Nyckelharpa

Igår fick jag vara med om en fin stund i sjömanskyrkan.
Två riksspelmän från Sverige förnöjde med en otroligt välsmakande kvällskonsert.
Dråm heter duon och de spelade på allehanda instrument, mest nyckelharpa och harpa.
Oerhört vackert, finurligt, gammelmodernt och kyrkanpassat.

Jag försattes genast till 70-talet och Norra Bredåker, där jag hade kommit över en nyckelharpa. En läkare på Garnis byggde sig en nyckelharpa medan han satt bakjour.
Men han kunde inte spela själv, så han lånade gärna ut sin harpa. Och jag, långhårig och full av Norrlåtar och näbbskor och Jokkmokks marknad, nappade förstås på erbjudandet. Jag övade och övade och njöt av varje framsteg. Nu kanske harpan ifråga inte var så lättspelad heller, men vad gjorde det? Den lät, klingade, nej sjöng i mina öron. Jag försökte spela några av Norrlåtars norrbottenslåtar och hittade också på egna små låtar.

O vad jag ville spela mer. Frågade läkaren om den var till salu.
Jodå, jag kunde få köpa den för - 800 kronor.
Åttahundra! Det fanns ingen chans i världen att få plats med det i vår småbarnsfamiljebudget. Harpan var helt utom räckhåll. Så efter något år lämnade jag tillbaka den.

Igår berättade jag det här för Anna i Dråm. Hon berättade då att hon just hade sålt sin gamla nyckelharpa här i Los Angeles och den gick på 4000 dollar. Det borde vara nånstans kring 25 000 kr! Tjugofemtusen!
Då låter inte åttahundra så mycket. Men visst var det andra tider då.
Vi skrattade vi i alla fall gott åt mitt sjuttiotalsöde och hur det kan bli.

Härnösand!

Som en meteor som slår ner och gör ett stort hål i isen,
så kom beskedet:
Campus Härnösand skall läggas ned.
Mittuniversitetet överger Norrlands Aten.

Som ett omen brann Mc Donalds ned förra veckan.

Hur skall det nu gå för min hemstad?
Jag känner med alla kämpar på gator och torg.
Jag känner med Fred Nilsson och alla i kommun och näringsliv
som tror på Öbacka men inte får gehör i Stockholm.

Skolbesök i Los Gatos

Vi sätter oss i bilen, en liten blå Nissan,
tar Gud i hågen och ger oss ut i stadsvimlet med siktet söderut.
Som tur är har vi en dam med oss som kan vägen.
Hon heter Magellan och vet precis vart vi ska.
Vi kallar henne Tanten i baksätet.
- Approaching right hand turn in 0.5 miles...
Och när vi har kört fel säger hon helt vänligt:
- Make next legal U-turn.
Och om vi inte gör nästa lagliga u-sväng, kommer hon snart åter med en annan vägvisning.

Åsas GPS är suverän.

Idag tar Mrs Magellan oss nio mil söderut till svenska skolan i Los Gatos nära San José.
Vi fattar inte hur långt det var förrän vi är där,
fast inte,
för vi missar en avfart och hamnar nästan ända nere i San José.
En och en halv timme tar det oss att komma till svenska skolan.
Första halvtimmen handlar om att komma ut ur stan.

Väl där möter oss en härlig högsommarvärme och glada svenska barn.
Åsa har kommit dit för att bekanta sig med svenskarna i området.
Barnen vill gärna få en sångstund med Svenska kyrkan.
Först träffar vi den yngre gruppen på tre till fem år. Dom är nio barn.
Med dom sjunger vi svenska barnvisor, och Åsa lär sig deras namn.

Sen  kommer de äldre barnen mellan sex och tretton.
Dom är ett sjuttontal.
Vi ritar Sverige på tavlan och pekar ut varifrån vi kommer.
Sjunger en namnsång och Åsa lär sig allas namn,
inklusive fröknarna Monica och Monica
vilket är enkelt t.o.m för mig.

Sånger, berättelser, ramsor och en saga,
och barnen får träna på svenska språket.
Några av dem är födda här och behöver sin hemspråksundervisning.

"Jag blir så glad när jag ser dig, jag är så glad när jag ser dig..."
"Vad vore livet utan Emil, vad vore livet utan Alexander..."
"Du vet väl om att du är värdefull."

Sedan vankas semlor!
Ute på gräsmattan!
Mitt i februari!

Under tiden dyker diverse föräldrar upp och sitter och fikar.
Vi pratar med dem och dricker kaffe.
Jag träffar en aupair-tjej på nitton år som är från Östersund.
Hon är sugen på att stanna kvar och studera ekonomi.

Sen hej då allesammans! Vi ses en annan dag.
Men lilla E vill först visa mig att hon har fått en semla till!

Åter till damen i baksätet, Mrs Magellan.
Och med hennes hjälp i skymningsmörkret tar vi oss hem.
Men det tar två timmar i fredagstrafiken.

