Fem dygn i Härnösand

Jag är tillbaka i cyberrymden!
För att tvaversera Pippi Långstrump: Utan uppkoppling i två dagar, nej fem dygn, försmäktar vi på denna ö. Så har det känts lite grann. Men bara lite. För vi har haft så späckade dagar med barn och barnbarn och stugan och släkt och vänner och bekanta,
att jag mycket väl har klarat av den öde ön.

Ankomsten till Skogen och Stugan var mäktig. Allt var inbäddat i vintersnö, vägen plogad av allas vår Benka, och gångvägen över bäcken uppskottad av kär svåger och syster.
Själva hade vi endast sms:at stugan och slagit på värmen, så det var bara att stiga in i värmen!

Innan dess tumlade vi om två dagar i uppsalafamiljernas hägn, träffade barnbarnen och lyssnade på deras entusiastiska berättelser. Sedan fick vi låna vi en Volvo som var jättebra, (förlåt, Skoda..) och med den körde vi upp till Härnösand och Ytterskog.

Under några dagar där har vi hälsat på folk och umgåtts med barn, barnbarn och syskon och syskonbarnbarn. Och det har varit sååå värmande mitt i kylan. (Som lägst hade vi -18 grader.)

Idag, innan vi styrde kosan söderut, deltog vi med hundratals andra i prästvigningshögmässan i Härnösands domkyrka. Det var hur roligt som helst att se så många kära vänner och bekanta, trycka glada händer och krama leende ansikten. Vi missade lika många som vi mötte, jag vet det. Många såg jag som jag sedan aldrig kom att hälsa på. Men vad gör det? I kyrkan hade vi ju delat fridshälsningen med våra bänkgrannar. Den hälsningen nådde säkert till alla dem jag inte hann hälsa på personligen plus alla som inte kunde komma till kyrkan idag.

Sju präster vigdes till tjänst av biskop Tuulikki. Redan i somras sa en av dem, Cecilia, att vi var välkomna till hennes vigning. Men då kändes det omöjligt. Nu drev oss vår längtan efter barnbarnen till att boka en flygresa som gjorde det möjligt för oss att bevista hennes prästvigning.
Biskopen höll en jättebra predikan, och tillsammans med många andra lade hon så händerna på de sju och sände dem åstad till olika församlingar i det stora stiftet. Vi sjöng Med Gud och hans vänskap och sändes iväg allihop med Guds välsignelse, somliga till ny tjänst, andra till sitt vardagliga liv, och vi till vårt liv och uppdrag i Svenska kyrkans tjänst i San Francisco.
Tidszoner och kontinenter knöts ihop.
Jesus sände ut sina lärjungar.
Och jag fick ännu vara med.

I Sverige

Sitter på tåget från Göteborg mot Stockholm och Uppsala.
Det är vintervitt ute och snön yr i snålblåsten.
Jag har inte sett den svenska solen ännu.
Den har väl gått i ide som björnen.

Oerhört tacksam för de första sverigedagarna.
Har bekantat mig med yngsta barnbarnet och lekt med hans storebror.
Har byggt legoflygplan och kört cable car med en annan ljuv treåring i släkten.

Nu stundar nya möten.
Man kanske skulle slumra en stund först...

Kufunga safari

I Tanzania hade man ett bra uttryck för att packa och ställa allt i ordning inför en resa.
Kufunga safari betyder ordagrant att stänga resan, alltså knyta ihop packningen och ställa in sig på avfärd.
Där är vi nu. Tunafunga safari ya kwenda Sweden. Vi packar för att resa till Sverige.
Hustrun har varit ledig idag och vi har knatat runt stan idag för att köpa presenter. Gick genom Little Italy och Chinatown in till centrum. Men det blev buss hem med fylld ryggsäck och ömmande fötter. Nu vidtar själva packningen, skoj.

Vi har sett fram emot det här. Har varit här i San Francisco sedan i september men har hela tiden känt att vi nog vill hem någon gång under vintern. Barnbarnen växer ju så fort och den senaste knodden Ville har vi inte alls sett ännu. Det blir en turné till Kungsbacka, Uppsala, Härnösand, Uppsala. Förutom att krama barnbarn, barn och syskon ska vi kolla hur sommarstugan mår samt bevista prästvigningsmässan i Härnösands domkyrka den 26/1. Sedan är det inte annat än att packa igen och återvända till Amerika: Halafu inabidi kufunga safari tena na kurudi Marekani.
Bra, ni förstod ju!

Vart tog de vise männen vägen..?

Trettondedag jul brukar i min värld vara en av årets största kyrkdagar.
Ända sedan KGF:tiden strålar dagen i ljus.
Under gymnasietiden handlade det om årliga förklaringsberg i Själevads kyrka.

Nu femtio år senare i ett land långt borta är allt helt annorlunda.
Man firar överhuvudtaget inte Epifania,
och om man gör det görs det på en närliggande söndag.

Här i landet är inte Trettondagen någon allmän helgdag som hemma
utan en vanlig arbetsdag.
Och detta trots att Jesusbarnet ligger där och väntar på de vår hyllning.

