Våraning

Jag måste erkänna att jag har jättemycket vårkänslor just nu:
Våren rinner längs gator och diken.
Plusgrader dygnet runt redan innan april.

Stubbar och hundbajs tinar fram.
En stor vattenpuss stoppar oss vid morgonpromenaden.
som numera företages i solljus!

Stora fåglar stävar norrut under eftermiddagen,
sångsvanar och kanadagäss går ned för mellanlandning.
Gott bete finns på Kragoms ängar.

Ett mäktigt brus möter i bäcken vid stugan.
Isskulpturerna gröps ur mer och mer.
Det forsar under bron.

Våren tycks ha bestämt sig.

Än ligger ett bistert snötäcke kvar på gräsmattan,
men takdroppet talar sitt språk
liksom solljuset över sjön.

Fastekampanjen - också den ett vårtecken.
Loppmarknad i församlingsgården,
femtontusen kronor mer till att utrota hungern i världen.

Hemma efter lång härlig dag.
Sätter mig vid pianot,
bläddrar i gamla noter.

Hittar bland Pappas noter Våren av Edvard Grieg.
Trevar lite tveksamt, liksom våren ute,
bland de alltför många korsförtecknen.

Byter till en enklare b-tonart
och stavar mig igenom sången
med egen förvårs-tvivlande sång.

Stämningar från långt tillbaka,
Tärnaby och Ramvik
och Pappa vid pianot.

Borde också spela Frühlingsrauschen,
men den är blott en dröm.
Våren förstår mig ändå.

Våren i slutspelet

Våren vinner slutspelet!
Match efter match.
Värmen, luften, ljuset!

Ljumma vindar böjer träden.
Vinterns drivor kapitulerar.
Mars marscherar iväg fast besluten.

Natten besegrad.
Dagen längre nu.
Segervisshet.

Nu väntar jag på fåglarna, hejarklackarna.
Svanor styrde norrut igår.
Ännu ingen invasion.

Men snart fylls arenan.

En tresekunders kullerbytta

Är vi en del av något större?
Frågan bara finns där när jag sitter stilla på sängkanten en minut ikväll.
Kanske vi här på jorden lever våra korta år omedvetna om
att vi ingår i ett jättestort sammanhang.

Ta t.ex. kvalstret i mitt sänglakan.
Det kryper omkring i bomullens mörker och ljus och tror att det är allt.
Eller myran längs sommarens stig. Hon går där och undrar: Kan det finnas människor?
Jag ser bara skor. Och om det finns människor, hur är dom, och varför trampar dom på mig?

Och människan Jan, vem är han? Vem är han i det som är större?
Vad är min plats i det stora?
Medan jag sitter och funderar, ser jag på min hand.
Och med ens
krymper hela universum ihop och försvinner in i pricken på min hand.

Alla atomer, celler och molekyler och strukturer i handens fysiologi är små universum med oändliga hemligheter och mysterier som vi, skapelsens krona bara har en ytlig kunskap om.
Och alla prickar på min hand blir galaxer och fjärran stjärnor bakom vilka livets uppkomst döljer sig.
Tänk om hela vårt kända universum ryms i en enda av min kropps celler?
Tänk om allt som finns hör ihop och beror av vartannat,
och pulserar av hjärtslag också långt långt därute i rymden?

Hela denna upplevelse tar bara ett par sekunder.
Känslan av pirrigt mysterium, makrokosmos i mikrokosmos.
Och vice versa, det lilla som i sig rymmer allt.

Min egen tillvaro, mitt liv och min död,
endast en bekräftelse av detta underbart och skrämmande
ofattbara.

When I'm 64...

Så är man då där, vid sixtyfour.
När The Beatles släppte sitt St Peppers-album 1967 var jag nitton och tog studenten.
Då var det långt till sextiofyra. Nu handlar det om timmar.

Mycket har hänt, en stor del av livet har passerat.
Jag har fått vara frisk hela livet och inte saknat arbete en enda dag.
Enda krämpan hittills: en ilsken tinnitus.

Har tjänat kyrkan på sju tjänster.
Predikat Guds ord och jagat älg,
sjungit och spelat och lett körer.

Fått tre barn och fem barnbarn.
Och genomgått två krascher,
ett flygplan och ett äktenskap.

Ännu är jag igång
men funderar mycket.
Och ställer mig många frågor.

Arbetet ger många fina möten med människor
känns meningsfullt och ibland riktigt roligt
men är inte längre prio ett.