Nu, efter avslutad dag
avnjuter vi den första middagen på vår altan,
med utsikt över en grön trädgård,
och bortom den Bay Bridge, som förbinder San Francisco med Oakland.

Värmen är också här, ca femton grader.
Flygplan startar och flygplan går in för landning framför våra ögon.
En länk hem till alla våra kära.

Och vi tackar Gud.

I Haight-Ashbury

Stiger av bussen uppe på Haight-Ashbury-området och gör mitt ärende på DMV som motsvarar Trafikverket. Går sedan upp till korsningen mellan Haight Street och Ashbury Street och insuper den kultiga och anrika atmosfären. Bäst jag står där kommer en pappa med tonårsdöttrar ut från en glassbutik som heter Peace, Love and Icecream, och jag ber honom ta en bild av mig där. Han gör det gärna, och då frågar döttrarna: Dad, is there anything special with this corner?
Och han svarar Yes girls, this is a very special corner.

Inte för att jag vet så mycket, men här i dessa kvarter växte hippierörelsen och proteströrelsen mot vietnamkriget fram under slutet av sextiotalet. Butikerna och husen runt om vittnar om en gången tid då det inte var så noga med allting. Jag möter en långhårig man med en kvinna vid sin sida. Hon har en lång psykedeliskmönstrad klänning, och det känns helt rätt just här.

För att stanna kvar lite i atmosfären spanar jag in ett lunchställe. Mina ögon faller på People´s Cafe. Jag går in och sätter mig och blir serverad en varm smörgås och en kopp kaffe. Sitter och tänker på hur det egentligen var där på sextiotalet. Själv var jag allt annat än flummig. Läste latin och grekiska och tog studenten i maj 1967.

Då nån gång hände det nåt här i San Francisco. Ungdomar drogs i tusental till staden och levde ut sina drömmar om ett fredligt och accepterande samhälle. Under the Summer of Love samlades över hundratusen pers här för att protestera, röka på och hävda kärlek som vägen till fred. "If you're going to San Francisco be sure to wear a flower in your hair..."
Naivt, javisst, men troligtvis var det nödvändigt.

Jag lämnar folkets café och går till parken som ligger ett par kvarter norrut. Panhandle heter den smala remsa park som ansluter till den stora Golden Gate Park som ett handtag. Det är en vacker park med höga lugna träd och grönt gräs inunder. Här jammade Jimi Hendrix och några andra i en berömd konsert en sommardag 1967, och 20.000 samlades för att lyssna. Jimi Hendrix bodde här i området liksom tusentals andra som studerade på University of San Francisco som ligger i närheten. Proteströrelsen mot förmyndarsamhället och vietnamkriget hade sin vagga här och fick en höjdpunkt två år senare i Woodstock på östkusten och en jättemanifestation som världen inte har kunnat glömma. Medan jag går genom den fredliga parken ser jag för mina inre ögon hur parken är överfull av haschande idealistiska ungdomar som vägrade följa sina föräldrars livsstil.

Och vad gjorde jag denna sommar? Jo värnplikten. Något så antiflummigt som soldatutbildning på T4 i Sollefteå. Direkt efter studenten ryckte jag in och hade inte en aning om den protestvåg som rullade iväg från San Francisco den sommaren. Först i augusti nåddes befälseleven av ett brev från flickvännen med en allvarlig fråga: Hur kunde jag överhuvudtaget tänka mig göra värnplikt? Trodde jag verkligen på att det skulle stoppa kapprustningen? Från KGF:s sommarläger på Munkviken i Lövånger kom tongångar som jag aldrig förut hade hört, om kampen för fred, om fattigdomsidealet och ett alternativt sätt att leva. Om vår kallelse till ett liv i solidaritet och enkelhet. Det blev för mig starten på mitt ifrågasättande av min militärtjänst och min efterföljelse som kristen.

Och Judy Collins sjöng!
Och Bob Dylan sjöng!
Och the Mamas and the Papas sjöng!
Och Joan Baez sjöng!

Det var en kraftfull tid med ett starkt uppvaknande som till slut satte stopp för vietnamkriget. Huruvida min egen militärvägran gjorde någon verkan vet jag inte, men när jag går genom Panhandle-parken, känner jag mig än idag själsligen förbunden med den anda
som föddes här för fyrtiosex år sedan.

Här sammanfattar Judy Collins vad det var frågan om.

Åsa installerad

Igår blev Åsa vederbörligen installerad som ny diakon i Svenska kyrkan San Francisco.
Det blev en jättefin gudstjänst, välbesökt och varm.
Innan själva mässan började, blev hon presenterad av kyrkoherde Pernilla Håkansdotter Olsson och välkomnad med en orkidé av kyrkorådets ordförande Lennart Swartz. Sen började gudstjänsten som hölls i söndagsmässans form. När vi kom till förbönen, kallades Åsa och jag fram och fick knäböja och ta emot församlingens förböner. Pernilla välkomnade dem som ville att komma fram och lägga händerna på oss under bönen, och flera kom fram. Det var starkt.

