Tack!

En dag som jag måste skriva mer om,
men nu är jag för trött.
Vi har haft en jättefin gudstjänst och ett gott kyrkkaffe,
och därefter ett klargörande och framåtsyftande årsmöte med församlingens medlemmar.
Samt! ett spännande konstituerande sammanträde med det nya kyrkorådet.

Ja, jag vet.
Det är nog inte många som tycker det här låter särskilt upphetsande.
Men det var det.
Och jag tackar Gud.

Livstecken

Mina bloggläsare (om jag fortfarande alls har några) torde ha märkt den tydligt minskade frekvensen av mina inlägg. Jag vet inte vad det beror på, kanske en viss mättnad i min vilja att dela allt med alla, kanske ett behov av eftertanke och koncentration och vara i fred.
Eller Vadskajagnuuskrivaomdå..?

Emellertid, jag finns kvar här och lever och har hälsan. Tro inget annat.
Var med hustrun en dryg vecka hos barnen Sverige i barnen i mitten av månaden.
Så nu är hjärtat varmt och leende igen.

Är nu tillbaka i San Francisco och här börjar det våras ordentligt. Den gångna vinterns regn har gjort sitt, även om vi alls inte har fått tillräckligt för att bota den svåra kalifornientorkan. Kullar och dalar är ljusgröna och visar upp små gula blommor här och där. Och i vår trädgård blommar det redan och är fint. Fåglarna har hittat tillbaka och sjunger ljusets lov. Solen och värmen kommer tillbaka sakta men säkert, nu kl 17 har vi +17 grader i skuggan på balkongen. Kunde vara värre.

Idag har varit en bra dag. Jag fick iväg de sista breven med kallelse, dagordning och handlingar till församlingens årsmöte nästa helg. Och sen gick jag på långpromenad och försökte gå på solsidan av gatorna för att få lite vårvärme. Hemkommen, nyklippt!, gjorde jag lite styrketräning och tog en dusch. Sedan har jag plockat och plockat i tusen papper och annat som bara legat där utan att skämmas. Allt för att i morgon kunna veckostäda vårt hem på jorden.

Alltså inget att skriva om egentligen, men nu har jag gjort det iaf.
Ville nog dela min känsla av stor tacksamhet över livet...

Nedräkning

Efter en härlig söndag med fin svensk gudstjänst i norska sjömanskyrkan
och efterföljande körövning är jag redan hög,
så jag behöver inte upp i det blå i morgon som tänkt är.

Vi flyger alltså till Sverige i morgon kväll för att krama barnbarnen,
lukta på vintern och eventuellt skotta lite snö.

Sen åter hit där så mycket spännande händer just nu.

Hjärtat mitt

Jaha, då är jag bärare av en hjärtmonitor då.
Under några veckor har jag haft ett något oroligt hjärta.
Det har ibland hoppat och dunkat i otakt. Plus att blodtrycket har stigit.
Och medveten som jag är om takt och ton, har jag reagerat på otyget.

Tog i lördags kontakt med min amerikanske hjärtläkare via en onlinekanal.
Han svarade redan på söndag kväll och rådde mig att komma och ta ett EKG.
Det gjorde jag igår måndag, och idag tisdag har jag på hans remiss fått en bärbar EKG-utrustning att bära i 48 timmar. Snabba ryck må jag säga.

Så nu ska jag notera på ett papper klockslag och symtom när hjärtat gör något märkligt, särskilt vid medicinering, fysiska aktiviteter och plötsliga symptom. Själva EKG-bandspelaren är inte större än en mobil och dinglar nu med sina sladdar i två dygn vid min sida. Vilket är bra så att otyget kan spåras och åtgärdas.

Tvenne musikhöjdare

Jag har inte lyssnat på eller spelat mycket musik under årets första månad. Knappt något alls.
Men det var inget nyårslöfte heller. Jag kan hör och häpna vara lite less på allt som låter, även musik. Söker ofta tystnad. Sätter sällan på en radio eller skiva och håller mig aldrig med ljudkulisser av musik. För om jag gör det så kan jag inte göra något annat, utan då måste jag lyssna aktivt och ta ut ackorden som spelas, eller följa basgången, eller nynna med.

