Nu har jag för första gången firat Thanksgiving. Tidigare hade jag bara hört om dagen. Thanksgiving är en nationell helgdag i USA och en mycket speciell sådan. Den är varken politisk eller religiös och kan därför samla hela nationen. Man åker till sina släktingar och träffas för en kväll kring en traditionsrik kalkonmiddag.
Thanksgiving firas enligt vad man säger till minne av de första pilgrimerna, som i tacksamhet för den säkra överfarten delade med sig av sin mat till de indianerna. Hur det nu än är med det (det finns en mörkare version av berättelsen också), så är sista veckan i november en riktig family get-together weekend. Själva Thanksgivingdagen är på torsdag och sedan passar de flesta på att ta ut fredagen som klämdag.
Här i huset kokades, stektes och reddes det hela dagen för att alla rätter skulle vara färdiga till kvällen. Det ringdes runt till släktingar hela dagen. Själv skypade jag med systern som hade åkt upp till Michigan. Sen samlades den del av släkten som finns här inom räckhåll till den gemensamma kalkonen.
När alla är proppmätta inträder så the Turkey coma och man bänkar sig framför TV:n och ser på amrikansk fotboll. Sådan är traditionen, men i en fyrabarnsfamilj handlar det också om andra saker. Där finns inte riktigt tid för någon koma om man säger så.
Skoj är det att få uppleva gamla traditioner i den nya världen.
29 november 2013
27 november 2013
I änglarnas stad
Idag har jag för första gången kört genom Los Angeles. Hustruns son med familj har ju flyttat dit och bor i Los Feliz, en Hollywoodstadsdel som ligger på en sluttning ovanför megastaden. Därifrån har man en vidunderlig utsikt. Ikväll när jag stod på verandan kunde jag räkna till tio flygplan samtidigt i luften på väg till eller från olika flygplatser. Los Angeles är en jättestad som aldrig verkar ta slut.
Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.
I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.
Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.
Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.
I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.
Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.
25 november 2013
Första advent
Första advent har redan varit.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.
Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.
Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.
Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.
Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.
Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.
Det är nåt särskilt med det också.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.
Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.
Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.
Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.
Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.
Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.
Det är nåt särskilt med det också.
22 november 2013
Novemberstämning
En märklig dag.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.
Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.
Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.
Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.
Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.
Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.
Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.
Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.
Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.
Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.
Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.
19 november 2013
Om stormen kommer
Man kan ju undra:
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.
Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?
Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.
Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.
Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.
Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.
Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.
Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.
Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.
Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.
Där slutar det att storma.
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.
Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?
Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.
Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.
Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.
Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.
Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.
Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.
Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.
Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.
Där slutar det att storma.
18 november 2013
En händelserik helg
Ja, det är ju ingenting ovanligt att en helg blir händelserik,
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.
Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.
Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.
Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.
Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.
Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.
Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.
Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.
Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!
10 november 2013
Lasagne
Det var det första jag tänkte på i morse: Lasagne. Idag ska vi äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.
Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.
Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.
Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.
Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.
Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.
Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.
Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.
Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.
08 november 2013
Tvätta varandras fötter
Har just sett en utsändning från Busan, där Kyrkornas världsråds generalförsamling håller på att närma sig sitt slut. När jag slog på datorn och klickade fram sändningen, höll just en gudstjänst på att avslutas.
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.
Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.
(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.
Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.
(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)
05 november 2013
Kyrkornas världsråd möts
Just nu pågår ett otroligt viktigt möte, Kyrkornas världsråds 10:e generalförsamling. Det är en bred mönstring av jordens kristenhet, låt vara att långt ifrån alla kyrkor och samfund är representerade. Men 345 medlemskyrkor är nu samlade i Busan, Sydkorea för att be och samtala kring bönen "God of life, lead us to justice and peace." Flera tusen delegater är just nu i färd med att staka ut färdriktningen för världens största ekumeniska nätverk.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.
I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.
Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.
I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.
Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.
04 november 2013
Go' söndag!
Så blir jag hälsad, när jag kommer till norska sjömanskyrkan till gudstjänsten.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.
Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.
Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.
Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.
Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.
Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.
Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.
03 november 2013
Exposure
Nog för att jag har hört om det, men jag trodde nog att det var en skröna tills jag såg det.
Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.
Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.
Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän. Castro kändes lite tragiskt faktiskt.
På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron. Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.
På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.
De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.
Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.
Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.
Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän. Castro kändes lite tragiskt faktiskt.
På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron. Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.
På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.
De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.
31 oktober 2013
Både plus och minus
Jodå, gårdagen var okey, kanske till och med bra, fast tekniken fortsatte att spela oss spratt.
För när hustrun gick upp till kyrkan i går morse och i förbifarten tittade till SKUT-bilen som stod parkerad på uppförsbackesidan, upptäckte hon att den hade blivit påbackad och helt intryckt i fronten. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma bilen på 40 psalmböcker som bars uppför slalombacken till psalmboksstället i sjömanskyrkan, och hjälpa diakonen att ringa efter en bärgare och ringa försäkringsbolag och AAA och ordföranden och jag vet inte vem. Jag följde förstås med henne i bärgningsbilen till verkstan där hon fick skriva på papper och ta sig till Hertz och skriva på papper och hämta ut en hyrbil. För hon hade en tid att passa en timme utanför stan i ett hem där en minnesstund skulle hållas efter en avliden.
