Återkomst

Kom igår tillbaka till San Francisco.
Möttes av kända hus och gator
och en känd doft av pommes frites och donuts.

Här är jag och här skall jag vara.
Men visst känner jag saknad av allt kärt därhemma:
Sommarstugan, barnbarnen, domkyrkan.

Kan bara tacka för att allt är bra ikväll.
Saknaden gör inget.
Det är bra att jag är just här just nu.

Så är det.

Gårdagen är förbi,
morgondagen har du inte sett.
Men idag hjälper Herren.

"Så är vi, fastän många, en enda kropp.."

Mungiporna går fortfarande uppåt.
Sångerna ljuder ännu.
Bilderna finns ännu på näthinnan.

Glädjen över den stora manifestationen av vårt uppdrag
att följa svensken ut i världen,
Stoltheten över ett tydligt och lyhört ledarskap.
Och känslan av ett oerhört välplanerat och väl genomfört möte.

Under den gångna helgen deltog jag med ett par hundra andra i Mötesplats 2015,
sommarmötet för alla hemma och ute som är engagerade för Svenska kyrkan i utlandet, SKUT.
Och som man nog kan utläsa av mina inledande lovsånger, blev helgen lyckad, ja för min del hellyckad.
De utsända från SKUTs fyrtio platser runt om på vår jord deltog tillsammans med representanter från utlandsförsamlingarnas kyrkoråd samt SKUT-ombud och andra från församlings- , stifts-, och nationell nivå här i Sverige.

Jag deltog som kyrkorådsledamot och medföljande make torsdag till lördag.
Hustrun och alla andra utsända diakoner och präster inledde söndag till onsdag med ett eget möte i Visby tillsammans med Visby stifts diakoner och präster under ledning av Visby-biskopen.
Från torsdag samlades alla i Uppsala. Vi höll till i Missionskyrkans lokaler.

Där var hon från Toronto, där var han ifrån Melbourne, och där satt londongänget och där berlingänget. Några kände jag redan. Kära återseenden. Några var nya: Hej, vem är du och var finns du till vardags? Jaha, i Ljungby, Fuengirola, Agia Napa, Boden. Snart virvlade alla namn och platser runt i huvudet, men det gjorde inget. Vi hade ju tydliga namnskyltar på oss hela helgen.

Programmet var mycket omväxlande och syftade på olika sätt att lansera den nya värdegrunden för Svenska kyrkan i utlandet. Under temat Tro - Öppenhet - Hopp hölls informationer, gudstjänster, kulturinslag och en pilgrimsvandring. Tid gavs också för mingel.
Möjlighet till enskilda samtal fanns under helgen. Maten var klimatsmart, dvs vegetarisk.

Kanske jag känner att man hade kunnat göra mer av kyrkorådsförmiddagen än vad som blev av.
Men bra att mötesledningen lät kyrkoråden få ett samråd för att lufta sina tankar. Det var visst första gången.
Den andra grejen som jag reagerade på var den dåliga hörbarheten i domkyrkan.
Jag har under de två senaste helgerna deltagit i två gudstjänster i Uppsala domkyrka. Och det förvånar mig att vår rikshelgedom har så undermåligt högtalarsystem (om det nu är det som är felet).
Jag och många med mig hade gärna velat höra biskop Sven-Bernhards tal till dem som skulle sändas ut i världen nu i höst, eller vart de skulle sändas.  Jag blir alltid så rörd av vignings- eller sändningsmässor. Men ljudet!

För mig betydde nog pilgrimsvandringen mest av allt under Mötesplats 2015. Den hade en klart andlig, uppbyggande funktion. Och det behöver jag. Den stillheten, det Gudsmötet.

Tack för fina dagar! Det var nästan lite Världens fest i Åre- känsla över helgen.
Och det vill inte säga lite.

Uppvärmning

Jag har haft semester från bloggen, i en hel månad.
Har faktiskt inte känt någon enda inre maning att skriva.
Sommaren i Sverige har präglats helt av barnbarn, familj och släktbesök.
Alltså av helt familjära saker, av föga intresse för allmänheten.

Nu stundar veckan för återresan till Kalifornien,
just nu när vi äntligen har fått sommar.
Här har det tidigare regnat så hiskeligt att bäcken trott att vårfloden flyttat till juli.
Nu äntligen har vi fått lite ryssvärme och njuter outsägligt av den.

Se här en av anledningarna till min bloggsemester.
Jag rapporterar helt fantasilöst om väder och vind.
Ingen inspiration, inga djupheter, inga fyndiga formuleringar.
Kanske skulle jag bloggfasta en månad till?

