Värmebölja, solsting och jag vet inte vad

Sverige har alltså en enorm värmebölja just nu.
I över en vecka har termometern legat kring trettio grader.
Helt otroligt.

Vi har varit uppe i Luleå. Lika varmt där.
Det var bara att hoppa i Luleälven.
Rena badkarsvärmen.
Men på andra sidan södra hamnen, borta vid malmkajen låg fyra stora isbrytare
och påminde om verkligheten:
Vänta ni, snart nog är det vår tur...

På resan upp dit lade A/C:n av i vår gamla Skoda Fabia.
Mycket lägligt.
Det blev en svettig resa inte minst för 1½-åringen i barnstolen.

Men tackochlov finns det ju bilverkstäder. Dom lovade att laga luftkonditioneringen i slutet av augusti för tusentals kronor... Jag vädjade och bad och fick sedan löfte om att det skulle kunna bli gjort tills om två veckor då vi ska upp till Luleå igen.

Och välsignade släktingar. De ställde en stor fin bil till vårt förfogande så att vi igår kunde ge oss ut på vägarna igen med vår lille 1½-åring. Vi flyttade över barnstol och packning i svägerskans Avensis, lämnade in Fabian på verkstan och körde hemåt med skön svalka i bilen.

Men säg den glädje som varar beständigt.
Ute på E:4 började det efter ett tag höras ett skavande ljud från framvagnen.
Till slut hördes det i varje gupp.

Jag stannade, kollade och såg en lös plastflärp i hjulhuset. Det var säkert den som skavde. Jag baxade in den i sin fals och hoppades på tur. Körde vidare och det var tyst nästan ända till Sävar. Där kollade jag igen och fann då att en stor plastplatta hängde ned bakom kofångaren och släpade i marken.

Efter ett par snabba telefonsamtal med svägerskan och svågern i Luleå fick vi tid på Toyota i Umeå och kunde köra dit. Anlände klockan fem över fyra då alla i verkstan hade slutat för dagen. Men två man var kvar och förbarmade sig. Patienten hissades upp och undersöktes av kunniga kirurghänder. Under tiden roade sig vår lille 1½-åring med lekrummets alla småbilar. Så det gick ingen nöd på oss. Jättebra ordnat på Toyota i Umeå: lekrum, väntrum, gästtoa med skötbord...

-Såja, då var det klart, förkunnade den vänlige förbarmaren. Vi har fäst upp bottenplattan. Det är bara att tuta och köra.
-Och priset?
-Här handlar det inte om pengar utan om att så fort som möjligt komma ut ur den här värmen.
Han längtade nog till badplatsen, helt förståeligt.

Okey, on the road again.
Då!
DÅ!

Var är stugnycklarna?
VAR ÄR STUGNYCKLARNA!!

Vi har två uppsättningar nycklar till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Blixtsnabbt står det klart för oss att Helena har den ena, och hon är i Luleå.
Och den andra ligger i askkoppen i Fabian. Som också är i Luleå!
Vi kommer oss alltså inte in i stugan!!

Tankarna snurrar och söker tänkbara lösningar.
Vända om och köra de 27 milen tillbaka?
Lämna av 1½-åringen och dess moder i Härnösand och köra upp igen?
Knacka sönder ett fönster och skynda oss att larma av?
Det måste bara fixa sig, för på söndag kommer nästa omgång barnbarn till oss!!

Detta händer inte!
Vi måste ha fått solsting!
Scheisse!

Så vi får i stor nesa köra förbi avtagsvägen till vårt sommarparadis och härliga badsjö.
Och efter att ha lämnat av den unga familjen
stannar vi till sist skamsna utan för syrrans hus.

Och idag håller vi tummarna för att det kommer ett litet litet bussgodspaket från Luleå med Norrlandskusten.

Sommarminne för en morfar

Går ut på promenad med O, tre år, medan föräldrarna och lillebror är borta några timmar.

- Så därja. Nu har vi alla regnkläder på och stövlarna med. Nu så går vi.
Tror du det finns några hallon än?
- Eeh?
Vi går och ser efter!
- Eeh.

Svänger in bakom häcken där hallonriset finns.
- Nä, inna hajjon. Han skakar på huvudet. Moffaj pocka hajjon!
Och morfar letar frenetiskt och lyckas hitta ett, säger ett, halvmoget hallon.
O plockar det och mumsar i sig.

Går vidare, kommer till några förvildade rödvinbärsbuskar.
- Ä dee?
- Det är vinbär.
-Eeh?
- Dom heter vinbär.
- Maka i-ä?
- Ja, smaka du, men dom är nog lite sura, för dom är inte färdiga än.
- Mmm... Dott.

