Flight 4184

Man slutar aldrig att fråga.
Har man varit med om en traumatisk förlust, så finns alltid frågorna där.
Som nu det malaysiska flygplanet, som försvunnit med hundratals passagerare.
Deras anhöriga kommer att fråga och fortsätta fråga. Och om det kommer en dag då man vet vad som hänt deras kära, så kommer de ändå att fortsätta fråga. För man nöjer sig aldrig med svaren. Varje svar skapar nya frågor, varför-frågor. Idel varförfrågor.

Idag mötte jag en man som aktualiserade mitt livs största förlust. Han var pilot och för tjugo år sedan arbetade han för American Eagle, det flygbolag som mina föräldrar åkte med när de störtade och dog. Så han kände mycket väl till Flight 4184 den 31:a oktober 1994, flyget från Indianapolis som störtade under inflygning till Chicago med 68 personer ombord, bl.a. mina föräldrar.

Det kommer ofta in flygfolk till Norska sjömanskyrkan, ibland piloter och ibland kabinpersonal. De är de nya sjömännen i sjömanskyrkan. Människor som landat i San Francisco och skall tillbringa en dag eller två  här, innan nästa avgång. Precis som sjömännen förr låg och väntade på att på nytt hissa segel mot nya mål. Så dagens pilot kan vara vem som helst. Den här mannen kom in medan jag satt och tog en kaffe i caféet, slog sig ned och började prata med oss.

Rätt snart kom samtalet in på flygfrågor, och sen dröjde det inte många minuter förrän han förstod att mina föräldrar var med olycksplanet från Indianapolis den där oktobereftermiddagen 1994. Han kände alltså mycket väl till händelsen. Han hade till och med tankar och teorier om vad som skedde, liksom han hade tankar kring det nu försvunna malaysiska planet.

Han visste att när det gällde Flight 4184 så var olycksorsaken icing, alltså nedisning av vingarna och därmed förlorad flygförmåga. Jag frågade honom om det, och sedan började han förklara det ena och det andra medan mitt hjärta började banka och jag kände tårarna stiga i ögonen. När han förklarade vad som troligen hade hänt, kom dagen och stunden så nära. Jag kunde nästan se framför mig vad som möjligen hände.

På Åsas fråga vad man har lärt sig av olyckan kom det ett intressant svar. Efter olyckan har man utfärdat ett förbud mot att ligga i s.k. holding pattern i icy conditions. Flight 4184 fick köra runt i molnen utanför Chicago i väntan på sin tur att landa, ett s.k. holding pattern. Och att det rådde risk för nedisning blev alltför uppenbart. Det var tunga moln med regn och kring noll grader.

Piloten jag träffade idag trodde att det under tiden byggdes upp is på vingarna, kanske inte främst på framkanten, för där fanns en boot, en uppblåsbar gummikant som skulle kunna spräcka ev is på vingens framkant. Utan isen satte sig på resten av vingen, på vingklaffen, the flap, och inte minst på den eller de klaffar som fälls upp uppåt över vingen för att bromsa farten. Om detta händer och klaffarna låser sig på ena sidan, tippar planet runt och störtar mot marken. Vilket var precis vad som hände.

Jag lutade mig framåt och lyssnade, samtidigt som mitt inre virvlade runt i fasan av vad som hände mina föräldrar. En fråga fick jag fram:

- Om planet har tippat uppochned, är det nå något piloterna kan göra för att häva en störtning?

- Jo vi är tränade att då försöka räta upp nosen för att stabilisera luftflödet över vingarna igen. Men om någon vingklaff i det läget var fastfrusen av is, så gick det kanske inte.

…så gick det kanske inte.

Trettiotre sekunder av desperat kamp framme i cockpit. Och vad som försiggick inne i kabinen vill jag inte ens tänka på. Men dagens möte med den erfarne piloten fick mitt tjugoåriga minne att kännas i huden, ja under huden.

Man slutar som sagt aldrig att fråga.

