Om ceremonilösa begravningar

Jag läser i DN om att allt fler i Stockholm begravs utan någon ceremoni. Att man kan beställa en begravning med kremering och gravsättning utan någon närvaro av vare sig anhöriga eller officiant.
Det får mig att tänka på den begravningssed jag mött här i Kalifornien under de senaste åren.
Här verkar det vara bråttom med kremeringen när någon har dött, kanske för att det kostar pengar att förvara den döda i bårhuset. Därför är det inte så vanligt med en begravningsgudstjänst  a la Sverige med tillresta släktingar. Utan de som kan och hinner samlas dagarna närmast dödsfallet till ett farväl i the Funeral home, alltså på begravningsbyrån. Kanske inte ens det. Ibland kremeras och gravsätts den avlidna av familjen utan några ceremonier alls. I stället inbjuder familjen släktingar  och vänner till en Memorial Service eller Celebration of Life, och den kan äga rum ett par månader efter dödsfallet. Här kan den högtiden ledas av vem som helst som har familjens förtroende, ofta en kyrklig företrädare men inte nödvändigtvis en präst. I våra svensk-amerikanska kretsar är det vanligt med en Memorial service som det offentliga uttrycket för sorgen efter en avliden. Begravningarna fokuseras mer på de efterlevandes behov av sorgeuttryck än att vara till för den avlidnas skull.
Men jag har inte fått känslan av att döden förnekas och stoppas undan. Halloweenfirandet är på ett sätt med sina dödskallar, kistor och döingar i skyltfönster och hem ett enda månadslångt erkännande av dödens verklighet, i mitt tycke rätt osmakligt men ändå. Och hemma i Sverige har allhelgonahelgens ljuständningar och minnesgudstjänster samma funktion, att bekräfta döden i vår kulturella kontext.

Det är kanske ofrånkomligt att tider och seder förändras, att det sker förskjutningar i våra kulturella uttryck. Själv kan jag känna en viss sympati för den begravningskultur jag ser här, åtminstone den del av den som jag beskrivit här ovan. Att tonvikten läggs på de efterlevandes behov i stället för på den döda. Men nog har kyrkan i Sverige en viktig uppgift i att hjälpa sörjande att på olika sätt få uttrycka sin sorg och sina andliga behov inför dödens verklighet. Och att betona varje människas oändliga värde inför Gud. Våra riter, vid livets början, vid dess olika faser och vid livets slut är sådana uttryck som jag tror alltid kommer att finnas och efterfrågas.

Farfarslycka

Nu har huset fyllts av leenden, skratt och glada barnaröster.
Barnbarnen E och J med mor och far har landade i eftermiddags och har nu intagit San Francisco.
Barnen förväntades vara griniga av trötthet efter den drygt tio timmar långa flighten.
Och ja,  J hade lite ont i öronen efter inflygningen.
Men trötta - icke.
De var hur pigga som helst och kommenterade allt längs vägen in mot stan.
- Titta, Pappa, en palm!
- Vilka breda vägar dom har här i USA!
Och J informerade Farfar:
- Vet du, Farfar, att hemma i Sverige, där är det oktober!

Och som dom tjöt av fröjd och fruktan i de branta backarna runt Russian Hill där vi bor.
- Kolla, J vilken brant backe! Hjälp, ska vi upp där??
-  Och titta, barn, där kommer en kabelvagn. Den kör rakt uppför den branta backen.
- Oj, Pappa, vad allt är annorlunda här mot för i Sverige! Osv, osv.

Väl installerade i vår lilla lägenhet fick barnen och deras föräldrar middag som Åsa hade gjort i ordning. Och fast det vid det här laget var långt över midnatt för 8- resp. 4 1/2-åringen hann de med en springrunda på vår innegårds lilla gräsmatta. Och där hittade de både fikon och citroner, paprikor och en liten kolibri.
Alltmedan deras föräldrar började krokna och längta till sängen, satte barnen sedan igång med att rita av det de sett och leka med leksaker. Jag tror deras klocka nog var 05 på morgonen när de till sist kröp i säng. Vid det laget tyckte deras fader nästan att det var dags att koka morgonkaffe.

Till slut kom de dock alla i säng.
Lycklig nattade Farfar sina barn.

Kväll i kosmisk fred

Klockan är 21 och jag sitter på balkongen/terassen ut mot vår lilla trädgård.
Trädgården vetter åt öster mot ett kryssningsfartyg, och bortom det syns the Bay Bridge.
Det är helmörkt men fartygets och stadens ljus lyser upp.

Ovanför mig i den nattsvarta himlen
seglar Cassiopeia upp roterande runt sin polstjärna,
åtminstone från min utkikspunkt i Guds kosmos.

Flygplan lyfter från Oakland åt norr
eller glider in från norr mot Oakland eller San Francisco.
Luftrummet störs ideligen av irriterande och högljudda helikoptrar.

Dagen har varit vilsam.
Hustrun och jag har inte gjort många knop
efter den gångna helgens kraftsamling.