Men detta dygnet! Jag säger då bara...
Igår kväll visste jag att hustrun skulle sitta i timmar med det gångna årets kyrkostatistik. Och själv var jag inte på något toppenhumör precis. Ville ingenting särskilt utan satte mig för att slösurfa lite på Youtube. Det skulle jag inte ha gjort.
För där fanns en 3 tim lång fullständig föreställning av Figaros bröllop med subtexter både på italienska och engelska. Så att jag äntligen kunde förstå lite av handlingen.
Alltså var jag helt såld ända till slutackordet klockan elva. Tur att man kan ta sig kisspauser mellan akterna. Jag satt som klistrad, även om det inte var den bästa föreställningen jag sett. Det var nog en inhoppad yngre Contessa, som skrällde lite och saknade utstrålning. Min favorit hittills på Youtube (har ju inte sett operan i verkligheten ännu) är den med Dorothea Röschmann som grevinnan. Där pratar vi om en oerhörd utstrålning i hennes stora aria Dove sono, där hon sjunger om sin saknad av den kärlek som greven en gång gav henne.

Alltnog, jag njöt ändå igår kväll så jag grät när det var slut.
Helt betagen av musiken, så himmelskt skön, fantasifull och detaljrik.
Och billigt knark var det också. Det var klart svårt att koppla ned mig till sovnivå efteråt...

Och som om det inte räckte, så var hustrun och jag på konsert idag, en eftermiddagskonsert på Davies Symphony Hall, där SF Symphony gav ett Bach- och Mozartprogram. Först Bachs underbara Orkestersvit nr 3 i D-dur som jag alltid har älskat, särskilt första och sista satsen. Sedan två för mig okända sopranarior av Mozart, framförda av sångerskan Lydia Teuscher.
Efter paus sjöng hon en helläcker bröllopskantat av Bach, BWV 202. Så liten, så annorlunda, så njutbar. Och till slut framförde San Francisco Symphony Mozarts symfoni nr 31, Parissymfonin. Den fick jag inte riktig kontakt med, det var något spretigt, okoncentrerat över den symfonin. Men naturligtvis helt njutbar ändå. En heltänd Paul Goodwin på dirigentpulten var en fröjd att se.

Så - först kom ingenting, sen kom ingenting, sedan allt.
Ikväll ska jag nog akta mig för Youtube.
Fast, bara en liten stund... Det kan jag väl?
Här är Dove sono.

Varningsskyltar

Jag körde idag igenom Kaliforniens fruktträdgård.
Dvs från Los Angeles till San Francisco längs Highway 5 som går genom Central Valley.
Längs den vägen passerar man mil efter mil efter mil av frukt- och vinodlingar.
Och nu verkar säsongen ha börjat, för där var traktorer överallt längs snörräta rader.
Sannerligen en överväldigande syn.
Vi pratar här om säkert 30-40 mil med jättelika odlingar längs vägen. Jag inser att det är härifrån som Kalifornien förser resten av USA och världen i övrigt med välsmakande och vitaminrika läckerheter.

Men jag noterade också alla skyltar längs motorvägen. Och de hade ett allvarligt budskap:
Water = Jobs!
No water = No jobs = High Food Costs!

Mil efter mil med nödrop ur växthuset.
Fight for the Water!
Solve the Water Crisis Created by the Politicians!

Ännu stod fruktträden där kala utan löv, till synes döda.
I olika nyanser av grått och violett.
Andra odlingar dignade av mogna orangea frukter.
En skylt visade: Mandarines, och sen var det mandarines ett par kilometer.
Sen stod det And Lemons too.
Och en till: Enjoy more citrus!
Humor.

Farmare efter farmare lockade med sina produkter inför den kommande växtsäsongen.
Men varvade också enhälligt med bistra sanningar.
Food Grows where Water Flows.
Help us to get water from the State!
Med mera dylikt.

Jag passerade massor av gröna kullar med betagande motiv för konstnärer och fotografer.
Jag såg stora fåglar segla över fälten
och en vattenkanal som slingrade sig genom dalen för att förse alla med vatten.

Det sköna och hotade kaliforniska växthuset.

Insikten att problemet är gigantiskt.
Sierra Nevada måste få sin årsnederbörd.
Det är det det handlar om.
Och vem fixar det..?

Kunglig yra

Det har varit en intressant helg, minst sagt.
Vi har haft besök av kronprinsessan Victoria med prins Daniel och lilla prinsessan Estelle.
Alltså i kyrkan. Inte hemma om nu någon trodde det.

Först var det lite hemligt, det hela. Det svenska generalkonsulatet i San Francisco kontaktade Svenska kyrkan med en förfrågan om man kunde förlägga en träff mellan kronprinsessfamiljen och representanter för den svenska kolonin i SF till Norska sjömanskyrkan med Svenska kyrkan som värd. Det hela skulle vara ett inofficiellt eftermiddagskaffe och ha barnfokus.
Då gick hustrun igång kan jag lova. När jag har sett förberedelserna på nära håll under de senaste veckorna, har jag osökt kommit att tänka på några rader ur Anna Maria Lenngrens dikt Grevinnans besök:

Bevars, vilket fläng både ute och innan...
Hos prästens vad stoj och vad stök!
Ett bud hade kommit att nådig grevinnan
tänkt göra ett middagsbesök.

