Skönt komma tillbaka till arbetet igen. Gick dit på lite stappliga ben i morse, men det tog sig under dagen. Känner mig mycket glad åt en videokonferens med kyrkokansliet i eftermiddags. Det gav mig känslan av att vi arbetar på rätt sätt med de internationella frågorna här i stiftet. Vi försöker se möjligheterna och inte problemen med allting. Vi vågar ta nya grepp och prova nya vägar. Jag fick intrycket att man i Uppsala faktiskt tycker att vi är lite i framkant i en del frågor. Kul.
Sen fick jag ett roligt mail idag apropå att jag har varit i Sydafrika och köpt mig en vuvuzela. Jag fick ett mail med noterna till en vuvuzela-konsert i B-dur. Vet ej vem som är kompositören, men verket bestod av en enda långdragen ton, takt efter takt, notsystem efter notsystem så långt papperet räckte. Det är humor. Jag nålade genast upp verket på väggen bredvid instrumentet.
30 mars 2011
28 mars 2011
Hälsans gåva
Så börjar jag äntligen komma upp till ytan igen. Och tankarna kan börja kretsa kring annat än den egna krassliga kroppen. Nu behövs förhoppningsvis bara en dag till hemma så ska jag kunna återgå till jobbet.
Jag känner verkligen att ordspråket från häromdagen stämmer, att den friske har många önskningar, men den sjuke bara en. Under min treveckors influensa har jag inte orkat tänka ett dugg på arbetet eller på hemmets behov eller på Libyen eller på vår lyckade sydafrikaresa. Har haft fullt schå med mig själv, med att hosta, kraxa och svälja och däremellan att försöka få sova. Men hela tiden har jag haft en tanke i minnet: Hälsans gåva, dyra gåva. Hälsan är ingen självklarhet utan helt och hållet nåd och gåva som vi bör värna och vara rädd om. Det är kanske det som ordspråket vill få oss att besinna.
Jag känner verkligen att ordspråket från häromdagen stämmer, att den friske har många önskningar, men den sjuke bara en. Under min treveckors influensa har jag inte orkat tänka ett dugg på arbetet eller på hemmets behov eller på Libyen eller på vår lyckade sydafrikaresa. Har haft fullt schå med mig själv, med att hosta, kraxa och svälja och däremellan att försöka få sova. Men hela tiden har jag haft en tanke i minnet: Hälsans gåva, dyra gåva. Hälsan är ingen självklarhet utan helt och hållet nåd och gåva som vi bör värna och vara rädd om. Det är kanske det som ordspråket vill få oss att besinna.
26 mars 2011
Earth hour och sommartid
Vårtecken.
Det handlar om vårtecken: Earth hour och att vi nu ställer fram klockorna till sommartid. Därmed är vi faktiskt redan framme vid sista söndagen i mars.
Är nu så pass återhämtad att vi kunde fara ut till stugan en stund idag. Där såg jag ytterligare vårtecken. Det metertjocka snötäcket hade sjunkit ihop till hälften och gruset började titta fram efter vägen. Ofattbart och välkommet. Liksom svanparet som kajkade runt i ett liten vak i tjärnen nedanför Kragom.
Ganska spännande ikväll att gå ut med hunden. Gatlysena var släckta runt stan. Domkyrkan och Vårdkasbacken likaså. Troligen biskopsgården också. Där skulle dom fira Earth hour med 95 middagsgäster ikväll. Undrar hur det gick. Kanske Lenas sida ger en rapport så småningom.
Stan såg i alla fall mörk och häftig ut här uppifrån. Sen var det kanske inte lika kul med allt framtinat och även nyproducerat hundbajs i mörkret. Men man får ta det ena med det andra, det är bara så.
Det handlar om vårtecken: Earth hour och att vi nu ställer fram klockorna till sommartid. Därmed är vi faktiskt redan framme vid sista söndagen i mars.
Är nu så pass återhämtad att vi kunde fara ut till stugan en stund idag. Där såg jag ytterligare vårtecken. Det metertjocka snötäcket hade sjunkit ihop till hälften och gruset började titta fram efter vägen. Ofattbart och välkommet. Liksom svanparet som kajkade runt i ett liten vak i tjärnen nedanför Kragom.
Ganska spännande ikväll att gå ut med hunden. Gatlysena var släckta runt stan. Domkyrkan och Vårdkasbacken likaså. Troligen biskopsgården också. Där skulle dom fira Earth hour med 95 middagsgäster ikväll. Undrar hur det gick. Kanske Lenas sida ger en rapport så småningom.
Stan såg i alla fall mörk och häftig ut här uppifrån. Sen var det kanske inte lika kul med allt framtinat och även nyproducerat hundbajs i mörkret. Men man får ta det ena med det andra, det är bara så.
24 mars 2011
Rapport från ett sjukläger
Den friske har tusen önskningar.
Den sjuke bara en.