Idag har jag därför varit i kyrkan och lyssnat på den femte evangelisten.
Under en djupdykning i församlingens historia satte jag på Bachs juloratorium,
bladade i gamla papper medan kantat 4-6 ljöd i bakgrunden.

Det blev min trettondagshelg,
min tillbedjan vid krubban,
min åsyn av Jesusbarnet.

Jag blir alltid så gripen av kantat fyra som handlar om nyårsdagen.
Jesus blir omskuren och namngiven.
Immanuel, o sysses Wort.

Femte: Rabba dammdamm, diggedii damm.
Fest och glädje, för nu nalkas de vise männen.
Men de går vilse och måste fråga sig fram.

Sjätte: Herodes försöker lura de vise männen.
Men han genomskådas, och Guds son överlever.
Den sista körkoralen vet inga gränser i sitt jubel.

Allt detta fick jag mig till livs genom min lilla laptop
som har ett bedrövligt ljud.
Men vad gör det, när innehållet är så underbart.

 Danke!

Söndagsfrid

Den här dagen blev bättre.

Efter kyrkan svidade vi om till privat och gick och strosade nere på Fishermans Wharf.
Det är alltid lika roligt, man ser alltid nåt skoj där, mycket folk och många gatuserveringar, försäljare, konstnärer, jonglörer, gatumusikanter och tiggare. En av tiggarna hade en skylt: No cheat. I need beer. Och en annan, en ung kille satt där och deppade bakom skylten: This sucks. I need bucks.
Men mest gillar jag mannen som jämt sitter gömd bakom en buske på trottoaren. När tjejer närmar sig, rycker han undan busk-ruskan och säger Booo..! Dom hoppar till och skriker, men skrattar sen, för han är fullständigt ofarlig. Och så får han kanske en slant.

Så småningom satte vi oss på en balkong på Pier 39 och beställde en caesarsallad och ett glas rött. Tittade på folk, såg och hörde sjölejonen grymta och trängas en bit bort. Och såg solen försvinna bort mot havet i väster. Allt blev så stilla.
Det var så här vackert - fast ändå mer.

Slöardag

Igår firade hustrun och jag bröllopsdag med att för ovanlighetens skull äta ute på restaurang. Det var gott och trevligt på alla sätt. Men jag måste ha fått i mig något olämpligt, för på hemväg därifrån slog magen till, och jag fick tillbringa resten av kvällen på toaletten. Inte precis vad jag hade planerat.
Idag har jag tagit det mycket lugnt, sovit två gånger under dagen, och magen har lugnat ner sig. Nu är det lördagskväll. Maten har smakat gott och även varit billigare. Vi har sett på Stjärnorna på slottet och nu vankas På spåret. Inte helt fel, en slöardag som denna.

Spela med snöskor

Inte för att jag vill skylla ifrån mig. Men ändå.
Nu har jag haft jullov från orgelpallen, det har gått ett par veckor utan att jag har övat.
Jag älskar våra julpsalmer och skulle så önska att jag kunde spela dem fint.
Men icke. Jag klampar fel med fötterna på minst två ställen per takt.
Och vänster hand har ofta noll koll på vart den är på väg, helt vilse i tenoren.
Min önskade hyllning till barnet i krubban skär sig följaktligen hela tiden.

Tur att barnet tar emot ändå.
Till honom kan jag ju komma som smutsig herde med min skorrande sång
eller som en fullfjättrad organist med guld rökelse och myrra i händerna.

Jag har just kommit från kyrkan och ett tvåtimmars morgonpass på orgeln. Har under den senaste månaden spelat igenom alla advents-, jul- och trettondagspsalmerna. Minst två verser på varje koral. Jag inbillar mig att det är rutin jag behöver så att händer och fötter ska börja känna vart de ska. Men rackarn, det blev min själ med idel plumpar i protokollet. Än lever jag inte upp till mitt Ba i liturgiskt orgelspel. Far from it. Särskilt illa är det med mitt pedalspel. Det känns som om jag spelar med snöskor på fötterna.

Inte för att jag vill skylla ifrån mig. Men nu måste jag bara skaffa mig nya spelskor. Det ska vara ett par nätta skor som varken är breda eller extra långa, och så ska det vara lädersula och inte gummi som suger fast hela tiden. Det får bli dagens projekt.
Mot Union Square!

Nyårsafton

Jag fick leva året ut även detta år.
Men det kunde ha slutat annorlunda.
Sällan har ett år känts så omtumlande som 2013.

I januari flyttade jag från tryggheten i min hemstad Härnösand
till ett nytt liv som pensionär och medföljande make i San Francisco.
Efter fyrtio yrkesverksamma år som präst började nu något helt nytt.

Och som jag har trivts med det nya!
Att själv få bestämma över mitt liv och inte styras av ett arbete.
Att få upptäcka denna spännande stad i min egen takt.
Att få ägna tid åt piano- och orgelspel, ja även lite cello faktiskt.
Att helt få ta ansvar för hem och matlagning,
och att få vara ideellt engagerad i min kyrka.

