Söndag på Hyde Street

Idag besteg jag Hyde Street-backen för tredje dagen i rad.
Och jag märker faktiskt en skillnad mot för förut. Gruvar mig inte för backen längre.
Blir inte så flåsig även om pulsen visst stiger, blir inte så omåttligt svettig som tidigare.

Jag öppnade kyrkdörren och steg in med min tacksamhet för att delta i den norska gudstjänsten. Det var så kärt att komma tillbaka. Folk kom fram och kramade om och var så glada att se oss igen. Och sedan började gudstjenesten. Seriös, lugn och människonära som alltid när norske sjömansprästen Hans-Jörgen Svartvasmo leder. Jag blev så välsignad.

Men sedan blev jag trött, mycket trött. Orkade knappt med kirkekaffet och alla fina mennesker. Och ändå hade jag slumrat till en stund innan vi gick till kyrkan.
Så är det, så dubbelt, både uppmuntrande framgång och ingen kraft alls.
Hem till sängen, och där sov jag en stund till faktiskt.
Ja jag vet att vi också är i en besvärlig tidsomställning ännu.

Sedan när jag hade kvicknat till igen, gick vi ner till turiststråket kring Fisherman's Wharf och beskådade folkvimlet och satte oss i solskenet en stund på en trottoarrestaurang.
Då log livet igen.
Men nu ikväll längtar jag bara till sängen igen.

Jag ska nog inte gå uppför kirkebakken i morgon
utan ta det lugnt och vänta in kropp och själ lite i stället.

Soluppgång över San Francisco

Jag vaknar kl 6 och, natten är över för min del.
Smyger upp i mörkret och letar rätt på glasögonen och morgonrocken.
Häller upp ett glas juice, tänder en lampa över matbordet och tar fram ett korsord.

Utanför det breda österfönstret ligger vår lilla trädgård i dunkel.
Stadens ljus gör att det inte är alldeles mörkt där ute.
Och där borta mot den mörka horisonten lyser lamporna från Bay Bridge.

Jag tar mig an morgonens korsord.
Har laddat upp med en hel packe korsordstidningar hemma i Sverige,
så att jag ska klara vintern.

Sakta börjar det synas och höras att det är morgon.
Kabelvagnen börjar skramla uppför vår gata
och pendlarbåtarna börjar pendla pendlare till och från stan.

Jag förvånas över att det är mörkt så länge.
Men vid halv sju börjar en rodnad sprida sig över horisonten.
Den blir mer och mer djupröd och himlen därovan mörkblå.

Efter några nappatag med korsordet tittar jag upp igen.
Nu är syns regnbågens alla färger på himlen.
Men mest gult.

Och närmare sju börjar skogskanten glöda.
Det ljusnar mer och mer.
En lyxkryssare smyger sakta in i hamnen för att inte störa skådespelet.

Så med ens börjar skogen brinna.
Och upp stiger tusengradiga lågor i form av ett gult klot.
Soluppgången sker snabbt, på en minut bara.

När hela solskivan är uppe kan jag inte titta längre.
Ser på klockan i stället,
den visar 7.07

och en ny dag slår upp portarna.

America's Cup

Nu är hustrun och jag framme i San Francisco och hemma. Ja det kändes faktiskt som att komma hem hemma när vi igår kväll kunde stiga in till vår lilla lägenhet på 2632 Hyde Street. Men visst var jag också mör av resan även om den gick bra. Försäkringsbolaget hade kostat på oss Business Class så jag kunde ligga mest hela resan. Men när vi kom fram hade vi varit på resa i tjugotvå timmar. Under taxifärden in till San Francisco såg jag affischer om America's Cup och konstaterade att vi hade missat hela grejen. Det stod ju att båtracet skulle sluta 21/9.

Men tänk att dom sparade sista racet tills jag var åter i stan. Idag avgjordes alltså den stolta segelbåtstävlingen mellan USA och utmanarbåten från Nya Zeeland. Här pratar vi 40 meter höga katamaraner som flyger fram i 90 km/tim, fast det heter nåt annat på sjöspråk. Så jag kunde sitta på altanen och se Amerikas båt Oracle forsa fram till segern omgiven av hundratals småbåtar som stod guppande på rad vid sidan av banan.
Så nu är det fest i stan. Segern var ju inte given. Oracle hade jobbat upp sig från ett underläge på 1-8 till 8-8, och nu avgjordes det hela till amerikanernas favör. Bra kämpat. Fast nog hade jag hellre sett den svenska utmanarbåten Artemis i finalen.

Sommaren 2013

Det är sista kvällen på länge i Ytterskog.
I morgon sover vi i stan för att på tisdag morgon anträda resan västerut.
Känns bra. Det är verkligen dags nu.

