Sommarlov

Sova länge
Glömma väckarn
Vila länge

Äga tiden
Äga dagen
Vägra striden

Möta kära
Äta prata
Vara nära

Bloggsemester?

Jag är inte säker på att jag kommer att blogga så mycket i sommar.
Om det rinner till så hör ni av mig,
men jag tror jag skall unna mig lite bloggsemester också.

Vill bara tala om att jag ikväll
tillsammans med min hund
har premiärbadat i vår sjö.

Det gav mersmak
helt klart.

Tyckte hunden också.

Semester!

Det här är en dag som jag sett fram emot.
Dagen S som i semester!
Lika underbar varje år.

Ut till Överskog,
till bäcken och fåglarna,
till gräsmattan och sjöglimten.

Till det som bara har med mig/oss att göra.
Och detta tillstånd ska om jag räknat rätt
vara i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Tack.
Tack!
TACK!

Ten minutes to landing

Av personliga skäl bestämde jag mig för att avstå sista tjänsteresan inför semestern.
Så nu har jag bara en dag kvar. Det känns bra. Mycket bra.
Det finns en trötthet som bara solen kan bota,
och det finns faktiskt annat i livet än Svenska kyrkan.
Det finns behov av arbete på hus och hem och av andlig vila och reflektion,
av att träffa barn och barnbarn, och att spela piano nån regnig dag.
Kort sagt, jag är less och vill göra annat nu tills blåbären är mogna.
Så i morgon rätar jag upp stolsryggen och fäller ihop skrivbordet och spänner loss selen. För det är dags för touchdown, inte i Wien och Slovakien som tänkt var, men i sommarlovet.

Bibelhälsning

I min bibelläsning har jag ikväll kommit till Psalt 119 och till Klagovisorna 3 och till Johannesevangeliets 18:e kapitel.
Jag saxar ur kapitlen det som känns starkast för mig, som en hälsning till dig.

Min andel är Herren, jag lovar att lyda dina ord.
Jag vädjar till dig av hela mitt hjärta,
visa mig nåd, som du har lovat.
Jag tänker på hur jag levt mitt liv
och söker mig till dina lagbud.
Psalt 119:57-59

Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.

Heren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
Klag 3:22-27

Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?"
Joh 18:37-38

Frälsarkransen

Idag har jag deltagit i en Frälsarkrans-grupp. Domkyrkoförsamlingens frälsarkransgrupp hade sin terminsavslutning ute vid vår stuga. Det är en böne- och samtalsgrupp som möts varje vecka. Jag stod för marktjänsten ledig som jag var. Vädret var nådigt, mycket nådigt. De nio damerna kunde sitta ute hela tiden.

Jag har inte själv använt Frälsarkransen så mycket, men har den ofta med mig och tar fram den ibland. Dock har jag hittills inte förmått mig att bära den som armband. Jag är inte riktigt där ännu. Upplever armbandet lite tjejigt och inte särskilt snyggt. Jag får nog jobba med mina fördomar lite om jag ska klara det.
I alla fall fascineras jag av att så många människor blir välsignade av detta lilla lutherska radband. Det är uppfunnet av biskopen em. Martin Lönnebo och säljs via Verbum. Jag gillar den enkla pedagogiken och den djupa tanken i kombination.
Det säljs en mängd böcker kring Frälsarkransen som ska hjälpa oss att upptäcka nya samband, nya vägar för tanke och bön.
Dessutom fungerar det missionerande, alltså gränsöverskridande. Många som ser bandet blir nyfikna och börjar fråga. Det är ett argument för en gammal missionär. Så vem vet, rätt vad det är får ni se mig iklädd Frälsarkransen. I så fall blir det inte för att jag tycker armbandet är snyggt eller manligt eller för att jag anlagt en ny image. Det blir för att det ska hjälpa mig komma ihåg att leva mitt liv i bön.
Vi får se. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.

Du hittar Frälsarkransen här.

Stuga, hallå!

Snart vet jag allt om varenda stuga på västkusten, iaf runt Kungsbacka. Vi söker febrilt efter en stuga en vecka då vi ska hälsa på dotter och måg där nere. Under kvällen har vi flängt runt på nätet mellan Onsala, Särö, Åsa, Frillesås och Lygnern och tittat in i stuga efter stuga på jakt efter en veckas avkoppling nära havet.