Våren gick fort och avslutades med en dopturné bland de senaste bäbisarna i släkten.
Men när de fyra barnen var döpta, slog livet till med ett bestämt slag.
I augusti blev jag snabbinlagd för en bypass-operation.
Hade ingen aning om hur sjuk jag var.
Men genom närståendes klarsyn kom jag mig till en doktor.
Hade lika gärna kunnat sluta raklång över mina brädhögar i stugan.
Men nu blev det operation i stället för en hjärtinfarkt.

Och Gud var god.
Tre kärl fick nya slangar och sen var det till att kämpa sig upp ur sängen.
Jobbigt var det förvisso, men mest jobbigt för min familj.
Men i stället för död blev det liv, ja till och med ett barnbarn till i september.

Och efter en extra månad i Sverige kunde hustrun och jag återvända till Kalifornien.
Hon kunde återuppta sitt arbete, och församlingen här kunde andas ut.
Och jag märkte snart att San Franciscos backar inte avskräckte som förut.
Krafterna återvände och livet fortsatte.

Nu är det bara några timmar kvar av år 2013.
Ett omtumlande år är till ända.

Jag vill tacka!

Jul – Xmas - Navidad

Vi har firat julen med släktingarna i LA.

I dagarna tre. Och det har varit en resa genom tre länder.

Julaftonen avhölls i Sverige med sill och skinka och prinskorv och revbensspjäll.

Juldagen i USA firades med massor av julklappar som Santa hade levererat.

Och idag, Annandag Jul firades familjens ettåring med lunch på en mexikansk restaurang.

En riktig rundresa.

Men varje dag har jag satt mig vid pianot och spelat Nu tändas tusen juleljus.

Jul i LA

Än så länge inget juldagsljus, bara mörker över den stora staden,

hundar som skäller i den ljumma natten, och flygplan som landar över oss.

Änglarnas stad.

Nära Betlehem. Eller..?

Julens budskap: Gud blir människa.

Även i Los Angeles ?

Den misslyckade skådespelaren,

som dränker sina sorger i baren?

Den tilltänkte wannabe-kändisen

som aldrig kom till Beverley Hills?

Den gamle filmjobbaren

som fick sparken från Universal?

Det folk som vandrar i mörkret

skall se ett stort ljus.

Och barnbarnen läggs till sängs.
Och tomten smyger in.

Jul i kyrkan

Jul i kyrkan - så kallades Svenska kyrkans gudstjänst/julfest idag i Los Altos.
Det var en chansning. Hela hösten hade varit en chansning,en satsning på att utvidga verksamheten till dem som bor i South Bay area, alltså söder om själva San Francisco, i det som kallas Silicon Valley-området.

Inför dagen hade vi redan i oktober inbjudit familjerna i området till en Sång och drama-grupp med uppgift att öva in ett enkelt julspel. Så under hösten hade hustrun och jag flera gånger kört ned till Los Altos Lutheran Church, där Svenska kyrkan hyr in sig ibland, och tränat med barnen och deras föräldrar.

Redan från första början kände vi det. Glädjen, intensiteten, den helhjärtade satsningen från både föräldrar och barn. De ställde upp med stor glädje och förväntan. Och vi gav järnet. Åsa ledde övningarna och jag spelade till julspelets sånger. Och under pausen serverade vi saft/kaffe och pratade med föräldrarna, medan barnen härjade i klätterställningarna utanför.

Idag gällde det. Med fullastad småbil körde vi en timme söderut längs vindlande motorvägar, förbi Palo Alto och Stanford till den lilla staden Los Altos och deras underbara lutherska kyrka, som är hur praktiskt som helst för våra behov. Skulle det bli nåt, skulle folk komma? Det här var ju en helt ny satsning och man vet aldrig hur den slår. Vad jag förstod av min lätt nervösa diakon, så hade typ tre barn förhandsanmälts till dagen. Tomten ville ju gärna veta hur många godispåsar han skulle ta med sig...
Ja då blir det ju inte mässfall i alla fall, sa jag när vi svängde in på kyrkans parkeringsplats.

In bars så nybakade rågbröd, skinka, lax, saffransbullar.
In bars rekvisita till vise män, herdar och änglar.
Och in bars kaffe, saft, sångblad och koralböcker, ljus i mängder, samt Jesusbarnet och stjärnan från Betlehem icke att förglömma. De lokalt engagerade församlingsmedlemmarna mötte upp och bar in innanmätet i vår bil samt ställde allt i ordning för en riktig svensk julfest.

En av de engagerade barnfamiljerna hade haft ett bryderi under hösten. De skulle få barn i november och skulle kanske inte kunna satsa så helt på julspelet. Men vi skämtade och sade att då blir det ju inga problem med Jesusbarnet i alla fall... De fortsatte att komma på träningarna, men en lördag var inte mamman med, för familjen hade fått en liten flicka! De två storasyskonen och deras pappa kom däremot plikttroget till övningen. För storebror och storasyster skulle ju vara Josef och Maria.