Högre och högre prio har hemmet,
laga mat och hålla snyggt och föra släktregistret.
Och se hustrun i ögonen.

Bara ett år till folkpensionen nu.
Eller är dags för en utmaning?
Säger som Ronnie Eriksson: densomleverfar.se

Jag vill i alla fall tacka livet
som gett mig så mycket,
och som ännu här och nu ger mig Livet.

Entusiaster

Kommer just från en inspirerande kväll på Vårsta diakonigård.
Har träffat ett gäng entusiaster, frivilligmedarbetare i vår kyrka.
Med hög medelålder men med unga hjärtan och glimt i ögonen.
Jag talar om en av de äldsta organisationerna i vår kyrka, Svenska kyrkans lekmannaförbund.
De har en regional samling i helgen och har förlagt den till Härnösand.  De var ca 25 ikväll, och i morgon kommer de att vara närmare 70 under sin studie- och inspirationsdag. Fantastiskt.

Under större delen av mitt liv har denna skara hetat Kyrkobröderna. Morfar var med i kyrkobröderna. Förbundet grundades 1918 för att verka för männens engagemang i kyrkan. Under resans gång har förbundet öppnats för kvinnor och har därför bytt namn till Lekmannaförbundet.

Jag var ombedd att medverka med ett kvällsprogram ikväll och mingla och prata.
Vi samlades i Vårstas underbara bönsal och fick först höra om Vårstas historia av Karin, en gammal diakon som verkligen är ett med gården. Och sen sjöng vi önskepsalmer på temat sändning, uppdrag, och mellan psalmerna talade jag om hur förutsättningar och praxis har ändrats när det gäller ideellt arbete för missionen, kyrkans internationella arbete.

Och jag talade om hur vi numera ser på kallelse och sändning. Att det inte handlar om huruvida jag känner mig kallad till det eller det uppdraget utan om jag vill se min del i kyrkans gemensamma kallelse att vara med i Guds mission till världen.

Det här är mitt älsklingsämne, och när jag har så intresserade åhörare så går jag ju igång.
Och dom tände tydligen på ämnet, för responsen gick inte att ta miste på.
Och oj vad dom sjöng.

Jag blir så glad över människor som fortfarande vill sin kyrkas väl och satsar tid, pengar och engagemang på det. Som jag var inne på så har människors engagemang tagit nya former. Förbund med stadgar och standar är kanske inte så poppis idag. Det är inte så många som idag vill gå med i en förening eller lova bort sig för fyra år till ett politiskt uppdrag.

Måhända har den föreningsburna engagemangsformen passerat bäst-före-datum?
Men fortfarande vill människor behövas och få betyda något för andra.
Idealiteten är inte död.
Länge leve de sista entusiasterna!

Lita - inte deleta

Det är nästan så att jag vill utropa ett Jippie! Jag ska nämligen få vara präst i påsk.
Har städslats för fyra gudstjänster under Skärtorsdag och Långfredag i Storsjö kyrka och Ljungdalens kapell i Hedebygdens församling högst uppe i Härjedalen.
Och det gör mig så glad. Suget finns där nånstans tydligen.

Ikväll har jag bevistat en intressant volontärträff på Café Trädgårn. Vi hade besök av sex medarbetare från Stjördals församling i Norge på andra sidan kölen. De håller på att bygga upp ett liknande projekt tillsammans med sin kommun och har via sin prost hört så mycket gott om domkyrkoförsamlingens och Härnösands kommuns samarbete på Café Trädgårn.
Samverkan i förtroende är kanske modellen för framtiden både här och där, även om röster höjs i vår tid för att deleta trossamfundens delaktighet i det offentliga samhällslivet.

