Påskropet

Två kvinnor möter mig vid graven.

Den ena niger värdigt när hon möter med psalmboken i kyrkan
och säger så ödmjukt hon bara kan:

- Kristus är uppstånden. Med ett snabbt leende.

Den andra möter mig på Facebook, där jag skrivit något inför dagens uppståndelse.

- Heja, Jesus! skriver hon.

Bara det. Rakt på. Utan fromleri eller påstådd fromhet alls.

- Heja, Jesus! 

Ritualisten i mig tycker mycket om ordningar och traditioner.

Jag har alltid gillat påskropet. Idag hann jag precis in i domkyrkan innan Domprosten hälsade församlingen med: Kristus är uppstånden! Och hela kyrkan svarade: Ja, han är sannerligen uppstånden! Så har kyrkan ropat i tvåtusen år, och gör så än idag. Jag gillar sånt.
Men det finns en risk i allt. Idag kände jag av risken av stelnade former, ord utan autenticitet, former utan kött och blod. 

Nej idag kändes påskropet inte alls lika starkt och roligt som min kära dotters egna korta och kärnfulla påskrop: Heja, Jesus!

Morgonmässa i Härnösand

Jag vaknar kl 05 när det ljusnar ute. Inser att jag är i Sverige och i mitt blivande hem i Härnösand.
Gårdagen finns kvar som en dovhet i huvudet. Resan hit tog 23 timmar från dörr till dörr.
Stiger upp och letar rätt på kaffepulvret och gör en mig smörgås till frukost.
Sedan får vi se. Om jag inte kan somna om, kanske jag går i onsdagsmässan, tänker jag.

Ett par timmar senare går jag genom en vårvintrig stad, bländad av morgonsolen.
Här är så vackert, så kallvackert. Solkallvackert.
Domkyrkan lockar och jag styr stegen dit.

I Johanneskoret väntar Gud på mig,
och flera gamla vänner och arbetskamrater höjer ögonbrynen vid min åsyn.
En ensam dämpad kyrkklocka ringer till mässa på Dymmelonsdagen.
Jag blir lycklig av att få höra en riktig kyrkklocka, som dessutom tonar i en liten ters, en mollters.
Passande i Stilla veckan.

Sedan blir jag lycklig av att få höra en riktig kyrkorgel, dessutom så väl trakterad.
Den värdiga inledningen till 395, Tyst likt dagg som faller... och den för dagen långsamma psalmsången, lyfter fram veckans allvar och stillhet.

Vår präst går fram och talar utan koncept, ber oss trycka på pausknappen och bli stilla under den halvtimme som mässan tar. Leder oss sedan in i ett mycket träffande möte mellan det hon kallar Vår personliga berättelse och Den Stora berättelsen i Bibeln. Jag får spegla min korta men unika berättelse i Den stora berättelsen. För de hänger ihop.

Det är så sparsmakat inrett och prytt därframme i koret. Enkla robusta nattvardskärl som vittnar om en krukmakares dagliga värv. Och som kontrast, ciboriet i silver där det invigda nattvardsbrödet förvaras, vittnande om det mänskliga som Gud gör heligt i nattvardens möte mellan himmel och jord.

Jag blir så välsignad denna morgon, av allt det vackra, av stillheten i den enkla gudstjänsten,
och av alla välkomnande kramar efteråt.
Tack!

Västernväder

Idag har jag tur vad gäller vädret.

Dagen börjar uppe i Seattle, två timmars flygtid norrut.
Där bor systersonen med sin familj och jag har tillbringat helgen med dem.
Seattlevädret är 1. Oberäkneligt.  2. Oberäkneligt.  3. Oberäkneligt.

Hade planerat att stiga upp och klippa deras vårlånga gräsmatta innan flyget skulle gå.
Igår var det ju så soligt och fint.
Men därav blir det intet idag. För det regnar.

Efter frukost skiner dock solen igen, och vi bestämmer oss för en utflykt under förmiddagen.
Den halvtimme det tar att göra i ordning oss själva och inte minst deras lille 1 1/2-åring,
innebär att när vi sätter oss i bilen, börjar det regna igen.
De luttrade Seattle-föräldrarna vill ändå, fulla av förtröstan, att utflykten skall bli av.
Så vi skyndar ut till deras bil för att åka ut till Discovery Park nära fjorden som leder in mot Seattle. Där finns en fin och orörd park att strosa, vandra, lunka, löpa i.