Hon anlände från Uppsala och ledarskapskursen i fredags.
Och redan på lördag morgon flängde vi till en nystartad familjelördag i East Bay,
där vi mötte flera intresserade familjer med sång, andakt, fika och umgänge.

Sedan in till San Francisco i trafikkaoset.
Det var Fleet Week, och då vallfärdar halva stan till hamnen
för att se på krigsfartygen och den öronbedövande flygshowen.

Vi hade ett noga inplanerat dop i sjömanskyrkan den eftermiddagen
och det gällde att hitta en parkeringsplats i vimlet.
Som tur är kunde jag mota bort en bil från kyrkans garageplats.

Dopgudstjänsten blev fin, om än ackompanjerad av US Navy's flyg.
En bisarr konfrontation av världens militärt starkaste nation
och Jesu tydliga och maktlösa fredsbudskap.

Igår firade svenska församlingen Tacksägelsedagen
med vår kyrkoherde Staffan och diakon Åsa
och med bröd, frukter, pumpor, höstlöv på altaret.

Jesus Kristus mötte oss i bröd och vin.
Jag hade förmånen att vara kantor vid gudstjänsten
och en nyanländ sångarfamilj lyste upp med sång och musik.

Hur kan jag annat än vara tacksam efter Tacksägelsehelgen?
Och hur kan jag annat än tacka för denna måndag av total ledighet?!
Och nu vrider sig Cassiopeia mot en ny dag.

Funderingar kring Gud

Hur är det nu med Gud?

Jag menar, vem är Gud?

Vi är modersmjölkade med att säga han om Gud, se Gud som konung, herre, domare, herde 

och inte minst som fader. Fader vår, som är i himlen.  Och nu Vår Fader, du som är i himlen. 

Numera studsar jag allt oftare inför typiska manliga epitet om universums skapare och min gud. 

De patriarkala formuleringarna känns inte rätt, de skorrar mot min magkänsla. 

Och, detta oroar mig. Ja oroar, för jag vill inte vara på villovägar.

Jag vill inte vara på väg bort från min kristna tro.

Dock är det inte så enkelt med Min Kristna Tro. Den har åldrats och förändrats genom åren. 

Idag handlar den inte så mycket om att ”jesa”, dvs att jämt och samt tillbe och hylla Jesus, 

gärna ljudligt. Jag känner att i min gamla tajta relation till Jesus fanns en begränsning. 

En förminskning av Gud nästan till en människa. Andra kanske känner att det är just det som är det fina med kristen tro. Och visst kan jag hålla med så långt, 

att Jesus är Guds son, Guds människobarn här på planeten Tellus. 

”Jesus är gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger.”

Så sjöng vi ur Sions toner varje julafton vid familjens julbön.

Men - även om Jesus är Guds gåva till jorden och till mig som enskild människa, 

så får jag därmed inte dra slutsatsen att Gud är antropomorf, mänsklig,

dvs konung, herre, domare, herde, fader, och allt som begränsar Gud till min mänskliga referensram. Gud är större. Gud är mycket större.

Och därför finns det sidor av min spiritualitet som skorrar mot min halvpietistiska kyrkofromhet. Gud måste vara mer än manlig till sitt väsen.

Gud måste också vara lika mycket Moder, Mamma, Livgivare, Trygghet, Varm famn. Immanent.

Den som alltid finns där för mig. Samtidigt värnlös och utsatt.

Egentligen en Gud som är bortom alla mina referensramar kring moderskap och faderskap.

Väcker inte ordet Moder helt andra associationer än Fader?

I Jesaja 66 beskrivs Gud som en mor som tröstar sin son.

Jag behöver båda bilderna, far och mor.

Jag behöver känna en legitimitet i att benämna Gud också som Moder.

Är det heretiskt att i min privata bön be: 

Vår Fader, vår Moder, du som är i himlen och i allt som är? 

Borde förmånsbeskattas

Så, nu är min bröllopshelg avklarad.
Två vigslar på helt ovanliga ställen.
Igår nedanför norra fästet av Golden Gatebron i ett litet kapell,
och idag vid stillahavsstranden två timmars bilfärd söderut längs Highway 1.
Vacker inramning av båda vigslarna.
Det har sina fördelar att vara "selfsupporting pastor".
Men frågan om det inte borde förmånsbeskattas ibland.

Det har sina påfrestningar också för den delen.
Dagens brudpar befann sig på en sandstrand nedanför en mycket brant brant.
Jag klättrade mycket försiktigt nedför en stenig stig bärande gitarren i ena handen och en kasse med röcklin och stola i den andra. På ryggen hade jag ryggsäcken med övrig rekvisita, typ handbok,
sju psalmböcker och viktiga papper samt förstås en vattenflaska.
Allt gick vägen, vigseln likaså. Det var inte helt fel att stå där i solgasset och höra de brusande bränningarna utanför medan vi sjöng "Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem."