Det blev alltså en något svettig inledning på dagen, särskilt att kånka psalmböcker och sen skynda hem till en inbokad telefonintervju med en tidigare kyrkorådsordförande, och sen upp till hustru och bilen igen. Jag följde henne runt till alla ställen, och när allt var klart och vi satt i den hyrda Nissan Cube-lådan och redan var sena till minnesstunden, insåg jag att jag skulle missa dagens tupplur. Vi slängde in gitarren i baksätet och gav oss genast ut på snabba fyr- eller femfiliga motorvägar till det viktiga sammanträffandet med den sörjande familjen.
När vi kom hem igen var dagen redan över. Men visst blev den helt okey. Utom för killen som backade sönder vår lilla Nissan Versa med sin stora flak-van eller truck som dom säger här. Han, den olycklige men ärlige, hade dock lämnat en lapp på framrutan med namn och telefonnummer och en förkrossad bön om förlåtelse. När Svenska kyrkans diakon så ringde upp honom, blev han helt tagen av att hon inte ens var arg på honom. Nej, sa hon, det skulle ju kunna ha hänt mig lika väl, så jag förlåter dig visst. Och då genmälde mannen: O så bra, det här ökar säkert min karma... Varpå diakonen kontrade med att önska honom Guds välsignelse. Och själv tänkte jag: Vilken tur att Guds nåd och välsignelse inte följer några karmalagar utan ges till idel syndare.
Men -
Kanske på grund av gårdagen så är jag helt matt och slut idag. Har inte gjort några utryckningar alls utan bara suttit med SF-församlingens historia i ett par timmar samt sovit middag en hel timme. Lagade heller ingen mat, utan vi gick ut och åt sushi till middag. Det har varit skönt och helt nödvändigt med denna dag av återhämtning. Det blev nog lite för mycket för mig igår. Jag har känt mig labil och tårögd av all trötthet. Men kanske också för att det är den 31:a oktober i morgon, dvs mina föräldrars dödsdag. Hur gammal jag än blir, så gör det här månadsskiftet ont, det hjälps inte. Om ett år skall 20-årsdagen högtidlighållas i Roselawn utanför Chicago där flygplanet krossades mot sojabönsfältet. Då måste jag dit.
Jag ska försöka ta till mig min föräldrars godnattpsalm som de sjöng också den sista kvällen hos min syster och hennes familj innan hemresan till Sverige:
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
Men du förbliver den du var, o Herre full av nåd.
Och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.
Trygg i din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr.
Och gladligt skall jag prisa dig när dagen åter gryr.
Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.
För när hustrun gick upp till kyrkan i går morse och i förbifarten tittade till SKUT-bilen som stod parkerad på uppförsbackesidan, upptäckte hon att den hade blivit påbackad och helt intryckt i fronten. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma bilen på 40 psalmböcker som bars uppför slalombacken till psalmboksstället i sjömanskyrkan, och hjälpa diakonen att ringa efter en bärgare och ringa försäkringsbolag och AAA och ordföranden och jag vet inte vem. Jag följde förstås med henne i bärgningsbilen till verkstan där hon fick skriva på papper och ta sig till Hertz och skriva på papper och hämta ut en hyrbil. För hon hade en tid att passa en timme utanför stan i ett hem där en minnesstund skulle hållas efter en avliden.
Det blev alltså en något svettig inledning på dagen, särskilt att kånka psalmböcker och sen skynda hem till en inbokad telefonintervju med en tidigare kyrkorådsordförande, och sen upp till hustru och bilen igen. Jag följde henne runt till alla ställen, och när allt var klart och vi satt i den hyrda Nissan Cube-lådan och redan var sena till minnesstunden, insåg jag att jag skulle missa dagens tupplur. Vi slängde in gitarren i baksätet och gav oss genast ut på snabba fyr- eller femfiliga motorvägar till det viktiga sammanträffandet med den sörjande familjen.
När vi kom hem igen var dagen redan över. Men visst blev den helt okey. Utom för killen som backade sönder vår lilla Nissan Versa med sin stora flak-van eller truck som dom säger här. Han, den olycklige men ärlige, hade dock lämnat en lapp på framrutan med namn och telefonnummer och en förkrossad bön om förlåtelse. När Svenska kyrkans diakon så ringde upp honom, blev han helt tagen av att hon inte ens var arg på honom. Nej, sa hon, det skulle ju kunna ha hänt mig lika väl, så jag förlåter dig visst. Och då genmälde mannen: O så bra, det här ökar säkert min karma... Varpå diakonen kontrade med att önska honom Guds välsignelse. Och själv tänkte jag: Vilken tur att Guds nåd och välsignelse inte följer några karmalagar utan ges till idel syndare.