Gudstjänst i Stigsjö

Idag höll jag årets första predikan. Trots att jag är präst blir det inte så ofta numera, beroende på att jag inte har församlings- utan stiftstjänst. Egentligen borde varje stiftspräst och -diakon ha en församlingsanknytning i sin arbetsinstruktion. Men det är en annan sak.
Jag blev för någon månad sedan tillfrågad om att predika i Stigsjö församling utanför Härnösand den 11:e mars. Glad över erbjudandet tackade jag ja utan att inse att det skulle bli på en av kyrkoårets "svårare" söndagar, den tredje söndagen i fastan som handlar om kampen mot ondskan.
Jag menar, vad ska jag säga om ondskan? Vad vet jag, skonade människa, om ondska?
Det blir nästan som konfirmanden som kom hem från kyrkan och fick frågan av sin pappa vad prästen hade predikat om. Han pratade om synden, svarade pojken. Vad sa han om den då, frågade pappan. Och pojken svarade: Han var emot den.
Ibland står vi predikanter inför helt omöjliga predikouppgifter. Idag var en sådan dag.
Så, vad gjorde jag av det då, förutom att vara emot ondskan? Jag inledde med att ondskan ibland verkar vara en ond makt, ibland ser den ut mer som ett mörker, som frånvaron av ljus. Och därmed kom hela predikan att handla om ljus, hur vi kan leva i Ljuset, leva nära ljuset Jesus Kristus som säger sig vara världens ljus. Formas av honom, ha honom som förebild i fråga om godhet, rättfärdighet och sanning (enligt dagens episteltext från Efesierbrevet). Men också leva av ljuset, böja oss och låta oss tändas av hans liv, hans ljus. Låta honom tränga bort mörkret ur våra hjärteskrymslen.
Det här låter troligen väldigt abstrakt men känns väldigt viktigt för mig. Det är tur att jag som predikant får räkna med den heliga Anden som kan göra stenar till bröd, och fattiga tankar till levande Gudsord för åhörarna. Det var i alla fall roligt att vara "riktig präst" en söndag och få utmaningen att brottas med Bibelns texter.
Dessutom var inramningen så härlig. Gudstjänsten hölls i församlingshemmet vilket gav närhet och avspändhet. En afrikansk kvinna sjöng sånger från Ghana. Olika församlingsbor deltog med läsningar och böner. Och trots den bönhusliga inramningen så firades mässa, alltså nattvard i gudstjänsten. Gudstjänstordningen var enligt en fin lokal temamässa som en av församlingsborna, Steina Qvickroot hade skrivit både text och musik till. Vid kyrkkaffet informerade jag om vart våra kollekter till det internationella arbetet tar vägen, hur de kanaliseras genom våra ekumeniska organ med säte i Genève till behövande runt vår jord. Och jag drog huvuddragen i Svenska kyrkans insamlingspolicy, något som alltid tycks ge folk aha-upplevelser.  Sen visade kvinnan från Ghana och hennes man afrikanska kläder, tyger och trummor och berättade om dem. Det slutade med att hela församlingen satt där och trummade.
En inspirerande söndag för predikanten således. Tack Stigsjö!

Fem år sedan Åre

Holiday Club i Åre är för evigt höljt i ett skimmer.
Här hölls Världens fest 2007, Svenska kyrkans internationella riksmöte.

Jag ser VR-ballongen ovan taket och minns att den steg till väders efter första kvällen redan.
Jag ser och hör samejojken ute vid Åresjöns strand efter inledningsgudstjänsten.

Utställningarna ovanför trappan.
Människomyllret där nedanför i entrén.

Nerven, känslan av närvaro, det är här det händer.
Och biskop Jonas kommentar efteråt: Ni verkar kunna det här. Vi kommer tillbaka.

Jo, där fanns också sorger.
Särskilt över en medarbetare som blev snuvad på hela grejen.

Men ändå, tiden går och vi med den.
Minnet är trots allt väldigt ljust.

Mässan Mellan himmel och jord, denna Guds gåva till Härnösands stift och Svenska kyrkan,
specialskriven av Jonas Jonson och Hans Nyberg.

Kommer alltid att klinga i mig:
Vår tid är nu, vårt liv är Gud. Vi lever mellan himmel och jord...

De många pistvakterna, frivilliga entusiaster som gjorde mötet så varmt och levande.
Hälsade välkommen, visade väg, bad i kyrkan.

Konceptet med seminarier i form av vandringar i omgivningarna.
Sven-Erik som kläckte så många fantastiska idéer.

Karin L, min parhäst i projektet, jag saknar dig här.
Och alla i projektgruppen, styrgruppen och pistvakterna.

Och i och över och bakom alltihop
fanns biskop Tony.

Det här är nu fem år tillbaka i tiden.
Och nu ska jag börja titta framåt igen.

Men roooligt var det!

