Mjällvarning!

Hu så hemskt!
Bliv aldrig sekreterare i en förening/församling om du inte är datafreak!
Jag säger det bara, och jag säger eder en gång till:
Bliv aldrig sekreterare om du icke i sanning begriper dig på din Mac!

Jag har idag gjort bort mig något alldeles otroligt.
Har gruvat mig i två veckors tid inför det oundvikliga.
Och idag inträffade katastrofen klockrent.
Sekreterarkatastrofen.

Det handlar om ett årligt brevutskick inför julen.
Församlingen skickar då och då ut brev och mail till medlemmar och intresserade.
Och det åligger kyrkorådets sekreterare att göra jobbet. Det kan vara inför val av nya kyrkorådsledamöter, inför årsmötet eller en stundande fundraising.

Eller Inför Julen.
Idag gällde det Det Stora Utskicket Inför Julen.

Inför årets slut skickar vi ut ett julbrev med en begäran om en s.k. Year-end donation.
Det går ut till våra fem-sexhundra hushåll på maillistorna.
Ja käregud, inför dem alla gjorde jag totalt bort mig idag.
Här vid datorn.

Det måste ju vara lite status, lite värdighet, lite tyngd,
när Svenska kyrkan tillskriver sina tillskyndare i San Francisco Bay Area, eller hur?
Ett utskick skall ju förhoppningsvis skapa ett omedelbart förtroende
och inbringa en massa dollar till nästa års verksamhet.

Igår satt jag och vek brev och klistrade kuvert till dem som vi inte har epost-adresser till.
Det var ett tryggt jobb, men vägen dit var förvisso ångestfylld.
Det gällde att skriva ihop ett julbrev men en oemotståndlig vädjan om stöd
och skicka med ett annat brev om medlemsskap för 2016.

Vid förra brevutskicket för två månader sedan lyckades jag blanda ihop två familjer
som var för sig hade skänkt pengar till vår Fundraiser, dock olika summor.
Jag tackade dem varmt men kallade dem vid varandras namn
och särskilt för att de hade skänkt den summa som de inte hade skänkt...

Idag gällde det att göra det kritiska epost-utskicket av jul- och medlemsskapsbreven.
("Jag satt vid min ödsliga Mac en kväll och beskådade ängarnas höst..." (Dan Andersson))
Med bävan lade jag in mottagare, c:a fyrtio åt gången, en julhälsning och julprogrammet
samt de två bilagorna, själva breven.

Trodde jag iaf.
Tryckte på Skicka.
För att inte tynga utskicket går det varje gång till 40 adresser bara.
Såja.

Tills: Oj, jag glömde visst bilagorna, dvs det viktigaste av allt.
Det tar två utskick à 40 adresser innan jag kommer på det.
Skyndar mig således att sudda ut malören genom ett snabbt andra mail:
- Och så var det bilagorna ja... typ. Lite smågenant sådär.

Börjar bli svettig, stirrig och mjällig i håret!
Var det inte det här jag visste!
Jag kommer att göra fel!
Jag kan inte det här med data, i synnerhet inte Mac-data!

Inga problem, det är ju bara 2x40 pers som inte har fått bilagorna.
Kopierar alltså utskicken och skickar till alla på hela listan. Såja.
Sedan ringer en man till hustrun och säger att han inte kan öppna bilagorna.
Jäsingen! Mer svett. Mer mjäll.

Jag har bara kopierat det första mailet rakt av med bilagor och allt.
Och då kan bilagorna tydligen inte öppnas av adressaten.
Så - inför hela den svensk-amerikanska stödtruppen visar jag min totala datainkompetens
genom att skicka mail som 1 saknade bilagor och 2 som inte gick att öppna.

Dvs. alla hundratals svenskar och svenskättlingar i San Francisco Bay Area
har idag blivit förvissade om
att Svenska kyrkan San Francisco faktiskt behöver en riktig sekreterare
som kan sin sak vid datorn.

Dock - hursomhelst -
nu har alla fått sitt utskick, får vi hoppas.
Och det finns nog fler än jag som kämpar i cyberrymden.
Finns det kurser för utlandskyrkosekreterare..???

Thanksgiving thanks

Driving to and from Los Angeles on Thanksgiving weekend is not very smart.
I read somewhere that in California, there are more cars than in the whole of Russia.
True or untrue, but they all were on my roads this weekend.
Today, they for sure were on Highway 5.