Det blev Hellyckat.
Konsulatet hade inbjudit 90 pers, varav 30 barn. Och nästan alla kom.
Innan den kungliga familjen anlände, fick den församlade och nervösa menigheten höra
att det skulle bli en träff med prinsessan Estelle i centrum. Och så övade hustrun och jag ett antal barnvisor med församlingen. Och alla började slappna av.

Så kom de då, de väntade hedersgästerna.
En länk här till församlingsbloggens olika inlägg kan ge en bild av det hela.

Generalkonsuln inledde mottagningen, sedan hälsade hustrun välkommen och ledde en sångstund med barnvisor. Det blev Blinka lilla stjärna där och Imse vimse spindel och Du ska inte tro det blir sommar. Och prinsessan Estelle sken upp och njöt av sången och hennes föräldrar och alla inbjudna sjöng med, tacksamma över att inte behöva strama upp sig inför varandra.

Den avspända stämningen satte ribban för hela bjudningen. Efter sångstunden i kyrksalen bjöds på kaffe en trappa upp och ett glatt mingel med alla gästerna. Vad jag såg kom de från olika svenska institutioner och föreningar och skolor här. Och från vår kyrka var de kyrkorådsledamöter inbjudna som hade hemmavarande barn. Från norska kyrkan deltog sjömansprästen och hans familj.

Barnen var i centrum. De satt på främsta bänk. Vi skippade alla högtidligheten och sjöng och hade kul med våra gäster. Åsa bjöd t.o.m. på "Bus-spindelversionen av Imse vimse spindel.
Kakorna och bullarna var bakade i barnstorlek, och de som fick chans att hälsa närmare på de kungliga var nästan alla barn. Äntligen fick de se en riktig prinsessa, förresten två!

Den avsatta timmen gick alltför fort. Säkerhetsmännen hade ett schå att hålla koll på röran kring det kungliga fikabordet dit alla ville fram och hälsa.

Nu ett par dagar senare märker jag att tusentals människor har sett det hustrun lagt ut på Facebook, att hon fått mail från Frankrike och Danmark från tidningar som vill publicera Fb-bilden på de kungliga, den som jag tog! Jag menar, den var allt annat än proffsig. Lite oskarp också som alla bilder jag tar... Och idag är bilden ifråga på Svensk Damtidnings hemsida dessutom!
Jag menar Hallå..! Var det här verkligen Så stort, så märkvärdigt?

Kanske.
Annars så försöker vi i kyrkan behandla alla som vore de kungars kung och herrars herre.
Ambitionen finns där i alla fall.
Men vad kan inte ett sånt här besök betyda för svenskkolonin och vår lilla församling här ,
som är så långt, långt borta från kungariket Sverige?!
Mycket. Jättemycket!

Tack för besöket!

Trettondagshelgen med KGF

Varje jullov under min gymnasietid åkte jag till KGF:s vintermöten på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. 2-6/1 var vikta för detta läger. Och inget betydde mer för min andliga växt under ungdomsåren än dessa möten. Jag minns tideböner i aulan, iskalla vandringar till HHN, som det hette, i Själevads kyrka. Jag minns hur vi väcktes av sång i korridoren: ”Morgonens rodnad över bergen brinner. Stilla från jorden nattens skugga svinner. Låtom oss alla inför Gud nedfalla, honom tillbedja.” Och när vi nattades, sjöng ledarna Så går en dag än från vår tid.
En sådan kväll kom studenten Sven Kempe in på mitt rum och såg mitt nyinköpta exemplar av Den svenska tidegärden. Han slog sig ned på sängkanten och visade mig hur jag kunde använda den. Det uppskattade jag mycket.

På Hampnäs gick jag för första gången till bikt. Ledarna talade alltid om möjligheten till själavårdande samtal och bikt under mötet. Den präst som var själavårdsvakt satt på kvällen ett par timmar i en av sidobyggnaderna, och ett ljus i fönstret var signalen att han var ledig för samtal. Under dagen innan hade jag frågat K-J om jag kunde få komma till bikt, och han sade välkommen. Och så bad han mig skriva ned mina synder på en papperslapp och ta med den. Det gjorde jag, och med bankande hjärta knackade jag på hans dörr. Han frågade om jag ville samtala först, men jag sa att det nog inte behövdes och höll fram min fullskrivna lapp. Jag fick böja knä vid ett litet altare med tända ljus och be en färdigskriven bön om förlåtelse. Och så nämnde jag de synder jag hade skrivit ner och skämdes omåttligt åt, att han nu fick veta vilken dålig människa jag var. När jag tystnade, riktade han så en fråga till mig: Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse? Ja, sade jag. Och han fortsatte: Då är ock i kraft av Guds ords löfte fast och visst att Gud förlåter dig alla dina synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig på Jesu Kristi befallning i Faderns och Sonens och Den helige andes namn. Amen.
Och sedan tog han min syndalapp och rullade ihop den, stack den i altarljuset och lade den sedan på ett fat där den förkolnade.
- Så här, sade han, så här är nu dina synder inför Guds ansikte. Gå i frid och synda icke mer.
Och jag stapplade ut genom den långa korridoren ut i den stjärnklara kvällen. Och var förlåten.