Men just nu skriver jag. Varför?
Ja inte för att jag måste.
Kanske för att den senaste veckan har varit så oerhört givande.
Jag har varit med på Mötesplats 2015, dvs Utlandskyrkans stora sommarkonferens.

Och den var såå bra.
Jag skulle faktiskt vilja skriva om mina intryck därifrån.
Men då måste jag komma igång igen med bloggen.
De här raderna får väl anses vara en uppvärmning.

Ett halvt löfte, ungefär som politikernas sommartal.
Det kanske kommer något.
Nu har jag gjort den första joggingrundan på tangentbordet.
Vi får se.

Högsjö gamla kyrka - så ung

Jag går in genom den öppna kyrkporten
in i den gamla medeltidskyrkan.

Inifrån hörs rofylld musik.
Fader Bach ljuder tyst från en CD-spelare i koret.

Det känns som om någon är där.
Någon.

Kyrkan är stilla, ren och vacker.
Det har det den alltid varit, men idag är det nåt särskilt.

Det känns som om församlingen har en tanke med öppethållandet.
Som att Gud själv möter och välkomnar mig.

På de gamla bänkarnas dörrposter
finns färska ängsblommor i en liten strut.

Och framme på altaret -
där är bara såå vackert.

Där har någon satt en ödmjuk blomstervas med ängsblommor
till den korsfästes ära.

Jag stannar till inför altaret.
Här har man tillbett i bortåt sexhundra år.

Och här finns ännu liv, omsorg, pietet.
Jag blir med ens en del av något stort, gammalt,

samtidigt så fräscht,
så ungt.

Jag vänder mig om och tittar bakåt.
Det är nåt med bokbordet längst bak i mittgången.

Det känns närvarande på något sätt.
Jag går fram och tittar närmare.

Kyrkors bokbord är ibland lite obsoleta.
Innehåller ofta gamla informationer och gamla skrifter.

Här vid Högsjö gamla kyrkas bokbord blir jag stående.
Det känns aktuellt på något sätt.

Där ser jag ett par intressanta böcker om tro och liv.
Samt en psalmbok till försäljning.

Där ser jag på nästa hylla Frälsarkransen,
denna gudagivna hjälp till bönen för vår tids människor.

Och ett par biblar ligger där till försäljning.
Och flera böcker som jag också skulle vilja läsa.

Och sen, därunder -
en massa biblar.

Jag böjer mig ner och ser
biblar på en rad främmande språk,

Bibeln på arabiska,
Bibeln på tigrinja (eritreanska)

och på flera andra språk som jag inte minns,
men säkert inköpta och ditlagda för de asylsökandes och de nya svenskarmas skull.

Jag känner:
Högsjö församling - i tiden,

Uråldrigt aktuell.
Rotfast vänd mot nutiden.

Den gamla kyrkan lovsjunger den svenska sommarens skönhet
samtidigt som den är fokuserad på  den nutida människans längtan efter Gud.

Jag ber en bön för min hembygds gamla kyrka och dess nutida besökare
och skriver en rad i gästboken.

Stiger sen över tröskeln ut till gräset och sommaren.
Tacksam.

Skapelsetro

Midsommar är skapelsens förlovade helg.
Vi firar rätt okyrkligt Guds goda skapelse, allt det sköna som sommaren ger oss.
Och samtidigt som lovsången stiger i denna ljuva sommartid,
finns där det nordiska vemodet.
Sommaren är så kort, det gäller att ta vara på stunden, carpediemstunden.
Längtan och livskänsla.
Denna intensiva midsommarlängtan!

Jag vill tro, att allt detta vackra svenska,
liljekonvaljer, syrener, midsommarblomster
som i år kommer samtidigt här i Mittsverige
är en gåva från Någon till oss.

Vem skaparen är vet vi inte.
Carl von Linné såg i naturen Gud på ryggen.
Skaparen är fördold för våra ögon.
Men genom våra sommarsinnen kan vi erfara att hen finns.
Och det fyller mig med vördnad.

Jag bär på den där skapelsekänslan,
upplevelsen av en Närvaro mitt i  allt det vackra.
Tron på en Skapare är grundmurad i mig sedan mina uppväxtår i Tärnaby,
där fjälltoltan och stormhatten sjöng av fröjd
medan de växte ikapp i fjällsluttningarnas drivhus.

Skapelsetro är Vördnad,
vördnad för det som finns, från minsta kryp till de yttersta galaxerna.
"Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig."
Vördnad, ja respekt för skapelsen.
Vi människor är ej skapelsens herrar utan dess förvaltare.
Ägaren är en Annan.

Och denna känsla av vördnad delar vi med all världens religioner och gudsförnekare:
Det Finns Något Heligt!