Sen var det att klättra upp igen till bilen med hela min packning.
Pust och stön.
Glad ändå att jag inte tog kavaj och fin-skor idag utan svarta jeans, jacka och gympaskor.
Upp kom jag, men jag klagade lite på skämt åt en familj som klättrade framför mig:
- As far as weddings, I much rather do them in church!

Bröllopshelg

Som nybliven gräsänkling har jag fullt upp.
Hustrun har anförtrott mig två vigslar under detta veckoslut.
Den ena blir i morgon lördag, den andra på söndag.

Många är det som kommer hit från Sverige för att gifta sig.
Jag är glad att kunna ställa upp på ideell basis när vår kyrkoherde är förhindrad att komma.
Han är ju här endast den andra helgen varje månad.

Idag var det Wedding Rehearsal för helgens bröllop nummer ett.
Jag körde i god tid över Golden Gate-bron.
Man vet ju aldrig hur trafiken blir i den begynnande fredagseftermiddagsrusningen.

En inhyrd ceremonimästare organiserade intåget. Och det är inte någon enkel sak.
Först tågar jag in från ett sidorum i koret, följd av brudgummen och hans marschalkar.
Sen kommer tärnorna mittgången fram och ställer sig på brudens sida i koret.

Brudnäbbarna kommer därnäst, en efter en, mittgången fram och tar plats på stolarna.
Sen the flower girls.
Sist bruden följd av sin närmaste tärna som håller ordning på släpet.

Hennes far följer henne fram till den väntande brudgummen
som tar över och för bruden fram till altaret.
Allt detta under musik framförd av en stråkkvartett.

Sedan är det dags för mig att annonsera den första psalmen, Guds kärlek är som stranden.
Och sen följer vigselgudstjänsten ömsom på svenska  och ömsom på engelska.
Har skrivit ut en personlig agenda med alla växlingar av språk införda, för att inte glömma något.

Men sådana här dagar längtar jag hem till det urgamla svenska vigselsättet,
där brud och brudgum som jämbördiga partners kommer in,
sida vid sida, eniga om sitt gemensamma beslut att ingå äktenskap.

Ingen övervakande förälder som överlämnar sin dotter till sin nye husbonde.
Sådant känns för mig forntida, men våra kungligheter tycks inte ha samma uppfattning.
Dock, som präst är jag här inte regissören, blott en av aktörerna.

Huvudsaken är förstås att de unga tu känner att de blir välsignade.
Som präst får jag finna mig i att göra än si än så.
I morgon blir det än så.

Avsked

För en minut sedan såg jag planet med hustrun ombord lyfta inför mina ögon.
Nu är hon på väg mot en utbildningsvecka i Uppsala.

Aldrig förut har jag sett ett transatlantiskt flyg lyfta så nära vår del av SF.
Två minuter efter start såg jag ljusen svepa över the Bay bridge helt nära
och sedan långsamt svänga åt styrbord under stigningen mot nordost.
Sedan kunde jag följa ljusen upp till 15.000 fots höjd, alltså c:a 5.000 m.
Då var hon mellan Napa och Sacramento. Allt enligt den förträffliga Flighttracker.
Med böner och välsignelser släppte jag så henne med blicken.
Kommer att följa planet tills jag somnar ikväll. Då torde hon vara långt uppe över Kanada.

Man är allt lite fånig, eller hur?
Jag menar,
som sitter här och glor ut i mörkret och torkar ögonvrårna.

Förresten.
Det var säkert Åsa som sa åt piloten att ta ut startsvängen så långt åt mitt håll som det gick...
Jag tror det iaf.

Safari njema, mwapenzi.
Mungu akubariki na kukulinde.

Apocalyptic party

För några dagar sedan fick vi en inbjudan av våra grannar till ett party
för att fira att en asteroid skall förstöra jorden snart. En minst sagt underlig inbjudan.
Min första tanke: Oj, är vår granne en sån där sektmedlem som håller på att räkna ut dagen för jordens undergång? Men ett samspråk över balkongräcket gjorde mig övertygad om festens humorvinkling.

I inbjudan inviterades gästerna att infinna sig i för temat lämpliga (?) kläder.
Så - ikväll kom jag till partyt på vår innergård iförd svart prästskjorta
med en skylt: "Confessions for free. Last chance."

Tala om succé.
Jag gjorde t.o.m. entré ropande: Repent! Repent ye sinners!
Presenterade mig för gästerna och lät dem förstå skämtet.
Sen var isen bruten för hela kvällen.

Vi satt runt brasan i vår trädgård njutandes av den ljumma kaliforniska kvällen
medan samtalet inte helt oväntat inriktades på de eviga tingen.
Sällan har jag upplevt en sådan öppenhet i tanke, känsla och ande vid ett spontant möte.
Jag menar - det var humor, det där med yttersta dagen och så. Men min entré blev en ögonöppnare, där jag kom med min inbjudan till gratis bikt inför den yttersta dagen.
Jag måste säga, att sällan har en timmes samspråk runt en brasa blivit så välsignad.