En annan som också ofta var själavårdsvakt var Sten Lundgren. Han var dessutom också exeget och hjälpte oss med våra bibelfrågor under bibelstudierna. En annan programpunkt jag minns är när Britt-Louise M, som hade börjat studera juridik, pratade sig varm för en världsregering.

Mellan de serösa programpunkterna samlades stiftets KGF-are i foajén utanför aulan och gymnastiksalen, för där var lastrummet, och det var alldeles dimmigt av rök. Där lärde vi oss röka så gott som allihop. Och där satt Hans Nyberg med sin gitarr och vi sjöng våra sånger och lärde oss de senaste Beatleslåtarna.

Sista kvällen hölls traditionsenligt en högtidlig dans i gymnastiksalen, en kadrilj med höviska turer.

Vintermötena på Hampnäs hölls alltid parallellt med Luleå stifts vintermöte på Älvsbyns folkhögskola. Från det ena mötet till det andra skickades ofta hälsningstelegram. Ett år då Jonas Jonson var huvudtalare på Hampnäs, fick vi ett telegram från Älvsbyn med endast ett bibelställe där det stod: ”Och de gjorde alla bättring vid Jonas predikan. Men se, här är vad som är större än Jona.” Under vintermötena övade alltid en möteskör inför Trettondagens högmässa. Det är för mig  guldkantade minnen när vi stod på läktaren i Själevads kyrka och sjöng det gammalkyrkliga introitus: Loven Herren, alla hedningar. Prisen honom, alla folk. Och kollekten gick till missionen.

Inget har haft större inflytande på mitt yrkesval än dessa återkommande vintermöten under mina tonår. Jag tackar Gud för de åren och sörjer bara att KGF, Kristliga Gymnasistförbundet, sedermera Kyrkliga Gymnasistförbundet, gick i graven i och med inkorporationen med det nya Kyrkans Ungdom. 

Nyår vid Lake Tahoe

Ja, nu är man i vintern.

Vi har kört upp till Lake Tahoe i Sierra Nevada

för att fira nyår med LA-barnbarnen.

Det är en fascinerande sjö, 

som ligger ca 1900 m ö h på gränsen mellan Kalifornien och Nevada,

är 500 m djup, och stor som Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland.

Lake Tahoe har ett enda utlopp, f n helt torrlagt. 

Vattnet från sjön rinner ner till Nevadaöknen

och når aldrig havet.

Här ligger Squaw Valley där OS hölls 1960.

Hit körde jag igår det yngre gardet i familjen 

för alpina fröjder.

Själv höll jag mig på säkrare mark,

och nöjde mig med att serva de yngsta

i det tunna snölagret på bakgården.

Gott Nytt År!

Julefriden...

Julefriden bryter just nu lös i östra delen av världen.
Här ska vi sova lite först för att samla krafter att orka med den.
För oss kyrkoarbetare är julefriden helt och hållet något andligt, inget direkt något yttre märkbart.
Under mina yrkesverksamma år fick jag ofta frågan under december,
om jag skulle vara ledig under julen. Mitt svar var alltid detsamma:
Om vi i kyrkan är lediga, då blir det ju ingen jul! Julberättelsen måste leva vidare.

Den här julen firar Åsa och jag tillsammans med Norska sjömanskyrkan här i San Francisco.
På julafton har vi två norsk-svenska julböner. Då ska jag spela cello till Himlen i min famn som norska husmor Liv-Helga ska sjunga. Sen riggar vi om i kyrkorummet och skapar långbord för 70 matgäster som kommer för att äta norskt-svenskt julbord. Åsa har kokat skinka, gravat lax och t.o.m. gjort gravlaxsås ikväll...

På juldagen medverkar vi i norska högmässan. Samt gör ett och annat hembesök.
Sen...
Sedan..!
Sedan bryter julfriden förhoppningsvis ut för vår del.

Jag och hustrun här vid min sida vill önska dig, vem du än är,
känd eller okänd, släkting eller vän,
en riktigt God och Fridfull Jul
i Jesusbarnets närhet.