Som Hylands ABC-bok rimmade på bokstaven Ö:
Övertid är fritidssjå för att tid till fritid få.

Hoppas vi hittar nåt, för det är bara en vecka kvar tills semestern bryter ut.
Men varför göra sig bekymmer? Det finns ju alltid tält...

Scheisskommando

Stuglivet är mångsidigt. Ger mig härliga stunder på altanen med blicken svepande över midsommargrönskan och våra fågelholkar. Ger tillfälle till djupsinniga bloggsamtal kring livets stora frågor med andra sommarfilosofer. Ger många långa matkvällar med grillat och grillat och åter grillat. Dessutom matjessill och lilla pärlan på midsommarafton.
Stuglivet ger motionspass som heter duga, som idag då hela gräsmattan behövde klippas i solskenet. Jag halvsprang dessutom för att hinna göra hela jobbet före soppatorsken. Det är en sport jag har. Jag vann idag och fick därmed min dagliga dos hjärtgympa. Härligt.
Eller bara stå där med vattenslangen vid rabatten utan en enda tanke i skallen, bara: Nu vattnar jag rosorna, och nu vattnar jag tagetesen. Och nu kliar jag bort en mygga från fötterna. Det är sköna stugupplevelser.

Men sen bjuder stuglivet på förfärliga utmaningar också. Svåra psyktester. Idag var det dags för Scheisskommando. I Auschwitz fanns det en grupp fångar som hade förmånen att få tillhöra dass-städarkompaniet, Scheisskommando. Skötte dom jobbet oklanderligt och utan att klaga, så fick dom leva längre.
Jag hade gruvat mig länge nog. Nu gick det inte längre. Vår separett-toastol måste tömmas och rengöras. Jag behöver kanske inte gå in på detaljerna, men kan säga att det var minsann inte bara att hålla för näsan och lyfta bort en säck samt sätta dit en ny och sedan andas igen. Nehej, mina ögon såg att hela åbäket till avträde behövde rengöras. Så det var bara att gilla läget. A man 's got to do what a man 's got to do. Så jag tog på mig fångtröjan och gick med stolthet in i Scheisskommando-rollen. Buren av min salig moders städ-ursinnesblick gnodde jag till dess hela jädra stolen sken som solen. Vi pratar alltså klinisk noggrannhet här.
Rent vart det, sen får kommunen ta hand om skiten.
Så är det och så får det bli som meteorologen brukar säga.

Då föredrar jag dom poetiska stunderna, dom filosofiska, dom teologiska, dom grilldoftande, rosdoftande, dom naturlyriska.
Men naturen har tyvärr såna här sidor också.
Scheisse!