Ankomst till landet

Alltså,
det här handlar om Intåg i Sommarhagen av P-B, minst,
eller typ Erwachen heiterer Empfindungen bei der Ankunft auf dem Lande,
för att tala med Beethoven.

Jag anlände igår till Arlanda - Midlanda - Härnösand - Ytterskog - sommarstugan.
Så här såg min Ankunft auf dem Lande ut i går kväll. Helt sagolik.
Då hade jag bakom mig ett dygn av resor över hav och land.

Alltför trött för att kunna känna så mycket överhuvudtaget,
visste jag:
Nu är jag faktiskt här.
I paradiset.

Här är rätt kallt och och blåsigt,
fast det låter egentligen bara som hemma i San Francisco.
Jag sov faktiskt hela åtta timmar första natten, vilket bådar gott för tidsomställningen.

Dagen idag började med en lugn och vacker frukost med utsikt.

Förmiddagen ägnades åt gräsklippning.  

Klippte ända ned till badplatsen samt rev lite ogräs, 

Skurade farstubron och verandan
och bar ut några trädgårdsmöbler.

Med stor vördnad
utförde jag
mina försommar-ceremonier,
för att inte tala om riter.

Körde sen till stan och tittade in på stiftskansliet, mitt gamla jobb, lagom till em-fikat.
Träffade flera kära fd arbetskamrater:
Karin, Ella, Max, Tomas, Inga, Britt-Inger, Eva, Micke, Lars, Charlotta, Hans, Leif, Kicki.
Och så fick jag krama om biskop Tuulikkis efterträdare, biskop Eva.
Senast jag såg henne var hon prosten och kyrkoherden Eva.
Det var jätteroligt att se dem alla.

Det var bra med en kaffetår, för nu började ögonen bli tunga.
För att ta vara på tiden gick jag sen en sväng till lille Simon.
Det var kärt.

Och sedan gällde det att handla något att äta.
For till ICA och tänkte att nu skall jag äta svenskt!
Sagt och gjort, jag köpte ägg och två sortes inlagd sill samt matjes.
Färskpotatis, Köttbullar och Pyttipanna.
Och Lingonsylt icke att förglömma till köttbullarna!
Jag ska ha köttbullar min första dag i Sverige!

Sen hem, helt utmattad av allt det svenska kära.
Tog en öl i solskenet och mådde gott åt de två koltrastarnas sångtävling uppe i träden.
Dagens stress lade sig och jag kände att:
Nu - nu är jag hemma i Sverige, och här jag hör hemma.

Jag fortsatte med att sätta på maten.
Skura den jungfrueliga färskpotatisen och sätta i en panna på spisen.
Ta fram de bästa (och dyraste) köttbullarna ICA hade
och tillaga dem
och känna att Det här, det blir bara sååå gott!

Jag ser på nyheterna under tiden, Svenska nyheter. Även det en urgammal rit kl 19.30.
Jag börjar närma mig Sverige-ritens höjdpunkt.
Lägger upp den ångande potatisen på Strannes gamla fina tallrik med blå rand,
placerar vördnadsfullt några urläckra köttbullar där bredvid.
Häller upp en liten Norrlands Akvavit för att ta till ölen.

Snålvattnet rinner inför ritens fullbordan.
Bara en sak kvar, Höjdaren Lingonsylt.
Med utomordentlig vördnad böjer jag mig inför kylskåpet och tar fram Burken.
Öppnar den varligt.
Och den visar sig innehålla
Hallonsylt.

Alltså,
jag sa Hallonsylt!!

Tror jag behöver sova snart.
Men först ska jag nu begå den ultimata försommarriten:
Lyssna till Beethovens ankomst till landet
i hans ljuvliga 6:e symfoni, pastoralsymfonin
i en oerhört dynamisk tolkning av von Karajan.

Du kan lyssna med, här.

Om en vecka

Om en vecka
är jag förhoppningsvis hemma i Sverige igen med dess sommardofter och fågelsång.
Det känns verkligt overkligt, eller overkligt verkligt.
Biljetten har jag och rutten är bestämd.
Kommer att lämna stillahavskusten och lyfta åt nordost upp över Nordamerika, överflyga Grönland för att sedan nuddande Island glida in över Norge och till slut landa på svensk mark.

Efter två och ett halvt år här i Kalifornien och San Francisco känns det riktigt exotiskt att få komma hem till den svenska midsommaren. Man blir ju liksom hemmablind var man än är. Den stad som nu är mitt hem är ju så otroligt speciell, vacker , utmanande, jobbig och härlig, att man egentligen inte skulle kunna bli mätt på allt det fantastiska.

