Hej igen

Ja nu är det fredag igen, en vecka senare.
Jag har varit tyst under veckan.
Har känt att jag liksom inte har något att säga mänskligheten.

Har varit fullt sysselsatt med små nära ting, av föga intresse för världen.
Spelat till sångstund med ett tiotal barnfamiljer i Santa Cruz.
Därefter kört bil ned till Los Angeles och passat Åsas barnbarn under några dagar.

Idag har vi lett småbarnssång här på sjömanskyrkan i San Francisco.
Jätteroligt verkligen, men lika urkramande för mig som konvalescent.
Men jag är så otroligt tacksam över mina egna framsteg.
Att jag nu orkar och får vara med och möta varje ny dag
och de människor som Gud sänder i min väg.

"Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig. Och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack gode Fader för mycket mer än jag kan nämna och säga.

Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like.
Och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike."

Psalmboken, nr 210

En välsignad fredag

Dagen började med en underbar papayahalva innan morgonkaffet. Ute såg det lite kallt och dimmigt ut efter den strålande värme som glatt oss ett par veckor. Nåja, 17 grader är ju mer än vad man ser ut att ha hemma i Härnösand. Efter frukost gick hustrun till kyrkan.
Själv hade jag hoppats på ett spännande telefonsamtal om SF-församlingens historia. Har ju åtagit mig att forska lite kring det. Men min telefonintervju fick skjutas upp, och i stället satte jag mig och skrev ned en del fakta som jag kommit över i ärendet.

Sen var det dags för dagens promenad. Jag är nu så pass återställd att jag inte alls behöver oroa mig för mina promenader. Stegade backen upp till sjömanskyrkan och tackade Gud för känslan i bröstet. Visst blev jag andfådd, men vem blir inte det i denna backe. Men inget av vårens konditionstäppa, pust och stön och långa återhämtning när jag äntligen kommit upp. Jag konstaterar att mina extraslangar runt hjärtat tydligen fungerar som dom ska, Gud vare tack. Efter en kopp kaffe och en norsk våffla med hustrun fortsatte jag min promenad en timme och gick igenom Fort Mason som är en gammal och numera nedlagd militär befästning på klipporna ut mot Golden Gate-sundet. Fortfarande står ett par kanoner där och låtsas vara farliga. Problemet med detta fort och andra befästningar längs Nordamerikas västkust var väl snarast att de inte behövdes, för det kom aldrig några fiender över Stilla havet. Men överallt på området fanns skyltar och beskrivningar med gamla foton över hur det en gång såg ut. Sånt gillar jag. Till sist hittade jag en lång vindlande och brant trappa ned från klippan till hamnen. Väl nere kunde jag njuta av folkvimlet kring stranden och därifrån gå de två kvarteren upp till vårt hus.

Hemma blev det en tallrik yoghurt och en stunds ryggläge. Middagsvilan har nu blivit en viktig del av min dag. Jag får genast nya krafter om jag får blunda den där halvtimmen.
Med vilostunden i ryggen orkade jag mycket väl med aftonens stadstur. Vi åkte in till centrum och shoppade lite, men det var nog sista gången jag gjorde det en fredag eftermiddag. För där var otroligt med folk. Bussarna såg ut som om dom skulle spricka, folk tog sig ombord med hjälp av skohorn närmast. Samtidigt älskar jag det här vimlet av olika människor. Här är mängder av asiater. Jag tror inte det är fel att säga att kineserna helt dominerar stadsbilden i den här norra delen av staden. Men finns alla sorter, här syns rika och fattiga, här ryms limousiner och uteliggare. Och ingen ände ser man på affärsgatorna.

Och nu är det kväll. Vi har ätit rester av gårdagens kycklinggryta och förbereder oss inför morgondagens "missionsresa". Vi ska köra ned till Santa Cruz för att sjunga med barnfamiljerna där. Det ser jag fram emot väldigt mycket. Resan tar cirka två timmar, en timme längs motorvägen söderut, sedan längs en vindlande väg över bergskedjan och ned till Santa Cruz-bukten.
Tänk att jag får vara med om allt det här!

