Motion!

Den här dagen har börjat bra.
Hustrun skulle tidigt upp till kyrkan, så jag steg upp och tog på mig mina motionskläder och klämde "slalombacken" jag med, dragande på en resväska med smutstvätt. Vi har ingen tvättmöjlighet i huset där vi bor, men får tvätta på kyrkan. Sen fortsatte jag uppför Hyde Street till Lombard. Och tror du inte att där stod ungdomar fast klockan bara var halv nio?? Jag begriper det inte, men där står jämt folk, mest asiater, och tittar på "The crookedest street" samt väntar på en kabelvagn att fotografera. I veckan har våra kära kabelvagnar stått stilla på grund av något fel, så alla turister har snöpligen fått åka vanlig buss uppför Hyde. I morse gick det ännu bussar, men nu hör jag kabelvagnar skramla här utanför igen.
Vid Lombard på toppen av Russian Hill vek jag av ner mot Marina och kände att nu ska jag börja springa. Sagt och gjort, jag joggade runt Fort Mason och hem, ja inte hela tiden utan i intervaller. Det låter inte så märkvärdigt. Men kanske någon kan förstå min glädje över att få vara så frisk att jag t.o.m. kan börja löpträna lite. Sen blev det lite blygsam styrketräning och stretching innan en skön dusch.
Så, den här dagen har börjat bra. Mycket bra.

Min värsta mardröm

Tänk om alla glaciärer smälter!
Tänk om världshaven stiger 7 meter!
Tänk den dag då själva grundvattnet tar slut!

Nej, så ska jag nog inte börja ett blogginlägg om jag vill att folk skall läsa det.
Men frågorna tränger sig på, särskilt denna vecka, när världens religiösa ledare har samlats i New York i stor oro över klimatsituationen, och då FN:s klimatkonferens börjar i morgon i NY.

Då och då kommer mardrömmen fram som ett spöke ur garderoben. Den som Al Gore har turnerat världen runt med och som meteorologer världen över förutspår med högre och högre röster. Vi ser det redan: Kebnekajses glaciärer smälter, Kilimanjaros likaså och vad värre är, Antarktis har börjat tina!  Här i Kalifornien borrar frukt- och vinodlarna allt djupare efter vatten till sina fält och jag har sett tidningsrubriker som The Race towards Bottom.

Ja jag vet, man ska inte måla fan på väggen.

Men vad händer om alla världens glaciärer smälter? De är ju våra största sötvattensreservoarer.
Vad händer när Indus, Ganges och Bramaputra sinar, för att det inte finns nån snö och is kvar uppe i Himalaja? Vad ska då Indien, Pakistan och Bangladesh dricka?

Om jorden förlorar alla sina glaciärer på grund av ett allt varmare klimat, lär världshaven stiga med sju meter. Det kommer förstås inte att ske på en gång, jag vet inte hur lång tid det kan ta. Men jag gissar att det går fort nog för att skapa en gigantisk befolkningskatastrof. Jordens stora befolkningscentra ligger alltid nära haven. Hur många storstäder kommer inte att vattenfyllas sakta men säkert. Det blir godnatt för London och Manhattan, för Holland och Maldiverna och många andra länder. Världen kommer att skåda en helt förfärlig våg av klimatflyktingar.  Och vart skall dom ta vägen?

Ja det här är min mardröm. Och då tänker jag: Hur skall det gå för barnbarnsbarnen?
Jag vill inte tänka på det, men ibland kommer drömmen bara över mig och jag tvingas ta in den och darra under den. För den är tyvärr inte bara en ond nattdröm. Den är ett scenario som troligen kommer att bli verklighet, om inte världen går samman för barnbarnens skull och bannlyser kol och olja som energikällor.

Rätta mig om jag har fel, please!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Klimatångesten kan kännas becksvart. Men den får inte förlama för då är det snart kört. Idag har jag upptäckt ett fint initiativ av troende från många religioner, inte minst naturfolk men också prominenta ledare för världens religioner. Det heter Our voices och är alltså ett upprop till alla världens troende, vad man än tror på, att göra allvar av sin världsuppfattning och sina moraliska värderingar och skrida till aktion för att rädda världen. Så jag har listat mig på Our voices för att förena min röst med de många andras.
Och så fortsätter jag vara så noggrann jag kan med källsorteringen. Inte för att jag vet om det hjälper mot sopberget eller mot min mardröm. Men vad var det Immanuel Kant sa: Om jag vet vad som är rätt och har möjlighet att göra det, då är det min plikt att göra det. Eller som vi sjöng i söndagsskolan: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly...