Så sant, så sant. Och ändå gäller det i mitt fall bara en segdragen förkylning.
Sover av och till så fort jag lägger mig, drömmer både tydligt och osammanhängande, fast i drömmen finns en glasklar logik i det osammanhängande. Men logiken spricker och minnet försvinner så snart jag försöker minnas och förstå vad jag drömmer.
Det stormar och dånar i radhusets takplåtar. Hunden blir rädd för ljudet och vet inte hur nära han ska ligga mig. Dagen går sakta sakta, ingenting är roligt eller intressant. Vill inte göra någonting, bara vila och slippa hosta. Fast lösa korsord klarar jag under mina vakna stunder.
Har varit till doktorn och fått penicillin. Men varken sänka eller feber provades. Inga blodprover togs. Och ändå har jag varit i Afrika i två veckor och fått skiten. Lite konstigt egentligen.
Jaja, huvudsaken det går över.
Av en Facebook-vän har jag fått rådet att ta följande kur: Honung, TV-ishockey och sömn. Låter bra. En hockeymatch och två Alvedon till natten alltså. Ja lite motion behöver jag utan tvekan, efter allt detta deppiga degande. Det blir en spännande match mellan Luleå och Skellefteå ikväll. Fast det är inte den som sänds live. Men AIK mot Färjestad får väl duga det med.
Det får bli min kvällsmotion.
Och mitt avstamp uppåt igen.
Den sjuke bara en.
Så sant, så sant. Och ändå gäller det i mitt fall bara en segdragen förkylning.
Sover av och till så fort jag lägger mig, drömmer både tydligt och osammanhängande, fast i drömmen finns en glasklar logik i det osammanhängande. Men logiken spricker och minnet försvinner så snart jag försöker minnas och förstå vad jag drömmer.
Det stormar och dånar i radhusets takplåtar. Hunden blir rädd för ljudet och vet inte hur nära han ska ligga mig. Dagen går sakta sakta, ingenting är roligt eller intressant. Vill inte göra någonting, bara vila och slippa hosta. Fast lösa korsord klarar jag under mina vakna stunder.
Har varit till doktorn och fått penicillin. Men varken sänka eller feber provades. Inga blodprover togs. Och ändå har jag varit i Afrika i två veckor och fått skiten. Lite konstigt egentligen.
Jaja, huvudsaken det går över.
Av en Facebook-vän har jag fått rådet att ta följande kur: Honung, TV-ishockey och sömn. Låter bra. En hockeymatch och två Alvedon till natten alltså. Ja lite motion behöver jag utan tvekan, efter allt detta deppiga degande. Det blir en spännande match mellan Luleå och Skellefteå ikväll. Fast det är inte den som sänds live. Men AIK mot Färjestad får väl duga det med.
Det får bli min kvällsmotion.
Och mitt avstamp uppåt igen.
22 mars 2011
Sjuk
En märklig dag.
Sov oroligt inatt medan febern steg och hostan hackade.
Ringde vårdcentralen i morse och fick tid i eftermiddag.
Sen slocknade jag och var bara tillfälligtvis uppe vid ytan under dagen.
Fullständigt likgiltig för alla krav och måsten.
Och nu hemma med kassen full av medikamenter.
Nu rackarn ska det väl vända.
Sånt här är jag helt ovan vid, har ju inte varit förkyld på ett år innan afrikaresan.
Och nu har jag varit så här i snart tre veckor.
Skulle ha suttit i telefonjouren igår.
Och skulle ha lett morgonmässan i morgon.
Nu får andra vänliga människor rycka in för mig.
En nyttig läxa det med.
Jag tror jag ska satsa på att bli frisk.
Det räcker för mig just nu.
Sov oroligt inatt medan febern steg och hostan hackade.
Ringde vårdcentralen i morse och fick tid i eftermiddag.
Sen slocknade jag och var bara tillfälligtvis uppe vid ytan under dagen.
Fullständigt likgiltig för alla krav och måsten.
Och nu hemma med kassen full av medikamenter.
Nu rackarn ska det väl vända.
Sånt här är jag helt ovan vid, har ju inte varit förkyld på ett år innan afrikaresan.
Och nu har jag varit så här i snart tre veckor.
Skulle ha suttit i telefonjouren igår.
Och skulle ha lett morgonmässan i morgon.
Nu får andra vänliga människor rycka in för mig.
En nyttig läxa det med.
Jag tror jag ska satsa på att bli frisk.
Det räcker för mig just nu.
20 mars 2011
Födelsedag
Att fylla år är numera alltid lika tremendum et fascinosum.
- Neej, hjälp, inte ett år till..!
Och samtidigt: Tänk att folk är glada åt att jag finns!
Jag är helt bedövad över alla nittio som grattat via Facebook,
men än gladare över samtal från barnen och barnbarnen och systrar och vänner.
Och att jag fick fika på säng i morse och en spännande bok om Afrika.