Två resultat

Ja, nu vet vi det. Vår kyrka får en ny ärkebiskop till sommaren,
och världsekonomin består ännu några månader.
Här i USA har paniken inte känts särskilt stor. Det har varit business as usual, utom förstås för de massor som har en statlig anställning och nu blir utan lön för den tid staten har stått stilla. Man varit cool och hoppats på en sista minutenlösning, att parterna till slut skulle ta sitt förnuft tillfånga och börja förhandla på riktigt. När nu den akuta krisen är löst skakar folk mest på huvudet och håller republikanerna, erkannerligen Teaparty-rörelsen ansvarig för att det gick så långt som det gick. Närmare en världsvid ekonomisk infarkt har man väl aldrig varit.
President Obama och demokraterna går stärkta ur striden. Här är folk nöjda med att han inte vek sig och började förhandla bort vårdprogrammet som ju blivit så populärt, att man knappt kan administrera den efterlängtade reformen.
Nu får vi se vad som kommer i januari. Krisen är inte över än, men Amerika kan nu fira Thanksgiving och jul i väntan på domen.

Hemma i Sverige har vi alltså fått ett valresultat. Det bli Antje Jackelén som tar över som primus inter pares efter biskop Anders i juni. Hur har det landat hemma i Svedala och kyrkan kan jag undra. Skriv gärna och berätta. Vore roligt att höra mer.

Habemus mamam

Så är då ärkebiskopsvalet gjort. Svenska kyrkan får i Antje Jackelén sin nya ärkebiskop när Anders Wejryd om åtta månader går i pension.

Skönt att det är över nu. Kyrkliga val tenderar att locka fram så mycket troll ur vrårna.
När jag var stiftsadjunkt och bl.a. höll i de internationella relationerna i mitt stift, kunde vårt afrikanska vänstift avböja besök från Sverige under ett valår. För då grälar bara prästerna med varandra, menade man.

Jag har under året följt en facebookgrupp kring ÄB-valet, där man har kunnat argumentera och bryta sina åsikter mot andras. Det har oftast varit en frustrerande läsning av missförstånd, ovilja att ta in varandra, hårda domar och eskatologiska hotbilder. Hårklyverier och emellanåt helt obegripliga inlägg. Om jag hade varit röstberättigad i valet, hade jag inte fått någon vägledning alls av denna grupp. Och ändå är jag glad att jag hittade den. Det finns inte så många sätt att hålla sig nära den kyrkliga debatten när man sitter på andra sidan jordklotet.
Nu när det hela är avgjort gjuts genast olja på vågorna. Välsignelser sprids över biskop Antje och alla skall försöka bli vänner igen. Valresultatet var hur tydligt som helst, en storseger för henne, eller skall vi säga för kyrkan, som klart sa ifrån vem man ville se som sin näste andlige företrädare. Hur det än är så har ju ärkebiskopsstolen ett stort symbolvärde, och äntligen kan det väl sägas att den så kallade kvinnoprästfrågan nu har fått sin kanske viktigaste markering sitt slutliga avgörande, då en kvinna för första gången blir Svenska kyrkans ärkebiskop.

Antje Jackelén motsvarar mina personliga önskemål och förhoppningar på en ÄB.
Jag skulle ha röstat på henne. Jag tror hon blir en bra efterträdare till ÄB Anders.

Men nog måste det vara ett problem att det dröjer till i juni nästa år innan hon tar över ämbetet. Jag minns hur det blev i mitt gamla hemstift vid det senaste biskopsvalet. Så fort valresultatet stod klart, slutade det ringa i den sittande biskopens telefon, och slut var det på inbokningar och nya möten. Jag var biskopens adjunkt då och märkte tydligt hur fokus omedelbart flyttades över på den som skulle komma efter. Rent mänskligt känns det nog bättre att välja, utse och installera på en och samma gång. Som när man väljer påve. Då den nye påven träder ut på balkongen föregås han av utropet Habemus papam, Vi har en påve! Och det är han från första stund, inte om åtta månader.
Å andra sidan kan de här åtta månaderna innebära att stridstupparna får en behövlig tid att lugna ner sig och verkligen på allvar börja välsigna vår kyrka och hennes ledarskap. Kanske vi med våra förböner kan vara med och göra den här tiden fram till 15 juni nästa år till en nyttig ställtid för vår kyrka.
Gud välsigne henne.

