Varningsskyltar

Jag körde idag igenom Kaliforniens fruktträdgård.
Dvs från Los Angeles till San Francisco längs Highway 5 som går genom Central Valley.
Längs den vägen passerar man mil efter mil efter mil av frukt- och vinodlingar.
Och nu verkar säsongen ha börjat, för där var traktorer överallt längs snörräta rader.
Sannerligen en överväldigande syn.
Vi pratar här om säkert 30-40 mil med jättelika odlingar längs vägen. Jag inser att det är härifrån som Kalifornien förser resten av USA och världen i övrigt med välsmakande och vitaminrika läckerheter.

Men jag noterade också alla skyltar längs motorvägen. Och de hade ett allvarligt budskap:
Water = Jobs!
No water = No jobs = High Food Costs!

Mil efter mil med nödrop ur växthuset.
Fight for the Water!
Solve the Water Crisis Created by the Politicians!

Ännu stod fruktträden där kala utan löv, till synes döda.
I olika nyanser av grått och violett.
Andra odlingar dignade av mogna orangea frukter.
En skylt visade: Mandarines, och sen var det mandarines ett par kilometer.
Sen stod det And Lemons too.
Och en till: Enjoy more citrus!
Humor.

Farmare efter farmare lockade med sina produkter inför den kommande växtsäsongen.
Men varvade också enhälligt med bistra sanningar.
Food Grows where Water Flows.
Help us to get water from the State!
Med mera dylikt.

Jag passerade massor av gröna kullar med betagande motiv för konstnärer och fotografer.
Jag såg stora fåglar segla över fälten
och en vattenkanal som slingrade sig genom dalen för att förse alla med vatten.

Det sköna och hotade kaliforniska växthuset.

Insikten att problemet är gigantiskt.
Sierra Nevada måste få sin årsnederbörd.
Det är det det handlar om.
Och vem fixar det..?

Kunglig yra

Det har varit en intressant helg, minst sagt.
Vi har haft besök av kronprinsessan Victoria med prins Daniel och lilla prinsessan Estelle.
Alltså i kyrkan. Inte hemma om nu någon trodde det.

Först var det lite hemligt, det hela. Det svenska generalkonsulatet i San Francisco kontaktade Svenska kyrkan med en förfrågan om man kunde förlägga en träff mellan kronprinsessfamiljen och representanter för den svenska kolonin i SF till Norska sjömanskyrkan med Svenska kyrkan som värd. Det hela skulle vara ett inofficiellt eftermiddagskaffe och ha barnfokus.
Då gick hustrun igång kan jag lova. När jag har sett förberedelserna på nära håll under de senaste veckorna, har jag osökt kommit att tänka på några rader ur Anna Maria Lenngrens dikt Grevinnans besök:

Bevars, vilket fläng både ute och innan...
Hos prästens vad stoj och vad stök!
Ett bud hade kommit att nådig grevinnan
tänkt göra ett middagsbesök.

Det blev Hellyckat.
Konsulatet hade inbjudit 90 pers, varav 30 barn. Och nästan alla kom.
Innan den kungliga familjen anlände, fick den församlade och nervösa menigheten höra
att det skulle bli en träff med prinsessan Estelle i centrum. Och så övade hustrun och jag ett antal barnvisor med församlingen. Och alla började slappna av.

Så kom de då, de väntade hedersgästerna.
En länk här till församlingsbloggens olika inlägg kan ge en bild av det hela.

Generalkonsuln inledde mottagningen, sedan hälsade hustrun välkommen och ledde en sångstund med barnvisor. Det blev Blinka lilla stjärna där och Imse vimse spindel och Du ska inte tro det blir sommar. Och prinsessan Estelle sken upp och njöt av sången och hennes föräldrar och alla inbjudna sjöng med, tacksamma över att inte behöva strama upp sig inför varandra.

Den avspända stämningen satte ribban för hela bjudningen. Efter sångstunden i kyrksalen bjöds på kaffe en trappa upp och ett glatt mingel med alla gästerna. Vad jag såg kom de från olika svenska institutioner och föreningar och skolor här. Och från vår kyrka var de kyrkorådsledamöter inbjudna som hade hemmavarande barn. Från norska kyrkan deltog sjömansprästen och hans familj.

Barnen var i centrum. De satt på främsta bänk. Vi skippade alla högtidligheten och sjöng och hade kul med våra gäster. Åsa bjöd t.o.m. på "Bus-spindelversionen av Imse vimse spindel.
Kakorna och bullarna var bakade i barnstorlek, och de som fick chans att hälsa närmare på de kungliga var nästan alla barn. Äntligen fick de se en riktig prinsessa, förresten två!

Den avsatta timmen gick alltför fort. Säkerhetsmännen hade ett schå att hålla koll på röran kring det kungliga fikabordet dit alla ville fram och hälsa.

Nu ett par dagar senare märker jag att tusentals människor har sett det hustrun lagt ut på Facebook, att hon fått mail från Frankrike och Danmark från tidningar som vill publicera Fb-bilden på de kungliga, den som jag tog! Jag menar, den var allt annat än proffsig. Lite oskarp också som alla bilder jag tar... Och idag är bilden ifråga på Svensk Damtidnings hemsida dessutom!
Jag menar Hallå..! Var det här verkligen Så stort, så märkvärdigt?

