Hyrsläp

Vad det är skönt att vara ledig en fredag!
Men när jag har varit pensionär tillräckligt länge kanske jag skriver:
Vad det är skönt att få vara präst en fredag.

Men nu är jag inte där än, det är faktiskt tolv dagar kvar till pensionen.
Så - det är så skönt att vara ledig en fredag.
Stiga upp lite sent, slira igång med kaffe och tidningen.

Bestämmer mig för att idag ska jag köra skräpet från stugan.
Ringer en kompis och hyr ett släp.
Sen vidtager jobb.

Kör ut till Ytterskog under skyarna.
Möts av en stormande bäck
som låtsas att det är vårflod.

Vi bär stolar och stolar och stolar till att börja med.
Sen bord och bord och bord.
Bl.a. det matbord som jag vuxit upp vid plus de fyra stolarna.

(Vi var fem i familjen,
men storasyster satt alltid på pallen vid kortsidan.
Den pallen är räddad undan förintelsen.)

Det handlar om att göra upp med sin barndom, förstår ni.
Åsa offrar t.ex. en gunghäst som dottern begungat.
Här visas ingen pardon.

Vi bär fönster och hinkar och pallar.
Trä-utemöbler som vi ärvt av nån som ärvt dem av nån.
Skräpet stuvas in i flyttsläpet, hoppas att fabian klarar det.

Afrikatunnan.
Vi bär den med vördnad,
ty Den har Varit i Missionens Tjänst.

Det var 1987 som jag fyllde den med allt möjligt
som Brita och jag ville ha med oss hem från Tanzania.
Och jag gjorde det dumma misstaget att ösa på sågspån som fyllning.

Efter den långa båtfärden hem
hade ett som annat hunnit mögla uti tunnan,
men på dess utsida stod skrivet med svart tuschpenna:

Sjöberg
Torpvägen 8 Skellefteå
Sweden.

Lite mäktigt faktiskt, därför har den hängt med.
Men nu får det räcka!
In med tunnan i släpet.

Papp och kartong och plast,
Allt ryms i världens största flyttsläp
bakom världens minsta Skoda Fabia.

Sedan startar begravningsprocessionen.
Bort från Ytterskogs paradisiska höstfärger.
Bort från alla minnen och nostalgiska bindningar.

Hän mot den föga ärofulla begravningsplatsen,
kommunens sopstation vid namn Kullarmark.
Vi rullar in på kyrkogården i djupaste vördnad.

Öppnar likbilen,
lyfter ut kvarlevorna
och sänker dem uti containrarna.

Trä för sig,
brännbart för sig,
och metall för sig.

Allt bärs bort och läggs till rätta,
innan begravningsbilen med det hyrda Shell-släpet
kör in till stan igen mot en ny morgondag utan skräpet!

Härligt!

Tre bra saker idag

Idag har jag jobbat järnet med att gallra bland mina pärmar och hyllor.
Kolla vad som ska sparas och vad som ska slängas,
och så riva det som ska slängas samt slänga det.
Hylla efter hylla, pärm efter pärm.
Riktigt skönt faktiskt.
Inte alls samma sentimentalitet som häromdan.

Sen körde jag ner till länssjukhuset och hälsade på en arbetskamrat.
Det kändes bra och uppmuntrande. Hon är så duktig.
Imponerande vilken kämpaglöd det finns i en del människor.

Och i kväll har vi haft syskonmiddag med hela storfamiljen.
Riktigt trivsamt (som alltid) och gosegos med lilla minstingen Eva Maria.
Mamma skulle bara veta vad ungen heter.

Jag vill tacka livet.

Bara två veckor kvar

I nio och ett halvt år har jag gått till denna arbetsplats.
I nio och ett halvt år har jag varit stiftspräst,
men nu är det snart slut med det.
Jag har börjat avrusta.
Det stora medarbetarmötet förra månaden blev för mig Finalen.
Efter den höjdaren har jag haft en del efterarbeten,
men nu börjar även det vara gjort, det mesta.

Och efter gårdagen känns det som om uppbrottet närmar sig.
För då sa jag farväl till en mycket kär vän och kollega från Sydafrika.
Avskedet blev smärtsamt men blev lyckligtvis kort.
När han skulle åka sin väg var jag redan sen in till ett möte,
och därför blev vi inte stående så länge.
Vi såg varandra i ögonen och visste att vi inte visste om vi alls skulle ses igen.
En varm broderlig kram och några ord, och sedan åkte han.
Och jag gick in till mitt möte som gällde framtiden för stiftets internationella arbete.