Föga inspirerade ger vi oss iväg.
Systersonen förbereder sin morbror på att i värsta fall blir det här bara en biltur...
En halvtimme förflyter i trafiken under relativ tystnad.
Mina arma värdar känner väl att de måste hitta på något när jag äntligen har kommit till dem.
De vill ju visa sin stad. Och det är precis vad som sker.
Seattle är en stad i ständigt novembergrått om vintern.
En mossbelupen stad på grund av hav och regn.

Vi kommer ut till Discovery Park och parkerar.
Ingen gör sig någon brådska att komma ut ur bilen.
Det droppar därute.

Men vi tar tjuren vid hornen, stärkta av min värdfamiljs lakoniska utsaga:
Om man bor i Seattle får man inte låta sig hindra av lite regn, för då kommer man aldrig ut.
Den lille stoppas omsorgsfullt ner i en ryggbärsele med såväl storm- som regnskydd.
And off we go, In the early morning rain...

-Jan is going to be soaked, hör jag framför mig mellan mina två värdar, när de ser hur jag är klädd.
Jag klafsar efter deras stövlar i mina gymnastikskor (ja, jag vet, det heter inte så numera).

Inte många intressanta diskussioner förs under vandringen.
Men vi kommer ut mot havet.
Och där bevars! Klarnar det upp.
Jag ser havsviken, fjorden och där bortom en ö.
Min värd förtäljer mig att där, bortom ön reser sig mäktiga berg ut mot havet.
Jovisst, säkert..! Jag ser bara dis, dimma och regnmoln.

Men solen lyser likväl och den lille får gå och undersöka stigen.
Han hittar inte många stenar. Blir snart grinig och vill bli buren.
Promenaden blir rätt begränsad, så att säga både i tid och rum.
Molnen hänger tunga, men så länge vår utflykt varar, är det uppehållsväder.

Vi kommer så småningom hem till deras hem på NE 90th Street.
Jag stänger min väska, kramar familjen och får skjuts ut till Seattle/Tacoma Intl.
Under vägen ut dit öser regnet ner. Vi ser en dåre våga sitt liv i en omkörning i regnet.

Och så - Vips lustigt är jag nere i San Francisco igen.
Där hänger molnen tunga och det droppar lite medan jag väntar på shuttlen till parkeringen.
Vid parkeringen är det lugnt, inte en droppe medan jag hämtar ut bilen.
Beger mig ut på Highway 101 den halva timmens körning upp till the SF City.
Då får jag slå på vindrutetorkaren. Det duggar.
Nej det småregnar faktiskt.

Jag parkerar i backen nedanför kyrkan och går med min handbagageväska ner till oss.
Väl inkommen inom hemmets trygga väggar hör jag på nyheterna att man förväntar två timmars förseningar i flygtrafiken ikväll på grund av "the Storm".
"The Storm" är inte mer än ett med svenska mått mätt ordinärt regnväder.
Men visst, här i det torkdrabbade Kalifornien är det ovanligt med regn överhuvudtaget.
Så minst blöta blir i teven snart till "a Storm" med ty följande förseningar.

Nu när klockan är åtta drygt på kvällen, skvalar det faktiskt ner ordentligt där ute.
Jag är glad att Västernvädret inte har spelat mig ett större spratt idag.

Fast förresten - nu har regnet slutat.
Eller kanske inte...?

Roadtrip

Hoppas jag kommer att minnas detta.
Jag menar Kaliforniens skönhet.

Har idag kört från Los Angeles de sextio milen hem till San Francisco via Highway 5.
Jag tror aldrig vi har åkt den vägen under denna årstid.
Där har alltid varit torrt och livlöst trots alla fruktodlingar.
Men idag, troligen efter vinterns regn,
en prunkande fruktträdgård mil efter mil, timme ut och timme in.

De mjuka kullarna skiftade i allt från gulgrönt till mossgrönt beroende på solens ställning.
Och i fruktodlingarna stod träden i blom, mil efter mil.
Det var i vitt, rosa, beige, you name it.
Och under träden stod bikupor strategiskt utplacerade.
Man åkte genom olika doftzoner, alla lika underbara.

Samtidigt såg jag skyltar längs vägen med allvarsamma budskap om torkan.
Det handlade alltså inte bara om vackerheter, utan man förstod att skönheten har ett pris.
Ett högt pris som heter vatten, rent vatten.
Utan vatten ingen frukt, utan vatten till farmarna, inga jobb i Central Valley.

Vi kom iaf lyckligen fram efter sex timmar längs motorvägen.
Skönt.

Breaking up is hard to do

Jag är dålig på att skriva, jag vet det.
Det är så mycket som händer hela tiden, att jag inte har nån tid alls för reflektion.
Men det allt överskuggande just nu är att vi ska flytta hem till Sverige igen.