Det blev samtal om vad de katolskt uppfostrade tänker visavi andra trosinriktningar, vad lutheranism egentligen är, vad vi i Svenska kyrkan tror om same sex marriagges osv.
Jag hade kunnat vidröra Hans mantel i det ögonblicket.

Min spontana känsla:
Här öppnas hos mina partykamrater valv bakom valv.
Deras horisonter vidgas.

Hoppas att Jesus hade lika roligt vid bröllopet i Kana.

En värmande söndag

Dagen började med värme.
När vi gick uppför backen till kyrkan där bilen stod parkerad,
kändes det redan att dagen skulle bli varm.

Vi körde över GG-bron och konstaterade att dagen var helt molnfri, dimfri och smogfri.
Dvs glasklar. Bron var klart tegelröd och vacker.
Målet var en liten amerikansk luthersk kyrka i Tiburon som vi besökt flera gånger.

Planen var att först delta i gudstjänsten där och därefter direkt köra till ett noga inplanerat dopsamtal i en familj. Vi kom sent till kyrkan, men prästen var ännu senare. Hade redan hunnit hålla en morgomässa i en närbelägen stad. Då högmässan därför inte kom igång on time, började jag oroa mig för hur vi skulle hinna till dopsamtalet.
Men sedan kom högmässan igång och jag släppte alla svenska överkrav på tidshållning. Här vet ju alla att trafiken ställer till det titt som ofta och rör om i våra planer. Man vet, att man aldrig vet, om en överenskommen tid kan hållas.

Högmässan blev härlig. Prästen Catherine Gulbransen är en levande, reflekterande, trygg och närvarande präst som bjuder på sig själv i gudstjänsten. Idag handlade det om den ringes höga status i himmelriket och att vi är kallade att tjäna Gud bland människor utan tanke på att det ska synas utåt.
Bra tema och väl genomförd predikan. Jag kunde verkligen inte ha utlagt Guds ord så väl, inte ens på svenska. Hatten av och äran åt Gud.

I Tiburon går nattvardsgästerna fram och ställer sig i ring i koret. Prästen går sedan från den ene efter den andre med brödet och säger allas namn: Jan, this is the body of Christ, given for you.
Och efter kommer kyrkvärden med vinet. Känns nära, mänskligt, men inte för nära.
Efter den sista psalmen och Dr Stephen's orgelpostludium fick vi ta ett lite för snabbt farväl av kamraterna i Tiburon och skynda vidare hem till vår väntande dopfamilj.

Det blev också en värmande upplevelse. Med dem pratade vi igenom dopgudstjänstordningen med ständiga utvikningar på grund av familjens intresserade frågor kring vad orden står för och var det och det betyder. Jätteroligt. Det känns som om det stundande dopet kommer att bli en mycket välsignad högtid.

Och nu är det skymning över San Francisco och den värmande dagen lägger sig till ro. Klockan är drygt 19 och jag sitter ute på balkongen i shorts och tunn skjorta och bara njuter. Man säger att värmen beror på El Ninjo eller La Ninja, vems tur det nu är. Väl medveten om det globala i detta väljer jag dock att njuta av denna varma kväll. För här får man inte många kvällar som denna. Det lackar mot höst även här, löven gulnar i vingårdarna och ekarna, torkan är svår och alla hoppas på vinterregn så småningom.
Men som sagt, just ikväll är jag personligen bara tacksam och glad.

Eld och vatten

I norra Kalifornien brinner det.
Här regnar det idag.

Över femhundra hus har blivit lågornas rov vid de häftiga skogsbränderna ovanför Napa Valley.
Det är så pass långt härifrån att vi inte ens har någon röklukt när vindarna ligger som de gör.

Men idag kommer ett regnväder in från Stilla havet.
Just nu sitter jag på balkongen och njuter av de grå, låga molnen och det fridfulla droppandet.

Hoppas regnet också faller där norrut.
Mycket.

Men jag tror inte det gör någon skillnad
Torkan sitter så djupt i marken att en regnig kväll nog inte gör någon skillnad.

Undervegetationens gräs är torrt som fnöske,
och vinden från havet är som en blåsbälg på härden.

Såg på teve en man som pratade i telefon vid rykande husrester:
- Yea, we lost it all.

All...

Besök av syster

Vi har besök av syster U.
Hon damp ner lagom till vår svenska gudstjänsthelg
och fick hoppa in i församlingskören vid gårdagens gudstjänst,

träffa flera församlingsbor och hänga med på ett hembesök på eftermiddagen.
U kan man lita på.
Hon älskar kyrka lika mycket som jag/vi gör.

Hon var den första som kom och hälsade på oss sedan vi flyttat hit i januari 2013.
Och nu 2 1/2 år senare är hon åter här och gläder oss.
Mycket prat och skratt, och det bästa av allt: U är intresserad av Allt.

Idag har vi gjort sightseeing via Market St förbi Castro upp till Twin Peaks och den underbara utsikten därifrån. Sen nedför berget till Haight-Ashbury och lunchmacka på Coffee to the People.
Ett härligt café i gammal progstil med väggarna fulla av Peace, Love and Understanding.