Nu gäller hårdträning

Ett vårtecken så gott som något är att brudparen börjar avisera sin ankomst till San Francisco. Eller att norrmännen börjar planera för 17:e Mai. Nu är det så att jag har sagt ja till den ideella uppgiften att spela när så behövs i kyrkan. Det är nu inte så ofta som tur är, och det finns också andra spelemän med anknytning till svenska och norska församlingen, dock ingen anställd. Så gigen kommer lite då och då för min del.
Och eftersom jag aldrig har jobbat som musiker, känns det bra att få göra det på ideell basis. Jag ser mina små insatser som att jag ger kollekt till kyrkan helt enkelt. Tänker ofta på president Kennedys devis: "Don't ask what your country can do for you. Ask what you can do for your country." Eller på svenska: Fråga inte vad din kyrka kan göra för dig, utan fråga efter vad du kan göra för din kyrka!

Nu när vi nu går in i vårmånaderna, vårterminens andra period, börjar uppdragen hopa sig. Skoj förstås, men det gäller också att börja hårdträna. Jag har lovat spela på ett dop och en vigsel samt en familjemässa i april. Brudparet har önskat Mendelsohns brudmarsch som inte är helt lätt att exekvera, ens om jag fuskar lite. Och så vill de få en väldigt fin Taube-sång, som jag aldrig har spelat och knappast hört. Men jag ska försöka. Så den månaden kräver sin man. 

Sen har norska sjömanskyrkan önskat musik till sitt 17:e Mai-firande. Och eftersom jag gillar Norge och faktiskt inte har särskilt mycket självkritik, så har jag lovat hjälpa dem. De har beställt den norska och amerikanska nationalsången, samt två solostycken. Nationalsångerna må väl vara. I värsta fall blir det Du gamla du fria.
Fast - jag vill ju inte bli orsak till några diplomatiska förvecklingar mellan Stockholm och Oslo, så jag får väl titta på Ja vi elsker och försöka lära mig den. Och the Star Spangled Banner går väl på nåt sätt, bara jag dundrar på. 

Sen var det solostyckena. Jag har två, som ligger något så när inom möjligheternas gräns: Våren av Grieg på cello, och hans Sarabande ur Holbergssviten på piano. 

Milda makter, vad har jag lovat..?! Kan ingen stoppa mig..??
Nu blir det jobbigt...
Det måste ju finnas många som kan göra det här bättre!
Hallå..! Någon??

Vårtecken

Nu har vi avverkat vårens första familjebesök.
Det blir vad vi vet inalles fyra före sommaren.
Denna helg har hustruns son varit här med hustru och fyra barn.
Till påsk kommer min syster och svåger från Sverige.
Och sen hakar min son på och avlöser dem.
Sist, i maj månad tar vi emot två svägerskor från Luleå.

Vad är detta om inte vårtecken?
Verkliga som fåglalåten på vår bakgård.
Och de allt ljusare morgnarna.

Välkommen, kära vår!

Födelsedag

Ojdå, jag trodde det här inlägget redan var publicerat.
Har inte haft minsta möjlighet att kolla bloggen under helgen.
Men så här blev torsdagen.

"Såja, nu är födelsedagen avverkad, och jag är såå nöjd.
Ända sedan morgonens sång och frukostbricka på sängen och kram av hustrun till sena kvällen har jag njutit. Jag har ägnat mycket tid åt allt facebook-grattande. Troligen är jag lite fånig, men jag älskar att fylla år. Blir så glad åt alla som i hör av sig på vad sätt det vara må. Jag har svårt att se ned på Facebook-kulturen. Det är visserligen inte några djupheter som avhandlas där. Men bakom varje Gilla döljer sig en vänlig tanke, ett leende, en välgångsönskan. Facebook ger mig en chans att ha lite kontakt med människor som jag annars lätt skulle förlora ur min närhet. Och det betyder mycket för mig.

Efter förmiddagens fejsbookande och skypande med barn och barnbarn och telefonsamtal från Sverige, gick jag med hustrun upp till Norska sjömanskyrkan. Och där möttes jag i dörren av en varm hyllning av den norska personalen, som stod där med famnen full av tårta och ljus, presenter och svenska flaggor. Och de sjöng till min ära.
Ja jag säger det igen. Jag älskar att fylla år.

Och nu ikväll har huset invaderats av barnbarnen från Los Angeles som kommit upp till oss för första gång. Jätteroligt. Lille H, 2 år, stegade uppför trappan och frågade helt kaxigt: Where is my room?! Och lilla A, 1 år, kände igen mig och log så kärt, fast vi inte setts sedan i julas.