Kanske.
Annars så försöker vi i kyrkan behandla alla som vore de kungars kung och herrars herre.
Ambitionen finns där i alla fall.
Men vad kan inte ett sånt här besök betyda för svenskkolonin och vår lilla församling här ,
som är så långt, långt borta från kungariket Sverige?!
Mycket. Jättemycket!

Tack för besöket!

Trettondagshelgen med KGF

Varje jullov under min gymnasietid åkte jag till KGF:s vintermöten på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. 2-6/1 var vikta för detta läger. Och inget betydde mer för min andliga växt under ungdomsåren än dessa möten. Jag minns tideböner i aulan, iskalla vandringar till HHN, som det hette, i Själevads kyrka. Jag minns hur vi väcktes av sång i korridoren: ”Morgonens rodnad över bergen brinner. Stilla från jorden nattens skugga svinner. Låtom oss alla inför Gud nedfalla, honom tillbedja.” Och när vi nattades, sjöng ledarna Så går en dag än från vår tid.
En sådan kväll kom studenten Sven Kempe in på mitt rum och såg mitt nyinköpta exemplar av Den svenska tidegärden. Han slog sig ned på sängkanten och visade mig hur jag kunde använda den. Det uppskattade jag mycket.

På Hampnäs gick jag för första gången till bikt. Ledarna talade alltid om möjligheten till själavårdande samtal och bikt under mötet. Den präst som var själavårdsvakt satt på kvällen ett par timmar i en av sidobyggnaderna, och ett ljus i fönstret var signalen att han var ledig för samtal. Under dagen innan hade jag frågat K-J om jag kunde få komma till bikt, och han sade välkommen. Och så bad han mig skriva ned mina synder på en papperslapp och ta med den. Det gjorde jag, och med bankande hjärta knackade jag på hans dörr. Han frågade om jag ville samtala först, men jag sa att det nog inte behövdes och höll fram min fullskrivna lapp. Jag fick böja knä vid ett litet altare med tända ljus och be en färdigskriven bön om förlåtelse. Och så nämnde jag de synder jag hade skrivit ner och skämdes omåttligt åt, att han nu fick veta vilken dålig människa jag var. När jag tystnade, riktade han så en fråga till mig: Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse? Ja, sade jag. Och han fortsatte: Då är ock i kraft av Guds ords löfte fast och visst att Gud förlåter dig alla dina synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig på Jesu Kristi befallning i Faderns och Sonens och Den helige andes namn. Amen.
Och sedan tog han min syndalapp och rullade ihop den, stack den i altarljuset och lade den sedan på ett fat där den förkolnade.
- Så här, sade han, så här är nu dina synder inför Guds ansikte. Gå i frid och synda icke mer.
Och jag stapplade ut genom den långa korridoren ut i den stjärnklara kvällen. Och var förlåten.

En annan som också ofta var själavårdsvakt var Sten Lundgren. Han var dessutom också exeget och hjälpte oss med våra bibelfrågor under bibelstudierna. En annan programpunkt jag minns är när Britt-Louise M, som hade börjat studera juridik, pratade sig varm för en världsregering.

Mellan de serösa programpunkterna samlades stiftets KGF-are i foajén utanför aulan och gymnastiksalen, för där var lastrummet, och det var alldeles dimmigt av rök. Där lärde vi oss röka så gott som allihop. Och där satt Hans Nyberg med sin gitarr och vi sjöng våra sånger och lärde oss de senaste Beatleslåtarna.

Sista kvällen hölls traditionsenligt en högtidlig dans i gymnastiksalen, en kadrilj med höviska turer.

Vintermötena på Hampnäs hölls alltid parallellt med Luleå stifts vintermöte på Älvsbyns folkhögskola. Från det ena mötet till det andra skickades ofta hälsningstelegram. Ett år då Jonas Jonson var huvudtalare på Hampnäs, fick vi ett telegram från Älvsbyn med endast ett bibelställe där det stod: ”Och de gjorde alla bättring vid Jonas predikan. Men se, här är vad som är större än Jona.” Under vintermötena övade alltid en möteskör inför Trettondagens högmässa. Det är för mig  guldkantade minnen när vi stod på läktaren i Själevads kyrka och sjöng det gammalkyrkliga introitus: Loven Herren, alla hedningar. Prisen honom, alla folk. Och kollekten gick till missionen.

Inget har haft större inflytande på mitt yrkesval än dessa återkommande vintermöten under mina tonår. Jag tackar Gud för de åren och sörjer bara att KGF, Kristliga Gymnasistförbundet, sedermera Kyrkliga Gymnasistförbundet, gick i graven i och med inkorporationen med det nya Kyrkans Ungdom. 

Nyår vid Lake Tahoe

Ja, nu är man i vintern.

Vi har kört upp till Lake Tahoe i Sierra Nevada

för att fira nyår med LA-barnbarnen.

Det är en fascinerande sjö, 

som ligger ca 1900 m ö h på gränsen mellan Kalifornien och Nevada,

är 500 m djup, och stor som Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland.

Lake Tahoe har ett enda utlopp, f n helt torrlagt. 

Vattnet från sjön rinner ner till Nevadaöknen

och når aldrig havet.