Låt oss be för vår värld.
Och förena våra händer praktiskt och politiskt ansvar
så att mardrömmen betvingas och världens barn får en framtid.

Non je ne regrette rien

Jag är inte så bra på att ångra mig.
Jo, dumma förflugna ord ångrar jag ofta.
Men om jag tänker djupare är det inte mycket jag ångrar.
Ju äldre jag blir, desto mer upplever jag hur det ena i mitt liv har länkat tag i det andra. Och lett framåt. Det blir svårare och svårare att tänka sig några alternativ till mitt livs viktigare val.

Nej, jag ångrar ingenting, sjunger Edith Piaf.
Riktigt där är jag nog inte, men tanken är spännande och välgörande för mig som luthersk präst, som bär syndabekännelsen stelopererad i ryggraden. Jag kanske inte behöver ångra mig hela tiden och be om förlåtelse. Guds nåd bär mig ju, jag behöver inte ägna min dag och min energi åt att ångra mina synder. De är ju ändå förlåtna med samma självklarhet som en pappa eller mamma förlåter sina barn deras felsteg.

Non, je ne regrette rien.  En underbar sång. Som lyfter, hela tiden.
Jag måste få berätta ett minne.

Jag ligger på sjukhus i 14-årsåldern. Lyssnar på mitt favoritprogram på radio.
Det heter Med skrivmaskin och grammofon, med redaktören Barbro Alving. Ett tänkvärt kåseriprogram som vidgar mina vyer och öppnar mina öron för en god berättare.
En kväll spelar hon en sång med en sångerska som jag aldrig hört förut, en fascinerande, betagande sång, vars melodi satte sig smäck i mitt minne. Jag skrev genast ned den i noter så att jag skulle minnas den. Och någon dag senare skrev jag ett brev till Barbro Alving c/o Sveriges Radio Stockholm och frågade om sången:

"Bästa Barbro Alving. I ditt program på radio hörde jag häromdagen en sång som jag undrar över. Den var på franska men jag kan inte ett ord franska. Men orden löd ungefär så här,"
och så skriver jag ned noterna och orden över, som jag hörde dem:
"Nån prödör jä, nån prödör jä..."

Någon vecka senare får jag ett uppmuntrande brev från Barbro Alving, där hon bl.a. skriver så här:
"Du kan inte någon franska, och jag kan verkligen inte något om musik. Men jag tror att den sång som du menar är den här: Non, je ne regrette rien, insjungen av den franska sångerskan Edith Piaf."

Det brevet var min första egna kontakt med den stora världen utanför Ramvik, Högsjö kyrka och Härnösand. Och det betydde mycket för mig. Och gör så än idag.
Här är den.

Labor Day

Ja, idag är det den s.k. Labor Day, vilket betyder en nationell helgdag, amerikanernas Första maj.
Nej jag har inte stavat fel. I detta land stavas det inte labour som i England utan labor, honor, harbor osv.
Dagen har varit strålande varm och vacker. När jag skriver detta har vi 24 grader på balkongen. Vi pustar ut efter en tretimmars promenad bort till bron, dvs Bron. Det var en upplevelse. Hur mycket folk som helst som gick, sprang, lufsade, cyklade eller satt i gröngräset med hela släkten, eller badade eller kastade bollar till hunden och flög med drakar eller kastade frisbee. Hela stan var på strandpromenaden tror jag, och den är magnifik.
Först passerar vi Fort Mason, en bergsklack nära vattnet, där militären haft en utskeppningshamn. Än ligger de gamla pirerna och magasinerna där och minner om de hundratusentals soldater som därifrån utskeppades till ett ovisst öde under stillahavskriget. Nu används pirerna till fredligare ändamål, Farmers' market, utställningar, konserter, fester.
Efter Fort Mason går man en halvmil nästan längs stranden förbi St Francis' Yacht Club med allehanda fina båtar. Passerar Palace of Fine Arts, som är en tempelliknande jätte, byggd i antik stil inför stillahavsutställningen för hundra år sedan. Under en guidning som jag var med på i våras hörde jag att Star Wars-procucenten Georg Lucas hämtade inspirationen till R2D2 från just detta Palace of Fine Arts. Här ser ni den.
Kommer sen till Crissy Field, en jättelång sandstrand med mängder av badare, vadare, solbadare, spännare, tanter och farbröder och tjejer, och killar eller plaskande barn i vattenbrynet. Ja där är det ett enormt folkvimmel, och ett stenkast innanför dynerna står alla deras bilar i långa rader.
Sen passerar man ett marskland eller vad det heter, en blöt sträcka med fågelliv och säkert en unik flora. Därefter öppnar sig en lång lång alldeles platt gräsmatta helt nära bron. Den är nu även den ett rekreationsområde för tjocka släkten och hundar och frisbees och flygande drakar och folk av alla slag och tungomål. Men för hundra år sedan ungefär anlades där västkustens första militära flygfält, som dock fick en kort historia. För när Golden Gate-bron byggdes på trettiotalet blev det för trångt kring startbanan, och dessutom var den nog väl kort. Nu tjänar området som en härlig park öppen för allmänheten.