All Thanksgiving celebrators were heading for home
and the traffic was nervous, not to say aggressive.
Everyone wanted to come first. (Not me of course!)
Everyone was looking for that little gap where they could pass me and squeeze in.

Verily I say unto you:
Driving from Los Angeles to San Francisco on Thanksgiving weekend
is like driving in a seven hour-lasting hysterical rush hour.
Nothing less.

So after a very blessed Thanksgiving,
I want to give my thanks to God for keeping us safe on the roads,
to Andreas and Keri and their lovely kids who hosted us so warmly.
And last but not least to my wonderful co-driver on the roads of life,

who now, less than ten minutes after our return home
is digging in the Christmas boxes
in order to prepare our home for Advent.
I give you my Thanks!

Thanksgiving-rally

Körde söderut idag från San Francisco mot Los Angeles.
Aldrig någonsin förut har jag kört i en så intensiv trafik.
Tusentals bilar kloss efter varandra på flerfiliga motorvägar.

Dessutom drabbades Kalifornien av ett riktigt höstrusk.
Regn, låga moln över bergen och hård blåst.
För första gången på tre år.

Och när vi längs Highway 101 kom till San Luis Obispo blev det totalstopp.
Tänk er själva hur det blir med alla tusentals helgfirare på väg.
Det lackar ju mot Thanksgiving som är höstens stora familje-reunion här i USA.

Krypfart,
meter för meter,
och inte visste man varför.

Som tur var blev vi vägledda av en ung dam i vår GPS.
Hon förde oss på alternativa vägar alltmedan mörkret omslöt vår lilla Nissan Vectra.
Själv hade jag ingen aning om var vi var eller åt vilket håll vår färd gick.

Bara att lita på vägvisaren, den unga damen i telefonen.
Turn right on Sacramento Avenue.
Turn left on Orchard Road. Osv.

Mitt mot sjönk.
Hade sett fram emot en snabb transport ned till Pismo Beach och hotellet där.
Och så - bilköer överallt, även på de alternativa småvägarna.

Måste vara fler som använder telefon-GPS, tänker jag.
Undrar varför dessa omvägar.
Genom dalar och byar, turn left, turn right.

Jag hade tänkt mig en lugn avkopplande kväll på ett strandhotell.
Och så sitter jag krampaktigt vid ratten till hustrun kartläsarens bestämda ledarskap.
Ack Herre, huru länge?

Då - plötsligt:
Pismo Beach,
rakt framför oss!

Vi är framme, men ho vet på vilka vägar.
Inte på Highway 101 i alla fall.
Men tack gode Gud.

Jodå, "vårt" hotell har ett rum ledigt åt oss.
Och det är visst en trafikolycka som orsakat allt trafikkaos.
Vi får ett rum och snart därefter en god middag på Rosa's.

Nu rullar Stilla havets vågor i långa bränningar in mot land här utanför.
Dagen är förbi och i morgon kör vi till barnbarnen i Los Angeles
för att fira Thanksgiving.

Något att tacka för förutom änglavakten i trafikkaoset är ändå regnet.
Det vattnar en bördig men ack så snustorr jord.
Mange takk!

En helg i utlandskyrkan

Det har varit en välfylld helg.
I fredags hjälpte jag till vid Svenska kyrkans bord under Norska kyrkans basar.
Det var första gången Svenska kyrkan kunde vara med där.
Vi sålde kanelbullar, saffransbullar och lussekatter samt goda böcker.

Igår morse förpackade jag nybakade kanelbullar till basaren.
Packade sen bilen full med barngrupps-, gudstjänst- och kyrkkafferekvisita
och drog till Los Altos där Åsa hade familjelördag med sjutton barn med föräldrar,
som sjöng och övade julspel, fikade och pysslade, bad och sjöng. Sen hej då till dem.

Bort med pysslet, fram med sopkvasten, koka mer kaffe och rigga om till gudstjänst.
En vecka tidigt, men vi sjunger Bereden väg och alla andra adventspsalmer.
Hör om Jesus som vill vara ljuset i världens och vårt personliga mörker.
Ett tjugotal besökare delar gudstjänst- och fikagemenskapen.

Idag söndag hade vi en svensk vigsel i Norska sjömanskyrkan.
En underbar familj på rundresa i Kalifornien avslutade sin USA-vistelse med bröllop.
Sen invaderades kyrkan av en stor luciaövning där Svenska kyrkan håller fika åt föräldrarna.
Därigenom får vi in lite pengar till församlingen samtidigt som Åsa bygger kontakter.