Men nog blev sverigesemestern helt annorlunda än våra drömmar.
Vi har egentligen ingen känsla av att ha fått någon rekreation.
Och detta fastän jag inte har gjort annat än vilat under de gångna veckorna.

I morgon är det sex veckor sedan min bypass-operation.
Då kan jag lägga stödvästen från Karolinska åt sidan.
Den har hittills suttit på dag som natt.

Då känns det som om första perioden av min konvalescens är avverkad.
Fortfarande måste jag ta det mycket försiktigt med allt vad jag gör.
Inte lyfta tungt eller vrida och bända på överkroppen.

Men jag får så smått börja köra bil igen och utföra enklare sysslor
som att gå och handla.
Men om kroppen säger ifrån så är det bara att lyda.

Det är jobbigt det här att jag ännu inte kan lita på min kropp.
Som idag på morgonen. Jag bar lätta kassar två vändor till bilen.
Sen satt jag där med dubbelslag och lätt obehag medan hustrun körde oss in till kyrkan.

Högmässan blev vår sista i Sverige på länge.
Domkyrkokören sjöng vackra anglikanska hymner
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten avtackades.

Och Jesus var där och ingav hopp i mitt inre.
Dagens ämne talade också starkt.
Det gäller att vara rik inför Gud, för allt jordiskt måste vi en dag lämna.

Själv stod jag för 1½ månad sedan helt ovetande på gravens kant.
Jag hade faktiskt kunnat stupa vilken dag som helst och dö.
Dock, Gud ville annorlunda och sparade mig ett tag till.

För detta är jag enormt tacksam,
liksom för en hustru som hela tiden hjälpt mig igenom.
Plus att jag den gångna veckan har fått mitt sjätte barnbarn.

Nu ställer jag om siktet mot framtiden.
Kanske lite ödmjukare inför livet och människorna omkring mig.
Fortfarande trött och lite undrande.

Men jag lever.

Startutrop

Idag flyger tranorna över byn.
Trumpetar och förkunnar
att det är dags att samlas i utrikeshallen.

Lisa för själen

Jag återkommer alltid till den.
Fångas åter och åter av den och tas med på dess resa.
Fascineras av värmen, varsamheten och vikten av budskapet vilket det nu är.
Känslan av ett fungerande förhållande mellan två parter.
Ge och ta, låta den andre få plats,
komma och gå, visa ömhet och omsorg
och skapa något riktigt vackert tillsammans,
något riktigt meningsfullt.

Vad jag menar?
Bachs dubbelkonsert för två violiner i d-moll, den andra satsen i lugn och trygg F-dur.

Höstrusk

Medan skyfallen i veckan har smattrat över Mittnorrland,
har jag legat tre dagar på sjukhus.
Det föranleddes av några blinkande varningslampor i mina provsvar i måndags.
Två steg framåt och ett steg bakåt brukar man ju säga.

Idag blev jag äntligen utskriven.
Fick helt och fullt klartecken för återresa till Kalifornien till veckan.
Otroligt skönt.

Och här ute i Ytterskog hälsade bäcken med ett mäktigt brus.
Vi har faktiskt en fors här och inte bara en bäck.
Denna vecka har visat med bestämdhet
att sommaren är över, att det är höst nu
och dags för de sista flyttfåglarna att lyfta vingen.

Kyrkovalet

För första gången sedan min myndighetsdag har jag inte deltagit i kyrkovalet. Känns konstigt måste jag säga. Men så går det då man inte är kyrkoskriven i riket. Så om ni undrar hur valet kunde gå som det gick så har ni förklaringen här. Jag fick inte vara med och vrida utgången rätt. Valutgången beror således på mig. Nu vet ni det.

Skönt att det är över, så att Facebook kan återhämta sig. Där har ju alla hetsat varandra att gå och rösta, det har inte funnits några andra ämnen värda mediet verkar det som.

I Härnösand minskade valdeltagandet något till skillnad från stiftet i övrigt. Tror jag det. POSK som vid förra valet gjorde succé med sitt opolitiska alternativ, kastade denna gång in handduken och deltog överhuvudtaget inte. Det tycker jag och säkert många med mig var minst sagt märkligt. Även om man troligen var tvungen välja en ny profilfigur för nomineringsgruppen, hade man tillräckligt många spännande namn som kunde ha fortsatt kampen för en mer opolitisk beslutsoranisation i kyrkan. Nu blev det närmast tvärtom. S och C var de enda nomineringsgrupperna i församlingen, så vart skulle då alla besvikna poskare lägga sina röster? Vilken tur att även S och C har vettiga människor som dessutom är beredda att ta ansvar för sin kyrka och församling.
Kanske lika bra att valet inte blev aktuellt för min del.

