Valborsmässoafton

Gransångaren hälsar våren i Ytterskog.
Morfar kallade fågeln för droppa-sparr'n på grund av dess droppande sång.

Morgonpromenaden med hunden lovar en fin dag.
Och det blir en fin dag.

Solsken mest hela dagen,
och varmt dessutom, ju mer dagen framskrider.

Stiftskansliet stängt idag.
Alltså en ledig klämdag.

Jag följer hustrun in till stan på morgonen,
ägnar förmiddagen åt däckbyte och shoppinglistan.

Sedan kör vi ut hit till vår sommarstuga i Ytterskog,
kokar kaffe och får ett efterlängtat samtal i solen på altanen.

Tar tag i ogräs och stormfällda granar.
innan det är dags för valborgsmässogrillningen.

Snön smälter allt vad den orkar
för att hinna undan innan första maj.

Bäcken brusar som om det gällde ett distriktsmästerskap.
Tur det, då slipper jag höra mitt öronsus.

Solen belyser min middagsgrill,
och för första gången i år har vi tjugo grader ute.

Välkommen, härliga vår!

Härnösands domkyrka idag

Precis som jag facebookade om blev det en höjdargudstjänst i domkyrkan idag.
Fina berörande psalmer, två präster som båda var närvarande och fokuserade.
Och Cristina G:s predikan, som var mycket genomtänkt, välformulerad och tänkvärd.

Många människor i kyrkan.
Kända och okända ansikten, svenskar och invandrare.
Dessutom ett tiotal frimurarebröder vad jag såg.

Glad stämning, som kanske till dels berodde på att det var vårväder ute..?
En otvungen atmosfär, vilket märktes under handhälsningen med Kristi frid.
En känsla av den uppståndnes närvaro i allt.

Magdalenakören sjöng. Den startade för ett par år sedan som Våga sjunga-kören,
men har nu tack vare sin körledare Lars G F vuxit till klar domkyrkostandard.
Kören bidrog helt klart till dagens gudstjänstglädje.

På slutet fick vi ett kryddigt, krämigt postludium med Lars G F.
Jag fick hålla hårt i mina händer för att inte ta upp en applåd efteråt.
Om detta nu är tecken på en god och givande gudstjänst.

Personligt berörande blev också sången O Guds lamm
som sjungs alldeles innan nattvardsutdelandet.
Idag kändes den så andlöst nära Jesu kors och Guds lamm, som där ger sitt liv för mig.

Bilden av en arbetskamrats kamp mot sin sjukdom,
och Jesus som bär kampen och sjukdomen med henne.
O Guds lamm... Förbarma dig över oss... Giv oss din frid.

Att jag sedan visste om en person i kyrkan idag, som nyligen väcks till att söka Gud,
fyllde mig och hela gudstjänsten med en sån glädje
att jag ville brista ut i Halleluja, en applåd eller Vintern rasat ut, eller whatever...

Livet ger inte upp!
Fåglarna sjunger.
Det är dags för valborgsmäss.

Växtplats igen

I januari skrev jag här i bloggen om stiftets växtplatskurs för nya medarbetare i församlingarna som behöver mer kött på benen om vad Svenska kyrkan är, tror och gör. Och jag sa redan då att jag nog måste ha världens roligaste jobb. Nu har gruppen samlats på nytt, till delkurs 2, och det är nitton vetgiriga och motiverade människor från stiftets olika hörn som återkommit med höga förväntningar. Och det är lika skoj den här gången.

Gårdagen handlade om Bibeln och idag gällde det Jesus och vår efterföljelse. Dagen började med en morgonmässa som jag hade förmånen att leda i domkyrkan. Efter mässan gick gruppen över till stiftskansliet där de fick en kort introduktion till stiftets uppdrag och arbete. Sen tillbaka till domkyrkan som nu var omriggad för en timmes meditativ frälsarkransvandring till olika stationer i kyrkorummet. Den leddes av domkyrkans diakon Åsa. Fyllda av intryck promenerade de flesta sedan tillbaka till Vårsta, där vi satte oss i en timmes eftersnack om frälsarkransen, vad den är och hur den kan hjälpa oss i vår tro och användas i församlingsarbetet. Efter lunch och en lektion om pilgrimsvandringar och retreater åkte gruppen upp till Högakustenbron och gick det lilla meditationsspåret runt Hornöberget.
Dagen avslutades med ett inspirerat pass om hur vår kursledare Mia nyligen firade påsk i Jerusalem. En fullmatad dag således.