Idag körde vi en och en halv timme ner till Santa Cruz för en sista sångstund med de svenska familjerna där. Av någon anledning har de blivit oss så kära.
Avskedet blev mycket sorgligare än jag trott.

Även om det är massor av dagar kvar till vår flytt, så är de helt intecknade nu,
så nedräkningen har verkligen börjat.
Så, please, förlåt om jag inte känner mig så meddelsam.

Det kallas sorg.

Ett SAS-plan och lite vingflax

Att se ett SAS-plan sträva mot nordost över SF-bukten och ta höjd upp mot 4000 m höjd innan det försvinner från min åsyn är en alltid lika fascinerande syn. Från min veranda kan jag via Flighttracker följa avgångarna från SFO på relativt nära håll.
SAS-planet ikväll steg som alltid först åt nordväst ut över stillahavskusten, sedan upp längs San Francisco-halvön för att till slut svänga styrbord över Golden Gate-sundet och ta riktning åt nordost. Någonstans över Vallejo på 4000 m höjd och 500 km/h förlorade jag det ur sikte.

Nordost är riktningen mot Skandinavien. Det trodde jag inte först, men efter att ha kollat med en jordglob har jag förstått. Om man flyger åt nordost från Kalifornien upp över norra USA och Kanada i en rak linje, passerar man rakt över Grönland och kommer så småningom ner mot Skandinavien, fortfarande som efter en linjal. Det är tydligen raka spåret hem härifrån.

Och det är väl därför jag står där. Det är vägen hemåt. Nordost är riktningen tillbaka.
Hur jag än försöker släppa tanken på mitt hemland, kommer ändå dessa stunder,
då jag bara grips av allt som är vant, vanligt och vilsamt med Sverige.

Nu vet jag att vi, om Gud vill, skall flytta hem till Härnösand i vår.
Det ökar måhända min himlablick, likt Nils Holgersons Mårten gås,
som börjar flaxa med vingarna när han ser och hör Akka från Kebnekajse och de andra vildgässen
lämna Skåne i riktning mot varmare länder.
Eller Kristina från Duvemåla som under sin utvandring undrar: Hemma, var ligger det nånstans?

Jag  har alltid varit på genomresa, en tillfällig gäst.
Men jag har alltid försökt vara där jag är, även om det inte varit slutstationen.
Jag föddes utanför Sverige och registrerades som invandrad i Sverige i augusti 1948.
Sedan blev det Bjurholm, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, och nu senast San Francisco.
Jag har alltid varit på väg.
Men jag har alltid känt en mening med att vara där jag är, har känt Guds ledning,
även om den plats Hen anvisat mig inte varit slutstationen. På varje plats har jag känt att Gud har haft en speciell mening med min närvaro. Det har varit viktigt för någon. Jag har kunnat finnas till hands för någon enskild människa, för en församling, ett stift, en kyrka - en världsvid kyrka.
Det har varit och är mitt livs kallelse.

Och nu, efter tre år i USA, Kalifornien och San Francisco är jag åter där.
Inom två månader förstår packning, avsked, incheckning och takeoff.
Ja, jag längtar samtidigt som jag bävar. Så har det varit vid varje uppbrott.
Och lika mycket som jag i mitt förra blogginlägg kände på sådant som talar för att vara här,
lika mycket känner jag ikväll hur det drar hem till Sverige. Inte minst till barnbarnen där.

Och medan dessa tankar kommer till mig, ser jag SAS-planet försvinna åt nordost över Vallejo.

Skön måndag

Idag känner jag inte speciellt mycket för att flytta hem till Sverige.

Det har varit en riktigt skön vilodag i varmt och soligt väder, c:a 20 grader. 

Och det är bara februari!

Jag sov länge och bredde ut mig i sängen till 9.30 faktiskt. Väldigt ovanligt.

Åsa åkte igår ner till Los Angeles för att stötta familjen som skulle få en till medlem. 

Inatt, 00.40 föddes en liten flicka, Brooklyn Rose, 

och i eftermiddag har farmor ffg fått hålla den lilla i famnen.

Min dag fylldes av lite kyrkorådsjobb och sen en långpromenad på nästan 6 km. 

Jag sprang i intervaller på återvägen från Marina. Orkade t.o.m. utan speciell möda springa de två och ett halva kvarteren från hamnen upp på Hyde Street till vårt hus.

Det var riktigt varmt idag som sagt, som mest över 21 grader. Jag har tillbringat större delen av aftonen på balkongen och fattar inte att det är början av februari.

Har följt diverse flighter på kurs Europa och Mellanöstern från SFO och åt nordost. 
Fråga mig inte varför, det är bara såå roligt.