11:e september

Det blev en lite väl maxad dag igår. Maxad på tankar och intryck.
Vissa dagar har oddsen emot sig. Det var ju elfte september och tankarna gick till terrorattentatet i New York för tolv år sedan. Det var också tio år sedan utrikesminister Anna Lindh dog efter knivattacken på NK i Stockholm. Och det var fyrtio år sedan militärkuppen i Chile med all död och statsterror den förde med sig.
Puh. Vad gör man av en sån där dag som kryper under skinnet på en?
Ser på minnesprogram, ber för och tänker på alla oskyldiga offer och deras familjer förstås.
Däremellan försöker jag skaka av mig bilderna. Det händer ju annat också.

Tänker på goda och glada saker,
att jag faktiskt nu blir bättre och bättre efter min hjärtoperation,
och att jag går här och väntar på att bli morfar igen.
Härligt var det också att få inleda dagen med att gå i morgonmässan i domkyrkan.
Biskop Tuulikki ledde den och predikade så bra.
Och utanför kyrkan sken den numer riksbekanta regnbågstrappan
och talade om förståelse och förlåtelse, om plats för olikheter,
och om Guds löfte till Noa: Jag skall aldrig mer fördärva marken för människans skull.

Men nog är jag glad att det är den 12:e idag.
Och att solen ännu en dag skiner över vår lilla plats på jorden.

Morgon

Östersolen stiger upp och färglägger skogen.
Älgjägarna sitter redan på sina pass.
Mig väcker mitt hjärta med bultande slag.

Jag har sovit länge nog, vad gör det att klockan bara är sex.
En ny dag tar sin början, andra söndagen i september.
Hemma i San Francisco blir det svensk gudstjänst.
Men vi är inte där.

Ett par veckor till får jag ge mig till tåls och kämpa på för att bli flygfärdig.
Har gjort min morgongymnastik, tagit mina tabletter och bubblat i vattenflaskan.
Kaffet är kokat och inväntar vår frukost.

Lite senare ska vi plocka upp syster yster och åka upp till Viksjö på gudstjänst,
där Härnösands landsförsamlingar samlas till Gränslös mässa
som avslutning av helgens prostvisitation.

Morgonen rullar igång dagen så sakteliga.
Och jag får vara med.

Obama

Sommarvärmen dröjer sig envist kvar i veckan.
Synd bara att jag inte riktigt orkar njuta av den.
Men jag ska inte klaga, inte alls.
Tar mina myrsteg framåt, såren läker och jag orkar promenera lite.

Idag har Air Force One lyft från Sverige mot St Petersburg.
Naturligtvis var det roligt att president Obama kom till vårt land.
Men det kändes helt sjukt overkligt att han med sitt tungt beväpnade entourage
faktiskt belägrade och behärskade vår huvudstad under ett helt dygn.
Till och med en utryckande ambulans fick vänta medan presidentbilarna susade förbi.

Vad säger man?
Hoppas att det inte blir någon vana,
kanske.

Good luck i Ryssland! Där behövs du bättre just nu, tror jag.

Läget andra september

Nu har jag mått bättre i två dagar, kunde gå i kyrkan igår t.o.m.
Enormt skönt, hoppas det fortsätter.

Har varit så pass alert att jag hunnit bli orolig för vad USA ska ta sig till i Syrien.
I stället för att åka till Sverige nu skulle president Obama ha behövt all tid tillsammans med Rysslands ledare för att prata sig samman. Men i stället tackade han nej till Putin för en viss Snowdens skull och kommer hit. I brist på bröd får man ta limpa.

Jag noterar också att det blir alltmer hysteriskt på Facebook kring kyrkovalet om två helger. Folk pläderar för sig och sina olika nomineringsgrupper så jag blir rent trött av det. Men jag håller med dem alla i ett: Gå och rösta så att röstdeltagandet hålls uppe och därmed något slags demokratisk representativitet.

I morgon är det tisdag, och veckan skall visst bli varm.
Skönt för oss som missade hela augusti.
Mindre skönt för mina älgjaktsvänner och deras hundar. Men lycka till!

Möda

Hemma javisst, men ingen direkt avkoppling.
Idel möda och frustration.
Uppförsbacke.