Men -
Kanske på grund av gårdagen så är jag helt matt och slut idag. Har inte gjort några utryckningar alls utan bara suttit med SF-församlingens historia i ett par timmar samt sovit middag en hel timme. Lagade heller ingen mat, utan vi gick ut och åt sushi till middag. Det har varit skönt och helt nödvändigt med denna dag av återhämtning. Det blev nog lite för mycket för mig igår. Jag har känt mig labil och tårögd av all trötthet. Men kanske också för att det är den 31:a oktober i morgon, dvs mina föräldrars dödsdag. Hur gammal jag än blir, så gör det här månadsskiftet ont, det hjälps inte. Om ett år skall 20-årsdagen högtidlighållas i Roselawn utanför Chicago där flygplanet krossades mot sojabönsfältet. Då måste jag dit.
Jag ska försöka ta till mig min föräldrars godnattpsalm som de sjöng också den sista kvällen hos min syster och hennes familj innan hemresan till Sverige:
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
Men du förbliver den du var, o Herre full av nåd.
Och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.
Trygg i din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr.
Och gladligt skall jag prisa dig när dagen åter gryr.
Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.
29 oktober 2013
Tekniken, den tekniken!
Milda makter vilken dag!
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.
Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.
Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.
Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.
Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.
Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.
Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.
26 oktober 2013
Hej igen
Ja nu är det fredag igen, en vecka senare.
Jag har varit tyst under veckan.
Har känt att jag liksom inte har något att säga mänskligheten.
Har varit fullt sysselsatt med små nära ting, av föga intresse för världen.
Spelat till sångstund med ett tiotal barnfamiljer i Santa Cruz.
Därefter kört bil ned till Los Angeles och passat Åsas barnbarn under några dagar.
Idag har vi lett småbarnssång här på sjömanskyrkan i San Francisco.
Jätteroligt verkligen, men lika urkramande för mig som konvalescent.
Men jag är så otroligt tacksam över mina egna framsteg.
Att jag nu orkar och får vara med och möta varje ny dag
och de människor som Gud sänder i min väg.
"Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.
Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig. Och vad jag ber vill du höra.
Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack gode Fader för mycket mer än jag kan nämna och säga.
Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like.
Och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike."
Psalmboken, nr 210
Jag har varit tyst under veckan.
Har känt att jag liksom inte har något att säga mänskligheten.
Har varit fullt sysselsatt med små nära ting, av föga intresse för världen.
Spelat till sångstund med ett tiotal barnfamiljer i Santa Cruz.
Därefter kört bil ned till Los Angeles och passat Åsas barnbarn under några dagar.
Idag har vi lett småbarnssång här på sjömanskyrkan i San Francisco.
Jätteroligt verkligen, men lika urkramande för mig som konvalescent.
Men jag är så otroligt tacksam över mina egna framsteg.
Att jag nu orkar och får vara med och möta varje ny dag
och de människor som Gud sänder i min väg.
"Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.
Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig. Och vad jag ber vill du höra.
Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack gode Fader för mycket mer än jag kan nämna och säga.
Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like.
Och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike."
Psalmboken, nr 210
19 oktober 2013
En välsignad fredag
Dagen började med en underbar papayahalva innan morgonkaffet. Ute såg det lite kallt och dimmigt ut efter den strålande värme som glatt oss ett par veckor. Nåja, 17 grader är ju mer än vad man ser ut att ha hemma i Härnösand. Efter frukost gick hustrun till kyrkan.
Själv hade jag hoppats på ett spännande telefonsamtal om SF-församlingens historia. Har ju åtagit mig att forska lite kring det. Men min telefonintervju fick skjutas upp, och i stället satte jag mig och skrev ned en del fakta som jag kommit över i ärendet.
Sen var det dags för dagens promenad. Jag är nu så pass återställd att jag inte alls behöver oroa mig för mina promenader. Stegade backen upp till sjömanskyrkan och tackade Gud för känslan i bröstet. Visst blev jag andfådd, men vem blir inte det i denna backe. Men inget av vårens konditionstäppa, pust och stön och långa återhämtning när jag äntligen kommit upp. Jag konstaterar att mina extraslangar runt hjärtat tydligen fungerar som dom ska, Gud vare tack. Efter en kopp kaffe och en norsk våffla med hustrun fortsatte jag min promenad en timme och gick igenom Fort Mason som är en gammal och numera nedlagd militär befästning på klipporna ut mot Golden Gate-sundet. Fortfarande står ett par kanoner där och låtsas vara farliga. Problemet med detta fort och andra befästningar längs Nordamerikas västkust var väl snarast att de inte behövdes, för det kom aldrig några fiender över Stilla havet. Men överallt på området fanns skyltar och beskrivningar med gamla foton över hur det en gång såg ut. Sånt gillar jag. Till sist hittade jag en lång vindlande och brant trappa ned från klippan till hamnen. Väl nere kunde jag njuta av folkvimlet kring stranden och därifrån gå de två kvarteren upp till vårt hus.