Kulturmöte för att inte säga -krock

Ja käre,
Det är inte så lätt för en viking i förskingringen att begripa sig på kulturen i här i Vinland.
Som invandrad här befinner jag mig i en ständig dialog med mitt värdland.
Just nu har det handlat om sport.

Jag vänder mig ryggradsmässigt emot en massa företeelser som inte stämmer med MIN kultur.
Ta bara namnet. Football.
Vad säger det?
Jo att det är en sport där man spelar med fötterna.
Men det gör man inte här!
Man rusar med bollen i famnen i stället för att spela den på riktigt,
jag menar dribbla, passa, lobba och klacka eller skjuta en rökare i mål a la Zlatan.
Det! kallar jag fotboll.
Det stämmer inte här. Här tror alla att football betyder något helt annat!

Här ska man tycka att Super Bowl är typ årets julafton, födelsedag, löneförhöjning, lotterivinst...
Man ska prata om det och televisera det veckor i förväg och känna att det är livets mening nästan.
Man ska inhandla en massa Budweiser och kycklingklubbor och bänka sig framför teven eller hänga ute på nån sportsbar och tycka att det är jättekul.

Men som viking från Sverige tycker jag inte det. Det här stämmer inte med vad jag är uppvuxen med. Jag känner bara en distans till det spel som jag inte förstår, till det språk som talas för fort så jag inte hänger med, till allt spill av pengar på galenskap och spektakel som detta kära land är så bra på.

Säkert känner inte invandrarna i Sverige så här inför Valborg, midsommar eller jul, eller hur?
Näe, tänkte väl det.
Det är USA som är konstigt, eller hur?

Sign. Looser

Imagine

Horisonten brer ut sig ju högre upp jag kommer.

Det som nyss doldes bakom hinder

syns nu allt klarare.

Långt där nere ser jag hav, berg och älvar som skiljer,

sanningar som står mot sanningar,

auktoriteter mot auktoriteter.

Teologer i harnesk mot andra teologer

som om gudserfarenheten vore en strid att vinna.

Egentligen kan jag bara tala om Min erfarenhet av Gud.

Något högre upp på berget brer ett nytt landskap ut sig.

En del skogar flyter ihop, några vattendrag likaså.

Inte så totalt åtskilda, delar av ett gemensamt större.

Kanske de andra också har en poäng.

Kanske min egen synpunkt inte är den enda tänkbara.

Kanske det ena hör ihop med det andra.

Och ändå högre upp –

vissheten om alla kristnas enhet

trots skillnader i teologi och praxis.

Insikten om att alla floder flyter till havet.

Och havet har ingen början och inget slut. 

Samma enda hav svallar mot många stränder.

Eller – är det något ännu större jag ser?

Att alla havets vågor, alla krusningar på människans frågehav

hänger ihop, hör ihop, håller ihop trots alla rätta läror och strider?

Och allra högst upp ser jag under mig ett enormt hav breda ut sig

där alla berg är borta

och alla dispyter om tolkning och tro.

Där uppe ser jag människor mötas och räcka varandra handen, 

protestanter och katoliker, kristna, judar och muslimer,

hinduer, sikher, buddhister, ateister och alla gråzoner däremellan.

Vördnaden som förenar.

Och allt blir ett

till slut.

Mt Davidson - en överraskning

Idag har jag tagit mig upp till San Franciscos högsta punkt.
Vandringen upp till toppen av Mt Davidson blev en upplevelse.
Kullen ligger mitt i staden mellan havet och bukten, helt nära landmärket Twin Peaks.
Jag angrep den 283 m höga kullen från väster. Hustrun skulle åt det hållet för ett arbetsmöte så jag hängde på. Tänkte att jag måste ut på en straffrunda nu efter att ha ställt mig på vågen i morse.

Spanade in berget som kröns av ett stort kors och tog sikte på det. Vägen upp dit gick via gator hit och gator dit med alltmer sofistikerade villor på kullens sidor. Sista biten var en rätt brant stig som vindlade sig upp genom en grönskande skog. Uppe på toppen var utsikten härlig.  Där mötte jag en gammal man som också var ute på en runda.
Han tog kortet.

Mannen frågade varifrån jag kom, och när jag sade Sverige sade han helt spontant att han gillar Sverige på grund av vår hållning i palestinafrågan. Han sa att han själv håller på palestiniernas rätt till ett eget land och att han beundrade Sverige som har erkänt Palestina.
Hans åsiktsyttring kändes lite överraskande. De äldre här brukar vara rätt konservativa.

Efter en stunds samspråk skildes vi åt och jag gick från utsikten bort till det stora korset.
Där fick jag mig en tankeställare genom beskrivningen som stod på en platta vid korsets fot.
Platsen är ett minnesmärke över det turkiska folkmordet på armenier för snart hundra år sedan.