Båda dessa saker landade i mig under den blåsiga regnnattten,
så idag kände jag att nu börjar jag vara beredd att sluta.
Min tjänst kommer att besättas och arbetet fortsätter.
Andra tar vid.
Det är en som sår och en annan som skördar,
och vi får gå in i varandras arbete
i kyrkans långa stafettlopp genom tiden.

Så idag har jag börjat gå igenom mina högar, rensa och slänga.
Plocka fram gamla konferenspärmar och rensa ur och slänga.
Och spara ett och annat. Men mest rensa ur och slänga.

Och så har jag mätt ut den återstående tiden,
de två veckor som är kvar innan jag själv går min väg.
Har lagt ut den kompledighet jag har innestående
och avsatt tid för de uppgifter som är kvar.

Det blir nog bra det här,
men det handlar också om sorg.

Svanars avsked

Idag gav svanarna upp.
Sju stycken sångsvanar lågsniffar i vacker formation över radhusområdet
när jag på morgonen stiger ut på bron med hunden.
En av dem tutar hela tiden under överflygningen:
Hej då, nu drar vi! Vintern kommer! Snön är på väg!
Tar sen ut kursen och försvinner söderut bakom tallarna.

Fascinerande.
Jag stoppar händerna i handskarna,
tar hunden på morgonpromenad.
Det är inte frost ute, men nära.
Gråväder.
Nattens myckna regn har gjort luften råkall.
Tur man har en varm jacka.

Den gamla låten kommer för mig, klockren.
California dreaming,
The Mamas and the Papas stora hit från ungdomens dagar,
idag högaktuell för oss,
och denna dag kompatibel med svanarnas avskedssång.

All the leaves are brown
and the sky is grey
I've been for a walk
on a winter's day

I'd be safe and warm
if I was in L.A
California Dreamin'
on such a winter's day.

Husvånda

Nej, det kommer inte att gå..!
Mäklaren säger att ingen har anmält sig till husvisningen idag.
Inte en enda.

Jaha, då löns det inte städa.
Och vi som tagit ledigt
för att städa, stajla och göra oss till.

Luften går ur oss helt.
Hösten grånar och själen trampar igenom.
Jag vill gå i säng fast det är mitt på dagen.

Det är inte lätt att sälja hus nu i vår stad. De ligger ute länge innan något händer.
Folk är försiktiga därför att bankerna är försiktiga.
Inga lån förrän den egna bostaden är såld eller uppsagd.

Men vi Måssste sälja fort!
Sneglar på väggkalendern.
Bara två månader kvar. Sen bär det iväg.

Tänk om det inte går! Tänk om marknaden är död??
Vad gör vi??
Hyra ut huset är kanske en väg att gå, men absolut inte en bra lösning

Vi kommer att stå där med höga omkostnader för hus och stuga,
medan våra inkomster nästan halveras over there!
Kriskänsla i magen. Oroliga blickar möts.

Jag går ut med hunden så länge.

Kommer tillbaka.
Vet du Jan, mäklaren ringde.
Hon kommer med en spekulant kl 16.30!

Den grå solskensdagen får plötsligt höstfärger.
Den bruna själasmoggen blåser bort av friska vindar.
Staden fylls av ljus!

Något reser mig upp ur depparsängen.
Det här ska vi fixa.
Här gäller kavla upp ärmarna.

Lagom till husvisningsstädningen måste så hustrun iväg på jobb...
Scheisse.
Men det här fixar jag. Far du.

Plocka undan kläder.
Gömma datorer, sladdar, och slänga papper.
Tömma diskbänken på allt, dvs Allt!

In med ren tvätt i skåpen.
Bort med smutstvätt ur synfältet.
Iväg med disktrasan och ut med soppåsen!

Borsta hundhår från mattorna.
Sopa, dammsuga, våttorka.
Och toaletterna ska vi inte prata om!

Men undan går det, för nu skiner solen.
En spekulant!
Här gäller det göra intryck.

Fram med nya dukar.
Fram med blommorna som hon köpte
och som vi trodde var förgäves.

Fram med nya värmeljus.
Nu är klockan fyra!
Tända lampor och ljus.

Glida ut med hunden igen som om inget särskilt.

Lång promenad flera varv runt kvarteret och upp i skogen.
Säkert en timme går.
Så. Ringer. Mäklaren.