För mig tog dessutom ett av musikstyckena tag. En flöjtist spelade till pianoackompanjemang den lugna satsen ur Gunnar de Frumeries svit för flöjt och stråkar, vilket genast fick mig att känna Pappas närvaro.

Efter gudstjänsten vidtog ett kyrkkaffemyller i övre våningen. Och flera nya kontakter togs.
Nu börjas det på riktigt.

Så kan en dag se ut

Det blev en intressant dag igår.
Jag spelade gitarr och vid Svenska kyrkans Barn- och föräldraträff.
Kröp på golvet och lekte med treåringarna.

Sen spelade jag piano på en vigsel.
Det blev Gotländsk brudmarsch, två psalmer, samt Änglagård på slutet.
Jätteroligt att kunna hoppa in och göra lite nytta i mitt nya pensionärsliv.

När det var gjort tog jag syster Ulla på en liten sightseeing.
Vi promenerade ner till Fishermen's wharf och tittade på sjölejonen
och tog sen en buss upp till Coit tower och en betagande utsikt.

När dagen så gick mot kväll, var vår bil borta.
Den hade forslats bort efter att ha stått för länge på en gata.
En hel timme för länge...

Ny utmaning. Skynda sig till Tow away-parkeringen på andra sidan stan och lösa ut den lilla blå Nissan och köra i mörkret och fredagstrafiken rakt genom Downtown och hem. Dessutom några tusen kronor fattigare. Grr!

Sist gick vi med vår kyrkoherde Pernilla och min syster Ulla till en liten spansk restaurang
och åt en god och tröstande paella.

Förvisso en innehållsrik dag

Shakespeare om musik

En fantastisk collegekör från Minnesota, S:t Olaf choir, framträdde ikväll i S:t Ignatiuskatedralen i San Francisco. Våra norska vänner tog med oss dit.
Och jag säger bara det: Bogoróditse Dévo av Rachmaninoff! Makalöst framfört.
På grund av att det var en ungdomskör och inte typ donkosackerna, så saknades visserligen den läckra bottentonen i näst sista tonens dominantackord. Men vad gör det, dom lade upp en oktav och det gick lika bra det.
Konserten var enormt vacker. Flera av ungdomarna fick hoppa in i olika solopartier. Sångarna sjöng hela konserten utantill och stod hela tiden och höll varandras händer. Det har jag aldrig sett förut. Men det var säkert genomtänkt för att skapa den intensiva enhetskänslan som behövs för ett fulländat framträdande.

Ett stycke var en tonsättning av en Shakespeartext, Serenade to Music av Ralph Vaughan Williams. Egentligen ett långt och rätt svårsmält verk men med några gyllene rader i mitten. Jag måste få citera dem:
I am never merry when I hear sweet music.
The reason is, your spirits are attentive:
The man that hath no music in himself,
Nor is not mov'd with concord of sweet sounds,
Is fit for treasons, statagems and spoils:
The motions of his spirit are dull as night,
And his affections dark as Erebus:
Let no such man be trusted.
Music! Hark!

Stort tack till St Olaf Choir och dess dynamiske ledare Anton Armstrong.

Super Bowl Sunday

Jag trodde denna söndag skulle handla om att Jesus blev förkastad i sin hemstad Nasaret.
Det var ju det texterna och kyrkoåret här i USA handlade om, i alla fall i den lutherska kyrkan. Jag förberedde och exekverade allt vad jag förmådde, på engelska och allt.
Och församlingen verkade tacksam och önskade mig välkommen tillbaka som predikant.

Men - dagen handlade inte alls om Jesus, utan om Super Bowl.
Innan jag kom hit hade jag överhuvudtaget inte hört begreppet.
Om det nu finns någon lika korkad som jag, så kan jag berätta att det är den en av årets allra största idrottshändelser i detta underliga men underbara land.
Finalen i elitserien av amerikansk fotboll.

Det var som på sjuttiotalet när Ingemar Stenmark åkte. Allt stängde och höll andan.
Så var det här idag. Till och med kyrkan anpassade sig och stängde i tid för matchen.
Väl hemkomna från dagens gudstjänst och utflykt bänkade vi oss vid teven och försökte förstå vad som var så extraordinärt med denna sport. En massa killar som rusar in i varandra och brötar ihop sig tills domarn blåser.
Men rackarn, rätt som det är börjar Luleå hockey-tjejen vid min sida fatta spelet och förklara och prata som om hon förstod.
- Nu ser du att de röda måste ta sig fram till den där linjen under nästa försök, annars...
- Öhh..?

Jo, visst blev det mer och mer begripligt ju längre vi tittade. Till slut måste jag erkänna att rätt lag vann, dvs inte San Francisco Fortyniners utan Baltimore Ravens.
Men - jag tror inte idag iaf att jag som gammal pacifist kommer att bli en älskare av en sport som handlar om att claim land och skjuta bollen som en kula. Lite väl konfrontatoriskt-imperialistiskt för min smak.