Men från början var det inte så. Enligt Wikipedia restes här ett kors först till minne av Kaliforniens första pionjärer och invigdes av president F D Roosevelt. Det ersattes snart av ett annat som dock brändes ner av mordbrännare. Ett nytt kors restes, nu i hållbarare cement, men det har fortsatt vara ett föremål för debatt, eftersom det står på allmän plats och till slut blev till en nagel i ögat på den amerikanska konstitutionen. som klart åtskiljer stat och religion.
För att lösa problemet sålde kommunen platsen på bergets topp 1997 till högstbjudande,
och det blev till en armenisk ideell organisation. Och dessa förklarade platsen för ett minnesmärke över folkmordet på armenierna.

Ännu 2007 var korset kontroversiellt. Vid den årliga påskhögtiden uppe på Mt Davidson, visade det sig nämligen att plattan med inskriptionen vara borta. Det fanns tydligen folk som retade sig på att den turkiska regeringen anklagades för etnisk rensning av 1,5 miljoner människor. Hur nu någon kan vara emot det. Men jag tänker att det väl handlar om den alltför vanliga inställningen att kyrkan skall hålla sig till det andliga och inte lägga sig i politiska frågor.
En ny platta med inskriptioner kom i alla fall till och det är den som jag visar på kortet här ovan.
"By honoring those lost, we honor all victims of injustice and cruelty. In their name, we dedicate ouselves to the protection of human rights and the dignity of all peoples."

Jag står där vid foten av det 31m höga korset och inser att Jesu kors alltid har väckt anstöt. Och att platsen med sitt budskap är högaktuell, inte minst nu när Turkiet som vill in i EU utan att erkänna något folkmord.
Den gamle mannens friska radikalitet plus Mt Davidsons höga kors blir för mig en påminnelse om vår kristna kallelse i världen att vara jordens ljus och salt.

Så dagens straffrunda blev mycket mer än bara motion. Den gav korset på stadens högsta kulle en profetisk mening. Det står där som ett tecken, en protest mot att människors rättigheter kränks om och om igen runt om i vår värld.

Och medan jag med lätta steg går nedför stigen, börjar jag spontant nynna på en av våra protestpsalmer i den svenska psalmboken, nr 398:

"Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."

En annorlunda jul

För första gången någonsin har julen förflutit utan ett enda kyrkbesök.
I stället för julefrid kring barnets krubba har det rått flyttfeber.
Vi ramlade in i Sverige och Härnösand måndag kväll förra veckan, gjorde klart husköpet på tisdagen och ägnade sedan tre långa dagar åt att bära möbler och packa upp flyttlådor.
Det kändes lite bråttom eftersom vi skulle få barnbarn på besök på annandagen. Men det gick, och när barnen kom hade vi packat ur 80 kartonger, hängt upp julgardiner och lagt dukar på borden.
Därmed blev julen som den blev.
Någon gång ägnade jag Josef och Maria en tanke. De hade också logistikbekymmer kring sin resa till Betlehem, för att inte tala om hur de skulle fixa sig logi innan barnet kom.
Sedan föddes Gud som människa mitt i deras röra och ovisshet.
Skön tanke, för mig, detta år.

Ett beslut och dess vånda

Hustrun och jag har beslutat oss, vi kommer att flytta hem till Sverige till våren.
Tanken har funnits där alltsedan sommaren och har mognat fram mer och mer.
Det är alltid svårt att bestämma sig för en flytt.
Breaking up is hard to do. Många blir så ledsna. Vi med.
För vi har ju trivts så otroligt med denna stad och dess svenskar.
Många har blivit oss så kära.

Här är det också på många sätt så lättlevt. Jämnt sommarklimat året runt gör att det är först nu i december som jag behöver extratröjan under jackan.
Här är så otroligt vackert och mångfasetterat. SF är en väldigt spännande stad, en smältdegel av skiftande kulturer.
Och här har jag och hustrun förmånen att få arbeta tillsammans med det vi brinner för.
Här har vi också några av barnbarnen inom räckhåll, och syskon och syskonbarn inom landets gränser.

Men -
Vi har från första dagen vetat att denna saga måste ta slut en dag.
Och denna höst har övertygat oss om att det börjar bli dags.

I april kommer hustrun att börja en ny tjänst inte långt från Härnösand där vi åter skall bo.
Men till dess skall vi ge järnet för Svenska kyrkan San Francisco.

Mjällvarning!

Hu så hemskt!
Bliv aldrig sekreterare i en förening/församling om du inte är datafreak!
Jag säger det bara, och jag säger eder en gång till:
Bliv aldrig sekreterare om du icke i sanning begriper dig på din Mac!