Idag uppfördes så julspelet. Och många kom. Drygt sjuttio personer, unga och gamla.
Sjuttio pers! Vi trodde inte våra ögon. Här gällde det att breda några extra skinkmackor och koka extra kannor kyrkkaffe...

Vår diakon inledde med att påannonsera psalm 122, Dagen är kommen. Vi sjöng, och sedan bad hon en bön för vår samling och för barnens jul. Sedan välkomnades barnen fram. Där kom Josef och Maria i tidstypiska kläder, och dom hade en så lång väg att gå, och hur skulle Maria orka, för hon hade ju en bäbis i sin mage och skulle snart föda sitt barn. Och så kom dom till Betlehem, och där fick dom inte plats i hotellen. De blev bestämt nekade i dörr efter dörr, för där var så mycket folk. Men till slut lät en hotellägare dem krypa in i ett stall bland djuren. Och där - där föddes Jesus. Och änglarna sjöng Ära vare Gud i höjden. Ära vare Gud! Och visst vill ni alla vara med och sjunga med änglarna: Ära vare Gud i höjden...

Så kom några herdar dit som hade hört änglasången, och då sjöng dom med alla kyrkbesökarna Stilla natt, heliga natt. Medan den sången sjöngs, släppte så två av mammorna ett draperi, och då såg vi Betlehems stall. Och där satt Josef och Maria med den lille Jesus i famnen. Och det hela såg så levande ut. Inför julspelet hade vår diakon lånat ut en älsklingsdocka som skulle få agera Jesusbarn. Men - bäst Maria satt där och pysslade om sin lille son, så var det som om han rörde på en arm - och sen ett ben. Det såg så levande ut att man kunde tro att... Men käre värld, han rör sig ju! Jesusbarnet är ju ett levande barn!

Under spelets gång hade nämligen familjen, Josefs och Marias föräldrar smusslat dit sitt nyfödda barn, en liten underskön varelse vid namn Ellen, och nu var det Ellen som agerade Jesusbarn, och alls inte någon plastdocka!  Ett sus gick genom salen och .med ens så kändes det så nära, att Gud hade blivit människa, en människa precis som vi.

Långt borta i ett annat land såg några visa män en stjärna tändas på himlen som visade att ett kungabarn hade fötts nånstans, och de gav sig ut för att söka barnet. De vise männen, dvs de yrkesarbetande papporna i Silicon Valley, började då gå för att leta rätt på barnet. De gick en stor sväng runt i kyrkan innan de fann stallet där Jesusbarnet låg. Vi hann sjunga Gläns över sjö och strand innan de var framme. Men så kom de rätt, och de bugade sig och frambar sina gåvor, guld, rökelse och myrra. Och Josef blev så trött av alltsammans att han nästan somnade där han satt...
Sen sa diakonen att vi alla i vårt hjärta nu fick gå till Betlehem och hylla Guds son, och därför sjöng vi

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.
Guds son i nattens timmar där vilar uppå strå.
Guds son i nattens timmar där vilar uppå strå.

Välkommen hit till jorden i signad juletid!
Du är vår konung vorden som ger oss ljus och fred.
Du är vår konung vorden som ger oss ljus och fred.

Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där.
Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
---
Att vi dessutom fick en urtrevlig julfest med lax- och skinksmörgåsar, och saffransbullar och pepparkakor, och dans kring granen och tomten som kom och var så trött så trött, - det blev rena bonusen.
Kvällen blev faktiskt Hellyckad.
Tack Gode Gud!

Alltså, Händels Messias!

Gårdagskvällen blev en höjdare. G F Händels oratorium Messias ges traditionsenligt här i stan under några kvällar före jul. San Francisco Symphony med sin mästerlige kördirigent Ragnar Bohlin bjöd på en oförglömlig konsert. Vi var där med en god vän och fick oss en trevlig och värmande fredagskväll.
Åttio körsångare och trettio orkestermedlemmar höll mig trollbunden i över två timmar. Men allra mest fascinerades jag av dirigenten. Han ledde framförandet med - vad skall jag säga - med skönhet. Jag var helt tagen av hans vackra konstutövning som utstrålade både styrka och ödmjukhet, precision och avspändhet. Med sin egen totala koncentration höll han kören, orkestern och de fyra solisterna helt i sina händer. Den jättelika kören sjön med en precision som om den var en liten kammarkör. För en gammal oratoriesångare som mig var det en fröjd att höra deras snabba sextondelar i t.ex. For unto us a child is born, eller For his yoke is easy. Hela verket strålade av intensitet, dynamik, glädje och högtid. Och allt detta fanns förkroppsligat i Ragnar Bohlins ledarskap där framme.

Sedan är det ju skoj med Ragnars dubbla koppling till Härnösand. Hans farfar Torsten Bohlin var biskop i Härnösand. Och för två år sedan gästspelade han själv i Härnösand med Radiokören och uppförde Requiem av vår dåvarande domkyrkoorganist Fredrik Sixten. Men till vardags är han alltså ledare för San Francisco Symphony Chorus. Som den erfarne organist han också är, spelar han så ofta han kan vid Svenska kyrkans gudstjänster i Norska sjömanskyrkan. Gissa om det uppskattas här i församlingen!

