Man trivs där man behövs. Det är alla ideella entusiasters valspråk. Så ock mitt.
Nu är det inte alltid jag vill behövas, det ska villigt erkännas. Det ska vara måtta med allt.
Ibland är det skönt att efter fyrtio år som präst och femtio som engagerad inom kyrkan inte behöva känna något ansvar alls utan kunna njuta av pensionärens frihet att själv kunna välja.
Men den här helgen har jag verkligen känt mig behövd som frivilligmedarbetare och det har varit roligt. Igår var det lördag. Hustrun och jag körde på morgonen en timme söderut till Los Altos Lutheran Church och två timmars glad sång- och dramaövning med en härlig liten grupp av föräldrar och barn. De ska spela ett julspel nästa söndag kl 16 då församlingen välkomnar svenskarna i Southern Bay till Jul i kyrkan. En pojke som ville vara herde, kom stolt in bärande på världens största herdestav, en riktig stör faktiskt. De klädde ut sig i julkrubbekläder som vi fått låna i en annan kyrka. Och papporna var inte sena att skruda sig till vise män. Med mycket fniss och lite stram högtid agerade gruppen, för att med vår diakon som berättare försöka visa på julens heliga händelser. Själv satt jag vid pianot och ledde sånger och psalmer till spelet. Om en vecka vet vi hur det hela avlöpte. Skoj var det och helt urpumpande.
Efter hemkomst och en välgörande tupplur för min del bar det så av upp till Tiburons lutherska kyrka, där ett svenskt par firade guldbröllopsdag och hade bett oss att hålla en liten andakt så att de fick förnya sina äktenskapslöften. Så då fick jag vara präst en stund. En sådan välsignelseakt är tämligen vanlig här i Amerika, själv hade jag aldrig varit med om det. Men det var så fint, och efteråt bjöds hela gänget på middag i en hamnrestarurang i Sausalito.
Idag söndag, tredje advent hade vi i lugn och ro tänkt gå i kyrkan på den norska gudstjänsten kl 11. Men kl 9 ringde den norske sjömansprästen och hade blivit sjuk, så han undrade om vi kunde rycka ut och ta det hela åt honom. Vi klädde oss i ämbetskläder och gick upp till honom och fick våra instruktioner. Sedan vidtog en spännande gudstjeneste på svensknorska. Till all lycka hade han skrivit en god och tydlig predikan som jag kunde läsa upp för församlingen.
Efter gudstjänsten gick jag hem för min dagliga tupplur. Och stärkt av den återvände jag sedan till norska sjömanskyrkan. Där höll svenska församlingen tillsammans med kvinnoföreningen SWEA i afton en julvesper. I praktiken var det en psalmgudstjänst, där man sjöng julens psalmer. Vår svenska diakon ledde gudstjänsten och jag stod för musiken. Spelade både på orgeln och den nya flygeln. Och tänk att även det gick så bra. Jag kände nog Pappas ande nära mig där jag satt på orgelpallen med Det är en ros utsprungen på notstället. För att inte tala om J G Walthers lilla koralbearbetning Meinen Jesus lass ich nicht. Den spelade Pappa första gången jag hörde den.
Nu har jag kommit hem igen och ska börja med middagsförberedelserna. Efter denna härliga tredje adventhelg tror jag vi är värda en god middag. Jag har förberett rotsaker för ugnen och en köttbit för grillen. Och en svampsås ska vi väl också få till på nåt sätt medan diakonen min plockar och diskar undan uppe i kyrkan.
Man trivs där man behövs.
Det är något stort i att göra en ideell insats, att på sin fria tid få vara med om att göra något för andra, tillsammans med andra.
16 december 2013
13 december 2013
Lucia
Det är kväll. Klockan är kvart i tio, kvällsandaktstid Vid dagens slut.
Efter en fullmatad dag ämnar jag strax krypa till kojs, men mina tankar går hem till Sverige.
Inte så konstigt eller hur? Det är ju Lucia hemma nu.
Tusentals lucior håller som bäst på att förbereda sina särkar och lampor för årets luciatåg.
SvT sänder strax live från någon kyrka. Något som vi alltid brukat titta på.
Det är inte utan att jag längtar hem lite så här års.
Sen vet jag att där hemma är det storm nu, om inte orkan. 40 m/sek på Högakustenbron enligt en facebookvän. Då misstänker jag att mina granar vid sommarstugan sitter löst rotade just nu... Måtte de stå pall.
Det känns konstigt att vara så långt borta, både från det ena och det andra.
Dagen gav i alla fall mig och hustrun en "julfröjders aning", då vi vid lunchtid bevistade en lunch på tjugofjärde våningen downtown. Där bjöd SACC, Swedish American Chamber of Commerce på jullunch. Förutom mingel med allsköns svenskar kring ett uppdukat svenskt julbord bjöd tillställningen på årets luciatåg. Fånig som jag är och sentimental i överkant, blev jag lite rörd över Sancta Lucia, fastän the setting was so completly different.
Jag sjöng objudd och oblyg understämman till alla sångerna.
Utom! Jingle bells...
Någon heder har man väl ändå..!
Efter en fullmatad dag ämnar jag strax krypa till kojs, men mina tankar går hem till Sverige.
Inte så konstigt eller hur? Det är ju Lucia hemma nu.
Tusentals lucior håller som bäst på att förbereda sina särkar och lampor för årets luciatåg.
SvT sänder strax live från någon kyrka. Något som vi alltid brukat titta på.
Det är inte utan att jag längtar hem lite så här års.
Sen vet jag att där hemma är det storm nu, om inte orkan. 40 m/sek på Högakustenbron enligt en facebookvän. Då misstänker jag att mina granar vid sommarstugan sitter löst rotade just nu... Måtte de stå pall.