Café Trädgårn i Härnösand

I dagens Tidningen Ångermanland utgjuter sig en kristdemokrat i Härnösands kommuns socialnämnd i en debattartikel över kommunens engagemang i Café Trädgårn.
Han tycker det är fel att kommunen ger bidrag till en kyrklig verksamhet.
Om skribenten hade tagit reda på fakta i ärendet innan han hade skrivit sin artikel, så hade han förstått att caféet inte är domkyrkoförsamlingens utan både kommunens och församlingens gemensamma projekt .Och att vi är väldigt många som är väldigt stolta över detta ovanliga samarbete mellan kommunen och kyrkan.

Bäste debattör,
Det finns dom i Härnösand som inte har råd med en kopp kaffe ens.
De kommer till Café Trädgårn och betalar 5 kr för sin kaffekopp.
En del har inte ens råd med det.
Jovisst, de har själva ansvar för sina liv, men vilka är vi att döma över hur dom har lyckats?
Vilken chans hade dom?
Och vilket ansvar har kommunen som du företräder och alla kristna för deras framtida öde?

Jag är besviken, jag trodde kristdemokraterna stod för omsorg om de svaga grupperna i vårt samhälle. Du borde vara stolt över att det finns en väl fungerande samverkan mellan kommunen och kyrkan kring de utsatta grupperna i vårt samhälle som i  fallet Café Trädgårn. Jag är en av de trettio volontärerna som ser till att hålla caféet öppet på lördagarna. Välkommen in, bäste skribent,  för att bilda dig en verklig bild av kommmunens och kyrkans satsning på dem som inte lyckats så bra som du.

Ajfån-maffian igen

Måste få utgjuta mig igen.
På jobbet är fikastunderna dagens höjdpunkt. Man samlas från de olika rummen, fikar och äter en macka och surrar. Hur trevligt som helst.
Men där finns ett mörkt stråk, en maffia på frammarsch!
Schh... Låt mig berätta om idag. Men säg inget.

Jag brygger mig en kopp kaffe och smörar mig dagens smörgås och slår mig ner vid ett bord. Snart är vi fem-sex runt bordet, och alla sitter där med sina mackor... eller inte.
För det finns sådana på mitt jobb som hellre lägger upp sin telefon på bordet i stället för sin macka. Mackan stoppar dom väl i fickan kantänka.

Idag kommer en ung och oförstörd man med vackra blågröna ögon och gör sin allra första arbetsdag hos oss. Han slår sig ned vid vårt bort. Och som den luttrade man jag är vill jag varna honom för Ajfånmaffian. Jag säger nåt i stil med att passa dig, för här i fikarummet finns det såna som verkar käka telefoner i stället för mackor. Akta dig för dom.

Och vet ni vad den unge oförstörde mannen gör då..?
Vet ni vad han gör!
Han börjar genast tilltala maffiabossen på maffiaspråket! Om kompatiblitet och flash och Mac air och appar och...
Jag visste inte att han också...! Tänka sig.
Vips lustigt så är dom inte bara två utan tre vid bordet som sitter och käkar telefoner under fikapausen.
Det är upprörande. Det är djupt tragiskt eller hur?
Jag måste byta bord.

Komplicerat

"Hä ha vorte sä komplicert å leva, så han sku bort ha hadd studenten då han föds för å klara sej rent nu." Ungefär de orden är Sara Lidmans och fälldes av en västerbottnisk fattigstackare för över hundra år sedan.

Jag känner likadant nu hundra år senare. Vi förväntas kunna ta ställning till allt från politik till badrumsrenovering. Vi ska kunna uttala oss om samlevnad och Björn Ranelid. Om monarkin är bra eller inte efter prinsessfödseln. Om vi ska skippa hon och han och kalla våra barn för hen som i Finland. Om vi ska skippa faderskap överhuvudtaget och bara prata provrör i framtiden. Osv. Det är inte precis så att jag känner att den ljusnande framtid är vår. Det är svårt att vara uppdaterad, inläst, trovärdig på livets alla områden.
 Nej, naturligtvis måste vi inte det, kunna allt alltså. Men som en tänkande och moraliskt medveten människa känner jag att det finns frågor som vi liksom aldrig hinner penetrera på djupet. Knepigt är det.
Om några år kanske vi kan operera in ett datachip med studentexamen i våra barn. Deras hjärna tankar in informationen och kan vips lustigt använda sig av den. Bra va?
 Men kommer livet att bli lättare för den generationen månne..?