Därifrån ut till Stilla havet, dvs genom Golden Gate Park ut till Ocean Beach
och beskådande av mäktiga bränningar som rullade in mot stranden.
Dagen var tyvärr mulen och t.o.m. regnig! (Vilket iofs är allt annat än tyvärr)

Över GG-bridge norrut i låga moln och vindrutetorkarna på upp till Novato,
sen höger ut mot Sonoma/Napa och ett besök på "min vingård" Viansa.
Vinprovning för the ladies och en ostbricka utomhus i den hänförande utsikten.

Sen hemåt och den väntande grillmiddagen.
En härlig dag som till råga på allt avslutades med en spännande tv-match med the 49ers.
Kan en dag bli bättre?

En resdag i Kalifornien

Har alltid trott att det är 70 mil mellan San Francisco och Los Angeles.
Men det är fel på så där en 15 mil.
Det förstod jag idag när jag kört hela vägen upp från LA och det bara tog sex timmar.

Det stod mellan en enorm fortkörning och något annat fel.
Det var något annat fel.
Det var visst vägen.

Den var  56 mil fågelvägen.
Fast den, fågelvägen, körde inte jag. Fast nästan.
Körde Interstate 5, i princip en enda raksträcka.

Den var 62 mil lång.
Så, vad gäller egentligen.
Att det gick bra och bara tog sex timmar.

Los Angeles Ska! ligga70 mil söder om San Francisco...
Någon har rubbat mina cirklar.
Men resan gick bra.

Återkomst

Kom igår tillbaka till San Francisco.
Möttes av kända hus och gator
och en känd doft av pommes frites och donuts.

Här är jag och här skall jag vara.
Men visst känner jag saknad av allt kärt därhemma:
Sommarstugan, barnbarnen, domkyrkan.

Kan bara tacka för att allt är bra ikväll.
Saknaden gör inget.
Det är bra att jag är just här just nu.

Så är det.

Gårdagen är förbi,
morgondagen har du inte sett.
Men idag hjälper Herren.

"Så är vi, fastän många, en enda kropp.."

Mungiporna går fortfarande uppåt.
Sångerna ljuder ännu.
Bilderna finns ännu på näthinnan.

Glädjen över den stora manifestationen av vårt uppdrag
att följa svensken ut i världen,
Stoltheten över ett tydligt och lyhört ledarskap.
Och känslan av ett oerhört välplanerat och väl genomfört möte.

Under den gångna helgen deltog jag med ett par hundra andra i Mötesplats 2015,
sommarmötet för alla hemma och ute som är engagerade för Svenska kyrkan i utlandet, SKUT.
Och som man nog kan utläsa av mina inledande lovsånger, blev helgen lyckad, ja för min del hellyckad.
De utsända från SKUTs fyrtio platser runt om på vår jord deltog tillsammans med representanter från utlandsförsamlingarnas kyrkoråd samt SKUT-ombud och andra från församlings- , stifts-, och nationell nivå här i Sverige.

Jag deltog som kyrkorådsledamot och medföljande make torsdag till lördag.
Hustrun och alla andra utsända diakoner och präster inledde söndag till onsdag med ett eget möte i Visby tillsammans med Visby stifts diakoner och präster under ledning av Visby-biskopen.
Från torsdag samlades alla i Uppsala. Vi höll till i Missionskyrkans lokaler.

Där var hon från Toronto, där var han ifrån Melbourne, och där satt londongänget och där berlingänget. Några kände jag redan. Kära återseenden. Några var nya: Hej, vem är du och var finns du till vardags? Jaha, i Ljungby, Fuengirola, Agia Napa, Boden. Snart virvlade alla namn och platser runt i huvudet, men det gjorde inget. Vi hade ju tydliga namnskyltar på oss hela helgen.

Programmet var mycket omväxlande och syftade på olika sätt att lansera den nya värdegrunden för Svenska kyrkan i utlandet. Under temat Tro - Öppenhet - Hopp hölls informationer, gudstjänster, kulturinslag och en pilgrimsvandring. Tid gavs också för mingel.
Möjlighet till enskilda samtal fanns under helgen. Maten var klimatsmart, dvs vegetarisk.

Kanske jag känner att man hade kunnat göra mer av kyrkorådsförmiddagen än vad som blev av.
Men bra att mötesledningen lät kyrkoråden få ett samråd för att lufta sina tankar. Det var visst första gången.
Den andra grejen som jag reagerade på var den dåliga hörbarheten i domkyrkan.
Jag har under de två senaste helgerna deltagit i två gudstjänster i Uppsala domkyrka. Och det förvånar mig att vår rikshelgedom har så undermåligt högtalarsystem (om det nu är det som är felet).
Jag och många med mig hade gärna velat höra biskop Sven-Bernhards tal till dem som skulle sändas ut i världen nu i höst, eller vart de skulle sändas.  Jag blir alltid så rörd av vignings- eller sändningsmässor. Men ljudet!