Jag har idag gjort bort mig något alldeles otroligt.
Har gruvat mig i två veckors tid inför det oundvikliga.
Och idag inträffade katastrofen klockrent.
Sekreterarkatastrofen.

Det handlar om ett årligt brevutskick inför julen.
Församlingen skickar då och då ut brev och mail till medlemmar och intresserade.
Och det åligger kyrkorådets sekreterare att göra jobbet. Det kan vara inför val av nya kyrkorådsledamöter, inför årsmötet eller en stundande fundraising.

Eller Inför Julen.
Idag gällde det Det Stora Utskicket Inför Julen.

Inför årets slut skickar vi ut ett julbrev med en begäran om en s.k. Year-end donation.
Det går ut till våra fem-sexhundra hushåll på maillistorna.
Ja käregud, inför dem alla gjorde jag totalt bort mig idag.
Här vid datorn.

Det måste ju vara lite status, lite värdighet, lite tyngd,
när Svenska kyrkan tillskriver sina tillskyndare i San Francisco Bay Area, eller hur?
Ett utskick skall ju förhoppningsvis skapa ett omedelbart förtroende
och inbringa en massa dollar till nästa års verksamhet.

Igår satt jag och vek brev och klistrade kuvert till dem som vi inte har epost-adresser till.
Det var ett tryggt jobb, men vägen dit var förvisso ångestfylld.
Det gällde att skriva ihop ett julbrev men en oemotståndlig vädjan om stöd
och skicka med ett annat brev om medlemsskap för 2016.

Vid förra brevutskicket för två månader sedan lyckades jag blanda ihop två familjer
som var för sig hade skänkt pengar till vår Fundraiser, dock olika summor.
Jag tackade dem varmt men kallade dem vid varandras namn
och särskilt för att de hade skänkt den summa som de inte hade skänkt...

Idag gällde det att göra det kritiska epost-utskicket av jul- och medlemsskapsbreven.
("Jag satt vid min ödsliga Mac en kväll och beskådade ängarnas höst..." (Dan Andersson))
Med bävan lade jag in mottagare, c:a fyrtio åt gången, en julhälsning och julprogrammet
samt de två bilagorna, själva breven.

Trodde jag iaf.
Tryckte på Skicka.
För att inte tynga utskicket går det varje gång till 40 adresser bara.
Såja.

Tills: Oj, jag glömde visst bilagorna, dvs det viktigaste av allt.
Det tar två utskick à 40 adresser innan jag kommer på det.
Skyndar mig således att sudda ut malören genom ett snabbt andra mail:
- Och så var det bilagorna ja... typ. Lite smågenant sådär.

Börjar bli svettig, stirrig och mjällig i håret!
Var det inte det här jag visste!
Jag kommer att göra fel!
Jag kan inte det här med data, i synnerhet inte Mac-data!

Inga problem, det är ju bara 2x40 pers som inte har fått bilagorna.
Kopierar alltså utskicken och skickar till alla på hela listan. Såja.
Sedan ringer en man till hustrun och säger att han inte kan öppna bilagorna.
Jäsingen! Mer svett. Mer mjäll.

Jag har bara kopierat det första mailet rakt av med bilagor och allt.
Och då kan bilagorna tydligen inte öppnas av adressaten.
Så - inför hela den svensk-amerikanska stödtruppen visar jag min totala datainkompetens
genom att skicka mail som 1 saknade bilagor och 2 som inte gick att öppna.

Dvs. alla hundratals svenskar och svenskättlingar i San Francisco Bay Area
har idag blivit förvissade om
att Svenska kyrkan San Francisco faktiskt behöver en riktig sekreterare
som kan sin sak vid datorn.

Dock - hursomhelst -
nu har alla fått sitt utskick, får vi hoppas.
Och det finns nog fler än jag som kämpar i cyberrymden.
Finns det kurser för utlandskyrkosekreterare..???

Thanksgiving thanks

Driving to and from Los Angeles on Thanksgiving weekend is not very smart.
I read somewhere that in California, there are more cars than in the whole of Russia.
True or untrue, but they all were on my roads this weekend.
Today, they for sure were on Highway 5.

All Thanksgiving celebrators were heading for home
and the traffic was nervous, not to say aggressive.
Everyone wanted to come first. (Not me of course!)
Everyone was looking for that little gap where they could pass me and squeeze in.

Verily I say unto you:
Driving from Los Angeles to San Francisco on Thanksgiving weekend
is like driving in a seven hour-lasting hysterical rush hour.
Nothing less.