En ny blogg

Som jag tidigare nämnt är vi på mitt arbete i full gång med planeringen av årets händelse i Härnösands stift, nämligen Medarbetarmöte 2012. Under helgen 22-23/9 kommer medarbetare att samlas från Svenska kyrkans församlingar i Ångermanland, Medelpad, Jämtland och Härjedalen. Och med medarbetare menas dem som har ett uppdrag eller en uppgift i sin lokala församling. Det handlar om alla sorters anställda och ideella medarbetare samt alla förtroendevalda. Medarbetarmötet kommer att samla några hundra tror vi. Härnösand är inte den optimala konferensstaden, men vi jobbar för att kunna fylla hela vår nyrenoverade domkyrka till sista plats, dvs max 600 pers.

En arbetsgrupp har fått planeringsuppdraget, och här är länken till medarbetarmötet.
Som huvudansvarig har jag öppnat en blogg där. Så f.n. har jag faktiskt två bloggar i luften. Dubbelt kul således.

Februarihelg

Inte blev det nån storm inte. Jo hård blåst igår förmiddag men sedan lugnade det ned sig.
Jag trodde ingen skulle komma på Café Trädgårn pga vädret, men det kom sextio pers minst, så vi volontärer hade full huggning.

Jag kände mig glad när jag gick därifrån efter fem timmar.
Många som kommer dit behöver verkligen Café Trädgårn, inte främst för kaffets skull
men för atmosfärens, stämningens och den mänskliga kontaktens skull,
för möjligheten till samspråk och samtal eller bara för att sitta ned en stund och veta
att här är jag sedd och tilltalad.
Och för mig, som sitter på veckorna som administratör av stiftsteologiska frågor
två trappor upp i det gula huset, är det viktigt med riktig markkontakt emellanåt.

Idag blev det en skottdag beroende på plusgrader ute.
Det dånade från taken runt radhusgården, och alla gubbar fick ett svettigt morgonpass med den blöta snön som rasat ner.

Sedan gick jag i kyrkan och sjöng Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider...
En underbar psalm med så mycket av fastetiden i sig.
Där finns minnen från alla kyrkor jag haft som hemkyrkor från Högsjö och framåt:
Uppsala S:t Ansgar, Överluleå kyrka, Fredrika kyrka, Västerslättskyrkan S:t Staffan i Umeå, från Örnäsets kyrka i Luleå och från Högsjö igen, och nu domkyrkan.

Se vi går upp till Jerusalem...
Härliga upprepning år från år.
Gripande rollspel kring heliga bibelberättelser.

I domkyrkan deltog bland många andra de nya vuxenkonfirmanderna
med ansvarsfulla uppgifter: bära eveangelieboken resp. bönekorgen i processionen.
För dem var det hur stort som helst.

En välformulerad predikan av domkkyrkokaplanen och vacker sång av Magdalenakören, samt många kära ansikten i kön till nattvardsbordet...

Efter gudstjänsten blev vi spontant inbjudna till kyrkkaffe hemma hos en bekant som verkade mycket angelägen om att få se oss hemma hos sig.
Det kändes bra. Och gott fikabröd bjöds det på.

Sen var det till att fortsätta med snön, denna gång att klättra ut i fönstersmygarna
för att hugga bort bort snö och isklumpar innan kylan kommer tillbaka.
Nu är det gjort, ryggen är trött och systemet syresatt.

Redo för en ny arbetsvecka.

Hm

Lugnet före stormen.
En fin ljus dag som vi tillbringat uppe på vinden, röjandes och slängandes och stuvandes.
Men i morgon då vi skulle kunna vara ute lite, blir det storm och tre dm snö.
Timingen, Jan! Timingen..?

En ny webbsida

Idag har en ny port öppnats.
En webbportal ellervaddetnuheter.
På mitt jobb har jag fått ansvaret att tillsammans med flera kollegor anordna en konferenshelg för alla Härnösands stifts medarbetare helgen 22-23/9.
Vi kallar den helgen Medarbetarmöte 2012.

Idag har en webbsida öppnats med information om det mötet.
Och där har jag också en egen blogg minsann: Generalens bestyr.

Inom en månad skall alla programpunkter vara spikade för en helg som ligger sju månader framåt i tiden. Här gäller det att vara ute i god tid och hinna tänka på alla eventualiteter.
Men kul är det.

En spännande dag på jobbet

Vårt stiftskansli har lanserat ett nytt grepp. Nämligen att inbjuda en kontraktsprost i taget och samla alla handläggare för olika frågor och ha en genomgång, en genomlysning av kontraktet ifråga.

