Jonas Gardells TV-serie

Ikväll började Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar
Av den efterföljande chatten att döma har första avsnittet berört många djupt.
Tänk att det var så här hemskt att vara homo på den tiden... Nu kan man ju t.o.m. gifta sig!

Ja, det jag såg tog tag i mig. Måste se om slutet för det missade jag.
Filmen gjorde mig ledsen och tankfull.
Jag minns en i en ungdomsgrupp som tog livet av sig när han förstod att han var homo.

Hur tog vi hand om honom?
Fick han alls någon chans, pojken?
Var vi mest generade och tysta?

Jonas Gardell gör faktiskt en enorm insats.
För tjugo år sedan tyckte jag bara han var äcklig.
Nu högaktar jag den mannen även om han kan vara helt urflippad ibland.

Glömmer aldrig hans starka framträdande i Härnösands domkyrka för ett par år sedan.
Ge aldrig upp! Vad du än har tvingats gå igenom: Glöm aldrig att du är älskad som du är!
Den kvällen var välsignad.

Ängedialogen

Vi gick till Ängekyrkan idag, eller rättare sagt ikväll.
Den har nu övergått från domkyrkoförsamlingens till missionsförsamlingens ägo och det var första besöket för min del i Härnösands nya missionskyrka. Mycket var sig likt, men i kyrksalen var orgeln borta från bakväggen och ersatt av den gamla piporgeln framme till vänster. På korväggen sitter nu korbilderna från Brunnshusgatan och pryder sin plats nog så väl som Eva Spångbergs gjorde. Och en flygel har ersatt det lilla pianot. Mycket var nytt men det kändes ändå som Ängkyrkan. Och samma anda är kvar tror jag. Och samma Ande.

Ett av missionsförsamlingens nya grepp är att en söndagkväll i månaden tillsammans med EFS och domkyrkoförsamlingen bjuda in till en Mässa i Taizéton med efterföljande samtal, den s.k. Ängedialogen. Ikväll ledde förre pastorn Sigfrid Westberg samtalet och det handlade om nattvarden. Först firades alltså en stilla mässa med Sigfrid som predikant och Cristina Grönroos från domkyrkan som celebrant. Därefter vidtog kaffe och samtalet om sakramentet. Ett fint broderligt och systerligt samtal med företrädare för olika traditioner.

Kvällen kändes jättebra. Tack Ängekyrkan!
En särskild eloge till "taizéorkestern". Det passar klockrent med klarinett till taizésångerna.
Men var var folket? De yngre? Alla kan väl inte ha valt Solsidan..?

Dripp dropp

Raindrops keep falling on my head...
Och -
Ååå, regniga natt, aldrig mera ska livet bli glatt...

Varför kommer de gamla låtarna i mitt huvud
i stället för det femtioårsjubilerande The Beatles:
Love, love me do. You know I love you...

Det har varit lördag.
Den är över om några minuter.
Men jag är tacksam trots regnet.

Har serverat kaffe efter lördagsmusiken i domkyrkan.
Och fått en privat kaffestund med hustrun i stugan
där pelargonierna inte förstod att det var läggdags nu.

Sedan har jag huggit på en krok i Tidningen Ångermanland
och lagat lövbiffsrullader med rotsaksgratäng.
Min vän gillade anrättningen men inte vinet.

Nu har jag sett en dålig film
men den var från San Francisco,
så det var därför.

Och inser att
ännu
är jag i Härnösand

och regnet det bara öser ner....

Sista perioden?

Nej måtte det inte vara det!
Men idag när jag efter min Rhodos-vecka åter steg in på stiftskansliet,
vände jag blad i väggkalendern.
Och då insåg jag att jag bara har drygt tre veckor kvar till min självvalda pensionering.

Jag vigdes till präst för snart 40 år sedan, närmare bestämt den 17/12 1972,
och aldrig hade jag då en tanke på att det en dag skulle ta slut.

Men det kanske inte gör det.
"Verket är icke färdigt ens när du hembud får..."
Jag tror och hoppas på ett liv efter 1/11 då jag inträder i min nya roll som pensionär.
Visserligen vill jag släppa taget och bli min egen,
men samtidigt vill jag absolut inte tappa taget och förlora orienteringen.