Hemma blev det en tallrik yoghurt och en stunds ryggläge. Middagsvilan har nu blivit en viktig del av min dag. Jag får genast nya krafter om jag får blunda den där halvtimmen.
Med vilostunden i ryggen orkade jag mycket väl med aftonens stadstur. Vi åkte in till centrum och shoppade lite, men det var nog sista gången jag gjorde det en fredag eftermiddag. För där var otroligt med folk. Bussarna såg ut som om dom skulle spricka, folk tog sig ombord med hjälp av skohorn närmast. Samtidigt älskar jag det här vimlet av olika människor. Här är mängder av asiater. Jag tror inte det är fel att säga att kineserna helt dominerar stadsbilden i den här norra delen av staden. Men finns alla sorter, här syns rika och fattiga, här ryms limousiner och uteliggare. Och ingen ände ser man på affärsgatorna.
Och nu är det kväll. Vi har ätit rester av gårdagens kycklinggryta och förbereder oss inför morgondagens "missionsresa". Vi ska köra ned till Santa Cruz för att sjunga med barnfamiljerna där. Det ser jag fram emot väldigt mycket. Resan tar cirka två timmar, en timme längs motorvägen söderut, sedan längs en vindlande väg över bergskedjan och ned till Santa Cruz-bukten.
Tänk att jag får vara med om allt det här!
Själv hade jag hoppats på ett spännande telefonsamtal om SF-församlingens historia. Har ju åtagit mig att forska lite kring det. Men min telefonintervju fick skjutas upp, och i stället satte jag mig och skrev ned en del fakta som jag kommit över i ärendet.
Sen var det dags för dagens promenad. Jag är nu så pass återställd att jag inte alls behöver oroa mig för mina promenader. Stegade backen upp till sjömanskyrkan och tackade Gud för känslan i bröstet. Visst blev jag andfådd, men vem blir inte det i denna backe. Men inget av vårens konditionstäppa, pust och stön och långa återhämtning när jag äntligen kommit upp. Jag konstaterar att mina extraslangar runt hjärtat tydligen fungerar som dom ska, Gud vare tack. Efter en kopp kaffe och en norsk våffla med hustrun fortsatte jag min promenad en timme och gick igenom Fort Mason som är en gammal och numera nedlagd militär befästning på klipporna ut mot Golden Gate-sundet. Fortfarande står ett par kanoner där och låtsas vara farliga. Problemet med detta fort och andra befästningar längs Nordamerikas västkust var väl snarast att de inte behövdes, för det kom aldrig några fiender över Stilla havet. Men överallt på området fanns skyltar och beskrivningar med gamla foton över hur det en gång såg ut. Sånt gillar jag. Till sist hittade jag en lång vindlande och brant trappa ned från klippan till hamnen. Väl nere kunde jag njuta av folkvimlet kring stranden och därifrån gå de två kvarteren upp till vårt hus.
Hemma blev det en tallrik yoghurt och en stunds ryggläge. Middagsvilan har nu blivit en viktig del av min dag. Jag får genast nya krafter om jag får blunda den där halvtimmen.
Med vilostunden i ryggen orkade jag mycket väl med aftonens stadstur. Vi åkte in till centrum och shoppade lite, men det var nog sista gången jag gjorde det en fredag eftermiddag. För där var otroligt med folk. Bussarna såg ut som om dom skulle spricka, folk tog sig ombord med hjälp av skohorn närmast. Samtidigt älskar jag det här vimlet av olika människor. Här är mängder av asiater. Jag tror inte det är fel att säga att kineserna helt dominerar stadsbilden i den här norra delen av staden. Men finns alla sorter, här syns rika och fattiga, här ryms limousiner och uteliggare. Och ingen ände ser man på affärsgatorna.
Och nu är det kväll. Vi har ätit rester av gårdagens kycklinggryta och förbereder oss inför morgondagens "missionsresa". Vi ska köra ned till Santa Cruz för att sjunga med barnfamiljerna där. Det ser jag fram emot väldigt mycket. Resan tar cirka två timmar, en timme längs motorvägen söderut, sedan längs en vindlande väg över bergskedjan och ned till Santa Cruz-bukten.
Tänk att jag får vara med om allt det här!
18 oktober 2013
Två resultat
Ja, nu vet vi det. Vår kyrka får en ny ärkebiskop till sommaren,
och världsekonomin består ännu några månader.
Här i USA har paniken inte känts särskilt stor. Det har varit business as usual, utom förstås för de massor som har en statlig anställning och nu blir utan lön för den tid staten har stått stilla. Man varit cool och hoppats på en sista minutenlösning, att parterna till slut skulle ta sitt förnuft tillfånga och börja förhandla på riktigt. När nu den akuta krisen är löst skakar folk mest på huvudet och håller republikanerna, erkannerligen Teaparty-rörelsen ansvarig för att det gick så långt som det gick. Närmare en världsvid ekonomisk infarkt har man väl aldrig varit.