Ärkebiskopsvalet

I morgon tisdag kommer en ny ärkebiskop att väljas för Svenska kyrkan.
Biskop Antje i Lund ser på förhand ut att vara storfavorit.
Samtidigt verkar rädslan vara stor därhemma över att just hon skall bli vår nya ÄB.
Hon anses ha svävat på målet när det gäller Jesu särställning gentemot Muhammed.
Jag vet inte, är lite långt ifrån de inre kyrkliga bataljerna för närvarande.
Men en stilla undran: Är hon mer luddig än biskop KG var då han blev ÄB?
Handlade det ändå relativt stora förtroendet för honom om att han var en man?
Ställs det andra krav på en kvinnlig ärkebiskopskandidat än på en manlig?
Man kan ju undra.

Biskopshögtid i San Francisco

Vi har storfrämmande.
Biskopen för utlandskyrkan är här,
min gamle studentkamrat Sven-Bernhard Fast.
Som jag redan skrivit insatte han förra helgen vår nye kyrkoherde Staffan Eklund i sin tjänst,
och denna helg gästar de båda San Francisco.

Gårdagen blev fullmatad.
Först deltog biskopen i småbarnssången, den andra för terminen, då föräldrar kommer långväga ifrån för att delta. Igår kom tio föräldrar med minst ett barn var, däribland två nya familjer, så det blev ett härligt myller på kuddarna i kyrkan. Vi sjunger ju rätt mycket samma sånger gång från gång, och det är skoj att se igenkännandets glädje hos barnen. När Åsa tar fram sina hemliga lådor och täckta korgar, vet barnen precis vad de innehåller, men det är lika spännande varje gång det avslöjas. Nu hade vi lagt in ett par nya sånger som vi tror ska passa dem bra.
En liten andakt ingick förstås i halvtimmen, med tänt dopljus och Gud som haver. Dagen till ära fick biskopen sista ordet och välsignade Guds lilla barnaskara. Efter det ville alla barnen vara med om att släcka dopljuset. Ja dom är härliga, dom små.

Efter sångstunden var jag själv så trött att jag gick hem och sov en timme, medan biskopen fikade med familjerna och sedan hade en träff med sin diakon tillsammans med norske sjömansprästen. Staffan hade ett vigselsamtal med ett brudpar, och därefter, när jag hade kvicknat till, satte vi oss i SKUT-bilen,  Åsa lilla Nissan Micra, och körde över GG-bron upp till den lilla staden Tiburon och dess lutherska kyrka. Där infann sig kyrkorådets ledamöter med respektive och deltog i en informations- och samtalsstund kring utlandskyrkans uppdrag och våra mål för verksamheten här. Dagen avslutades med en gemensam middag nere på en yachtklubb nere i hamnen.
En lång och innehållsrik dag således.
Jag hade inte svårt för att somna på kvällen om man säger så.

Los Altos och Los Angeles

Nu har vi varit på turné.
I lördags körde vi en timme söderut till Los Altos och en helt ny begivenhet.
Den svenska församlingen i San Francisco försöker utvidga verksamheten i syfte att nå dem som bor i Southern Bay- och Silicon Valley-området. Och nu var det dags för en nystart av en Sång- och dramagrupp inför julen. Lite nervösa var diakonen och hennes medhjälpare, att ingen skulle dyka upp. Men det kom både barn och föräldrar, och av deras reaktioner att döma, blev samlingen mycket lyckad. Jag skulle tro att fler kommer att dyka upp nästa gång, för nu skulle de hem och berätta för sina vänner om det hela.

Uppmuntrade av detta körde hustrun och jag till flygplatsen SFO och tog ett flyg ned till Los Angeles. Där stundade nämligen en stor högtid. Den nye svenske kyrkoherden för Los Angeles och San Francisco skulle insättas i sin tjänst av Svenska kyrkan i utlandets biskop. Vi togs emot på flygplatsen LAX av assistenten/kantorn Bittan Sixtensson och logerades hemma hos kyrkoherden Staffan Eklund och hans fru Maja och deras dotter Sara. Där hade Maja förberett världens biskops- och personalmiddag.