Hur blir det?
Får vi det sålt?
Man frestas be till marknaden.

Jodå, det här kan bli nåt, säger hon.
Spekulanten är intresserad. Det finns hopp!
Plötsligt känner jag hur hungrig jag är.

Jag vänder hemåt och möts av ett jättefint hem!
Det är så nystädat och välkomnande.
Man borde köpa det. Inte sälja det.

Jag går direkt till kylen och tar för mig.

Jonas Gardells TV-serie

Ikväll började Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar
Av den efterföljande chatten att döma har första avsnittet berört många djupt.
Tänk att det var så här hemskt att vara homo på den tiden... Nu kan man ju t.o.m. gifta sig!

Ja, det jag såg tog tag i mig. Måste se om slutet för det missade jag.
Filmen gjorde mig ledsen och tankfull.
Jag minns en i en ungdomsgrupp som tog livet av sig när han förstod att han var homo.

Hur tog vi hand om honom?
Fick han alls någon chans, pojken?
Var vi mest generade och tysta?

Jonas Gardell gör faktiskt en enorm insats.
För tjugo år sedan tyckte jag bara han var äcklig.
Nu högaktar jag den mannen även om han kan vara helt urflippad ibland.

Glömmer aldrig hans starka framträdande i Härnösands domkyrka för ett par år sedan.
Ge aldrig upp! Vad du än har tvingats gå igenom: Glöm aldrig att du är älskad som du är!
Den kvällen var välsignad.

Ängedialogen

Vi gick till Ängekyrkan idag, eller rättare sagt ikväll.
Den har nu övergått från domkyrkoförsamlingens till missionsförsamlingens ägo och det var första besöket för min del i Härnösands nya missionskyrka. Mycket var sig likt, men i kyrksalen var orgeln borta från bakväggen och ersatt av den gamla piporgeln framme till vänster. På korväggen sitter nu korbilderna från Brunnshusgatan och pryder sin plats nog så väl som Eva Spångbergs gjorde. Och en flygel har ersatt det lilla pianot. Mycket var nytt men det kändes ändå som Ängkyrkan. Och samma anda är kvar tror jag. Och samma Ande.

Ett av missionsförsamlingens nya grepp är att en söndagkväll i månaden tillsammans med EFS och domkyrkoförsamlingen bjuda in till en Mässa i Taizéton med efterföljande samtal, den s.k. Ängedialogen. Ikväll ledde förre pastorn Sigfrid Westberg samtalet och det handlade om nattvarden. Först firades alltså en stilla mässa med Sigfrid som predikant och Cristina Grönroos från domkyrkan som celebrant. Därefter vidtog kaffe och samtalet om sakramentet. Ett fint broderligt och systerligt samtal med företrädare för olika traditioner.

Kvällen kändes jättebra. Tack Ängekyrkan!
En särskild eloge till "taizéorkestern". Det passar klockrent med klarinett till taizésångerna.
Men var var folket? De yngre? Alla kan väl inte ha valt Solsidan..?

Dripp dropp

Raindrops keep falling on my head...
Och -
Ååå, regniga natt, aldrig mera ska livet bli glatt...

Varför kommer de gamla låtarna i mitt huvud
i stället för det femtioårsjubilerande The Beatles:
Love, love me do. You know I love you...

Det har varit lördag.
Den är över om några minuter.
Men jag är tacksam trots regnet.

Har serverat kaffe efter lördagsmusiken i domkyrkan.
Och fått en privat kaffestund med hustrun i stugan
där pelargonierna inte förstod att det var läggdags nu.

Sedan har jag huggit på en krok i Tidningen Ångermanland
och lagat lövbiffsrullader med rotsaksgratäng.
Min vän gillade anrättningen men inte vinet.

Nu har jag sett en dålig film
men den var från San Francisco,
så det var därför.

Och inser att
ännu
är jag i Härnösand

och regnet det bara öser ner....

Sista perioden?

Nej måtte det inte vara det!
Men idag när jag efter min Rhodos-vecka åter steg in på stiftskansliet,
vände jag blad i väggkalendern.
Och då insåg jag att jag bara har drygt tre veckor kvar till min självvalda pensionering.

Jag vigdes till präst för snart 40 år sedan, närmare bestämt den 17/12 1972,
och aldrig hade jag då en tanke på att det en dag skulle ta slut.