Nu sover alla barn och snart alla vuxna. Jag konstaterar att jag nu är sextiosex år gammal och att det inte känns ett dugg mer än alla tidigare födelsedagar. Så det så."

Krimkriget?

President Putin har i veckan tagit tillbaka Krim. 

Tidningarna målar upp det ena scenariot hemskare än det andra.
Beskrivningarna luktar Ragnarök i min näsa, och kanske handlar det om det.

Vad ska man tro?
Kan det bli en storkonflikt av detta?
Jag har idag svårt att tro det.

Men börjar han annektera också det ryskvänliga östra Ukraina,
och sen vänder blicken mot Baltikum för att rädda den ryska befolkningen i Kaliningrad,
då har vi det kalla kriget tillbaka med allt sitt kärnvapenskrammel.

Dessutom helt nära Sverige.

Jag och hela min generation växte upp med ett hotfullt ordkrig mellan öst och väst.
Vi minns känslan av Kubakrisen, Vietnamkriget och Pragvåren.
Vi tror någonstans på en rättfärdig, fredlig socialism, men har aldrig hittills sett den irl.

Vi tror på frihet och allas lika värde, på en man en röst.
Vi är skeptiska till militära lösningar på mellanfolkliga konflikter.
Vi tror mer på protestsånger än på vältaliga presidenter.

Men vad hjälper det?

Nu håller vi andan och ber med den lidande Kristus för Ukraina och världsfreden.
Kyrie eleison, Christe, eleison, Kyrie eleison.

Fullmåne

En fullmåne stiger upp från öster,
smygande och blek i kvällssolen.
Nästan osynlig, men samtidigt tydlig.

Samtidigt försvinner dagens sol och ger plats åt natten.
Jag ska vakta säger månen.
Och stiger klarare upp över himlen.

Däruppe vajar den amerikanska flaggan liksom här.
Fast nej, det gör den inte.
Där finns ju ingen luft, ingen vind att vaja i.

Men jag ser på månen och tänker att dit flög man och satte upp en flagga,
som om den planeten därmed blev något lands territorium.
Som om den därmed blev detta lands femtiotredje stat.

Men kvällens fullmåne tillhör ingen jordisk nation.
Dess flagga står där stum och stilla som på ett fotografi.
Land kan bara inmutas där människor kan leva.

Fullmåne, du tillhör oss alla.
Du vänder ditt ansikte till oss
och ger oss ofrid inför natten.

Men vacker är du
och majestätisk
där du långsamt intar din himmel.

Jordskalv

Igår skedde ett rätt stort jordskalv uppe i norra Kalifornien. Det var ute till havs utanför Eureka som ligger över 40 mil norr om San Francisco. Vi kände ingenting trots att det var starkt, 6.9.

Igår skedde också ett större jordskalv inom den svenska kristenheten. Många skribenter har använt den terminologin och den äger nog relevans här. Pastor Ulf Ekman och hans fru lämnar Livets Ord och konverterar till katolska kyrkan. Uppbrottet verkar, i alla fall av det jag kunnat utläsa på nätet, vara noga förberett och iscensatt så att den jättekyrka han grundat skall klara skalvet. Han har nog varit på väg en tid men väntat med sitt beslut till efter sin pensionering. Så församlingen fick tid på sig att sörja för ledarskapet efter Ekman. Men ändå, vore jag livetsordare skulle jag ha blivit hur chockad som helst.

Som min bloggkamrat Torbjörn påminner om, skedde ett liknande uppbrott i Luleå stift på åttiotalet. Prästen Bengt Pohjanen predikade som ingen annan, och ingen var likgiltig för hans förkunnelse. Kyrkans Ungdom i stiftet var mycket präglat av honom under några år. Han fick bli många unga till vägledning och välsignelse. Och flera av oss unga präster var starkt berörda av hans förkunnelse, det skall jag villigt erkänna. Det blev väckelse runt BP, men rätt snart började han ta avstånd från oss kollegor, isolera sig från stiftet, och det slutade med en effektfull sorti ur kyrkan för hans del. Han övergick till rysk-ortodox tro och lämnade en stor skara unga i stor förvirring.