Söndagen grydde med otrolig värme, det blev säkert över trettio grader under dagen.
I norska sjömanskyrkan i San Pedro som också är hemvist för svenska församlingen, samlades en stor skara från allehanda tungomål och folk, mest svenskar och svenskättlingar förstås. Biskop Sven-Bernhard Fast i Visby stift installerade vår nye kyrkoherde och välsignade honom i hans kommande tjänst. Kyrkokören under Bittans ledning bidrog med flera härliga sånger och även den norska sjömansprästen deltog liksom förstås svenska kyrkorådets ordförande Maj-Lis Aasa.
Att också diakonen i San Francisco var ombedd delta aktivt i gudstjänsten kändes helt rätt om jag får uttala mig helt objektivt. Den arme prästen skall ju räcka till för samtliga svenskar i hela Kalifornien, så det är bra att det får synas att han inte är ensam om att bära oket. Tur att den lilla personalgruppen i detta jättepastorat, präst, diakon och assistent/kantor och alla ideella, stöttade av sin biskop har en stor Gud att räkna med. Om detta vittnade sjömanskyrkans altartavla som är en replik på altartavlan i Linköpings domkyrka. Den uppståndne och levande Jesus Kristus träder fram ur en mandala och möter de sina med utsträckta händer.

Efter mottagningsgudstjänsten bytte vi fokus och följde med en familj hem. Och inte vilken familj som helst. Vi fick glädjen att sova över två nätter hos Åsas son med familj som för en vecka sedan flyttade från New York till Los Angeles.

Och nu är vi alltså hemma igen. Jag har orkat bara bra men har sett till att få mina vilostunder mellan varven.
Jag kan bara tacka min Skapare för en glädje- och innehållsrik helg.
En särskild krydda (jag måste bara få säga det) gav mig den inledande flygstarten från SFO i lördags. Då startade ett annat plan på startbanan till höger om vår och gjorde det precis samtidigt som vår pilot drog på full gas. Jag kunde sitta och se det andra planet accelerera, lyfta, stiga och till sist tippa åt styrbord bort ur min åsyn medan vi styrde åt babord.
Vilken treat!

Lite gnäll

Hemma i Sverige verkar folk vara upptagna av två saker, eller tre, iaf enligt Facebook.
Trattkantareller, ärkebiskopar och höst- och egobilder.
Man plockar trattisar till tusen och suckar över att det blir så mycket jobb med dem.
Som om man måste plocka svamp.
Själv har jag aldrig ens sett en trattkantarell, och livet har ändå varit meningsfullt...

Det andra gruppen diskuterar det kommande ärkebiskopsvalet och den hearing som har gjorts med de aktuella kandidaterna. Här får jag känslan av att man till varje pris vill komma fram till att alla kandidater har fel och man själv har rätt i alla aktuella frågor.
Ett sätt att hävda och lansera sig själv alltså.

Och den tredje gruppen lägger ut förföriska bilder på hösten och sig själva.
Förgänglig fägring typ. Förgätmigej!
Men varför lägger kyrkans folk ut bilder på sig själva bara och inte på församlingsarbetet eller annat som tyder på vår grundläggande uppgift som kyrka?

Sign. Gnällspik.

Söndag på Hyde Street

Idag besteg jag Hyde Street-backen för tredje dagen i rad.
Och jag märker faktiskt en skillnad mot för förut. Gruvar mig inte för backen längre.
Blir inte så flåsig även om pulsen visst stiger, blir inte så omåttligt svettig som tidigare.

Jag öppnade kyrkdörren och steg in med min tacksamhet för att delta i den norska gudstjänsten. Det var så kärt att komma tillbaka. Folk kom fram och kramade om och var så glada att se oss igen. Och sedan började gudstjenesten. Seriös, lugn och människonära som alltid när norske sjömansprästen Hans-Jörgen Svartvasmo leder. Jag blev så välsignad.

Men sedan blev jag trött, mycket trött. Orkade knappt med kirkekaffet och alla fina mennesker. Och ändå hade jag slumrat till en stund innan vi gick till kyrkan.
Så är det, så dubbelt, både uppmuntrande framgång och ingen kraft alls.
Hem till sängen, och där sov jag en stund till faktiskt.
Ja jag vet att vi också är i en besvärlig tidsomställning ännu.