Nu gäller det att göra allt jag kan av de tre sista veckorna,
göra efterjobbet efter medarbetarmötet,
planera för en stafettpinne åt min efterträdare
och inte minst njuta av atmosfären på Svenska kyrkans bästa arbetsplats,
stiftskansliet i Härnösand.

Och där blir det fredagsfika i morgon!
Mmm...

Viloläge

Jag har sagt det förut och jag säger det nu igen: Jag älskar charter.
Lotsas kunnigt dit man ska per flyg och en väntande buss.
Checka in och få rum 852, ta sig dit och packa upp badkläderna.
Beundra det blå havet och känna den trettiogradiga värmesmekningen.
Olja in sig och trippa ned till havet.
Lägga sig raklång på rygg i det blå havet, och flyta utan att röra en fena.
Ligga där en kvart eller mer, sen duscha av saltvattnet och gå upp till nr 852 igen.
Sitta där i skymningen och inte göra någonting alls.
Bara se hur färgerna förändras och grånar ut alltmer inför natten.
Och båtar kommer och går där ute.

Själen släcker måstesidan och planeringssidan
och slår om till viloläge.
En hel vecka.

Post festum

Alltså jag är förvirrad, förvånad, förundrad och förfärligt hedrad.
Har inte ord egentligen.
Det är ju så många andra som borde...
Ändå blev det jag.

Och med en sån värme från hela stiftet.
Det här blev stort för mig.
Tur att jag nu är på annan ort en vecka
så att själen hinner ikapp.

Idag har vi flugit med Suntrip till Nueva Estockholma.
Här ska vi nu koppla av en vecka, hustrun och jag.
Samtidigt flyger våra kära sydafrikavänner hem till sig inatt.
Och ho vet om jag nånsin får se dom igen

För efter denna vecka
ska jag börja
vända
blad.

Hedersprost!

Jo visst, det är en fin och högtidlig titel.
Men det är inte det, inte själva titeln.
Jag har aldrig farit efter titlar.

Men att vid medarbetarmötets avslutande sändningsmässa bli kallad fram -
Hon hade sagt att hon ville utnämna några hedersprostar,
och att också jag måste vara där för att hon ville få tacka mig för mitt jobb med mötet.

Hon nämner inte helt oväntat min kollega som gjort det akademiska teologiska jobbet,
som har skrivit en lärd, gedigen bok till mötet.
Och utnämner henne till prost honoris causa och ger henne en kram.

Sen ber hon mig komma fram, jag som i mitt eget tycke bara haft huvudansvaret för
det praktiska och innehållsliga, för mjukvaran i mötet.
Och jag väntar mig ett tack till mig och arbetsgruppen.

Domkyrkan proppfull med medarbetare från stiftets fyra hörn.

Men när jag kommer fram, läser hon upp från en tavla
att hon härmed utnämner Jan Sjöberg till prost honoris causa i Svenska kyrkan
för förtjänstfulla insatser i Härnösands stift.

Chocken
Tårarna
Björnkramen

Den förkrossande långa och varma applåden från en fullsatt domkyrka.
Helt enormt. Helt enormt!
Jag saknar ord.

Det var som -
som om dom menade det,
både biskopen och menigheten.

Bekräftelsen
Betydelsen
Belöningen

Jag är tagen.
Hedrat inför hela stiftet...
jag som aldrig riktigt har trott på mig själv

Tack!

Gjort vinter

Den här helgen har handlat om vår sommarstuga.
Vi har haft amerikafrämmande där och fått hjälp att dra upp båten för säsongen.
Vi har grillat för sista gången och övernattat. Och det har varit soligt och varmt faktiskt.

Idag har vi röjt ur skräp och gamla möbler ur bodan, sånt som ska slängas.
Nu kom domens dag för den gamla blå köksmöblen från femtiotalets Tärnaby.
Liksom för Tanzaniatunnan.
Och Åsa offrade en kär gammal gunghäst.
Med mera, med mycket mera
som nu kurar under en presenning i väntan på att köras till soptippen.

Gräset är klippt kanske för sista gången, vattenslangen tömd, hoprullad och inburen.
En vitmålad bräda är nu fastskruvad som fönsterfoder ovanför farstufönstret.
Vi har burit in hammocken och grillen

Nu väntar jag bara på höststormarna i oktober.
I november ska hängrännorna tömmas på löv.
Sedan kan vintern komma.