Men jämfört med gårdagens jordbävningsnyhet om Ulf Ekman så var ändå Bengt Pohjanens uppbrott högst en 1:a på richterskalan. I fallet Livets Ord handlar det faktiskt om miljoner människor inte minst i Östeuropa som har satsat allt på att följa Ulf Ekman. Jag anar att en liknande reaktion kommer nu bland hans efterföljare. Det är gott och väl om makarna Ekman kan lämna sitt livsverk utan bitterhet och besvikelse. Väl också om församlingen klarar jordbävningen. Men borde inte en andlig ledare avkrävas lite mer än en liten ursäkt när han går vidare och lämnar sina får. Kan han verkligen bryta upp så här utan ruelse och sorg över alla de andliga övergrepp som skett på unga människor under hans ledarskap. Det är ju som att starta en skogsbrand och sen inte behöva ta ansvaret för de skador den orsakat.
Eller så har jag fattat fel. Jag känner ju inte Ekman och har aldrig förstått mig på trosrörelsen.

Hoola Bandola band sjöng Vem i hela världen kan man lita på?
Ja så är det. Människor är människor och inga Jesusar.
Bibeln varnar och säger Lita inte på människor utan bara på Gud.
So, who's next?
Kommer nästa konvertit från Bjärka-Säby månne?
Och kommer det ekmanska jordskalvet att skaka om fler gudshus i vårt land?
Helt klart är att det Ulf Ekman har gjort är en remarkabel teologisk u-sväng.

Inför svenskhelgen

Det har visst gått en hel vecka sen mitt förra inlägg.
Men nu har jag ju också två bloggar att ansvara för.

Vi närmar oss med stormsteg mars månads svenskhelg.
I morgon kommer kyrkoherde Staffan hit för att delta i vårens fundraising-middag.
Och på söndag blir det svensk gudstjänst i norska sjömanskyrkan.
Då ska församlingens nystartade kör sjunga, och det ser jag fram emot.
Jag ska leda kör och även spela i gudstjänsten, så här gäller att hålla reda på hur noterna ska stå på notstället efter litanian och den efterföljande psalmen, samt att ha registrerat orgeln så att vi får lämplig styrka på Helig sen. Med mera...
Ja det är mycket som prästerna och församlingsborna inte har en tanke på, men som kantorn måste förbereda. Och så är det med alla som har olika ansvarsuppgifter i en gudstjänst. Allt måste synkas med det övriga för att en gudstjänst skall flyta på och inte haka upp sig och skapa irritationsmoment.

Det blir riktigt spännande på söndag. Dels vår nystartade kör, dels gudstjänstspelet.
Jag har ju som vissa bloggläsare redan vet, övat orgel en del under vintern, och även krisat åt att jag har så svårt att lära mig nåt numera. Hursomhelst så får vi se på söndag, då är det upp till bevis. Då ska jag både spela till psalmerna såväl på flygel som på orgel, samt leda kören som ska sjunga fyra sånger. Det kommer att bli jätteroligt, hur det än går.

Glädjeämnen en torsdag

Det är första gången jag har planterat om blommor i februari, på verandan och iklädd shorts.
Det brukar handla om åtskilliga minusgrader och en blek om än förhoppningsfull sol.
Men idag, efter en heldags regnande igår, var det riktigt varmt ute idag, ca tjugo grader på vår verandra. Så jag skrudade mig som för att möta sommaren och gav i kast med blomomplanteringen.
Onekligen under distraktioner visserligen, men det gick riktigt bra och jag fick 1½ säck jord över som pockar på mer plantering... De arma blomstren stod alla på en förfärlig svältkost och var svårt medtagna. Nu fick de nytt hopp tror jag.
Distraktionerna stod flygtrafiken för. Det har blåst sydvind idag. Därför flögs i landningsvarv precis över mig, och flygnörd som jag är var jag ju tvungen kolla in varenda plan som kom in över sundet från väst och sen svängde åt styrbord söderut för att landa på SFO eller kanske Oakland. Snyggt var det, och mäktigt. Kan inte hjälpa att jag fascineras så av flygplan.

Dagen har dessutom gett ett icke oväsentligt glädjeämne till. I förmiddags, vid orgelpallen i Norska sjömanskyrkan upptäckte jag att jag faktiskt har gjort framsteg i mitt klavertrampande. Jag började öva fastetidens psalmer, och faktiskt kändes det som om såväl händer som fötter emellanåt visste precis vart de skulle. Men inte lär jag mig lika fort som för fyrtio år sedan, det är bara att konstatera.