Hann också skölja potatis till Åsas kvällstjänst, en au pair-middag.
Hon rullade köttbullar i morse så det doftar Sverige här hemma ikväll.
Om några timmar kommer hon hem och därmed är denna helg till ända.
Förutom alla härliga möten med människor fick hon visst 500 bullar sålda.

På tisdag åker vi söderut mot Los Angeles och barnbarnen där.
Det stundar nämligen Thanksgiving-vecka här i Amerika.
Det blir skönt.
Människan lever icke allenast av kyrkjobb.

Trollflöjten à la San Francisco

Ja käre, vad säger man..?

Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.

Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:

"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."

Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!

Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.

Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.

Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.

Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.

Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.

Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.

Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.

Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!

Tro trots allt

Tro trots allt, det var en boktitel av en tvivlande troende biskop för fyrtiofem år sedan.
Då gällde det den intellektuella debatten efter Hedenius' angrepp på tron på Gud.
Idag kommer titeln för mig rätt osökt.

Denna helg har Paris och därmed hela världen än en gång drabbats av diaboliskt våld.

Jag själv sitter här i San Francisco efter två fullmatade dagar och kopplar av
och lyssnar just nu på Beethovens intensiva Allegretto ur 7:e symfonin.
Om man bortser från reklamen och alla de photoshoppade bilderna,
Hur kan inte musik sätta ton på det mänskliga tros-trotset!

För min del har de här dagarna handlat om intensiva kontakter
med det uppväxande svenska släktet. På grund av hustruns envetna förkylning
har jag ensam haft ansvar för två familjesamlingar i San Fancisco med omnejd.
Igår babysång på svenska i Norska sjömanskyrkan här i staden.
Och idag familjelördag i Danville en timmes bilfärd österut över Bay bridge
längs fyrfiliga motorvägar över berg och genom böljande men torra dalar.

I två dagar har jag fått se in i små barnaögon, sjunga och be med familjer,
hålla i varma små barn medan deras mammor eller pappor tagit för sig av kaffebordet,
hjälpa lilla Miranda bygga upp träklossar
eller bara försöka tolka den outgrundliga tilliten i Florence's blick.

Tro trots allt.
Jag menar
Tro trots allt!

Tro, trots hatets illdåd mot allt vi har kärt.
Tron att det vi sår av tillit  i de små barnens ögon
en dag skall ge fredens frukt!

Men visst undrar jag.
Gud, förbarma dig.
Jesus Kristus, kom snart tillbaka
och ställ allt tillrätta som vi har fördärvat.

Men tack Gud, att alla de kära barnen redan är i din varma famn!

Allhelgona på norsk

Var i norska gudstjänsten idag.
De firade Alla helgons dag och tände ljus för avlidna församlingsbor.
Vi sjöng Den store, hvite flokk på den underbara norska folkmelodin,
och en annan folklig psalm som även den var jättevacker.
Det var nr 249 i Norsk salmebok och jag njöt åt den lättsjungna, värdiga och innerliga koralen.
Värre var det med texten. Ho vet vad den betyder,  den var på nynorsk.
Det var säkert vacker den också, tror den handlade om hur det blir i himlen.
Psalmen börjar med orden Solrenning saele som stiller all lengsel.
Här är koralen med en vilsam cello.

Norrmännen har många fina psalmer i folkton.
Slutpsalmen var Dei skal gå til den heilage byen, dei skal samlast i himlen ein gong.
Också den var på nåt slags nynorsk, men den svenska texten satt ju i ryggmärgen.
Jag sjöng för full hals,
men under sista versen stockade det sig i halsen,
av evighet, närhet, saknad och hopp.

Efter gudstjänsten kom en svensk-japansk familj till kyrkan och jag fick döpa deras lille son.
Det blev också en gränsöverskridande och helig stund.
Jag kände starkt hur Jesus välsignade barnet och betygade lille Noa sin kärlek.

Så har november börjat för mig.
Tack.