Varför skriver jag om det här? Jo för att det är så roligt att möta människor som är berörda av det vi håller på med och vill få en grundkurs i det hela. Och sen tycker jag om att öppna dörrar för människor in till mysteriet. Hjälpa dem till aha-upplevelser: Jaså det är därför kyrkan gör så... Eller att jag får se hur folk från helt olika församlingar blir systrar och bröder med varandra och vänner för framtiden.
Det här är verkligen något som borde göras vartenda år, för jag tror behovet är jättestort av grundkunskaper och fördjupande samtal och upplevelser för den som har fått en uppgift i sin församling utan att ha gått den långa vägen för att komma dit.

Gott ist nur Liebe

"Gott ist nur Liebe."

Taizésången har ljudit i mig den senaste tiden.
Alltsedan påskdagen faktiskt.

Text och melodi är helt underbart sammanflätade. Lyssna här:

Gott ist nur Liebe. Wagt für die Liebe alles zu geben.
Gott ist nur Liebe. Gebt euch ohne Furcht.

Det är på svenska:
Gud är endast kärlek. Våga ge allt för kärleken.
Gud är endast kärlek. Ge er utan fruktan.

Sången ansluter klockrent till temat för Medarbetarmöte 2012.
Jag får genast en vision och en utmaning:
Tänk om denna sång finge genomsyra kvällsmässan i Taizéton på lördagen…

I Marias lovsång

Det är en sval aprilmorgon när jag öppnar två stora gröna dörrar
i hörnet av S:t Olovsgatan och Sysslomansgatan i Uppsala
och stiger in i Svenska kyrkans rymliga foajé. 

Jag är där för att vara med på två dagar kring flykting- och integrationsarbetet i kyrkan.

Det är alltid roligt att komma hit till kyrkokansliet.
Så var det igår och det känns också idag.

Dagen börjar med mässa i Marias lovsång.
Kapellet på kyrkokansliet heter så.
Det ligger i anslutning till entrén
och är en fascinerande liten oas mitt i Svenska kyrkan så att säga.
Kapellet är enkelt inrett som en bönegrotta med ett trettiotal stolar och ett altare.

Plus en altartavla!
Det är den som gör andaktsrummet.
Det är den som är kapellets själ.
Kanske även Svenska kyrkans?

En muralmålning, som föreställer Marias lovsång ur Lukas första kapitel, brer ut sig över väggen. Jungfru Maria skyndar liksom ut på korväggen från vänstra sidan och håller ut sin blå kappa eller mantel, där hon samlar små porträtt av människor från skilda kontinenter och folkslag.
Jag får känslan av att hon likt hönan vill samla så många av Jesu minsta bröder och systrar som hon kan under sina vingar. Ge dem mat och se till att de får sina rättigheter:
”Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.”

På kyrkokansliet börjar alltid arbetsdagen med en morgonbön i Marias lovsång,
men på torsdagar är det mässa.
Jag slår mig ner med ett leende, glad och tacksam över gårdagens stora ekumeniska nätverksmöte kring flyktingarbetet, men ändå mer tacksam över kvällen med alla mina uppsala-barnbarn. Och nu under mässan ser jag att jungfru Maria har plats också för deras porträtt i sin mantel. Tanken svindlar och förstärks av att han som sitter där framme och spelar flöjt till psalmerna är mina två äldsta barnbarns pappa.

Och prästen Karin leder och predikar så bra.
Och Kristus är där, så uppstånden!
Och medan han mättar oss hungriga med sitt goda
spelar Micke ett vackert och mycket vilsamt solostycke av J S Bach.

Min själ prisar Herrens storhet!

Oj vilken helg

Oj vilken helg!
Nej den har inte handlat om stugan eller släktbesök eller någon häftig  konsert.
Den har handlat om jobb.