Men Jan, vad gör det? Unna dig bara att njuta,
fortfarande inte åt hur det låter, utan hur det är skrivet, hur det skulle kunna låta.

Nu har jag hackat ihop grönsaker och stekt köttfärs till en tacosmiddag. Väntar bara på att hustrun ska komma hem från sin verksamhetsberättelse, så ska vi ha lite torsdagsmys.
För i morgon jobbar hon kväll.

Våraningar

Det händer varje år när ljuset återvänder och vinterns järngrepp släpper för solens värme. Jag får musikaliska våraningar och börjar leta fram Grieg och Sinding bland mina gamla pianonoter. Nu kan jag inte så mycket av Grieg, egentligen ingenting alls ordentligt. Och jag kan absolut inte Sindings Frühlingsrauchsen. Den är långt över min förmåga. Men jag har noterna och har även tagit med dem hit till San Francisco.

Här har vintern inte precis hållit någon i ett järngrepp. Men ändå. Nu när dagarna tydligt blir längre, och fågelkvitter hörs och grödan återvänder till förbrända marker, då tar jag fram mina nordiska noter och lyssnar in vårtonen. För den finns hos Grieg, inte bara i Våren utan i allt vad han skrivit.

Idag satt jag en stund vid Norska sjömanskyrkans nyligen donerade flygel och slog upp mina fyra fem griegnoter. Och njöt. Inte för hur det lät, men för hur det var skrivet. Skönheten och vårljuset kändes och värmde min nordiska själ och mina klavertrampande, vinterfrusna och ljustörstande händer.

Sen, bara för att inte försvinna totalt i naturromantik och sentiment, tog jag också fram en annan norrman, Harald Sæverud och hans Kjempeviseslåtten och hamrade igenom den. Den reser borst emot nazisternas ockupation av Norge och är alltid bra som korrektiv till allt det nordiska känslosamma och ibland nästan alltför vackra...

Låt barnen komma till mig...

Vilken härlig dag!
Jag har fått träffa härliga barn och spelat och sjungit med dem.

Och jag har som ideell medarbetare i SF-församlingen fått döpa ett litet barn.
Berätttelsen om det barnet är så ljuvlig att ni bara måste läsa den.
Den finns här.

Oj vilken konsert!

Ända sedan tonåren har jag känt till och älskat verket.
Min far köpte LP:n på 60-talet och den skivan gick varm hemma hos oss. Det är ett mycket fascinerande och fantasieggande verk för stor symfoniorkester byggd på sagan Tusen och en natt. Nu kanske det plingar till hos någon..?

Jag och hustrun gick alltså till SF Symphony på lunchkonsert idag och fick smaka idel godsaker. Först en halvtimmes rolig och instruktiv introduktion till konserten med korta inspelade snuttar av de verk som skulle framföras. Sedan mingel och sorl i foajéerna. Sen klättrade vi upp under taket och satt där och nästan fick svindel både av höjden men också av det vi fick höra under den två timmar långa konserten.

Två verk av Haydn inledde, hans symfoni Le matin och hans cellokonsert i C-dur.
Cellisten Alisa Weilerstein var helt virtuos och rev ner långa applåder.

Och efter en paus kom det. Verket.
Scheherazade, en symfonisk svit av ryssen Nikolai Rimsky-Korsakov. Den jättelika 90-mannaorkestern leddes av en mycket gammal man som nästan stapplade in på scenen. Han hette Raphael Frühbeck de Burgos och var 81 år. Han hade en famlande dirigentstil. Armarna såg tunga ut, och ibland tog han stöd mot ryggstödet under konserten. Men vilken örnkoll han hade på verket och orkestern. Missade aldrig att peta in de olika instrumenten, och han lyckades på något underligt sätt få orkestern att glöda. Vi fick förskräckas åt den grymme sultanen. Vi fick följa med i Sindbad sjöfararens böljegång ute till havs, höra och känna hur underbart vacker sultanens unga hustru Scheherazade var. Vi kunde nästan känna den exotiska lukten över Bagdads folkmyllrande gator. Och sist men inte minst upplevde vi en vacker och böljande men ödesdiger storm till havs. Allra sist lade sig så friden över den arma Scheherazade.