Sedan när jag hade kvicknat till igen, gick vi ner till turiststråket kring Fisherman's Wharf och beskådade folkvimlet och satte oss i solskenet en stund på en trottoarrestaurang.
Då log livet igen.
Men nu ikväll längtar jag bara till sängen igen.

Jag ska nog inte gå uppför kirkebakken i morgon
utan ta det lugnt och vänta in kropp och själ lite i stället.

Soluppgång över San Francisco

Jag vaknar kl 6 och, natten är över för min del.
Smyger upp i mörkret och letar rätt på glasögonen och morgonrocken.
Häller upp ett glas juice, tänder en lampa över matbordet och tar fram ett korsord.

Utanför det breda österfönstret ligger vår lilla trädgård i dunkel.
Stadens ljus gör att det inte är alldeles mörkt där ute.
Och där borta mot den mörka horisonten lyser lamporna från Bay Bridge.

Jag tar mig an morgonens korsord.
Har laddat upp med en hel packe korsordstidningar hemma i Sverige,
så att jag ska klara vintern.

Sakta börjar det synas och höras att det är morgon.
Kabelvagnen börjar skramla uppför vår gata
och pendlarbåtarna börjar pendla pendlare till och från stan.

Jag förvånas över att det är mörkt så länge.
Men vid halv sju börjar en rodnad sprida sig över horisonten.
Den blir mer och mer djupröd och himlen därovan mörkblå.

Efter några nappatag med korsordet tittar jag upp igen.
Nu är syns regnbågens alla färger på himlen.
Men mest gult.

Och närmare sju börjar skogskanten glöda.
Det ljusnar mer och mer.
En lyxkryssare smyger sakta in i hamnen för att inte störa skådespelet.

Så med ens börjar skogen brinna.
Och upp stiger tusengradiga lågor i form av ett gult klot.
Soluppgången sker snabbt, på en minut bara.

När hela solskivan är uppe kan jag inte titta längre.
Ser på klockan i stället,
den visar 7.07

och en ny dag slår upp portarna.

America's Cup

Nu är hustrun och jag framme i San Francisco och hemma. Ja det kändes faktiskt som att komma hem hemma när vi igår kväll kunde stiga in till vår lilla lägenhet på 2632 Hyde Street. Men visst var jag också mör av resan även om den gick bra. Försäkringsbolaget hade kostat på oss Business Class så jag kunde ligga mest hela resan. Men när vi kom fram hade vi varit på resa i tjugotvå timmar. Under taxifärden in till San Francisco såg jag affischer om America's Cup och konstaterade att vi hade missat hela grejen. Det stod ju att båtracet skulle sluta 21/9.

Men tänk att dom sparade sista racet tills jag var åter i stan. Idag avgjordes alltså den stolta segelbåtstävlingen mellan USA och utmanarbåten från Nya Zeeland. Här pratar vi 40 meter höga katamaraner som flyger fram i 90 km/tim, fast det heter nåt annat på sjöspråk. Så jag kunde sitta på altanen och se Amerikas båt Oracle forsa fram till segern omgiven av hundratals småbåtar som stod guppande på rad vid sidan av banan.
Så nu är det fest i stan. Segern var ju inte given. Oracle hade jobbat upp sig från ett underläge på 1-8 till 8-8, och nu avgjordes det hela till amerikanernas favör. Bra kämpat. Fast nog hade jag hellre sett den svenska utmanarbåten Artemis i finalen.

Sommaren 2013

Det är sista kvällen på länge i Ytterskog.
I morgon sover vi i stan för att på tisdag morgon anträda resan västerut.
Känns bra. Det är verkligen dags nu.

Men nog blev sverigesemestern helt annorlunda än våra drömmar.
Vi har egentligen ingen känsla av att ha fått någon rekreation.
Och detta fastän jag inte har gjort annat än vilat under de gångna veckorna.

I morgon är det sex veckor sedan min bypass-operation.
Då kan jag lägga stödvästen från Karolinska åt sidan.
Den har hittills suttit på dag som natt.