Här ligger Squaw Valley där OS hölls 1960.

Hit körde jag igår det yngre gardet i familjen 

för alpina fröjder.

Själv höll jag mig på säkrare mark,

och nöjde mig med att serva de yngsta

i det tunna snölagret på bakgården.

Gott Nytt År!

Julefriden...

Julefriden bryter just nu lös i östra delen av världen.
Här ska vi sova lite först för att samla krafter att orka med den.
För oss kyrkoarbetare är julefriden helt och hållet något andligt, inget direkt något yttre märkbart.
Under mina yrkesverksamma år fick jag ofta frågan under december,
om jag skulle vara ledig under julen. Mitt svar var alltid detsamma:
Om vi i kyrkan är lediga, då blir det ju ingen jul! Julberättelsen måste leva vidare.

Den här julen firar Åsa och jag tillsammans med Norska sjömanskyrkan här i San Francisco.
På julafton har vi två norsk-svenska julböner. Då ska jag spela cello till Himlen i min famn som norska husmor Liv-Helga ska sjunga. Sen riggar vi om i kyrkorummet och skapar långbord för 70 matgäster som kommer för att äta norskt-svenskt julbord. Åsa har kokat skinka, gravat lax och t.o.m. gjort gravlaxsås ikväll...

På juldagen medverkar vi i norska högmässan. Samt gör ett och annat hembesök.
Sen...
Sedan..!
Sedan bryter julfriden förhoppningsvis ut för vår del.

Jag och hustrun här vid min sida vill önska dig, vem du än är,
känd eller okänd, släkting eller vän,
en riktigt God och Fridfull Jul
i Jesusbarnets närhet.

Fjärde advent

Såja, nu brinner alla fyra ljusen.
Nu börjar det dra ihop sig.
Hemma faller julesnö men barnbarnen på västkusten längtar fortfarande efter snö till pulkan.

Jag pustar ut efter gårdagens julfest i Los Altos.
Den blev så lyckad.
70 pers kom till andakten med julspel, sång och musicerande av barnen och deras föräldrar.

Vi hade fyllt bilen med riktig julskinka, julbockar, saffransbröd, pepparkakor och t.o.m. en liten julgran, så att vi knappt fick plats själva. Och det blev så uppskattat alltsammans.
Så idag tror jag att vi faktiskt ska gå ner på stan och titta på julen kring Union Square.

En liten jeremiad

Nu är vi redan förbi tredje advent.
Bara en vecka så vänder det.
Här är ju inte mörkret att jämföra med det nordiska mörkret, men ändå.
Senhösten är ingen höjdare.
Tur att advent bryter in med sina ljussignaler till det folk som vandrar i mörkret.

Jag har haft en seg förkylning i höst. Den började sedan jag i oktober hade varit hemma i Sverige och kramat alla barnbarnen. Jag blev inte alls förvånad när jag efter återkomsten USA började hosta och svettas och snora. Det har jag fortsatt med sedan dess, och gör så än idag. Så det har inte blivit mycket av min föresats att börja jogga, tyvärr.

Livet har således gått lite på halvfart den här hösten. Jag har svårt för att ta mig för något, vill bara vila och sova. Fast - såå illa är det egentligen inte. Jag måste bara få klaga lite.
I söndags var jag präst och körledare i gudstjänsten och sen köksbiträde under Lucia-kaffet. Vilket var jätteroligt. (Kolla I left my heart-bloggen här till vänster.) Och igår fick jag mig till att julstäda toaletten och hänga upp julhanddukarna. Och idag har jag övat orgel i två timmar, ska ju spela julpsalmer på fredag när SWEA har sin traditionella "Julvesper". Samt fixat några trasiga lampor och öppnat upp avloppen i tre handfat på kyrkan. (Jag har ju fått hedersuppdraget av den norske sjömansprästen "att vaere litt av en vaktmester på kirken".
So life goes visst on trots mitt snorande och harklande och känns stundtals riktigt okey.
Men nog ser jag fram emot att skallen klarnar och ljuset vänder.

Äntligen Hosianna

Det är inte lätt att vara gammal kyrkråtta och sakralnörd.
För då är man fullt övertygad om hur allt Skall gå till i Guds hus.
T.ex. borde det vara lagfäst att få sjunga Hosianna i kyrkan på Första advent.

Denna mänskliga rättighet förmenades mig i söndags.
Jag deltog i en gudstjänst som icke var Svensk,
och där sjöngs icke Voglers Hosianna vare sig av någon församling eller någon kör.

Det enda hosiannat jag fick sjunga var de två ropen som ingår i mässans Sanctus, alltså Helig,
Jag brukar kunna ge mig hän i den högstämda hyllningen Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Men i söndags fick jag Icke sjunga mitt kära Hosianna.

Efter gudstjänsten var jag helt upptagen med körövning och luciaövning med tillhörande fika
och efterföljande plock och disk och skura golvet i kyrkan och bära ut soporna.
Så när jag kom hem fanns ingen energi alls kvar för adventets uppriggande i hemmet.

Men igår måndag då hosianna-abstinensen hade bedarrat något, grävde vi fram jullådan
och satte upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren samt tände det första adventsljuset.
Sedan drack vi adventskaffe avnjutandes hustruns sagolikt goda saffransbullar.