Men det kanske inte gör det.
"Verket är icke färdigt ens när du hembud får..."
Jag tror och hoppas på ett liv efter 1/11 då jag inträder i min nya roll som pensionär.
Visserligen vill jag släppa taget och bli min egen,
men samtidigt vill jag absolut inte tappa taget och förlora orienteringen.

Nu gäller det att göra allt jag kan av de tre sista veckorna,
göra efterjobbet efter medarbetarmötet,
planera för en stafettpinne åt min efterträdare
och inte minst njuta av atmosfären på Svenska kyrkans bästa arbetsplats,
stiftskansliet i Härnösand.

Och där blir det fredagsfika i morgon!
Mmm...

Viloläge

Jag har sagt det förut och jag säger det nu igen: Jag älskar charter.
Lotsas kunnigt dit man ska per flyg och en väntande buss.
Checka in och få rum 852, ta sig dit och packa upp badkläderna.
Beundra det blå havet och känna den trettiogradiga värmesmekningen.
Olja in sig och trippa ned till havet.
Lägga sig raklång på rygg i det blå havet, och flyta utan att röra en fena.
Ligga där en kvart eller mer, sen duscha av saltvattnet och gå upp till nr 852 igen.
Sitta där i skymningen och inte göra någonting alls.
Bara se hur färgerna förändras och grånar ut alltmer inför natten.
Och båtar kommer och går där ute.

Själen släcker måstesidan och planeringssidan
och slår om till viloläge.
En hel vecka.

Post festum

Alltså jag är förvirrad, förvånad, förundrad och förfärligt hedrad.
Har inte ord egentligen.
Det är ju så många andra som borde...
Ändå blev det jag.

Och med en sån värme från hela stiftet.
Det här blev stort för mig.
Tur att jag nu är på annan ort en vecka
så att själen hinner ikapp.

Idag har vi flugit med Suntrip till Nueva Estockholma.
Här ska vi nu koppla av en vecka, hustrun och jag.
Samtidigt flyger våra kära sydafrikavänner hem till sig inatt.
Och ho vet om jag nånsin får se dom igen

För efter denna vecka
ska jag börja
vända
blad.

Hedersprost!

Jo visst, det är en fin och högtidlig titel.
Men det är inte det, inte själva titeln.
Jag har aldrig farit efter titlar.

Men att vid medarbetarmötets avslutande sändningsmässa bli kallad fram -
Hon hade sagt att hon ville utnämna några hedersprostar,
och att också jag måste vara där för att hon ville få tacka mig för mitt jobb med mötet.

Hon nämner inte helt oväntat min kollega som gjort det akademiska teologiska jobbet,
som har skrivit en lärd, gedigen bok till mötet.
Och utnämner henne till prost honoris causa och ger henne en kram.

Sen ber hon mig komma fram, jag som i mitt eget tycke bara haft huvudansvaret för
det praktiska och innehållsliga, för mjukvaran i mötet.
Och jag väntar mig ett tack till mig och arbetsgruppen.

Domkyrkan proppfull med medarbetare från stiftets fyra hörn.

Men när jag kommer fram, läser hon upp från en tavla
att hon härmed utnämner Jan Sjöberg till prost honoris causa i Svenska kyrkan
för förtjänstfulla insatser i Härnösands stift.

Chocken
Tårarna
Björnkramen

Den förkrossande långa och varma applåden från en fullsatt domkyrka.
Helt enormt. Helt enormt!
Jag saknar ord.

Det var som -
som om dom menade det,
både biskopen och menigheten.

Bekräftelsen
Betydelsen
Belöningen

Jag är tagen.
Hedrat inför hela stiftet...
jag som aldrig riktigt har trott på mig själv

Tack!

Gjort vinter

Den här helgen har handlat om vår sommarstuga.
Vi har haft amerikafrämmande där och fått hjälp att dra upp båten för säsongen.
Vi har grillat för sista gången och övernattat. Och det har varit soligt och varmt faktiskt.

Idag har vi röjt ur skräp och gamla möbler ur bodan, sånt som ska slängas.
Nu kom domens dag för den gamla blå köksmöblen från femtiotalets Tärnaby.
Liksom för Tanzaniatunnan.
Och Åsa offrade en kär gammal gunghäst.
Med mera, med mycket mera
som nu kurar under en presenning i väntan på att köras till soptippen.