Det känns konstigt att vara så långt borta, både från det ena och det andra.
Dagen gav i alla fall mig och hustrun en "julfröjders aning", då vi vid lunchtid bevistade en lunch på tjugofjärde våningen downtown. Där bjöd SACC, Swedish American Chamber of Commerce på jullunch. Förutom mingel med allsköns svenskar kring ett uppdukat svenskt julbord bjöd tillställningen på årets luciatåg. Fånig som jag är och sentimental i överkant, blev jag lite rörd över Sancta Lucia, fastän the setting was so completly different.
Jag sjöng objudd och oblyg understämman till alla sångerna.
Utom! Jingle bells...
Någon heder har man väl ändå..!
11 december 2013
Morgonstund
Det är morgon i San Francisco.
Jag sätter på Händels Messias,
tar min kaffekopp och sjunker ned i fåtöljen.
Hustrun har gått upp till kyrkan
och dagen börjar sakta rulla igång.
Ute är det tio grader och en blek sol lyser över vattnen.
Vi ägnade gårdagen åt att köpa julpynt på Nordic House och IKEA.
Nu har vi varma röda färger i vårt hem precis som det ska vara.
Huset fylls av en varm känsla.
Trivsel.
Jag sätter på Händels Messias,
tar min kaffekopp och sjunker ned i fåtöljen.
Hustrun har gått upp till kyrkan
och dagen börjar sakta rulla igång.
Ute är det tio grader och en blek sol lyser över vattnen.
Vi ägnade gårdagen åt att köpa julpynt på Nordic House och IKEA.
Nu har vi varma röda färger i vårt hem precis som det ska vara.
Huset fylls av en varm känsla.
Trivsel.
08 december 2013
Nelson Mandela
Om Nelson Mandela hade varit katolik, hade han nog redan stått på listan med dem som borde bli saligförklarade. I sinom tid hade han kanske t.o.m. blivit helgonförklarad.
Nu var han inte katolik så det blir inget av det där. Kanske lika bra det.
Men ett helgon var han i mina ögon. En stor människa, en ikon genom vilken Gud visade sin goda styrka för världen. Nelson Mandela fick oss att tro på Jesu budskap, att man kan löna ont med gott, att man kan älska sina fiender och be för dem som förföljer en. Vara villig till försoning med sin motpart, vara störst genom att vara allas tjänare osv osv.
Så mycket av Jesu Kristi sinnelag manifesterade sig i denne man och hans livsgärning, att han om någon hade förtjänat att kallas helgon. Så många människor kan vittna om välsignade möten med Mandela, hur han såg den lilla enskilda människan och visade henne värdighet. Så mycket av tro, hopp och kärlek, av starkt men ödmjukt ledarskap han visade. Han fick ett plågat och kuvat folk att stolt resa sig upp. Jag glömmer aldrig min första resa till Sydafrika 2004. Det året firade nationen 10 år av demokrati. När planet landade, sa flygvärdinnan: "Ladies and gentlemen, we proudly welcome you to South Africa!" Och när hemresan skulle börja, var där med en ungdomskör ombord som skulle till Europa på en körtävling. När flygplanet hade kommit upp i flyghöjd, äskade kaptenen tystnad och välkomnade den stora kören att sjunga för oss andra Sydafrikas nationalsång Nkosi sikel' iAfrica. Jag rös!
Mandelas tal är redan berömda. Utifrån hans tal och handlingar och möten med människor kommer helgonlegender att bildas. Hans ande var så stark som rådgivare, att världens ledare ständigt stod i kontakt med honom när han väl hade blivit en fri man. Mandela var en ledare som Gud placerade där han bäst behövdes och i precis rätt tid. Och han axlade den manteln, förstod att historien var honom given, att utan honom skulle Sydafrika kanske ha närmat sig ett fruktansvärt raskrig. Tack vare hans ledarskap, så envist präglat av tro på samtal och försoning, slapp Sydafrika detta förödande inbördeskrig. Och tack vare att han hade förstånd att inse när han skulle avgå, behövde inte Sydafrika gå Zimbabwes väg.
Mandela visste sin tid. Jag log när jag efter hans avgång som landets president hörde honom säga i ett TV-reportage: "To the leaders of the world I want to say: Don't call me anymore. I will call you." Dvs. Sköt er nu, annars ringer jag.
Han visste sitt värde och sin betydelse. Att hans ord gjorde skillnad. Men, Nelson Mandela ville inte bli helgonförklarad eller beundrad eller till varje pris hålla sig kvar vid makten. Jag tror han helt enkelt ville bara göra det Gud hade kallat honom till. Och på grund av att han var trogen sin kallelse och visade världen på möjligheten av ett lågmält men samtidigt kraftfullt ledarskap, kan jag idag med hans bröder och systrar i Sydafrika känna en enorm stolthet över att vara människa, en människa som har fått leva samtidigt med Nelson Mandela.
Nu var han inte katolik så det blir inget av det där. Kanske lika bra det.
Men ett helgon var han i mina ögon. En stor människa, en ikon genom vilken Gud visade sin goda styrka för världen. Nelson Mandela fick oss att tro på Jesu budskap, att man kan löna ont med gott, att man kan älska sina fiender och be för dem som förföljer en. Vara villig till försoning med sin motpart, vara störst genom att vara allas tjänare osv osv.
