Låt barnen komma till mig...

Vilken härlig dag!
Jag har fått träffa härliga barn och spelat och sjungit med dem.

Och jag har som ideell medarbetare i SF-församlingen fått döpa ett litet barn.
Berätttelsen om det barnet är så ljuvlig att ni bara måste läsa den.
Den finns här.

Oj vilken konsert!

Ända sedan tonåren har jag känt till och älskat verket.
Min far köpte LP:n på 60-talet och den skivan gick varm hemma hos oss. Det är ett mycket fascinerande och fantasieggande verk för stor symfoniorkester byggd på sagan Tusen och en natt. Nu kanske det plingar till hos någon..?

Jag och hustrun gick alltså till SF Symphony på lunchkonsert idag och fick smaka idel godsaker. Först en halvtimmes rolig och instruktiv introduktion till konserten med korta inspelade snuttar av de verk som skulle framföras. Sedan mingel och sorl i foajéerna. Sen klättrade vi upp under taket och satt där och nästan fick svindel både av höjden men också av det vi fick höra under den två timmar långa konserten.

Två verk av Haydn inledde, hans symfoni Le matin och hans cellokonsert i C-dur.
Cellisten Alisa Weilerstein var helt virtuos och rev ner långa applåder.

Och efter en paus kom det. Verket.
Scheherazade, en symfonisk svit av ryssen Nikolai Rimsky-Korsakov. Den jättelika 90-mannaorkestern leddes av en mycket gammal man som nästan stapplade in på scenen. Han hette Raphael Frühbeck de Burgos och var 81 år. Han hade en famlande dirigentstil. Armarna såg tunga ut, och ibland tog han stöd mot ryggstödet under konserten. Men vilken örnkoll han hade på verket och orkestern. Missade aldrig att peta in de olika instrumenten, och han lyckades på något underligt sätt få orkestern att glöda. Vi fick förskräckas åt den grymme sultanen. Vi fick följa med i Sindbad sjöfararens böljegång ute till havs, höra och känna hur underbart vacker sultanens unga hustru Scheherazade var. Vi kunde nästan känna den exotiska lukten över Bagdads folkmyllrande gator. Och sist men inte minst upplevde vi en vacker och böljande men ödesdiger storm till havs. Allra sist lade sig så friden över den arma Scheherazade.

Det var en enormt stark konsert. Nog var verket fantastiskt även på Pappas LP-skiva.
Men detta var en totalupplevelse av mycket stora mått.
Hur skall jag kunna somna ikväll!

Gräsänkling

Nu har jag varit gräsänkling några dagar.
Men i morgon kommer hustrun hem igen.
Så, här gäller att köpa nya fiskar för dom gamla har tatt slut.
Och vattna cissusen och hinna in till banken före klockan tre osv.

Nej, kanske inte det, men det är märkligt hur man fungerar.
Ensamheten kan vara vilsam ett par dagar. Man rår sig själv och brer ut sig i sängen.
Gör vad man vill och är lite egennyttig. Samtidigt är man halv och försöker få tiden att gå.

Nej jag behöver inte köpa några nya fiskar eller någon ny cissus.
Men nu börjar nedräkningen.
Har handlat idag och tänkt ut en välkomstmiddag. Och i morgon förmiddag ska här städas.
Med små små steg trappas stämningen upp inför
Återkomsten.

Jag är nog ingen ensamvarg.

Fokus i gudstjänsten

I norska kyrkan handlade det idag om Sådd och skörd. 

Predikan hölls kring Jesu liknelse om sådden, 

eller som vi sa förr: Fyrahanda sädesåker i Luk 7. 

Prästen sa på ett bra sätt att vi kan ha de olika jordmånerna (heter det så?) inom oss själva: 

okänslighet för Guds ord, dålig uthållighet, världsliga omsorger eller ett lyssnande hjärta.

Det fick mig att fundera på med vilken inställning jag deltar i gudstjänsten. 

Vilket fokus har jag när jag öppnar kyrkdörren? 

Det kan vara väldigt olika och resultera i mycket olika upplevelser av kyrkobesöket.

Gruppen
Tro om jag är rätt klädd idag? 

Ja se, där är Olle. Han har också kavaj men ingen slips. Bra.
Men där är Kalle, han är lika korrekt klädd som alltid.
Och där är Malin. Henne har jag inte sett på länge. 