Jag har varit fullt sysselsatt i vingården.
Herrens vingård.
Där är det uppenbarligen vårbruk.

Vi har haft en internationell konferens i stiftet under namnet Stiftets världsdag.
Sextio eldsjälar från stiftets olika församlingar samlades till en fredag-lördag
med informationer och inspirationer kring Svenska kyrkans internationella arbete.

Jag skulle kunna orda hur mycket som helst om den lyckade konferensen,
men jag avstår.
Har bara en stark känsla av att den uppståndne Kristus välsignade oss.

Huvudtalare var Erik Lysén, Svenska kyrkans internationelle chef,
Johanna Holmlund Lautmann från Svenska kyrkan i utlandet,
samt vår egen biskop Tuulikki Koivunen Bylund som ledde sändningsmässan.

Men viktigaste av alla var alla internationella ombud från församlingarna,
som gav en sån energi till mötet
och som verkligen ville veta mer och bli nytända.

Och idag, innan jag hann smälta gårdagen,
inträffade en ny höjdare.
Med hustrun var jag i Sköns kyrka och vittnade om uppståndelsen.

En härlig internationell grupp i församlingen tog emot
tillsammans med sin församlingspräst.
De visade stor gästvänlighet och vilja att delta i gudstjänsten.

Jag predikade om Sköns kyrkas altartavla, en stark trärelieff om dagens evangelietext:
Lärjungarna som får näten fulla av 153 fiskar,
och Jesus som tar emot sina vänner på stranden och mättar dem med fisk och bröd.

Sköns kyrka är ljus och mycket påsk-vacker.
Församlingens sprudlande organist Ann-Kristin spelade och sjöng så det stod härliga till.
Anders och Sten var värdar vid kyrkkaffet och sålde lotter till församlingens Liberiaprojekt.

Och Kristus var där.

Åsa berättade och visade bilder från Sydafrika
och den lansering av Frälsarkransen som hon fått medverka i
i vårt vänstift Cape Orange.

Efter amen, tack och adjö rullade vi hemåt,
enormt tacksamma för en givande helg,
och helt bedövande trötta.

Nu ska jag koppla av efter denna maxade helg
och se på ishockeyfinalen.
Jag ska försöka stå ut med att Skellefteå inte vinner guld.

Apropå

Tack för den, Seglora smedja!

Tusen frågor längs Emmausvägen

Idag går vi till Emmaus
och försöker förstå vad som hände.
Vem Jesus var egentligen
och hur kunde det gå som det gick.

Varför dog han,
och är det sant som dom säger att han har uppstått ur sin grav?
Kyrkan har trott det i två tusen år nu
men vandringen till Emmaus fortsätter.

Du okände medvandrare,
Om Jesus verkligen har uppstått,
var finns han då idag?
Om all makt har givits honom i himmelen och på jorden,
varför syns den inte mer då?

Om Jesus lever och har besegrat döden,
då bär kyrkan på sprängdeg minst sagt.
Men varför är hon då så rädd för sitt budskap?

Det vore fantastiskt om Jesus är uppstånden,
för då har inte döden det sista ordet med oss människor utan livet.
Då finns det en Gud och en himmel för syndare,
och hopp för mänskligheten även inför ragnarök.

Vet du, nuförtiden efter två tusen år har så mycket förändrats.
Världen är så totalt olik den som Jesus levde i.
Han trodde att jorden var platt t.o.m

Vad tror du om dom svåra frågorna?
Vad skulle Jesus ha sagt om stamcellsforskning, fosterdiagnostik, abort, självmordet och människovärdet?
Miljöhotet, vår livsföring, samlevnadsformerna,
och det faktum att vi idag är sju miljarder människor som ska dela på luften och maten.

Jag tror själv att Gud är alla människors Gud, inte bara de kristnas.
Undrar vad Jesus skulle ha ansett om andra religioners trosutövare.
Är himlen bara till för kristna? Det vore väl ogint.
Hur går det för de många som är svaga till att tro men ändå har så mycket kärlek att ge?.