Då känns det som om första perioden av min konvalescens är avverkad.
Fortfarande måste jag ta det mycket försiktigt med allt vad jag gör.
Inte lyfta tungt eller vrida och bända på överkroppen.

Men jag får så smått börja köra bil igen och utföra enklare sysslor
som att gå och handla.
Men om kroppen säger ifrån så är det bara att lyda.

Det är jobbigt det här att jag ännu inte kan lita på min kropp.
Som idag på morgonen. Jag bar lätta kassar två vändor till bilen.
Sen satt jag där med dubbelslag och lätt obehag medan hustrun körde oss in till kyrkan.

Högmässan blev vår sista i Sverige på länge.
Domkyrkokören sjöng vackra anglikanska hymner
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten avtackades.

Och Jesus var där och ingav hopp i mitt inre.
Dagens ämne talade också starkt.
Det gäller att vara rik inför Gud, för allt jordiskt måste vi en dag lämna.

Själv stod jag för 1½ månad sedan helt ovetande på gravens kant.
Jag hade faktiskt kunnat stupa vilken dag som helst och dö.
Dock, Gud ville annorlunda och sparade mig ett tag till.

För detta är jag enormt tacksam,
liksom för en hustru som hela tiden hjälpt mig igenom.
Plus att jag den gångna veckan har fått mitt sjätte barnbarn.

Nu ställer jag om siktet mot framtiden.
Kanske lite ödmjukare inför livet och människorna omkring mig.
Fortfarande trött och lite undrande.

Men jag lever.

Startutrop

Idag flyger tranorna över byn.
Trumpetar och förkunnar
att det är dags att samlas i utrikeshallen.

Lisa för själen

Jag återkommer alltid till den.
Fångas åter och åter av den och tas med på dess resa.
Fascineras av värmen, varsamheten och vikten av budskapet vilket det nu är.
Känslan av ett fungerande förhållande mellan två parter.
Ge och ta, låta den andre få plats,
komma och gå, visa ömhet och omsorg
och skapa något riktigt vackert tillsammans,
något riktigt meningsfullt.

Vad jag menar?
Bachs dubbelkonsert för två violiner i d-moll, den andra satsen i lugn och trygg F-dur.

Höstrusk

Medan skyfallen i veckan har smattrat över Mittnorrland,
har jag legat tre dagar på sjukhus.
Det föranleddes av några blinkande varningslampor i mina provsvar i måndags.
Två steg framåt och ett steg bakåt brukar man ju säga.

Idag blev jag äntligen utskriven.
Fick helt och fullt klartecken för återresa till Kalifornien till veckan.
Otroligt skönt.

Och här ute i Ytterskog hälsade bäcken med ett mäktigt brus.
Vi har faktiskt en fors här och inte bara en bäck.
Denna vecka har visat med bestämdhet
att sommaren är över, att det är höst nu
och dags för de sista flyttfåglarna att lyfta vingen.

Kyrkovalet

För första gången sedan min myndighetsdag har jag inte deltagit i kyrkovalet. Känns konstigt måste jag säga. Men så går det då man inte är kyrkoskriven i riket. Så om ni undrar hur valet kunde gå som det gick så har ni förklaringen här. Jag fick inte vara med och vrida utgången rätt. Valutgången beror således på mig. Nu vet ni det.

Skönt att det är över, så att Facebook kan återhämta sig. Där har ju alla hetsat varandra att gå och rösta, det har inte funnits några andra ämnen värda mediet verkar det som.

I Härnösand minskade valdeltagandet något till skillnad från stiftet i övrigt. Tror jag det. POSK som vid förra valet gjorde succé med sitt opolitiska alternativ, kastade denna gång in handduken och deltog överhuvudtaget inte. Det tycker jag och säkert många med mig var minst sagt märkligt. Även om man troligen var tvungen välja en ny profilfigur för nomineringsgruppen, hade man tillräckligt många spännande namn som kunde ha fortsatt kampen för en mer opolitisk beslutsoranisation i kyrkan. Nu blev det närmast tvärtom. S och C var de enda nomineringsgrupperna i församlingen, så vart skulle då alla besvikna poskare lägga sina röster? Vilken tur att även S och C har vettiga människor som dessutom är beredda att ta ansvar för sin kyrka och församling.
Kanske lika bra att valet inte blev aktuellt för min del.