Tro varför hon har varit borta? Kanske på resa?
Skönt att ingen sitter nära mig idag. 

Skönt i alla fall att Pelle hälsade på mig.
Nu reser dom på sig. Javisst ja, här ska man stå och här ska man sitta.
Nu går vi till nattvarden. I nattvardkön nickar jag åt dom jag känner 

och trycker kanske någons hand.

Formalia
Det är ett tryckfel i gudstjänstagendan, förresten två.
Har dom verkligen rätt färg på antependiet idag, det ska ju vara grönt, eller?
Och nu hoppade prästen över ett moment. Glömde han, eller var det meningen?
Ska vi verkligen sjunga mej när det står mig och är ett rim på evinnerlig?
Nu reser jag mig först av alla, så att de andra ser att man ska stå här.
Varför blir det alltid så kaotiskt kring nattvardsutdelandet?

Musiken
Oj vad härligt med en riktig orgel!
Nu spelar hon lite väl långsamt. Den här psalmen ska gå fortare.
Idag ska vi tydligen sjunga en ny variant av Lovsången. Den kan inte jag.
Oj vad kyrkokören sjunger falskt/bra idag!
Härligt med lite musik under nattvardsgången. Det känns så inbäddat då.

Wow, vilket postludium!

Organisation
Värst vad dom springer omkring där framme före högmässan! Vet dom inte vad dom ska göra? Det ser ut som om prästen har glömt nåt, för nu försvinner hon ut i sakristian.
Varför kan inte textläsarna gå fram lite tidigare så att vi slipper vänta.
Tänk att det ska ta sån tid att be för kollekten!
Det hade varit bra med en nattvardsstation till idag när det är så mycket folk.

Professionalism
Idag har kantorn nog inte övat så mycket i förväg. Och där spelade han fel igen.
Den här prästen älskar att svänga sig med latin och teologiska uttryck. Är det nödvändigt?
Den här prästen är bra på att leda en gudstjänst. Det flyter och är innehållsrikt.
Varför är det så mycket hokuspokus kring nattvarden?

Nu drog vaktmästaren inte på mikrofonen i tid, igen! 

Folklighet
Vår präst kan verkligen ta folk. Vilken tur att det är hon idag.
Härligt med gamla invanda psalmer.
Nu ska prästen ta i hand igen och tacka för gudstjänsten. Men vet han vad jag heter?

Diakoni
Vad bra att dom säger ett välkommen innan klockringningen. Det liksom samlar oss.
Bra också att vi får hälsa på varandra under fridshälsningen.
Men varför har vi inte alkoholfritt nattvardsvin? Olle är ju här idag. Och barnen?
Inte ett ord i predikan idag om vårt uppdrag i samhället. Bara om själen.
Bra att förbönen är lokalt fokuserad och inkluderar dem som har det svårt.
Hur ska dom sörjande se när vi tänder ljusen för de avlidna?
Borde vi inte sitta lite mer mot varandra i stället för bakom varandra?

Såna här tankar och andra liknande kan jag ha när jag sitter i kyrkan, och säkert gäller det fler än mig. Det blir lätt olika olika söndagar vilket kan bero på mycket. Men jag försöker skärpa till mig när jag upplever att jag inte har rätt fokus. För fokus måste jag ha på det som verkligen gäller, det som gudstjänsten handlar om. Fokus måste ligga på mitt och de andras möte med Gud, visserligen i ett socialt rollspel, i ett liturgiskt skeende, men allt skall ju främja det viktigaste, eller hur? Och då måste även jag själv främja mitt gudsmöte! 

Det handlar då inte alls om det yttre, hur det eller det fungerar idag, hur den och den uppför sig och hur prästen eller kantorn har förberett sig. För om sådant hamnar i mitt fokus, så kommer Gud i bakgrunden, och det viktiga blir dolt bakom en massa annat.

Är vi så andligen döva eller ofokuserade,
att vi blir förvånade när någon sitter försjunken i bön innan gudstjänsten,
eller efter nattvarden?
Jag får inte glömma det viktigaste: 

Jag är här för att möta en Gud som älskar mig och vill ta emot mig och min tillbedjan idag. 

Ingenting yttre är viktigt när det kommer till gudstjänstens insida. 

Där är det jag och Gud tillsammans med hela den världsvida kyrkan. 