Så mycket av Jesu Kristi sinnelag manifesterade sig i denne man och hans livsgärning, att han om någon hade förtjänat att kallas helgon. Så många människor kan vittna om välsignade möten med Mandela, hur han såg den lilla enskilda människan och visade henne värdighet. Så mycket av tro, hopp och kärlek, av starkt men ödmjukt ledarskap han visade. Han fick ett plågat och kuvat folk att stolt resa sig upp. Jag glömmer aldrig min första resa till Sydafrika 2004. Det året firade nationen 10 år av demokrati. När planet landade, sa flygvärdinnan: "Ladies and gentlemen, we proudly welcome you to South Africa!" Och när hemresan skulle börja, var där med en ungdomskör ombord som skulle till Europa på en körtävling. När flygplanet hade kommit upp i flyghöjd, äskade kaptenen tystnad och välkomnade den stora kören att sjunga för oss andra Sydafrikas nationalsång Nkosi sikel' iAfrica. Jag rös!
Mandelas tal är redan berömda. Utifrån hans tal och handlingar och möten med människor kommer helgonlegender att bildas. Hans ande var så stark som rådgivare, att världens ledare ständigt stod i kontakt med honom när han väl hade blivit en fri man. Mandela var en ledare som Gud placerade där han bäst behövdes och i precis rätt tid. Och han axlade den manteln, förstod att historien var honom given, att utan honom skulle Sydafrika kanske ha närmat sig ett fruktansvärt raskrig. Tack vare hans ledarskap, så envist präglat av tro på samtal och försoning, slapp Sydafrika detta förödande inbördeskrig. Och tack vare att han hade förstånd att inse när han skulle avgå, behövde inte Sydafrika gå Zimbabwes väg.
Mandela visste sin tid. Jag log när jag efter hans avgång som landets president hörde honom säga i ett TV-reportage: "To the leaders of the world I want to say: Don't call me anymore. I will call you." Dvs. Sköt er nu, annars ringer jag.
Han visste sitt värde och sin betydelse. Att hans ord gjorde skillnad. Men, Nelson Mandela ville inte bli helgonförklarad eller beundrad eller till varje pris hålla sig kvar vid makten. Jag tror han helt enkelt ville bara göra det Gud hade kallat honom till. Och på grund av att han var trogen sin kallelse och visade världen på möjligheten av ett lågmält men samtidigt kraftfullt ledarskap, kan jag idag med hans bröder och systrar i Sydafrika känna en enorm stolthet över att vara människa, en människa som har fått leva samtidigt med Nelson Mandela.
04 december 2013
Spela orgel...
Idag blev jag sur,
så sur att fula ord bubblade upp inom mig,
och det i Guds hus.
Jag satt och övade orgel, och det är egentligen en rolig sysselsättning.
Men inte idag. Idag blev det bara fel.
Alltså: Sitta där på orgelpallen med min kantorsexamen rodnande i bakfickan och märka att jag har tappat allt och måste börja stava på pedalspelet från ruta ett. Idag var det julpsalmer som gällde. Jag håller nämligen på att spela igenom koralboken, liksom jag gjorde för för tjugofem år sedan. Med den skillnaden att då lärde jag mig nåt, och sedan satt det där.
Nu gäller det att försöka behålla så mycket som möjligt av det jag en gång lärt mig, och förhindra att det lilla som finns kvar rinner mellan fingrarna. Och det går fortare att tappa de gamla förmågorna tycker jag. Det tar längre tid att vinna mark, lära in nytt och behålla det kvar. Om det alls går.
Visst, jag fattar att det beror på åldern och bristande rutin. Men idag var det mycket som irriterade. Jag hade inte riktiga spelskor, för dom har försvunnit nånstans i USA. Jag försökte alltså spela i strumplästen i stället för i skor breda som surfbrädor. Men hur jag än gjorde, så trampade jag för det mesta på två pedaler samtidigt.
Vidare har pedalerna solfjädersform och sitter inte parallellt med klaviaturen i övrigt som hemma i Sverige. Därmed vet jag redan få förhand att jag kommer att trampa fel ungefär varannan ton. Och hur kul är det?
Och sen har jag vänsterhanden som en joker i leken. Den vill locka pedalen åt fel håll, och pedalen vill locka med sig vänsterhanden. Men de ska nu en gång spela olika stämmor. Helt olika. Det är nämligen så med koralspel, att pedalen ska spela basstämman och vänsterhanden tenoren, medan alt och sopran sköts av högerhanden. Så i varje förgjordade psalm i koralboken ska den högra handen inte veta vad den vänstra gör, och de två händerna inte veta vad de två fötterna gör...
Det där fixar inte jag idag. Med sammanbitna tänder och fula ord i mun tänker jag tillbaka på det gyllene året 1990, då det sjöng om mitt orgelspel i Umeå. Jag fick faktiskt Ba i liturgiskt orgelspel, och det är faktiskt Icke utan beröm godkänd.
Idag har jag långt, mycket långt kvar till ens ett examensförsök.
Och - för att fortsätta att klaga. Varför måste notstället sitta så högt upp på en orgel? Jag får ju böja på nacken som om noterna satt i taket, särskilt om jag har mina progressiva glasögon på mig. Och det har jag. Med de terminalglasögon som jag fick utav jobbet ser jag bara lite tydligare, men då ska man komma ihåg att ta dem med också.
Sammantaget, det är skitkul att spela orgel när allt flyter och fru Musica tar hand om framförandet.
Men det är ack så sällan. Idag definitivt inte.
Men jag har gett mig den på att träna tills jag inte behöver skämmas längre.
Grr...
så sur att fula ord bubblade upp inom mig,
och det i Guds hus.
Jag satt och övade orgel, och det är egentligen en rolig sysselsättning.
Men inte idag. Idag blev det bara fel.
Alltså: Sitta där på orgelpallen med min kantorsexamen rodnande i bakfickan och märka att jag har tappat allt och måste börja stava på pedalspelet från ruta ett. Idag var det julpsalmer som gällde. Jag håller nämligen på att spela igenom koralboken, liksom jag gjorde för för tjugofem år sedan. Med den skillnaden att då lärde jag mig nåt, och sedan satt det där.