Midsommargudstjänst

Vi gör som vi brukar på midsommardagen. Åker till Högsjö gamla kyrka för en av årets höjdpunkter, den traditionella midsommargudstjänsten med många kära högsjöbor, med Högjsö kyrkokör och med det goda kyrkkaffet efteråt i hembygdsgården.
Det är bara det att vi är helt fel ute, helt fel. Utanför den gamla medeltidskyrkan står bara fyra kyrkobesökare, och snart är vi sex vilsna som står där och kliar oss i huvudet medan klockan går mot elva. Kyrkan är visserligen öppen, men där syns inte skymten av någon midsommardagshöjdare. Ingen präst, ingen kantor, kör eller vaktmästare och inga förväntansfulla högsjöbor. Jag ringer till alla jag känner men ingen verkar hemma eller vaken än. Vad det inte idag som kyrkvaktmästaren Anders B skulle avtackas? Det stod ju på affischen. Vi fattar inget. Till slut får jag tag på Karin F som säger att årets midsommargudstjänst blir först i morgon. Det står söndag 27/6 i all annonsering, säger Karin, även på affischen. Okey, då vet vi. Vi har tydligen läst på dåligt. Det är i morgon som Anders skall avtackas, kyrkokören sjunga och alla högsjöbor komma... Men då kan inte vi komma tyvärr.
Vi sex ser på varandra och beslutet känns självklart. Vi har ju två högsjöbor ibland oss, Marianne N och hennes vänninna. Vi har minst en präst, nämligen prosten Hans M, vi har en kantor, en diakon och en församlingsvärdinna. Så vi har egentligen allt för att kunna fira midsommardagsgudstjänst i Högsjö gamla kyrka.
Vi går in och tänder ljusen, ringer till gudstjänst och börjar, utan vare sig handbok eller koralbok. Men psalmböcker finns det gott om. Jag tar en psalmbok, äntrar orgelläktaren och trycker igång det gamla orgelverket samt slår upp I denna ljuva sommartid. Hans leder gudstjänsten och improviserar ungefär enligt ordningen för Söndagsgudstjänst. Det blir fint. Vi sjunger allt vad vi kan och fyller kyrkan med I denna ljuva, O store Gud och En vänlig grönskas rika dräkt. Den lilla församlingen ansvarar för olika delar, textläsningar och böner. Prosten predikar om att Johannes döparen vill få oss att lyfta blicken från den förgängliga skönheten till den oförgängliga. Vid gudstjänstens slut får vi Guds välsignelse uttalad över oss innan vi sjunger slutpsalmen.
Det blir en härlig liten stund med bara sex personer men med hela den himmelska härskaran. Och i den stora kören tycker jag mig känna igen många kära röster från Högsjö kyrkokör genom åren: Mamma och Pappa förstås, men också tant Gertrud S , Inga-May W, Betty N, Agnes U, Lilly N, Olle L, Nanna och Bernhard S för att bara nämna några. Och Svea M, den senaste högsjösångaren som gått in i den eviga midsommaren.
Ute skiner solen över Mörtsjön och Gamla vallen.
Tack Högsjö.

Midsommarafton

Idag tar jag paus från djupa tankar.
Idag vilar jag i naturens famn och funderar inte så mycket.
Idag är det midsommarafton.

Den blomstertid nu kommer...

Fler frågor

Tack bloggvänner för era kloka kommentarer. Roligt att filosofera med er.

Utifrån gårdagen tänker jag vidare. Det är helt rätt att Gud, om Gud finns, finns i det som är, jag menar verkligen är, själva verkligheten. Dvs inte främst i våra föreställningar, teorier, teologier, gudstjänster, böner, sakrament, sådant vi håller heligt. För sådant har ändrats, men Gud är en och densamme och Är I Verkligheten.

Jorden är rund, det är verkligt. Ändå trodde varken Abraham, Isak eller Jakob, varken Saul, David eller Salomo, varken Jesus, Petrus eller Paulus på det som var verkligt, det som Gud faktiskt hade skapat åt dem som livsbetingelse. Först 1500 år senare började det hävdas av mänsklig forskning, det som Gud vetat hela tiden men som människan ännu ej hade upptäckt.
För mig har det alltid känts tröstande att Gud vetat hela tiden att jorden är rund, fastän Bibelns världsbild räknar med att jorden är platt. Det är som om det fortfarande pågår en uppenbarelse, en forskningens, vetandets uppenbarelse. Och enligt den har många av kyrkans dogmer och världsbilder och etiska grundvalar fått ge vika. Ska vi se det som bakslag för kyrkan? Eller som: Aha, ännu något som vi får veta av Guds hemligheter..!

Men vart tar då den särskilda uppenbarelsen vägen? Den som Nya testamentets apostlar vittnat om, att Gud sände sin son till jorden för att leva vårt liv och dö vår död till försoning för våra synder och sen göra det omöjliga möjligt, nämligen att uppstå från de döda för att ge oss hopp inför vår egen dödlighet.
Står de här synsätten emot varandra, eller går de att förena? Räcker det med naturvetenskapliga landvinningar som gudsuppenbarelser? Vad finns kvar av biblisk sanning, när nästan allt "sant bibliskt", allt som kyrkan hållit för sant har visat sig ohållbart i historiens ljus?
Finns det fog för att säga att kristen tro är sannare inför de stora frågorna än annan mänsklig tanke, rit och sed ?
Hjälp mig.

Tvivel?

Är människans andlighet, hennes gudslängtan bara en enda stor projektion av hennes förtvivlan sedan hon insett sin dödlighet? Sådana tankar förföljer mig hela tiden.