Men för en kyrkoarbetare är det nu inte ytan som gäller, eller det turistiskt imponerande, även om det också finns där. Rätt fort kommer man in i mänskliga sammanhang där det är djupare saker som gäller. Jag har fått lära känna många nya människor som nu under dessa år utgör min värld, min vänkrets, mitt sociala kitt. De betyder mycket för mig vare sig det är dimma över Golden Gate-bron eller inte. Golden Gate-bron är egentligen vid närmare betraktande inte så mycket märkvärdigare än Högakustenbron därhemma i Ångermanland.
Jo för all del, lite mäktigare och vackrare är den allt.

Men jag känner mig samtidigt väldigt priviligierad som under dessa korta år får vara en del av Kalifornien. Detta hade jag aldrig trott, än mindre siktat mot. Det bara hände i och med att hustrun blev erbjuden tjänst här. Livet här är på många sätt enkelt, inga minusgrader, ingen snö.
Här har jag nu förunnats en spännande början av min pensionärstid med frihet att välja det jag vill göra och vara med om. För det mesta är jag en del av hustruns projekt och spelar och sjunger med barnen, övar orgel och piano och medverkar i de olika församlingsaktiviteterna och försöker bygga ärliga relationer till de många nya bekantskaperna här.
Men det är också så, att jag inte längre orkar tycka att allt nytt är så fängslande och spännande. Jag vilar ofta middag, något helt nytt i mitt liv efter hjärtoperationen för två somrar sedan. Jag försöker vårda min hälsa genom motion och återhållsam kosthållning. Och har lyckats minska min vikt med tio procent på ett år, vilket jag är mycket nöjd med.

Jag märker också hur fort det händer, att de svenska TV-serierna, melodifestivalerna och nyhetsskandalerna börjar kännas onödiga och perifera. Och hur min oro har koncentrerats till det hårdnande andliga klimatet därhemma symboliserat av SD:s frammarsch.

I mångt och mycket liknar min upplevelse av detta nya liv mina tidigare många flyttningar från församling till församling. För att kunna ta in den nya miljön dit jag kommit, måste jag släppa de kära människorna som jag lämnat. Det har alltid känts smärtsamt men alltid fungerat likadant. Dem jag har lämnat, lämnar jag i Guds hand utan att till varje pris kämpa för att behålla dem som vänner. Det gör å andra sidan att jag efter ett långt liv som präst nästan inte har några nära vänner alls. Bara församlingsbor och konfidenter som jag fått dela liv med, så länge det varat.
Men i mitt nya liv som pensionär har jag både tid och glädje i att tacka Gud för de många människor som jag under åren har fått möta, i Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö och Härnösand, medmänniskor jag har fått följa, älska, kämpa och brottas med.

Jag är så tacksam för den lilla skara av nära och kära som alltid har följt mig och alltid kommer att vara min referensram i livet, en älskad hustru, barn, barnbarn och bonusbarn, systrar, svågrar och svägerskor och deras familjer samt mina kusiner även om vi inte ses så ofta.
I denna lilla skara har jag mina rötter, min kompass,
vart jag mig i världen vänder.

Skogen sover

Fick idag en Facebook-länk av en sångarvän, en länk till sången Skogen sover,
i en gammal inspelning med Hjördis Schymberg.
Helt oväntat kom länken med den skira sången till mig, nära mig,
och därmed lika oväntat mina egna minnen och sommardofter
från barn- och ungdomens kusinträffar i Bastuträsk, Bjurholm.

Jag ser min faster Anna-Lisa Pleje stå vid pianot där Pappa sitter och spelar.
Faster Lisa sjunger med ljus, ljus sopranröst den känsliga sången av Hugo Alfvén,
tillägnad den svenska försommarnatten.

Under något år tog hon sånglektioner för Hjördis Schymberg,
och när jag nu hör den gamla inspelningen,
kan jag direkt höra Faster Lisa sjunga Skogen sover av Alfvén.

De tyckte om att sjunga ihop, syskonen Sjöberg.
Så fort det var släktträff hos Plejes, blev det sång vid pianot, mest nationalromantiska sånger, typ Grieg, P-B, Stenhammar, Sibelius, Hannikainen och Merikanto.
Vad har inte dessa stunder betytt för mig!

Faster Lisas och Pappas röster har sedan länge tystnat här på jorden.
Men det behövs bara ett Youtube-klipp så hör jag dem igen.
Tack, Carina S i Luleå!

Och nu är det bara en dryg vecka kvar,
tills jag får se och höra Den Svenska Sommaren själv musicera!
Där skogen sover bara en kort kort stund innan konserten fortsätter.

Här är sången.

Sommarsång

Idag hade vi gudstjänst nere i Los Altos.
Och jag fick som ideell medarbetare häcken full.
Både predika och agera kantor.

Det var Som sol om våren stiger, 162
och det var Helige Ande låt nu ske, 161,
idel godingar.