Det var en enormt stark konsert. Nog var verket fantastiskt även på Pappas LP-skiva.
Men detta var en totalupplevelse av mycket stora mått.
Hur skall jag kunna somna ikväll!

Gräsänkling

Nu har jag varit gräsänkling några dagar.
Men i morgon kommer hustrun hem igen.
Så, här gäller att köpa nya fiskar för dom gamla har tatt slut.
Och vattna cissusen och hinna in till banken före klockan tre osv.

Nej, kanske inte det, men det är märkligt hur man fungerar.
Ensamheten kan vara vilsam ett par dagar. Man rår sig själv och brer ut sig i sängen.
Gör vad man vill och är lite egennyttig. Samtidigt är man halv och försöker få tiden att gå.

Nej jag behöver inte köpa några nya fiskar eller någon ny cissus.
Men nu börjar nedräkningen.
Har handlat idag och tänkt ut en välkomstmiddag. Och i morgon förmiddag ska här städas.
Med små små steg trappas stämningen upp inför
Återkomsten.

Jag är nog ingen ensamvarg.

Fokus i gudstjänsten

I norska kyrkan handlade det idag om Sådd och skörd. 

Predikan hölls kring Jesu liknelse om sådden, 

eller som vi sa förr: Fyrahanda sädesåker i Luk 7. 

Prästen sa på ett bra sätt att vi kan ha de olika jordmånerna (heter det så?) inom oss själva: 

okänslighet för Guds ord, dålig uthållighet, världsliga omsorger eller ett lyssnande hjärta.

Det fick mig att fundera på med vilken inställning jag deltar i gudstjänsten. 

Vilket fokus har jag när jag öppnar kyrkdörren? 

Det kan vara väldigt olika och resultera i mycket olika upplevelser av kyrkobesöket.

Gruppen
Tro om jag är rätt klädd idag? 

Ja se, där är Olle. Han har också kavaj men ingen slips. Bra.
Men där är Kalle, han är lika korrekt klädd som alltid.
Och där är Malin. Henne har jag inte sett på länge. 

Tro varför hon har varit borta? Kanske på resa?
Skönt att ingen sitter nära mig idag. 

Skönt i alla fall att Pelle hälsade på mig.
Nu reser dom på sig. Javisst ja, här ska man stå och här ska man sitta.
Nu går vi till nattvarden. I nattvardkön nickar jag åt dom jag känner 

och trycker kanske någons hand.

Formalia
Det är ett tryckfel i gudstjänstagendan, förresten två.
Har dom verkligen rätt färg på antependiet idag, det ska ju vara grönt, eller?
Och nu hoppade prästen över ett moment. Glömde han, eller var det meningen?
Ska vi verkligen sjunga mej när det står mig och är ett rim på evinnerlig?
Nu reser jag mig först av alla, så att de andra ser att man ska stå här.
Varför blir det alltid så kaotiskt kring nattvardsutdelandet?

Musiken
Oj vad härligt med en riktig orgel!
Nu spelar hon lite väl långsamt. Den här psalmen ska gå fortare.
Idag ska vi tydligen sjunga en ny variant av Lovsången. Den kan inte jag.
Oj vad kyrkokören sjunger falskt/bra idag!
Härligt med lite musik under nattvardsgången. Det känns så inbäddat då.

Wow, vilket postludium!

Organisation
Värst vad dom springer omkring där framme före högmässan! Vet dom inte vad dom ska göra? Det ser ut som om prästen har glömt nåt, för nu försvinner hon ut i sakristian.
Varför kan inte textläsarna gå fram lite tidigare så att vi slipper vänta.
Tänk att det ska ta sån tid att be för kollekten!
Det hade varit bra med en nattvardsstation till idag när det är så mycket folk.

Professionalism
Idag har kantorn nog inte övat så mycket i förväg. Och där spelade han fel igen.
Den här prästen älskar att svänga sig med latin och teologiska uttryck. Är det nödvändigt?
Den här prästen är bra på att leda en gudstjänst. Det flyter och är innehållsrikt.
Varför är det så mycket hokuspokus kring nattvarden?

Nu drog vaktmästaren inte på mikrofonen i tid, igen! 

Folklighet
Vår präst kan verkligen ta folk. Vilken tur att det är hon idag.
Härligt med gamla invanda psalmer.
Nu ska prästen ta i hand igen och tacka för gudstjänsten. Men vet han vad jag heter?