En vecka kvar

Så är rubriken på dagens blogginlägg på jobbet.
Jag är ju bevars general för Medarbetarmöte 2012 i Härnösands stift,
och det går av stapeln om en vecka.
Vi väntar  inalles ca 700 deltagare och jobbar järnet inför dagarna.

Jag gillar detta uppdrag.
Det är hur kul som helst att få ett mål och sen en grupp med vilka man ska ta sig dit.
Under det 1½ år vi haft på oss har vi arbetat väldigt bra ihop och kunnat kläcka många idéer. Några av dem ser ut att bli verklighet, andra har vi fått lämna.
Redan tidigt bestämde vi oss för att använda biskop Tuulikkis motto som tema:
Kärleken fördriver rädslan.
På denna sanning och utmaning har vi byggt vårt möte.
Nu gäller det att omsätta stororden i handling och verklighet.

På många sätt blir det här projektet min sista satsning i Härnösands stift.
Efter att ha lett arbetet fram till Världens fest 2007 får jag nu leda jobbet fram till Medarbetarmöte 2012. Ett stort förtroende och ett stort ansvar.
Vi är många som arbetar och många som måste få äran om det blir bra i slutändan.
Men helt klart så känner jag en mycket stor glädje vid denna uppgift.
Och nu är det bara en vecka kvar.

Hus till salu

Idag läggs vårt kära radhus ut till försäljning.

Det smärtar att vi måste skiljas från det allra bästa hus vi bebott i Härnösand. Men nu har det blivit så. Vi råder inte över mer än det vi äger.

Åsa har fått en tjänst inom Svenska kyrkan i utlandet från mitten av december. Jag passar då på att gå i pension. Hon sökte tjänstledigt i två år men fick kämpa sig till ett halvår för att pröva sin nya tjänst.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.

Vårt hus är nu ute till försäljning. 

Rackarns vad vi fejade inför fotograferingen. Och ikväll när jag ser korten på Hemnet känner jag mig glad. Och jag förvånas över det. 
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ. 
Ändå känner jag mig glad. 
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?

Bestiga Matterhorn

Åsa har temaveckan Inspiration 2012 i domkyrkoförsamlingen den här veckan,
Och jag klättrar upp emot Medarbetarmöte 2012 dit sjuhundra pers kommer nästa helg.
Samtidigt lägger vi ut vårt radhus till försäljning, säljer en bil,
och förbereder oss mentalt på en spännande flytt till jul.
Men oroar oss också mycket över vännen L:s sjukdom.

Det är mycket nu.
Men vi har nåt att se fram emot.
En veckas semester efter bergsbestigningarna.

Tänk @ framtid!

Svenska kyrkans stormöte i Malmö, Världens fest, är över.

Nöjd och med ömma fötter åker jag hem.
Det blev mycket fotvandring under dagarna från den ena begivenheten till den andra, men det var det värt. Igår hörde jag en entusiastisk amerikansk teolog Ched Myers tala sig varm för att vi måste avdisneyfiera Bibelns berättelser. Han berättade om den laddade politiska situation som rådde i det heliga landet vid Jesu tid och hur det romerska imperiet påverkade allt och alla. Han menade att kyrkan från allra första början var en proteströrelse mot imperiet. Även idag måste kyrkan ta aktiv del i samhällslivet och avslöja ekonomiska och politiska imperier som inte vill människan väl utan bara bygga makt. Intressant var det och med många hänvisningar till evangeliernas berättelser. Och en härlig humor hade han.

Jag deltog därefter i en mycket viktig framtidsspaning för vår kyrkas internationella arbete där en tung panel gav sina visioner och lät alla tycka till om kyrkans internationella uppdrag och arbetsformer.

Det tredje stora passet för dagen gruvade jag mig för lite. Margot Wallström framträdde i S:t Johannes kyrka och berättade om sitt arbete åt FN när det gäller sexuellt våld i krig och konflikter. Inget roligt ämne, men oerhört viktigt. Jag blev nästan illamående av det hon berättade, men kände samtidigt en stolthet över det hon fått vara med om att uträtta för världens kvinnor. Hon gav ett gediget, kunnigt och ödmjukt intryck. 