Las Vegas, check

Las Vegas, check.
Ska bli riktigt skönt åka hem i morgon.
Detta är en helt osannolik stad. En hysterisk nöjesmaskin byggd för att skinna dig på pengar.
En stad som aldrig sover, 24/7. På hotellet kan du beställa frukost vilken tid som helst på dygnet.
Här är aldrig tyst. Vart du än går omges du av bländande reklam och medryckande rytmer som ska öka din puls och köplust.
Och folk förtrollas av galenskapen. De häftiga hotellen med sina enorma spelhallar och casinon.
De stora bländande showerna med kända artister och de små bröllopskapellen, där den och den celebriteten har gift sig.
Och visst - det var häftigt att åka längs the Strip eller promenera på Fremont Street, som är som en enda lång happening. Men jag blev också trött av stadens eviga dunkadunkalockelser och gyllene klor. Allt jag såg var till för att göra mig partysugen och spendersam.
Folk som bor här utanför och som jobbar i maskinen kan nog säkert leva ett högst normalt liv.
Men jag tror att många, många besökare far illa av Las Vegas.

Hursomhelst så är nu Las Vegas the gateway to Grand Canyon.
Och det var den upplevelsen som var målet för vår resa.
Bye, bye, Vegas.

Om ceremonilösa begravningar

Jag läser i DN om att allt fler i Stockholm begravs utan någon ceremoni. Att man kan beställa en begravning med kremering och gravsättning utan någon närvaro av vare sig anhöriga eller officiant.
Det får mig att tänka på den begravningssed jag mött här i Kalifornien under de senaste åren.
Här verkar det vara bråttom med kremeringen när någon har dött, kanske för att det kostar pengar att förvara den döda i bårhuset. Därför är det inte så vanligt med en begravningsgudstjänst  a la Sverige med tillresta släktingar. Utan de som kan och hinner samlas dagarna närmast dödsfallet till ett farväl i the Funeral home, alltså på begravningsbyrån. Kanske inte ens det. Ibland kremeras och gravsätts den avlidna av familjen utan några ceremonier alls. I stället inbjuder familjen släktingar  och vänner till en Memorial Service eller Celebration of Life, och den kan äga rum ett par månader efter dödsfallet. Här kan den högtiden ledas av vem som helst som har familjens förtroende, ofta en kyrklig företrädare men inte nödvändigtvis en präst. I våra svensk-amerikanska kretsar är det vanligt med en Memorial service som det offentliga uttrycket för sorgen efter en avliden. Begravningarna fokuseras mer på de efterlevandes behov av sorgeuttryck än att vara till för den avlidnas skull.
Men jag har inte fått känslan av att döden förnekas och stoppas undan. Halloweenfirandet är på ett sätt med sina dödskallar, kistor och döingar i skyltfönster och hem ett enda månadslångt erkännande av dödens verklighet, i mitt tycke rätt osmakligt men ändå. Och hemma i Sverige har allhelgonahelgens ljuständningar och minnesgudstjänster samma funktion, att bekräfta döden i vår kulturella kontext.

Det är kanske ofrånkomligt att tider och seder förändras, att det sker förskjutningar i våra kulturella uttryck. Själv kan jag känna en viss sympati för den begravningskultur jag ser här, åtminstone den del av den som jag beskrivit här ovan. Att tonvikten läggs på de efterlevandes behov i stället för på den döda. Men nog har kyrkan i Sverige en viktig uppgift i att hjälpa sörjande att på olika sätt få uttrycka sin sorg och sina andliga behov inför dödens verklighet. Och att betona varje människas oändliga värde inför Gud. Våra riter, vid livets början, vid dess olika faser och vid livets slut är sådana uttryck som jag tror alltid kommer att finnas och efterfrågas.

Farfarslycka

Nu har huset fyllts av leenden, skratt och glada barnaröster.
Barnbarnen E och J med mor och far har landade i eftermiddags och har nu intagit San Francisco.
Barnen förväntades vara griniga av trötthet efter den drygt tio timmar långa flighten.
Och ja,  J hade lite ont i öronen efter inflygningen.
Men trötta - icke.
De var hur pigga som helst och kommenterade allt längs vägen in mot stan.
- Titta, Pappa, en palm!
- Vilka breda vägar dom har här i USA!
Och J informerade Farfar:
- Vet du, Farfar, att hemma i Sverige, där är det oktober!

Och som dom tjöt av fröjd och fruktan i de branta backarna runt Russian Hill där vi bor.
- Kolla, J vilken brant backe! Hjälp, ska vi upp där??
-  Och titta, barn, där kommer en kabelvagn. Den kör rakt uppför den branta backen.
- Oj, Pappa, vad allt är annorlunda här mot för i Sverige! Osv, osv.