Och idag! kom så Upprättelsen.
Jag gångade mig till Norska sjömanskyrkan.
Och Satte Igång Orgeln.

Slog upp koralboken på psalm Etthundrafem, Samt drog ut alla register.
Sedan dånade Norska sjömanskyrkan av Det riktiga Hosianna, två gånger t.o.m.
Med krydda i pedalen dessutom. Jag spelade som en kratta, men rackarns vad det lät!

Man måste ju kräva ut sin rätt att få fira Första advent, eller hur?

Uppe vid ytan igen

Såja, nu kan jag börja tänka framåt igen.
Min 2015-kalender börjar nämligen med 17 november.
Känns positivt på något sätt, som om vintern snart ska vända typ.

Men jag har också tagit mig igenom en tre veckors dunderförkylning.
Nu klarnar huvudet mer och mer faktiskt,
och det bidrar också till känslan av ett uppvaknande.

Den gångna helgen unnade vi oss två nätter uppe i Napa Valley och sov på ett spahotell vid varma källor. Där simmade vi i badkarsvarmt och fick oss ett Mud bath till och med. Vi packades in i en varm, svart gegga av vulkanisk aska och fick ligga där och må. Härligt.

Idag har jag för första gången på länge övat orgel och piano. Satt ett par timmar med norska psalmbokens tilläggsdel och tränade tjugofem psalmer. Under tiden bakade hustrun saffransbröd och lussekatter uppe i köket. Sen tog jag mig an pianospelet, tränade på Bach och Grieg.

Så - värre kunde det vara.

November

Såja, då är vi i november och livet kan fortsätta.
Helgen uppe kring Chicago blev fin, gripande och avkopplande.
Två dagar tillsammans med många okända familjer kring vår gemensamma saknad.
Samtidigt två dagar med nära och kära.
Sen två dagar med svåger och svägerska i avkopplande samvaro i höstfärger.
Idag hem till SF igen för nya tag inför kommande svenskhelg.

Tjugo år av saknad

Jag gillar inte oktober.
Den här tiden på året är jag ofta nedstämd och det har med flygolyckan att göra,
den som tog mina föräldrars liv. Nu på fredag är det exakt tjugo år sedan det hände.
Och det är märkligt att saknaden fortfarande känns så påtagligt.
Sorgen har väl gått över men saknaden är kvar och är stor.

Det var den 31:a oktober 1994. De var på hemväg från min syster som då bodde i Indianapolis, Indiana och skulle mellanlanda i Chicago. Men under inflygningen mot O'Hare fick det lilla tvåmotoriga Flight 4184 is på vingarna i det bistra vädret och föll till marken från 3000 meters höjd. 33 sekunder tog störtningen. Alla ombord, 68 personer miste livet.
Jag vill helst inte tänka på det.

Nu kommer de berörda familjerna att samlas till en minneshögtid för att hedra de omkomna.
I morgon flyger Åsa och jag upp till Chicago, och syster Ulla med sin vän bilar upp från Asheville, North Carolina. Vi kommer att närvara vid en hearing kring olyckan och hur flygsäkerheten har förbättrats som ett resultat av den. Vi kommer att träffa en massa människor som vi bara har en enda hemsk sak gemensamt med, och med dem åka ut till olycksplatsen i byn Roselawn söder om Chicago. Planet slog ned i ett sojafält där. Där har nu The Families and Friends of Flight 4184 iordningställt ett monument som skall invigas. Det är en mur vid vägen där stenar med namnen på de omkomna har murats in. Jag har redan sett kort på två stenar nära varandra: Sven-Lennart Sjöberg, Sweden, och Eva Maria Sjöberg, Sweden.

Denna flygolycka är bara en av många många. Massor av människor har bryskt ställts inför fullbordat faktum att deras kära ryckts ifrån dem i olika olyckor och katastrofer. Men att generalisera hjälper föga. För mig är den här olyckan mitt livs stora trauma som jag inte hade den minsta beredskap för. Mamma och Pappa flög mycket eftersom vi barn, inte bara Ulla som gifte sig och bosatte sig i Amerika, utan även Annika och jag tidvis bodde utomlands. Att resa var en helt normal ingrediens i deras liv alltsedan deras allra första flygning som nygifta till Addis Abeba i december 1945.  De dog som de levde kan man säga. Och de dog tillsammans och det gick fort.
Jag försöker se det så.

Och de hade båda levt länge, 78 resp 75 år. Mamma var obotligt sjuk och ville hälsa på Ulla en sista gång. Därför for dom. Om de hade levat idag så hade de troligen inte levat idag, tänker jag. Det hjälper mig att släppa dem och själv leva vidare. Men att rationalisera hjälper heller inte mycket. Gör det ont så gör det ont. Och det gör det ibland. Särskilt i oktober.

Jag glömmer aldrig min kollega Birgitta S i Luleå och hennes tröstande ord dagarna efter olyckan:
- Jan, du får tänka att när det där flygplanet störtade, så skyndade sig alla Guds änglar ned till det där sojafältet för att ta emot dina föräldrar och alla andra ombord.
De orden har följt mig nu i tjugo år. Jag tar med mig dem upp till Chicago i morgon.

Motion!

