Vid Oringen

Oringstjärnen är trolsk, spännande. Och ikväll helt stilla.
Vackert solbelyst från väster och vattenytan spegelblank.

Jag passerar den två gånger under min stavgångstur ikväll.

Vid tjärnens sydända där utloppet börjar till vår bäck ligger en stor bäverhydda. Längre ned korsar bäcken gamla efyran och rinner över på vår sida vägen. Där har bävrarna sitt skafferi. Från vägen syns att dom har gått hårt åt asp, sälg och björk. När jag går förbi tjärnen ikväll ser jag först något som klyver vattenytan med god fart. Måste vara en bäver på hemväg. Strax därefter ser jag att det rör sig på gungflyet bortom hyddan. Där kliver ett par tranor omkring vid sitt bo. Och ovan deras huvuden på en torr högstubbe bredvid bäverhyddan flaxar något vitt. Jag viker av från vägen för att komma närmare och ser då att det är två måsfåglar, gissningsvis gråtrutar som bygger bo.
Tre olika sorters djur och deras tre sorters bon helt nära varandra. Fascinerande.

Efter vitsipporna kommer väl sommaren

Kvällens rundvandring ner över ängen,
över bäcken
och upp mot Wiks torpet
ger vid handen
att årets vitsippsexplosion
håller på att bedarra.

Men små spjut skjuter upp ur marken.
Månne det är liljekonvaljer,
eller sommaren som sticker upp?

Einar Isacson in memoriam

”Hvad est du dog skøn,

Ja skøn, ja skøn.

Du allerlifligste Guds Sønn.”

Körresa till USA

Luleå kammarkör på topp.

Konsertsalen fylld till sista plats.

Du går fram till ditt instrument.

Bugar med en kejsares utstrålning

Och vänder dig sedan mot Grieg och hans Fire Salmer.

Liten, spenslig och vek lyfter du dina karaktäristiska armbågar och börjar spela.

Med din egen sköra själ som pensel målar du din allra innerligaste tillbedjan:

”Hvad est du dog skøn, Ja skøn, ja skøn.

Du allerlifligste Guds Sønn.”

Ni röner framgång och ger ut skivor.

Och du vet att du är den ledande körkonstnären norr om Stockholm.

Tio år senare har ditt missbruk helt förändrat bilden.

Du förlorar din kör, du förlorar din organisttjänst men får ett sista stort förtroende.

Att skriva Örnäsets egen kantat: Det himmelska Jerusalem.
Den uruppförs vid Svenska kyrkans riksmöte i Luleå 1995
av Luleå Kammarkör under Monica Wasbergs ledning
och med Rolf Ericzon vid orgeln.

Och mosaiken  i Örnäsets kyrka glöder.

Men efter ytterligare tio år är du död och begraven och ingen vet riktigt var.

Vem tog dina sista opus? Vem satt hos dig mot slutet?

Du hade ju inga vänner och bara avlägsna släktingar.

Du levde oförstådd som Max Reger och fick ett slut a la Mozart.

Du var gift med Fru Musica och hon ägde hela ditt hjärta.

Tack Einar för din gärning,
för Luleå kammarkör, för kantaten,
och för dina söndagliga koralförspel,
korta, genomtänkta, fyndiga
men obegripliga för de flesta.

Jag fick vara en av de få som fick ta hand om dig när allt gick överstyr.

Tack för att du lät mig komma nära din stora ande och dess bräckliga skal.

Du kommer kanske inte att hamna i musikhistorien utanför Norrbotten.
Kanske var du inte så stor som du själv trodde.
Men vi är några som har sett din monumentala storhet mitt i ringheten.
Du var en sann konstnär,
himmelsk
men omöjlig,
hängiven
men utan bärande relationer till andra,
så totalt ensam i ditt majestät.

Jag hoppas att du nu vilar ut
för att en dag få vakna med klar blick

i det himmelska Jerusalem

och där lyfta dina händer för det stora uruppförandet.