Fjärde advent

Såja, nu brinner alla fyra ljusen.
Nu börjar det dra ihop sig.
Hemma faller julesnö men barnbarnen på västkusten längtar fortfarande efter snö till pulkan.

Jag pustar ut efter gårdagens julfest i Los Altos.
Den blev så lyckad.
70 pers kom till andakten med julspel, sång och musicerande av barnen och deras föräldrar.

Vi hade fyllt bilen med riktig julskinka, julbockar, saffransbröd, pepparkakor och t.o.m. en liten julgran, så att vi knappt fick plats själva. Och det blev så uppskattat alltsammans.
Så idag tror jag att vi faktiskt ska gå ner på stan och titta på julen kring Union Square.

En liten jeremiad

Nu är vi redan förbi tredje advent.
Bara en vecka så vänder det.
Här är ju inte mörkret att jämföra med det nordiska mörkret, men ändå.
Senhösten är ingen höjdare.
Tur att advent bryter in med sina ljussignaler till det folk som vandrar i mörkret.

Jag har haft en seg förkylning i höst. Den började sedan jag i oktober hade varit hemma i Sverige och kramat alla barnbarnen. Jag blev inte alls förvånad när jag efter återkomsten USA började hosta och svettas och snora. Det har jag fortsatt med sedan dess, och gör så än idag. Så det har inte blivit mycket av min föresats att börja jogga, tyvärr.

Livet har således gått lite på halvfart den här hösten. Jag har svårt för att ta mig för något, vill bara vila och sova. Fast - såå illa är det egentligen inte. Jag måste bara få klaga lite.
I söndags var jag präst och körledare i gudstjänsten och sen köksbiträde under Lucia-kaffet. Vilket var jätteroligt. (Kolla I left my heart-bloggen här till vänster.) Och igår fick jag mig till att julstäda toaletten och hänga upp julhanddukarna. Och idag har jag övat orgel i två timmar, ska ju spela julpsalmer på fredag när SWEA har sin traditionella "Julvesper". Samt fixat några trasiga lampor och öppnat upp avloppen i tre handfat på kyrkan. (Jag har ju fått hedersuppdraget av den norske sjömansprästen "att vaere litt av en vaktmester på kirken".
So life goes visst on trots mitt snorande och harklande och känns stundtals riktigt okey.
Men nog ser jag fram emot att skallen klarnar och ljuset vänder.

Äntligen Hosianna

Det är inte lätt att vara gammal kyrkråtta och sakralnörd.
För då är man fullt övertygad om hur allt Skall gå till i Guds hus.
T.ex. borde det vara lagfäst att få sjunga Hosianna i kyrkan på Första advent.

Denna mänskliga rättighet förmenades mig i söndags.
Jag deltog i en gudstjänst som icke var Svensk,
och där sjöngs icke Voglers Hosianna vare sig av någon församling eller någon kör.

Det enda hosiannat jag fick sjunga var de två ropen som ingår i mässans Sanctus, alltså Helig,
Jag brukar kunna ge mig hän i den högstämda hyllningen Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Men i söndags fick jag Icke sjunga mitt kära Hosianna.

Efter gudstjänsten var jag helt upptagen med körövning och luciaövning med tillhörande fika
och efterföljande plock och disk och skura golvet i kyrkan och bära ut soporna.
Så när jag kom hem fanns ingen energi alls kvar för adventets uppriggande i hemmet.

Men igår måndag då hosianna-abstinensen hade bedarrat något, grävde vi fram jullådan
och satte upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren samt tände det första adventsljuset.
Sedan drack vi adventskaffe avnjutandes hustruns sagolikt goda saffransbullar.

Och idag! kom så Upprättelsen.
Jag gångade mig till Norska sjömanskyrkan.
Och Satte Igång Orgeln.

Slog upp koralboken på psalm Etthundrafem, Samt drog ut alla register.
Sedan dånade Norska sjömanskyrkan av Det riktiga Hosianna, två gånger t.o.m.
Med krydda i pedalen dessutom. Jag spelade som en kratta, men rackarns vad det lät!

Man måste ju kräva ut sin rätt att få fira Första advent, eller hur?

Uppe vid ytan igen

Såja, nu kan jag börja tänka framåt igen.
Min 2015-kalender börjar nämligen med 17 november.
Känns positivt på något sätt, som om vintern snart ska vända typ.

Men jag har också tagit mig igenom en tre veckors dunderförkylning.
Nu klarnar huvudet mer och mer faktiskt,
och det bidrar också till känslan av ett uppvaknande.