11:e september

Det blev en lite väl maxad dag igår. Maxad på tankar och intryck.
Vissa dagar har oddsen emot sig. Det var ju elfte september och tankarna gick till terrorattentatet i New York för tolv år sedan. Det var också tio år sedan utrikesminister Anna Lindh dog efter knivattacken på NK i Stockholm. Och det var fyrtio år sedan militärkuppen i Chile med all död och statsterror den förde med sig.
Puh. Vad gör man av en sån där dag som kryper under skinnet på en?
Ser på minnesprogram, ber för och tänker på alla oskyldiga offer och deras familjer förstås.
Däremellan försöker jag skaka av mig bilderna. Det händer ju annat också.

Tänker på goda och glada saker,
att jag faktiskt nu blir bättre och bättre efter min hjärtoperation,
och att jag går här och väntar på att bli morfar igen.
Härligt var det också att få inleda dagen med att gå i morgonmässan i domkyrkan.
Biskop Tuulikki ledde den och predikade så bra.
Och utanför kyrkan sken den numer riksbekanta regnbågstrappan
och talade om förståelse och förlåtelse, om plats för olikheter,
och om Guds löfte till Noa: Jag skall aldrig mer fördärva marken för människans skull.

Men nog är jag glad att det är den 12:e idag.
Och att solen ännu en dag skiner över vår lilla plats på jorden.

Morgon

Östersolen stiger upp och färglägger skogen.
Älgjägarna sitter redan på sina pass.
Mig väcker mitt hjärta med bultande slag.

Jag har sovit länge nog, vad gör det att klockan bara är sex.
En ny dag tar sin början, andra söndagen i september.
Hemma i San Francisco blir det svensk gudstjänst.
Men vi är inte där.

Ett par veckor till får jag ge mig till tåls och kämpa på för att bli flygfärdig.
Har gjort min morgongymnastik, tagit mina tabletter och bubblat i vattenflaskan.
Kaffet är kokat och inväntar vår frukost.

Lite senare ska vi plocka upp syster yster och åka upp till Viksjö på gudstjänst,
där Härnösands landsförsamlingar samlas till Gränslös mässa
som avslutning av helgens prostvisitation.

Morgonen rullar igång dagen så sakteliga.
Och jag får vara med.

Obama

Sommarvärmen dröjer sig envist kvar i veckan.
Synd bara att jag inte riktigt orkar njuta av den.
Men jag ska inte klaga, inte alls.
Tar mina myrsteg framåt, såren läker och jag orkar promenera lite.

Idag har Air Force One lyft från Sverige mot St Petersburg.
Naturligtvis var det roligt att president Obama kom till vårt land.
Men det kändes helt sjukt overkligt att han med sitt tungt beväpnade entourage
faktiskt belägrade och behärskade vår huvudstad under ett helt dygn.
Till och med en utryckande ambulans fick vänta medan presidentbilarna susade förbi.

Vad säger man?
Hoppas att det inte blir någon vana,
kanske.

Good luck i Ryssland! Där behövs du bättre just nu, tror jag.

Läget andra september

Nu har jag mått bättre i två dagar, kunde gå i kyrkan igår t.o.m.
Enormt skönt, hoppas det fortsätter.

Har varit så pass alert att jag hunnit bli orolig för vad USA ska ta sig till i Syrien.
I stället för att åka till Sverige nu skulle president Obama ha behövt all tid tillsammans med Rysslands ledare för att prata sig samman. Men i stället tackade han nej till Putin för en viss Snowdens skull och kommer hit. I brist på bröd får man ta limpa.

Jag noterar också att det blir alltmer hysteriskt på Facebook kring kyrkovalet om två helger. Folk pläderar för sig och sina olika nomineringsgrupper så jag blir rent trött av det. Men jag håller med dem alla i ett: Gå och rösta så att röstdeltagandet hålls uppe och därmed något slags demokratisk representativitet.

I morgon är det tisdag, och veckan skall visst bli varm.
Skönt för oss som missade hela augusti.
Mindre skönt för mina älgjaktsvänner och deras hundar. Men lycka till!