Där någonstans vände vi medan alla som skulle upp på bron började klättra uppför hundratals trappsteg längs berget upp. Det blev nog en mil idag vilket är helt i sin ordning.
Det var ju labor day, var det inte?

Ettårigt ärr

Jag kommer in efter att ha storstädat bilen.
Då har hustrun förberett världens middag och dukat fint.
- Vad handlar det här om, undrar jag.
- Det är ett år sedan du opererades, minns hon.

Nu, efter den välsmakande ettårsmiddagen sätter jag mig ned.
Ja, den tolfte augusti förra året låg jag på operationsbordet. Dr Christian Olsson på Karolinska var Guds hand för att rädda mitt liv. Tre kranskärl kring hjärtat måste ersättas. De hade så stora förträngningar att en hjärtinfarkt nog skulle ha släckt mitt liv direkt. Allt gick bra och jag fick tilläggstid i matchen så att säga. Hittills ett år, och än har domaren inte blåst game over.

Detta är en märklig insikt för mig som innan operationen var kärnfrisk i sextiofem år.
Och jag vet inte om jag riktigt har tagit in det oerhörda att jag ännu får leva.
Det har ju alltid varit något självklart. Man lever helt enkelt.
Tanken att jag inte skulle ha levt idag går liksom inte att tänka.
Men jag vet utan att riktigt tänka.
Jag är förunnad mer av livet. Och det är stort.
Det är nåd och idel gåva.

Tack vare fjolårets snabba diagnos och åtgärd är jag ännu här och har fått uppleva en skön och varm svensk sommar. Och nu är sommaren snart slut och vi ska resa tillbaka till Åsas arbete i Kalifornien. Jag ser fram emot det tack vare att jag har ett ettårigt ärr på mitt bröst.

Sealed with a kiss

I morse kändes det som om sommaren var slut. Jag vaknade och faktiskt frös och i stugan var det bara tjugo grader! Bara. Här har vi ju vant oss vid att ligga och svettas i 25-gradiga sovrum, och så är det bara 20, dvs kallt.
Alltnog. Dagen drar igång och jag beslutar mig för att klippa gräset på förmiddagen. Åsa och hennes syster tog ned "mygghuset" och stuvade ned det i sin kartong. Medan jag gick där och styrde min maskin tänkte jag att det kanske är sista gången jag klipper gräset i år.
Och då kom den till mig, den gamla tryckarlåten: Sealed with a kiss: I don't want to say goodbye to the Summer... Sentimental så det förslår. Under de yngre tonåren gjorde den mig kär och trånande, men jag visste inte efter vem eller vad. Jag ville bara få vara förälskad och längta efter någon. Jaja, vilken härlig olyckstid det var.
Nu gick jag och trallade på låten och kände på känslan att vi nu nästa vecka ska lämna detta paradis och återvända till San Francisco för nästa period i matchen. Jag har verkligen stortrivts med sommaren i Sverige. Och jag vet att jag också stortrivs med vårt liv i SF. Så det ska nog gå bra att återvända. Det stora uppbrottsvemodet ville inte infinna sig.
Först nu när jag letat fram Sealed with a kiss på Youtube ser jag att texten inte alls handlar om att säga farväl till sommaren utan att säga hejdå för sommaren: I don't want to say goodbye for the Summer. Dvs hur ska jag klara sommaren utan dig?
Jaha. Det är alltså så som texten går. Det hade jag ingen aaning om. Och jag som hade tänkt ut ett smäktande, tårdrypande blogginlägg om att lämna den svenska sommaren. Det sket sig.   I stället blir det: I can't wait to return to California, typ. Tja, varför inte. Då gör det ju ingenting om sommaren snart är slut.