Den här dagen har börjat bra.
Hustrun skulle tidigt upp till kyrkan, så jag steg upp och tog på mig mina motionskläder och klämde "slalombacken" jag med, dragande på en resväska med smutstvätt. Vi har ingen tvättmöjlighet i huset där vi bor, men får tvätta på kyrkan. Sen fortsatte jag uppför Hyde Street till Lombard. Och tror du inte att där stod ungdomar fast klockan bara var halv nio?? Jag begriper det inte, men där står jämt folk, mest asiater, och tittar på "The crookedest street" samt väntar på en kabelvagn att fotografera. I veckan har våra kära kabelvagnar stått stilla på grund av något fel, så alla turister har snöpligen fått åka vanlig buss uppför Hyde. I morse gick det ännu bussar, men nu hör jag kabelvagnar skramla här utanför igen.
Vid Lombard på toppen av Russian Hill vek jag av ner mot Marina och kände att nu ska jag börja springa. Sagt och gjort, jag joggade runt Fort Mason och hem, ja inte hela tiden utan i intervaller. Det låter inte så märkvärdigt. Men kanske någon kan förstå min glädje över att få vara så frisk att jag t.o.m. kan börja löpträna lite. Sen blev det lite blygsam styrketräning och stretching innan en skön dusch.
Så, den här dagen har börjat bra. Mycket bra.

Min värsta mardröm

Tänk om alla glaciärer smälter!
Tänk om världshaven stiger 7 meter!
Tänk den dag då själva grundvattnet tar slut!

Nej, så ska jag nog inte börja ett blogginlägg om jag vill att folk skall läsa det.
Men frågorna tränger sig på, särskilt denna vecka, när världens religiösa ledare har samlats i New York i stor oro över klimatsituationen, och då FN:s klimatkonferens börjar i morgon i NY.

Då och då kommer mardrömmen fram som ett spöke ur garderoben. Den som Al Gore har turnerat världen runt med och som meteorologer världen över förutspår med högre och högre röster. Vi ser det redan: Kebnekajses glaciärer smälter, Kilimanjaros likaså och vad värre är, Antarktis har börjat tina!  Här i Kalifornien borrar frukt- och vinodlarna allt djupare efter vatten till sina fält och jag har sett tidningsrubriker som The Race towards Bottom.

Ja jag vet, man ska inte måla fan på väggen.

Men vad händer om alla världens glaciärer smälter? De är ju våra största sötvattensreservoarer.
Vad händer när Indus, Ganges och Bramaputra sinar, för att det inte finns nån snö och is kvar uppe i Himalaja? Vad ska då Indien, Pakistan och Bangladesh dricka?

Om jorden förlorar alla sina glaciärer på grund av ett allt varmare klimat, lär världshaven stiga med sju meter. Det kommer förstås inte att ske på en gång, jag vet inte hur lång tid det kan ta. Men jag gissar att det går fort nog för att skapa en gigantisk befolkningskatastrof. Jordens stora befolkningscentra ligger alltid nära haven. Hur många storstäder kommer inte att vattenfyllas sakta men säkert. Det blir godnatt för London och Manhattan, för Holland och Maldiverna och många andra länder. Världen kommer att skåda en helt förfärlig våg av klimatflyktingar.  Och vart skall dom ta vägen?

Ja det här är min mardröm. Och då tänker jag: Hur skall det gå för barnbarnsbarnen?
Jag vill inte tänka på det, men ibland kommer drömmen bara över mig och jag tvingas ta in den och darra under den. För den är tyvärr inte bara en ond nattdröm. Den är ett scenario som troligen kommer att bli verklighet, om inte världen går samman för barnbarnens skull och bannlyser kol och olja som energikällor.

Rätta mig om jag har fel, please!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Klimatångesten kan kännas becksvart. Men den får inte förlama för då är det snart kört. Idag har jag upptäckt ett fint initiativ av troende från många religioner, inte minst naturfolk men också prominenta ledare för världens religioner. Det heter Our voices och är alltså ett upprop till alla världens troende, vad man än tror på, att göra allvar av sin världsuppfattning och sina moraliska värderingar och skrida till aktion för att rädda världen. Så jag har listat mig på Our voices för att förena min röst med de många andras.
Och så fortsätter jag vara så noggrann jag kan med källsorteringen. Inte för att jag vet om det hjälper mot sopberget eller mot min mardröm. Men vad var det Immanuel Kant sa: Om jag vet vad som är rätt och har möjlighet att göra det, då är det min plikt att göra det. Eller som vi sjöng i söndagsskolan: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly...

Låt oss be för vår värld.
Och förena våra händer praktiskt och politiskt ansvar
så att mardrömmen betvingas och världens barn får en framtid.

Non je ne regrette rien

Jag är inte så bra på att ångra mig.
Jo, dumma förflugna ord ångrar jag ofta.
Men om jag tänker djupare är det inte mycket jag ångrar.
Ju äldre jag blir, desto mer upplever jag hur det ena i mitt liv har länkat tag i det andra. Och lett framåt. Det blir svårare och svårare att tänka sig några alternativ till mitt livs viktigare val.