Väl installerade i vår lilla lägenhet fick barnen och deras föräldrar middag som Åsa hade gjort i ordning. Och fast det vid det här laget var långt över midnatt för 8- resp. 4 1/2-åringen hann de med en springrunda på vår innegårds lilla gräsmatta. Och där hittade de både fikon och citroner, paprikor och en liten kolibri.
Alltmedan deras föräldrar började krokna och längta till sängen, satte barnen sedan igång med att rita av det de sett och leka med leksaker. Jag tror deras klocka nog var 05 på morgonen när de till sist kröp i säng. Vid det laget tyckte deras fader nästan att det var dags att koka morgonkaffe.

Till slut kom de dock alla i säng.
Lycklig nattade Farfar sina barn.

Kväll i kosmisk fred

Klockan är 21 och jag sitter på balkongen/terassen ut mot vår lilla trädgård.
Trädgården vetter åt öster mot ett kryssningsfartyg, och bortom det syns the Bay Bridge.
Det är helmörkt men fartygets och stadens ljus lyser upp.

Ovanför mig i den nattsvarta himlen
seglar Cassiopeia upp roterande runt sin polstjärna,
åtminstone från min utkikspunkt i Guds kosmos.

Flygplan lyfter från Oakland åt norr
eller glider in från norr mot Oakland eller San Francisco.
Luftrummet störs ideligen av irriterande och högljudda helikoptrar.

Dagen har varit vilsam.
Hustrun och jag har inte gjort många knop
efter den gångna helgens kraftsamling.

Hon anlände från Uppsala och ledarskapskursen i fredags.
Och redan på lördag morgon flängde vi till en nystartad familjelördag i East Bay,
där vi mötte flera intresserade familjer med sång, andakt, fika och umgänge.

Sedan in till San Francisco i trafikkaoset.
Det var Fleet Week, och då vallfärdar halva stan till hamnen
för att se på krigsfartygen och den öronbedövande flygshowen.

Vi hade ett noga inplanerat dop i sjömanskyrkan den eftermiddagen
och det gällde att hitta en parkeringsplats i vimlet.
Som tur är kunde jag mota bort en bil från kyrkans garageplats.

Dopgudstjänsten blev fin, om än ackompanjerad av US Navy's flyg.
En bisarr konfrontation av världens militärt starkaste nation
och Jesu tydliga och maktlösa fredsbudskap.

Igår firade svenska församlingen Tacksägelsedagen
med vår kyrkoherde Staffan och diakon Åsa
och med bröd, frukter, pumpor, höstlöv på altaret.

Jesus Kristus mötte oss i bröd och vin.
Jag hade förmånen att vara kantor vid gudstjänsten
och en nyanländ sångarfamilj lyste upp med sång och musik.

Hur kan jag annat än vara tacksam efter Tacksägelsehelgen?
Och hur kan jag annat än tacka för denna måndag av total ledighet?!
Och nu vrider sig Cassiopeia mot en ny dag.

Funderingar kring Gud

Hur är det nu med Gud?

Jag menar, vem är Gud?

Vi är modersmjölkade med att säga han om Gud, se Gud som konung, herre, domare, herde 

och inte minst som fader. Fader vår, som är i himlen.  Och nu Vår Fader, du som är i himlen. 

Numera studsar jag allt oftare inför typiska manliga epitet om universums skapare och min gud. 

De patriarkala formuleringarna känns inte rätt, de skorrar mot min magkänsla. 

Och, detta oroar mig. Ja oroar, för jag vill inte vara på villovägar.

Jag vill inte vara på väg bort från min kristna tro.

Dock är det inte så enkelt med Min Kristna Tro. Den har åldrats och förändrats genom åren. 

Idag handlar den inte så mycket om att ”jesa”, dvs att jämt och samt tillbe och hylla Jesus, 

gärna ljudligt. Jag känner att i min gamla tajta relation till Jesus fanns en begränsning. 

En förminskning av Gud nästan till en människa. Andra kanske känner att det är just det som är det fina med kristen tro. Och visst kan jag hålla med så långt, 

att Jesus är Guds son, Guds människobarn här på planeten Tellus. 

”Jesus är gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger.”

Så sjöng vi ur Sions toner varje julafton vid familjens julbön.

Men - även om Jesus är Guds gåva till jorden och till mig som enskild människa, 

så får jag därmed inte dra slutsatsen att Gud är antropomorf, mänsklig,

dvs konung, herre, domare, herde, fader, och allt som begränsar Gud till min mänskliga referensram. Gud är större. Gud är mycket större.

Och därför finns det sidor av min spiritualitet som skorrar mot min halvpietistiska kyrkofromhet. Gud måste vara mer än manlig till sitt väsen.