Ja frågorna är både brännande och många längs emmausvägen.
Tack för samspråket, okände medvandrare.
Jag bor här. Ska du följa med in på lite mat?

Okey, välkommen stiga in hos mig.

Jesus är död

Jesus är död.
Ja åtminstone på påskafton
enligt vårt kyrkoår.

Domkyrkan annonserade att kyrkan skulle hållas stängd idag.
Påskafton är den enda dag då ingen gudstjänst hålls i kristenheten,
förrän det drar ihop sig framåt natten.

En dag för vila för alla sönderpredikade predikanter.
En dag utan några som helst trosmässiga krav.
Jesus är död, let's face it.

Det blev inte som vi trodde och hoppades på
när vi läste teologi för fyrtio år sedan
eller när vi omkring år 30 vandrade med honom längs Genesarets strand.

Han sa mycket som var bra, ja rentav träffande.
Han gjorde saker som visade att han hade gudomlig makt.
Men han förklarade aldrig så att vi riktigt förstod.

På vad sätt skulle vi följa honom?
Att vi skulle följa honom var nog rätt klart.
På den punkten var han tydlig. Men hur?

Skulle vi fortsätta göra under som han?
Det lyckades inte mer än något år. Sen funkade det inte.
Kraften liksom avtog med avståndet till påsken.

Skulle vi tro och predika att han själv var Gud,
eller handlade det om att han bara ville visa hur Guds rike är?

Är offerlammsteologin en nödvändig nyckel till kristen tro??

Menade han att han själv ville bli tillbedd?
Eller var han t.o.m. själv rädd för att bli avgudadyrkad?

Idag har jag och kanske fler präster än jag svårt för offerteologin.
Att Guds helighet och heder kräver ett blodsoffer.
Det var lättare att predika så på enväldets tid än på demokratins.

Men visst, det finns en moralisk lag i tillvaron.
Vad människan sår, det skall hon ock skörda.
Och utan att blod utgjutes finns ingen förlåtelse.

Jag kan de bibelorden.
Men jag vänder mig i märgen mot den feodale härskaren,
vars ära är så viktig att han för att upprätthålla den offrar sina barn.

Jesu död kanske inte var helt nödvändig för att Gud skulle vilja förlåta mig.
Jag tror inte att Guds heder kräver att syndaren måste evigt dö.
I så fall skulle Gud mer likna Fadimes pappa än min far.

Men kanske Jesus dog
för att jag skulle se att Gud aldrig lämnar mig i sticket,
trots att jag inte är något helgon.

Idag känns Jesu död för mig betydelsefullare som tröst:
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.
Det finns en som är kvar när allt annat sviker och bedrar.

När jag skall lämna världen, o lämna du ej mig.
Och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden, o Jesu, för din död.

Skärtorsdag i fjällen

Sitter på Pensionat Helags i Ljungdalen och pustar ut.

Den gångna veckan har varit späckad för att inte säga maxad.

Förra torsdagen var jag och hustrun i Appalacherna och vandrade i bergen med Ulla.

I söndags flög vi så till New York och vandrade i Central Park med barn och barnbarn.

I förrgår, tisdag, lämnade jag Åsa hos Andreas familj och flög hem för jobbets skull.

Landade igår morse välbehållen men utan att ha sovit en blund. 

Deltog i ett heldagsmöte på kyrkokansliet i Uppsala. 

Under dagen tjocknade jag till i huvudet och fick feber. 

På kvällen kom jag så hem till Härnösand.

Hämtade ut en hyrbil, åt alvedon och rinexin till middag och och stöp isäng.

Och i morse steg jag upp tidigt för att köra 35 mil västerut till Storsjö och Ljungdalen i Hedebygdens församling, där jag nu alltså skall vara påskapräst. 

Puh liksom. Och host och krax.

Men oj vad det är roligt att få komma ut och hjälpa en församling att göra påsk!

Hoppas bara att förkylningen inte blir värre.

Skärtorsdagkvällens mässa firades således här vid vägs ände
i Ljungdalens lilla kapell, som hukar likt ett fjälltält längst in i byn
där vägarna slutar och fjället tar vid. 

Jag tänkte att hit hittar nog inte en själ.