Det finns a movement i USA som kämpar för att måndagen efter Super Bowl ska bli en nationell helgdag, minsann.
Som påskdagen typ.
Hmm.

Barn- och föräldraträff

"Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand,
vi är en massa syskon som tycker om varann..."

Det är barn- och föräldraträff med Svenska kyrkan i San Francisco.
Några svenska mammor med barn sitter på golvet i kyrkan.
Någon av dem har bott här i femton år och är gift med en amerikan.
Någon kom från Sverige för ett halvår sedan, då hennes man fick jobb i Silicon Valley.
De flesta av barnen är mellan två och tre år, lite blyga men väldigt nyfikna på oss nykomlingar.

Åsa leder sångstunden. Jag spelar gitarr.
Det blir vanliga barn- och rörelsesånger och några berättelser.
Sen tänder Åsa dopljuset och var och en av oss får tända ett värmeljus och ställa framför oss.
Hon berättar om Jesus och barnen, och så ber vi Gud som haver tillsammans.

Sen går det inte att hålla barnen samlade längre.
Som postludium efter andakten kräver de att få sjunga och leka Björnen sover.
Men det blir bara en gång, för den är ju lite skrämmande ändå.

Efteråt flyttar alla en trappa upp till sjömanskyrkans dagrum och umgås och äter våfflor.
Våfflor är för norska sjömanskyrkan vad kanelbullar är för Svenska kyrkan i utlandet. Och i Kalifornien har Svenska kyrkan inga egna lokaler utan hyr in sig i norrmännens kyrkor både här i San Francisco och i Los Angeles. Så här bjuds våfflor, goda våfflor med hallonsylt.
Barnen leker med bilar och flygplan och klossar. Rätt snart sitter jag och förklarar för en liten flicka att red heter röd på svenska, och att den där bilen är blå. Mammorna fikar och pratar om hur det är att bo i Kalifornien.

Under fikastunden inser jag att de flesta av de här kvinnorna har åkt långt på morgonen för att komma hit. De bor runt hela San Francisco-bukten och tycker att Svenska kyrkans barnträffar är så viktiga att de åker med sina barn en timme eller mer för att vara med.
Insikten får mig genast att repetera deras och barnens namn. Det är väl det minsta jag kan göra för att möta deras intresse och deras val denna fredag förmiddag.

Här är vi

Välkommen till San Francisco!
Den svenska kyrkoherden i Kalifornien, Pernilla Håkansdotter Olsson tar emot oss på ankomstdagen för en vecka sedan.

Det här är ett hörn av vår lilla lägenhet på 2632 Hyde Street, Apt C, San Francisco CA 94190, USA. Här ska vi bo tillfälligt medan en annan lägenhet renoveras. Vi trivs redan i vår tvårummare.

Det här är vår gata Hyde Street. Den är som synes väldigt brant. Bilden är tagen från norska kyrkan ner mot gatan där vårt hus ligger.

Första söndagen här åkte vi en jungfrutur per bil, en liten automatväxlad Ford, över Golden gate-bron. Ärligt talat känns den inte märkvärdigare än Högakustenbron, kanske bara något bredare och pampigare i sin röda färg.

Målet var en liten luthersk kyrka i Tiburon på andra sidan. Där firade vi gudstjänst inbjudna av några svenskar som tillhör den kyrkan plus att de är med i Svenska kyrkan i San Francisco.

 

 

Efter gudstjänsten åkte vi ned till stranden och betittade vår nya bro på avstånd.

Visst är det lite av HK-bron över den?

 

 

 

Ja, här ska vi nog trivas!

 

 

 

Som ett gott tecken svävade två örnar över berget norr om bron då vi körde hem.

Dom mådde gott dom med.

 







Dags för bron!

Nu ska vi äntligen få se Bron!
Golden gatebron!
Förväntningarna är skyhöga.
Vi kliver på sightseeingbussen och parkerar oss på övre däck.
Idag behöver vi inte hålla koll på trafiken utan kan njuta ostörda av åkturen.

Det är måndag och Åsa är ledig.
Efter att ha häckat inomhus hela förmiddagen tar vi sats.
Vi bestämmer oss för att åka på en stadsrundtur för att få se var vi har hamnat.
Jag betalar 2 x 30 dollar, glad åt att vi hittade en billig tour.
Vi glider iväg däruppe på soldäck och drar igen jackan.
Eftersom det är januari och ”bara” elva grader varmt,
känner jag mig nöjd som har handskarna med.

Färden går västerut längs norra stranden mot Bron.
Där är mycket att se. Vår guide Victor pratar på.
En helt annan sak är att han talar en underlig rotvälska
och att högtaleriet verkar tidigt femtiotal.
Vi snappar upp det vi kan medan bussen kommer allt närmare.

Någon kilometer före Bron får jag knäppa igen en knapp i kragen.
Jo jag har tänkt på att det kan bli kallt och har tagit på mig flera lager.
När vi börjar närma oss Bron, börjar det blåsa.
Jag menar Blåsa.
Knäpper igen också den övre kragknappen  i min vinterjacka.
Vinden tilltar och bussen kör säkert femtio km/tim.
Och vi har valt fel våning om man säger så.