Det är fånigt, jag vet, men jag behöver såna här klappar på axeln,
när jag ska ta ett kliv över livets trösklar.
Det går liksom lättare att åldras då.
Tack!
- Neej, hjälp, inte ett år till..!
Och samtidigt: Tänk att folk är glada åt att jag finns!
Jag är helt bedövad över alla nittio som grattat via Facebook,
men än gladare över samtal från barnen och barnbarnen och systrar och vänner.
Och att jag fick fika på säng i morse och en spännande bok om Afrika.
Det är fånigt, jag vet, men jag behöver såna här klappar på axeln,
när jag ska ta ett kliv över livets trösklar.
Det går liksom lättare att åldras då.
Tack!
19 mars 2011
Luna maxima
Det var väl en fin rubrik?
Jag kom på den själv. Äntligen fick jag lite användning av mina fyra år på latinlinjen. Det här är en sån där kväll som känns lite märkvärdig, som en månförmörkelse eller t.o.m. en solförmörkelse. Det händer tydligen så sällan som vart 19:de år att månen ligger så nära jorden som den gör denna vecka. Och så visar den hela fullmånen till på köpet. En skaplig gatlykta kunde jag konstatera under kvällspromenaden. Det är inte konstigt att våra förfäder lade in mystiska betydelser i sånt här. Varsel och järtecken och nu är änden nära osv. Det ligger ju ett pirr i en sån här kväll.
Tro om man alls kommer att kunna sova..?
En Facebook-kamrat föreslog att vi skulle gå upp i skogen och yla.
Mm, varför inte?
Jag kom på den själv. Äntligen fick jag lite användning av mina fyra år på latinlinjen. Det här är en sån där kväll som känns lite märkvärdig, som en månförmörkelse eller t.o.m. en solförmörkelse. Det händer tydligen så sällan som vart 19:de år att månen ligger så nära jorden som den gör denna vecka. Och så visar den hela fullmånen till på köpet. En skaplig gatlykta kunde jag konstatera under kvällspromenaden. Det är inte konstigt att våra förfäder lade in mystiska betydelser i sånt här. Varsel och järtecken och nu är änden nära osv. Det ligger ju ett pirr i en sån här kväll.
Tro om man alls kommer att kunna sova..?
En Facebook-kamrat föreslog att vi skulle gå upp i skogen och yla.
Mm, varför inte?
18 mars 2011
Out of Africa
Det är svårt att komma hem.
Hela veckan har gått åt till det.
Känslan sitter där, dofterna sitter där,
minnesbilderna, skratten, lugnet, tiden,
allt som är Afrika.
Människor som öppnade sina liv för oss, sina hjärtan, sina hem.
Kära präster som jag haft förmånen lära känna under de senaste åtta åren,
så glada över återseendet.
Skämten, tryggheten i härvaron,
alla sånger och spontana böner.
Ett folk som lever så nära,
nära varandra, nära livet och döden, nära Gud.
Värmen.
Välgörande efter denna kalla vinter.
Solen.
Så kär efter vinterns mörker och kyla.
En grupp resenärer som är hundra procent närvarande i allt,
som tar för sig, som pratar med folk,
tar hundratals kort och ställer lika många frågor.
Som passar på att ta in landet, värmen, folket, scenerierna.
Som spelar in sångerna och sjunger med, dansar och gungar med,
glömska av sin nordiska blyghet.
Hur ska jag kunna komma hem?
Afrika följer ju med och kräver plats,
även här, i mitt liv, i mitt minne, i mitt hjärta.
Kan inte bara bero på att jag är född där och har arbetat där.
Visst spelar det in.
Men alla ögon!
Glädjen!
Skratten!
Hela veckan har gått åt till det.
Känslan sitter där, dofterna sitter där,
minnesbilderna, skratten, lugnet, tiden,
allt som är Afrika.
Människor som öppnade sina liv för oss, sina hjärtan, sina hem.
Kära präster som jag haft förmånen lära känna under de senaste åtta åren,
så glada över återseendet.
Skämten, tryggheten i härvaron,
alla sånger och spontana böner.
Ett folk som lever så nära,
nära varandra, nära livet och döden, nära Gud.
Värmen.
Välgörande efter denna kalla vinter.
Solen.
Så kär efter vinterns mörker och kyla.
En grupp resenärer som är hundra procent närvarande i allt,
som tar för sig, som pratar med folk,
tar hundratals kort och ställer lika många frågor.
Som passar på att ta in landet, värmen, folket, scenerierna.
Som spelar in sångerna och sjunger med, dansar och gungar med,
glömska av sin nordiska blyghet.
Hur ska jag kunna komma hem?
Afrika följer ju med och kräver plats,
även här, i mitt liv, i mitt minne, i mitt hjärta.
Kan inte bara bero på att jag är född där och har arbetat där.
Visst spelar det in.
Men alla ögon!
Glädjen!
Skratten!
17 mars 2011
Inferno
Det hade räckt med En katastrof.