Och efter slutpsalmen I denna ljuva sommartid, 200,
gav jag dem P-B:s Sommarsång ur Frösöblomster.
Dvs full pott för mig,

Och som altarblommor hade vi syrener!

Gryningstimme

Vaknar före gryningen av en dröm.

Den fyller mitt sinne, ja hela mig med jubel och skönhet.

Jag dirigerar en studentkör som sjunger Normans Jordens oro viker.

Ett himmelskt vackert körverk skrivet för dubbelkör.

Somna om är inte att tänka på.
Jag ligger stilla för att inte störa hustrun.

Det är tyst.

En fågel börjar sjunga i mörkret därute.
Grannen ovanför vänder sig i sängen så det knarrar i golvet. 

En vindil väcker banandungen som börjar skrapa mot sovrumsväggen.

Fågeln blir mer och mer inne i sin sång.
Jag förstår att gryningen är nära.

"Jordens oro viker för den frid som varar. 

Graven allt förliker, himlen allt förklarar." 

J O Wallins gravskrift, en minimal text men en stor predikan.

I Normans musik blommar texten ut maximalt.

Jag ligger kvar någon timme i den frid som varar.

Den första kabelvagnen rullar så förbi på gatan utanför.

Och det första flyget lyfter i gryningsljuset.

Morgonen sipprar in genom persiennerna.

Dagen börjar jungfrulig
och lovar mig ännu livet.

Idag var det tisdag

Så är man då gräsänkling i två dagar.
I förmiddags körde jag hustrun till SFO fvb till LAX. (Å vad det är roligt med koder..!)
Sedan ilade jag hem till ett väntande vigselsamtal i kyrkan.
Det var ett förtjusande ungt par. Med dem gick jag igenom vigselgudstjänstens detaljer och djup.

Sen dråsade jag nedför backen till vårt hus och dråsade ner på sängen för en stunds vila.
Det är nämligen tröttsamt med glädjestunder.

Okey, vad ska jag nu göra då hustrun är utflugen, undrade jag.
Och bestämde mig.
Det blev en två timmars långpromenad längs Columbus och Grant genom Chinatown till Union Square. Jag valde en promenad i höghusens skugga eftersom det blåste kraftigt längs kajerna.
På Union Square satte jag mig för en vätskekontroll i solskenet. Det var skönt.

Sen gick jag Post till Polk och gick sen Polk upp till hemkvarteren igen.
En härlig, välgörande motionsrunda.

Efter en välbehövlig dusch satte jag mig på balkongen med min hemliga last.
Dvs med Flighttracker för att kolla alla avgångar från SFO mot Europa.
(Ja i förmiddags följde jag förstås också hustruns plans inflygning mot LAX.
De landade från havet faktiskt. Ovanligt.)

Kvällen har helt ägnats åt Omi Söderbloms bok om sin farfar, Nathan Söderbloms son.
Sedan jag i förrgår blev klar med Jonas Jonsons biografi över NS, har jag kastat mig över I skuggan av Nathan, och den fångar mig direkt, liksom Jonas' bok gjorde.
Tydligen visste de båda författarna inte om vad den andre skrev, men båda böckerna kom ut fjol och beskrivet på var sitt vis olika sidor av Sveriges mest prominente kyrkoman någonsin.
Jag är helfascinerad och berörd.

Så, vad morgondagen beträffar...
Den stavas Söderblom.

5:2-succén

Ja jag går ut hårt i det här inlägget.
För jag är stolt och glad åt en personlig framgång.
Har just kommit tillbaka efter en motionsrunda längs stranden bort mot GG-bron.
Nja, såå långt kom jag nu inte, det är en halvmil bort till bron. Och ovan som jag är med fysisk ansträngning tar jag det försiktigt med belastningen av min lekamen. Under den här våren har jag i alla fall börjat lufsa och sen jogga och nu kan jag ta ut stegen och springa lite t.o.m.
Med mina mått mätt kom jag långt idag, längre än tidigare och växlade mellan snabb gång och löpning. Kom till halva Marina district ungefär, där vände jag.
Jag minns mycket väl hur jag promenerade där för två vårar sedan med min syster och hade uppenbara problem med att hålla hennes gångtakt. Och nu kändes steget lätt!

Att jag förunnas detta beror förstås på Guds nåd och den lyckade hjärtoperationen för snart två år sedan. Men också på mina egna beslut. Tack vare den superenkla 5:2-metoden har jag lyckats minska min vikt riktigt kännbart. När jag kommer hem till Sverige i juni kommer jag att vara tio kilo lättare än när jag reste ut förra sommaren. Det var då jag bestämde mig för att två dagar i veckan minska matintaget till hälften och i synnerhet avstå från kolhydrater de dagarna. I övrigt har jag käkat på som vanligt och njutit av denna världens goda. Och kommit så här långt.