Tack Ragnar, tack Händel!
Och tack Gud för musikkonsten!

Oro för en vän

En mycket kär vän har blivit sjuk.
Min dator.
Den startar med host och krax och en rosslande skorrande fläkt. Högst motvilligt börjar den ett nytt arbetspass. Men när den kommit igång, lugnar den sig och fungerar normalt. Men ibland undrar jag om den har fått besök av liemannen. Om dess timglas håller på att rinna ut.

Min laptop har hängt med länge och varit en ständig reskamrat. Nu drar jag mig för att sätta igång den, rädd för att finna att den har avlidit. Hoppas att den ska kämpa och gå fram till vår sverigeresa om en månad. Då hoppas jag kunna gå med min vän till en datavårdcentral. Fast egentligen är det väl tokigt att tänka så. Det är ju här runt the San Francisco Bay som datakompetensen finns. Men då ska man veta vart man ska gå och söka hjälp och det vet inte jag. Men det vet jag i Härnösand.
Ja det här låter stolligt värre, jag kanske borde tänka tvärtom. Börja och söka för åkomman här där jag är och nicht verschieben auf Morgen was ich schon heute tun kann.

Har i alla fall nu gjort klar en omfattande säkerhetskopiering av bilder, dokument, släktregister. Så - om min vän drar sin sista suck inom kort, så är jag förberedd. Jag hoppas dock att sjukdomen är behandlingsbar.

Behövas och trivas

Man trivs där man behövs. Det är alla ideella entusiasters valspråk. Så ock mitt.
Nu är det inte alltid jag vill behövas, det ska villigt erkännas. Det ska vara måtta med allt.
Ibland är det skönt att efter fyrtio år som präst och femtio som engagerad inom kyrkan inte behöva känna något ansvar alls utan kunna njuta av pensionärens frihet att själv kunna välja.

Men den här helgen har jag verkligen känt mig behövd som frivilligmedarbetare och det har varit roligt. Igår var det lördag. Hustrun och jag körde på morgonen en timme söderut till Los Altos Lutheran Church och två timmars glad sång- och dramaövning med en härlig liten grupp av föräldrar och barn. De ska spela ett julspel nästa söndag kl 16 då församlingen välkomnar svenskarna i Southern Bay till Jul i kyrkan. En pojke som ville vara herde, kom stolt in bärande på världens största herdestav, en riktig stör faktiskt. De klädde ut sig i julkrubbekläder som vi fått låna i en annan kyrka. Och papporna var inte sena att skruda sig till vise män. Med mycket fniss och lite stram högtid agerade gruppen, för att med vår diakon som berättare försöka visa på julens heliga händelser. Själv satt jag vid pianot och ledde sånger och psalmer till spelet. Om en vecka vet vi hur det hela avlöpte. Skoj var det och helt urpumpande.

Efter hemkomst och en välgörande tupplur för min del bar det så av upp till Tiburons lutherska kyrka, där ett svenskt par firade guldbröllopsdag och hade bett oss att hålla en liten andakt så att de fick förnya sina äktenskapslöften. Så då fick jag vara präst en stund. En sådan välsignelseakt är tämligen vanlig här i Amerika, själv hade jag aldrig varit med om det. Men det var så fint, och efteråt bjöds hela gänget på middag i en hamnrestarurang i Sausalito.

Idag söndag, tredje advent hade vi i lugn och ro tänkt gå i kyrkan på den norska gudstjänsten kl 11. Men kl 9 ringde den norske sjömansprästen och hade blivit sjuk, så han undrade om vi kunde rycka ut och ta det hela åt honom. Vi klädde oss i ämbetskläder och gick upp till honom och fick våra instruktioner. Sedan vidtog en spännande gudstjeneste på svensknorska. Till all lycka hade han skrivit en god och tydlig predikan som jag kunde läsa upp för församlingen.

Efter gudstjänsten gick jag hem för min dagliga tupplur. Och stärkt av den återvände jag sedan till norska sjömanskyrkan. Där höll svenska församlingen tillsammans med kvinnoföreningen SWEA i afton en julvesper. I praktiken var det en psalmgudstjänst, där man sjöng julens psalmer. Vår svenska diakon ledde gudstjänsten och jag stod för musiken. Spelade både på orgeln och den nya flygeln. Och tänk att även det gick så bra. Jag kände nog Pappas ande nära mig där jag satt på orgelpallen med Det är en ros utsprungen på notstället. För att inte tala om J G Walthers lilla koralbearbetning Meinen Jesus lass ich nicht. Den spelade Pappa första gången jag hörde den.

Nu har jag kommit hem igen och ska börja med middagsförberedelserna. Efter denna härliga tredje adventhelg tror jag vi är värda en god middag. Jag har förberett rotsaker för ugnen och en köttbit för grillen. Och en svampsås ska vi väl också få till på nåt sätt medan diakonen min plockar och diskar undan uppe i kyrkan.