Nu fick dom tre i följd
på en på en och samma gång.
En niograders jordbävning.
En förödande tsunami.
Och som följd därav ett kärnkrafthaveri.
Och som ett sista hån,
minusgrader och snöfall.
Som om det inte redan var nog.
Det här är bara för mycket..!
Nu fick dom tre i följd
på en på en och samma gång.
En niograders jordbävning.
En förödande tsunami.
Och som följd därav ett kärnkrafthaveri.
Och som ett sista hån,
minusgrader och snöfall.
Som om det inte redan var nog.
Det här är bara för mycket..!
15 mars 2011
Hej igen
Jag är hemma igen, helnöjd, bombad, förkyld, tacksam.
Resan till Kapstaden och upp till Steinkopf och tillbaka igen har varit lyckad. Jag har varit reseledare för en grupp på 24 personer från 16 församlingar i Härnösands stift som besökt vänstiftet Cape Orange Diocese inom ELCSA, vår lutherska systerkyrka i Sydafrika.
Vi har upplevt oerhört mycket och fått starka intryck, bl.a. av kyrkans arbete i kåkstäder, av den spontanitet och det engagemang som finns i församlingarna.Vi har provat att sova i enkla småhotell i 40 graders värme utan vare sig luftkonditionering eller fläktar. Vi har firat gudstjänst i tre timmar utan att tröttna och vi har besökt skolor. Och vi har diskuterat vänstiftsproblematik inom gruppen samt haft fina andakter kring Frälsarkransen.
Det har varit en fröjd att se hur de 24 deltagarna varit öppna och nyfikna på allt som vi mötte. Och nu har alltså gruppen kommit hem. All denna mångfasetterade erfarenhet kommer nu under våren att spridas ut över vårt stift som kodynga på en jätteåker. Spännande.
Resan till Kapstaden och upp till Steinkopf och tillbaka igen har varit lyckad. Jag har varit reseledare för en grupp på 24 personer från 16 församlingar i Härnösands stift som besökt vänstiftet Cape Orange Diocese inom ELCSA, vår lutherska systerkyrka i Sydafrika.
Vi har upplevt oerhört mycket och fått starka intryck, bl.a. av kyrkans arbete i kåkstäder, av den spontanitet och det engagemang som finns i församlingarna.Vi har provat att sova i enkla småhotell i 40 graders värme utan vare sig luftkonditionering eller fläktar. Vi har firat gudstjänst i tre timmar utan att tröttna och vi har besökt skolor. Och vi har diskuterat vänstiftsproblematik inom gruppen samt haft fina andakter kring Frälsarkransen.
Det har varit en fröjd att se hur de 24 deltagarna varit öppna och nyfikna på allt som vi mötte. Och nu har alltså gruppen kommit hem. All denna mångfasetterade erfarenhet kommer nu under våren att spridas ut över vårt stift som kodynga på en jätteåker. Spännande.
27 februari 2011
Bloggpaus
Nu åker jag på tjänsteresa till Sydafrika i två veckor.
Tar inte datorn med, så du får roa dig med andra bloggare så länge.
Vi hörs.
Tar inte datorn med, så du får roa dig med andra bloggare så länge.
Vi hörs.
26 februari 2011
Fest i församlingen
I eftermiddags inbjöd domkyrkoförsamlingen till medarbetarfest.
Marschaller lyste, borden var dukade och alla bjöds på cider och snittar i entrén. Det blev underhållning, god middag, underhållning igen, efterrätt och kaffe, och en tipstolva kring domkyrkoförsamlingens historia, liv och verksamhet. Före den avslutande andakten kom t.o.m. Arne Qvick och sjöng Rosen. Ja hörrje!
Vi var åttio pers där från sexton olika grupper i församlingen. Man tror inte att det är så många som är engagerade, men räknar man efter så drar det iväg: ideella, förtroendevalda och anställda. Men varför kom inte alla anställda, är inte dom medarbetare? I stället kom desto fler ideella medarbetare, medlemmar i t.ex. kyrkofullmäktige, kyrkorådet, domkyrkokören, våga sjunga-kören, förbönsgruppen, katedralens vänner, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, dophälsningsgruppen, EFS' missionsförening, teckenspråkiga, Café Trädgårns volontärer, internationella gruppen, SKUT-gruppen, besöksgruppen.
Ganska imponerande egentligen när man skannar av verksamheten. Vi är många fler än vad det känns till vardags, då man så lätt suckar över att ingenting händer och ingen bryr sig. Nu bjöd församlingen till festmiddag och visade på det sättet sin uppskattning av allt arbete som görs för Guds rike i Härnösand.
Tack för en trevlig och uppskattad feedback!
Marschaller lyste, borden var dukade och alla bjöds på cider och snittar i entrén. Det blev underhållning, god middag, underhållning igen, efterrätt och kaffe, och en tipstolva kring domkyrkoförsamlingens historia, liv och verksamhet. Före den avslutande andakten kom t.o.m. Arne Qvick och sjöng Rosen. Ja hörrje!