Ett ögonblick vid grillen

Högt däruppe
ett solbelyst moln
en svävande bomullstuss
Lätthet

Moln som möter trädtoppar
Allvarliga granar
stilla
högtidliga

En trappa ner
Full fart i lövträden
Talgoxar och blåmesar
i fartfylld tävlan om holkarna

Ännu längre ner
Rönnar
tuktade av vinterns älgar
men tydligt beslutsamma

Och närmast marken
och mig
en grill med doftande kotletter
kryddade med ögonblicket

Svenska kyrkans grundkurs!

Ja så har det då hänt igen.
Jag är hög.
Har nämligen idag mött ett gäng vetgiriga och diskussionslystna grundkursare.

Ett sextontal människor i varierande åldrar som vill veta mer om Svenska kyrkan.
Jag menar, kan man ha det bättre förspänt som präst?
Ungefär ganska precis exakt som när jag förra månaden hade kursen Växtplats.

Svenska kyrkans grundkurs vänder sig till dem som funderar på att bli kyrkoarbetare.
Några har påbörjat studier för att bli präst, diakon, kyrkomusiker eller församlingspedagog.
Andra är mest nyfikna och vill bara veta mer.

Dagens ämne: Svenska kyrkan i en världsvid kyrka.
Vi problematiserade allt från namnet Svenska kyrkan till olika biståndspolicies
och fann att ordet mission inte alls är passé.

Efter lunchen bjöd några kantorsstudenter på en kort men läcker barbershop-konsert.
Och sedan fick vi besök av två unga killar från Brasiliens evangelisk-lutherska kyrka.
De har under tre månader besökt vår kyrka inom programmet Ung i den världsvida kyrkan.

De tyckte det var läckert och samtidigt lite konstigt att vi hade biskopar i Svenska kyrkan.
De har ärvt ett tyskt koncept av lutherdom,
en synodal form med valda funktionärer på alla poster och ingen ämbetshierarki.

De var förvånade över att vi hade så stora kyrkor men så få kyrkobesökare.
De tyckte mycket om den öppenhet och värme de mött,
samt att de fick så mycket "fika, kanelbullar, pyttipanna".

På söndag avslutas hela den långa halvåriga kursen,
och då går de här härliga människorna vidare, var och en med sin mission.
Och killarna från Brasilien reser hem igen med nya ögon troligen.

17 stavelser vår

Mitten av maj månad.
Mindre och mindre mörker.
Natten bär ljus.

Majlördag

En mycket ledig dag går mot sitt slut.
Jag har handklyvt  och späntat ved till braskaminen
samt p.g.a. känslan i ryggen funderat på att köpa både vedkap och vedklyv.

Jag har suttit med hustrun på altanen (händer inte så ofta som du tror)
och pratat om framtiden
medan talgoxarna hade husvisning i holkarna kring vår stugtomt.

Dagens höjdpunkt blev när vi levererade julklappen till K och M,
dvs en afton på Exotic Spa i Härnösand.
En snabbförflyttad minisemester till Thailand, vill säga, oerhört avkopplande.

Det är inte ofta vi får en så ledig lördag.
Och idag tror jag inte det har regnat ens.
Det bidrar också till lyxkänslan.

Att sedan få åka ut till stugparadiset vårat,
och där äta resterna av gårdagens grillning
avslutade dagen helt perfekt.

Tack Gud för idag.

Oj, det blev visst kompledigt idag

Efter en snabbis på kansliet kunde jag inte hålla mig.
Väl medveten om mitt höga kompsaldo hade jag inget att säga till stiftets försvar.
Jag bara drog. Ut till Skog.

Däremot kände jag inte för att slå några stegrekord idag. Men jag knogade ändå ihop ca tolvtusen under dagen. Satte fyr på den två år gamla sura majbrasan, och det med en enda tändsticka och näver! Sedan till veboden där jag högg ved och späntade stickor. Såna gånger saknar jag Goodson från Njombe. Han kunde konsten han. Och så har jag krattat förstås.