Jag kan  inte göra någonting.
Får inte lyfta mer än ett kilo, får inte ens dra på stödstrumporna själv,
har ingen ork alls och måste vila efter minsta ansträngning.
Igår tänkte jag diska. Kom bara till glasen. Där tog det stopp.
Gruvar mig för nätter och mörker, hittar ingen bekväm sovställning.
Har en liten stödväst runt bröstet som klämmer åt dag och natt. Den ska jag ha i sex veckor.
Hjärtat slår obehagliga dubbelslag på morgnarna mest, men det lär kunna gå över med tiden.
Och så alla dessa piller. Jag som aldrig förut har medicinerat. Känns konstigt, onaturligt.

Så vad gör jag.
Jag löser korsord, andas djupa andetag och inväntar bättre tider.

Det är över

Såja, det var Stockholm det.
Den här gången blev det inget roligt besök i huvudstaden. Det blev hjärtoperation.
Nu är hustrun och jag åter hemma i Ångermanland och kan pusta ut.
Den långa om än snabba tågresan upp gick bättre än jag trodde. Jag intog strömsparläge i min stol och sparade på energin så gott det gick. Satt mest och vilade blicken på de förbirusande skogarna och ängarna, hur man nu gör det. Men det gjorde jag, tröttlycklig över att allt har gått så bra.

Hemma i sommarstugan togs vi emot av två systrar och en svåger med leende famnar
och med Hemlagad Mat. Efter tre veckor av sjukhusmat smakade det himmelskt.
Och vi fick berätta.

Idag skiner en blekare sol över vår gräsmatta än sist jag såg den.
Det blåser och löv faller hela tiden.
Jag har helt missat augusti månad känns det som. Och den som lär ha varit så strålande.
Men jag hade kunnat missa mer,
mista allt.

Tänker på mina medpatienter på Karolinska och Rehab och är glad över hur vi kunde stötta varandra i den gemensamma bedrövelsen. Tänker på all den kvalificerade vård jag har fått och på den förmånen jag haft av en aldrig svikande hustru vid min sida. Och på barn och vänner som hört av sig på olika sätt.

Jag har sagt det förr här på bloggen, men jag säger det igen.
Jag är tacksam.

"Bjuder en mänska till stilla kärleksfest
oss kyliga och tröga som folk är mest,
lägger som himmelsk läkning för djupa själasår
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd,
då sitter vid vår sida en gud förklädd."  (Hjalmar Gullberg)

Sjukgymnastik

Nej, det blev ingen hemresa till Ytterskog idag. Doktorn skickade mig i stället tillbaka till Karolinska för en kompletterande undersökning. Men jag lyckades slippa därifrån utan att bli insydd igen. Och här på Saltsjöbadens rehabavdelning verkar man nu nöjd med mig och tycker att jag kan åka hem i morgon. Biljetter är köpta och tåget går 14.22 från Stockholm C. Men nu har jag lärt mig att inte ta ut några segrar i förskott, så nu ordar vi inte mer om det.

I stället för hemresa blev det sjukgymnastik på eftermiddagen, d.v.s. gruppgympa med tio andra halta och lytta nere i källaren. Egentligen har jag ett stort inre motstånd mot företeelsen.
Men jag hade inget att skylla på, kom tillbaka lite för fort från KS... Det handlar säkert om att jag irriteras åt att tvingas inse min egen dåliga ork. Vi tar hissen tre trappor ner och tassar sen ut i korridoren tysta och krokiga som fattighjon till världens tråkigaste gympalokal. Där finns i princip ingenting men i alla fall pallar som vi kan sjunka ned på. 

- Välkomna! Vad roligt att så många kunde komma idag. Sitt nu skönt på pallarna och så lyfter vi benen ett och ett till musiken. Och ni som har operationssår på magen, var försiktiga med att lyfta benen för högt, och ni som har västar efter en thoraxoperation, kom ihåg att inte sträcka armarna i sidled längre bakåt än till öronen, så att ni inte sträcker i såret.
Såja, då börjar vi.

Och vi börjar. Det blir benlyft och bensträck till Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Och det blir simtag och sidvridningar till The winner takes it all, och andningsövningar och äppelplockning till Twighlight time. Och bresa till tonerna av Thank you for the Music. Och vi lyfter och bänder och sträcker ut och sjunker ihop och reser oss upp och sätter oss igen och ingen tittar på den andra, för det är lika pinsamt nyttigt för oss allihop. Dessutom har jag fullt schå med att ta ut ackorden på låtarna som spelas. Det är jobb det med.