Vi var åttio pers där från sexton olika grupper i församlingen. Man tror inte att det är så många som är engagerade, men räknar man efter så drar det iväg: ideella, förtroendevalda och anställda. Men varför kom inte alla anställda, är inte dom medarbetare? I stället kom desto fler ideella medarbetare, medlemmar i t.ex. kyrkofullmäktige, kyrkorådet, domkyrkokören, våga sjunga-kören, förbönsgruppen, katedralens vänner, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, dophälsningsgruppen, EFS' missionsförening, teckenspråkiga, Café Trädgårns volontärer, internationella gruppen, SKUT-gruppen, besöksgruppen.
Ganska imponerande egentligen när man skannar av verksamheten. Vi är många fler än vad det känns till vardags, då man så lätt suckar över att ingenting händer och ingen bryr sig. Nu bjöd församlingen till festmiddag och visade på det sättet sin uppskattning av allt arbete som görs för Guds rike i Härnösand.
Tack för en trevlig och uppskattad feedback!
25 februari 2011
Det drar ihop sig
Dagens första tanke är där.
Känslan av ett projekt som kan bli hur bra som helst,
men också motsatsen.
De sista förberedelserna på jobbet.
Kolla om någon har nån fråga,
kolla om nån faktura kommit in.
Ta med pärmen.
Knappa in frånvaro i två veckor,
släcka och gå.
På måndag bär det iväg 15.05 får vi hoppas.
Rakt söderut via London.
Arrival Tuesday 11.40 local time.
Tjugofem personer under mitt ansvar.
En stiftsresa till våra vänner.
Hur viktig som helst.
Två veckor, hur ska det gå?
Måtte alla få vara friska.
Jag med.
Programmet är klart och dubbelkollat.
De sista mailen skickade.
Nu återstår bara nedräkningen.
Vi finns på vår reseblogg
Sydafrika med nya ögon
Välkommen med.
Känslan av ett projekt som kan bli hur bra som helst,
men också motsatsen.
De sista förberedelserna på jobbet.
Kolla om någon har nån fråga,
kolla om nån faktura kommit in.
Ta med pärmen.
Knappa in frånvaro i två veckor,
släcka och gå.
På måndag bär det iväg 15.05 får vi hoppas.
Rakt söderut via London.
Arrival Tuesday 11.40 local time.
Tjugofem personer under mitt ansvar.
En stiftsresa till våra vänner.
Hur viktig som helst.
Två veckor, hur ska det gå?
Måtte alla få vara friska.
Jag med.
Programmet är klart och dubbelkollat.
De sista mailen skickade.
Nu återstår bara nedräkningen.
Vi finns på vår reseblogg
Sydafrika med nya ögon
Välkommen med.
24 februari 2011
Chefen slutar
Min chef S-E gjorde igår sin sista arbetsdag på kansliet. Han har fått tjänst på kyrkokansliet i Uppsala och går alltså vidare till nya uppgifter. Han skickade några sista mail, packade ihop sina grejer, tog ett sista fika och bjöd på tårta. Och sen gick han.
Fast innan dess gick jag in på hans rum och sa tack för de här åren.
- Och särskilt roligt var arbetet med Världens fest i Åre 2007, sa jag.
- Ja, det var skoj, sa han med rörelse. Det var high five.
Och så gjorde vi high five åt Världens fest, kramade om varandra och välsignade varann.
Och idag var han inte där.
En konstig känsla.
Nästan sorg.
Han fattas mig liksom.
S-E har varit stiftets ideolog och en finurlig bibelpedagog. Han har betytt oerhört mycket för stiftets medarbetare och har varit mycket uppskattad ute i församlingarna.
Genuint engagerad i de globala frågorna dessutom. Många ville se honom som biskop efter Tony G, men han sa bara lugnt: Det är inte riktigt min grej. Och så var det med det.
Nu säljer dom huset och söker ny bostad. Jag unnar dem det här.
Var sak har sin tid. Inget är statiskt. Panta rei.
Men ett kapitel är slut i kansliets historia. Och nu undrar vi förstås hur allt ska bli.
Tur att vi har en väl inarbetad och mycket kompetent biträdande stiftsdirektor i E-M.
Henne uppskattar jag mycket.
"Vår tid är nu,
vårt liv är Gud,
vi lever mellan himmel och jord.
Vår värld är en,
Gud älskar allt
som lever mellan himmel och jord."
Text Jonas Jonson, musik Hans Nyberg, ur mässan Mellan himmel och jord, Åre 2007.
Fast innan dess gick jag in på hans rum och sa tack för de här åren.
- Och särskilt roligt var arbetet med Världens fest i Åre 2007, sa jag.
- Ja, det var skoj, sa han med rörelse. Det var high five.
Och så gjorde vi high five åt Världens fest, kramade om varandra och välsignade varann.