För mig betydde nog pilgrimsvandringen mest av allt under Mötesplats 2015. Den hade en klart andlig, uppbyggande funktion. Och det behöver jag. Den stillheten, det Gudsmötet.

Tack för fina dagar! Det var nästan lite Världens fest i Åre- känsla över helgen.
Och det vill inte säga lite.

Uppvärmning

Jag har haft semester från bloggen, i en hel månad.
Har faktiskt inte känt någon enda inre maning att skriva.
Sommaren i Sverige har präglats helt av barnbarn, familj och släktbesök.
Alltså av helt familjära saker, av föga intresse för allmänheten.

Nu stundar veckan för återresan till Kalifornien,
just nu när vi äntligen har fått sommar.
Här har det tidigare regnat så hiskeligt att bäcken trott att vårfloden flyttat till juli.
Nu äntligen har vi fått lite ryssvärme och njuter outsägligt av den.

Se här en av anledningarna till min bloggsemester.
Jag rapporterar helt fantasilöst om väder och vind.
Ingen inspiration, inga djupheter, inga fyndiga formuleringar.
Kanske skulle jag bloggfasta en månad till?

Men just nu skriver jag. Varför?
Ja inte för att jag måste.
Kanske för att den senaste veckan har varit så oerhört givande.
Jag har varit med på Mötesplats 2015, dvs Utlandskyrkans stora sommarkonferens.

Och den var såå bra.
Jag skulle faktiskt vilja skriva om mina intryck därifrån.
Men då måste jag komma igång igen med bloggen.
De här raderna får väl anses vara en uppvärmning.

Ett halvt löfte, ungefär som politikernas sommartal.
Det kanske kommer något.
Nu har jag gjort den första joggingrundan på tangentbordet.
Vi får se.

Högsjö gamla kyrka - så ung

Jag går in genom den öppna kyrkporten
in i den gamla medeltidskyrkan.

Inifrån hörs rofylld musik.
Fader Bach ljuder tyst från en CD-spelare i koret.

Det känns som om någon är där.
Någon.

Kyrkan är stilla, ren och vacker.
Det har det den alltid varit, men idag är det nåt särskilt.

Det känns som om församlingen har en tanke med öppethållandet.
Som att Gud själv möter och välkomnar mig.

På de gamla bänkarnas dörrposter
finns färska ängsblommor i en liten strut.

Och framme på altaret -
där är bara såå vackert.

Där har någon satt en ödmjuk blomstervas med ängsblommor
till den korsfästes ära.

Jag stannar till inför altaret.
Här har man tillbett i bortåt sexhundra år.

Och här finns ännu liv, omsorg, pietet.
Jag blir med ens en del av något stort, gammalt,

samtidigt så fräscht,
så ungt.

Jag vänder mig om och tittar bakåt.
Det är nåt med bokbordet längst bak i mittgången.

Det känns närvarande på något sätt.
Jag går fram och tittar närmare.

Kyrkors bokbord är ibland lite obsoleta.
Innehåller ofta gamla informationer och gamla skrifter.

Här vid Högsjö gamla kyrkas bokbord blir jag stående.
Det känns aktuellt på något sätt.

Där ser jag ett par intressanta böcker om tro och liv.
Samt en psalmbok till försäljning.

Där ser jag på nästa hylla Frälsarkransen,
denna gudagivna hjälp till bönen för vår tids människor.

Och ett par biblar ligger där till försäljning.
Och flera böcker som jag också skulle vilja läsa.

Och sen, därunder -
en massa biblar.

Jag böjer mig ner och ser
biblar på en rad främmande språk,

Bibeln på arabiska,
Bibeln på tigrinja (eritreanska)

och på flera andra språk som jag inte minns,
men säkert inköpta och ditlagda för de asylsökandes och de nya svenskarmas skull.

Jag känner:
Högsjö församling - i tiden,

Uråldrigt aktuell.
Rotfast vänd mot nutiden.

Den gamla kyrkan lovsjunger den svenska sommarens skönhet
samtidigt som den är fokuserad på  den nutida människans längtan efter Gud.

Jag ber en bön för min hembygds gamla kyrka och dess nutida besökare
och skriver en rad i gästboken.

Stiger sen över tröskeln ut till gräset och sommaren.
Tacksam.

Skapelsetro

Midsommar är skapelsens förlovade helg.
Vi firar rätt okyrkligt Guds goda skapelse, allt det sköna som sommaren ger oss.
Och samtidigt som lovsången stiger i denna ljuva sommartid,
finns där det nordiska vemodet.
Sommaren är så kort, det gäller att ta vara på stunden, carpediemstunden.
Längtan och livskänsla.
Denna intensiva midsommarlängtan!

Jag vill tro, att allt detta vackra svenska,
liljekonvaljer, syrener, midsommarblomster
som i år kommer samtidigt här i Mittsverige
är en gåva från Någon till oss.

Vem skaparen är vet vi inte.
Carl von Linné såg i naturen Gud på ryggen.
Skaparen är fördold för våra ögon.
Men genom våra sommarsinnen kan vi erfara att hen finns.
Och det fyller mig med vördnad.