När jag går fram till nattvarden, gör jag det med vännerna här i kyrkan, 

men också med alla dem i Härnösand, Luleå, Tanzania, Umeå, Sydafrika, Fredrika och Boden. 

Om jag börjar där och  har mitt gudstjänstfokus där, 

så kommer jag att slippa många irritationsmoment i gudstjänsten. 

Och då kan Gud lättare bli det levande centrum kring vilket hela gudstjänsten rör sig.

Stadsvandring

Det är en fascinerande stad vi bor i.
Idag hade jag ett ärende igen till andra sidan San Francisco.
Tog bussen åt söder genom de italienska kvarteren i North Beach och Chinatown,
bytte buss inne på Union Square och åkte sedan vinkelrätt västerut genom Japantown ut till Laurel Heights. Där inköptes en ny sladd till min dator.

Sedan promenerade jag tillbaka, men sneddade nu diagonalt längs "hypotenusan" för att komma direkt hem till Russian Hill. Det blev en 1½ timmes vandring genom intressanta neighborhoods med fantasifulla husfasader, spännande gatucaféer, mysko gränder, möbelaffärer, kvartersbutiker och restauranger. Och hela tiden uppför och nedför över de böljande kullarna med sina hänförande utsikter.
Det var solsken och vårvärme idag, så promenaden blev riktigt angenäm. Inte förrän jag kom närmare norra hamnen där vi bor, drog dimmorna in kyla från havet.

Jag fascineras över att denna stad har så många identiteter, kulturer, stilar och spännande ställen. Till och med vädret växlar inom stadens hank och stör.
Nu är det kväll och mörkt, och brosirenen ljuder med sitt a-mollackord i dimman över Golden Gatesundet. Good night, SF.

Återställd

- Så - jag har inga restriktioner nu..?
- Nej, du kan göra vad du vill hädanefter.
- Jag skall alltså ta mina mediciner, men annars inga begränsningar.
- Ja det stämmer.
Jag är hos en hjärtdoktor på koll ett halvår efter min hastiga hjärtoperation i augusti.

Hur kan man tacka Gud?
Det här är bara alltför stort!
Jag som har varit rädd för överansträngning, för hjärtarytmier, för det ena och det andra.
Det doktorn nu säger betyder vad jag förstår,
att jag från och med nu är att betrakta som frisk..?

Vad gör man då?
Tackar doktor och Gud och trofast hustru och oroliga barn.
Och sen gäller det att våga leva. Som om inte...

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
det är medicinen hädanefter
on top of the others.

Thank you, Lord.

Körsång igen!

Länge har jag varit som en varg utan flock. Men idag fick jag mig en flock igen.
Kände pirret redan i morse: Idag är dagen K som i körsång. Idag ska vi börja sjunga tillsammans i svenska församlingen. Om nu någon kommer vill säga. Visionen var att försöka samla sångintresserade till en stunds övning efter högmässan och kyrkkaffet och sikta på att sjunga ett par sånger i nästa månads gudstjänst. Och efter den här dagen vågar jag tro på en liten kyrkokör den 9/3. Tolv personer dök upp till övningen, fler än jag alls vågade tro på. Och ändå vet jag om några till som hade velat vara med. Det var ju busväder, så några fick vända hem eller kom sig aldrig iväg.
Jätteroligt att få leda sång igen. Det här var ju en helt öppen match. Skulle alls några komma, hade de körvana eller var de nybörjare? Skulle repertoaren som jag hade valt vara för lätt eller för svår osv? Tusen frågor.
Vi började med en liten uppsjungning och tog oss sedan in i flerstämmighet via ett par kanons som står i psalmboken. Sen sjöng vi både tre- och fyrstämmigt, och helt plötsligt hade jag en skönsjungande blandad kör framför mig.
Detta är något stort som händer när människor kommer samman och öppnar sig och provar att sjunga ihop. Och så stämmer det, och det blir så roligt! Och så låter det så bra till och med!
Att få vara med och locka och hjälpa människor att skapa något vackert tillsammans med andra, det är fantastiskt.

Det kanske ligger något i det en av nybörjarna sa när jag för ca tjugofem år sedan startade Ersbodakören i Umeå:
- Jag vill vara med och lära mig sjunga i kör, för jag har märkt att körsångare är gladare än andra människor.

En prick i universum

I Psaltaren 8 sjunger sångaren:
När jag ser din din himmel, din fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?