När Bron börjar torna upp sig där framme,
får jag lov att ta tag i mina glasögon, så hårt blåser det.
Och ögonen svider, jag känner att jag får ögoninflammation och gråstarr och glaucom.
Jag ger upp och blundar.
Blundar när vi äntligen..!

- Okey folks, säger Victor, that was the Golden Gate Bridge!
Och bussen vänder in mot stan igen.
Jag öppnar försiktigt mina igenmurade ögon
och är såå glad att jag äntligen fick se Bron...

Från andra sidan

Ja då är jag och hustrun på andra sidan så att säga.
Nio timmar efter Sverige, i USA, Kalifornien och staden San Francisco.

Resan gick bra när vi väl kom iväg. Avskedet från barnen var allt annat än roligt. Och sen blev vi sittande i planet på Frankfurts flygplats i två timmar innan det kunde lyfta. Kön till avisningen var så lång. Väl uppe i luften hade vi nästan elva timmar framför oss. Men det gick bara bra. Flygningen tog oss mellan Norge och England över Island, Grönland och Kanada till västra Nordamerika och San Francisco.

Väl framme möttes vi av vår nya kyrkoherde Pernilla Håkansdotter Olsson och kantorn Brittmarie Sixtensson, båda från svenska församlingen i Los Angeles. Efter varma välkomstkramar tog de oss en timme norrut från flygplatsen upp till SF. Den kuperade staden ligger på en halvö som sluttar brant ned mot San Francisco-bukten. På den norra branten med en vidunderlig utsikt ut över bukten och fängelseön Alcatraz ligger norska sjömanskyrkan, och där är svenska församlingen inhyst i ett nära och gott samarbete med norrmännen. Två kvarter nedanför längs gatan Hyde Street finns ett gult trevåningshus i trä där vi nu ska bo. Vi har fått en fin, möblerad liten lägenhet, lite kall kanske, så vi går i sockar och tröjor här inne.

Från vår lägenhet upp till kyrkan är det kanske 200 meter, men otroligt brant. Det är rena slalombacken. Jag har aldrig sett en så brant gata förut. Och längs den kör bilar och inte minst den berömda spårvagnen Cable car, som dras upp av en vajer under gatan under stort slammer. Jag kommer att lägga ut bilder här på bloggen så småningom, så att ni får se.

Ute är det mellan elva och femton grader varmt. Sedan vi kom har det varit mulet och dimmigt med duggregn och bara lite sol. Och när solen har visat sig har det varit med bakom dis och dimma, så den berömda Golden gate-bron har jag hittills bara sett siluetten av.
Och då har jag tänkt att en sån där bro har vi hemma i Ångermanland också, liks...

Vi har fått några dagars fin introduktion till livet här och till Åsas arbete som diakon i den svenska församlingen. Åsa har suttit mycket med sin kyrkoherde, medan Bittan har visat mig runt i omgivningarna och pekat ut var jag kan köpa mat och annat. Så vi har på en gång gått in i våra nya roller, hustrun som yrkeskvinna och jag som hennes butler. Och på kvällarna har vi provat lite olika matställen och pratat och lärt känna Pernilla och Bittan lite närmare. De är helt underbara människor och kyrkoarbetare. Jag kände genast igen ”missionärs-andan” från Tanzania-tiden. På en gång blir man syster och bror, knyter an och tyr sig till varandra, fast man inte känner varandra alls egentligen. För man behöver varann och är hänvisade till varandra. En härlig känsla som gör att man lättare står ut med det stora avståndet hem.

I fredags blev vi introducerade till några av svenskarna här. Det var i samband med ett mycket trevligt sjuttioårskalas. Och igår lördag gick vi ut på en första shoppingrunda. Idag skiner solen och det ser ut att bli en jättefin dag. Vi ska nu åka över Golden Gate och fira gudstjänst i en liten luthersk kyrka dit vi bjudits in av några svenskar.

Till veckan får vi bredband i vår lägenhet. Det ser jag fram emot.
Vi hörs.

Tack Härnösand!

Sista morgonen i sommarstugan på ett tag.
En blekt gul men hoppfull sol tittar upp över horisonten och luften är klar och kall.
Minus femton grader ute på bron när jag knarrar iväg till vedboden.
Fyller på mer ved till braskaminen.

Vi packar det sista och känner att något nytt börjar.
Vi lämnar Härnösand, kanske för gott, kanske inte.
Det beror på var vi får en landningsbana efter denna utflykt från Sverige.
Tur att vi i alla fall har stugan kvar som ankare i bygden.

Vi lämnar barnbarn, barn, syskon, släkt och vänner,
och många kära grannar, arbetskamrater och församlingsbor.
Vi lämnar många fina upplevelserika gudstjänster i domkyrkan
och i mitt fall lämnar jag även yrkeslivet och går mot en okänd framtid.