Jag bär på den där skapelsekänslan,
upplevelsen av en Närvaro mitt i  allt det vackra.
Tron på en Skapare är grundmurad i mig sedan mina uppväxtår i Tärnaby,
där fjälltoltan och stormhatten sjöng av fröjd
medan de växte ikapp i fjällsluttningarnas drivhus.

Skapelsetro är Vördnad,
vördnad för det som finns, från minsta kryp till de yttersta galaxerna.
"Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig."
Vördnad, ja respekt för skapelsen.
Vi människor är ej skapelsens herrar utan dess förvaltare.
Ägaren är en Annan.

Och denna känsla av vördnad delar vi med all världens religioner och gudsförnekare:
Det Finns Något Heligt!

Ankomst till landet

Alltså,
det här handlar om Intåg i Sommarhagen av P-B, minst,
eller typ Erwachen heiterer Empfindungen bei der Ankunft auf dem Lande,
för att tala med Beethoven.

Jag anlände igår till Arlanda - Midlanda - Härnösand - Ytterskog - sommarstugan.
Så här såg min Ankunft auf dem Lande ut i går kväll. Helt sagolik.
Då hade jag bakom mig ett dygn av resor över hav och land.

Alltför trött för att kunna känna så mycket överhuvudtaget,
visste jag:
Nu är jag faktiskt här.
I paradiset.

Här är rätt kallt och och blåsigt,
fast det låter egentligen bara som hemma i San Francisco.
Jag sov faktiskt hela åtta timmar första natten, vilket bådar gott för tidsomställningen.

Dagen idag började med en lugn och vacker frukost med utsikt.

Förmiddagen ägnades åt gräsklippning.  

Klippte ända ned till badplatsen samt rev lite ogräs, 

Skurade farstubron och verandan
och bar ut några trädgårdsmöbler.

Med stor vördnad
utförde jag
mina försommar-ceremonier,
för att inte tala om riter.

Körde sen till stan och tittade in på stiftskansliet, mitt gamla jobb, lagom till em-fikat.
Träffade flera kära fd arbetskamrater:
Karin, Ella, Max, Tomas, Inga, Britt-Inger, Eva, Micke, Lars, Charlotta, Hans, Leif, Kicki.
Och så fick jag krama om biskop Tuulikkis efterträdare, biskop Eva.
Senast jag såg henne var hon prosten och kyrkoherden Eva.
Det var jätteroligt att se dem alla.

Det var bra med en kaffetår, för nu började ögonen bli tunga.
För att ta vara på tiden gick jag sen en sväng till lille Simon.
Det var kärt.

Och sedan gällde det att handla något att äta.
For till ICA och tänkte att nu skall jag äta svenskt!
Sagt och gjort, jag köpte ägg och två sortes inlagd sill samt matjes.
Färskpotatis, Köttbullar och Pyttipanna.
Och Lingonsylt icke att förglömma till köttbullarna!
Jag ska ha köttbullar min första dag i Sverige!

Sen hem, helt utmattad av allt det svenska kära.
Tog en öl i solskenet och mådde gott åt de två koltrastarnas sångtävling uppe i träden.
Dagens stress lade sig och jag kände att:
Nu - nu är jag hemma i Sverige, och här jag hör hemma.

Jag fortsatte med att sätta på maten.
Skura den jungfrueliga färskpotatisen och sätta i en panna på spisen.
Ta fram de bästa (och dyraste) köttbullarna ICA hade
och tillaga dem
och känna att Det här, det blir bara sååå gott!

Jag ser på nyheterna under tiden, Svenska nyheter. Även det en urgammal rit kl 19.30.
Jag börjar närma mig Sverige-ritens höjdpunkt.
Lägger upp den ångande potatisen på Strannes gamla fina tallrik med blå rand,
placerar vördnadsfullt några urläckra köttbullar där bredvid.
Häller upp en liten Norrlands Akvavit för att ta till ölen.

Snålvattnet rinner inför ritens fullbordan.
Bara en sak kvar, Höjdaren Lingonsylt.
Med utomordentlig vördnad böjer jag mig inför kylskåpet och tar fram Burken.
Öppnar den varligt.
Och den visar sig innehålla
Hallonsylt.

Alltså,
jag sa Hallonsylt!!

Tror jag behöver sova snart.
Men först ska jag nu begå den ultimata försommarriten:
Lyssna till Beethovens ankomst till landet
i hans ljuvliga 6:e symfoni, pastoralsymfonin
i en oerhört dynamisk tolkning av von Karajan.

Du kan lyssna med, här.

Om en vecka

Om en vecka
är jag förhoppningsvis hemma i Sverige igen med dess sommardofter och fågelsång.
Det känns verkligt overkligt, eller overkligt verkligt.
Biljetten har jag och rutten är bestämd.
Kommer att lämna stillahavskusten och lyfta åt nordost upp över Nordamerika, överflyga Grönland för att sedan nuddande Island glida in över Norge och till slut landa på svensk mark.