So after a very blessed Thanksgiving,
I want to give my thanks to God for keeping us safe on the roads,
to Andreas and Keri and their lovely kids who hosted us so warmly.
And last but not least to my wonderful co-driver on the roads of life,

who now, less than ten minutes after our return home
is digging in the Christmas boxes
in order to prepare our home for Advent.
I give you my Thanks!

Thanksgiving-rally

Körde söderut idag från San Francisco mot Los Angeles.
Aldrig någonsin förut har jag kört i en så intensiv trafik.
Tusentals bilar kloss efter varandra på flerfiliga motorvägar.

Dessutom drabbades Kalifornien av ett riktigt höstrusk.
Regn, låga moln över bergen och hård blåst.
För första gången på tre år.

Och när vi längs Highway 101 kom till San Luis Obispo blev det totalstopp.
Tänk er själva hur det blir med alla tusentals helgfirare på väg.
Det lackar ju mot Thanksgiving som är höstens stora familje-reunion här i USA.

Krypfart,
meter för meter,
och inte visste man varför.

Som tur var blev vi vägledda av en ung dam i vår GPS.
Hon förde oss på alternativa vägar alltmedan mörkret omslöt vår lilla Nissan Vectra.
Själv hade jag ingen aning om var vi var eller åt vilket håll vår färd gick.

Bara att lita på vägvisaren, den unga damen i telefonen.
Turn right on Sacramento Avenue.
Turn left on Orchard Road. Osv.

Mitt mot sjönk.
Hade sett fram emot en snabb transport ned till Pismo Beach och hotellet där.
Och så - bilköer överallt, även på de alternativa småvägarna.

Måste vara fler som använder telefon-GPS, tänker jag.
Undrar varför dessa omvägar.
Genom dalar och byar, turn left, turn right.

Jag hade tänkt mig en lugn avkopplande kväll på ett strandhotell.
Och så sitter jag krampaktigt vid ratten till hustrun kartläsarens bestämda ledarskap.
Ack Herre, huru länge?

Då - plötsligt:
Pismo Beach,
rakt framför oss!

Vi är framme, men ho vet på vilka vägar.
Inte på Highway 101 i alla fall.
Men tack gode Gud.

Jodå, "vårt" hotell har ett rum ledigt åt oss.
Och det är visst en trafikolycka som orsakat allt trafikkaos.
Vi får ett rum och snart därefter en god middag på Rosa's.

Nu rullar Stilla havets vågor i långa bränningar in mot land här utanför.
Dagen är förbi och i morgon kör vi till barnbarnen i Los Angeles
för att fira Thanksgiving.

Något att tacka för förutom änglavakten i trafikkaoset är ändå regnet.
Det vattnar en bördig men ack så snustorr jord.
Mange takk!

En helg i utlandskyrkan

Det har varit en välfylld helg.
I fredags hjälpte jag till vid Svenska kyrkans bord under Norska kyrkans basar.
Det var första gången Svenska kyrkan kunde vara med där.
Vi sålde kanelbullar, saffransbullar och lussekatter samt goda böcker.

Igår morse förpackade jag nybakade kanelbullar till basaren.
Packade sen bilen full med barngrupps-, gudstjänst- och kyrkkafferekvisita
och drog till Los Altos där Åsa hade familjelördag med sjutton barn med föräldrar,
som sjöng och övade julspel, fikade och pysslade, bad och sjöng. Sen hej då till dem.

Bort med pysslet, fram med sopkvasten, koka mer kaffe och rigga om till gudstjänst.
En vecka tidigt, men vi sjunger Bereden väg och alla andra adventspsalmer.
Hör om Jesus som vill vara ljuset i världens och vårt personliga mörker.
Ett tjugotal besökare delar gudstjänst- och fikagemenskapen.

Idag söndag hade vi en svensk vigsel i Norska sjömanskyrkan.
En underbar familj på rundresa i Kalifornien avslutade sin USA-vistelse med bröllop.
Sen invaderades kyrkan av en stor luciaövning där Svenska kyrkan håller fika åt föräldrarna.
Därigenom får vi in lite pengar till församlingen samtidigt som Åsa bygger kontakter.

Hann också skölja potatis till Åsas kvällstjänst, en au pair-middag.
Hon rullade köttbullar i morse så det doftar Sverige här hemma ikväll.
Om några timmar kommer hon hem och därmed är denna helg till ända.
Förutom alla härliga möten med människor fick hon visst 500 bullar sålda.

På tisdag åker vi söderut mot Los Angeles och barnbarnen där.
Det stundar nämligen Thanksgiving-vecka här i Amerika.
Det blir skönt.
Människan lever icke allenast av kyrkjobb.