Ikväll tar vi tåget till Arlanda.
I morgon bitti flyger vi  till Frankfurt och sen nonstop till San Francisco.
Och där har kyrkoherde Pernilla i svenska församlingen lovat möta oss.

Till alla kära varma ögon och händer och kramar i Härnösand med omnejd,
till hela stiftet vill jag säga ett jättestort Tack för de här åren!
Gud vare med er var och en tills vi ses igen.

Sista helgen här

Nu gör vi allting för sista gång.
Fredagsfika på våra tidigare jobb.
Alla var så rara i stiftets fikarum och önskade mig lycka till.
Fick t.o.m. Guds välsignelse av stiftsdirektorn. Sånt värmer.

I eftermiddag kom ett par kära vänner ut till skogen och sa hejdå.
Så är det. Ett sista möte, en sista liter mjölk, ett sista brev, ett sista telefonsamtal.

Vi har inte börjat packa än. Det tror jag vi gör på söndag.
Men vi skriver upp allt som ska kommas ihåg.
Listan är ganska lång nu.

Idag har vi haft -22 grader här men kunnat glädja oss åt två nya värmeelement
som sattes in av en helsympatisk elektriker från grannskapet.

På måndag afton lämnar vi Härnösand för en natt på Arlanda.
Tisdag morgon flyger vi till Frankfurt och sedan nonstop till San Francisco.
Om Gud vill.

Det kryper närmare.

Nedräkning!

Som jag skrev häromdagen var vi i torsdags på den obligatoriska ambassadintervjun.
Idag kom våra pass med posten och en hel sida upptogs av ett stort visum till USA.
Så - nu ser vi inga hinder.
Vi bokar biljetter och hoppas vara i San Francisco nästa vecka den här tiden.
Ännu rätt ofattbart, men spännande.

Själaföda

Det är under prästvigningsretreaten för fyrtio år sedan i biskopsgården i Luleå.
Vi är tio som skall prästvigas efter genomgångna utbildningar och prov.
Under ett kaffesamtal kring vårt kommande predikouppgift säger så vår värdinna,
- och det är det enda sagda jag minns från den helgen -
Hon säger med en bekymrad min:
- Men - varför ska ni präster alltid predika, om ni ändå inte har nåt att säga..?
Rakt ut i luften sådär: ...om ni ändå inte har nåt att säga...?
Det blir rätt tyst runt bordet kan jag lova. Vad säger biskopinnan, hur törs hon??
Till en början klingar hennes ord vanvördiga inför vårt förestående höga kall.
Men ju äldre jag blivit, desto mer ligger i hennes ord en förståelse, ett stänk av nåd över alla präststackare som måste leverera en predikan varje söndag. Den goda fru Ingegerd Hellsten  hade nog fått mycket snömos i öronen under sina många år i kyrkbänksämbetet och skulle gärna ha befriat oss från predikotvånget om hon hade kunnat.

Jag har sedan den dagen predikat i fyrtio år, åtminstone i trettio av dem. Och känt det vara en stor, viktig och rolig uppgift. Men alltid lika svår och nervös. Jag har ju sällan haft utskrivna manus utan mest bara stolpar på ett papper. "...och Gud må förlåta mig somliga rader, för jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals..."
Ju äldre jag blivit, desto svårare har förkunnelseuppgiften känts. Och det beror nog till en del på en inre osäkerhet om vad jag ska predika. Livet har blivit mer mångtydigt med åren och tvivlen starkare. "Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut. Alla gamla sånger dom är vals och håller inte alls", sjöng Anders Fugelstad. Och lite så är det. Under de sista tio åren har jag som stiftspräst inte heller hållit mer än några enstaka gudstjänster per år, och det har faktiskt känts bra. Har helt enkelt inte varit så prediko-nödig om uttrycket tillåts. I unga år var jag däremot väldigt nödig och kunde utan vidare predika i en trekvart. Jag var ju i Norrbotten bevars. En kollega från Stockholm hamnade efter prästvigningen i Skellefteå med alla dess bönhus och kapell. Efter några år sökte han sig därifrån med orden:
- Om man ska vara präst i Skellefteå landsförsamling, ska man vara skapad så att munnen börjar gå så fort man ser ett bönhus.
Han kämpade mycket med sina predikningar och kände sig måhända lite mager om bena i den fromma Skellefteåbygden.

Det är inte lätt att tala offentligt, det är en sak. Men att vara förkunnare innebär dessutom att man utifrån Bibelns ord ska försöka tolka vad som kan vara Guds ord till oss idag. Predikanten ska utbedja sig ett budskap att förmedla till sin församling. Därför är förberedelsen i bön och studium så viktig. Den som sitter i kyrkbänken märker rätt snart om predikanten har läst på texten, tagit den till sig och fått ett budskap att framföra. Och nu ska jag klaga lite. Många predikningar jag hör känns som ett evigt knådande med degen och dess bibelingredienser och inte som ett utdelande av bröd till hungriga i bänkarna. Det blir mycket knådande men lite bröd. För en del präster verkar inte församlingen ens vara i fokus under predikan.