Och idag var han inte där.
En konstig känsla.
Nästan sorg.
Han fattas mig liksom.
S-E har varit stiftets ideolog och en finurlig bibelpedagog. Han har betytt oerhört mycket för stiftets medarbetare och har varit mycket uppskattad ute i församlingarna.
Genuint engagerad i de globala frågorna dessutom. Många ville se honom som biskop efter Tony G, men han sa bara lugnt: Det är inte riktigt min grej. Och så var det med det.
Nu säljer dom huset och söker ny bostad. Jag unnar dem det här.
Var sak har sin tid. Inget är statiskt. Panta rei.
Men ett kapitel är slut i kansliets historia. Och nu undrar vi förstås hur allt ska bli.
Tur att vi har en väl inarbetad och mycket kompetent biträdande stiftsdirektor i E-M.
Henne uppskattar jag mycket.
"Vår tid är nu,
vårt liv är Gud,
vi lever mellan himmel och jord.
Vår värld är en,
Gud älskar allt
som lever mellan himmel och jord."
Text Jonas Jonson, musik Hans Nyberg, ur mässan Mellan himmel och jord, Åre 2007.
22 februari 2011
Jakten på lyckan
Vaknar utvilad efter många goda drömmar.
Åker med hustrun till en heldag med en massa präster och diakoner som vår biskop kallat samman till konvent. Roligt träffa dem alla. Särskilt vissa, men så är det ju. Mina favoriter är de nyligen vigda, helt klart.
På hemvägen slinker vi in i Birsta och kommer därifrån med varsin ny mobil minsann, dessutom en ny rumsgardin och med ett gott fika i magen.
En stund tillsammans bara vi alltså. Toppen.
Därifrån kör vi direkt till Internationella gruppens möte i församlingsgården hemma i Härnösand. God soppa först, och planering av den stundande fastekampanjen sen, och prat om ett brev till ärkebiskopen sist. En riktigt energirik IG-kväll således.
Äntligen hemma igen efter tolv timmar umgås vi med P och hunden och skryter över våra nya mobiler. P tror inte sina öron, så mycket som vi har pratat om det i vinter utan att leverera. Men nu har vi slagit till.
TV-nyheter med fortsatt rapportering från arabvärlden. Den här veckan gäller det Libyen. Och så får vi höra om jordbävningen i Nya Zeeland. Dvs både hopp och förtvivlan. Vintervädret fortsätter stadigt i alla fall. Jag inser än en gång att jag lever i det tryggaste hörnet av världen. Så länge Golfströmmen strömmar.
Sist ikväll avnjuter jag mitt absoluta favoritprogram, Jakten på lyckan. Hon är ju bara såå läcker, Hanna H, skogsrået från Värmland. Hon är fullkomligt sig själv trots att hon är i teve. Det är inte många som har det modet.
Och efter hennes program inser jag att jag själv inte behöver jaga lyckan.
Bara idag har upplevt den flera flera gånger.
Tack!
Åker med hustrun till en heldag med en massa präster och diakoner som vår biskop kallat samman till konvent. Roligt träffa dem alla. Särskilt vissa, men så är det ju. Mina favoriter är de nyligen vigda, helt klart.
På hemvägen slinker vi in i Birsta och kommer därifrån med varsin ny mobil minsann, dessutom en ny rumsgardin och med ett gott fika i magen.
En stund tillsammans bara vi alltså. Toppen.
Därifrån kör vi direkt till Internationella gruppens möte i församlingsgården hemma i Härnösand. God soppa först, och planering av den stundande fastekampanjen sen, och prat om ett brev till ärkebiskopen sist. En riktigt energirik IG-kväll således.
Äntligen hemma igen efter tolv timmar umgås vi med P och hunden och skryter över våra nya mobiler. P tror inte sina öron, så mycket som vi har pratat om det i vinter utan att leverera. Men nu har vi slagit till.
TV-nyheter med fortsatt rapportering från arabvärlden. Den här veckan gäller det Libyen. Och så får vi höra om jordbävningen i Nya Zeeland. Dvs både hopp och förtvivlan. Vintervädret fortsätter stadigt i alla fall. Jag inser än en gång att jag lever i det tryggaste hörnet av världen. Så länge Golfströmmen strömmar.
Sist ikväll avnjuter jag mitt absoluta favoritprogram, Jakten på lyckan. Hon är ju bara såå läcker, Hanna H, skogsrået från Värmland. Hon är fullkomligt sig själv trots att hon är i teve. Det är inte många som har det modet.
Och efter hennes program inser jag att jag själv inte behöver jaga lyckan.
Bara idag har upplevt den flera flera gånger.
Tack!
20 februari 2011
The Fån House
Ännu ett TV-program om hur människor far illa. I kvällens program hamnar unga arbetssugna i klorna på ett girigt och sektigt företag med löften om snabba pengar men med en hänsynlöshet i botten som affärsidé. Det är alltså så här våra unga har det som kommer ut på arbetsmarknaden och gör vad som helst för ett jobb. Blir utyttjade och sen avpoletterade när dom klagar.