Nu gäller det att försöka behålla så mycket som möjligt av det jag en gång lärt mig, och förhindra att det lilla som finns kvar rinner mellan fingrarna. Och det går fortare att tappa de gamla förmågorna tycker jag. Det tar längre tid att vinna mark, lära in nytt och behålla det kvar. Om det alls går.
Visst, jag fattar att det beror på åldern och bristande rutin. Men idag var det mycket som irriterade. Jag hade inte riktiga spelskor, för dom har försvunnit nånstans i USA. Jag försökte alltså spela i strumplästen i stället för i skor breda som surfbrädor. Men hur jag än gjorde, så trampade jag för det mesta på två pedaler samtidigt.
Vidare har pedalerna solfjädersform och sitter inte parallellt med klaviaturen i övrigt som hemma i Sverige. Därmed vet jag redan få förhand att jag kommer att trampa fel ungefär varannan ton. Och hur kul är det?
Och sen har jag vänsterhanden som en joker i leken. Den vill locka pedalen åt fel håll, och pedalen vill locka med sig vänsterhanden. Men de ska nu en gång spela olika stämmor. Helt olika. Det är nämligen så med koralspel, att pedalen ska spela basstämman och vänsterhanden tenoren, medan alt och sopran sköts av högerhanden. Så i varje förgjordade psalm i koralboken ska den högra handen inte veta vad den vänstra gör, och de två händerna inte veta vad de två fötterna gör...
Det där fixar inte jag idag. Med sammanbitna tänder och fula ord i mun tänker jag tillbaka på det gyllene året 1990, då det sjöng om mitt orgelspel i Umeå. Jag fick faktiskt Ba i liturgiskt orgelspel, och det är faktiskt Icke utan beröm godkänd.
Idag har jag långt, mycket långt kvar till ens ett examensförsök.
Och - för att fortsätta att klaga. Varför måste notstället sitta så högt upp på en orgel? Jag får ju böja på nacken som om noterna satt i taket, särskilt om jag har mina progressiva glasögon på mig. Och det har jag. Med de terminalglasögon som jag fick utav jobbet ser jag bara lite tydligare, men då ska man komma ihåg att ta dem med också.
Sammantaget, det är skitkul att spela orgel när allt flyter och fru Musica tar hand om framförandet.
Men det är ack så sällan. Idag definitivt inte.
Men jag har gett mig den på att träna tills jag inte behöver skämmas längre.
Grr...
02 december 2013
Första advent?
Jaha - ? Så känns det efter denna mycket annorlunda Första advent.
Snön och adventsstämningen har helt lyst med sin frånvaro.
Jag har ägnat dagen åt att vila ut efter gårdagens sjuttiomila bilkörning.
Har inte ens varit i kyrkan, och när hände det en första advent? Svenska kyrkan hade ingen gudstjänst alls idag. Så valet var ganska enkelt. Ligga länge och vänta in själen. Ägnade förmiddagen åt min bok, Wilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, en gammal uppsprättad bok från 1952 som jag hittat i bokhyllan här. Den är ingen rolig läsning direkt, men ett angeläget historiskt dokument skrivet av en stor berättare.
I eftermiddags tog jag mig samman och letade fram en jullåda som förra diakonen lämnat efter sig. Den var inte alltför upphetsande. Men jag hittade i lådan en sjulampors elljusstake som jag satte upp. Samt röda små koppar för värmeljus. Och det var den adventspyntningen, det. Ute var det femton plusgrader och jag tänkte att: 1:a december..?
Till slut satte jag mig och lyssnade på dagens radiogudstjänst från Ålidhemskyrkan i Umeå.
Jag inser att det är advent hemma nu, att en massa fint har ägt rum hemma i Svedala förutom en storm som dragit över landet, att Lilla juloratoriet har framförts i Uppsala domkyrka, att Luleå kammarkör har sjungit Messias. Men mer än så har jag inte orkat bry mig.
Jo jag var och köpte svensk glögg och Nyåkers pepparkakor som mötte hustrun när hon kom hem från dagens Luciaövning i kyrkan. Det var riktigt gott och mycket adventiskt.
Snön och adventsstämningen har helt lyst med sin frånvaro.
Jag har ägnat dagen åt att vila ut efter gårdagens sjuttiomila bilkörning.
Har inte ens varit i kyrkan, och när hände det en första advent? Svenska kyrkan hade ingen gudstjänst alls idag. Så valet var ganska enkelt. Ligga länge och vänta in själen. Ägnade förmiddagen åt min bok, Wilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, en gammal uppsprättad bok från 1952 som jag hittat i bokhyllan här. Den är ingen rolig läsning direkt, men ett angeläget historiskt dokument skrivet av en stor berättare.
I eftermiddags tog jag mig samman och letade fram en jullåda som förra diakonen lämnat efter sig. Den var inte alltför upphetsande. Men jag hittade i lådan en sjulampors elljusstake som jag satte upp. Samt röda små koppar för värmeljus. Och det var den adventspyntningen, det. Ute var det femton plusgrader och jag tänkte att: 1:a december..?
Till slut satte jag mig och lyssnade på dagens radiogudstjänst från Ålidhemskyrkan i Umeå.
Jag inser att det är advent hemma nu, att en massa fint har ägt rum hemma i Svedala förutom en storm som dragit över landet, att Lilla juloratoriet har framförts i Uppsala domkyrka, att Luleå kammarkör har sjungit Messias. Men mer än så har jag inte orkat bry mig.