Vandrar så sakteliga in på skogsvägen.
- Vi måtte titta hää! säger barnbarnet och tar av in i bråten bredvid vägen.
Hittar en mur och några slanor som ligger mot muren.
- Titta Moffaj, en koja!
- Ja, har du sett? Ska vi bygga på den?
- Eeh.
Och vi börjar dra ihop ris till väggar och tak.
- Måtte hämpa meja.
Det tar en god stund innan kojan blir värdig namnet.
Då kryper O in och sätter sig med ryggen mot muren och säger:
- Nu måtte vi fika!
Okey. Jag tar fram vårt fika bestående av kottar och pinnar som får bli bullar och saft.
Han tar några rejäla tuggor, och jag får ett schå att få honom att säga blää och spotta ut skogsprodukterna. Sen bygger vi en stund till, drar fram ris och lutar mot kojan eller lägger ovanpå.
Plötsligt ramlar O mot väggen som säger knak, och sen ligger han där.
- Du måste hjäppa, Moffaj.
- Oj oj, lilla vän, har du fastnat? Får jag din hand så ska jag dra ut dig.

Såja, det gick ju bra.
Men då säger han: - Jen! så där som barn säger Igen!
För det där var roligt, alltså att bli räddad ur kojans bråte.
Och efter typ tretton repetitioner återstår inte så mycket av vårt stolta bygge.

Går tillbaka, för nu är det dags för lunch och sovtimme.
- Tror du Xavi är hemma? Ska vi gå och se efter?
- Eeh.
Och vi går hemåt, där den stora hunden möter i dörren.
Av med regnkläder, fram med maten som är pasta och köttfärssås från gårdagen.
- Mmm, dott!
Och han dricker mycket mjölk till.

Sen tvätta händerna och munnen och sitta en stund på toaletten.
- Nu fädi!
Kalsonger på, tvätta händerna,
och sen uppför trappan till sängen och de väntande nio napparna.

- Sov nu en stund, så ses vi sen.
- Mm.

Och morfars hjärta känns så varmt.

Midsommar

Granen sträcker sina ljusgröna skott ut mot sommaren.

Ljuset städar upp under dess grenar.
Hon ler och minns ingenting av vintern.

Förälskad i sig själv möter oss midsommaren med en kram.
Gräset doftar av aftonens regn.
Natten lovar mycket.

Gräslöken, dillen och persiljan sjunger.
Granen, gräset och natten lyfter stråkarna.
Dags för årets premiär!

En dag i Ytterskog

Den här dagen, dvs en lång förmiddag av dagen, har jag ägnat åt brädhögen.
Kl 8.30 kom Hemab och levererade den container
som ska inrymma magister Strannes gamla uthus, vår gamla boda.
Uthuset i sig ligger ännu till största delen i en ogenomtränglig hög sen i fjol.
Men nu, i och med containerns ankomst, är alltså dess öde beseglat.

Började med att bära bit för bit, bräda för bräda, planka för planka
över gräsmattan över bäcken till grannens sida.
Men insåg direkt bärandets begränsningar.
Körde alltså till Älandsbro för pumpning av två skottkärrehjul.
Det ena lät sig villigt pumpas, det andra icke.
Men med det ena hjulet fastskruvat på den ena skottkärran
ökade sedan mitt tempo betydligt vad gäller leveransen av skrot till den andra sidan.

Tjugofyra vändor presterade jag den första dagen.
Ville inte ta i för mycket. Det kändes faktiskt lite jobbigt, att all denna bråte hade kunnat bli min död i fjol sommar. För strax efter rivningen i fjol av det gamla förrådet lades jag in för en akut bypass-operation utan att en enda stund ha förstått hur hjärtsjuk jag egentligen var.

Men det som egentligen störde mig mest idag var myrorna.
De samlades vid stigen där jag hade trampat, som för att se till sina sårade och döda.
För varje vända samlades fler och fler myror nere vid bron över bäcken, där de har sin passage, med det resultatet att jag körde över eller trampade på fler och fler för varje vända, och till slut kände mig nödsakad att be dem om förlåtelse för min framfart. Tyckte synd om de omsorgsfulla och dödsföraktande insekterna.