Och nu kan vi se jorden på längre avstånd än någonsin förut.
Tanken svindlar.
Men tur att det inte är så här som Gud ser oss...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18313454.ab

Träningsvärk

Efter att i två dagar ha skruvat ihop en ny dubbelsäng från Ikea har jag nu en sån våldsam träningsvärk att jag knappt kan gå. Mer än pinsamt. Så matt blev jag av jobbet att jag sov middag två gånger idag. Jag fruktar att det här har att göra med min ålder. Att kondis blir mer och mer färskvara ju äldre jag blir. Kanske någon klok människa kan svara på om det är så.
Kanhända jag också har blivit lite väl harig vad gäller att ta i efter förra sommarens hjärtoperation. Kanske jag borde sluta identifiera mig som konvalescent och börja träna ordentligt, inte bara tänka vila och promenader.
Tror jag ska ta ett snack med mågämnet mitt som kan det här med gym och fys och sånt.
Men först ska gubben stappla till sin nya sköna nya säng.
Godnatt.

Intelligenta bilar

Slog på tevenyheterna ikväll.
Fick höra att man nu har utvecklat en teknik som gör det möjligt
för min bil att kommunicera med din bil så att de inte krockar.
Eller för den delen med ett barn som springer ut i gatan, så att jag inte kör på ungen ifråga.
Bilindustrin lär stå på tå för att införa den tekniken.
I förlängningen skall den göra bilproduktionen billigare, genom att vi inte kommer att behöva samma robusta bilkonstruktioner längre, när sannolikheten för en bilkrock minskar genom de radarstyrda datavarningssystemen.

Men -
Kommer det inte att medföra att Storebror ser mer av våra privata förehavanden,
vart vi kör, hur vi kör?
Jovisst. Och då kan företag följa oss på vägen och skicka reklam och informationer som vi kan behöva just där just då. Är det inte smart så säg..?!

Tänk att det alltid skall vara så att ett plus motsvaras av ett minus.
Att alla Guds gåvor kan användas till människans gagn eller fördärv,
till trygghet eller hot,
till frihet eller tvång,
till hjälp eller stjälp,
till ont eller gott...

Och ändå måste vi följa med i utvecklingen...

En dag av ljus

Och ändå har det inte varit Kyndelsmässodag idag här i USA.
Men en dag av ljus har det varit.
Och ändå har inte solen skinit.
Kanske just därför.
Men inte bara därför.

Det har varit min första söndag sedan återkomsten från nära och kära i Sverige.
Så jag har haft mycket att tacka för i dagens gudstjänst:
Barnen, mina kära barn!
Och hustruns barn, mina kära bonusbarn.
För att inte tala om alla våra gemensamma barnbarn,
åtta stycken i Sverige plus de fyra som finns på den här sidan jorden.

Men inte bara därför.
Det regnade i morse,
och det har det inte gjort på ett helt år, förutom de tre dagarna som jag minns.
Kalifornien är snustorrt och behöver väta.
Kanske det inte blir några viner eller apelsiner det här året?
Det pratas om vattenransonering i vår.
Jag har själv börjat spara på vattnet i diskhon, men vad hjälper det?
Vi behöver en rejäl rotblöta!

Dagens gudstjänst i Norska sjömanskyrkan leddes av deras utlandschef i Bergen, en präst som hette Jan-Tommy och som var väldigt behaglig, samtidigt utmanande. Jag gillar ju de norska gudstjänsterna, de känns så seriösa och omges av så mycket glädje och gemenskap.
Men inte bara därför.

Någon var där som rörde vid mitt hjärta.
Och det var varken prästen eller pianisten eller predikan eller musiken eller kyrkkaffet eller alla de goe norske mennesker. Det var någon Annan. Någon som frågade mig varför jag går förbi alla tiggarna på gatan med försvaret att jag ger min kollekt i kyrkan. Någon som betygade mig sin kärlek, trots alla mina tvivel. Någon som (jag vet det) har löst mina svåraste livsfrågor, men som jag ägnar så lite av min tid.

Det kallas Nåd.
Oförtjänt värme och ljus,
i kyrkan ofta kallad Kärlek.

Ett stråk av denna Nåd föll över mig idag vid nattvardsgången
och fyllde min dag av ljus.
Ja även förkunnelsen, musiken, gemenskapen, samtalen, alltsammans.
Det blev så ljust.
Kyndelsmäss!

Och vi går mot vår.