Jo jag var och köpte svensk glögg och Nyåkers pepparkakor som mötte hustrun när hon kom hem från dagens Luciaövning i kyrkan. Det var riktigt gott och mycket adventiskt.
01 december 2013
Highway 5
- Nej, ta 101:an, den är mycket vackrare.
Det rådet fick vi inför vår resa till Los Angeles förra gången.
Vi tog mycket riktigt Highway 101 , och ja, den var vacker. Helt okey.
Men också stökig på något sätt. En massa stadsbebyggelse och trafik om jag nu minns rätt.
Den här gången valde vi att köra 5:an i stället. Den går parallellt med 101:an, fast nordost om den. Sträckan mellan San Francisco och Los Angeles präglas av bördiga dalgångar och torra bergsryggar. De två vägarna sträcker ut i sydost - nordvästlig riktning längs varsin dalgång. Highway 101 drar ett streck längs Salinasdalen, som Steinbeck beskrivit i Öster om Eden. Den kommer i söder ut vid havet strax innan S:ta Monica. Sen är det idel stadsbebyggelse de sista två timmarna ned till LA. Highway 5 löper längs St Juaquindalen ovanför Salinas.
- Nej, ta inte 5:an! Den är såå tråkig.
Nähä. Bara därför tar vi 5:an den här gången, både ner och upp.
Och den är toppen. Sådetså.
Vi åker från LA i gryningen. Om vi kommer iväg tidigt är chansen större att slippa helgtrafiken. Det har ju varit Thanksgiving och alla miljoner amerikaner ska ju hem igen, om inte förr så i morgon söndag. Rakt norrut bär färden längs flerfiliga motorvägar. Efter en halvtimme bär det uppför mil efter mil. Vår lilla Nissan Vectra skriker allt vad den kan för att hålla farten i de branta motluten. Men det är spännande och vackert. Under några kilometer i det värsta motlutet korsar körbanorna t.o.m. varandra. Skyltar uppmanar oss som kör norrut att slå av AC:n för att inte hetköra motorn i uppförslutet. Motorvägen slingrar sig som en trög orm längs dalgångarna upp mot bergen, och snart är vi uppe vid vattendelaren. En skylt meddelar att vi befinner oss på 4100 feet över havet, ca 1400 m. Idag ser jag ingen snö på topparna, men då vi körde ner låg det snö över bergen där. Sen bär det utför tills vi landar på en platå som varar i fem timmar. Och en raksträcka som också den varar i fem timmar. Spikrakt åt nordväst. Det kan tyckas långtråkigt och trist, det är väl därför vi blev avrådda från att köra Highway 5. Men det är en spännande färd. I förväg trodde jag att 5:an skulle bjuda på ett öde stäpplandskap. Men icke. Det är ju här den ligger. Fruktträdgården!
Mil efter mil kantas vår väg av fruktodlingar. Allt från vindruvor till apelsiner. I prydliga och snörräta rader står där fruktträd så långt ögat kan nå och förser därifrån Kalifornien med vitaminer. Den ena odlingen avlöser den andra och däremellan flyger en och annan småstad förbi.
Men innan dess ska man förbi ett elände utan all like. Någon påminde mig på Facebook att hålla för näsan längs Highway 5, och nu förstår jag vad som avses. Helt plötsligt, efter mil efter mil av ingenting, kommer man till en jättelik inhängnad med tusen sinom tusen kossor, troligen ditfraktade inför sin egen avlivning. Och Där Luktar Kurt! Något alldeles hemskt. Inte nog med att man måste se de tusentals djuren trampa lera och damm. Luften, för att inte säga atmosfären är fylld av dödsdoft så att man baxnar. Eller vaknar om man till äventyrs håller på att nicka till. Två sådana kreaturs-Auschwitz passerar man innan Fruktträdgården.
Först Inferno, sedan Paradiso. Trafiken flyter som en bred orm från infernot in i paradiset.
Mandariner, apelsiner, citroner och vinrankor kantar vår färd. Här är det tvåfilig motorväg som gäller. Ganska tät trafik får jag säga. För det mesta ligger jag i omkörningsfilen. Men här bryr man sig inte om höger eller vänster utan kör om både till höger och till vänster. Så det gäller att se upp, både till höger och vänster. För fort går det, för det mesta kring 70 miles/hour, vad det nu blir med europeiska mått mätt. Fullt tillräckligt för mig i alla fall.
Efter fem timmar i denna ström av bilar från söder mot nordväst tar vi av från vägen mot Sacramento västerut ut mot kusten och San Francisco. Sista timmen är lätt som en plätt, känns nästan löjligt enkel. Man flyger förbi Livermore's kullar och trafiken tätnar in mot Oakland. Där besinnar sig bilisterna, ty där stundar Bron. Med ytterligt allvar och i högst tjugofem kilometers fart passerar man Gränsen Till Bron, där ett litet "pip" förkunnar att du är godkänd för överfart, samt sex dollar fattigare. Sedan glider du över the Bay Bridge lugnt och värdigt i bredd med fyra andra filer proppfulla med resenärer som alla önskar komma fram innan trafiken korkar igen fullständigt, eller innan jordbävningen slår till eller innan första advent inträffar.
Trött men lycklig hittar jag till slut och för ovanlighetens skull en parkeringsruta alldeles utanför vårt hus på Hyde Street. Och därmed slutar denna reklamfilm för Highway 5.
Och Första advent kan slå upp sina portar.
Det rådet fick vi inför vår resa till Los Angeles förra gången.
Vi tog mycket riktigt Highway 101 , och ja, den var vacker. Helt okey.
Men också stökig på något sätt. En massa stadsbebyggelse och trafik om jag nu minns rätt.