För den oinvigde kan sägas att ett kontrakt inom Svenska kyrkan är den enhet som ett antal församlingar och pastorat bildar och där en av kyrkoherdarna blir kontaktperson med biskop och stiftskansli. Den kyrkoherden kallas då kontraktsprost. Till sin funktion utgör prosten en funktion av stiftet ut mot församlingarna. Ofta men inte alltid följer kontraktsgränsen kommungränserna. Hela Medelpad är numera ett kontrakt med en gemensam kontraktsprost. Härnösand-Kramfors är ett kontrakt bestående av församlingarna inom de två kommunerna. Osv. Kontraktsprosten har bl.a. i uppgift att samla kontraktets präster och diakoner för samtal och fortbildning, och att särskilt rådgöra med kyrkoherdarna.

Syftet med stiftets nya grepp torde vara dels att ge kontraktsprosten en glimt av vad alla vi ca trettio konsulenter och adjunkter, jurister och ekonomer och ingenjörer och informatörer har på gång i de församlingar som bildar just detta kontrakt i stiftet.
Dels att föra samman alla pusselbitarna och se om de bildar någon helhet.
Ett slags kyrklig elevvårdskonferens ungefär. Fast i vårt fall handlar träffen inte om att dryfta krislägen. Sådana finns förvisso ute i församlingarna, men de behandlas alltid under största sekretess med endast ett fåtal tjänstemän. Under vår kontraktsgenomgång tar vi upp allt ifrån kyrkobyggnadsfrågor till konfirmandstatistik, från församlingssammanslagningar till gudstjänstbesök, om anställda contra ideella medarbetare och hur det går att skrapa ihop folk till ett kyrkoråd eller en internationell grupp.
Jag måste säga att det här känns mycket givande. Och dagens prost utbrast efter de fyra timmarnas genomlysning av kontraktet ifråga: Det här var verkligen givande. Det kändes som om jag satt här på nåt slags Här har du ditt liv...! Tack ska ni ha!

Roligt.

Skotta, ja

Idag är jag inte lika poetisk som i fredags.
Visserligen är ljuset hänförande och får en att vilja röja väg för våren.
Men rackarn vad jobbigt det var att skotta. Jag fick ju nästan kondition av det!

Först lånade jag ihop till projektet: 1 st flakvagn, tack Peter, och 1 st snöslunga, tack Staffan. Sen körde hustrun och jag försiktigt ut till Ytterskog och det underbara vintervädret.
Men si, där var snötäcket mycket djupare än jag trott. I fjol var det en meter vitt ovan vår gräsmatta, idag 60 cm vilket också kräver sin man och sin kondis. Som jag inte riktigt hade.

Jag kämpade på med både snöslunga och skovel i en god timme tills jag lät som en trasig blåsbälg och ögonen stod rakt ut ur huvudet, rödsprängda och paniska.
Men det blev så fint så fint. Nu kan själva kungen komma på besök.

Och besök fick vi. När jag duschat och vridit ur mina paltor en timme samt känt på doften av nygräddade semlebullar i stugan, då kom första besöket, våra grannar från Överdal.
De kunde skrida in som kungenochsilvia längs min processionsväg,
och semlorna smakade kungligt de med.

Sammantaget en härlig och hoppingivande söndag.
Fast - jag måste nog jobba lite mer med fysiken.
Livet är inte alltid poesi.

Ljuset!

Kyndelsmäss-tider.
Talgoxen vet.
Solen arbetar på sin återkomst.

Ljusmässotid.
En aning av värme.
Asfalten vill tina fram vid garageporten.

Mörkret är övervunnet.
Jag känner det
och börjar skotta väg fram till sommarstugan.

Stororden: Nåd

Vad betyder ordet nåd i kyrkans förkunnelse idag?
I domkyrkans veckomässa i morse lästes en text från Jeremia 9:23-24. Där sägs bl.a. följande: ”Jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.”
I sina beredelseord till oss påpekade prästen att det i gamla bibelöversättningen stod: Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Prästen ställde de två översättningarna mot varandra och konstaterade att Bibel 2000 valt ordet kärlek i stället för nåd. Ordet kärlek känns mer sympatiskt än ordet nåd, som låter som om någon ser genom fingrarna. Ungefär så sade han.