Eller, kan det vara så att Jesus genom sin uppståndelse från de döda har visat att människan inte behöver projicera mer..? Att det verkligen finns något bortom blommorna och sången. En hand att hålla i inför det sista andetaget. Att det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Måste man vara säker på vad man tror bara för att man är präst?!

Eller handlar det om att jag känner avståndet långt från stiftets rena korridorer där jag rör mig till de smutsiga dödsbäddar därute där mina kollegor sitter och håller handen och ber till Gud? Och där Kristus sitter bredvid dem, sårad, avliden, men uppstånden.

Skrivbordsskivan nästa!

De här sista veckorna före semestern är både och.
Å ena sidan är jag trött och less så in i bängen, å andra sidan har det lugnat ner sig så att jag kan jobba utan stress. Hinner med mina uppgifter och kan varva ner emot semestern. Ganska priviligierat egentligen.

Att tänka på semestern känns också lite ambivalent. Det ska bli enormt skönt.
Men jag fått en tråkig diagnos.
På min altan vid stugan alltså. Den måste grävas om, alla sex plintarna måste djupare ner och isoleras. Och jag som ävlades så omåttligt med den ifjol. Trogna läsare kanske minns de svettiga referaten. Jag tog i alla fall emot det svåra beskedet med fattning tyckte jag, hade flera vänner omkring mig i fikarummet som höll handen och svalkade min panna.

Men ändå - jag räknar dagarna. En och en halv vecka kvar. Vill bara vara ledig och sova middag och glömma jobbet och gå i pension och sluta prästera och inte göra nånting annat än städa huset, laga god mat och ägna mig åt musik och släktforskning.
Så det är nog dags för semester nu.

Som delmål har jag satt att den här veckan jobba mig ner bland alla papper till skrivbordsskivan. Är snart där faktiskt. Såg en skymt av den idag.
I morgon tar jag den! Och dammas ska den.
Sen är det stugan och midsommar som gäller.

Ljus!

Klockan är kvart i tio när jag går ut med hunden på kvällspromenad. Solen lyser från nordväst över Vårdkasen och smeker husen med ett vänligt, självklart sken som om ingen natt funnes. Och när jag kommer tillbaka från skogen är klockan tio, men det bryr sig solen inte om. Den fortsätter bestråla vårt stadsberg en god stund och tycks egentligen vilja fira hela natten.
Det är fullt dagsljus och sommarsolståndets natt.
God natt, ljus.

Tacksägelse

Samtala med en ung kyrkokristen
engagerad och reflekterande
hängiven Kristus och mån om kyrkan

Möta en kör inför en resa
känna värme, ödmjukhet och ett pirr
berätta och svara på frågor och dela ett uppdrag

Köra genom ett fagert försommarland
känna kärlek till björkar smörblommor och syrener
naturens eget prinsessleende

Grattis Sverige!

Vi har upplevt en dag av kunglig och nationell fest. Kronprinsessan Victoria har gift sig med Daniel Westling, som efter sitt ja blivit prins och riddare och jag vet inte vad, dessutom har tappat sitt efternamn.

På Furuvägen har vi varit sena med riggandet. Hustrun fick flänga till affären för att köpa oss en middag. Men innan dess satt vi som klistrade vid tv-rutan och rördes av vigseln och den efterföljande kortegen.

Så gammal jag är minns jag mycket väl bröllopet 1976 när kungen gifte sig med Silvia.
Jag var på Kalix folkhögskola då på en kyrkomusikerkurs, och såg den vackra Silvialocken i svartvitt och rördes av hennes skönhet.

Nu har vi sett kungaparets dotter, lika vacker och betagande som sin mor,
likt sina far gifta sig med en ofrälse, en av folket.

Det var fantastiskt att höra kronprinsessan tala till folket från Lejonbacken:
- Jag vill tacka Svenska folket för att ha gett mig min prins.

Och nu har prins Daniel hållit tal till sin gemål, ett helt fantastiskt tal, personligt, varmt och erkännande till sina föräldrar, kungafamiljen och till sin hustru som han älskar så högt.