Efter två och ett halvt år här i Kalifornien och San Francisco känns det riktigt exotiskt att få komma hem till den svenska midsommaren. Man blir ju liksom hemmablind var man än är. Den stad som nu är mitt hem är ju så otroligt speciell, vacker , utmanande, jobbig och härlig, att man egentligen inte skulle kunna bli mätt på allt det fantastiska.

Men för en kyrkoarbetare är det nu inte ytan som gäller, eller det turistiskt imponerande, även om det också finns där. Rätt fort kommer man in i mänskliga sammanhang där det är djupare saker som gäller. Jag har fått lära känna många nya människor som nu under dessa år utgör min värld, min vänkrets, mitt sociala kitt. De betyder mycket för mig vare sig det är dimma över Golden Gate-bron eller inte. Golden Gate-bron är egentligen vid närmare betraktande inte så mycket märkvärdigare än Högakustenbron därhemma i Ångermanland.
Jo för all del, lite mäktigare och vackrare är den allt.

Men jag känner mig samtidigt väldigt priviligierad som under dessa korta år får vara en del av Kalifornien. Detta hade jag aldrig trott, än mindre siktat mot. Det bara hände i och med att hustrun blev erbjuden tjänst här. Livet här är på många sätt enkelt, inga minusgrader, ingen snö.
Här har jag nu förunnats en spännande början av min pensionärstid med frihet att välja det jag vill göra och vara med om. För det mesta är jag en del av hustruns projekt och spelar och sjunger med barnen, övar orgel och piano och medverkar i de olika församlingsaktiviteterna och försöker bygga ärliga relationer till de många nya bekantskaperna här.
Men det är också så, att jag inte längre orkar tycka att allt nytt är så fängslande och spännande. Jag vilar ofta middag, något helt nytt i mitt liv efter hjärtoperationen för två somrar sedan. Jag försöker vårda min hälsa genom motion och återhållsam kosthållning. Och har lyckats minska min vikt med tio procent på ett år, vilket jag är mycket nöjd med.

Jag märker också hur fort det händer, att de svenska TV-serierna, melodifestivalerna och nyhetsskandalerna börjar kännas onödiga och perifera. Och hur min oro har koncentrerats till det hårdnande andliga klimatet därhemma symboliserat av SD:s frammarsch.

I mångt och mycket liknar min upplevelse av detta nya liv mina tidigare många flyttningar från församling till församling. För att kunna ta in den nya miljön dit jag kommit, måste jag släppa de kära människorna som jag lämnat. Det har alltid känts smärtsamt men alltid fungerat likadant. Dem jag har lämnat, lämnar jag i Guds hand utan att till varje pris kämpa för att behålla dem som vänner. Det gör å andra sidan att jag efter ett långt liv som präst nästan inte har några nära vänner alls. Bara församlingsbor och konfidenter som jag fått dela liv med, så länge det varat.
Men i mitt nya liv som pensionär har jag både tid och glädje i att tacka Gud för de många människor som jag under åren har fått möta, i Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö och Härnösand, medmänniskor jag har fått följa, älska, kämpa och brottas med.

Jag är så tacksam för den lilla skara av nära och kära som alltid har följt mig och alltid kommer att vara min referensram i livet, en älskad hustru, barn, barnbarn och bonusbarn, systrar, svågrar och svägerskor och deras familjer samt mina kusiner även om vi inte ses så ofta.
I denna lilla skara har jag mina rötter, min kompass,
vart jag mig i världen vänder.

Skogen sover

Fick idag en Facebook-länk av en sångarvän, en länk till sången Skogen sover,
i en gammal inspelning med Hjördis Schymberg.
Helt oväntat kom länken med den skira sången till mig, nära mig,
och därmed lika oväntat mina egna minnen och sommardofter
från barn- och ungdomens kusinträffar i Bastuträsk, Bjurholm.

Jag ser min faster Anna-Lisa Pleje stå vid pianot där Pappa sitter och spelar.
Faster Lisa sjunger med ljus, ljus sopranröst den känsliga sången av Hugo Alfvén,
tillägnad den svenska försommarnatten.

Under något år tog hon sånglektioner för Hjördis Schymberg,
och när jag nu hör den gamla inspelningen,
kan jag direkt höra Faster Lisa sjunga Skogen sover av Alfvén.

De tyckte om att sjunga ihop, syskonen Sjöberg.
Så fort det var släktträff hos Plejes, blev det sång vid pianot, mest nationalromantiska sånger, typ Grieg, P-B, Stenhammar, Sibelius, Hannikainen och Merikanto.
Vad har inte dessa stunder betytt för mig!

Faster Lisas och Pappas röster har sedan länge tystnat här på jorden.
Men det behövs bara ett Youtube-klipp så hör jag dem igen.
Tack, Carina S i Luleå!

Och nu är det bara en dryg vecka kvar,
tills jag får se och höra Den Svenska Sommaren själv musicera!
Där skogen sover bara en kort kort stund innan konserten fortsätter.

Här är sången.