President Obama och demokraterna går stärkta ur striden. Här är folk nöjda med att han inte vek sig och började förhandla bort vårdprogrammet som ju blivit så populärt, att man knappt kan administrera den efterlängtade reformen.
Nu får vi se vad som kommer i januari. Krisen är inte över än, men Amerika kan nu fira Thanksgiving och jul i väntan på domen.
Hemma i Sverige har vi alltså fått ett valresultat. Det bli Antje Jackelén som tar över som primus inter pares efter biskop Anders i juni. Hur har det landat hemma i Svedala och kyrkan kan jag undra. Skriv gärna och berätta. Vore roligt att höra mer.
och världsekonomin består ännu några månader.
Här i USA har paniken inte känts särskilt stor. Det har varit business as usual, utom förstås för de massor som har en statlig anställning och nu blir utan lön för den tid staten har stått stilla. Man varit cool och hoppats på en sista minutenlösning, att parterna till slut skulle ta sitt förnuft tillfånga och börja förhandla på riktigt. När nu den akuta krisen är löst skakar folk mest på huvudet och håller republikanerna, erkannerligen Teaparty-rörelsen ansvarig för att det gick så långt som det gick. Närmare en världsvid ekonomisk infarkt har man väl aldrig varit.
President Obama och demokraterna går stärkta ur striden. Här är folk nöjda med att han inte vek sig och började förhandla bort vårdprogrammet som ju blivit så populärt, att man knappt kan administrera den efterlängtade reformen.
Nu får vi se vad som kommer i januari. Krisen är inte över än, men Amerika kan nu fira Thanksgiving och jul i väntan på domen.
Hemma i Sverige har vi alltså fått ett valresultat. Det bli Antje Jackelén som tar över som primus inter pares efter biskop Anders i juni. Hur har det landat hemma i Svedala och kyrkan kan jag undra. Skriv gärna och berätta. Vore roligt att höra mer.
15 oktober 2013
Habemus mamam
Så är då ärkebiskopsvalet gjort. Svenska kyrkan får i Antje Jackelén sin nya ärkebiskop när Anders Wejryd om åtta månader går i pension.
Skönt att det är över nu. Kyrkliga val tenderar att locka fram så mycket troll ur vrårna.
När jag var stiftsadjunkt och bl.a. höll i de internationella relationerna i mitt stift, kunde vårt afrikanska vänstift avböja besök från Sverige under ett valår. För då grälar bara prästerna med varandra, menade man.
Jag har under året följt en facebookgrupp kring ÄB-valet, där man har kunnat argumentera och bryta sina åsikter mot andras. Det har oftast varit en frustrerande läsning av missförstånd, ovilja att ta in varandra, hårda domar och eskatologiska hotbilder. Hårklyverier och emellanåt helt obegripliga inlägg. Om jag hade varit röstberättigad i valet, hade jag inte fått någon vägledning alls av denna grupp. Och ändå är jag glad att jag hittade den. Det finns inte så många sätt att hålla sig nära den kyrkliga debatten när man sitter på andra sidan jordklotet.
Nu när det hela är avgjort gjuts genast olja på vågorna. Välsignelser sprids över biskop Antje och alla skall försöka bli vänner igen. Valresultatet var hur tydligt som helst, en storseger för henne, eller skall vi säga för kyrkan, som klart sa ifrån vem man ville se som sin näste andlige företrädare. Hur det än är så har ju ärkebiskopsstolen ett stort symbolvärde, och äntligen kan det väl sägas att den så kallade kvinnoprästfrågan nu har fått sin kanske viktigaste markering sitt slutliga avgörande, då en kvinna för första gången blir Svenska kyrkans ärkebiskop.
Antje Jackelén motsvarar mina personliga önskemål och förhoppningar på en ÄB.
Jag skulle ha röstat på henne. Jag tror hon blir en bra efterträdare till ÄB Anders.
Men nog måste det vara ett problem att det dröjer till i juni nästa år innan hon tar över ämbetet. Jag minns hur det blev i mitt gamla hemstift vid det senaste biskopsvalet. Så fort valresultatet stod klart, slutade det ringa i den sittande biskopens telefon, och slut var det på inbokningar och nya möten. Jag var biskopens adjunkt då och märkte tydligt hur fokus omedelbart flyttades över på den som skulle komma efter. Rent mänskligt känns det nog bättre att välja, utse och installera på en och samma gång. Som när man väljer påve. Då den nye påven träder ut på balkongen föregås han av utropet Habemus papam, Vi har en påve! Och det är han från första stund, inte om åtta månader.
Å andra sidan kan de här åtta månaderna innebära att stridstupparna får en behövlig tid att lugna ner sig och verkligen på allvar börja välsigna vår kyrka och hennes ledarskap. Kanske vi med våra förböner kan vara med och göra den här tiden fram till 15 juni nästa år till en nyttig ställtid för vår kyrka.
Gud välsigne henne.
Skönt att det är över nu. Kyrkliga val tenderar att locka fram så mycket troll ur vrårna.