Och eftersom vädergudarna på teve hade förutspått sol i vårt område så såg jag till att bli klar med alla jobb tills solen bröt fram vid tretiden. Då tog jag en skön promenad med hunden. Sen in i duschen för att få av mig dagens brandrök och lövhögar.
Sen! tog jag en sittdyna till utemöbeln och gick ut och satte mig för att lösa korsord på min kära altan.
Då precis gick solen i moln igen, och så var det med den den stunden.
Det blev ryggläge inne med korsordet i stället. Inte så illa det heller.

Hur ska jag kunna uppamma nån arbetsmoral i morgon..?

Upp du late!

Nu är det slut på slöandet.
Nu ska jag komma igång.
Jag har börjat Korpens stegtävling.

Efter en mer än stillasittande vinter har jag nu bestämt mig.
Är ju lite fånig, så jag behöver stöd av jobbets friskvårdsprogram.
Och nu är det dags, sex veckors räknande av varje steg jag tar.

Idag gick jag ut hårt.
Tog en morgonpromenad före frukost i ett vårfagert Uppsala.
Sen en extra runda runt järnvägsstationen både på Uppsala C och Sundsvall C.

Och ikväll en 3,5 km runda i Bondsjöhöjdens motionsspår.
Gick i mål på över 14000 steg.
Alltså!

Vilka jag tävlar mot?
Vi är bara ett par stycken på jobbet som har valt denna motionsform i vår.
Men jag går ut hårt i en stolt och ädel tävlan mot mig själv.

Sen får vi se hur långt det bär. Kul iaf.

Bakslag men hopp om vår

Efter den gångna valborgshelgens kaskad av förromantiska excesser
måste jag konstatera att den här veckan kommer att handla om ett par bakslag.
Vädret, jovisst, kylan återvänder och kanske vi får uppleva snö i maj.
Men till bilden hör också en sjuksal med oro och ångest, dit mina tankar hela tiden går.

Taltrasten fortsätter att tro på en sommar.
Sjunger för full hals redan vid tretiden på morgnarna utanför sovrummet i stugan,
fast det ännu är så hopplöst mörkt då.

Bäcken fortsätter att strömma
trots alla varningsrop om föroreningar.

Och solen kryper upp ovan horisonten lite tidigare för varje dag.

Den trotsar alla rapporter om global uppvärmning
och ökande cancertal.

Solen och bäcken och trasten tycks tro på livet,
fast sjukdom och död hela tiden hotar
och vill kyla ned våren med mer snö och misströstan.

Är det detta som är livets mysterium,
maskrosens mirakel i asfalten,
vårens tilltro till ljuset och värmen,
människans trotsiga kärlek till livet?

Pastoralsymfoni

Sats 1. Erwachen hetirerer Emfindungen bei der Ankunft auf der Lande.

Det är första maj och vi kör genom vårt undersköna landskap Ångermanland

för att hälsa på syster och syskonbarn i Mjällom.

Det är hur vackert som helst.

Tussilago! Jag säger bara det: Tussilago.

Överallt! I stora klungor som jag aldrig sett förr.

Och där bredvid: vitsippor. 

Vanliga år kommer tussilagon först och vitsippan sen,

men nu vill tydligen båda tävla om uppmärksamheten.

Hur trött man än är vaknar varma känslor inombords av resan genom landsbygden. 

Sats 2. Szene am Bach.

Vi kommer åter till Ytterskog, parkerar bilen och går över bäcken till vår sida.

Bäcken är våryster, kastar sig utför avsatsen under vår bro.

Runtomkring sjunger fåglar: Väl inte vaktlar och sånt som i pastoralsymfonin,

men väl gransångare, rödvingetrastar, bofinkar.

Jag stannar till på bron och andas in bäck-scenen.

Sats 3. Der Sturm

Vi hade två häftiga stormar här i vintras.

En från öster och en, Dagmar, från väster.

Dagmar knäckte två granar bredvid vår stuga.