Den här gången valde vi att köra 5:an i stället. Den går parallellt med 101:an, fast nordost om den. Sträckan mellan San Francisco och Los Angeles präglas av bördiga dalgångar och torra bergsryggar. De två vägarna sträcker ut i sydost - nordvästlig riktning längs varsin dalgång. Highway 101 drar ett streck längs Salinasdalen, som Steinbeck beskrivit i Öster om Eden. Den kommer i söder ut vid havet strax innan S:ta Monica. Sen är det idel stadsbebyggelse de sista två timmarna ned till LA. Highway 5 löper längs St Juaquindalen ovanför Salinas.
- Nej, ta inte 5:an! Den är såå tråkig.
Nähä. Bara därför tar vi 5:an den här gången, både ner och upp.
Och den är toppen. Sådetså.
Vi åker från LA i gryningen. Om vi kommer iväg tidigt är chansen större att slippa helgtrafiken. Det har ju varit Thanksgiving och alla miljoner amerikaner ska ju hem igen, om inte förr så i morgon söndag. Rakt norrut bär färden längs flerfiliga motorvägar. Efter en halvtimme bär det uppför mil efter mil. Vår lilla Nissan Vectra skriker allt vad den kan för att hålla farten i de branta motluten. Men det är spännande och vackert. Under några kilometer i det värsta motlutet korsar körbanorna t.o.m. varandra. Skyltar uppmanar oss som kör norrut att slå av AC:n för att inte hetköra motorn i uppförslutet. Motorvägen slingrar sig som en trög orm längs dalgångarna upp mot bergen, och snart är vi uppe vid vattendelaren. En skylt meddelar att vi befinner oss på 4100 feet över havet, ca 1400 m. Idag ser jag ingen snö på topparna, men då vi körde ner låg det snö över bergen där. Sen bär det utför tills vi landar på en platå som varar i fem timmar. Och en raksträcka som också den varar i fem timmar. Spikrakt åt nordväst. Det kan tyckas långtråkigt och trist, det är väl därför vi blev avrådda från att köra Highway 5. Men det är en spännande färd. I förväg trodde jag att 5:an skulle bjuda på ett öde stäpplandskap. Men icke. Det är ju här den ligger. Fruktträdgården!
Mil efter mil kantas vår väg av fruktodlingar. Allt från vindruvor till apelsiner. I prydliga och snörräta rader står där fruktträd så långt ögat kan nå och förser därifrån Kalifornien med vitaminer. Den ena odlingen avlöser den andra och däremellan flyger en och annan småstad förbi.
Men innan dess ska man förbi ett elände utan all like. Någon påminde mig på Facebook att hålla för näsan längs Highway 5, och nu förstår jag vad som avses. Helt plötsligt, efter mil efter mil av ingenting, kommer man till en jättelik inhängnad med tusen sinom tusen kossor, troligen ditfraktade inför sin egen avlivning. Och Där Luktar Kurt! Något alldeles hemskt. Inte nog med att man måste se de tusentals djuren trampa lera och damm. Luften, för att inte säga atmosfären är fylld av dödsdoft så att man baxnar. Eller vaknar om man till äventyrs håller på att nicka till. Två sådana kreaturs-Auschwitz passerar man innan Fruktträdgården.
Först Inferno, sedan Paradiso. Trafiken flyter som en bred orm från infernot in i paradiset.
Mandariner, apelsiner, citroner och vinrankor kantar vår färd. Här är det tvåfilig motorväg som gäller. Ganska tät trafik får jag säga. För det mesta ligger jag i omkörningsfilen. Men här bryr man sig inte om höger eller vänster utan kör om både till höger och till vänster. Så det gäller att se upp, både till höger och vänster. För fort går det, för det mesta kring 70 miles/hour, vad det nu blir med europeiska mått mätt. Fullt tillräckligt för mig i alla fall.
Efter fem timmar i denna ström av bilar från söder mot nordväst tar vi av från vägen mot Sacramento västerut ut mot kusten och San Francisco. Sista timmen är lätt som en plätt, känns nästan löjligt enkel. Man flyger förbi Livermore's kullar och trafiken tätnar in mot Oakland. Där besinnar sig bilisterna, ty där stundar Bron. Med ytterligt allvar och i högst tjugofem kilometers fart passerar man Gränsen Till Bron, där ett litet "pip" förkunnar att du är godkänd för överfart, samt sex dollar fattigare. Sedan glider du över the Bay Bridge lugnt och värdigt i bredd med fyra andra filer proppfulla med resenärer som alla önskar komma fram innan trafiken korkar igen fullständigt, eller innan jordbävningen slår till eller innan första advent inträffar.
Trött men lycklig hittar jag till slut och för ovanlighetens skull en parkeringsruta alldeles utanför vårt hus på Hyde Street. Och därmed slutar denna reklamfilm för Highway 5.
Och Första advent kan slå upp sina portar.
29 november 2013
Thanksgiving
Nu har jag för första gången firat Thanksgiving. Tidigare hade jag bara hört om dagen. Thanksgiving är en nationell helgdag i USA och en mycket speciell sådan. Den är varken politisk eller religiös och kan därför samla hela nationen. Man åker till sina släktingar och träffas för en kväll kring en traditionsrik kalkonmiddag.
Thanksgiving firas enligt vad man säger till minne av de första pilgrimerna, som i tacksamhet för den säkra överfarten delade med sig av sin mat till de indianerna. Hur det nu än är med det (det finns en mörkare version av berättelsen också), så är sista veckan i november en riktig family get-together weekend. Själva Thanksgivingdagen är på torsdag och sedan passar de flesta på att ta ut fredagen som klämdag.