När jag var stiftsadjunkt och bl.a. höll i de internationella relationerna i mitt stift, kunde vårt afrikanska vänstift avböja besök från Sverige under ett valår. För då grälar bara prästerna med varandra, menade man.
Jag har under året följt en facebookgrupp kring ÄB-valet, där man har kunnat argumentera och bryta sina åsikter mot andras. Det har oftast varit en frustrerande läsning av missförstånd, ovilja att ta in varandra, hårda domar och eskatologiska hotbilder. Hårklyverier och emellanåt helt obegripliga inlägg. Om jag hade varit röstberättigad i valet, hade jag inte fått någon vägledning alls av denna grupp. Och ändå är jag glad att jag hittade den. Det finns inte så många sätt att hålla sig nära den kyrkliga debatten när man sitter på andra sidan jordklotet.
Nu när det hela är avgjort gjuts genast olja på vågorna. Välsignelser sprids över biskop Antje och alla skall försöka bli vänner igen. Valresultatet var hur tydligt som helst, en storseger för henne, eller skall vi säga för kyrkan, som klart sa ifrån vem man ville se som sin näste andlige företrädare. Hur det än är så har ju ärkebiskopsstolen ett stort symbolvärde, och äntligen kan det väl sägas att den så kallade kvinnoprästfrågan nu har fått sin kanske viktigaste markering sitt slutliga avgörande, då en kvinna för första gången blir Svenska kyrkans ärkebiskop.
Antje Jackelén motsvarar mina personliga önskemål och förhoppningar på en ÄB.
Jag skulle ha röstat på henne. Jag tror hon blir en bra efterträdare till ÄB Anders.
Men nog måste det vara ett problem att det dröjer till i juni nästa år innan hon tar över ämbetet. Jag minns hur det blev i mitt gamla hemstift vid det senaste biskopsvalet. Så fort valresultatet stod klart, slutade det ringa i den sittande biskopens telefon, och slut var det på inbokningar och nya möten. Jag var biskopens adjunkt då och märkte tydligt hur fokus omedelbart flyttades över på den som skulle komma efter. Rent mänskligt känns det nog bättre att välja, utse och installera på en och samma gång. Som när man väljer påve. Då den nye påven träder ut på balkongen föregås han av utropet Habemus papam, Vi har en påve! Och det är han från första stund, inte om åtta månader.
Å andra sidan kan de här åtta månaderna innebära att stridstupparna får en behövlig tid att lugna ner sig och verkligen på allvar börja välsigna vår kyrka och hennes ledarskap. Kanske vi med våra förböner kan vara med och göra den här tiden fram till 15 juni nästa år till en nyttig ställtid för vår kyrka.
Gud välsigne henne.
Ärkebiskopsvalet
I morgon tisdag kommer en ny ärkebiskop att väljas för Svenska kyrkan.
Biskop Antje i Lund ser på förhand ut att vara storfavorit.
Samtidigt verkar rädslan vara stor därhemma över att just hon skall bli vår nya ÄB.
Hon anses ha svävat på målet när det gäller Jesu särställning gentemot Muhammed.
Jag vet inte, är lite långt ifrån de inre kyrkliga bataljerna för närvarande.
Men en stilla undran: Är hon mer luddig än biskop KG var då han blev ÄB?
Handlade det ändå relativt stora förtroendet för honom om att han var en man?
Ställs det andra krav på en kvinnlig ärkebiskopskandidat än på en manlig?
Man kan ju undra.
Biskop Antje i Lund ser på förhand ut att vara storfavorit.
Samtidigt verkar rädslan vara stor därhemma över att just hon skall bli vår nya ÄB.
Hon anses ha svävat på målet när det gäller Jesu särställning gentemot Muhammed.
Jag vet inte, är lite långt ifrån de inre kyrkliga bataljerna för närvarande.
Men en stilla undran: Är hon mer luddig än biskop KG var då han blev ÄB?
Handlade det ändå relativt stora förtroendet för honom om att han var en man?
Ställs det andra krav på en kvinnlig ärkebiskopskandidat än på en manlig?
Man kan ju undra.
12 oktober 2013
Biskopshögtid i San Francisco
Vi har storfrämmande.
Biskopen för utlandskyrkan är här,
min gamle studentkamrat Sven-Bernhard Fast.
Som jag redan skrivit insatte han förra helgen vår nye kyrkoherde Staffan Eklund i sin tjänst,
och denna helg gästar de båda San Francisco.
Gårdagen blev fullmatad.
Först deltog biskopen i småbarnssången, den andra för terminen, då föräldrar kommer långväga ifrån för att delta. Igår kom tio föräldrar med minst ett barn var, däribland två nya familjer, så det blev ett härligt myller på kuddarna i kyrkan. Vi sjunger ju rätt mycket samma sånger gång från gång, och det är skoj att se igenkännandets glädje hos barnen. När Åsa tar fram sina hemliga lådor och täckta korgar, vet barnen precis vad de innehåller, men det är lika spännande varje gång det avslöjas. Nu hade vi lagt in ett par nya sånger som vi tror ska passa dem bra.