Än så är det sommar

Sverigesommaren rullar på, lite väl fort tycker jag.
Det är snart dags att börja ta farväl igen och säga på återseende.
Vi har varit i Stockholm och fått Mr Obamas ja till fortsatt vistelse i hans land.
Dvs förnyat visum.
Om nu bara våra pass kommer åter i tid (de skickas per post), så återvänder vi till Kalifornien den 14/8. Och det är snart det.

Och vi som ännu inte har hunnit med våra vänner och våra stugprojekt.
Det vi har ägnat sommaren åt stavas f-a-m-i-l-j-e-n.
Och det har känts helt riktigt.
Jag har också som ni märkt lågprioriterat mitt bloggande. Det har också varit skönt.

Nu är det augusti, sensommar, och det känns i luften även om det ännu är över tjugo grader.
Sommaren har varit bedövande varm. Vem behövde Medelhavet..?
Jag har tankat värme inför återkomsten till San Francisco.
Och mår så otroligt mycket bättre än i fjol.
Undrar hur jag hade klarat av denna värme med fjolårets kranskärl..?
En får tacke.

Värmebölja, solsting och jag vet inte vad

Sverige har alltså en enorm värmebölja just nu.
I över en vecka har termometern legat kring trettio grader.
Helt otroligt.

Vi har varit uppe i Luleå. Lika varmt där.
Det var bara att hoppa i Luleälven.
Rena badkarsvärmen.
Men på andra sidan södra hamnen, borta vid malmkajen låg fyra stora isbrytare
och påminde om verkligheten:
Vänta ni, snart nog är det vår tur...

På resan upp dit lade A/C:n av i vår gamla Skoda Fabia.
Mycket lägligt.
Det blev en svettig resa inte minst för 1½-åringen i barnstolen.

Men tackochlov finns det ju bilverkstäder. Dom lovade att laga luftkonditioneringen i slutet av augusti för tusentals kronor... Jag vädjade och bad och fick sedan löfte om att det skulle kunna bli gjort tills om två veckor då vi ska upp till Luleå igen.

Och välsignade släktingar. De ställde en stor fin bil till vårt förfogande så att vi igår kunde ge oss ut på vägarna igen med vår lille 1½-åring. Vi flyttade över barnstol och packning i svägerskans Avensis, lämnade in Fabian på verkstan och körde hemåt med skön svalka i bilen.

Men säg den glädje som varar beständigt.
Ute på E:4 började det efter ett tag höras ett skavande ljud från framvagnen.
Till slut hördes det i varje gupp.

Jag stannade, kollade och såg en lös plastflärp i hjulhuset. Det var säkert den som skavde. Jag baxade in den i sin fals och hoppades på tur. Körde vidare och det var tyst nästan ända till Sävar. Där kollade jag igen och fann då att en stor plastplatta hängde ned bakom kofångaren och släpade i marken.

Efter ett par snabba telefonsamtal med svägerskan och svågern i Luleå fick vi tid på Toyota i Umeå och kunde köra dit. Anlände klockan fem över fyra då alla i verkstan hade slutat för dagen. Men två man var kvar och förbarmade sig. Patienten hissades upp och undersöktes av kunniga kirurghänder. Under tiden roade sig vår lille 1½-åring med lekrummets alla småbilar. Så det gick ingen nöd på oss. Jättebra ordnat på Toyota i Umeå: lekrum, väntrum, gästtoa med skötbord...

-Såja, då var det klart, förkunnade den vänlige förbarmaren. Vi har fäst upp bottenplattan. Det är bara att tuta och köra.
-Och priset?
-Här handlar det inte om pengar utan om att så fort som möjligt komma ut ur den här värmen.
Han längtade nog till badplatsen, helt förståeligt.

Okey, on the road again.
Då!
DÅ!

Var är stugnycklarna?
VAR ÄR STUGNYCKLARNA!!

Vi har två uppsättningar nycklar till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Blixtsnabbt står det klart för oss att Helena har den ena, och hon är i Luleå.
Och den andra ligger i askkoppen i Fabian. Som också är i Luleå!
Vi kommer oss alltså inte in i stugan!!

Tankarna snurrar och söker tänkbara lösningar.
Vända om och köra de 27 milen tillbaka?
Lämna av 1½-åringen och dess moder i Härnösand och köra upp igen?
Knacka sönder ett fönster och skynda oss att larma av?
Det måste bara fixa sig, för på söndag kommer nästa omgång barnbarn till oss!!