Efter fyra timmar kunde jag så med ömmande rygg ställa undan skottkärran
och ägna resten av dagen åt solen, bofinken och gräsmattan.
Och nu när kvällen sänker sig över Ytterskog och nordanvinden släcker grillen åt mig,
känner jag en stor tacksamhet åt Livet, det heliga, som jag ännu är en del av,
åt de tusen myror som satt livet till för min framfart idag,
åt de bofinkar och flugsnappare som sjungit för mig
samt åt denna plats på jorden som bara äär såå vacker!

Summa

Varm och ljus dag.
Fredagsfika på mitt gamla jobb.
Kära ansikten, kära minnen.

Besök hos församlingen på andra sidan domkyrkan.
Samma där, kära möten
och nånstans en längtan efter ett sen då.

Kaffestund hos f.d. grannar.
Prat om barn och barnbarn,
hur livet utvecklar sig.

Sedan via affären ut till stillheten,
till flugsnapparen och trasten.
Grillen.

Solen dalar och försvinner.
Isarna smälter.
Mellanöstern kokar.

Frågor om vår framtid.
Men välsignade människomöten i dagens bagage.
Och en dotter som fyller år.

Bilverkstad

I morse såg jag till att vara på bilverkstan kl 7.15, jag var nämligen orolig för vår gamla Skoda Fabia. Då vi körde hem igår, jag och mina systrar med följe, märkte vi hur det sakta men säkert uppstod ett skavande ljud i framvagnen. Det blev starkare och starkare men avtog då man gasade för att i låga farter låta närmast som ett knackande.
Ställ diagnos på det om ni kan.

Så nåt var det, och det gällde att vara ute i tid om det var något allvarligt. Ljudet hördes som från något av framhjulen men inga vibrationer kändes i ratten. Det hela var mycket mystiskt. Därför for jag till Berners min första dag hemma... Där tog man emot mig direkt, det var som att komma in på akuten med bröstsmärtor. Med en mekaniker körde jag en sväng.
Resultat: Han trodde det kunde vara en drivknut. Sen tog han bilen in  till verkstan medan jag såg tusenlappar flyga. Patienten togs således omhand av kunniga händer, själv välkomnades jag in i ett anhörigrum med morgonteve, kaffe och Tidningen Ångermanland. Wow alltså. Dom tar sig på Berners.

Efter en automatcappucino, ett gratisäpple och två nyhetssändningar kom överläkaren och meddelade att bilen nu var botad från sin åkomma och kunde lämna kliniken.
Vad var det då, frågade jag.
Och verkmästarn svarade, att höger framhjul satt löst och behövde skruvas fast.

Ghaaa!!! alltså. Hjulet höll alltså på att lossna!
Med fem lossnande muttrar susade vi fram längs E4 igår!
Jag blev riktigt rädd när jag tänkte på vad som hade kunnat bli följden.
Men inget hände och jag och Fabian kunde lämna akuten, utan någon kostnad för undersökningen t.o.m.
En får tacke.

Intåg i Sommarstugan

Stannar bilen på en äng
Stegar över bron till paradiset
där bäcken porlar välkommen

Lövsångaren sjunger
taltrasten refererar
och solen lyser i ljusgrönt från träden

Flera vändor packning från bilen
Låser så upp stugan
Stiger in i Sommaren

Spännande öppning av sverigesommaren

Nu har jag varit i Uppsala sedan i lördags.
Och i morgon bär det vidare norrut.
Det har varit en spännande helg:
I förrgår vigdes sonhustrun till präst i Uppsala domkyrka.
Och kören sjöng en hymn skriven av henne själv plus hennes tonsättarmake.
Texten var rak och poetisk:

Sätt er först vid källan.
Drick, drick, drick.
Långsamt res Er.
Gå ut, gå ut, världen behöver Er
Gå med glädje.
Jag är kärleken, som helar brustna världar.
Var frimodiga, jag är kraften, som växer ur er sårbarhet.
Tro trotsigt, jag är livet, starkare än döden.
Sätt er först vid källan, drick,
Långsamt res Er.
Gå ut, gå ut, världen behöver Er.

Med mig i den gudstjänsten var mina barn och barnbarn och mina två systrar. Vilken känsla!
Efteråt samlades familj och vänner till en fin mottagning lite utanför staden.
En stark upplevelse, alltihop.

Igår måndag hade jag ett annat uppdrag, nämligen att hålla en andakt vid nedsättande av aska i havet utanför Stockholm. Vädret kunde inte ha varit bättre. Det var 26-28 grader och en lätt bris bara. En beställningsbåt tog oss, ett 30-tal anhöriga och vänner ut på fjärdarna vid Åkersberga, där vi höll en liten ceremoni och lät havet utanför den dödas morfars gård bli hennes grav. Det var så vackert alltsammans.