Sen har jag ju insett hur otroligt passivt liv jag levde innan jag kom hit till Backarnas stad. Åkte bil till jobbet, fast det bara tog en dryg halvtimme att promenera. Den enda motion jag fick under mina sista yrkesår var stilla promenader med hunden, samt en aga-sam stegtävling med arbetskamraterna på stiftskansliet under ett par år. Det fick mig ut och gå faktiskt. Men annars levde jag ett alltför passivt liv helt klart. Alltså livsfarligt.
Nu går jag mycket. Och njuter av det.

Jag vill tacka Livet.
Som har gett mig så mycket.

Kantor Sjöbergs norska karriär

Ja, man får ju inte vara blyg...
Idag har jag spelat i den norska gudstjänsten i sjömanskyrkan i San Francisco.
Om någon tror att det är en struntsak, så tror hen fel.

Norrmännen, förlåt, norrpersonerna är inte direkt svenska,
även om Sverige under ett århundrade försökte införliva de västliga provinserna i moder Svea.
Brödrafolkens väl, löd texten då, iaf från den svenske konungens sida.

Men de norske trodde visst inte på de svenska försäkringarna.
Nej, norska kyrkan går sina egna vägar,
och en svensk kantor måste så gott hen kan hänga på i förändringssvängarna.

Nåja, till sannings sägande må förtelles,
att gudstjenesten ikke var spesielt forskjellig fra den svenske.
Men ändå.

Jag tränade järnet, sedan Gisle, den norske sjömansprästen, bad mig om hjälp.
Norske salmeboken är ikke densamme som den svenske, hvis noen trodde det.
Inte heller den norska liturgin.

Men jag gillar disse utfordringer
och den grensepassering som de ger mig.
Gå over kölen etter vann, typ.

Norska kyrkan är inne i en förnyelsetid.
Provar nya gudstjänstformer, bl.a. ny musik.
Det var den jag fick i läxa av min vän sjömansprästen.

Den liturgiska musiken var skriven av svensken Peter Sandvall,
riktigt inspirerad må jag säga, om man som jag gillar Gsus4 och Cmaj7.
Den musiken ville absolut ha pianoackompanjemang.

Samtidigt längtade den norska församlingen efter orgelmusik.
Deras ordinarie musiker trakterar inte orgel.
Och orgeln var dyr och borde ju brukas.

Så - den svenske kantorn försökte blanda de olika önskemålen
och spille på både orgel og flygel.
Till Guds ära, men også till människorna ett gott behag.

Jag gillar norska psalmboken.
Den innehåller så mycket folkligt vemod och musikalisk skönhet.
Men det handlar om helt nya koraler att lära in.

Jag jobbade järnet under den gångna veckan
och får väl säga att det hela gick bra.
Avslutade för säkerhets skull med ett maffigt stycke av Dandrieu.

Varken svensk eller norsk.
Men jublande.

Brödrafolkens väl.

Hemma, var ligger det nånstans

Jag såg nyss SAS flight SK936 lyfta över oss och sätta kurs åt nordost mot Norden.
Var och varannan kväll sätter jag mig ute på balkongen med min Flighttracker.
Med den kan jag se på min dator vilka plan som kommer och far.
Och barnsligt förtjust som jag är av flygplan har det blivit en kär sysselsättning i början av kvällen. Det är då alla stora flighter mot Europa går.

Strax före SAS avgår det gröna Air Lingus mot Dublin. Snart kommer British att dåna iväg i sin stora dubbeldäckare Airbus 380, sen följer United som också lyfter mot London. Och just nu startar Virgin Atlantic också dom mot London. Swiss Air flyger mot Zurich. Air France hänger på till Paris. Vissa dagar lyfter den längsta flighten av dem alla, Emirates A380 mot Dubai. Också den flighten lyfter  åt nordost fast jag tänker att det kunde vara lika nära att flyga åt väster över Stilla havet.
Jaja, det ena planet efter det andra lyfter från SFO och jag kollar att de alla kommer iväg ordentligt.

Jag minns för ett år sedan när sonen reste hem efter sitt besök hos oss här i San Francisco.
Då följde jag hans start, hur SK936 lyfte åt nordväst över Peninsula ut över havet väster om SF, följde kusten upp till Golden Gate-sundet och där svängde styrbord åt nordost. Efter någon minut kunde jag höra dånet däruppe och sen kom flygplanet redan uppe på 2000 fot och med beslutsam fart siktande åt nordost över bukten, över Berkley och bort. Jag stod där tårögd och vinkade som en tok. Hej då, käre son! Och jag visste att han tittade ned mot mig.