Efter en dag med detta bröllop känner jag för att tacka SVT och Daniel.
Victoria visste vi nog var vi hade.
Men den nye prinsen visade sig vara sin titel värdig, helt klart.

Tack!

Bröllopskonsert

Oj vilken konsertkväll!
Dan före bröllopsdan, liksom för trettiofyra år sedan.
Tårarna kommer redan vid brudparets entré, och sen blir hela festföreställningen helt betagande. Inte minst genom Malena Ernmans hyllning Jeg elsker dig, av Edvard Grieg, som Pappa brukade sjunga för Mamma.
Mest rörs jag ändå av alla barn som kommer in på slutet och sjunger att I morgon är det bröllopskalas. Då rörs såväl drottningen som jag.

Jag känner mig svensk, lika svensk som Victoria och Daniel, som Kungen och Silvia, som Salim al Fakir och Helen Sjöholm och Mark Lewengood, som mormor och morfar och farmor och farfar.
Och jag är oerhört stolt över det.
Länge leve Sverige!

Men monarkin..?
Nja - vi tar det efter helgen, okey?
I morgon är det bröllopsdag!

Silverbäcken

Är ute i stugan och avnjuter tre lediga dagar, vilket var länge sedan.
Här är full rusch i våra gästlägenheter. Vi har satt upp fem holkar och gett dem fastighetsbeteckningar för att kunna hålla koll på beläggningen och alla ankomster och avgångar: Silverbäcken 1-5.
Det är fullbelagt nu: Svartvit flugsnappare i 1, 3 och 5, talgoxe i 2:an och blåmes i 4:an. Vi har också ett trastbo inom synhåll, men där verkar lugnt f.n. Kanske de redan har fått ungarna flygga. I gästlägenheterna däremot råder en febril aktivitet. Alla hyresgäster är fullt upptagna med att föda sina ungar. De flänger iväg och hämtar mat och susar in mot målet med en väldig fart. Mellanlandar på en gren i närheten för att kolla att kusten är klar. Och sen fort in med hjälpsändningen. De flyger kors och tvärs som om här fanns ett trafikledartorn. Men det har jag inte upptäckt än.
Naturen är märklig, fascinerande och helt underbar.

Rönnblom och brudspirea

Oaktat vad människan hittar på, så blommar rönnen före midsommar.
Och brudspirean lyser upp våra trädgårdar som om det fallit nysnö.
Vi närmar oss midsommar.

Ljuset räcker till efter TV4-nyheterna.
Kvällspromenaden ackompanjeras av diverse trastar.
Och själv räknar man dagar och timmar till semestern.

I stora världen spelas det fotboll.
I Sverige debatteras kvasiintressant politik inför höstens riksdagval.
Men egentligen väntar nationen bara på lördagens bröllop.

Allt det är oväsentligt jämfört med rönnen och spirean.
Naturen skall bestå nästa sommar,
även om fel parti vinner och kronprinsessan får problem.

Vi är gäster, inte ägare till denna jord.
Jorden är Herrens och allt som är på den.
Låt inte rönnen och spirean bli besvikna.

Vuvuzela

Så har vi då lärt oss ännu ett nytt ord. Vuvuzela.
Och, inte minst, vi har lärt oss hur den låter, plastänglatrumpeten som nu dånar och brölar över fotbollsarenorna i Sydafrika. Jag såg vuvuzelor till salu här och där i Kapstaden när jag var där i vintras, men jag trodde förstås det var en barnleksak. Men när jag nu återkallar det minnet inser jag att trumpeten alltid såldes vid sportbutiker. Och nu inser jag och fler med mig att detta är kultur, detta är kult, en självklar del av sydafrikansk fotboll. Meningen är tydligen att störa ut motståndarnas peptalk och coaching.
Och nu har VM-arrangörerna beslutat att bortse från alla de protester som lämnats in mot trumpetandet. Så det är bara att stå ut med domedagsljudet.Tur att man inte är där, det låter illa nog ända hit. Enligt Wikipedia brölar den tonen B/bess med 131 dB i öronen på framförvarande. Knappast nyttigt.
Fast jag ångrar att jag inte köpte med en hem, det måste jag säga.
Det vore nåt att säga godmorgon med i fikarummet...