Nej, jag ångrar ingenting, sjunger Edith Piaf.
Riktigt där är jag nog inte, men tanken är spännande och välgörande för mig som luthersk präst, som bär syndabekännelsen stelopererad i ryggraden. Jag kanske inte behöver ångra mig hela tiden och be om förlåtelse. Guds nåd bär mig ju, jag behöver inte ägna min dag och min energi åt att ångra mina synder. De är ju ändå förlåtna med samma självklarhet som en pappa eller mamma förlåter sina barn deras felsteg.

Non, je ne regrette rien.  En underbar sång. Som lyfter, hela tiden.
Jag måste få berätta ett minne.

Jag ligger på sjukhus i 14-årsåldern. Lyssnar på mitt favoritprogram på radio.
Det heter Med skrivmaskin och grammofon, med redaktören Barbro Alving. Ett tänkvärt kåseriprogram som vidgar mina vyer och öppnar mina öron för en god berättare.
En kväll spelar hon en sång med en sångerska som jag aldrig hört förut, en fascinerande, betagande sång, vars melodi satte sig smäck i mitt minne. Jag skrev genast ned den i noter så att jag skulle minnas den. Och någon dag senare skrev jag ett brev till Barbro Alving c/o Sveriges Radio Stockholm och frågade om sången:

"Bästa Barbro Alving. I ditt program på radio hörde jag häromdagen en sång som jag undrar över. Den var på franska men jag kan inte ett ord franska. Men orden löd ungefär så här,"
och så skriver jag ned noterna och orden över, som jag hörde dem:
"Nån prödör jä, nån prödör jä..."

Någon vecka senare får jag ett uppmuntrande brev från Barbro Alving, där hon bl.a. skriver så här:
"Du kan inte någon franska, och jag kan verkligen inte något om musik. Men jag tror att den sång som du menar är den här: Non, je ne regrette rien, insjungen av den franska sångerskan Edith Piaf."

Det brevet var min första egna kontakt med den stora världen utanför Ramvik, Högsjö kyrka och Härnösand. Och det betydde mycket för mig. Och gör så än idag.
Här är den.

Labor Day

Ja, idag är det den s.k. Labor Day, vilket betyder en nationell helgdag, amerikanernas Första maj.
Nej jag har inte stavat fel. I detta land stavas det inte labour som i England utan labor, honor, harbor osv.
Dagen har varit strålande varm och vacker. När jag skriver detta har vi 24 grader på balkongen. Vi pustar ut efter en tretimmars promenad bort till bron, dvs Bron. Det var en upplevelse. Hur mycket folk som helst som gick, sprang, lufsade, cyklade eller satt i gröngräset med hela släkten, eller badade eller kastade bollar till hunden och flög med drakar eller kastade frisbee. Hela stan var på strandpromenaden tror jag, och den är magnifik.
Först passerar vi Fort Mason, en bergsklack nära vattnet, där militären haft en utskeppningshamn. Än ligger de gamla pirerna och magasinerna där och minner om de hundratusentals soldater som därifrån utskeppades till ett ovisst öde under stillahavskriget. Nu används pirerna till fredligare ändamål, Farmers' market, utställningar, konserter, fester.
Efter Fort Mason går man en halvmil nästan längs stranden förbi St Francis' Yacht Club med allehanda fina båtar. Passerar Palace of Fine Arts, som är en tempelliknande jätte, byggd i antik stil inför stillahavsutställningen för hundra år sedan. Under en guidning som jag var med på i våras hörde jag att Star Wars-procucenten Georg Lucas hämtade inspirationen till R2D2 från just detta Palace of Fine Arts. Här ser ni den.
Kommer sen till Crissy Field, en jättelång sandstrand med mängder av badare, vadare, solbadare, spännare, tanter och farbröder och tjejer, och killar eller plaskande barn i vattenbrynet. Ja där är det ett enormt folkvimmel, och ett stenkast innanför dynerna står alla deras bilar i långa rader.
Sen passerar man ett marskland eller vad det heter, en blöt sträcka med fågelliv och säkert en unik flora. Därefter öppnar sig en lång lång alldeles platt gräsmatta helt nära bron. Den är nu även den ett rekreationsområde för tjocka släkten och hundar och frisbees och flygande drakar och folk av alla slag och tungomål. Men för hundra år sedan ungefär anlades där västkustens första militära flygfält, som dock fick en kort historia. För när Golden Gate-bron byggdes på trettiotalet blev det för trångt kring startbanan, och dessutom var den nog väl kort. Nu tjänar området som en härlig park öppen för allmänheten.

Där någonstans vände vi medan alla som skulle upp på bron började klättra uppför hundratals trappsteg längs berget upp. Det blev nog en mil idag vilket är helt i sin ordning.
Det var ju labor day, var det inte?

Ettårigt ärr

Jag kommer in efter att ha storstädat bilen.
Då har hustrun förberett världens middag och dukat fint.
- Vad handlar det här om, undrar jag.
- Det är ett år sedan du opererades, minns hon.

Nu, efter den välsmakande ettårsmiddagen sätter jag mig ned.
Ja, den tolfte augusti förra året låg jag på operationsbordet. Dr Christian Olsson på Karolinska var Guds hand för att rädda mitt liv. Tre kranskärl kring hjärtat måste ersättas. De hade så stora förträngningar att en hjärtinfarkt nog skulle ha släckt mitt liv direkt. Allt gick bra och jag fick tilläggstid i matchen så att säga. Hittills ett år, och än har domaren inte blåst game over.