Gud måste också vara lika mycket Moder, Mamma, Livgivare, Trygghet, Varm famn. Immanent.

Den som alltid finns där för mig. Samtidigt värnlös och utsatt.

Egentligen en Gud som är bortom alla mina referensramar kring moderskap och faderskap.

Väcker inte ordet Moder helt andra associationer än Fader?

I Jesaja 66 beskrivs Gud som en mor som tröstar sin son.

Jag behöver båda bilderna, far och mor.

Jag behöver känna en legitimitet i att benämna Gud också som Moder.

Är det heretiskt att i min privata bön be: 

Vår Fader, vår Moder, du som är i himlen och i allt som är? 

Borde förmånsbeskattas

Så, nu är min bröllopshelg avklarad.
Två vigslar på helt ovanliga ställen.
Igår nedanför norra fästet av Golden Gatebron i ett litet kapell,
och idag vid stillahavsstranden två timmars bilfärd söderut längs Highway 1.
Vacker inramning av båda vigslarna.
Det har sina fördelar att vara "selfsupporting pastor".
Men frågan om det inte borde förmånsbeskattas ibland.

Det har sina påfrestningar också för den delen.
Dagens brudpar befann sig på en sandstrand nedanför en mycket brant brant.
Jag klättrade mycket försiktigt nedför en stenig stig bärande gitarren i ena handen och en kasse med röcklin och stola i den andra. På ryggen hade jag ryggsäcken med övrig rekvisita, typ handbok,
sju psalmböcker och viktiga papper samt förstås en vattenflaska.
Allt gick vägen, vigseln likaså. Det var inte helt fel att stå där i solgasset och höra de brusande bränningarna utanför medan vi sjöng "Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem."

Sen var det att klättra upp igen till bilen med hela min packning.
Pust och stön.
Glad ändå att jag inte tog kavaj och fin-skor idag utan svarta jeans, jacka och gympaskor.
Upp kom jag, men jag klagade lite på skämt åt en familj som klättrade framför mig:
- As far as weddings, I much rather do them in church!

Bröllopshelg

Som nybliven gräsänkling har jag fullt upp.
Hustrun har anförtrott mig två vigslar under detta veckoslut.
Den ena blir i morgon lördag, den andra på söndag.

Många är det som kommer hit från Sverige för att gifta sig.
Jag är glad att kunna ställa upp på ideell basis när vår kyrkoherde är förhindrad att komma.
Han är ju här endast den andra helgen varje månad.

Idag var det Wedding Rehearsal för helgens bröllop nummer ett.
Jag körde i god tid över Golden Gate-bron.
Man vet ju aldrig hur trafiken blir i den begynnande fredagseftermiddagsrusningen.

En inhyrd ceremonimästare organiserade intåget. Och det är inte någon enkel sak.
Först tågar jag in från ett sidorum i koret, följd av brudgummen och hans marschalkar.
Sen kommer tärnorna mittgången fram och ställer sig på brudens sida i koret.

Brudnäbbarna kommer därnäst, en efter en, mittgången fram och tar plats på stolarna.
Sen the flower girls.
Sist bruden följd av sin närmaste tärna som håller ordning på släpet.

Hennes far följer henne fram till den väntande brudgummen
som tar över och för bruden fram till altaret.
Allt detta under musik framförd av en stråkkvartett.

Sedan är det dags för mig att annonsera den första psalmen, Guds kärlek är som stranden.
Och sen följer vigselgudstjänsten ömsom på svenska  och ömsom på engelska.
Har skrivit ut en personlig agenda med alla växlingar av språk införda, för att inte glömma något.

Men sådana här dagar längtar jag hem till det urgamla svenska vigselsättet,
där brud och brudgum som jämbördiga partners kommer in,
sida vid sida, eniga om sitt gemensamma beslut att ingå äktenskap.

Ingen övervakande förälder som överlämnar sin dotter till sin nye husbonde.
Sådant känns för mig forntida, men våra kungligheter tycks inte ha samma uppfattning.
Dock, som präst är jag här inte regissören, blott en av aktörerna.

Huvudsaken är förstås att de unga tu känner att de blir välsignade.
Som präst får jag finna mig i att göra än si än så.
I morgon blir det än så.

Avsked

För en minut sedan såg jag planet med hustrun ombord lyfta inför mina ögon.
Nu är hon på väg mot en utbildningsvecka i Uppsala.