Sedan på kvällen anslöt jag till min egen släkt som var samlad till doktorsdisputation.
Min systerdotter disputerade med den äran och inbjöd sedan till gemensam middag på kvällen. God mat, trevliga, fyndiga tal och gott sällskap förgyllde kvällen. Själv fick jag äran ha mitt äldsta barnbarn till bordsdam. Det ni!

Idag har vi alla pustat ut, dvs ingen. Det har varit en vanlig arbetsdag för de flesta. Jag har tagit farväl av barnbarn som skulle söderut. Men skönt att jag hann busa lite och knåda dom lite först... Resten av dagen har jag jagat ett nytt mobilt bredband till vår sommarstuga. Provade på fyra återförsäljare här i Uppsala men fick tji. Så jag ringde till slut till Härnösand, och där fanns det jag ville ha.

Kvällen har nu ägnats åt familjär samvaro med släktens nya präst och hennes prästman samt barn, och det i sällskap med min amerikasyster och hennes vän. Så man kan nog med fog säga att jag har rivstartat min sverigesommar. Ingen tid för jet lag här inte..

Världens fest i Karlstad

Efter en månad med tre härliga släktbesök från Sverige börjar jag nu så smått se fram emot min egen sverigeresa om en vecka. Det är inte utan att jag längtar hem till sommarstugan med bofinken och bäcken och gräset och björken.
Annars hade jag gärna varit i Karlstad den här helgen. Där firar Svenska kyrkan internationellt riksmöte. Jag försöker följa Välrdens fest så gott det går på facebook och den kyrkliga pressen. Jag får känslan av en väl planerad och fungerande storsamling för vår kyrkas internationella ombud och SKUT-ombud. Vibbarna från Världens fest i Åre 2007 känns pirrande tydligt. Det var så roligt!
I Karlstad lyser tydligen sola över en härlig försommarfest. Grattis Lena J:son Olsson!

Sightseeing i San Francisco

Så mycket som jag har sett av San Francisco med omnejd under de senaste dagarna har jag inte sett på ett helt år tror jag. Och än är det inte slut.
Vi har nämligen två av mina svägerskor här på besök, och de är väldigt nyfikna på vår stad.
I förrgår besökte vi vingården Viansa längst ned i Sonoma Valley och råkade hamna i en BBQ för dess klubbmedlemmar. Jag blev medlem där så sent som för två veckor sedan, så jag hade inte fått info om begivenheten. Men jag var så välkommen med hela min billast! Det var bara att ta för sig av den goda maten och provsmaka de nysläppta vinsorterna. En hellyckad överraskning.

Igår tisdag knatade jag runt med våra gäster på Petaluma outlet. Inte riktigt min grej, men jag kom faktiskt därifrån med en hel stass motionskläder inklusive skor och keps för under tusenlappen. På hemvägen körde vi sedan svängen ut till den fantastiska redwooddalen Muir Woods, där världens största levande ting reser sig mot skyn och bildar en enorm katedral. Mäktigt också att tänka på att dit samlades alla delegaterna i samband med FN:s bildande 1945, vilket skedde i SF. De talade om platsen som a cathedral of peace.

Och idag har vi suttit med våra gäster i typ sju timmar på buss i tre olika sightseeingturer runt vår stad. Först en intressant downtowntur, därifrån direkt till en Golden Gatetur över bron och ned till den pittoreska sovstaden Sausalito. Där hoppade vi av och intog en välbehövlig lunch på en hamnrestaurang. Sen hoppade vi på nästa buss och åkte tillbaka till stan för att bara byta buss igen och ta den sista eftermiddagsturen mot Golden Gate Park, dvs via Haight-Ashbury och Pacific heights och Japantown.

Fullmatade med våra guiders kunskaper och allehanda galenskaper och tokigheter vacklade vi av den sista bussen och tog oss hemåt på gungande ben. Det är som om vi har varit en dag på havet. Ansiktet hettar, man känner sig lite kall om kroppen och sömnigheten smyger på. Men än kan vi inte blåsa faran över, för svägerskorna hotar nu med en kvällsrunda ned till Buena Vista som var först i USA med att servera Irish coffee år 1952. Nu vet dom minsann var ställena finns...

I morgon blir det en båttur ut till the Rock, dvs fängelseön Alcatraz. För oss som varit här snart 1½ år blir det faktiskt vår allra första båttur ut i San Francisco-bukten.
Vi behöver tydligen nöjeslystna släktingar för att få något beskådat här.
Kom, flera!