Man trivs där man behövs.
Det är något stort i att göra en ideell insats, att på sin fria tid få vara med om att göra något för andra, tillsammans med andra.

Lucia

Det är kväll. Klockan är kvart i tio, kvällsandaktstid Vid dagens slut.
Efter en fullmatad dag ämnar jag strax krypa till kojs, men mina tankar går hem till Sverige.
Inte så konstigt eller hur? Det är ju Lucia hemma nu.
Tusentals lucior håller som bäst på att förbereda sina särkar och lampor för årets luciatåg.
SvT sänder strax live från någon kyrka. Något som vi alltid brukat titta på.
Det är inte utan att jag längtar hem lite så här års.

Sen vet jag att där hemma är det storm nu, om inte orkan. 40 m/sek på Högakustenbron enligt en facebookvän. Då misstänker jag att mina granar vid sommarstugan sitter löst rotade just nu... Måtte de stå pall.

Det känns konstigt att vara så långt borta, både från det ena och det andra.

Dagen gav i alla fall mig och hustrun en "julfröjders aning", då vi vid lunchtid bevistade en lunch på tjugofjärde våningen downtown. Där bjöd SACC, Swedish American Chamber of Commerce på jullunch. Förutom mingel med allsköns svenskar kring ett uppdukat svenskt julbord bjöd tillställningen på årets luciatåg. Fånig som jag är och sentimental i överkant, blev jag lite rörd över Sancta Lucia, fastän the setting was so completly different.
Jag sjöng objudd och oblyg understämman till alla sångerna.
Utom! Jingle bells...
Någon heder har man väl ändå..!

Morgonstund

Det är morgon i San Francisco.
Jag sätter på Händels Messias,
tar min kaffekopp och sjunker ned i fåtöljen.
Hustrun har gått upp till kyrkan
och dagen börjar sakta rulla igång.
Ute är det tio grader och en blek sol lyser över vattnen.
Vi ägnade gårdagen åt att köpa julpynt på Nordic House och IKEA.
Nu har vi varma röda färger i vårt hem precis som det ska vara.
Huset fylls av en varm känsla.
Trivsel.

Nelson Mandela

Om Nelson Mandela hade varit katolik, hade han nog redan stått på listan med dem som borde bli saligförklarade. I sinom tid hade han kanske t.o.m. blivit helgonförklarad.
Nu var han inte katolik så det blir inget av det där. Kanske lika bra det.
Men ett helgon var han i mina ögon. En stor människa, en ikon genom vilken Gud visade sin goda styrka för världen. Nelson Mandela fick oss att tro på Jesu budskap, att man kan löna ont med gott, att man kan älska sina fiender och be för dem som förföljer en. Vara villig till försoning med sin motpart, vara störst genom att vara allas tjänare osv osv.
Så mycket av Jesu Kristi sinnelag manifesterade sig i denne man och hans livsgärning, att han om någon hade förtjänat att kallas helgon. Så många människor kan vittna om välsignade möten med Mandela, hur han såg den lilla enskilda människan och visade henne värdighet. Så mycket av tro, hopp och kärlek, av starkt men ödmjukt ledarskap han visade. Han fick ett plågat och kuvat folk att stolt resa sig upp. Jag glömmer aldrig min första resa till Sydafrika 2004. Det året firade nationen 10 år av demokrati. När planet landade, sa flygvärdinnan: "Ladies and gentlemen, we proudly welcome you to South Africa!" Och när hemresan skulle börja, var där med en ungdomskör ombord som skulle till Europa på en körtävling. När flygplanet hade kommit upp i flyghöjd, äskade kaptenen tystnad och välkomnade den stora kören att sjunga för oss andra Sydafrikas nationalsång Nkosi sikel' iAfrica. Jag rös!

Mandelas tal är redan berömda. Utifrån hans tal och handlingar och möten med människor kommer helgonlegender att bildas. Hans ande var så stark som rådgivare, att världens ledare ständigt stod i kontakt med honom när han väl hade blivit en fri man. Mandela var en ledare som Gud placerade där han bäst behövdes och i precis rätt tid. Och han axlade den manteln, förstod att historien var honom given, att utan honom skulle Sydafrika kanske ha närmat sig ett fruktansvärt raskrig. Tack vare hans ledarskap, så envist präglat av tro på samtal och försoning, slapp Sydafrika detta förödande inbördeskrig. Och tack vare att han hade förstånd att inse när han skulle avgå, behövde inte Sydafrika gå Zimbabwes väg.
Mandela visste sin tid. Jag log när jag efter hans avgång som landets president hörde honom säga i ett TV-reportage: "To the leaders of the world I want to say: Don't call me anymore. I will call you." Dvs. Sköt er nu, annars ringer jag.
Han visste sitt värde och sin betydelse. Att hans ord gjorde skillnad. Men, Nelson Mandela ville inte bli helgonförklarad eller beundrad eller till varje pris hålla sig kvar vid makten. Jag tror han helt enkelt ville bara göra det Gud hade kallat honom till. Och på grund av att han var trogen sin kallelse och visade världen på möjligheten av ett lågmält men samtidigt kraftfullt ledarskap, kan jag idag med hans bröder och systrar i Sydafrika känna en enorm stolthet över att vara människa, en människa som har fått leva samtidigt med Nelson Mandela.