En dag i luften

Stiger upp kl 06.30 och låtsas att jag inte ska lämna barn och barnbarn idag.
Borstar tänderna och bär sen ut väskorna till den väntande taxin.

Har aldrig någonsin åkt så långsamt ut till Arlanda. Högst nittiofem, ofta åttio i fint väglag.
Tur att det var fast pris på resan.

Incheckning och sedan frukost i lugn och (o)ro.
De sista meddelandena till barn och syster, så att de vet flighterna.

Och så iväg. Men något så tomt plan! Nästan ödsligt.
Jag gör ett överslag och finner att endast var fjärde säte är upptaget.

Får mindre angenäma funderingar på SAS:s bärighet.
Men känner också att det finns rymd i kabinen och extra god service.

Det betyder också att jag några timmar senare kan sträcka ut mig på ett helt säte
och ta en lång skön tupplur.

Annars handlar resan om ett antal korsord, säkert fyra.
Samt Hundraåringen. En helskruvad underhållningsbok.

Mellanlandning i Chicago.
Där är det snö på marken och stränga 20 minusgrader.

Promenadpaus ett par timmar i terminalernas oändligheter.
Samt en caesarsallad och en kall öl.

Sen tar United vid och flyger oss de sista fyra timmarna till resans mål.
Mera korsord och hundraåringar.

Och vita vidder där nere.
Klippiga bergen.

Efter en oändlighet och halva hundraåringen
landar vi så efter solnedgången i San Francisco, och är framme

så när som på en taxiresa in till SF och Hyde Street.
Där låser jag upp dörren och bär upp våra väskor efter 21 timmar på resande fot.

Hemma!
Hemma..?

Hemma, var ligger det nånstans,
kan nån ge svar?

Jag packar i alla fall upp,
och jag är tacksam.

Fem dygn i Härnösand

Jag är tillbaka i cyberrymden!
För att tvaversera Pippi Långstrump: Utan uppkoppling i två dagar, nej fem dygn, försmäktar vi på denna ö. Så har det känts lite grann. Men bara lite. För vi har haft så späckade dagar med barn och barnbarn och stugan och släkt och vänner och bekanta,
att jag mycket väl har klarat av den öde ön.

Ankomsten till Skogen och Stugan var mäktig. Allt var inbäddat i vintersnö, vägen plogad av allas vår Benka, och gångvägen över bäcken uppskottad av kär svåger och syster.
Själva hade vi endast sms:at stugan och slagit på värmen, så det var bara att stiga in i värmen!

Innan dess tumlade vi om två dagar i uppsalafamiljernas hägn, träffade barnbarnen och lyssnade på deras entusiastiska berättelser. Sedan fick vi låna vi en Volvo som var jättebra, (förlåt, Skoda..) och med den körde vi upp till Härnösand och Ytterskog.

Under några dagar där har vi hälsat på folk och umgåtts med barn, barnbarn och syskon och syskonbarnbarn. Och det har varit sååå värmande mitt i kylan. (Som lägst hade vi -18 grader.)

Idag, innan vi styrde kosan söderut, deltog vi med hundratals andra i prästvigningshögmässan i Härnösands domkyrka. Det var hur roligt som helst att se så många kära vänner och bekanta, trycka glada händer och krama leende ansikten. Vi missade lika många som vi mötte, jag vet det. Många såg jag som jag sedan aldrig kom att hälsa på. Men vad gör det? I kyrkan hade vi ju delat fridshälsningen med våra bänkgrannar. Den hälsningen nådde säkert till alla dem jag inte hann hälsa på personligen plus alla som inte kunde komma till kyrkan idag.

Sju präster vigdes till tjänst av biskop Tuulikki. Redan i somras sa en av dem, Cecilia, att vi var välkomna till hennes vigning. Men då kändes det omöjligt. Nu drev oss vår längtan efter barnbarnen till att boka en flygresa som gjorde det möjligt för oss att bevista hennes prästvigning.
Biskopen höll en jättebra predikan, och tillsammans med många andra lade hon så händerna på de sju och sände dem åstad till olika församlingar i det stora stiftet. Vi sjöng Med Gud och hans vänskap och sändes iväg allihop med Guds välsignelse, somliga till ny tjänst, andra till sitt vardagliga liv, och vi till vårt liv och uppdrag i Svenska kyrkans tjänst i San Francisco.
Tidszoner och kontinenter knöts ihop.
Jesus sände ut sina lärjungar.
Och jag fick ännu vara med.