Detta händer inte!
Vi måste ha fått solsting!
Scheisse!

Så vi får i stor nesa köra förbi avtagsvägen till vårt sommarparadis och härliga badsjö.
Och efter att ha lämnat av den unga familjen
stannar vi till sist skamsna utan för syrrans hus.

Och idag håller vi tummarna för att det kommer ett litet litet bussgodspaket från Luleå med Norrlandskusten.

Sommarminne för en morfar

Går ut på promenad med O, tre år, medan föräldrarna och lillebror är borta några timmar.

- Så därja. Nu har vi alla regnkläder på och stövlarna med. Nu så går vi.
Tror du det finns några hallon än?
- Eeh?
Vi går och ser efter!
- Eeh.

Svänger in bakom häcken där hallonriset finns.
- Nä, inna hajjon. Han skakar på huvudet. Moffaj pocka hajjon!
Och morfar letar frenetiskt och lyckas hitta ett, säger ett, halvmoget hallon.
O plockar det och mumsar i sig.

Går vidare, kommer till några förvildade rödvinbärsbuskar.
- Ä dee?
- Det är vinbär.
-Eeh?
- Dom heter vinbär.
- Maka i-ä?
- Ja, smaka du, men dom är nog lite sura, för dom är inte färdiga än.
- Mmm... Dott.

Vandrar så sakteliga in på skogsvägen.
- Vi måtte titta hää! säger barnbarnet och tar av in i bråten bredvid vägen.
Hittar en mur och några slanor som ligger mot muren.
- Titta Moffaj, en koja!
- Ja, har du sett? Ska vi bygga på den?
- Eeh.
Och vi börjar dra ihop ris till väggar och tak.
- Måtte hämpa meja.
Det tar en god stund innan kojan blir värdig namnet.
Då kryper O in och sätter sig med ryggen mot muren och säger:
- Nu måtte vi fika!
Okey. Jag tar fram vårt fika bestående av kottar och pinnar som får bli bullar och saft.
Han tar några rejäla tuggor, och jag får ett schå att få honom att säga blää och spotta ut skogsprodukterna. Sen bygger vi en stund till, drar fram ris och lutar mot kojan eller lägger ovanpå.
Plötsligt ramlar O mot väggen som säger knak, och sen ligger han där.
- Du måste hjäppa, Moffaj.
- Oj oj, lilla vän, har du fastnat? Får jag din hand så ska jag dra ut dig.

Såja, det gick ju bra.
Men då säger han: - Jen! så där som barn säger Igen!
För det där var roligt, alltså att bli räddad ur kojans bråte.
Och efter typ tretton repetitioner återstår inte så mycket av vårt stolta bygge.

Går tillbaka, för nu är det dags för lunch och sovtimme.
- Tror du Xavi är hemma? Ska vi gå och se efter?
- Eeh.
Och vi går hemåt, där den stora hunden möter i dörren.
Av med regnkläder, fram med maten som är pasta och köttfärssås från gårdagen.
- Mmm, dott!
Och han dricker mycket mjölk till.

Sen tvätta händerna och munnen och sitta en stund på toaletten.
- Nu fädi!
Kalsonger på, tvätta händerna,
och sen uppför trappan till sängen och de väntande nio napparna.

- Sov nu en stund, så ses vi sen.
- Mm.

Och morfars hjärta känns så varmt.

Midsommar

Granen sträcker sina ljusgröna skott ut mot sommaren.

Ljuset städar upp under dess grenar.
Hon ler och minns ingenting av vintern.

Förälskad i sig själv möter oss midsommaren med en kram.
Gräset doftar av aftonens regn.
Natten lovar mycket.

Gräslöken, dillen och persiljan sjunger.
Granen, gräset och natten lyfter stråkarna.
Dags för årets premiär!

En dag i Ytterskog

Den här dagen, dvs en lång förmiddag av dagen, har jag ägnat åt brädhögen.
Kl 8.30 kom Hemab och levererade den container
som ska inrymma magister Strannes gamla uthus, vår gamla boda.
Uthuset i sig ligger ännu till största delen i en ogenomtränglig hög sen i fjol.
Men nu, i och med containerns ankomst, är alltså dess öde beseglat.

Började med att bära bit för bit, bräda för bräda, planka för planka
över gräsmattan över bäcken till grannens sida.
Men insåg direkt bärandets begränsningar.
Körde alltså till Älandsbro för pumpning av två skottkärrehjul.
Det ena lät sig villigt pumpas, det andra icke.
Men med det ena hjulet fastskruvat på den ena skottkärran
ökade sedan mitt tempo betydligt vad gäller leveransen av skrot till den andra sidan.