Här i huset kokades, stektes och reddes det hela dagen för att alla rätter skulle vara färdiga till kvällen. Det ringdes runt till släktingar hela dagen. Själv skypade jag med systern som hade åkt upp till Michigan. Sen samlades den del av släkten som finns här inom räckhåll till den gemensamma kalkonen.
När alla är proppmätta inträder så the Turkey coma och man bänkar sig framför TV:n och ser på amrikansk fotboll. Sådan är traditionen, men i en fyrabarnsfamilj handlar det också om andra saker. Där finns inte riktigt tid för någon koma om man säger så.
Skoj är det att få uppleva gamla traditioner i den nya världen.
Thanksgiving firas enligt vad man säger till minne av de första pilgrimerna, som i tacksamhet för den säkra överfarten delade med sig av sin mat till de indianerna. Hur det nu än är med det (det finns en mörkare version av berättelsen också), så är sista veckan i november en riktig family get-together weekend. Själva Thanksgivingdagen är på torsdag och sedan passar de flesta på att ta ut fredagen som klämdag.
Här i huset kokades, stektes och reddes det hela dagen för att alla rätter skulle vara färdiga till kvällen. Det ringdes runt till släktingar hela dagen. Själv skypade jag med systern som hade åkt upp till Michigan. Sen samlades den del av släkten som finns här inom räckhåll till den gemensamma kalkonen.
När alla är proppmätta inträder så the Turkey coma och man bänkar sig framför TV:n och ser på amrikansk fotboll. Sådan är traditionen, men i en fyrabarnsfamilj handlar det också om andra saker. Där finns inte riktigt tid för någon koma om man säger så.
Skoj är det att få uppleva gamla traditioner i den nya världen.
27 november 2013
I änglarnas stad
Idag har jag för första gången kört genom Los Angeles. Hustruns son med familj har ju flyttat dit och bor i Los Feliz, en Hollywoodstadsdel som ligger på en sluttning ovanför megastaden. Därifrån har man en vidunderlig utsikt. Ikväll när jag stod på verandan kunde jag räkna till tio flygplan samtidigt i luften på väg till eller från olika flygplatser. Los Angeles är en jättestad som aldrig verkar ta slut.
Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.
I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.
Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.
Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.
I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.
Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.
25 november 2013
Första advent
Första advent har redan varit.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.
Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.
Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.
Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.
Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.
Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.
Det är nåt särskilt med det också.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.
Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.
Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.
Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.
Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.
Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.
Det är nåt särskilt med det också.
22 november 2013
Novemberstämning
En märklig dag.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.
Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.
Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.
Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.
Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.
Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.
Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.
Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.
Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.
Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.
Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.
19 november 2013
Om stormen kommer
Man kan ju undra:
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.
Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?
Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.
Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.
Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.
Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.
Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.
Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.
Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.
Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.
Där slutar det att storma.
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.
Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?
Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.
Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.
Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.
Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.
Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.
Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.
Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.
Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.
Där slutar det att storma.
18 november 2013
En händelserik helg
Ja, det är ju ingenting ovanligt att en helg blir händelserik,
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.
Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.
Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.
Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.
Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.
Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.
Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.
Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.
Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!
10 november 2013
Lasagne
Det var det första jag tänkte på i morse: Lasagne. Idag ska vi äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.
Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.
Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.
Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.
Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.
Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.
Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.
Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.
Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.
08 november 2013
Tvätta varandras fötter
Har just sett en utsändning från Busan, där Kyrkornas världsråds generalförsamling håller på att närma sig sitt slut. När jag slog på datorn och klickade fram sändningen, höll just en gudstjänst på att avslutas.
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.
Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.
(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.
Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.
(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)
05 november 2013
Kyrkornas världsråd möts
Just nu pågår ett otroligt viktigt möte, Kyrkornas världsråds 10:e generalförsamling. Det är en bred mönstring av jordens kristenhet, låt vara att långt ifrån alla kyrkor och samfund är representerade. Men 345 medlemskyrkor är nu samlade i Busan, Sydkorea för att be och samtala kring bönen "God of life, lead us to justice and peace." Flera tusen delegater är just nu i färd med att staka ut färdriktningen för världens största ekumeniska nätverk.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.
I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.
Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.
I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.
Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.
04 november 2013
Go' söndag!
Så blir jag hälsad, när jag kommer till norska sjömanskyrkan till gudstjänsten.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.
Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.
Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.
Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.
Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.
Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.
Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.
03 november 2013
Exposure
Nog för att jag har hört om det, men jag trodde nog att det var en skröna tills jag såg det.
Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.
Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.
Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän. Castro kändes lite tragiskt faktiskt.
På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron. Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.
På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.
De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.
Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.
Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.
Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän. Castro kändes lite tragiskt faktiskt.
På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron. Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.
På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.
De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.
31 oktober 2013
Både plus och minus
Jodå, gårdagen var okey, kanske till och med bra, fast tekniken fortsatte att spela oss spratt.
För när hustrun gick upp till kyrkan i går morse och i förbifarten tittade till SKUT-bilen som stod parkerad på uppförsbackesidan, upptäckte hon att den hade blivit påbackad och helt intryckt i fronten. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma bilen på 40 psalmböcker som bars uppför slalombacken till psalmboksstället i sjömanskyrkan, och hjälpa diakonen att ringa efter en bärgare och ringa försäkringsbolag och AAA och ordföranden och jag vet inte vem. Jag följde förstås med henne i bärgningsbilen till verkstan där hon fick skriva på papper och ta sig till Hertz och skriva på papper och hämta ut en hyrbil. För hon hade en tid att passa en timme utanför stan i ett hem där en minnesstund skulle hållas efter en avliden.