I Sverige

Sitter på tåget från Göteborg mot Stockholm och Uppsala.
Det är vintervitt ute och snön yr i snålblåsten.
Jag har inte sett den svenska solen ännu.
Den har väl gått i ide som björnen.

Oerhört tacksam för de första sverigedagarna.
Har bekantat mig med yngsta barnbarnet och lekt med hans storebror.
Har byggt legoflygplan och kört cable car med en annan ljuv treåring i släkten.

Nu stundar nya möten.
Man kanske skulle slumra en stund först...

Kufunga safari

I Tanzania hade man ett bra uttryck för att packa och ställa allt i ordning inför en resa.
Kufunga safari betyder ordagrant att stänga resan, alltså knyta ihop packningen och ställa in sig på avfärd.
Där är vi nu. Tunafunga safari ya kwenda Sweden. Vi packar för att resa till Sverige.
Hustrun har varit ledig idag och vi har knatat runt stan idag för att köpa presenter. Gick genom Little Italy och Chinatown in till centrum. Men det blev buss hem med fylld ryggsäck och ömmande fötter. Nu vidtar själva packningen, skoj.

Vi har sett fram emot det här. Har varit här i San Francisco sedan i september men har hela tiden känt att vi nog vill hem någon gång under vintern. Barnbarnen växer ju så fort och den senaste knodden Ville har vi inte alls sett ännu. Det blir en turné till Kungsbacka, Uppsala, Härnösand, Uppsala. Förutom att krama barnbarn, barn och syskon ska vi kolla hur sommarstugan mår samt bevista prästvigningsmässan i Härnösands domkyrka den 26/1. Sedan är det inte annat än att packa igen och återvända till Amerika: Halafu inabidi kufunga safari tena na kurudi Marekani.
Bra, ni förstod ju!

Vart tog de vise männen vägen..?

Trettondedag jul brukar i min värld vara en av årets största kyrkdagar.
Ända sedan KGF:tiden strålar dagen i ljus.
Under gymnasietiden handlade det om årliga förklaringsberg i Själevads kyrka.

Nu femtio år senare i ett land långt borta är allt helt annorlunda.
Man firar överhuvudtaget inte Epifania,
och om man gör det görs det på en närliggande söndag.

Här i landet är inte Trettondagen någon allmän helgdag som hemma
utan en vanlig arbetsdag.
Och detta trots att Jesusbarnet ligger där och väntar på de vår hyllning.

Idag har jag därför varit i kyrkan och lyssnat på den femte evangelisten.
Under en djupdykning i församlingens historia satte jag på Bachs juloratorium,
bladade i gamla papper medan kantat 4-6 ljöd i bakgrunden.

Det blev min trettondagshelg,
min tillbedjan vid krubban,
min åsyn av Jesusbarnet.

Jag blir alltid så gripen av kantat fyra som handlar om nyårsdagen.
Jesus blir omskuren och namngiven.
Immanuel, o sysses Wort.

Femte: Rabba dammdamm, diggedii damm.
Fest och glädje, för nu nalkas de vise männen.
Men de går vilse och måste fråga sig fram.

Sjätte: Herodes försöker lura de vise männen.
Men han genomskådas, och Guds son överlever.
Den sista körkoralen vet inga gränser i sitt jubel.

Allt detta fick jag mig till livs genom min lilla laptop
som har ett bedrövligt ljud.
Men vad gör det, när innehållet är så underbart.

 Danke!

Söndagsfrid

Den här dagen blev bättre.

Efter kyrkan svidade vi om till privat och gick och strosade nere på Fishermans Wharf.
Det är alltid lika roligt, man ser alltid nåt skoj där, mycket folk och många gatuserveringar, försäljare, konstnärer, jonglörer, gatumusikanter och tiggare. En av tiggarna hade en skylt: No cheat. I need beer. Och en annan, en ung kille satt där och deppade bakom skylten: This sucks. I need bucks.
Men mest gillar jag mannen som jämt sitter gömd bakom en buske på trottoaren. När tjejer närmar sig, rycker han undan busk-ruskan och säger Booo..! Dom hoppar till och skriker, men skrattar sen, för han är fullständigt ofarlig. Och så får han kanske en slant.