Tjugofyra vändor presterade jag den första dagen.
Ville inte ta i för mycket. Det kändes faktiskt lite jobbigt, att all denna bråte hade kunnat bli min död i fjol sommar. För strax efter rivningen i fjol av det gamla förrådet lades jag in för en akut bypass-operation utan att en enda stund ha förstått hur hjärtsjuk jag egentligen var.

Men det som egentligen störde mig mest idag var myrorna.
De samlades vid stigen där jag hade trampat, som för att se till sina sårade och döda.
För varje vända samlades fler och fler myror nere vid bron över bäcken, där de har sin passage, med det resultatet att jag körde över eller trampade på fler och fler för varje vända, och till slut kände mig nödsakad att be dem om förlåtelse för min framfart. Tyckte synd om de omsorgsfulla och dödsföraktande insekterna.

Efter fyra timmar kunde jag så med ömmande rygg ställa undan skottkärran
och ägna resten av dagen åt solen, bofinken och gräsmattan.
Och nu när kvällen sänker sig över Ytterskog och nordanvinden släcker grillen åt mig,
känner jag en stor tacksamhet åt Livet, det heliga, som jag ännu är en del av,
åt de tusen myror som satt livet till för min framfart idag,
åt de bofinkar och flugsnappare som sjungit för mig
samt åt denna plats på jorden som bara äär såå vacker!

Summa

Varm och ljus dag.
Fredagsfika på mitt gamla jobb.
Kära ansikten, kära minnen.

Besök hos församlingen på andra sidan domkyrkan.
Samma där, kära möten
och nånstans en längtan efter ett sen då.

Kaffestund hos f.d. grannar.
Prat om barn och barnbarn,
hur livet utvecklar sig.

Sedan via affären ut till stillheten,
till flugsnapparen och trasten.
Grillen.

Solen dalar och försvinner.
Isarna smälter.
Mellanöstern kokar.

Frågor om vår framtid.
Men välsignade människomöten i dagens bagage.
Och en dotter som fyller år.

Bilverkstad

I morse såg jag till att vara på bilverkstan kl 7.15, jag var nämligen orolig för vår gamla Skoda Fabia. Då vi körde hem igår, jag och mina systrar med följe, märkte vi hur det sakta men säkert uppstod ett skavande ljud i framvagnen. Det blev starkare och starkare men avtog då man gasade för att i låga farter låta närmast som ett knackande.
Ställ diagnos på det om ni kan.

Så nåt var det, och det gällde att vara ute i tid om det var något allvarligt. Ljudet hördes som från något av framhjulen men inga vibrationer kändes i ratten. Det hela var mycket mystiskt. Därför for jag till Berners min första dag hemma... Där tog man emot mig direkt, det var som att komma in på akuten med bröstsmärtor. Med en mekaniker körde jag en sväng.
Resultat: Han trodde det kunde vara en drivknut. Sen tog han bilen in  till verkstan medan jag såg tusenlappar flyga. Patienten togs således omhand av kunniga händer, själv välkomnades jag in i ett anhörigrum med morgonteve, kaffe och Tidningen Ångermanland. Wow alltså. Dom tar sig på Berners.

Efter en automatcappucino, ett gratisäpple och två nyhetssändningar kom överläkaren och meddelade att bilen nu var botad från sin åkomma och kunde lämna kliniken.
Vad var det då, frågade jag.
Och verkmästarn svarade, att höger framhjul satt löst och behövde skruvas fast.

Ghaaa!!! alltså. Hjulet höll alltså på att lossna!
Med fem lossnande muttrar susade vi fram längs E4 igår!
Jag blev riktigt rädd när jag tänkte på vad som hade kunnat bli följden.
Men inget hände och jag och Fabian kunde lämna akuten, utan någon kostnad för undersökningen t.o.m.
En får tacke.