Det blev alltså en något svettig inledning på dagen, särskilt att kånka psalmböcker och sen skynda hem till en inbokad telefonintervju med en tidigare kyrkorådsordförande, och sen upp till hustru och bilen igen. Jag följde henne runt till alla ställen, och när allt var klart och vi satt i den hyrda Nissan Cube-lådan och redan var sena till minnesstunden, insåg jag att jag skulle missa dagens tupplur. Vi slängde in gitarren i baksätet och gav oss genast ut på snabba fyr- eller femfiliga motorvägar till det viktiga sammanträffandet med den sörjande familjen.
När vi kom hem igen var dagen redan över. Men visst blev den helt okey. Utom för killen som backade sönder vår lilla Nissan Versa med sin stora flak-van eller truck som dom säger här. Han, den olycklige men ärlige, hade dock lämnat en lapp på framrutan med namn och telefonnummer och en förkrossad bön om förlåtelse. När Svenska kyrkans diakon så ringde upp honom, blev han helt tagen av att hon inte ens var arg på honom. Nej, sa hon, det skulle ju kunna ha hänt mig lika väl, så jag förlåter dig visst. Och då genmälde mannen: O så bra, det här ökar säkert min karma... Varpå diakonen kontrade med att önska honom Guds välsignelse. Och själv tänkte jag: Vilken tur att Guds nåd och välsignelse inte följer några karmalagar utan ges till idel syndare.
Men -
Kanske på grund av gårdagen så är jag helt matt och slut idag. Har inte gjort några utryckningar alls utan bara suttit med SF-församlingens historia i ett par timmar samt sovit middag en hel timme. Lagade heller ingen mat, utan vi gick ut och åt sushi till middag. Det har varit skönt och helt nödvändigt med denna dag av återhämtning. Det blev nog lite för mycket för mig igår. Jag har känt mig labil och tårögd av all trötthet. Men kanske också för att det är den 31:a oktober i morgon, dvs mina föräldrars dödsdag. Hur gammal jag än blir, så gör det här månadsskiftet ont, det hjälps inte. Om ett år skall 20-årsdagen högtidlighållas i Roselawn utanför Chicago där flygplanet krossades mot sojabönsfältet. Då måste jag dit.
Jag ska försöka ta till mig min föräldrars godnattpsalm som de sjöng också den sista kvällen hos min syster och hennes familj innan hemresan till Sverige:
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
Men du förbliver den du var, o Herre full av nåd.
Och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.
Trygg i din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr.
Och gladligt skall jag prisa dig när dagen åter gryr.
Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.
För när hustrun gick upp till kyrkan i går morse och i förbifarten tittade till SKUT-bilen som stod parkerad på uppförsbackesidan, upptäckte hon att den hade blivit påbackad och helt intryckt i fronten. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma bilen på 40 psalmböcker som bars uppför slalombacken till psalmboksstället i sjömanskyrkan, och hjälpa diakonen att ringa efter en bärgare och ringa försäkringsbolag och AAA och ordföranden och jag vet inte vem. Jag följde förstås med henne i bärgningsbilen till verkstan där hon fick skriva på papper och ta sig till Hertz och skriva på papper och hämta ut en hyrbil. För hon hade en tid att passa en timme utanför stan i ett hem där en minnesstund skulle hållas efter en avliden.
Det blev alltså en något svettig inledning på dagen, särskilt att kånka psalmböcker och sen skynda hem till en inbokad telefonintervju med en tidigare kyrkorådsordförande, och sen upp till hustru och bilen igen. Jag följde henne runt till alla ställen, och när allt var klart och vi satt i den hyrda Nissan Cube-lådan och redan var sena till minnesstunden, insåg jag att jag skulle missa dagens tupplur. Vi slängde in gitarren i baksätet och gav oss genast ut på snabba fyr- eller femfiliga motorvägar till det viktiga sammanträffandet med den sörjande familjen.
När vi kom hem igen var dagen redan över. Men visst blev den helt okey. Utom för killen som backade sönder vår lilla Nissan Versa med sin stora flak-van eller truck som dom säger här. Han, den olycklige men ärlige, hade dock lämnat en lapp på framrutan med namn och telefonnummer och en förkrossad bön om förlåtelse. När Svenska kyrkans diakon så ringde upp honom, blev han helt tagen av att hon inte ens var arg på honom. Nej, sa hon, det skulle ju kunna ha hänt mig lika väl, så jag förlåter dig visst. Och då genmälde mannen: O så bra, det här ökar säkert min karma... Varpå diakonen kontrade med att önska honom Guds välsignelse. Och själv tänkte jag: Vilken tur att Guds nåd och välsignelse inte följer några karmalagar utan ges till idel syndare.
Men -
Kanske på grund av gårdagen så är jag helt matt och slut idag. Har inte gjort några utryckningar alls utan bara suttit med SF-församlingens historia i ett par timmar samt sovit middag en hel timme. Lagade heller ingen mat, utan vi gick ut och åt sushi till middag. Det har varit skönt och helt nödvändigt med denna dag av återhämtning. Det blev nog lite för mycket för mig igår. Jag har känt mig labil och tårögd av all trötthet. Men kanske också för att det är den 31:a oktober i morgon, dvs mina föräldrars dödsdag. Hur gammal jag än blir, så gör det här månadsskiftet ont, det hjälps inte. Om ett år skall 20-årsdagen högtidlighållas i Roselawn utanför Chicago där flygplanet krossades mot sojabönsfältet. Då måste jag dit.
Jag ska försöka ta till mig min föräldrars godnattpsalm som de sjöng också den sista kvällen hos min syster och hennes familj innan hemresan till Sverige:
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
Men du förbliver den du var, o Herre full av nåd.
Och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.
Trygg i din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr.
Och gladligt skall jag prisa dig när dagen åter gryr.
Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.
29 oktober 2013
Tekniken, den tekniken!
Milda makter vilken dag!
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.
Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.
Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.
Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.
Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.
Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.
Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)