I Mobergs Utvandrarna möter utvandrargruppen på briggen Charlotta långt ute på Atlanten ett skepp som med svenska flaggan i aktern är på väg mot Sverige. Det blir alldeles tyst ombord på utvandrarskeppet. Allas blickar följer det hemvändande fartyget, och det dröjer länge innan de kommer över sin hemlängtan. De vet ju att de aldrig kommer att resa tillbaka.
För dem finns ingen återvändo.

Så är det nu inte för mig.
Men jag fascineras av de här flyttfågelsträcken mot norr.
De skapar ett sug i mig.
Mot norr, mot ljuset,
till bofinkarna och vitsipporna...

Här sjunger Kristina från Duvemåla

I skuggan av Nathan - författarafton

Ikväll har jag varit på en författarafton med Omi Söderblom, anordnad av Svenska församlingen här. Omi har skrivit en bok om Nathan Söderbloms äldste son Helge, hennes egen farfar. Det var ett jätteintressant föredrag. Utan att på något sätt förringa NS:s storhet och betydelse lyfte hon fram familjeperspektivet, något som tidigare varit ett oskrivet blad.  Det skall bli spännande att läsa hennes bok. Men först skall jag läsa ut Jonas Jonsons digra bok om NS. Han skriver uteslutande från kyrklig och teologisk synvinkel om Sveriges störste ärkebiskop och hans enorma inflytande på sin samtid. Oerhört spännande läsning även det för mig som är präst och ekumeniskt lagd.

En särskilt gripande del i Omis berättelse var något jag aldrig hört förut. Nathan och Annas första barn blev dödfött. I sorgen efter det förlorade barnet tonsatte Nathan en dikt om döden, och därmed fick det svenska folket en av sina mest sjungna psalmmelodier. Dikten var den danske skalden Adam Oelenschlägers psalmtext Lär mig du skog att vissna glad, som nu är psalm 304 i vår psalmbok. Söderbloms koral finns också i vårpsalmen 198 Likt vårdagssol i morgonglöd, och i den älskade sommarpsalmen I denna ljuva sommartid.
Men för Nathan Söderblom kom den vackra koralen till i saknaden av ett förlorat barn.
Här sjunger Nathan själv sin psalm.

Annandag påsk - i bilen

Såja, nu är påsken över.
Tur att helgen slutar i dur.
Igår blev det riktigt kännbart i påskdagens gudstjänst.

Och idag på vägen mellan Jerusalem och Emmaus,
jag menar från Los Angeles till San Francisco,
var allt mycket ljusare än i torsdags-fredags.

Kanske ändå den Uppståndne fanns med mig idag längs motorvägarna.
Kanske vi inte är ensamma längs livets vägar och stigar.
Ja kanske till och med där inga stigar och riktningar alls finns.

Jag vill tro det.

Jag gillar inte Skärtorsdag

Känns som den ondaste natten på året.
Så mycket ondska och ångest i luften.
Förräderi, svek och förnekelse.

Hela världens samlade tortyr, och hat
komprimerat, samlat denna natt

över en enda människa.

Vändpunkt

Helglad och helslut efter ett enormt välgörande besök från SKUT:s ledning i Uppsala.
Känner mig sedd och bekräftad för att inte säga uppmuntrad och stärkt.
Tillsammans med församlingens årsmöte var det här vårens höjdpunkt.
Nu kan jag börja nedräkningen till sommarens sverigeresa.
Hoppas jag.

Incident vid poolen!

Vi sitter i solstolar vid helgens hotellpool.
Allt är frid och fröjd. Solen skiner, vi läser och mår.
Rätt vad det är reser sig en familj från ett bord bredvid oss och skyndar mot utgången.
Strax därefter  kommer en kypare ut och undersöker platsen där de suttit.
När han ser att vi ser honom, kommer han fram och frågar hövligt om vi vill ha något att dricka eller så...
Hustrun har redan noterat att det ligger en död råtta bredvid deras bord.
Vi sitter lugnt kvar. Den är ju död...
Och säger att Tack, vi är okey.

Snart kommer kyparen tillbaka åtföljd av en säkerhetsman för att okulärbesiktiga platsen för det inträffade. Han är helt svartklädd med ett märke på skjortbröstet och en massa walkie-talkies och grejer runt det breda bältet. Han snokar igenom platsen och försöker samtidigt se ut som om han är en av badgästerna. Det lyckas inte så bra. Jag kan inte låta bli att lägga ifrån mig min spännande bok.

Råttan ligger där på stenbeläggningen vid buskaget vid bordet där familjen nyss satt.
Den är rätt stor och jag tänker att den nog inte orkade ända fram till vattnet efter att ha ätit av råttgiftet.