Detta är en märklig insikt för mig som innan operationen var kärnfrisk i sextiofem år.
Och jag vet inte om jag riktigt har tagit in det oerhörda att jag ännu får leva.
Det har ju alltid varit något självklart. Man lever helt enkelt.
Tanken att jag inte skulle ha levt idag går liksom inte att tänka.
Men jag vet utan att riktigt tänka.
Jag är förunnad mer av livet. Och det är stort.
Det är nåd och idel gåva.

Tack vare fjolårets snabba diagnos och åtgärd är jag ännu här och har fått uppleva en skön och varm svensk sommar. Och nu är sommaren snart slut och vi ska resa tillbaka till Åsas arbete i Kalifornien. Jag ser fram emot det tack vare att jag har ett ettårigt ärr på mitt bröst.

Sealed with a kiss

I morse kändes det som om sommaren var slut. Jag vaknade och faktiskt frös och i stugan var det bara tjugo grader! Bara. Här har vi ju vant oss vid att ligga och svettas i 25-gradiga sovrum, och så är det bara 20, dvs kallt.
Alltnog. Dagen drar igång och jag beslutar mig för att klippa gräset på förmiddagen. Åsa och hennes syster tog ned "mygghuset" och stuvade ned det i sin kartong. Medan jag gick där och styrde min maskin tänkte jag att det kanske är sista gången jag klipper gräset i år.
Och då kom den till mig, den gamla tryckarlåten: Sealed with a kiss: I don't want to say goodbye to the Summer... Sentimental så det förslår. Under de yngre tonåren gjorde den mig kär och trånande, men jag visste inte efter vem eller vad. Jag ville bara få vara förälskad och längta efter någon. Jaja, vilken härlig olyckstid det var.
Nu gick jag och trallade på låten och kände på känslan att vi nu nästa vecka ska lämna detta paradis och återvända till San Francisco för nästa period i matchen. Jag har verkligen stortrivts med sommaren i Sverige. Och jag vet att jag också stortrivs med vårt liv i SF. Så det ska nog gå bra att återvända. Det stora uppbrottsvemodet ville inte infinna sig.
Först nu när jag letat fram Sealed with a kiss på Youtube ser jag att texten inte alls handlar om att säga farväl till sommaren utan att säga hejdå för sommaren: I don't want to say goodbye for the Summer. Dvs hur ska jag klara sommaren utan dig?
Jaha. Det är alltså så som texten går. Det hade jag ingen aaning om. Och jag som hade tänkt ut ett smäktande, tårdrypande blogginlägg om att lämna den svenska sommaren. Det sket sig.   I stället blir det: I can't wait to return to California, typ. Tja, varför inte. Då gör det ju ingenting om sommaren snart är slut.

Än så är det sommar

Sverigesommaren rullar på, lite väl fort tycker jag.
Det är snart dags att börja ta farväl igen och säga på återseende.
Vi har varit i Stockholm och fått Mr Obamas ja till fortsatt vistelse i hans land.
Dvs förnyat visum.
Om nu bara våra pass kommer åter i tid (de skickas per post), så återvänder vi till Kalifornien den 14/8. Och det är snart det.

Och vi som ännu inte har hunnit med våra vänner och våra stugprojekt.
Det vi har ägnat sommaren åt stavas f-a-m-i-l-j-e-n.
Och det har känts helt riktigt.
Jag har också som ni märkt lågprioriterat mitt bloggande. Det har också varit skönt.

Nu är det augusti, sensommar, och det känns i luften även om det ännu är över tjugo grader.
Sommaren har varit bedövande varm. Vem behövde Medelhavet..?
Jag har tankat värme inför återkomsten till San Francisco.
Och mår så otroligt mycket bättre än i fjol.
Undrar hur jag hade klarat av denna värme med fjolårets kranskärl..?
En får tacke.

Värmebölja, solsting och jag vet inte vad

Sverige har alltså en enorm värmebölja just nu.
I över en vecka har termometern legat kring trettio grader.
Helt otroligt.

Vi har varit uppe i Luleå. Lika varmt där.
Det var bara att hoppa i Luleälven.
Rena badkarsvärmen.
Men på andra sidan södra hamnen, borta vid malmkajen låg fyra stora isbrytare
och påminde om verkligheten:
Vänta ni, snart nog är det vår tur...

På resan upp dit lade A/C:n av i vår gamla Skoda Fabia.
Mycket lägligt.
Det blev en svettig resa inte minst för 1½-åringen i barnstolen.

Men tackochlov finns det ju bilverkstäder. Dom lovade att laga luftkonditioneringen i slutet av augusti för tusentals kronor... Jag vädjade och bad och fick sedan löfte om att det skulle kunna bli gjort tills om två veckor då vi ska upp till Luleå igen.

Och välsignade släktingar. De ställde en stor fin bil till vårt förfogande så att vi igår kunde ge oss ut på vägarna igen med vår lille 1½-åring. Vi flyttade över barnstol och packning i svägerskans Avensis, lämnade in Fabian på verkstan och körde hemåt med skön svalka i bilen.

Men säg den glädje som varar beständigt.
Ute på E:4 började det efter ett tag höras ett skavande ljud från framvagnen.
Till slut hördes det i varje gupp.