Hur mycket beror det på mig som åhörare, min förberedelse och andliga aptit, och hur mycket beror på predikanten? Är det månne så att vi brödutdelare själva är så undernärda, att vi inte orkar ut med det levande brödet? Har vi förlorat evangeliets kärna och stjärna, Kristus? Har hantverket blivit viktigare än produkten? Har arbetstidsregler och lediga dagar blivit viktigare än vad och vilka vi skall vara till för?

Det berättas om Thomas av Aquino, katolska kyrkans store medeltida normalteolog, att han satt och skrev på sitt stora verk Summa theologica, som med skolastisk precision skulle förklara den kristna tron. Plötsligt stod där Kristus vid hans sida, tittade över hans axel och sade: Du skriver bra om mig Thomas.

Tänk om det är sant att det finns en älskande gud bakom allt, tänk om det är sant att Jesus lever och kan hjälpa oss med våra livs dilemman som skulden och döden, då har vi  som predikanter ett unikt budskap att dela,  en helt underbar brödkaka att både själva leva av och även dela ut till de andligen hungriga. Brödet som mättar hunger.
I stället för att bara stå där och knåda tankar och möjliga bibeltolkningar är vår uppgift att se till att våra församlingsbor får själaföda.

Jag är nog lite predikonödig iaf.

Ambassadintervju

Idag var dagen som vi väntat på i två månader.
I mitten av november bokade Åsa tid för visumintervju på USA:s ambassad,
och fick som första lediga dag och tid den 10:e januari.
Under mellantiden har vi inte haft så mycket annat för oss än att sälja radhuset,
avsluta jobben, flytta ut till sommarstugan, ta del av ett barns födelse,
fira jul med nära och kära samt åka till Luleå med det nyfödda gossebarnet.

Men idag var det så äntligen dags.
Man hade skrämt upp oss:
Det gäller att vara där i tid, dom är stenhårda,
låter en stå därute i vinterstormen och vänta på sin tur.
Sen släpps man in till en rigorös säkerhetskontroll, innan man kommer in till intervjun.

Och visst bävade vi.
Steg av buss 69 vid Ambassaderna och smög upp mot amerikanska ambassaden.
Jo där stod en liten huttrande skara i morgondiset och väntade i en kö.
Som vid en busshållplats utom att det inte handlade om att komma ombord på en buss,
utan att komma in i USA.
Mycket riktigt var säkerheten total kring ambassadbyggnaden.
Vi pratar Saltviksanstalten eller Fort Knox.
Taggtråd ovanpå taggtråd och kameror i alla vinklar och vrår.

En i taget släpptes in med mössan i hand efter en okulärbesiktning av skosulorna.
Man kunde ju ha nåt förbjudet därunder.
Passkontroll och security-check av kropp och bagage.
Förresten fick man inte ha nåt bagage med sig alls.
Vi hade en tygpåse med ansökningshandlingarna. Det var okey.

Sen in på amerikanskt territorium, please follow the yellow arrow to that building.
Femtio personer i ett väntrum, de flesta i tjugo-trettioårsåldern. Jag definitivt äldst.
En kölapp och var god sitt ned och vänta på er tur.
Spännande. Vad händer nu?

Nummer efter nummer ropas upp och folk går fram till luckan.
En vänlig men korrekt dam kollar att den sökande har med sig alla dokument.
Pass,  postkvitto på betald visumansökan, personbevis, arbetstillstånd, foto.
Och ej att förglömma ett rekommenderat och frankerat kuvert i vilket passet skall återsändas.

Många har till vår förvåning förglömt kuvertet eller fotot
eller att alla familjemedlemmar skall ha en kopia av arbetstillståndet.
Slokörade får de lämna ambassaden och försöka fixa det saknade innan kl 11.30!
Annars är det bara att boka en ny intervjutid på nätet nån gång i februari...

Darrande går vi fram till luckan när nr 44 plingar upp på skärmen.
Åsa räcker fram sina dokument. Därefter jag mina.
Snabbt konstaterar den mörkhåriga damen att alla papper tycks vara i ordning.
Viker ihop dem och sätter gummiband omkring
och säger att vi strax kommer att bli uppropade för en intervju.

Vi väntar och väntar och hör och ser hur andra kallas fram till avrättning vid båsen B-F.
Så blir det vår tur.
-Mrs Asa Shoberg - and hennes man! To B!
Vi bestiger shavotten.

Det enda bödeln vill är att ha våra fingeravtryck.
Först vänstra handens fingrar, sedan högra, och sist tummarna.
- Det går lättare om du smörjer fingertopparna lite med svett från pannan.
Det är inte svårt. Finns gott om.

Därefter får vi sitta ännu en stund i väntan på Intervjun.
Så detta var inte allt utan bara början.