Intåg i Sommarstugan

Stannar bilen på en äng
Stegar över bron till paradiset
där bäcken porlar välkommen

Lövsångaren sjunger
taltrasten refererar
och solen lyser i ljusgrönt från träden

Flera vändor packning från bilen
Låser så upp stugan
Stiger in i Sommaren

Spännande öppning av sverigesommaren

Nu har jag varit i Uppsala sedan i lördags.
Och i morgon bär det vidare norrut.
Det har varit en spännande helg:
I förrgår vigdes sonhustrun till präst i Uppsala domkyrka.
Och kören sjöng en hymn skriven av henne själv plus hennes tonsättarmake.
Texten var rak och poetisk:

Sätt er först vid källan.
Drick, drick, drick.
Långsamt res Er.
Gå ut, gå ut, världen behöver Er
Gå med glädje.
Jag är kärleken, som helar brustna världar.
Var frimodiga, jag är kraften, som växer ur er sårbarhet.
Tro trotsigt, jag är livet, starkare än döden.
Sätt er först vid källan, drick,
Långsamt res Er.
Gå ut, gå ut, världen behöver Er.

Med mig i den gudstjänsten var mina barn och barnbarn och mina två systrar. Vilken känsla!
Efteråt samlades familj och vänner till en fin mottagning lite utanför staden.
En stark upplevelse, alltihop.

Igår måndag hade jag ett annat uppdrag, nämligen att hålla en andakt vid nedsättande av aska i havet utanför Stockholm. Vädret kunde inte ha varit bättre. Det var 26-28 grader och en lätt bris bara. En beställningsbåt tog oss, ett 30-tal anhöriga och vänner ut på fjärdarna vid Åkersberga, där vi höll en liten ceremoni och lät havet utanför den dödas morfars gård bli hennes grav. Det var så vackert alltsammans.

Sedan på kvällen anslöt jag till min egen släkt som var samlad till doktorsdisputation.
Min systerdotter disputerade med den äran och inbjöd sedan till gemensam middag på kvällen. God mat, trevliga, fyndiga tal och gott sällskap förgyllde kvällen. Själv fick jag äran ha mitt äldsta barnbarn till bordsdam. Det ni!

Idag har vi alla pustat ut, dvs ingen. Det har varit en vanlig arbetsdag för de flesta. Jag har tagit farväl av barnbarn som skulle söderut. Men skönt att jag hann busa lite och knåda dom lite först... Resten av dagen har jag jagat ett nytt mobilt bredband till vår sommarstuga. Provade på fyra återförsäljare här i Uppsala men fick tji. Så jag ringde till slut till Härnösand, och där fanns det jag ville ha.

Kvällen har nu ägnats åt familjär samvaro med släktens nya präst och hennes prästman samt barn, och det i sällskap med min amerikasyster och hennes vän. Så man kan nog med fog säga att jag har rivstartat min sverigesommar. Ingen tid för jet lag här inte..

Världens fest i Karlstad

Efter en månad med tre härliga släktbesök från Sverige börjar jag nu så smått se fram emot min egen sverigeresa om en vecka. Det är inte utan att jag längtar hem till sommarstugan med bofinken och bäcken och gräset och björken.
Annars hade jag gärna varit i Karlstad den här helgen. Där firar Svenska kyrkan internationellt riksmöte. Jag försöker följa Välrdens fest så gott det går på facebook och den kyrkliga pressen. Jag får känslan av en väl planerad och fungerande storsamling för vår kyrkas internationella ombud och SKUT-ombud. Vibbarna från Världens fest i Åre 2007 känns pirrande tydligt. Det var så roligt!
I Karlstad lyser tydligen sola över en härlig försommarfest. Grattis Lena J:son Olsson!

Sightseeing i San Francisco

Så mycket som jag har sett av San Francisco med omnejd under de senaste dagarna har jag inte sett på ett helt år tror jag. Och än är det inte slut.
Vi har nämligen två av mina svägerskor här på besök, och de är väldigt nyfikna på vår stad.
I förrgår besökte vi vingården Viansa längst ned i Sonoma Valley och råkade hamna i en BBQ för dess klubbmedlemmar. Jag blev medlem där så sent som för två veckor sedan, så jag hade inte fått info om begivenheten. Men jag var så välkommen med hela min billast! Det var bara att ta för sig av den goda maten och provsmaka de nysläppta vinsorterna. En hellyckad överraskning.

Igår tisdag knatade jag runt med våra gäster på Petaluma outlet. Inte riktigt min grej, men jag kom faktiskt därifrån med en hel stass motionskläder inklusive skor och keps för under tusenlappen. På hemvägen körde vi sedan svängen ut till den fantastiska redwooddalen Muir Woods, där världens största levande ting reser sig mot skyn och bildar en enorm katedral. Mäktigt också att tänka på att dit samlades alla delegaterna i samband med FN:s bildande 1945, vilket skedde i SF. De talade om platsen som a cathedral of peace.