De unga är vårt nya proletariat.
Hur kan ett företag i vårt moderna medvetna och genomskinliga samhälle tillåtas driva sina anställda som slavar? Var finns arbetsrätten?
Och vi, som länge har haft rösträtten som vapen, till skillnad från ungdomarna, vilket ansvar har vi för detta system? Varför har vi valt det?
Vad göra?
De unga är vårt nya proletariat.
Hur kan ett företag i vårt moderna medvetna och genomskinliga samhälle tillåtas driva sina anställda som slavar? Var finns arbetsrätten?
Och vi, som länge har haft rösträtten som vapen, till skillnad från ungdomarna, vilket ansvar har vi för detta system? Varför har vi valt det?
Vad göra?
18 februari 2011
Kyla
Mycket snö och svinkallt.
Härnösandsborna har ett givet samtalsämne.
Vi smyger ut på morgnarna i hopp om fri sikt.
Men man vet aldrig.
Det kan ha kommit en halvmeter sedan igår.
Jag pälsar på mig till oigenkännlighet och lufsar iväg, helt obekymrad om mitt utseende.
Lätt framåtlutad ilar jag mellan dörrarnas värme i tjugo graders kyla.
Om jag alls får igång bilen på morgonen, så gäller det att smyga runt gathörnen,
för där tornar snön upp sig tvåmetershög minst. Sikten är noll.
Kallt så hemskt dessutom.
Men nu är det så ljust på morgnarna att jag trots allt böjar vakna vid sju. Och vid åtta är faktiskt solen uppe vilket inte var fallet för en månad sedan. Dvs det finns hopp för ljuset och därmed för värmen och våren.
Sträng kyla och mycket snö får mig att tänka på Peterson-Bergers kantat Norrbotten.
En klockren illustration av Ångermanland idag.
Jag sjöng norrbottenskantaten med Luleå kammarkör för femton år sedan. Synd bara att den inte gavs ut på skiva. Fast jag vet varför. Tenorsolisten sprack på den högsta tonen.
Inte konstigt alls när det handlar om en sån här kyla.
Härnösandsborna har ett givet samtalsämne.
Vi smyger ut på morgnarna i hopp om fri sikt.
Men man vet aldrig.
Det kan ha kommit en halvmeter sedan igår.
Jag pälsar på mig till oigenkännlighet och lufsar iväg, helt obekymrad om mitt utseende.
Lätt framåtlutad ilar jag mellan dörrarnas värme i tjugo graders kyla.
Om jag alls får igång bilen på morgonen, så gäller det att smyga runt gathörnen,
för där tornar snön upp sig tvåmetershög minst. Sikten är noll.
Kallt så hemskt dessutom.
Men nu är det så ljust på morgnarna att jag trots allt böjar vakna vid sju. Och vid åtta är faktiskt solen uppe vilket inte var fallet för en månad sedan. Dvs det finns hopp för ljuset och därmed för värmen och våren.
Sträng kyla och mycket snö får mig att tänka på Peterson-Bergers kantat Norrbotten.
En klockren illustration av Ångermanland idag.
Jag sjöng norrbottenskantaten med Luleå kammarkör för femton år sedan. Synd bara att den inte gavs ut på skiva. Fast jag vet varför. Tenorsolisten sprack på den högsta tonen.
Inte konstigt alls när det handlar om en sån här kyla.
17 februari 2011
God natt
Nej jag hittar inget att säga mänskligheten ikväll,
och nu är det redan midnatt,
så - sorry.
Flingor faller,
Diktaturer faller,
I morgon ljusnar det igen.
Det är typ allt ikväll.
God natt.
och nu är det redan midnatt,
så - sorry.
Flingor faller,
Diktaturer faller,
I morgon ljusnar det igen.
Det är typ allt ikväll.
God natt.
16 februari 2011
En februaridag
Egentligen en rätt härlig februaridag.
Fick under dagens lopp iväg tjugofem mail med flygbiljetter till gruppen som ska till Sydafrika om tio dagar. Och gjorde klar beredskapsplanen med anhöriglistor och passkopior på alla tjugofem och skickade en lunta hit och en annan dit. Vilken känsla det är när alla papper hamnar där dom ska, i rätt ordning och med hålen åt vänster, och när häftapparaten bekräftar ordningen och dagsverket med ett stadigt kaploff!
Ikväll har vi haft studentmiddag. Ja, inte en sån, men en middag tillsammans med några studenter i stan. Jag lagade pepparsås och dom lät sig väl smaka fast den blev lite blaskig. Men det må väl vara, det roliga var samtalen. Det blir alltid härliga, öppna, angelägna samtal med folk som är i ett utbildningssammanhang. Mer av den varan! Och gärna med lite mustigare pepparsås.