Efter föredraget sades att varje stift skulle få en kopia av filmen Wallströms resolution som beskriver hennes arbete för att stoppa sexvåld som krigsvapen.

Något som också var starkt under helgen var alla möten med goda kyrkvänner från när och fjärran. Och vilken tur vi hade med vädret. Arrangörerna kan andas ut.

I morse gick jag på en tidig gudstjänst för att hinna mitt flyg hem. En underbar mässa vid namn Skapelsens skönhet med specialskriven text och musik som verkligen berörde. 

Med de sångerna klingande i huvud och hjärta steg jag sedan på flygbussen ut till Sturup.

Tack Malmö, tack Lunds stift för en Världens fest i mångfaldens tecken och med siktet mot framtiden!

Världens fest i Malmö

Jag har landat i Världens fest i Malmö, Svenska kyrkans internationella riksmöte.
Det verkar bli bra. Ett helt annat än Världens fest i Åre 2007, men klockrent.
Malmö är en mångkulturell stad, och det märktes redan på väg till inledningsgudstjänsten.
Världen finns i Malmö på ett helt annat sätt än i Härnösands stift och Åre.

Festen inleddes med en eftersinnande pilgrimsvandring genom Pildammsparken till Baltiska hallen. Under vandringen passerade man olika stationer med olika globala inslag.
En judisk kvinna stod och sjöng, en palestinsk konstnärs verk hängde mellan några träd,
en afrikansk marimbaspelare i en kanot, en iransk rappare som berättade om sin famljs flykt undan förtrycket.

Det var ett myller i Baltiska hallen. Många möten av vänner som inte setts på länge.
Jag räknade till nitton härnösandsstiftare under kvällens lopp.
Men också några viktiga energigivande luleåstiftare.
Välkommen av Erik Lysén, Anders Wejryd, Antje Jackelén, landshövdingen och kommunen.
Sen en fin mässa med klar mångkulturell prägel speglande Kristi kyrkas gränslöshet.
Ärkebiskopens ord innan nattvarden torde bli klassiska:
- Kom, snart är allt tillrett!
Det handlade ju om att organisera en bispisning av tusenden...

Det enda jag saknade var någon att dela kvällen med.
Men det förtar inte kvällens värde.
Bravo Malmö!
Bravo Lunds stift!

IR

Idag ledde jag min sista träff med stiftets internationella referensgrupp.
Vi möttes i Hammarstrand eftersom det ligger mitt i Härnösands stift.
Avhandlade både gångna begivenheter och kommande.

Den internationella referensgruppen (IR) är på ett sätt mitt skötebarn.
Glad är jag fördenskull att den blev en så lyckad satsning. Genom IR tror jag vi har lyckats överbrygga avståndet mellan frivilligorganisationerna och församlingarna rätt väl.
Den krympande ombudsrörelsen har genom vår omläggning landat i församlingarna och därmed fått en direkt kontaktväg till stiftet som främjande verksamhetsnivå.
Om ni förstår min byråkratiska.

Själv känner jag att dagens sammanträde var ett viktigt steg i nedtrappningen av mitt yrkesengagemang i stiftet.
Nu återstår Medarbetarmöte 2012.
Sen stundar framtiden.
Och den kommer inte att präglas av byråkratiska. Det tror jag jag kan lova.

Stora frågor

Livet har stora frågor och små.
Igår var det en stor fråga som brände.
Idag bränner en annan om än inte lika Stor.

Som jag har skrivit tidigare, har Åsa fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet.
Den gångna veckan fick hon beskedet att församlingen har avslagit hennes begäran om tjänstledighet. Beslutet är sorgligt, eftersom vår kyrkas utlandsorgan är helt beroende av församlingarnas lojalitet och vilja att ge stöd till dem som skall ut som Svenska kyrkans utsända. Nu blir hon nog tvungen att säga upp sig.

Kanske vi alltså inte kan komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i San Francisco.
Vad gör vi då? Frågan växer och så även frågorna om anledningen.
Kan vi ha kvar vårt radhus och vår sommarstuga? Nu vet vi inte.
Vi hade räknat med att hyra ut vårt hus. Men nu kanhända det är lika bra att sälja.
Vi får se. Det finns en del att grubbla över. Tur att Gud finns.