Sju meter upp bröts de rakt av och landade strax utanför vår altan.

Eftermiddagen går åt till att hugga grenar och köra till brasan,

såga itu stormfällena, bära bort och kratta rent. 

I vårsolen börjar svetten lacka.

Härligt.

Sats 4. Hirtengesang. Frohe und dankbare Gefuhle (ska vara tyskt y) nach dem Sturm.

En välgörande dusch efter slitet med granarna.

Och vatten, flera glas vatten.

Sen vidtager middagen. 

Gårdagens rester plus en rotsaksgratäng.

Ett litet glas rött under jobbet

och maten blir såå god.

Hustrun berömmer allt vad hon orkar.

Och solen dalar i väster.

Och Beethoven avslutar sin symfoni i bästa F-dur.

Och jag tackar Gud.

Valborsmässoafton

Gransångaren hälsar våren i Ytterskog.
Morfar kallade fågeln för droppa-sparr'n på grund av dess droppande sång.

Morgonpromenaden med hunden lovar en fin dag.
Och det blir en fin dag.

Solsken mest hela dagen,
och varmt dessutom, ju mer dagen framskrider.

Stiftskansliet stängt idag.
Alltså en ledig klämdag.

Jag följer hustrun in till stan på morgonen,
ägnar förmiddagen åt däckbyte och shoppinglistan.

Sedan kör vi ut hit till vår sommarstuga i Ytterskog,
kokar kaffe och får ett efterlängtat samtal i solen på altanen.

Tar tag i ogräs och stormfällda granar.
innan det är dags för valborgsmässogrillningen.

Snön smälter allt vad den orkar
för att hinna undan innan första maj.

Bäcken brusar som om det gällde ett distriktsmästerskap.
Tur det, då slipper jag höra mitt öronsus.

Solen belyser min middagsgrill,
och för första gången i år har vi tjugo grader ute.

Välkommen, härliga vår!

Härnösands domkyrka idag

Precis som jag facebookade om blev det en höjdargudstjänst i domkyrkan idag.
Fina berörande psalmer, två präster som båda var närvarande och fokuserade.
Och Cristina G:s predikan, som var mycket genomtänkt, välformulerad och tänkvärd.

Många människor i kyrkan.
Kända och okända ansikten, svenskar och invandrare.
Dessutom ett tiotal frimurarebröder vad jag såg.

Glad stämning, som kanske till dels berodde på att det var vårväder ute..?
En otvungen atmosfär, vilket märktes under handhälsningen med Kristi frid.
En känsla av den uppståndnes närvaro i allt.

Magdalenakören sjöng. Den startade för ett par år sedan som Våga sjunga-kören,
men har nu tack vare sin körledare Lars G F vuxit till klar domkyrkostandard.
Kören bidrog helt klart till dagens gudstjänstglädje.

På slutet fick vi ett kryddigt, krämigt postludium med Lars G F.
Jag fick hålla hårt i mina händer för att inte ta upp en applåd efteråt.
Om detta nu är tecken på en god och givande gudstjänst.

Personligt berörande blev också sången O Guds lamm
som sjungs alldeles innan nattvardsutdelandet.
Idag kändes den så andlöst nära Jesu kors och Guds lamm, som där ger sitt liv för mig.

Bilden av en arbetskamrats kamp mot sin sjukdom,
och Jesus som bär kampen och sjukdomen med henne.
O Guds lamm... Förbarma dig över oss... Giv oss din frid.

Att jag sedan visste om en person i kyrkan idag, som nyligen väcks till att söka Gud,
fyllde mig och hela gudstjänsten med en sån glädje
att jag ville brista ut i Halleluja, en applåd eller Vintern rasat ut, eller whatever...

Livet ger inte upp!
Fåglarna sjunger.
Det är dags för valborgsmäss.

