade fastnat på kroken.
Med lite hjälp från morfar fick han fångsten ombord.
Och han gjorde precis som sin storasyster. Åt upp den.
Nej inte direkt. Men när vi efter en trekvart insåg att det inte skulle bli nåt mer,
vände vi åter till kaj och tömde båten på all sin fångst.
Den bars i triumf upp till stugan, där en stolt moder tog emot sin kämpe till fiskare
och genast rensade och stekte fisken.

Väskorna stod färdigpackade för vidare färd mot norr. Men vad hjälpte det?
Här fanns det som var viktigare!
Med stort allvar och aptit intog dottersonen sin mört på en tunnbrödmacka.
Sen var allt klart. Nu kunde de åka vidare.
- Hej då, barn!
- Hej då Morfar! Hej då Åsa!

En bil rullar bort
men lämnar ett ljus och ett leende
av en midsommar tillsammans.

En timme Taube

Har just vaknat efter en fantastisk midsommarafton.
Förutom det mest fantastiska av allt, att vi fick barn och barnbarn på besök, så fick vi ett så roligt firande kring midsommarstången på Nickebo, Härnösands domkyrkoförsamlings sommargård vid Södra sundet.
Hustrun hade huvudansvaret för arrangemanget och hade en stor stab ideella medarbetare vid sin sida. Caféverksamheten sköttes av en annan stab under ledning av Malin.
Det var mycket som skulle fixas, parkeringen organiseras t.ex. Tidigare år har trafiken fullkomligt proppats igen längs den lilla smala vägen ut till Nickebo. Nu bemannade Affe, Nisse och Beloway de strategiska punkterna och lät bara bilar med handikapptillstånd att parkera inne vid gården. Alla andra fick stå längs huvudvägen ned mot området. Därmed undveks ett gammalt irritationsmoment.
Lappar med frågor skulle upp längs naturstigen, en bräda spikas på plats i en trappa, fiskdammen göras klar och bemannas. Paula och Patricia tog hand om den medan Elsa och Anne-Marie tog betalt. Ute på ängen lastades en ponny ur en hästvagn och Linda organiserade kön och tog betalt där. Och vid tipspromenadens slut stod Siv och rättade svaren och utdelade priser.
Peter fixade ljud och elpiano och församlingens anställda Kicki, Mona, Cristina och Arne och Åsa var olja i hela maskineriet. Cristina höll dessutom ett sommartal och Arne sjöng i micken samt agerade notställ.
Lina med familj anslöt lagom tills det skulle börja, och så gjorde även Kerstin med make Johan. Kerstin och jag hängde ihop som ler och långhalm under gymnasiet och mindes båda med glädje surströmmingskvällarna med KGF Lychnos här ute på Nickebo för närmare femtio år sedan.

Min roll i dagens misdommarfirande var att vara musikant. Och här fick jag verkligen utlopp för mitt alter ego, eller är det månne mitt primus ego? Medan folket samlades mellan tolv och ett, satt jag på verandan till det gamla Villa villekulla-huset, och spelade på församlingens fina elpiano. Hade valt ut sjutton Taubesånger som min egen lilla sommarhyllning och njöt av min uppgift. Det kändes så rätt. Strålande sol och hyfsad värme, massor av folk som verkade glada åt att bli mötta med musik.

När klockan var ett började så programmet. Till tonerna av Äppelbo gånglåt restes midsommarstången, och Åsa drog igång dansen. Jag bytte till gitarr och fick en mikrofon nere på gräset. Det var då Arne kom som sänd från ovan och agerade notställ samt hjälpte mig att sjunga i mikrofonen. Inne i ringen härjade Åsa med Små grodorna och med Karusellen och Så gå vi runt kring ett enebärssnår, osv och såg ut att få folket med sig. Ung och gammal trådde dansen och pustade och skrattade. Det var som att alla hade längtat så länge bort från kyla, regn och blåst, att glädjen bara exploderade när nu själva midsommaraftonen bjöd på sol och värme och vindstilla.
Folk bara vällde in. När dansen var slut och kaffeserveringen, fiskdammen och ponnyridningen tog vid, fortsatte även tillströmningen av midsommarfirare, så att vi fick lov att köra midsommardansen i repris efter en stund. Våra parkeringsvakter räknade till 156 bilar och gissningsvis hade vi nog mellan fyra- och femhundra besökare.

"Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår opp sina gröna små vingar,
lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen där lärksången klingar.
Gökarna gala, ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma, fåren de fromma
ströva och beta på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommarn är här!"