Gräset är klippt kanske för sista gången, vattenslangen tömd, hoprullad och inburen.
En vitmålad bräda är nu fastskruvad som fönsterfoder ovanför farstufönstret.
Vi har burit in hammocken och grillen

Nu väntar jag bara på höststormarna i oktober.
I november ska hängrännorna tömmas på löv.
Sedan kan vintern komma.

En vecka kvar

Så är rubriken på dagens blogginlägg på jobbet.
Jag är ju bevars general för Medarbetarmöte 2012 i Härnösands stift,
och det går av stapeln om en vecka.
Vi väntar  inalles ca 700 deltagare och jobbar järnet inför dagarna.

Jag gillar detta uppdrag.
Det är hur kul som helst att få ett mål och sen en grupp med vilka man ska ta sig dit.
Under det 1½ år vi haft på oss har vi arbetat väldigt bra ihop och kunnat kläcka många idéer. Några av dem ser ut att bli verklighet, andra har vi fått lämna.
Redan tidigt bestämde vi oss för att använda biskop Tuulikkis motto som tema:
Kärleken fördriver rädslan.
På denna sanning och utmaning har vi byggt vårt möte.
Nu gäller det att omsätta stororden i handling och verklighet.

På många sätt blir det här projektet min sista satsning i Härnösands stift.
Efter att ha lett arbetet fram till Världens fest 2007 får jag nu leda jobbet fram till Medarbetarmöte 2012. Ett stort förtroende och ett stort ansvar.
Vi är många som arbetar och många som måste få äran om det blir bra i slutändan.
Men helt klart så känner jag en mycket stor glädje vid denna uppgift.
Och nu är det bara en vecka kvar.

Hus till salu

Idag läggs vårt kära radhus ut till försäljning.

Det smärtar att vi måste skiljas från det allra bästa hus vi bebott i Härnösand. Men nu har det blivit så. Vi råder inte över mer än det vi äger.

Åsa har fått en tjänst inom Svenska kyrkan i utlandet från mitten av december. Jag passar då på att gå i pension. Hon sökte tjänstledigt i två år men fick kämpa sig till ett halvår för att pröva sin nya tjänst.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.

Vårt hus är nu ute till försäljning. 

Rackarns vad vi fejade inför fotograferingen. Och ikväll när jag ser korten på Hemnet känner jag mig glad. Och jag förvånas över det. 
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ. 
Ändå känner jag mig glad. 
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?

Bestiga Matterhorn

Åsa har temaveckan Inspiration 2012 i domkyrkoförsamlingen den här veckan,
Och jag klättrar upp emot Medarbetarmöte 2012 dit sjuhundra pers kommer nästa helg.
Samtidigt lägger vi ut vårt radhus till försäljning, säljer en bil,
och förbereder oss mentalt på en spännande flytt till jul.
Men oroar oss också mycket över vännen L:s sjukdom.

Det är mycket nu.
Men vi har nåt att se fram emot.
En veckas semester efter bergsbestigningarna.

Tänk @ framtid!

Svenska kyrkans stormöte i Malmö, Världens fest, är över.

Nöjd och med ömma fötter åker jag hem.
Det blev mycket fotvandring under dagarna från den ena begivenheten till den andra, men det var det värt. Igår hörde jag en entusiastisk amerikansk teolog Ched Myers tala sig varm för att vi måste avdisneyfiera Bibelns berättelser. Han berättade om den laddade politiska situation som rådde i det heliga landet vid Jesu tid och hur det romerska imperiet påverkade allt och alla. Han menade att kyrkan från allra första början var en proteströrelse mot imperiet. Även idag måste kyrkan ta aktiv del i samhällslivet och avslöja ekonomiska och politiska imperier som inte vill människan väl utan bara bygga makt. Intressant var det och med många hänvisningar till evangeliernas berättelser. Och en härlig humor hade han.

Jag deltog därefter i en mycket viktig framtidsspaning för vår kyrkas internationella arbete där en tung panel gav sina visioner och lät alla tycka till om kyrkans internationella uppdrag och arbetsformer.

Det tredje stora passet för dagen gruvade jag mig för lite. Margot Wallström framträdde i S:t Johannes kyrka och berättade om sitt arbete åt FN när det gäller sexuellt våld i krig och konflikter. Inget roligt ämne, men oerhört viktigt. Jag blev nästan illamående av det hon berättade, men kände samtidigt en stolthet över det hon fått vara med om att uträtta för världens kvinnor. Hon gav ett gediget, kunnigt och ödmjukt intryck. 