Spela orgel...

Idag blev jag sur,
så sur att fula ord bubblade upp inom mig,
och det i Guds hus.
Jag satt och övade orgel, och det är egentligen en rolig sysselsättning.
Men inte idag. Idag blev det bara fel.

Alltså: Sitta där på orgelpallen med min kantorsexamen rodnande i bakfickan och märka att jag har tappat allt och måste börja stava på pedalspelet från ruta ett. Idag var det julpsalmer som gällde. Jag håller nämligen på att spela igenom koralboken, liksom jag gjorde för för tjugofem år sedan. Med den skillnaden att då lärde jag mig nåt, och sedan satt det där.
Nu gäller det att försöka behålla så mycket som möjligt av det jag en gång lärt mig, och förhindra att det lilla som finns kvar rinner mellan fingrarna. Och det går fortare att tappa de gamla förmågorna tycker jag. Det tar längre tid att vinna mark, lära in nytt och behålla det kvar. Om det alls går.

Visst, jag fattar att det beror på åldern och bristande rutin. Men idag var det mycket som irriterade. Jag hade inte riktiga spelskor, för dom har försvunnit nånstans i USA. Jag försökte alltså spela i strumplästen i stället för i skor breda som surfbrädor. Men hur jag än gjorde, så trampade jag för det mesta på två pedaler samtidigt.
Vidare har pedalerna solfjädersform och sitter inte parallellt med klaviaturen i övrigt som hemma i Sverige. Därmed vet jag redan få förhand att jag kommer att trampa fel ungefär varannan ton. Och hur kul är det?
Och sen har jag vänsterhanden som en joker i leken. Den vill locka pedalen åt fel håll, och pedalen vill locka med sig vänsterhanden. Men de ska nu en gång spela olika stämmor.  Helt olika. Det är nämligen så med koralspel, att pedalen ska spela basstämman och vänsterhanden tenoren, medan alt och sopran sköts av högerhanden. Så i varje förgjordade psalm i koralboken ska den högra handen inte veta vad den vänstra gör, och de två händerna inte veta vad de två fötterna gör...
Det där fixar inte jag idag. Med sammanbitna tänder och fula ord i mun tänker jag tillbaka på det gyllene året 1990, då det sjöng om mitt orgelspel i Umeå. Jag fick faktiskt Ba i liturgiskt orgelspel, och det är faktiskt Icke utan beröm godkänd.
Idag har jag långt, mycket långt kvar till ens ett examensförsök.

Och - för att fortsätta att klaga. Varför måste notstället sitta så högt upp på en orgel? Jag får ju böja på nacken som om noterna satt i taket, särskilt om jag har mina progressiva glasögon på mig. Och det har jag. Med de terminalglasögon som jag fick utav jobbet ser jag bara lite tydligare, men då ska man komma ihåg att ta dem med också.

Sammantaget, det är skitkul att spela orgel när allt flyter och fru Musica tar hand om framförandet.
Men det är ack så sällan. Idag definitivt inte.
Men jag har gett mig den på att träna tills jag inte behöver skämmas längre.
Grr...

Första advent?

Jaha - ? Så känns det efter denna mycket annorlunda Första advent.
Snön och adventsstämningen har helt lyst med sin frånvaro.
Jag har ägnat dagen åt att vila ut efter gårdagens sjuttiomila bilkörning.

Har inte ens varit i kyrkan, och när hände det en första advent? Svenska kyrkan hade ingen gudstjänst alls idag. Så valet var ganska enkelt. Ligga länge och vänta in själen. Ägnade förmiddagen åt min bok, Wilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, en gammal uppsprättad bok från 1952 som jag hittat i bokhyllan här. Den är ingen rolig läsning direkt, men ett angeläget historiskt dokument skrivet av en stor berättare.

I eftermiddags tog jag mig samman och letade fram en jullåda som förra diakonen lämnat efter sig. Den var inte alltför upphetsande. Men jag hittade i lådan en sjulampors elljusstake som jag satte upp. Samt röda små koppar för värmeljus. Och det var den adventspyntningen, det. Ute var det femton plusgrader och jag tänkte att: 1:a december..?

Till slut satte jag mig och lyssnade på dagens radiogudstjänst från Ålidhemskyrkan i Umeå.
Jag inser att det är advent hemma nu, att en massa fint har ägt rum hemma i Svedala förutom en storm som dragit över landet, att Lilla juloratoriet har framförts i Uppsala domkyrka, att Luleå kammarkör har sjungit Messias. Men mer än så har jag inte orkat bry mig.

Jo jag var och köpte svensk glögg och Nyåkers pepparkakor som mötte hustrun när hon kom hem från dagens Luciaövning i kyrkan. Det var riktigt gott och mycket adventiskt.