Annars var dagen fin med en god predikan i domkyrkan och en fantastisk sång av Norakören.
Aldrig förr har jag hört en kör sjunga ut så helt i domkyrkan. Det lyfte själen.
Tack!
Det behövde jag.

Bikt

Halkade in på programmet ikväll.
Visste inte om det,
men där var han, Herbert Blomstedt.

Jag kände direkt igen honom  fast jag aldrig sett honom.
Bara på teve.
Stor, stor, jättestor dirigent från Sverige.

Alltså, vad får mig till tårar?
Jag är sextiofyra år nu, med ett utplanande känsloliv enligt böckerna.
Ja det skulle vara barn eller barnafödande i så fall.

Men Herbert Blomstedt..?!
Nej, jag skulle på förhand säga nej.
Känner ju inte karln och än mindre varit på hans konserter.

Men - känslan bara väller över mig,
en förbjuden känsla.
Och tårarna kommer.

Fyrtio år sedan i år.
Sjuttonde december i Luleå domkyrka.
Prästvigning.

Om exakt två månader går jag i pension
efter ett helt liv som präst i Svenska kyrkan.
Fyrtio år.

Vad hade hänt, om inte..?
Var hade jag varit, om jag i stället..?
Om jag hade valt annorlunda?

Och tårarna strömmar
medan maestro Blomstedt dirigerar Tjajkowskij
och berättar om sitt liv.

Jag valde bort musiken.
Nja - kanske inte helt, jag vet det.
Har ju musicerat hela mitt liv.

Har spelat gitarr på andakter
och lyckats ta kantorsexamen
men framför allt sjungit och lett körer.

Men ändå -
Jag valde inte cellon och musiken som nummer ett
- utan kyrkan.

Och idag -
gud förbjude,
gråter jag för första gången över det valet.

Men det går nog över!

Växtplatskursen igen

Idag har vi börjat den tredje och sista delkursen i stiftets kurs Växtplats som anordnas för församlingsmedarbetare utan närmare kunskap eller erfarenhet av Svenska kyrkan.
Och känslan är densamma som under de tidigare delkurserna: Ett otroligt sug efter att veta mer och förstå mer av hur Svenska kyrkan fungerar. Dagen har handlat om ideologin och regelsystemet i kyrkan och avslutades med en musiklyssnarkväll.
Det är ett härligt gäng som samlats på Vårsta till den "sista och avgörande perioden."
Att vara i kursledningen är en sann fröjd. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Ett sånt här arbete borde egentligen  förmånsbeskattas...

Mot nya möten

Nu ska jag säga det. Jag ska gå i pension under hösten och möta en stor utmaning.
Under våren och sommaren fick jag allt svårare för att blogga. Och det berodde nog till en del på det som låg och grodde inombords: Känslan att jag skulle vilja sluta mitt arbete på stiftet och kanske gå i pension vid sextiofem i stället för sextiosju. Rätt mycket av det jag gått och tänkt på i år har haft med det här att göra. Men det har jag inte velat skriva om för tidigt. Nu har emellertid allt klarnat och fått en spännande upplösning. Så nu skriver jag.

Hustrun Åsa har nämligen fått ett tvåårigt förordnande inom Svenska kyrkan i utlandet och kommer nu i jul att börja som diakon i svenska församlingen i San Francisco i USA. Vilket är jätteroligt och en stor utmaning för henne. Hon blir ensam svensk medarbetare i norska sjömanskyrkan där och skall under den svenska kyrkoherden i Los Angeles organisera och leda det svenskkyrkliga arbetet bland tusentals svenskar i norra Kalifornien.
Så nu ansöker jag om pension och ska flytta med som medföljande make.  Att flytta dit och börja något så helt nytt i ett annat land och en annan kultur kan kräva sin kvinna. Därför bränner vi inte alla broar här i Härnösand. Åsa söker tjänstledighet och vi hyr ut vårt hus.

Då hon fick det beskedet under sommaren, kände jag att det här passade som hand i handske med min önskan om en förändring. Jag som hade börjat fundera på om mitt öde skulle bli att mata änderna i kanalen, spela boule och gå med i pensionärsuniversitetet eller kanske snöa in i släktforskningsrummet på Landsarkivet.