Sist kommer den Stora Skräcken. Trappträningen. Då utmanas vi i mycket milda ordalag av vår milda sjukgymnast att försöka ta de tre trapporna i stället för hissen. Eller så långt vi orkar.
Jag biter ihop och går tillsammans med halva gänget med mycken möda och stort besvär de 72 trappstegen upp till avdelningen. Långsamt, långsamt och pust och stön som om det handlade om Mount Everest. En våning upp väntar två stolar, så det gäller att planera loppet. Jag pausar och tompratar lite med de andra gubbarna och vi försöker skratta åt oss själva fast våra ögon skriker. Och sen traskar vi vidare. På nästa våning väntar en härlig bonus för dem som hinner först, nämligen två jättesköna fåtöljer. Och sen är det bara själva toppbestigningen kvar och den har ju sin egen triumferande energi.

Yes, det gick idag med!

Tre veckor

Tanken stiger med solen.
Jag har varit på sjukhus i tre veckor nu.
Och det har troligen på sikt räddat mitt liv.
En stor tanke att ta in.
Men jag vet, och jag tackar.

Blodkärl har flyttats till nya positioner
och sedan har det nya bärarlaget kring hjärtat trimmats ihop.
Personalen här på Saltsjöbadens rehabavdelning har varit helt fanastisk.
Doktor Ulrika har med olika undersökningar och ordinationer lyckats bemästra både flimmer och extraslag och fått de nya blodkärlen att ta sina platser och roller.

Det har alltså handlat om att lära det arma nyopererade hjärtat att gå i takt igen.
Det hade mitt hjärta visst glömt, det gick obeslutsamt.
Men nu verkar laget samlat och redo för världen där ute.
Idag blir min sista dag på rehab och i morgon åker vi hem, hustrun och jag,
dvs hem till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Gissa om det skimrar?

Bara jag tar mig över bäcken.

Uppvaknande

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den krävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon."
Orden är Tranströmers.

Jag drar ifrån gardinen från mitt franska fönster.
Och jag får en ny dag.
Vet inte alls vad jag har drömt, har hoppat från den nivån.
Men landar mjukt i den nya gåvan.

Det är bara tre veckor sedan jag förstod att det inte handlade om dålig kondition.

I am back!

Sakta sätter sig vår lilla grupp i rörelse. Nu gäller det. Alla är lika spända inför utmaningen.
Uppgiften synes oss svår, men det sluttar ju i alla fall utför till att börja med.

Jag är i Saltsjöbaden på rehab efter min hjärtoperation, och nu ska vi se hur mycket jag tål.
Den vänliga lilla sjukgymnasten påminner om att det inte är någon tävling det här, var och en går så långt hen kan. Tur det. Även om flera i gruppen likt mig har ett nyrenoverat och väl klappande hjärta så är vi minsann inga duracellkaniner. Uppgiften är att gå hundra meter från sjukhusets entré längs bilparkeringen ner mot vattnet och sedan tillbaka. Det är på den nivån jag nu rör mig. Inget blåställ, inga gamla förråd som ska rivas, inget mer slit i ris och bråte för min del i sommar. Men nu ska jag försöka gå etthundra meter till att börja med.

Vi lullar iväg ner mot vattnet och fortsätter till en gul brevlåda. Vid orienteringskontrollen vänder jag lydigt tillbaka.  Några som varit här längre fortsätter längs vattnet. Men inte jag och de andra nykomlingarna. Vet inte hur mycket vi orkar. Men det går bra. Och med dessa tvåhundra meter börjar min väg tillbaka till livet.

 

 

Vanans makt...

Som jag berättade igår så revs vår gamla boda igår.
Innan dess bar vi in dess innehåll i lillstugan.
Och sedan jobbades det på som bara den, tills vår gråning låg där med pannan mot marken.
I morse var jag tidigt där och fortsatte att riva och slita i bråten.
Sedan handlade dagen om annat.

När vi sedan kom hem ikväll och jag skulle tända grillen för fredagsmiddagen,
vad gjorde jag då?
Jo, jag tog bodanyckeln och gick bort till bodan med nyckeln i handen.
Först när jag var där och skulle stoppa nyckeln i låset,
såg jag att där icke finns någon boda mer.
Alltså, hur disträ får man vara?

Vilket dagsverke!

Augusti inleddes med en heldagsrivning av den gamla bodan från 50-60-talet nånstans.
Åldringen skulle inte klara en vinter till.
Taket bågnade som en nersutten sadel och golvet var nu mer mylla än trä,
så det var dags att skicka den ärevördiga gråningen ut på sin sista färd.
Med hjälp av vännen Peter samt hustrun avlövades och avlivades förrådet samt jämnades med marken.
Det hela tog sex timmar, men nu är det gjort.

Den gamla bodan var det sista från Strannes tid.
Må stugan liksom gymnastikmagister Stranne vila i kärt minne bevarad.
Snart ska en ny byggnad uppstå som Fågel Fenix ur askan.