Den gångna helgen unnade vi oss två nätter uppe i Napa Valley och sov på ett spahotell vid varma källor. Där simmade vi i badkarsvarmt och fick oss ett Mud bath till och med. Vi packades in i en varm, svart gegga av vulkanisk aska och fick ligga där och må. Härligt.

Idag har jag för första gången på länge övat orgel och piano. Satt ett par timmar med norska psalmbokens tilläggsdel och tränade tjugofem psalmer. Under tiden bakade hustrun saffransbröd och lussekatter uppe i köket. Sen tog jag mig an pianospelet, tränade på Bach och Grieg.

Så - värre kunde det vara.

November

Såja, då är vi i november och livet kan fortsätta.
Helgen uppe kring Chicago blev fin, gripande och avkopplande.
Två dagar tillsammans med många okända familjer kring vår gemensamma saknad.
Samtidigt två dagar med nära och kära.
Sen två dagar med svåger och svägerska i avkopplande samvaro i höstfärger.
Idag hem till SF igen för nya tag inför kommande svenskhelg.

Tjugo år av saknad

Jag gillar inte oktober.
Den här tiden på året är jag ofta nedstämd och det har med flygolyckan att göra,
den som tog mina föräldrars liv. Nu på fredag är det exakt tjugo år sedan det hände.
Och det är märkligt att saknaden fortfarande känns så påtagligt.
Sorgen har väl gått över men saknaden är kvar och är stor.

Det var den 31:a oktober 1994. De var på hemväg från min syster som då bodde i Indianapolis, Indiana och skulle mellanlanda i Chicago. Men under inflygningen mot O'Hare fick det lilla tvåmotoriga Flight 4184 is på vingarna i det bistra vädret och föll till marken från 3000 meters höjd. 33 sekunder tog störtningen. Alla ombord, 68 personer miste livet.
Jag vill helst inte tänka på det.

Nu kommer de berörda familjerna att samlas till en minneshögtid för att hedra de omkomna.
I morgon flyger Åsa och jag upp till Chicago, och syster Ulla med sin vän bilar upp från Asheville, North Carolina. Vi kommer att närvara vid en hearing kring olyckan och hur flygsäkerheten har förbättrats som ett resultat av den. Vi kommer att träffa en massa människor som vi bara har en enda hemsk sak gemensamt med, och med dem åka ut till olycksplatsen i byn Roselawn söder om Chicago. Planet slog ned i ett sojafält där. Där har nu The Families and Friends of Flight 4184 iordningställt ett monument som skall invigas. Det är en mur vid vägen där stenar med namnen på de omkomna har murats in. Jag har redan sett kort på två stenar nära varandra: Sven-Lennart Sjöberg, Sweden, och Eva Maria Sjöberg, Sweden.

Denna flygolycka är bara en av många många. Massor av människor har bryskt ställts inför fullbordat faktum att deras kära ryckts ifrån dem i olika olyckor och katastrofer. Men att generalisera hjälper föga. För mig är den här olyckan mitt livs stora trauma som jag inte hade den minsta beredskap för. Mamma och Pappa flög mycket eftersom vi barn, inte bara Ulla som gifte sig och bosatte sig i Amerika, utan även Annika och jag tidvis bodde utomlands. Att resa var en helt normal ingrediens i deras liv alltsedan deras allra första flygning som nygifta till Addis Abeba i december 1945.  De dog som de levde kan man säga. Och de dog tillsammans och det gick fort.
Jag försöker se det så.

Och de hade båda levt länge, 78 resp 75 år. Mamma var obotligt sjuk och ville hälsa på Ulla en sista gång. Därför for dom. Om de hade levat idag så hade de troligen inte levat idag, tänker jag. Det hjälper mig att släppa dem och själv leva vidare. Men att rationalisera hjälper heller inte mycket. Gör det ont så gör det ont. Och det gör det ibland. Särskilt i oktober.

Jag glömmer aldrig min kollega Birgitta S i Luleå och hennes tröstande ord dagarna efter olyckan:
- Jan, du får tänka att när det där flygplanet störtade, så skyndade sig alla Guds änglar ned till det där sojafältet för att ta emot dina föräldrar och alla andra ombord.
De orden har följt mig nu i tjugo år. Jag tar med mig dem upp till Chicago i morgon.

Motion!