Diakoni
Vad bra att dom säger ett välkommen innan klockringningen. Det liksom samlar oss.
Bra också att vi får hälsa på varandra under fridshälsningen.
Men varför har vi inte alkoholfritt nattvardsvin? Olle är ju här idag. Och barnen?
Inte ett ord i predikan idag om vårt uppdrag i samhället. Bara om själen.
Bra att förbönen är lokalt fokuserad och inkluderar dem som har det svårt.
Hur ska dom sörjande se när vi tänder ljusen för de avlidna?
Borde vi inte sitta lite mer mot varandra i stället för bakom varandra?

Såna här tankar och andra liknande kan jag ha när jag sitter i kyrkan, och säkert gäller det fler än mig. Det blir lätt olika olika söndagar vilket kan bero på mycket. Men jag försöker skärpa till mig när jag upplever att jag inte har rätt fokus. För fokus måste jag ha på det som verkligen gäller, det som gudstjänsten handlar om. Fokus måste ligga på mitt och de andras möte med Gud, visserligen i ett socialt rollspel, i ett liturgiskt skeende, men allt skall ju främja det viktigaste, eller hur? Och då måste även jag själv främja mitt gudsmöte! 

Det handlar då inte alls om det yttre, hur det eller det fungerar idag, hur den och den uppför sig och hur prästen eller kantorn har förberett sig. För om sådant hamnar i mitt fokus, så kommer Gud i bakgrunden, och det viktiga blir dolt bakom en massa annat.

Är vi så andligen döva eller ofokuserade,
att vi blir förvånade när någon sitter försjunken i bön innan gudstjänsten,
eller efter nattvarden?
Jag får inte glömma det viktigaste: 

Jag är här för att möta en Gud som älskar mig och vill ta emot mig och min tillbedjan idag. 

Ingenting yttre är viktigt när det kommer till gudstjänstens insida. 

Där är det jag och Gud tillsammans med hela den världsvida kyrkan. 

När jag går fram till nattvarden, gör jag det med vännerna här i kyrkan, 

men också med alla dem i Härnösand, Luleå, Tanzania, Umeå, Sydafrika, Fredrika och Boden. 

Om jag börjar där och  har mitt gudstjänstfokus där, 

så kommer jag att slippa många irritationsmoment i gudstjänsten. 

Och då kan Gud lättare bli det levande centrum kring vilket hela gudstjänsten rör sig.

Stadsvandring

Det är en fascinerande stad vi bor i.
Idag hade jag ett ärende igen till andra sidan San Francisco.
Tog bussen åt söder genom de italienska kvarteren i North Beach och Chinatown,
bytte buss inne på Union Square och åkte sedan vinkelrätt västerut genom Japantown ut till Laurel Heights. Där inköptes en ny sladd till min dator.

Sedan promenerade jag tillbaka, men sneddade nu diagonalt längs "hypotenusan" för att komma direkt hem till Russian Hill. Det blev en 1½ timmes vandring genom intressanta neighborhoods med fantasifulla husfasader, spännande gatucaféer, mysko gränder, möbelaffärer, kvartersbutiker och restauranger. Och hela tiden uppför och nedför över de böljande kullarna med sina hänförande utsikter.
Det var solsken och vårvärme idag, så promenaden blev riktigt angenäm. Inte förrän jag kom närmare norra hamnen där vi bor, drog dimmorna in kyla från havet.

Jag fascineras över att denna stad har så många identiteter, kulturer, stilar och spännande ställen. Till och med vädret växlar inom stadens hank och stör.
Nu är det kväll och mörkt, och brosirenen ljuder med sitt a-mollackord i dimman över Golden Gatesundet. Good night, SF.

Återställd

- Så - jag har inga restriktioner nu..?
- Nej, du kan göra vad du vill hädanefter.
- Jag skall alltså ta mina mediciner, men annars inga begränsningar.
- Ja det stämmer.
Jag är hos en hjärtdoktor på koll ett halvår efter min hastiga hjärtoperation i augusti.

Hur kan man tacka Gud?
Det här är bara alltför stort!
Jag som har varit rädd för överansträngning, för hjärtarytmier, för det ena och det andra.
Det doktorn nu säger betyder vad jag förstår,
att jag från och med nu är att betrakta som frisk..?