Så småningom satte vi oss på en balkong på Pier 39 och beställde en caesarsallad och ett glas rött. Tittade på folk, såg och hörde sjölejonen grymta och trängas en bit bort. Och såg solen försvinna bort mot havet i väster. Allt blev så stilla.
Det var så här vackert - fast ändå mer.

Slöardag

Igår firade hustrun och jag bröllopsdag med att för ovanlighetens skull äta ute på restaurang. Det var gott och trevligt på alla sätt. Men jag måste ha fått i mig något olämpligt, för på hemväg därifrån slog magen till, och jag fick tillbringa resten av kvällen på toaletten. Inte precis vad jag hade planerat.
Idag har jag tagit det mycket lugnt, sovit två gånger under dagen, och magen har lugnat ner sig. Nu är det lördagskväll. Maten har smakat gott och även varit billigare. Vi har sett på Stjärnorna på slottet och nu vankas På spåret. Inte helt fel, en slöardag som denna.

Spela med snöskor

Inte för att jag vill skylla ifrån mig. Men ändå.
Nu har jag haft jullov från orgelpallen, det har gått ett par veckor utan att jag har övat.
Jag älskar våra julpsalmer och skulle så önska att jag kunde spela dem fint.
Men icke. Jag klampar fel med fötterna på minst två ställen per takt.
Och vänster hand har ofta noll koll på vart den är på väg, helt vilse i tenoren.
Min önskade hyllning till barnet i krubban skär sig följaktligen hela tiden.

Tur att barnet tar emot ändå.
Till honom kan jag ju komma som smutsig herde med min skorrande sång
eller som en fullfjättrad organist med guld rökelse och myrra i händerna.

Jag har just kommit från kyrkan och ett tvåtimmars morgonpass på orgeln. Har under den senaste månaden spelat igenom alla advents-, jul- och trettondagspsalmerna. Minst två verser på varje koral. Jag inbillar mig att det är rutin jag behöver så att händer och fötter ska börja känna vart de ska. Men rackarn, det blev min själ med idel plumpar i protokollet. Än lever jag inte upp till mitt Ba i liturgiskt orgelspel. Far from it. Särskilt illa är det med mitt pedalspel. Det känns som om jag spelar med snöskor på fötterna.

Inte för att jag vill skylla ifrån mig. Men nu måste jag bara skaffa mig nya spelskor. Det ska vara ett par nätta skor som varken är breda eller extra långa, och så ska det vara lädersula och inte gummi som suger fast hela tiden. Det får bli dagens projekt.
Mot Union Square!

Nyårsafton

Jag fick leva året ut även detta år.
Men det kunde ha slutat annorlunda.
Sällan har ett år känts så omtumlande som 2013.

I januari flyttade jag från tryggheten i min hemstad Härnösand
till ett nytt liv som pensionär och medföljande make i San Francisco.
Efter fyrtio yrkesverksamma år som präst började nu något helt nytt.

Och som jag har trivts med det nya!
Att själv få bestämma över mitt liv och inte styras av ett arbete.
Att få upptäcka denna spännande stad i min egen takt.
Att få ägna tid åt piano- och orgelspel, ja även lite cello faktiskt.
Att helt få ta ansvar för hem och matlagning,
och att få vara ideellt engagerad i min kyrka.

Våren gick fort och avslutades med en dopturné bland de senaste bäbisarna i släkten.
Men när de fyra barnen var döpta, slog livet till med ett bestämt slag.
I augusti blev jag snabbinlagd för en bypass-operation.
Hade ingen aning om hur sjuk jag var.
Men genom närståendes klarsyn kom jag mig till en doktor.
Hade lika gärna kunnat sluta raklång över mina brädhögar i stugan.
Men nu blev det operation i stället för en hjärtinfarkt.

Och Gud var god.
Tre kärl fick nya slangar och sen var det till att kämpa sig upp ur sängen.
Jobbigt var det förvisso, men mest jobbigt för min familj.
Men i stället för död blev det liv, ja till och med ett barnbarn till i september.

Och efter en extra månad i Sverige kunde hustrun och jag återvända till Kalifornien.
Hon kunde återuppta sitt arbete, och församlingen här kunde andas ut.
Och jag märkte snart att San Franciscos backar inte avskräckte som förut.
Krafterna återvände och livet fortsatte.

Nu är det bara några timmar kvar av år 2013.
Ett omtumlande år är till ända.

Jag vill tacka!