När vi till slut gör Raketen med alla barnen tar jag sats ända nerifrån tårna och hoppar upp i världens målgest med ett tjut som vore jag fyra och inte sextiofyra. 
Länge leve den svenska sommaren! Jaaaa!

Inför midsommar

Ja då är man redo för midsommar.

Inte tal om jobb idag.
Barnbarnen kommer ju i morgon!
Storhandling. (Iofs inte roligt utan hustrun)
Lämna igen lånat släp.
Hämta ut bilen från service. (Hur jag nu kunde boka service till dan före midsommar..)
Bära tusen kassar.
Köra med hunden ut till stugan.
Bära tusen kassar över bäcken och inse att kylen är för liten.

Tömma lillstugan på vinterns bråte.
Ut med alla sängkläder i solen.
In med sop, dammsugare, dammtrasa, skurborste.
Och en hink med såpvatten!
Och det blir så rent och så fint.
Och ute sjunger alla fåglar eller jagar till och från sina holkar.

På ängen sjunger hundkäx och smörblomma och midsommarblomster.
Och båten är i sjön sedan igår.
Mygghuset är på plats och de ranka trämöblerna från Hällan likaså.

Alla sängkläder inburna.
Det är bäddat.
Klart.
Rent.

Välkommen kära midsommar!
Välkomna kära barn!

Vigningsdag!

Idag var domkyrkan fullsatt. Inte en chans att få en sittplats med utsikt. Jag hamnade på norra läktaren och såg bara processionerna. Men efter några års erfarenhet av präst- och diakonvigningar njöt jag samtidigt av att få sitta där utan minsta ansvar och bara njuta.
Fast man njuter inte av ljudet i Härnösands domkyrka. Vi på läktarna hörde egentligen ingenting. Och detta trots att domkyrkan är nyrenoverad. Märkligt, mycket märkligt.

In kom en lång procession av medverkande, och bland dem ett gäng blivande präster och diakoner. Bland dem var en präst i den ungerska kyrkan som nu skulle tas emot som präst i Svenska kyrkan.
Beredelsen och evangelieläsningen hölls av biskop Simo Peura från vårt vänstift Lappo i Finland. En teckenspråkskör sjöng psalmerna på teckenspråk. Och domkyrkokören jublade med Vivaldi.

I december blir det fyrtio år sedan min egen prästvigning.
Och nästa år fyller jag sextiofem.
Ändå känns det inte som om jag är riktigt redo för att pensioneras.

Nästan i mål

Min webbvandring har nått till vägs ände. Men inte riktigt till målet.
Jag hade siktat på att som ett realistiskt mål för Korpens stegtävling denna vår vandra från Härnösand till Åre. Därmed var jag tvungen att gå ca 11000 steg om dagen. Nu gick det inte riktigt. Efter att ha knappat in det allra sista resultatet idag som är den sista tävlingsdagen, kan jag konstatera att jag blir ståendes och stannandes vid den långa sjön mitt mellan Mörsil och Järpen 23 km från Åre, dock som god fyra av åtta tävlande på vår arbetsplats. Så jag är jättenöjd. Under perioden 7/5 - 10/6 har jag gått 381303 steg eller omräknat i  längd drygt 28 mil. Snittvärdet har legat på drygt 10000 steg, men jag har haft ett par blanka dagar också. Så please, kan någon, typ Gabrielle, komma och plocka upp mig mig här vid sjöstranden...?

IRL sitter jag ikväll på en campingplats vid en annan sjöstrand, nämligen vid Vänerns norra strand. Har under den gångna veckan tillsammans med hustrun avverkat Vänern runt, fast inte per fot utan i husbil. Idag har vi kört upp längs Dalsland och bl.a. sett Håverudsakvedukten. Dalsland var fint och kuperat lite som hemma. I morgon bär det hemåt. Vi har  sovit över i Falun, Mariestad, Göteborg, Örkelljunga, Torpa/Kungsbacka och idag Karlstad. I morgon hoppas jag vi tar oss hem. Det ska bli skönt. Husbilen har varit bra och rolig att köra. Synd bara att inte värmen fungerat under nätterna. Det har ju inte precis varit någon sommar under vår resa.
Men oj vad Sverige är vackert!

Kvibille 45 år senare

Nu är jag här igen. I Kvibille.
Det är ca 45 år sedan sist.
Kör igenom platsen där min familj tillbringade några sommarveckor i slutet av femtiotalet.
Min far som var skolkantor bytte tjänst en sommar med en kantor i Halland.
Under några veckor tog de varandras tjänst och gavs därmed en möjlighet att se en annan landsända än den vanliga.