Aldrig förut har jag sett ett transatlantiskt flyg lyfta så nära vår del av SF.
Två minuter efter start såg jag ljusen svepa över the Bay bridge helt nära
och sedan långsamt svänga åt styrbord under stigningen mot nordost.
Sedan kunde jag följa ljusen upp till 15.000 fots höjd, alltså c:a 5.000 m.
Då var hon mellan Napa och Sacramento. Allt enligt den förträffliga Flighttracker.
Med böner och välsignelser släppte jag så henne med blicken.
Kommer att följa planet tills jag somnar ikväll. Då torde hon vara långt uppe över Kanada.

Man är allt lite fånig, eller hur?
Jag menar,
som sitter här och glor ut i mörkret och torkar ögonvrårna.

Förresten.
Det var säkert Åsa som sa åt piloten att ta ut startsvängen så långt åt mitt håll som det gick...
Jag tror det iaf.

Safari njema, mwapenzi.
Mungu akubariki na kukulinde.

Apocalyptic party

För några dagar sedan fick vi en inbjudan av våra grannar till ett party
för att fira att en asteroid skall förstöra jorden snart. En minst sagt underlig inbjudan.
Min första tanke: Oj, är vår granne en sån där sektmedlem som håller på att räkna ut dagen för jordens undergång? Men ett samspråk över balkongräcket gjorde mig övertygad om festens humorvinkling.

I inbjudan inviterades gästerna att infinna sig i för temat lämpliga (?) kläder.
Så - ikväll kom jag till partyt på vår innergård iförd svart prästskjorta
med en skylt: "Confessions for free. Last chance."

Tala om succé.
Jag gjorde t.o.m. entré ropande: Repent! Repent ye sinners!
Presenterade mig för gästerna och lät dem förstå skämtet.
Sen var isen bruten för hela kvällen.

Vi satt runt brasan i vår trädgård njutandes av den ljumma kaliforniska kvällen
medan samtalet inte helt oväntat inriktades på de eviga tingen.
Sällan har jag upplevt en sådan öppenhet i tanke, känsla och ande vid ett spontant möte.
Jag menar - det var humor, det där med yttersta dagen och så. Men min entré blev en ögonöppnare, där jag kom med min inbjudan till gratis bikt inför den yttersta dagen.
Jag måste säga, att sällan har en timmes samspråk runt en brasa blivit så välsignad.

Det blev samtal om vad de katolskt uppfostrade tänker visavi andra trosinriktningar, vad lutheranism egentligen är, vad vi i Svenska kyrkan tror om same sex marriagges osv.
Jag hade kunnat vidröra Hans mantel i det ögonblicket.

Min spontana känsla:
Här öppnas hos mina partykamrater valv bakom valv.
Deras horisonter vidgas.

Hoppas att Jesus hade lika roligt vid bröllopet i Kana.

En värmande söndag

Dagen började med värme.
När vi gick uppför backen till kyrkan där bilen stod parkerad,
kändes det redan att dagen skulle bli varm.

Vi körde över GG-bron och konstaterade att dagen var helt molnfri, dimfri och smogfri.
Dvs glasklar. Bron var klart tegelröd och vacker.
Målet var en liten amerikansk luthersk kyrka i Tiburon som vi besökt flera gånger.

Planen var att först delta i gudstjänsten där och därefter direkt köra till ett noga inplanerat dopsamtal i en familj. Vi kom sent till kyrkan, men prästen var ännu senare. Hade redan hunnit hålla en morgomässa i en närbelägen stad. Då högmässan därför inte kom igång on time, började jag oroa mig för hur vi skulle hinna till dopsamtalet.
Men sedan kom högmässan igång och jag släppte alla svenska överkrav på tidshållning. Här vet ju alla att trafiken ställer till det titt som ofta och rör om i våra planer. Man vet, att man aldrig vet, om en överenskommen tid kan hållas.

Högmässan blev härlig. Prästen Catherine Gulbransen är en levande, reflekterande, trygg och närvarande präst som bjuder på sig själv i gudstjänsten. Idag handlade det om den ringes höga status i himmelriket och att vi är kallade att tjäna Gud bland människor utan tanke på att det ska synas utåt.
Bra tema och väl genomförd predikan. Jag kunde verkligen inte ha utlagt Guds ord så väl, inte ens på svenska. Hatten av och äran åt Gud.