Den här dagen har börjat bra.
Hustrun skulle tidigt upp till kyrkan, så jag steg upp och tog på mig mina motionskläder och klämde "slalombacken" jag med, dragande på en resväska med smutstvätt. Vi har ingen tvättmöjlighet i huset där vi bor, men får tvätta på kyrkan. Sen fortsatte jag uppför Hyde Street till Lombard. Och tror du inte att där stod ungdomar fast klockan bara var halv nio?? Jag begriper det inte, men där står jämt folk, mest asiater, och tittar på "The crookedest street" samt väntar på en kabelvagn att fotografera. I veckan har våra kära kabelvagnar stått stilla på grund av något fel, så alla turister har snöpligen fått åka vanlig buss uppför Hyde. I morse gick det ännu bussar, men nu hör jag kabelvagnar skramla här utanför igen.
Vid Lombard på toppen av Russian Hill vek jag av ner mot Marina och kände att nu ska jag börja springa. Sagt och gjort, jag joggade runt Fort Mason och hem, ja inte hela tiden utan i intervaller. Det låter inte så märkvärdigt. Men kanske någon kan förstå min glädje över att få vara så frisk att jag t.o.m. kan börja löpträna lite. Sen blev det lite blygsam styrketräning och stretching innan en skön dusch.
Så, den här dagen har börjat bra. Mycket bra.

Min värsta mardröm

Tänk om alla glaciärer smälter!
Tänk om världshaven stiger 7 meter!
Tänk den dag då själva grundvattnet tar slut!

Nej, så ska jag nog inte börja ett blogginlägg om jag vill att folk skall läsa det.
Men frågorna tränger sig på, särskilt denna vecka, när världens religiösa ledare har samlats i New York i stor oro över klimatsituationen, och då FN:s klimatkonferens börjar i morgon i NY.

Då och då kommer mardrömmen fram som ett spöke ur garderoben. Den som Al Gore har turnerat världen runt med och som meteorologer världen över förutspår med högre och högre röster. Vi ser det redan: Kebnekajses glaciärer smälter, Kilimanjaros likaså och vad värre är, Antarktis har börjat tina!  Här i Kalifornien borrar frukt- och vinodlarna allt djupare efter vatten till sina fält och jag har sett tidningsrubriker som The Race towards Bottom.

Ja jag vet, man ska inte måla fan på väggen.

Men vad händer om alla världens glaciärer smälter? De är ju våra största sötvattensreservoarer.
Vad händer när Indus, Ganges och Bramaputra sinar, för att det inte finns nån snö och is kvar uppe i Himalaja? Vad ska då Indien, Pakistan och Bangladesh dricka?

Om jorden förlorar alla sina glaciärer på grund av ett allt varmare klimat, lär världshaven stiga med sju meter. Det kommer förstås inte att ske på en gång, jag vet inte hur lång tid det kan ta. Men jag gissar att det går fort nog för att skapa en gigantisk befolkningskatastrof. Jordens stora befolkningscentra ligger alltid nära haven. Hur många storstäder kommer inte att vattenfyllas sakta men säkert. Det blir godnatt för London och Manhattan, för Holland och Maldiverna och många andra länder. Världen kommer att skåda en helt förfärlig våg av klimatflyktingar.  Och vart skall dom ta vägen?

Ja det här är min mardröm. Och då tänker jag: Hur skall det gå för barnbarnsbarnen?
Jag vill inte tänka på det, men ibland kommer drömmen bara över mig och jag tvingas ta in den och darra under den. För den är tyvärr inte bara en ond nattdröm. Den är ett scenario som troligen kommer att bli verklighet, om inte världen går samman för barnbarnens skull och bannlyser kol och olja som energikällor.

Rätta mig om jag har fel, please!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Klimatångesten kan kännas becksvart. Men den får inte förlama för då är det snart kört. Idag har jag upptäckt ett fint initiativ av troende från många religioner, inte minst naturfolk men också prominenta ledare för världens religioner. Det heter Our voices och är alltså ett upprop till alla världens troende, vad man än tror på, att göra allvar av sin världsuppfattning och sina moraliska värderingar och skrida till aktion för att rädda världen. Så jag har listat mig på Our voices för att förena min röst med de många andras.
Och så fortsätter jag vara så noggrann jag kan med källsorteringen. Inte för att jag vet om det hjälper mot sopberget eller mot min mardröm. Men vad var det Immanuel Kant sa: Om jag vet vad som är rätt och har möjlighet att göra det, då är det min plikt att göra det. Eller som vi sjöng i söndagsskolan: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly...

Låt oss be för vår värld.
Och förena våra händer praktiskt och politiskt ansvar
så att mardrömmen betvingas och världens barn får en framtid.

Non je ne regrette rien

Jag är inte så bra på att ångra mig.
Jo, dumma förflugna ord ångrar jag ofta.
Men om jag tänker djupare är det inte mycket jag ångrar.
Ju äldre jag blir, desto mer upplever jag hur det ena i mitt liv har länkat tag i det andra. Och lett framåt. Det blir svårare och svårare att tänka sig några alternativ till mitt livs viktigare val.