Nu ser prognosen mycket mycket soligare ut.

Tidslinjen, grr..!

Jag bytte till Tidslinjen. På Facebook alltså.
Inte för att jag ville utan för att jag var tvungen.
Tyckte min gamla fb-sida funkade bra och var helnöjd med den.
Men profilfotot blev ju fint, så okey då.

Samma dag tystnade fejsboken.
Jag fortsatte som vanligt att skriva små rader om vad jag gjorde,
men ingen gillade det jag skrev och ingen kommenterade.
Under två veckor sedan jag bytte till den där förgrömmade tidslinjen, fick jag inte någon enda reaktion på något. Jo kanske av en fb-vän.

Då började jag undra.
Sen tänkte jag: Hallåå..!
Sen började jag känna mig dissad: Jag måtte vara väldigt tråkig, mina vänner gillar mig inte längre. Och ändå har jag 355 facebookvänner!

Höjdpunkten kom i morse, när jag lade ut en bomb på fejan, och ingen tycktes reagera, icke en enda.
Med hjälp av hustrun började jag så efterforska vilka inställningar jag hade valt och gjort.
Och då upptäckte jag att allt jag hade skrivit från 8/8 hade gått till en enda av mina vänner, inte till alla.
Varning således för den lilla knappen till vänster om Skicka-knappen!
Där står det vilka som ska få det du skriver. Nu vet jag det.

Och, nu är jag ånyo accepterad av vänkretsen på facebook! Dom har förlåtit mig. Jag räknas med. Jag får vara med i laget! Dom talar till mig igen!
Tack vänner!
Jag älskar er.

A tribute to Högsjö kyrka

När begravningen är över blir jag ensam i kyrkan en stund.
Går in till sakristians tystnad och byter om.
Plockar av mig mikrofonen och hänger undan röcklinet medan jag tänker på begravningen och gravsättningen. Hoppas allt blev bra för familjen. De verkade i alla fall lugna och nöjda när vi sa hej då.

Det är augusti.
Utanför sakristians fönster lyser gräset grönt runt mammas och pappas grav.
Jag går runt en stund i min barndoms kyrka och smeker väggarna med blicken.
Här växte jag upp och här var jag präst i fem år.

Högsjö kyrka är ljus, varm och mycket, mycket vacker.
Altartavlan med påskmorgonens ljus över det tomma korset.
De tre stororden på altarbrunet: Gud är kärleken.
Den varma färgsättningen i grönt och guld.
De övermålade porträttmedaljongerna på korväggen
och den magnifika himmelsscenen i taket,
där änglar trumpetar runt en närmast vitstrålande sol.

Och som motpol till allt det vackra hänger där på norra långväggen den underliga kopian av Titzians Jungfru Marie himmelsfärd. Jag kan inte annat än le åt den ”protestantiserande” målningen. För att den skulle platsa i en luthersk kyrka gjordes den katolska målningen nämligen om till Kristi himmelsfärd genom att man helt fräckt satte skägg på jungfru Maria. Men barmen är minsann kvar och ger en konstig androgyn känsla. Den tavlan var altartavla en gång, så den måste väl vara kvar. Och jag tror folk i allmänhet bara ser den som Kristi himmelsfärd. Och som sådan är den ju i all sin svulstighet talande och uppbygglig.

Nedanför tavlan har man på senare år gjort en fin liten lillkyrka genom att ta bort några bänkar i korsgången och sätta dit ett par passande stolsrader.

Högsjö kyrka är mig kär som ingen annan kyrka.
Minnen i varje hörn.
Pappas ande svävar fortfarande ned från orgelläktaren.
Och jag kan ännu höra Mammas klara psalmsång från kyrkbänkarna.

Går fram till kororgeln, som dagens kantor glömt stänga av efter begravningen.
Sätter mig och spelar igenom den sista psalmen, Tryggare kan ingen vara.
Hoppas och ber att sista versen ska få ge lite tröst till familjen som nyss var här.

Trycker sedan in registren,
släcker orgeln och lägger undan koralboken
innan jag sakta går ut till sensommaren.