Växtplats igen

I januari skrev jag här i bloggen om stiftets växtplatskurs för nya medarbetare i församlingarna som behöver mer kött på benen om vad Svenska kyrkan är, tror och gör. Och jag sa redan då att jag nog måste ha världens roligaste jobb. Nu har gruppen samlats på nytt, till delkurs 2, och det är nitton vetgiriga och motiverade människor från stiftets olika hörn som återkommit med höga förväntningar. Och det är lika skoj den här gången.

Gårdagen handlade om Bibeln och idag gällde det Jesus och vår efterföljelse. Dagen började med en morgonmässa som jag hade förmånen att leda i domkyrkan. Efter mässan gick gruppen över till stiftskansliet där de fick en kort introduktion till stiftets uppdrag och arbete. Sen tillbaka till domkyrkan som nu var omriggad för en timmes meditativ frälsarkransvandring till olika stationer i kyrkorummet. Den leddes av domkyrkans diakon Åsa. Fyllda av intryck promenerade de flesta sedan tillbaka till Vårsta, där vi satte oss i en timmes eftersnack om frälsarkransen, vad den är och hur den kan hjälpa oss i vår tro och användas i församlingsarbetet. Efter lunch och en lektion om pilgrimsvandringar och retreater åkte gruppen upp till Högakustenbron och gick det lilla meditationsspåret runt Hornöberget.
Dagen avslutades med ett inspirerat pass om hur vår kursledare Mia nyligen firade påsk i Jerusalem. En fullmatad dag således.

Varför skriver jag om det här? Jo för att det är så roligt att möta människor som är berörda av det vi håller på med och vill få en grundkurs i det hela. Och sen tycker jag om att öppna dörrar för människor in till mysteriet. Hjälpa dem till aha-upplevelser: Jaså det är därför kyrkan gör så... Eller att jag får se hur folk från helt olika församlingar blir systrar och bröder med varandra och vänner för framtiden.
Det här är verkligen något som borde göras vartenda år, för jag tror behovet är jättestort av grundkunskaper och fördjupande samtal och upplevelser för den som har fått en uppgift i sin församling utan att ha gått den långa vägen för att komma dit.

Gott ist nur Liebe

"Gott ist nur Liebe."

Taizésången har ljudit i mig den senaste tiden.
Alltsedan påskdagen faktiskt.

Text och melodi är helt underbart sammanflätade. Lyssna här:

Gott ist nur Liebe. Wagt für die Liebe alles zu geben.
Gott ist nur Liebe. Gebt euch ohne Furcht.

Det är på svenska:
Gud är endast kärlek. Våga ge allt för kärleken.
Gud är endast kärlek. Ge er utan fruktan.

Sången ansluter klockrent till temat för Medarbetarmöte 2012.
Jag får genast en vision och en utmaning:
Tänk om denna sång finge genomsyra kvällsmässan i Taizéton på lördagen…

I Marias lovsång

Det är en sval aprilmorgon när jag öppnar två stora gröna dörrar
i hörnet av S:t Olovsgatan och Sysslomansgatan i Uppsala
och stiger in i Svenska kyrkans rymliga foajé. 

Jag är där för att vara med på två dagar kring flykting- och integrationsarbetet i kyrkan.

Det är alltid roligt att komma hit till kyrkokansliet.
Så var det igår och det känns också idag.

Dagen börjar med mässa i Marias lovsång.
Kapellet på kyrkokansliet heter så.
Det ligger i anslutning till entrén
och är en fascinerande liten oas mitt i Svenska kyrkan så att säga.
Kapellet är enkelt inrett som en bönegrotta med ett trettiotal stolar och ett altare.

Plus en altartavla!
Det är den som gör andaktsrummet.
Det är den som är kapellets själ.
Kanske även Svenska kyrkans?

En muralmålning, som föreställer Marias lovsång ur Lukas första kapitel, brer ut sig över väggen. Jungfru Maria skyndar liksom ut på korväggen från vänstra sidan och håller ut sin blå kappa eller mantel, där hon samlar små porträtt av människor från skilda kontinenter och folkslag.
Jag får känslan av att hon likt hönan vill samla så många av Jesu minsta bröder och systrar som hon kan under sina vingar. Ge dem mat och se till att de får sina rättigheter:
”Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.”