Jodå minsann. Vi var fjorton.

Plus Jesus och hela den världsvida kristenheten i andra kyrkor, kapell, bönhus och katedraler jorden runt. 

Och alla kom fram och tog emot honom,
åtminstone här i Ljungdalen. 

För ett ögonblick var världens centrum precis här.

Och katedralerna kan slänga sig i väggen.

Våraning

Jag måste erkänna att jag har jättemycket vårkänslor just nu:
Våren rinner längs gator och diken.
Plusgrader dygnet runt redan innan april.

Stubbar och hundbajs tinar fram.
En stor vattenpuss stoppar oss vid morgonpromenaden.
som numera företages i solljus!

Stora fåglar stävar norrut under eftermiddagen,
sångsvanar och kanadagäss går ned för mellanlandning.
Gott bete finns på Kragoms ängar.

Ett mäktigt brus möter i bäcken vid stugan.
Isskulpturerna gröps ur mer och mer.
Det forsar under bron.

Våren tycks ha bestämt sig.

Än ligger ett bistert snötäcke kvar på gräsmattan,
men takdroppet talar sitt språk
liksom solljuset över sjön.

Fastekampanjen - också den ett vårtecken.
Loppmarknad i församlingsgården,
femtontusen kronor mer till att utrota hungern i världen.

Hemma efter lång härlig dag.
Sätter mig vid pianot,
bläddrar i gamla noter.

Hittar bland Pappas noter Våren av Edvard Grieg.
Trevar lite tveksamt, liksom våren ute,
bland de alltför många korsförtecknen.

Byter till en enklare b-tonart
och stavar mig igenom sången
med egen förvårs-tvivlande sång.

Stämningar från långt tillbaka,
Tärnaby och Ramvik
och Pappa vid pianot.

Borde också spela Frühlingsrauschen,
men den är blott en dröm.
Våren förstår mig ändå.

Våren i slutspelet

Våren vinner slutspelet!
Match efter match.
Värmen, luften, ljuset!

Ljumma vindar böjer träden.
Vinterns drivor kapitulerar.
Mars marscherar iväg fast besluten.

Natten besegrad.
Dagen längre nu.
Segervisshet.

Nu väntar jag på fåglarna, hejarklackarna.
Svanor styrde norrut igår.
Ännu ingen invasion.

Men snart fylls arenan.

En tresekunders kullerbytta

Är vi en del av något större?
Frågan bara finns där när jag sitter stilla på sängkanten en minut ikväll.
Kanske vi här på jorden lever våra korta år omedvetna om
att vi ingår i ett jättestort sammanhang.

Ta t.ex. kvalstret i mitt sänglakan.
Det kryper omkring i bomullens mörker och ljus och tror att det är allt.
Eller myran längs sommarens stig. Hon går där och undrar: Kan det finnas människor?
Jag ser bara skor. Och om det finns människor, hur är dom, och varför trampar dom på mig?

Och människan Jan, vem är han? Vem är han i det som är större?
Vad är min plats i det stora?
Medan jag sitter och funderar, ser jag på min hand.
Och med ens
krymper hela universum ihop och försvinner in i pricken på min hand.

Alla atomer, celler och molekyler och strukturer i handens fysiologi är små universum med oändliga hemligheter och mysterier som vi, skapelsens krona bara har en ytlig kunskap om.
Och alla prickar på min hand blir galaxer och fjärran stjärnor bakom vilka livets uppkomst döljer sig.
Tänk om hela vårt kända universum ryms i en enda av min kropps celler?
Tänk om allt som finns hör ihop och beror av vartannat,
och pulserar av hjärtslag också långt långt därute i rymden?

Hela denna upplevelse tar bara ett par sekunder.
Känslan av pirrigt mysterium, makrokosmos i mikrokosmos.
Och vice versa, det lilla som i sig rymmer allt.

Min egen tillvaro, mitt liv och min död,
endast en bekräftelse av detta underbart och skrämmande
ofattbara.

When I'm 64...

Så är man då där, vid sixtyfour.
När The Beatles släppte sitt St Peppers-album 1967 var jag nitton och tog studenten.
Då var det långt till sextiofyra. Nu handlar det om timmar.