Idag kör jag alltså på nytt igenom Kvibille och söker efter något igenkännbart minne.
Stannar vid värdshuset för att beställa en kopp kaffe.
Tycker att en gul tegelvilla mitt emot ser lite välbekant ut.
Går in och beställer två kaffe med wienerbröd och passar på att fråga.
Jodå, den gula tegelvillan på andra sidan vägen var en gång tjänstebostad för kantorn i byn.
Persson hette han. Villan bebos numera av hans barnbarn Magnus.
Kantorns son bor kvar i byn och är klarinettist, får jag veta.
Kantorn själv är död men hans änka lever än.

Minnena slår till.
Jag minns inte riktigt men det kan vara 1957, sommaren då vi flyttar från Tärna till Högsjö.
Vi åker för första gång genom Sverige ända ned till Halland.
Vana vid Tärnabys fjällvegetation blir vi syskon helt betagna av den frodiga naturen,
framförallt att få se och känna på en riktig grön gräsmatta!
I Tärna finns inga gräsmattor, bara klippta fjällsluttningar typ.
Nu kommer vi till ett formidabelt paradis! En villa med världens största trädgård med en gräsmatta som aldrig tar slut. Vi fjällungar blir så till oss att vi rusar omkring på den frodiga gräsmattan hela kvällen, medan byns pojkar stannar sina cyklar på landsvägen nedanför för att beskåda skådespelet och fundera över vilka underliga varelser som kommit till deras by.

Idag ser jag åter villan, den gula tegelvillan snett nedanför kyrkan. Trädgården, gräsmattan, landsvägen där nedanför. Ser syster Ulla springa runt runt på gräsmattan och ser mig själv en bit bakom av naturliga orsaker: Jag är två år yngre och plattfot.
Efter en lång dag i en Volvo PV 444 har vi äntligen nått resans mål, paradiset!

Tomten är mindre idag, gräsmattan ser högst vanlig ut,
landsvägen är asfalterad och tiden har flugit fort.
För att ära minnena av den första sommaren då jag fick uppleva Den Stora Vida Världen,
för att hedra minnena av alla gamla kantorer,
och kiosken icke att förglömma, där min lillasyster bet av en tand mot brädan,
köper jag på värdshuset en riktig Kvibilleost

men lämnar sedan forntiden
för att köra vidare till mitt eget barnbarn i norra Halland.

Husbils-rookies

Vi har hyrt en husbil och turnerar nu i södra Sverige bland barn, syskon, vänner och barnbarn. Rena storslalombanan ned längs fosterlandet.
Det är den allra första resan i husbil/husvagnsbranschen.
Och alla ska veta att det känns ovant - och av nån anledning lite löjligt.

Längs vägarna syns det inte så mycket. Man glider fram som vore man gammal i gejmet.
Hejar liksom vant på andra husbilsförare. Lyfter på handen lite som mc-förare gör när dom möts. Man är tydligen med i husbilsklubben nu. Förväntas hälsa på bröderna...

Efter sjuttio mil är det dags att tanka. Jag glider in på bensinmacken men hamnar lite fel. Stannar och inser att jag måste gå ut för att kolla på vilken sida tanklocket sitter. Får gå två varv runt bileländet innan jag alls hittar något tanklock. Det sitter där så diskret alldeles vid vänstra backspegeln. Där har aldrig något förbaskat tanklock suttit under hela mitt liv. Hoppas vid alla goda krafter att det var tanklocket. Jag fyller iaf i diesel för nästan tusen kronor och kör vidare.

Så kommer det stora avslöjandet. Campingplatsen.
Stämningsbild från incheckningen:
- En natt alltså? Och ni är två personer? Har du campingkortet?
- Ööh neej, vad är det?
Damen tittar roat på mig och förklarar att ett campingkort måste man ha för sin egen och branschens säkerhet m.m. Jag stryker flagg direkt och erkänner att det är den allra första kvällen med husbil på en camping. Damen ler ännu mer men nu med anstrykning av moderlig omsorg:
- Då ska vi hjälpa dig igång. Så här är det...
- Jag skulle nog behöva hela grundkursen...
- Sorry, den gick förra veckan, skrattar hon retsamt.

Därefter kommer vattenprovet.
Jag ska fylla på vatten i färskvattentanken. Hittar en vattenslang och ett lock på bilens vänstra sida där det står Wasser. Jag beslutar mig för att det är vattentanken, låser upp locket och stoppar i slangen. Blir sedan tämligen omedelbart blöt om fötterna. Böjer mig ner och blir varse ett litet handtag under bilen. Det pekar rakt ned. Jag tar tag i vredet och vrider det nittio grader. Då slutar vattenfallet, och vattentanken fylls.