På kyrkokansliet börjar alltid arbetsdagen med en morgonbön i Marias lovsång,
men på torsdagar är det mässa.
Jag slår mig ner med ett leende, glad och tacksam över gårdagens stora ekumeniska nätverksmöte kring flyktingarbetet, men ändå mer tacksam över kvällen med alla mina uppsala-barnbarn. Och nu under mässan ser jag att jungfru Maria har plats också för deras porträtt i sin mantel. Tanken svindlar och förstärks av att han som sitter där framme och spelar flöjt till psalmerna är mina två äldsta barnbarns pappa.

Och prästen Karin leder och predikar så bra.
Och Kristus är där, så uppstånden!
Och medan han mättar oss hungriga med sitt goda
spelar Micke ett vackert och mycket vilsamt solostycke av J S Bach.

Min själ prisar Herrens storhet!

Oj vilken helg

Oj vilken helg!
Nej den har inte handlat om stugan eller släktbesök eller någon häftig  konsert.
Den har handlat om jobb.

Jag har varit fullt sysselsatt i vingården.
Herrens vingård.
Där är det uppenbarligen vårbruk.

Vi har haft en internationell konferens i stiftet under namnet Stiftets världsdag.
Sextio eldsjälar från stiftets olika församlingar samlades till en fredag-lördag
med informationer och inspirationer kring Svenska kyrkans internationella arbete.

Jag skulle kunna orda hur mycket som helst om den lyckade konferensen,
men jag avstår.
Har bara en stark känsla av att den uppståndne Kristus välsignade oss.

Huvudtalare var Erik Lysén, Svenska kyrkans internationelle chef,
Johanna Holmlund Lautmann från Svenska kyrkan i utlandet,
samt vår egen biskop Tuulikki Koivunen Bylund som ledde sändningsmässan.

Men viktigaste av alla var alla internationella ombud från församlingarna,
som gav en sån energi till mötet
och som verkligen ville veta mer och bli nytända.

Och idag, innan jag hann smälta gårdagen,
inträffade en ny höjdare.
Med hustrun var jag i Sköns kyrka och vittnade om uppståndelsen.

En härlig internationell grupp i församlingen tog emot
tillsammans med sin församlingspräst.
De visade stor gästvänlighet och vilja att delta i gudstjänsten.

Jag predikade om Sköns kyrkas altartavla, en stark trärelieff om dagens evangelietext:
Lärjungarna som får näten fulla av 153 fiskar,
och Jesus som tar emot sina vänner på stranden och mättar dem med fisk och bröd.

Sköns kyrka är ljus och mycket påsk-vacker.
Församlingens sprudlande organist Ann-Kristin spelade och sjöng så det stod härliga till.
Anders och Sten var värdar vid kyrkkaffet och sålde lotter till församlingens Liberiaprojekt.

Och Kristus var där.

Åsa berättade och visade bilder från Sydafrika
och den lansering av Frälsarkransen som hon fått medverka i
i vårt vänstift Cape Orange.

Efter amen, tack och adjö rullade vi hemåt,
enormt tacksamma för en givande helg,
och helt bedövande trötta.

Nu ska jag koppla av efter denna maxade helg
och se på ishockeyfinalen.
Jag ska försöka stå ut med att Skellefteå inte vinner guld.

Apropå

Tack för den, Seglora smedja!

Tusen frågor längs Emmausvägen

Idag går vi till Emmaus
och försöker förstå vad som hände.
Vem Jesus var egentligen
och hur kunde det gå som det gick.

Varför dog han,
och är det sant som dom säger att han har uppstått ur sin grav?
Kyrkan har trott det i två tusen år nu
men vandringen till Emmaus fortsätter.

Du okände medvandrare,
Om Jesus verkligen har uppstått,
var finns han då idag?
Om all makt har givits honom i himmelen och på jorden,
varför syns den inte mer då?