Vad gör man då?
Tackar doktor och Gud och trofast hustru och oroliga barn.
Och sen gäller det att våga leva. Som om inte...

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
det är medicinen hädanefter
on top of the others.

Thank you, Lord.

Körsång igen!

Länge har jag varit som en varg utan flock. Men idag fick jag mig en flock igen.
Kände pirret redan i morse: Idag är dagen K som i körsång. Idag ska vi börja sjunga tillsammans i svenska församlingen. Om nu någon kommer vill säga. Visionen var att försöka samla sångintresserade till en stunds övning efter högmässan och kyrkkaffet och sikta på att sjunga ett par sånger i nästa månads gudstjänst. Och efter den här dagen vågar jag tro på en liten kyrkokör den 9/3. Tolv personer dök upp till övningen, fler än jag alls vågade tro på. Och ändå vet jag om några till som hade velat vara med. Det var ju busväder, så några fick vända hem eller kom sig aldrig iväg.
Jätteroligt att få leda sång igen. Det här var ju en helt öppen match. Skulle alls några komma, hade de körvana eller var de nybörjare? Skulle repertoaren som jag hade valt vara för lätt eller för svår osv? Tusen frågor.
Vi började med en liten uppsjungning och tog oss sedan in i flerstämmighet via ett par kanons som står i psalmboken. Sen sjöng vi både tre- och fyrstämmigt, och helt plötsligt hade jag en skönsjungande blandad kör framför mig.
Detta är något stort som händer när människor kommer samman och öppnar sig och provar att sjunga ihop. Och så stämmer det, och det blir så roligt! Och så låter det så bra till och med!
Att få vara med och locka och hjälpa människor att skapa något vackert tillsammans med andra, det är fantastiskt.

Det kanske ligger något i det en av nybörjarna sa när jag för ca tjugofem år sedan startade Ersbodakören i Umeå:
- Jag vill vara med och lära mig sjunga i kör, för jag har märkt att körsångare är gladare än andra människor.

En prick i universum

I Psaltaren 8 sjunger sångaren:
När jag ser din din himmel, din fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?

Och nu kan vi se jorden på längre avstånd än någonsin förut.
Tanken svindlar.
Men tur att det inte är så här som Gud ser oss...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18313454.ab

Träningsvärk

Efter att i två dagar ha skruvat ihop en ny dubbelsäng från Ikea har jag nu en sån våldsam träningsvärk att jag knappt kan gå. Mer än pinsamt. Så matt blev jag av jobbet att jag sov middag två gånger idag. Jag fruktar att det här har att göra med min ålder. Att kondis blir mer och mer färskvara ju äldre jag blir. Kanske någon klok människa kan svara på om det är så.
Kanhända jag också har blivit lite väl harig vad gäller att ta i efter förra sommarens hjärtoperation. Kanske jag borde sluta identifiera mig som konvalescent och börja träna ordentligt, inte bara tänka vila och promenader.
Tror jag ska ta ett snack med mågämnet mitt som kan det här med gym och fys och sånt.
Men först ska gubben stappla till sin nya sköna nya säng.
Godnatt.

Intelligenta bilar

Slog på tevenyheterna ikväll.
Fick höra att man nu har utvecklat en teknik som gör det möjligt
för min bil att kommunicera med din bil så att de inte krockar.
Eller för den delen med ett barn som springer ut i gatan, så att jag inte kör på ungen ifråga.
Bilindustrin lär stå på tå för att införa den tekniken.
I förlängningen skall den göra bilproduktionen billigare, genom att vi inte kommer att behöva samma robusta bilkonstruktioner längre, när sannolikheten för en bilkrock minskar genom de radarstyrda datavarningssystemen.

Men -
Kommer det inte att medföra att Storebror ser mer av våra privata förehavanden,
vart vi kör, hur vi kör?
Jovisst. Och då kan företag följa oss på vägen och skicka reklam och informationer som vi kan behöva just där just då. Är det inte smart så säg..?!

Tänk att det alltid skall vara så att ett plus motsvaras av ett minus.
Att alla Guds gåvor kan användas till människans gagn eller fördärv,
till trygghet eller hot,
till frihet eller tvång,
till hjälp eller stjälp,
till ont eller gott...

Och ändå måste vi följa med i utvecklingen...