Efter föredraget sades att varje stift skulle få en kopia av filmen Wallströms resolution som beskriver hennes arbete för att stoppa sexvåld som krigsvapen.

Något som också var starkt under helgen var alla möten med goda kyrkvänner från när och fjärran. Och vilken tur vi hade med vädret. Arrangörerna kan andas ut.

I morse gick jag på en tidig gudstjänst för att hinna mitt flyg hem. En underbar mässa vid namn Skapelsens skönhet med specialskriven text och musik som verkligen berörde. 

Med de sångerna klingande i huvud och hjärta steg jag sedan på flygbussen ut till Sturup.

Tack Malmö, tack Lunds stift för en Världens fest i mångfaldens tecken och med siktet mot framtiden!

Världens fest i Malmö

Jag har landat i Världens fest i Malmö, Svenska kyrkans internationella riksmöte.
Det verkar bli bra. Ett helt annat än Världens fest i Åre 2007, men klockrent.
Malmö är en mångkulturell stad, och det märktes redan på väg till inledningsgudstjänsten.
Världen finns i Malmö på ett helt annat sätt än i Härnösands stift och Åre.

Festen inleddes med en eftersinnande pilgrimsvandring genom Pildammsparken till Baltiska hallen. Under vandringen passerade man olika stationer med olika globala inslag.
En judisk kvinna stod och sjöng, en palestinsk konstnärs verk hängde mellan några träd,
en afrikansk marimbaspelare i en kanot, en iransk rappare som berättade om sin famljs flykt undan förtrycket.

Det var ett myller i Baltiska hallen. Många möten av vänner som inte setts på länge.
Jag räknade till nitton härnösandsstiftare under kvällens lopp.
Men också några viktiga energigivande luleåstiftare.
Välkommen av Erik Lysén, Anders Wejryd, Antje Jackelén, landshövdingen och kommunen.
Sen en fin mässa med klar mångkulturell prägel speglande Kristi kyrkas gränslöshet.
Ärkebiskopens ord innan nattvarden torde bli klassiska:
- Kom, snart är allt tillrett!
Det handlade ju om att organisera en bispisning av tusenden...

Det enda jag saknade var någon att dela kvällen med.
Men det förtar inte kvällens värde.
Bravo Malmö!
Bravo Lunds stift!

IR

Idag ledde jag min sista träff med stiftets internationella referensgrupp.
Vi möttes i Hammarstrand eftersom det ligger mitt i Härnösands stift.
Avhandlade både gångna begivenheter och kommande.

Den internationella referensgruppen (IR) är på ett sätt mitt skötebarn.
Glad är jag fördenskull att den blev en så lyckad satsning. Genom IR tror jag vi har lyckats överbrygga avståndet mellan frivilligorganisationerna och församlingarna rätt väl.
Den krympande ombudsrörelsen har genom vår omläggning landat i församlingarna och därmed fått en direkt kontaktväg till stiftet som främjande verksamhetsnivå.
Om ni förstår min byråkratiska.

Själv känner jag att dagens sammanträde var ett viktigt steg i nedtrappningen av mitt yrkesengagemang i stiftet.
Nu återstår Medarbetarmöte 2012.
Sen stundar framtiden.
Och den kommer inte att präglas av byråkratiska. Det tror jag jag kan lova.

Stora frågor

Livet har stora frågor och små.
Igår var det en stor fråga som brände.
Idag bränner en annan om än inte lika Stor.

Som jag har skrivit tidigare, har Åsa fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet.
Den gångna veckan fick hon beskedet att församlingen har avslagit hennes begäran om tjänstledighet. Beslutet är sorgligt, eftersom vår kyrkas utlandsorgan är helt beroende av församlingarnas lojalitet och vilja att ge stöd till dem som skall ut som Svenska kyrkans utsända. Nu blir hon nog tvungen att säga upp sig.

Kanske vi alltså inte kan komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i San Francisco.
Vad gör vi då? Frågan växer och så även frågorna om anledningen.
Kan vi ha kvar vårt radhus och vår sommarstuga? Nu vet vi inte.
Vi hade räknat med att hyra ut vårt hus. Men nu kanhända det är lika bra att sälja.
Vi får se. Det finns en del att grubbla över. Tur att Gud finns.

Annars var dagen fin med en god predikan i domkyrkan och en fantastisk sång av Norakören.
Aldrig förr har jag hört en kör sjunga ut så helt i domkyrkan. Det lyfte själen.
Tack!
Det behövde jag.