Mycket har hänt, en stor del av livet har passerat.
Jag har fått vara frisk hela livet och inte saknat arbete en enda dag.
Enda krämpan hittills: en ilsken tinnitus.

Har tjänat kyrkan på sju tjänster.
Predikat Guds ord och jagat älg,
sjungit och spelat och lett körer.

Fått tre barn och fem barnbarn.
Och genomgått två krascher,
ett flygplan och ett äktenskap.

Ännu är jag igång
men funderar mycket.
Och ställer mig många frågor.

Arbetet ger många fina möten med människor
känns meningsfullt och ibland riktigt roligt
men är inte längre prio ett.

Högre och högre prio har hemmet,
laga mat och hålla snyggt och föra släktregistret.
Och se hustrun i ögonen.

Bara ett år till folkpensionen nu.
Eller är dags för en utmaning?
Säger som Ronnie Eriksson: densomleverfar.se

Jag vill i alla fall tacka livet
som gett mig så mycket,
och som ännu här och nu ger mig Livet.

Entusiaster

Kommer just från en inspirerande kväll på Vårsta diakonigård.
Har träffat ett gäng entusiaster, frivilligmedarbetare i vår kyrka.
Med hög medelålder men med unga hjärtan och glimt i ögonen.
Jag talar om en av de äldsta organisationerna i vår kyrka, Svenska kyrkans lekmannaförbund.
De har en regional samling i helgen och har förlagt den till Härnösand.  De var ca 25 ikväll, och i morgon kommer de att vara närmare 70 under sin studie- och inspirationsdag. Fantastiskt.

Under större delen av mitt liv har denna skara hetat Kyrkobröderna. Morfar var med i kyrkobröderna. Förbundet grundades 1918 för att verka för männens engagemang i kyrkan. Under resans gång har förbundet öppnats för kvinnor och har därför bytt namn till Lekmannaförbundet.

Jag var ombedd att medverka med ett kvällsprogram ikväll och mingla och prata.
Vi samlades i Vårstas underbara bönsal och fick först höra om Vårstas historia av Karin, en gammal diakon som verkligen är ett med gården. Och sen sjöng vi önskepsalmer på temat sändning, uppdrag, och mellan psalmerna talade jag om hur förutsättningar och praxis har ändrats när det gäller ideellt arbete för missionen, kyrkans internationella arbete.

Och jag talade om hur vi numera ser på kallelse och sändning. Att det inte handlar om huruvida jag känner mig kallad till det eller det uppdraget utan om jag vill se min del i kyrkans gemensamma kallelse att vara med i Guds mission till världen.

Det här är mitt älsklingsämne, och när jag har så intresserade åhörare så går jag ju igång.
Och dom tände tydligen på ämnet, för responsen gick inte att ta miste på.
Och oj vad dom sjöng.

Jag blir så glad över människor som fortfarande vill sin kyrkas väl och satsar tid, pengar och engagemang på det. Som jag var inne på så har människors engagemang tagit nya former. Förbund med stadgar och standar är kanske inte så poppis idag. Det är inte så många som idag vill gå med i en förening eller lova bort sig för fyra år till ett politiskt uppdrag.

Måhända har den föreningsburna engagemangsformen passerat bäst-före-datum?
Men fortfarande vill människor behövas och få betyda något för andra.
Idealiteten är inte död.
Länge leve de sista entusiasterna!

Lita - inte deleta

Det är nästan så att jag vill utropa ett Jippie! Jag ska nämligen få vara präst i påsk.
Har städslats för fyra gudstjänster under Skärtorsdag och Långfredag i Storsjö kyrka och Ljungdalens kapell i Hedebygdens församling högst uppe i Härjedalen.
Och det gör mig så glad. Suget finns där nånstans tydligen.

Ikväll har jag bevistat en intressant volontärträff på Café Trädgårn. Vi hade besök av sex medarbetare från Stjördals församling i Norge på andra sidan kölen. De håller på att bygga upp ett liknande projekt tillsammans med sin kommun och har via sin prost hört så mycket gott om domkyrkoförsamlingens och Härnösands kommuns samarbete på Café Trädgårn.
Samverkan i förtroende är kanske modellen för framtiden både här och där, även om röster höjs i vår tid för att deleta trossamfundens delaktighet i det offentliga samhällslivet.