En liten andakt ingick förstås i halvtimmen, med tänt dopljus och Gud som haver. Dagen till ära fick biskopen sista ordet och välsignade Guds lilla barnaskara. Efter det ville alla barnen vara med om att släcka dopljuset. Ja dom är härliga, dom små.
Efter sångstunden var jag själv så trött att jag gick hem och sov en timme, medan biskopen fikade med familjerna och sedan hade en träff med sin diakon tillsammans med norske sjömansprästen. Staffan hade ett vigselsamtal med ett brudpar, och därefter, när jag hade kvicknat till, satte vi oss i SKUT-bilen, Åsa lilla Nissan Micra, och körde över GG-bron upp till den lilla staden Tiburon och dess lutherska kyrka. Där infann sig kyrkorådets ledamöter med respektive och deltog i en informations- och samtalsstund kring utlandskyrkans uppdrag och våra mål för verksamheten här. Dagen avslutades med en gemensam middag nere på en yachtklubb nere i hamnen.
En lång och innehållsrik dag således.
Jag hade inte svårt för att somna på kvällen om man säger så.
Biskopen för utlandskyrkan är här,
min gamle studentkamrat Sven-Bernhard Fast.
Som jag redan skrivit insatte han förra helgen vår nye kyrkoherde Staffan Eklund i sin tjänst,
och denna helg gästar de båda San Francisco.
Gårdagen blev fullmatad.
Först deltog biskopen i småbarnssången, den andra för terminen, då föräldrar kommer långväga ifrån för att delta. Igår kom tio föräldrar med minst ett barn var, däribland två nya familjer, så det blev ett härligt myller på kuddarna i kyrkan. Vi sjunger ju rätt mycket samma sånger gång från gång, och det är skoj att se igenkännandets glädje hos barnen. När Åsa tar fram sina hemliga lådor och täckta korgar, vet barnen precis vad de innehåller, men det är lika spännande varje gång det avslöjas. Nu hade vi lagt in ett par nya sånger som vi tror ska passa dem bra.
En liten andakt ingick förstås i halvtimmen, med tänt dopljus och Gud som haver. Dagen till ära fick biskopen sista ordet och välsignade Guds lilla barnaskara. Efter det ville alla barnen vara med om att släcka dopljuset. Ja dom är härliga, dom små.
Efter sångstunden var jag själv så trött att jag gick hem och sov en timme, medan biskopen fikade med familjerna och sedan hade en träff med sin diakon tillsammans med norske sjömansprästen. Staffan hade ett vigselsamtal med ett brudpar, och därefter, när jag hade kvicknat till, satte vi oss i SKUT-bilen, Åsa lilla Nissan Micra, och körde över GG-bron upp till den lilla staden Tiburon och dess lutherska kyrka. Där infann sig kyrkorådets ledamöter med respektive och deltog i en informations- och samtalsstund kring utlandskyrkans uppdrag och våra mål för verksamheten här. Dagen avslutades med en gemensam middag nere på en yachtklubb nere i hamnen.
En lång och innehållsrik dag således.
Jag hade inte svårt för att somna på kvällen om man säger så.
09 oktober 2013
Los Altos och Los Angeles
Nu har vi varit på turné.
I lördags körde vi en timme söderut till Los Altos och en helt ny begivenhet.
Den svenska församlingen i San Francisco försöker utvidga verksamheten i syfte att nå dem som bor i Southern Bay- och Silicon Valley-området. Och nu var det dags för en nystart av en Sång- och dramagrupp inför julen. Lite nervösa var diakonen och hennes medhjälpare, att ingen skulle dyka upp. Men det kom både barn och föräldrar, och av deras reaktioner att döma, blev samlingen mycket lyckad. Jag skulle tro att fler kommer att dyka upp nästa gång, för nu skulle de hem och berätta för sina vänner om det hela.
Uppmuntrade av detta körde hustrun och jag till flygplatsen SFO och tog ett flyg ned till Los Angeles. Där stundade nämligen en stor högtid. Den nye svenske kyrkoherden för Los Angeles och San Francisco skulle insättas i sin tjänst av Svenska kyrkan i utlandets biskop. Vi togs emot på flygplatsen LAX av assistenten/kantorn Bittan Sixtensson och logerades hemma hos kyrkoherden Staffan Eklund och hans fru Maja och deras dotter Sara. Där hade Maja förberett världens biskops- och personalmiddag.
Söndagen grydde med otrolig värme, det blev säkert över trettio grader under dagen.
I norska sjömanskyrkan i San Pedro som också är hemvist för svenska församlingen, samlades en stor skara från allehanda tungomål och folk, mest svenskar och svenskättlingar förstås. Biskop Sven-Bernhard Fast i Visby stift installerade vår nye kyrkoherde och välsignade honom i hans kommande tjänst. Kyrkokören under Bittans ledning bidrog med flera härliga sånger och även den norska sjömansprästen deltog liksom förstås svenska kyrkorådets ordförande Maj-Lis Aasa.