Highway 5

- Nej, ta 101:an, den är mycket vackrare.
Det rådet fick vi inför vår resa till Los Angeles förra gången.
Vi tog mycket riktigt Highway 101 , och ja, den var vacker. Helt okey.
Men också stökig på något sätt. En massa stadsbebyggelse och trafik om jag nu minns rätt.

Den här gången valde vi att köra 5:an i stället. Den går parallellt med 101:an, fast nordost om den. Sträckan mellan San Francisco och Los Angeles präglas av bördiga dalgångar och torra bergsryggar. De två vägarna sträcker ut i sydost - nordvästlig riktning längs varsin dalgång. Highway 101 drar ett streck längs Salinasdalen, som Steinbeck beskrivit i Öster om Eden. Den kommer i söder ut vid havet strax innan S:ta Monica. Sen är det idel stadsbebyggelse de sista två timmarna ned till LA. Highway 5 löper längs St Juaquindalen ovanför Salinas.

- Nej, ta inte 5:an! Den är såå tråkig.
Nähä. Bara därför tar vi 5:an den här gången, både ner och upp.
Och den är toppen. Sådetså.

Vi åker från LA i gryningen. Om vi kommer iväg tidigt är chansen större att slippa helgtrafiken. Det har ju varit Thanksgiving och alla miljoner amerikaner ska ju hem igen, om inte förr så i morgon söndag. Rakt norrut bär färden längs flerfiliga motorvägar. Efter en halvtimme bär det uppför mil efter mil. Vår lilla Nissan Vectra skriker allt vad den kan för att hålla farten i de branta motluten. Men det är spännande och vackert. Under några kilometer i det värsta motlutet korsar körbanorna t.o.m. varandra. Skyltar uppmanar oss som kör norrut att slå av AC:n för att inte hetköra motorn i uppförslutet. Motorvägen slingrar sig som en trög orm längs dalgångarna upp mot bergen, och snart är vi uppe vid vattendelaren. En skylt meddelar att vi befinner oss på 4100 feet över havet, ca 1400 m. Idag ser jag ingen snö på topparna, men då vi körde ner låg det snö över bergen där. Sen bär det utför tills vi landar på en platå som varar i fem timmar. Och en raksträcka som också den varar i fem timmar. Spikrakt åt nordväst. Det kan tyckas långtråkigt och trist, det är väl därför vi blev avrådda från att köra Highway 5. Men det är en spännande färd. I förväg trodde jag att 5:an skulle bjuda på ett öde stäpplandskap. Men icke. Det är ju här den ligger. Fruktträdgården!
Mil efter mil kantas vår väg av fruktodlingar. Allt från vindruvor till apelsiner. I prydliga och snörräta rader står där fruktträd så långt ögat kan nå och förser därifrån Kalifornien med vitaminer. Den ena odlingen avlöser den andra och däremellan flyger en och annan småstad förbi.

Men innan dess ska man förbi ett elände utan all like. Någon påminde mig på Facebook att hålla för näsan längs Highway 5, och nu förstår jag vad som avses. Helt plötsligt, efter mil efter mil av ingenting, kommer man till en jättelik inhängnad med tusen sinom tusen kossor, troligen ditfraktade inför sin egen avlivning. Och Där Luktar Kurt! Något alldeles hemskt. Inte nog med att man måste se de tusentals djuren trampa lera och damm. Luften, för att inte säga atmosfären är fylld av dödsdoft så att man baxnar. Eller vaknar om man till äventyrs håller på att nicka till. Två sådana kreaturs-Auschwitz passerar man innan Fruktträdgården.

Först Inferno, sedan Paradiso. Trafiken flyter som en bred orm från infernot in i paradiset.
Mandariner, apelsiner, citroner och vinrankor kantar vår färd. Här är det tvåfilig motorväg som gäller. Ganska tät trafik får jag säga. För det mesta ligger jag i omkörningsfilen. Men här bryr man sig inte om höger eller vänster utan kör om både till höger och till vänster. Så det gäller att se upp, både till höger och vänster. För fort går det, för det mesta kring 70 miles/hour, vad det nu blir med europeiska mått mätt. Fullt tillräckligt för mig i alla fall.

Efter fem timmar i denna ström av bilar från söder mot nordväst tar vi av från vägen mot Sacramento västerut ut mot kusten och San Francisco. Sista timmen är lätt som en plätt, känns nästan löjligt enkel. Man flyger förbi Livermore's kullar och trafiken tätnar in mot Oakland. Där besinnar sig bilisterna, ty där stundar Bron. Med ytterligt allvar och i högst tjugofem kilometers fart passerar man Gränsen Till Bron, där ett litet "pip" förkunnar att du är godkänd för överfart, samt sex dollar fattigare. Sedan glider du över the Bay Bridge lugnt och värdigt i bredd med fyra andra filer proppfulla med resenärer som alla önskar komma fram innan trafiken korkar igen fullständigt, eller innan jordbävningen slår till eller innan första advent inträffar.

Trött men lycklig hittar jag till slut och för ovanlighetens skull en parkeringsruta alldeles utanför vårt hus på Hyde Street. Och därmed slutar denna reklamfilm för Highway 5.
Och Första advent kan slå upp sina portar.