Gudstjänst i Stigsjö

Idag höll jag årets första predikan. Trots att jag är präst blir det inte så ofta numera, beroende på att jag inte har församlings- utan stiftstjänst. Egentligen borde varje stiftspräst och -diakon ha en församlingsanknytning i sin arbetsinstruktion. Men det är en annan sak.
Jag blev för någon månad sedan tillfrågad om att predika i Stigsjö församling utanför Härnösand den 11:e mars. Glad över erbjudandet tackade jag ja utan att inse att det skulle bli på en av kyrkoårets "svårare" söndagar, den tredje söndagen i fastan som handlar om kampen mot ondskan.
Jag menar, vad ska jag säga om ondskan? Vad vet jag, skonade människa, om ondska?
Det blir nästan som konfirmanden som kom hem från kyrkan och fick frågan av sin pappa vad prästen hade predikat om. Han pratade om synden, svarade pojken. Vad sa han om den då, frågade pappan. Och pojken svarade: Han var emot den.
Ibland står vi predikanter inför helt omöjliga predikouppgifter. Idag var en sådan dag.
Så, vad gjorde jag av det då, förutom att vara emot ondskan? Jag inledde med att ondskan ibland verkar vara en ond makt, ibland ser den ut mer som ett mörker, som frånvaron av ljus. Och därmed kom hela predikan att handla om ljus, hur vi kan leva i Ljuset, leva nära ljuset Jesus Kristus som säger sig vara världens ljus. Formas av honom, ha honom som förebild i fråga om godhet, rättfärdighet och sanning (enligt dagens episteltext från Efesierbrevet). Men också leva av ljuset, böja oss och låta oss tändas av hans liv, hans ljus. Låta honom tränga bort mörkret ur våra hjärteskrymslen.
Det här låter troligen väldigt abstrakt men känns väldigt viktigt för mig. Det är tur att jag som predikant får räkna med den heliga Anden som kan göra stenar till bröd, och fattiga tankar till levande Gudsord för åhörarna. Det var i alla fall roligt att vara "riktig präst" en söndag och få utmaningen att brottas med Bibelns texter.
Dessutom var inramningen så härlig. Gudstjänsten hölls i församlingshemmet vilket gav närhet och avspändhet. En afrikansk kvinna sjöng sånger från Ghana. Olika församlingsbor deltog med läsningar och böner. Och trots den bönhusliga inramningen så firades mässa, alltså nattvard i gudstjänsten. Gudstjänstordningen var enligt en fin lokal temamässa som en av församlingsborna, Steina Qvickroot hade skrivit både text och musik till. Vid kyrkkaffet informerade jag om vart våra kollekter till det internationella arbetet tar vägen, hur de kanaliseras genom våra ekumeniska organ med säte i Genève till behövande runt vår jord. Och jag drog huvuddragen i Svenska kyrkans insamlingspolicy, något som alltid tycks ge folk aha-upplevelser.  Sen visade kvinnan från Ghana och hennes man afrikanska kläder, tyger och trummor och berättade om dem. Det slutade med att hela församlingen satt där och trummade.
En inspirerande söndag för predikanten således. Tack Stigsjö!

Fem år sedan Åre

Holiday Club i Åre är för evigt höljt i ett skimmer.
Här hölls Världens fest 2007, Svenska kyrkans internationella riksmöte.

Jag ser VR-ballongen ovan taket och minns att den steg till väders efter första kvällen redan.
Jag ser och hör samejojken ute vid Åresjöns strand efter inledningsgudstjänsten.

Utställningarna ovanför trappan.
Människomyllret där nedanför i entrén.

Nerven, känslan av närvaro, det är här det händer.
Och biskop Jonas kommentar efteråt: Ni verkar kunna det här. Vi kommer tillbaka.

Jo, där fanns också sorger.
Särskilt över en medarbetare som blev snuvad på hela grejen.