Att också diakonen i San Francisco var ombedd delta aktivt i gudstjänsten kändes helt rätt om jag får uttala mig helt objektivt. Den arme prästen skall ju räcka till för samtliga svenskar i hela Kalifornien, så det är bra att det får synas att han inte är ensam om att bära oket. Tur att den lilla personalgruppen i detta jättepastorat, präst, diakon och assistent/kantor och alla ideella, stöttade av sin biskop har en stor Gud att räkna med. Om detta vittnade sjömanskyrkans altartavla som är en replik på altartavlan i Linköpings domkyrka. Den uppståndne och levande Jesus Kristus träder fram ur en mandala och möter de sina med utsträckta händer.
Efter mottagningsgudstjänsten bytte vi fokus och följde med en familj hem. Och inte vilken familj som helst. Vi fick glädjen att sova över två nätter hos Åsas son med familj som för en vecka sedan flyttade från New York till Los Angeles.
Och nu är vi alltså hemma igen. Jag har orkat bara bra men har sett till att få mina vilostunder mellan varven.
Jag kan bara tacka min Skapare för en glädje- och innehållsrik helg.
En särskild krydda (jag måste bara få säga det) gav mig den inledande flygstarten från SFO i lördags. Då startade ett annat plan på startbanan till höger om vår och gjorde det precis samtidigt som vår pilot drog på full gas. Jag kunde sitta och se det andra planet accelerera, lyfta, stiga och till sist tippa åt styrbord bort ur min åsyn medan vi styrde åt babord.
Vilken treat!
I lördags körde vi en timme söderut till Los Altos och en helt ny begivenhet.
Den svenska församlingen i San Francisco försöker utvidga verksamheten i syfte att nå dem som bor i Southern Bay- och Silicon Valley-området. Och nu var det dags för en nystart av en Sång- och dramagrupp inför julen. Lite nervösa var diakonen och hennes medhjälpare, att ingen skulle dyka upp. Men det kom både barn och föräldrar, och av deras reaktioner att döma, blev samlingen mycket lyckad. Jag skulle tro att fler kommer att dyka upp nästa gång, för nu skulle de hem och berätta för sina vänner om det hela.
Uppmuntrade av detta körde hustrun och jag till flygplatsen SFO och tog ett flyg ned till Los Angeles. Där stundade nämligen en stor högtid. Den nye svenske kyrkoherden för Los Angeles och San Francisco skulle insättas i sin tjänst av Svenska kyrkan i utlandets biskop. Vi togs emot på flygplatsen LAX av assistenten/kantorn Bittan Sixtensson och logerades hemma hos kyrkoherden Staffan Eklund och hans fru Maja och deras dotter Sara. Där hade Maja förberett världens biskops- och personalmiddag.
Söndagen grydde med otrolig värme, det blev säkert över trettio grader under dagen.
I norska sjömanskyrkan i San Pedro som också är hemvist för svenska församlingen, samlades en stor skara från allehanda tungomål och folk, mest svenskar och svenskättlingar förstås. Biskop Sven-Bernhard Fast i Visby stift installerade vår nye kyrkoherde och välsignade honom i hans kommande tjänst. Kyrkokören under Bittans ledning bidrog med flera härliga sånger och även den norska sjömansprästen deltog liksom förstås svenska kyrkorådets ordförande Maj-Lis Aasa.
Att också diakonen i San Francisco var ombedd delta aktivt i gudstjänsten kändes helt rätt om jag får uttala mig helt objektivt. Den arme prästen skall ju räcka till för samtliga svenskar i hela Kalifornien, så det är bra att det får synas att han inte är ensam om att bära oket. Tur att den lilla personalgruppen i detta jättepastorat, präst, diakon och assistent/kantor och alla ideella, stöttade av sin biskop har en stor Gud att räkna med. Om detta vittnade sjömanskyrkans altartavla som är en replik på altartavlan i Linköpings domkyrka. Den uppståndne och levande Jesus Kristus träder fram ur en mandala och möter de sina med utsträckta händer.
Efter mottagningsgudstjänsten bytte vi fokus och följde med en familj hem. Och inte vilken familj som helst. Vi fick glädjen att sova över två nätter hos Åsas son med familj som för en vecka sedan flyttade från New York till Los Angeles.
Och nu är vi alltså hemma igen. Jag har orkat bara bra men har sett till att få mina vilostunder mellan varven.
Jag kan bara tacka min Skapare för en glädje- och innehållsrik helg.
En särskild krydda (jag måste bara få säga det) gav mig den inledande flygstarten från SFO i lördags. Då startade ett annat plan på startbanan till höger om vår och gjorde det precis samtidigt som vår pilot drog på full gas. Jag kunde sitta och se det andra planet accelerera, lyfta, stiga och till sist tippa åt styrbord bort ur min åsyn medan vi styrde åt babord.
Vilken treat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)