Och ute snöar det.
Sakta men envetet.
Stora lätta lapphandskar.
Det blir en decimeter i timmen typ.
Undrar var ska jag ska lägga den.
Men det tar vi i morgon.
Fick under dagens lopp iväg tjugofem mail med flygbiljetter till gruppen som ska till Sydafrika om tio dagar. Och gjorde klar beredskapsplanen med anhöriglistor och passkopior på alla tjugofem och skickade en lunta hit och en annan dit. Vilken känsla det är när alla papper hamnar där dom ska, i rätt ordning och med hålen åt vänster, och när häftapparaten bekräftar ordningen och dagsverket med ett stadigt kaploff!
Ikväll har vi haft studentmiddag. Ja, inte en sån, men en middag tillsammans med några studenter i stan. Jag lagade pepparsås och dom lät sig väl smaka fast den blev lite blaskig. Men det må väl vara, det roliga var samtalen. Det blir alltid härliga, öppna, angelägna samtal med folk som är i ett utbildningssammanhang. Mer av den varan! Och gärna med lite mustigare pepparsås.
Och ute snöar det.
Sakta men envetet.
Stora lätta lapphandskar.
Det blir en decimeter i timmen typ.
Undrar var ska jag ska lägga den.
Men det tar vi i morgon.
15 februari 2011
Pälsmössan
Nu har det kommit ut en ny grej på marknaden som vi ska vara emot. Stickemössan med en pälstofs längst upp har blivit vinterns modegrej i Stockholm enligt medierna. Ser ganska trevlig ut, så jag kan väl förstå att den lockar fler än kronprinsessan. Men eftersom tofsen görs av blåräv, så har en het debatt flammat upp. "Osmakligt bära likdelar på huvudet," säger en tyckare i Aftonbladet. Så nu ska vi vara emot mössan, av tofsskäl.
Debatten handlar om de finska blårävarnas plågsamma liv och plågsamma död. Okey, jag kan köpa argumentet att djurhållning i bur oftast innebär risker för skador och ett ångestfyllt liv. Och i en djurindustri blir djurskyddet ofta minimalt. Däremot förstår jag inte hur man kan påstå att avlivningen av rävarna skulle vara plågsam. Stötande kanske, men om den är snabb så fungerar den lika bra som en slaktmask, kan jag tro. Blårävarna avlivas tydligen med en elstöt från munnen till ändtarmen, alltså rakt genom kroppen. Inför en sån metod känner jag spontant avsmak, men inte för att den skulle vara plågsam. Den är nog mer human än andra långsammare avlivningssätt. Det obehag jag känner har nog att göra med att den påminner om tortyrmetoder på människor.
Men om mössan innebär att man bär likdelar på huvudet, vad ska man då säga om allt läder som vi bär som skor, remmar, bälten, väskor, jackor m.m.? Jag är uppvuxen på landsbygden och ibland undrar jag hur mycket av den här typen av debatt som egentligen handlar om att den urbana människan har tappat det naturliga samlivet med djuren och sitt ekonomiska beroende av dem. I stället för att ha varit nyttodjur har nu alla möjliga sorters djur upphöjts till husdjur och fått människonamn och därmed nästan människovärde. Hundar och minigrisar är familjemedlemmar, ormen i terrariet heter Olsson och den vandrande pinnen Artur.
Hur förändrar det oss och vårt förhållande till "den riktiga" naturen?
Debatten handlar om de finska blårävarnas plågsamma liv och plågsamma död. Okey, jag kan köpa argumentet att djurhållning i bur oftast innebär risker för skador och ett ångestfyllt liv. Och i en djurindustri blir djurskyddet ofta minimalt. Däremot förstår jag inte hur man kan påstå att avlivningen av rävarna skulle vara plågsam. Stötande kanske, men om den är snabb så fungerar den lika bra som en slaktmask, kan jag tro. Blårävarna avlivas tydligen med en elstöt från munnen till ändtarmen, alltså rakt genom kroppen. Inför en sån metod känner jag spontant avsmak, men inte för att den skulle vara plågsam. Den är nog mer human än andra långsammare avlivningssätt. Det obehag jag känner har nog att göra med att den påminner om tortyrmetoder på människor.
Men om mössan innebär att man bär likdelar på huvudet, vad ska man då säga om allt läder som vi bär som skor, remmar, bälten, väskor, jackor m.m.? Jag är uppvuxen på landsbygden och ibland undrar jag hur mycket av den här typen av debatt som egentligen handlar om att den urbana människan har tappat det naturliga samlivet med djuren och sitt ekonomiska beroende av dem. I stället för att ha varit nyttodjur har nu alla möjliga sorters djur upphöjts till husdjur och fått människonamn och därmed nästan människovärde. Hundar och minigrisar är familjemedlemmar, ormen i terrariet heter Olsson och den vandrande pinnen Artur.
Hur förändrar det oss och vårt förhållande till "den riktiga" naturen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)