Och idag har vi suttit med våra gäster i typ sju timmar på buss i tre olika sightseeingturer runt vår stad. Först en intressant downtowntur, därifrån direkt till en Golden Gatetur över bron och ned till den pittoreska sovstaden Sausalito. Där hoppade vi av och intog en välbehövlig lunch på en hamnrestaurang. Sen hoppade vi på nästa buss och åkte tillbaka till stan för att bara byta buss igen och ta den sista eftermiddagsturen mot Golden Gate Park, dvs via Haight-Ashbury och Pacific heights och Japantown.

Fullmatade med våra guiders kunskaper och allehanda galenskaper och tokigheter vacklade vi av den sista bussen och tog oss hemåt på gungande ben. Det är som om vi har varit en dag på havet. Ansiktet hettar, man känner sig lite kall om kroppen och sömnigheten smyger på. Men än kan vi inte blåsa faran över, för svägerskorna hotar nu med en kvällsrunda ned till Buena Vista som var först i USA med att servera Irish coffee år 1952. Nu vet dom minsann var ställena finns...

I morgon blir det en båttur ut till the Rock, dvs fängelseön Alcatraz. För oss som varit här snart 1½ år blir det faktiskt vår allra första båttur ut i San Francisco-bukten.
Vi behöver tydligen nöjeslystna släktingar för att få något beskådat här.
Kom, flera!

Värme och fosterlandskärlek

Ja nu får jag allt sluta gnälla på San Francisco-vädret. Visserligen är det inte det man tror om Kalifornien. Vanligen är det är rätt rått och kallt, ofta med kalla havsdimmor som kyler ner, särskilt på sommaren. Ofta är det inte mer än 17-18 grader. Mark Twain lär ha sagt: The coldest winter I ever had was a summer in San Francisco.

Men idag har vi haft 31 grader! Luften har stått stilla, solen har stekt och vi har svettats och mått. Precis som man vill ha det på en solresa. Utom att det inte har varit en dag på beachen utan en dag med samhälleliga plikter. Vi har varit på generalkonsulatet och röstat. Kändes nödvändigt på något sätt även om vi är långt hemifrån för tillfället. Men man måste ju tänka på barnbarnens samhälle också och försöka behålla ett öppet och tolerant Sverige.

Annars har jag numera övergått till den norska sidan. Den norske sjömansprästen har värvat mig att hjälpa dem med 17:e maj-firandet på lördag. Jag skall spela två stycken processionsmusik på orgel och två nationalsånger och två fosterlandspsalmer samt två solostycken, ett på piano och ett på cello. Så denna vecka är mitt motto: Broderfolkets väl! Jag har övat på såväl den amerikanska som den norska nationalsången. Men min röst har jag lagt på Sverige.

Fascinerande

Vad kan man inte få vara med om i dessa datoriserade tider!
Från vår veranda här i San Francisco kan vi sitta och se flygplan på väg att landa eller på väg att lyfta mot okända mål. Det är en enorm trafik i luftrummet över vår stad.
Ikväll kom vi hem efter att ha vinkat iväg sonen Mattias mot Sverige. Han skulle flyga med Lufthansas flight 459 mot Munich. Vi satte oss med våra datorer och sökte på SFO och Flighttracker och Flightaware och lyckades till slut hitta hans flyg just som det lyfte. Jag kunde se hur planet lyfte mot väster och passerade motorvägarna söder om stan, vände upp åt  norr, följde kusten upp till San Francisco. Där svängde det åt höger, eller styrbord som det heter, över Golden Gate och Alcatraz och styrde vidare åt nordost. Vid det laget var vi ute på verandan och började spana mot himlen. Och - jodå, ett flygmuller avslöjade att DLH 459 var på gång, och sedan kunde vi se Mattias flyg över oss i mörkret. Vingspetsarnas lanternor plus dånet från motorerna var det enda vi såg. Men oj vad jag vinkade och sa hej då och grät och vinkade medan flygplanet snabbt försvann uppåt Sacramento och Nevada och Idaho och Montana och Canada och...
Nu när han har 9 timmar kvar till Munchen lämnar han USA och fortsätter åt nordost uppöver Canada.
Vad vår värld har blivit liten!

Släktbesök

Jodå, det händer visst saker här.
Det är i själva verket så intensivt att jag inte tycker mig ha varken tid eller ork att blogga.
Vi har släktbesök sedan två veckor.
Först syster och svåger från Härnösand.
Och nu sonen från Uppsala.
Och det är sååå roligt!