Jag kör sedan till plats 582 som vi utsett till vår plats på jorden denna natt. Parkerar och pluggar in elen.
Ja jag vet att det där lät enkelt. Kan bara säga att det var inte så enkelt som det låter.
Ut med en stor kabel-härva och försöka hitta en ända som ser ut att passa till eluttaget på bilens sida. (Vänstra sidan även denna gång) Det blir rena ormboet på gräset utanför bilen tills jag hittat rätt och fått kontakt med Sydkraft.
Slår på huvudstömbrytaren och vattenpumpen och öppnar en vattenkran.
Torrt. Inget vatten. Icke en enda droppe.
Jag går ut och hör att det droppar någonstans. Böjer mig ner och kontrollerar bilens underrede. Kryper från höger och från vänster och bakifrån till mina kollegor husbilsägares stora nöje...
Hittar ett hål mitt mellan bakhjulen varur det flödar en källa så klar.
Messar uthyraren och får veta att jag ska lyfta på sängen och kolla en liten ventil där nere i underjorden bland slangar och pumpar och grejs. Det är kanske den som spökar. Den sitter i en liten liten tråd, ser du den..?
Jo jag ser tråden och följer den ned till en minimal ventil. Trycker ned ventilen för att vattnet inte ska fortsätta rinna ut enligt uthyrarens anvisningar. (Han ringde mig ända från Riga för att rädda mig ur min nöd...)
Så! Då är det klart.
Campinglivet kan börja!
Jag känner att jag börjar kunna det här.

In glider en annan husbil och söker sin plats.
- Ha! Dom är säkert nybörjare! Har ingen aning. Syns på långt håll.
Jag lutar mig mot min husbil med en pondus, en självklarhet som jag inte visste att jag mäktade.
- Dessa husbils-rookies...

Sånger till Frälsarkransen

Det är ganska märkligt egentligen.
Jag menar hur det kan stämma ibland.
För ett par år sedan fick jag frågan om jag ville skriva musik till några texter som anslöt sig till Martin Lönnebos Frälsarkransen. Två diakoner runt Härnösand jobbade med konfirmationsundervisning för ungdomar med behov av särskilt stöd och saknade sånger som passade till frälsarkransmaterialet. Under en retreat satt de båda och skrev ned små texter kring flera av pärlorna. Texterna är väldigt enkla och korta men oerhört innehållsrika.
T.ex. till jagpärlan:
Jag är glad för att jag lever. Jag är glad för att jag finns.
Jag är glad för att du ser mig. Tack min Gud för att jag finns.

Eller doppärlan:
En gång blev jag ditt barn. Jag får vila i din famn.
I Guds familj jag lever. Du känner mig vid namn.

Ökenpärlan:
Ingen kan fatta, ingen förstår. Ingen kan fatta hur dåligt jag mår. Tänk om det aldrig tar slut!
Gud du som fattar, Gud du förstår. Tack att du hör mig och vet hur jag mår.

Hemlighetspärlorna:
Tack o Herre för denna dag. Förlåt mig alla jag gjort illa. Hjälp mig leva varje dag nära dig.

Tystnadspärlorna:
Tystnad, ro och stillhet. Jag får vila i dig.
Du säger: Kom jag tar din hand.
Jag kommer till din kärleks famn.

De här texterna och några till fick jag med frågan om jag kunde sätta musik till dem.
Och då hände det märkliga. Jag satte mig vid köksbordet med ett notpapper och en blyertspenna, och så kom det. Bara kom, som det aldrig gjort förut. Inom en timme hade jag tonsatt alla sju eller åtta texterna och det utan att ens ha provat melodierna till piano eller gitarr. Jag skrev helt enkelt ned dem som de kom i huvudet. Rakt av.

Nu har jag just kommit hem från ett konfirmandläger för en liten grupp särskoleungdomar som under året har jobbat med Frälsarkransen som metod och material. I gruppen har Berits, Åsas och mina sånger sjungits. Och nu fick jag själv vara med och sjunga.
Och som dom sjöng, ungdomarna! De ville inget hellre. Till min förvåning märkte jag att mina små tre-ackordssånger fungerade, lyfte och bar de fina texterna och satte sig direkt hos ungdomarna.

Det är nästan så att jag skulle vilja säga som en del sa under den karismatiska väckelsen:
Jag fick en sång i morse...