I Tiburon går nattvardsgästerna fram och ställer sig i ring i koret. Prästen går sedan från den ene efter den andre med brödet och säger allas namn: Jan, this is the body of Christ, given for you.
Och efter kommer kyrkvärden med vinet. Känns nära, mänskligt, men inte för nära.
Efter den sista psalmen och Dr Stephen's orgelpostludium fick vi ta ett lite för snabbt farväl av kamraterna i Tiburon och skynda vidare hem till vår väntande dopfamilj.

Det blev också en värmande upplevelse. Med dem pratade vi igenom dopgudstjänstordningen med ständiga utvikningar på grund av familjens intresserade frågor kring vad orden står för och var det och det betyder. Jätteroligt. Det känns som om det stundande dopet kommer att bli en mycket välsignad högtid.

Och nu är det skymning över San Francisco och den värmande dagen lägger sig till ro. Klockan är drygt 19 och jag sitter ute på balkongen i shorts och tunn skjorta och bara njuter. Man säger att värmen beror på El Ninjo eller La Ninja, vems tur det nu är. Väl medveten om det globala i detta väljer jag dock att njuta av denna varma kväll. För här får man inte många kvällar som denna. Det lackar mot höst även här, löven gulnar i vingårdarna och ekarna, torkan är svår och alla hoppas på vinterregn så småningom.
Men som sagt, just ikväll är jag personligen bara tacksam och glad.

Eld och vatten

I norra Kalifornien brinner det.
Här regnar det idag.

Över femhundra hus har blivit lågornas rov vid de häftiga skogsbränderna ovanför Napa Valley.
Det är så pass långt härifrån att vi inte ens har någon röklukt när vindarna ligger som de gör.

Men idag kommer ett regnväder in från Stilla havet.
Just nu sitter jag på balkongen och njuter av de grå, låga molnen och det fridfulla droppandet.

Hoppas regnet också faller där norrut.
Mycket.

Men jag tror inte det gör någon skillnad
Torkan sitter så djupt i marken att en regnig kväll nog inte gör någon skillnad.

Undervegetationens gräs är torrt som fnöske,
och vinden från havet är som en blåsbälg på härden.

Såg på teve en man som pratade i telefon vid rykande husrester:
- Yea, we lost it all.

All...

Besök av syster

Vi har besök av syster U.
Hon damp ner lagom till vår svenska gudstjänsthelg
och fick hoppa in i församlingskören vid gårdagens gudstjänst,

träffa flera församlingsbor och hänga med på ett hembesök på eftermiddagen.
U kan man lita på.
Hon älskar kyrka lika mycket som jag/vi gör.

Hon var den första som kom och hälsade på oss sedan vi flyttat hit i januari 2013.
Och nu 2 1/2 år senare är hon åter här och gläder oss.
Mycket prat och skratt, och det bästa av allt: U är intresserad av Allt.

Idag har vi gjort sightseeing via Market St förbi Castro upp till Twin Peaks och den underbara utsikten därifrån. Sen nedför berget till Haight-Ashbury och lunchmacka på Coffee to the People.
Ett härligt café i gammal progstil med väggarna fulla av Peace, Love and Understanding.

Därifrån ut till Stilla havet, dvs genom Golden Gate Park ut till Ocean Beach
och beskådande av mäktiga bränningar som rullade in mot stranden.
Dagen var tyvärr mulen och t.o.m. regnig! (Vilket iofs är allt annat än tyvärr)

Över GG-bridge norrut i låga moln och vindrutetorkarna på upp till Novato,
sen höger ut mot Sonoma/Napa och ett besök på "min vingård" Viansa.
Vinprovning för the ladies och en ostbricka utomhus i den hänförande utsikten.

Sen hemåt och den väntande grillmiddagen.
En härlig dag som till råga på allt avslutades med en spännande tv-match med the 49ers.
Kan en dag bli bättre?

En resdag i Kalifornien

Har alltid trott att det är 70 mil mellan San Francisco och Los Angeles.
Men det är fel på så där en 15 mil.
Det förstod jag idag när jag kört hela vägen upp från LA och det bara tog sex timmar.

Det stod mellan en enorm fortkörning och något annat fel.
Det var något annat fel.
Det var visst vägen.

Den var  56 mil fågelvägen.
Fast den, fågelvägen, körde inte jag. Fast nästan.
Körde Interstate 5, i princip en enda raksträcka.

Den var 62 mil lång.
Så, vad gäller egentligen.
Att det gick bra och bara tog sex timmar.

Los Angeles Ska! ligga70 mil söder om San Francisco...
Någon har rubbat mina cirklar.
Men resan gick bra.