Jag stannade, kollade och såg en lös plastflärp i hjulhuset. Det var säkert den som skavde. Jag baxade in den i sin fals och hoppades på tur. Körde vidare och det var tyst nästan ända till Sävar. Där kollade jag igen och fann då att en stor plastplatta hängde ned bakom kofångaren och släpade i marken.

Efter ett par snabba telefonsamtal med svägerskan och svågern i Luleå fick vi tid på Toyota i Umeå och kunde köra dit. Anlände klockan fem över fyra då alla i verkstan hade slutat för dagen. Men två man var kvar och förbarmade sig. Patienten hissades upp och undersöktes av kunniga kirurghänder. Under tiden roade sig vår lille 1½-åring med lekrummets alla småbilar. Så det gick ingen nöd på oss. Jättebra ordnat på Toyota i Umeå: lekrum, väntrum, gästtoa med skötbord...

-Såja, då var det klart, förkunnade den vänlige förbarmaren. Vi har fäst upp bottenplattan. Det är bara att tuta och köra.
-Och priset?
-Här handlar det inte om pengar utan om att så fort som möjligt komma ut ur den här värmen.
Han längtade nog till badplatsen, helt förståeligt.

Okey, on the road again.
Då!
DÅ!

Var är stugnycklarna?
VAR ÄR STUGNYCKLARNA!!

Vi har två uppsättningar nycklar till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Blixtsnabbt står det klart för oss att Helena har den ena, och hon är i Luleå.
Och den andra ligger i askkoppen i Fabian. Som också är i Luleå!
Vi kommer oss alltså inte in i stugan!!

Tankarna snurrar och söker tänkbara lösningar.
Vända om och köra de 27 milen tillbaka?
Lämna av 1½-åringen och dess moder i Härnösand och köra upp igen?
Knacka sönder ett fönster och skynda oss att larma av?
Det måste bara fixa sig, för på söndag kommer nästa omgång barnbarn till oss!!

Detta händer inte!
Vi måste ha fått solsting!
Scheisse!

Så vi får i stor nesa köra förbi avtagsvägen till vårt sommarparadis och härliga badsjö.
Och efter att ha lämnat av den unga familjen
stannar vi till sist skamsna utan för syrrans hus.

Och idag håller vi tummarna för att det kommer ett litet litet bussgodspaket från Luleå med Norrlandskusten.

Sommarminne för en morfar

Går ut på promenad med O, tre år, medan föräldrarna och lillebror är borta några timmar.

- Så därja. Nu har vi alla regnkläder på och stövlarna med. Nu så går vi.
Tror du det finns några hallon än?
- Eeh?
Vi går och ser efter!
- Eeh.

Svänger in bakom häcken där hallonriset finns.
- Nä, inna hajjon. Han skakar på huvudet. Moffaj pocka hajjon!
Och morfar letar frenetiskt och lyckas hitta ett, säger ett, halvmoget hallon.
O plockar det och mumsar i sig.

Går vidare, kommer till några förvildade rödvinbärsbuskar.
- Ä dee?
- Det är vinbär.
-Eeh?
- Dom heter vinbär.
- Maka i-ä?
- Ja, smaka du, men dom är nog lite sura, för dom är inte färdiga än.
- Mmm... Dott.

Vandrar så sakteliga in på skogsvägen.
- Vi måtte titta hää! säger barnbarnet och tar av in i bråten bredvid vägen.
Hittar en mur och några slanor som ligger mot muren.
- Titta Moffaj, en koja!
- Ja, har du sett? Ska vi bygga på den?
- Eeh.
Och vi börjar dra ihop ris till väggar och tak.
- Måtte hämpa meja.
Det tar en god stund innan kojan blir värdig namnet.
Då kryper O in och sätter sig med ryggen mot muren och säger:
- Nu måtte vi fika!
Okey. Jag tar fram vårt fika bestående av kottar och pinnar som får bli bullar och saft.
Han tar några rejäla tuggor, och jag får ett schå att få honom att säga blää och spotta ut skogsprodukterna. Sen bygger vi en stund till, drar fram ris och lutar mot kojan eller lägger ovanpå.
Plötsligt ramlar O mot väggen som säger knak, och sen ligger han där.
- Du måste hjäppa, Moffaj.
- Oj oj, lilla vän, har du fastnat? Får jag din hand så ska jag dra ut dig.

Såja, det gick ju bra.
Men då säger han: - Jen! så där som barn säger Igen!
För det där var roligt, alltså att bli räddad ur kojans bråte.
Och efter typ tretton repetitioner återstår inte så mycket av vårt stolta bygge.

Går tillbaka, för nu är det dags för lunch och sovtimme.
- Tror du Xavi är hemma? Ska vi gå och se efter?
- Eeh.
Och vi går hemåt, där den stora hunden möter i dörren.
Av med regnkläder, fram med maten som är pasta och köttfärssås från gårdagen.
- Mmm, dott!
Och han dricker mycket mjölk till.

Sen tvätta händerna och munnen och sitta en stund på toaletten.
- Nu fädi!
Kalsonger på, tvätta händerna,
och sen uppför trappan till sängen och de väntande nio napparna.

- Sov nu en stund, så ses vi sen.
- Mm.

Och morfars hjärta känns så varmt.