Om Jesus lever och har besegrat döden,
då bär kyrkan på sprängdeg minst sagt.
Men varför är hon då så rädd för sitt budskap?

Det vore fantastiskt om Jesus är uppstånden,
för då har inte döden det sista ordet med oss människor utan livet.
Då finns det en Gud och en himmel för syndare,
och hopp för mänskligheten även inför ragnarök.

Vet du, nuförtiden efter två tusen år har så mycket förändrats.
Världen är så totalt olik den som Jesus levde i.
Han trodde att jorden var platt t.o.m

Vad tror du om dom svåra frågorna?
Vad skulle Jesus ha sagt om stamcellsforskning, fosterdiagnostik, abort, självmordet och människovärdet?
Miljöhotet, vår livsföring, samlevnadsformerna,
och det faktum att vi idag är sju miljarder människor som ska dela på luften och maten.

Jag tror själv att Gud är alla människors Gud, inte bara de kristnas.
Undrar vad Jesus skulle ha ansett om andra religioners trosutövare.
Är himlen bara till för kristna? Det vore väl ogint.
Hur går det för de många som är svaga till att tro men ändå har så mycket kärlek att ge?.

Ja frågorna är både brännande och många längs emmausvägen.
Tack för samspråket, okände medvandrare.
Jag bor här. Ska du följa med in på lite mat?

Okey, välkommen stiga in hos mig.

Jesus är död

Jesus är död.
Ja åtminstone på påskafton
enligt vårt kyrkoår.

Domkyrkan annonserade att kyrkan skulle hållas stängd idag.
Påskafton är den enda dag då ingen gudstjänst hålls i kristenheten,
förrän det drar ihop sig framåt natten.

En dag för vila för alla sönderpredikade predikanter.
En dag utan några som helst trosmässiga krav.
Jesus är död, let's face it.

Det blev inte som vi trodde och hoppades på
när vi läste teologi för fyrtio år sedan
eller när vi omkring år 30 vandrade med honom längs Genesarets strand.

Han sa mycket som var bra, ja rentav träffande.
Han gjorde saker som visade att han hade gudomlig makt.
Men han förklarade aldrig så att vi riktigt förstod.

På vad sätt skulle vi följa honom?
Att vi skulle följa honom var nog rätt klart.
På den punkten var han tydlig. Men hur?

Skulle vi fortsätta göra under som han?
Det lyckades inte mer än något år. Sen funkade det inte.
Kraften liksom avtog med avståndet till påsken.

Skulle vi tro och predika att han själv var Gud,
eller handlade det om att han bara ville visa hur Guds rike är?

Är offerlammsteologin en nödvändig nyckel till kristen tro??

Menade han att han själv ville bli tillbedd?
Eller var han t.o.m. själv rädd för att bli avgudadyrkad?

Idag har jag och kanske fler präster än jag svårt för offerteologin.
Att Guds helighet och heder kräver ett blodsoffer.
Det var lättare att predika så på enväldets tid än på demokratins.

Men visst, det finns en moralisk lag i tillvaron.
Vad människan sår, det skall hon ock skörda.
Och utan att blod utgjutes finns ingen förlåtelse.

Jag kan de bibelorden.
Men jag vänder mig i märgen mot den feodale härskaren,
vars ära är så viktig att han för att upprätthålla den offrar sina barn.

Jesu död kanske inte var helt nödvändig för att Gud skulle vilja förlåta mig.
Jag tror inte att Guds heder kräver att syndaren måste evigt dö.
I så fall skulle Gud mer likna Fadimes pappa än min far.

Men kanske Jesus dog
för att jag skulle se att Gud aldrig lämnar mig i sticket,
trots att jag inte är något helgon.

Idag känns Jesu död för mig betydelsefullare som tröst:
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.
Det finns en som är kvar när allt annat sviker och bedrar.

När jag skall lämna världen, o lämna du ej mig.
Och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden, o Jesu, för din död.