Trollflöjten à la San Francisco

Ja käre, vad säger man..?

Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.

Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:

"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."

Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!

Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.

Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.

Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.

Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.

Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.

Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.

Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.

Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!

Tro trots allt

Tro trots allt, det var en boktitel av en tvivlande troende biskop för fyrtiofem år sedan.
Då gällde det den intellektuella debatten efter Hedenius' angrepp på tron på Gud.
Idag kommer titeln för mig rätt osökt.

Denna helg har Paris och därmed hela världen än en gång drabbats av diaboliskt våld.

Jag själv sitter här i San Francisco efter två fullmatade dagar och kopplar av
och lyssnar just nu på Beethovens intensiva Allegretto ur 7:e symfonin.
Om man bortser från reklamen och alla de photoshoppade bilderna,
Hur kan inte musik sätta ton på det mänskliga tros-trotset!

För min del har de här dagarna handlat om intensiva kontakter
med det uppväxande svenska släktet. På grund av hustruns envetna förkylning
har jag ensam haft ansvar för två familjesamlingar i San Fancisco med omnejd.
Igår babysång på svenska i Norska sjömanskyrkan här i staden.
Och idag familjelördag i Danville en timmes bilfärd österut över Bay bridge
längs fyrfiliga motorvägar över berg och genom böljande men torra dalar.

I två dagar har jag fått se in i små barnaögon, sjunga och be med familjer,
hålla i varma små barn medan deras mammor eller pappor tagit för sig av kaffebordet,
hjälpa lilla Miranda bygga upp träklossar
eller bara försöka tolka den outgrundliga tilliten i Florence's blick.

Tro trots allt.
Jag menar
Tro trots allt!

Tro, trots hatets illdåd mot allt vi har kärt.
Tron att det vi sår av tillit  i de små barnens ögon
en dag skall ge fredens frukt!

Men visst undrar jag.
Gud, förbarma dig.
Jesus Kristus, kom snart tillbaka
och ställ allt tillrätta som vi har fördärvat.

Men tack Gud, att alla de kära barnen redan är i din varma famn!

Allhelgona på norsk

Var i norska gudstjänsten idag.
De firade Alla helgons dag och tände ljus för avlidna församlingsbor.
Vi sjöng Den store, hvite flokk på den underbara norska folkmelodin,
och en annan folklig psalm som även den var jättevacker.
Det var nr 249 i Norsk salmebok och jag njöt åt den lättsjungna, värdiga och innerliga koralen.
Värre var det med texten. Ho vet vad den betyder,  den var på nynorsk.
Det var säkert vacker den också, tror den handlade om hur det blir i himlen.
Psalmen börjar med orden Solrenning saele som stiller all lengsel.
Här är koralen med en vilsam cello.

Norrmännen har många fina psalmer i folkton.
Slutpsalmen var Dei skal gå til den heilage byen, dei skal samlast i himlen ein gong.
Också den var på nåt slags nynorsk, men den svenska texten satt ju i ryggmärgen.
Jag sjöng för full hals,
men under sista versen stockade det sig i halsen,
av evighet, närhet, saknad och hopp.

Efter gudstjänsten kom en svensk-japansk familj till kyrkan och jag fick döpa deras lille son.
Det blev också en gränsöverskridande och helig stund.
Jag kände starkt hur Jesus välsignade barnet och betygade lille Noa sin kärlek.

Så har november börjat för mig.
Tack.

Las Vegas, check

Las Vegas, check.
Ska bli riktigt skönt åka hem i morgon.
Detta är en helt osannolik stad. En hysterisk nöjesmaskin byggd för att skinna dig på pengar.
En stad som aldrig sover, 24/7. På hotellet kan du beställa frukost vilken tid som helst på dygnet.
Här är aldrig tyst. Vart du än går omges du av bländande reklam och medryckande rytmer som ska öka din puls och köplust.
Och folk förtrollas av galenskapen. De häftiga hotellen med sina enorma spelhallar och casinon.
De stora bländande showerna med kända artister och de små bröllopskapellen, där den och den celebriteten har gift sig.
Och visst - det var häftigt att åka längs the Strip eller promenera på Fremont Street, som är som en enda lång happening. Men jag blev också trött av stadens eviga dunkadunkalockelser och gyllene klor. Allt jag såg var till för att göra mig partysugen och spendersam.
Folk som bor här utanför och som jobbar i maskinen kan nog säkert leva ett högst normalt liv.
Men jag tror att många, många besökare far illa av Las Vegas.

Hursomhelst så är nu Las Vegas the gateway to Grand Canyon.
Och det var den upplevelsen som var målet för vår resa.
Bye, bye, Vegas.