Och då kände jag att ordet Nåd också i min teologi har gjort en resa. Nu är jag ingen duktig teolog och har glömt all hebreiska, men jag tror att ordet det hebreiska ordet häsät som översatts med nåd står för typ hållbarhet, uthållighet, hållfasthet, att Gud håller sitt förbund. Rätta mig, någon om jag har fel.
Texten ovan skulle då säga att Gud har sin glädje i att hålla sitt förbund och skapa rätt och rättfärdighet på jorden. Ett härligt perspektiv egentligen. Tryggt och positivt.

Därifrån har ordet Nåd gjort en vådlig resa. På nytestamentlig grekiska betyder charis ungefär välbehag, ynnest och har med tiden kommit att färgas av ett juridiskt tänkande. Gud blir en domare, som hotar att straffa den skyldige, men som också gärna benådar den ångrande syndaren, alltså visar honom/henne nåd, låter nåd gå före rätt. Det var väl den anspelningen som morgonens kollega gjorde när han sade att ordet nåd låter som om någon ser genom fingrarna.

Numera är jag rätt känslig för hur ordet nåd används i kyrkan, t.ex. alla sånger om förunderlig nåd, att jag ovärdige har blivit benådad. Kanske sångerna egentligen handlar om vilan i att Gud håller sitt förbund, att Gud håller mig uppe även när jag faller. Att jag är döpt in i ett nådaförbund, alltså ett kärleksförbund som bygger på Guds oryggliga kärlek. Men lukten av rättegång och nyckfullhet finns tyvärr kvar i ordet och då får jag problem. Som om jag måste ansöka Gud om nåd, som jag inte riktigt får lita på att jag är orubbligt älskad.

Nåd får inte låta som om Gud är obalanserad, lynnig som en despotisk medeltida furste, som upphöjer den ene men halshugger den andre helt oförutsägbart. För då vill jag inte lyssna. Gud får inte framställas som en dualistisk gud som både är god och ond, som visar både våld och värme som en dagens kvinnoförtryckare. Men jag kan känna okey inför att jag, när jag faktiskt har gjort fel, kan behöva Guds och människors förlåtelse för att relationen skall bli bra igen. I den meningen använder jag gärna ordet nåd.

Eller som morgonens predikant visade. Innehållet i det gammaltestamentliga ordet nåd är att Gud är kärlek. Man kan alltså låta kärlek vara korrektiv till ordet nåd, så att man inte förirrar sig alltför långt in i den medeltida juridiken. Den tanken gillar jag.

Tack Hans.

Mission genom smitta

Mission är ett härligt ord men ack så svåranvänt.
Jag är på teologifestivalen i Uppsala och har idag diskuterat missionsbegreppets berättigande.
Ska vi sluta säga mission eller kan vi återerövra det totalockuperade begreppet?

För mig handlar mission om att vara sänd, att behövas, att ha en uppgift, ett uppdrag. I kristna sammanhang handlar det om att Gud har sänt oss ut med ett uppdrag, att tillsammans med alla goda krafter vårda skapelsen, att berätta om det Jesus Kristus har gjort för oss och att bygga en tjänande gemenskap i församlingen till dess han kommer åter. Det är i alla fall min syn på vad mission är.

Tyvärr har mission blivit ett ord som blivit väldigt belastat av kolonialistisk maktbråte. I vårt land t.ex.genom tvångskristnandet av finnarna och samerna. I Sverige har vi en särskild problematik i att religionen under århundraden har påbjudits uppifrån av kungen. På något sätt sitter det i vår folksjäl att religion har med makt och tvång att göra. Samtidigt är ju varje människa i trängande behov av svar på livets stora frågor och hon behöver känna sig behövd och viktig. Det är så sällan kristendomen har presenterats för människor ur ett nedifrånperspektiv, som ett fint erbjudande, en lösning på människans stora frågor, som en inbjudan: Kom och se, kom och var med, kom och prova, sök din uppgift.

Under mitt liv som präst har jag många gånger förunnats se vilken kraft som ligger i det kristna budskapet, vilket hopp det kan ge en människa inför både hennes skuldbörda och hennes dödlighet. Tänk att jag får vila vid att jag är benådad och buren, inte för att det känns så men för att Jesus har gjort det möjligt för mig. Tänk att jag behövs, att jag kan göra skillnad nånstans. Det här är något jag gärna vill låta andra få uppleva. Här har jag alltså en mission, ett uppdrag. Men som gammal vapenvägrare tar jag avstånd från alla former av maktmedel för att sprida denna tro.
Glädje och förtröstan kan bara spridas genom smitta.