-Mrs Shoberg and family, please come to E.
Inget bås eller rum, bara en lucka som till vilken bioföreställning som helst.
Och en ljushårig amerikanska som lugnt frågar hustrun
varför hon vill till USA,
hur många församlingsbor hon får i San Francisco,
hur många medlemmar Church of Sweden har
och hur länge man har skickat medarbetare utomlands.

Där kan jag som kyrkohistoriskt påläst flika in: Sedan 1600-talet.
Okey, and what will you do, sir?
Den frågan har jag förberett mig på och svarar stolt leende:
I am a retired pastor and will take care of my wife.
Och med det låter hon sig nöja.

Sedan. Uttalar. Hon. Orden!
De förlösande Orden:
-Your Visa has been approved. You will have it within a week.

Blixt och dunder och fyrverkeri till toner av Händel!
Yesss, we got it!
Vi tumlar ut från USA rakt ut i morgonvimlet vid Berwaldhallen och Sveriges Radio.
Och inser att ingen alls varit det minsta otrevlig eller översittardryg.
Till och med den förut så bestämde svenske dörrvakten vid porten ler vänligt och säger
att ja det är verkligen synd om alla som skall stå därute i kylan.
Särskilt synd om dom som stod där och frös under snöstormarna före jul.

Ute på gatan möter vi en hysteriskt stirrande medmänniska som ser ut att ha sprungit ett marathonlopp för att hinna fixa det där sista innan dörrarna stängs till hennes drömmars land. Hon småspringer uppför backen mot porten med tungan hängande i världens flås.

Men vi glider ned mot busshållplatsen
och känner
att nu
börjar
vi
vara
på väg.

Ny arbetstermin?

Idag är dagen då Sverige har återgått till arbetet inför vårterminen.
Mina facebookkompisar har tävlat om att vara trögast åter i jobbet:
- Hur ska jag kunna komma ihåg mina datakoder? Komma upp i tid? Få energi till knoget?
Och då tänker jag efter lite grann och frågar mig medan jag plockar undan julprydnaderna:
Hur känner du det då, när nu en hel härlig arbetstermin ligger framför,
ja ett helt nytt härligt arbetsår, och du inte får vara med?

Och jag måste svara helt ärligt:
Jag vet inte, för sedan jag pensionerades den första november,
har jag inte haft tid alls att fundera över det.
Jag och hustrun har haft fullt schå med att förbereda oss för vår flytt,
dvs avsluta våra jobb, sälja en bil, sälja radhuset, slänga sånt som inte ska vara kvar.
Tänk att det kan vara så mycket, vi som har flyttat vartannat år i Härnösand...!
Besöka kära barn och barnbarn och även få besök.

Direkt efter flyttbilen kommer en bäbis till andra advent, och jag blir extramorfar i ett huj.
Och julen i stugan, och systrar och svägerska från Amerika
och dotterson från Amerika och pepparsås med hela släkten.
Och nyårsresa med bäbisen till väntande morfar i Luleå,
goda middagar och fikastunder med hustruns syskon,
och så hem igen till fas två.

Dvs på allvar lista allt som måste göras innan vår utresa,
fundera över hur hela kyrkokansliet kan ha stängt så länge.
SKUT- hallåå!
Sitta på kvällarna och ruva över alla emigrationsfrågor.

Vilka mer ska kontaktas, elbolaget, försäkringsbolaget?
Har vi sagt upp tevelicensen,
har vi alla papper i ordning inför visumintervjun?
Vad behöver vi säga till dem som ska sköta stugan?
Var ska vi tvätta kläderna nu? Hugga upp en vak i sjön..?
Och vems soptunna kan vi drabba med våra återstående soppåsar?

Dessutom har en hel del tid ägnats åt att besöka länets sjukvårdsinrättningar.
Lyckligtvis bara som chaufför och extramorfar.
Men jag är imponerad över alla som sliter för vår hälsa och dessutom orkar vara trevliga.

Men åter till frågan om arbetsterminen.
Hur känns det, Jan, att inte få återgå till arbetet?
Svar: Otroligt skönt. Oförskämt skönt.
Kanske ett ämne för ett mer djuplodande blogginlägg.
Men inte ikväll.
Kan bara säga att jag är tacksam över alla dem som håller igång samhället och kyrkan
när jag själv inte är förvärvsarbetande längre.

Under en stjärnklar himmel

Närmare midnatt kommer vi hem till vår stuga i skogen.
Ovanför Wiks torpet lyser himlen starkt av stjärnor.
Det var länge sedan.
Orion, Tvillingarna, Kusken och Oxen,
kring vars horn planeten Saturnus rör sig.

Vi stannar upp och känner på ordet Mäktigt.
Säger till varann att för ett år sedan precis ikväll hade vi sorg,
sedan Åsas mamma hade dött.
Men att vi idag också får fira femtonårig bröllopsdag.
Mäktigt det med.

Vinterresa

Har idag kört ett spädbarn vid namn Simon
från hans första besök hos morfar i Luleå
till hans hem i Härnösand.

Gissa om det har känts stort.