Men ändå, tiden går och vi med den.
Minnet är trots allt väldigt ljust.

Mässan Mellan himmel och jord, denna Guds gåva till Härnösands stift och Svenska kyrkan,
specialskriven av Jonas Jonson och Hans Nyberg.

Kommer alltid att klinga i mig:
Vår tid är nu, vårt liv är Gud. Vi lever mellan himmel och jord...

De många pistvakterna, frivilliga entusiaster som gjorde mötet så varmt och levande.
Hälsade välkommen, visade väg, bad i kyrkan.

Konceptet med seminarier i form av vandringar i omgivningarna.
Sven-Erik som kläckte så många fantastiska idéer.

Karin L, min parhäst i projektet, jag saknar dig här.
Och alla i projektgruppen, styrgruppen och pistvakterna.

Och i och över och bakom alltihop
fanns biskop Tony.

Det här är nu fem år tillbaka i tiden.
Och nu ska jag börja titta framåt igen.

Men roooligt var det!

Café Trädgårn i Härnösand

I dagens Tidningen Ångermanland utgjuter sig en kristdemokrat i Härnösands kommuns socialnämnd i en debattartikel över kommunens engagemang i Café Trädgårn.
Han tycker det är fel att kommunen ger bidrag till en kyrklig verksamhet.
Om skribenten hade tagit reda på fakta i ärendet innan han hade skrivit sin artikel, så hade han förstått att caféet inte är domkyrkoförsamlingens utan både kommunens och församlingens gemensamma projekt .Och att vi är väldigt många som är väldigt stolta över detta ovanliga samarbete mellan kommunen och kyrkan.

Bäste debattör,
Det finns dom i Härnösand som inte har råd med en kopp kaffe ens.
De kommer till Café Trädgårn och betalar 5 kr för sin kaffekopp.
En del har inte ens råd med det.
Jovisst, de har själva ansvar för sina liv, men vilka är vi att döma över hur dom har lyckats?
Vilken chans hade dom?
Och vilket ansvar har kommunen som du företräder och alla kristna för deras framtida öde?

Jag är besviken, jag trodde kristdemokraterna stod för omsorg om de svaga grupperna i vårt samhälle. Du borde vara stolt över att det finns en väl fungerande samverkan mellan kommunen och kyrkan kring de utsatta grupperna i vårt samhälle som i  fallet Café Trädgårn. Jag är en av de trettio volontärerna som ser till att hålla caféet öppet på lördagarna. Välkommen in, bäste skribent,  för att bilda dig en verklig bild av kommmunens och kyrkans satsning på dem som inte lyckats så bra som du.

Ajfån-maffian igen

Måste få utgjuta mig igen.
På jobbet är fikastunderna dagens höjdpunkt. Man samlas från de olika rummen, fikar och äter en macka och surrar. Hur trevligt som helst.
Men där finns ett mörkt stråk, en maffia på frammarsch!
Schh... Låt mig berätta om idag. Men säg inget.

Jag brygger mig en kopp kaffe och smörar mig dagens smörgås och slår mig ner vid ett bord. Snart är vi fem-sex runt bordet, och alla sitter där med sina mackor... eller inte.
För det finns sådana på mitt jobb som hellre lägger upp sin telefon på bordet i stället för sin macka. Mackan stoppar dom väl i fickan kantänka.

Idag kommer en ung och oförstörd man med vackra blågröna ögon och gör sin allra första arbetsdag hos oss. Han slår sig ned vid vårt bort. Och som den luttrade man jag är vill jag varna honom för Ajfånmaffian. Jag säger nåt i stil med att passa dig, för här i fikarummet finns det såna som verkar käka telefoner i stället för mackor. Akta dig för dom.

Och vet ni vad den unge oförstörde mannen gör då..?
Vet ni vad han gör!
Han börjar genast tilltala maffiabossen på maffiaspråket! Om kompatiblitet och flash och Mac air och appar och...
Jag visste inte att han också...! Tänka sig.
Vips lustigt så är dom inte bara två utan tre vid bordet som sitter och käkar telefoner under fikapausen.
Det är upprörande. Det är djupt tragiskt eller hur?
Jag måste byta bord.