Nej, jag ångrar ingenting, sjunger Edith Piaf.
Riktigt där är jag nog inte, men tanken är spännande och välgörande för mig som luthersk präst, som bär syndabekännelsen stelopererad i ryggraden. Jag kanske inte behöver ångra mig hela tiden och be om förlåtelse. Guds nåd bär mig ju, jag behöver inte ägna min dag och min energi åt att ångra mina synder. De är ju ändå förlåtna med samma självklarhet som en pappa eller mamma förlåter sina barn deras felsteg.

Non, je ne regrette rien.  En underbar sång. Som lyfter, hela tiden.
Jag måste få berätta ett minne.

Jag ligger på sjukhus i 14-årsåldern. Lyssnar på mitt favoritprogram på radio.
Det heter Med skrivmaskin och grammofon, med redaktören Barbro Alving. Ett tänkvärt kåseriprogram som vidgar mina vyer och öppnar mina öron för en god berättare.
En kväll spelar hon en sång med en sångerska som jag aldrig hört förut, en fascinerande, betagande sång, vars melodi satte sig smäck i mitt minne. Jag skrev genast ned den i noter så att jag skulle minnas den. Och någon dag senare skrev jag ett brev till Barbro Alving c/o Sveriges Radio Stockholm och frågade om sången:

"Bästa Barbro Alving. I ditt program på radio hörde jag häromdagen en sång som jag undrar över. Den var på franska men jag kan inte ett ord franska. Men orden löd ungefär så här,"
och så skriver jag ned noterna och orden över, som jag hörde dem:
"Nån prödör jä, nån prödör jä..."

Någon vecka senare får jag ett uppmuntrande brev från Barbro Alving, där hon bl.a. skriver så här:
"Du kan inte någon franska, och jag kan verkligen inte något om musik. Men jag tror att den sång som du menar är den här: Non, je ne regrette rien, insjungen av den franska sångerskan Edith Piaf."

Det brevet var min första egna kontakt med den stora världen utanför Ramvik, Högsjö kyrka och Härnösand. Och det betydde mycket för mig. Och gör så än idag.
Här är den.

Labor Day

Ja, idag är det den s.k. Labor Day, vilket betyder en nationell helgdag, amerikanernas Första maj.
Nej jag har inte stavat fel. I detta land stavas det inte labour som i England utan labor, honor, harbor osv.
Dagen har varit strålande varm och vacker. När jag skriver detta har vi 24 grader på balkongen. Vi pustar ut efter en tretimmars promenad bort till bron, dvs Bron. Det var en upplevelse. Hur mycket folk som helst som gick, sprang, lufsade, cyklade eller satt i gröngräset med hela släkten, eller badade eller kastade bollar till hunden och flög med drakar eller kastade frisbee. Hela stan var på strandpromenaden tror jag, och den är magnifik.
Först passerar vi Fort Mason, en bergsklack nära vattnet, där militären haft en utskeppningshamn. Än ligger de gamla pirerna och magasinerna där och minner om de hundratusentals soldater som därifrån utskeppades till ett ovisst öde under stillahavskriget. Nu används pirerna till fredligare ändamål, Farmers' market, utställningar, konserter, fester.
Efter Fort Mason går man en halvmil nästan längs stranden förbi St Francis' Yacht Club med allehanda fina båtar. Passerar Palace of Fine Arts, som är en tempelliknande jätte, byggd i antik stil inför stillahavsutställningen för hundra år sedan. Under en guidning som jag var med på i våras hörde jag att Star Wars-procucenten Georg Lucas hämtade inspirationen till R2D2 från just detta Palace of Fine Arts. Här ser ni den.
Kommer sen till Crissy Field, en jättelång sandstrand med mängder av badare, vadare, solbadare, spännare, tanter och farbröder och tjejer, och killar eller plaskande barn i vattenbrynet. Ja där är det ett enormt folkvimmel, och ett stenkast innanför dynerna står alla deras bilar i långa rader.
Sen passerar man ett marskland eller vad det heter, en blöt sträcka med fågelliv och säkert en unik flora. Därefter öppnar sig en lång lång alldeles platt gräsmatta helt nära bron. Den är nu även den ett rekreationsområde för tjocka släkten och hundar och frisbees och flygande drakar och folk av alla slag och tungomål. Men för hundra år sedan ungefär anlades där västkustens första militära flygfält, som dock fick en kort historia. För när Golden Gate-bron byggdes på trettiotalet blev det för trångt kring startbanan, och dessutom var den nog väl kort. Nu tjänar området som en härlig park öppen för allmänheten.

Där någonstans vände vi medan alla som skulle upp på bron började klättra uppför hundratals trappsteg längs berget upp. Det blev nog en mil idag vilket är helt i sin ordning.
Det var ju labor day, var det inte?