Kyparen lägger ett lakan över liket. Kanske det är en handduk, jag ser inte så noga, och har svårt för att hålla mig för skratt. Säkerhetskillen tar upp sin walkie-talkie och pratar medan han ser sig omkring. Sedan kommer en man till ut, troligen en chef eller nåt, och de samråder.
En av dem går in och kommer sedan ut med en papplåda medan en annan av dem hämtar en av poolens håvar, ett kanske mindre lyckat initiativ.

Under tiden kommer en kvinna ut från the Front desk, alltså från receptionen och tar del av det fruktansvärda som skett. Hon återvänder snabbt in för att lugna ev. upprörda hotellgäster.
De andra tre ombesörjer så diskret de bara kan att liket blir lagt i pappkartongen och ivägburet.

Efter denna oerhört upprivande incident lägrar sig åter lugnet över poolområdet. Där är faktiskt inga andra gäster kvar än vi två och en kvinna på andra sidan poolen som inte verkar ha sett ett dugg av det hemska som just skett. Hon bara solar och läser.

Vi återgår till litteraturens värld och höjer inte ögonbrynen förrän en delegation kommer ut från hotellet. Det är Krisgruppen. Hon från receptionen och vår vän kyparen. De stannar hos oss och frågar ursäktande hur vi mår efter den inträffade incidenten med råttan.
Vi säger Fine, we are all right. It wasn't really a big deal, etc.
-Well, if there is anything we can do for you, just let us know, säger dom ytterst ödmjukt.

Då far f-n i mig, och jag säger att om ni ger mig en öl så lovar jag att hålla tyst.
Och! Dom! Hämtar! En! Öl!!!
I love America!

Sprittande konsert med SF Symphony

Idag slog vi oss lös på eftermiddagen och tog bussen till San Francisco Symphony's lunchkonsert
i stora konserthuset Davies Symphony Hall.
Och det blev verkligen en uppfriskande eftermiddag.
Symfoniorkestern framförde verk av Händel och Haydn. Och som alltid föregicks konserten av en halvtimmes muntlig presentation av de verk som skulle spelas, vilket höjde förväntningarna avsevärt. En helförtjust musikolog (som man säger här) berättade om verken och deras upphovsmän så att man var ett enda stort leende när man därefter sökte sig till sina platser.

Jag och hustrun hade platser längst upp under tak. Där fanns mycket luft till skillnad från förra konserten. Då kippade man nästan efter andan på grund av den starka parfymdoften.
Idag var tydligen inte de damerna där.
Så kom då orkestern och sin för veckan inhyrde dirigent, den holländske organisten och maestron
Ton Koopman. Trots sina 71 år och sin något gräviga kördirigeringsteknik lyckades han locka instrumentalisterna till stordåd.

Först ut: G F Händels Musik vid ett kungligt fyrverkeri, Music for the Royal Fireworks.
Ouvertyren var som ett enda fyrverkeri från den inledande pukvirveln till den allra sista tonen.
Verket fullkomligt blixtrade, sprakade och gnistrade. Ett veritabelt fyrverkeri bjöds vi på.
Nu måste jag ju erkänna att det var första gången jag hörde verket live, men jag har aldrig heller hört en inspelning med en så tänd orkester. Det var en fröjd att lyssna.
Kanske verkets sex satser framfördes i lite väl omväxlande tempi. Vissa satser var nog så snabba medan andra kändes lite väl långsamma. Men det är ju en fråga om tycke och smak.
Som helhet ett helt och hållet lysande fyrverkeri. Jag hade svårt att inte ropa Bravo!

Sedan var det Josef Haydns tur. Hans Sinfonia Concertante i B-dur framfördes, och nu fick jag lära mig att en Sinfonia concertante är en blandning av en symfoni och ett verk för soloinstrument och orkester. Här var det en kvartett ur orkestern som stod framme vid dirigentpulten. En fiol, en cello, en fagott och en oboe var verkets soloinstrument. Jag lade särskilt märke till violinistens briljanta spel. I programmet stod att hon, Nadya Tichman spelade på en riktig Stradivarius från 1724! Cellisten var lysande även han, Amos Yang hette han. Verket måste vara ett kompositionstekniskt mästerverk med ett mycket nära och fantasifullt samspel mellan solister och orkester.

Efter paus bjöds vi på Haydns 103:e symfoni  i Ess-dur som kallas Drumroll. Haydn var ju mycket lekfull i sin musik och skämtade ofta med sina högättade åhörare. För att inför konserten "äska tystnad " inleds verket med en hejdundrande pukvirvel som utan tvekan får åhörarna att sluta surra i bänkarna.

En ljuvlig konsert idag.
Tack SFS och den sprittande 71-åringen Ton Koopman!