Värme och fosterlandskärlek

Ja nu får jag allt sluta gnälla på San Francisco-vädret. Visserligen är det inte det man tror om Kalifornien. Vanligen är det är rätt rått och kallt, ofta med kalla havsdimmor som kyler ner, särskilt på sommaren. Ofta är det inte mer än 17-18 grader. Mark Twain lär ha sagt: The coldest winter I ever had was a summer in San Francisco.

Men idag har vi haft 31 grader! Luften har stått stilla, solen har stekt och vi har svettats och mått. Precis som man vill ha det på en solresa. Utom att det inte har varit en dag på beachen utan en dag med samhälleliga plikter. Vi har varit på generalkonsulatet och röstat. Kändes nödvändigt på något sätt även om vi är långt hemifrån för tillfället. Men man måste ju tänka på barnbarnens samhälle också och försöka behålla ett öppet och tolerant Sverige.

Annars har jag numera övergått till den norska sidan. Den norske sjömansprästen har värvat mig att hjälpa dem med 17:e maj-firandet på lördag. Jag skall spela två stycken processionsmusik på orgel och två nationalsånger och två fosterlandspsalmer samt två solostycken, ett på piano och ett på cello. Så denna vecka är mitt motto: Broderfolkets väl! Jag har övat på såväl den amerikanska som den norska nationalsången. Men min röst har jag lagt på Sverige.

Fascinerande

Vad kan man inte få vara med om i dessa datoriserade tider!
Från vår veranda här i San Francisco kan vi sitta och se flygplan på väg att landa eller på väg att lyfta mot okända mål. Det är en enorm trafik i luftrummet över vår stad.
Ikväll kom vi hem efter att ha vinkat iväg sonen Mattias mot Sverige. Han skulle flyga med Lufthansas flight 459 mot Munich. Vi satte oss med våra datorer och sökte på SFO och Flighttracker och Flightaware och lyckades till slut hitta hans flyg just som det lyfte. Jag kunde se hur planet lyfte mot väster och passerade motorvägarna söder om stan, vände upp åt  norr, följde kusten upp till San Francisco. Där svängde det åt höger, eller styrbord som det heter, över Golden Gate och Alcatraz och styrde vidare åt nordost. Vid det laget var vi ute på verandan och började spana mot himlen. Och - jodå, ett flygmuller avslöjade att DLH 459 var på gång, och sedan kunde vi se Mattias flyg över oss i mörkret. Vingspetsarnas lanternor plus dånet från motorerna var det enda vi såg. Men oj vad jag vinkade och sa hej då och grät och vinkade medan flygplanet snabbt försvann uppåt Sacramento och Nevada och Idaho och Montana och Canada och...
Nu när han har 9 timmar kvar till Munchen lämnar han USA och fortsätter åt nordost uppöver Canada.
Vad vår värld har blivit liten!

Släktbesök

Jodå, det händer visst saker här.
Det är i själva verket så intensivt att jag inte tycker mig ha varken tid eller ork att blogga.
Vi har släktbesök sedan två veckor.
Först syster och svåger från Härnösand.
Och nu sonen från Uppsala.
Och det är sååå roligt!

En liten roadtrip i norra Kalifornien

Med en syster och svåger i baksätet kör vi norrut, över Golden Gate-bron.
Vi ska på en tvånätters övernattningsroadtrip och tar genast av mot Highway 1.
Över berg och djupa dalar ned till resans första sevärdhet, Muir Woods.
Det är en trång liten dal full av jättehöga redwoodträd, bara en halvtimmes väg från SF.
När man går in i den trånga bäckravinen känns det som att komma in i en katedral med tusenåriga pelare.

Sen kör vi vidare nån timme norrut till Olema, en liten ort belägen precis på den fruktade San Andreasförkastningen. Där finns lämningar efter den stora jordbävningen 1906;
bland annat kan man se hur jordskalvet flyttade ett staket hela sex meter!

Resan går längs kusten på en vindlande liten väg, välasfalterad och mysig att köra.
Man lär kunna se valar så här års, då de vandrar längs Nordamerikas västkust.
Men vi ser inga, bara ett vackert brusande hav som kastar bränningar uppför klippbranterna. Och det är inte så illa det heller.

Dagens resmål är en halv kilometer lång by vid namn Gualala. Där har vi bokat rum på ett trevligt hotell vid namn Breakers Inn, som hustrun och jag gästat tidigare. Hotellrummen är högst individuella. Ett heter Sweden, ett annat Holland och är inredda med olika länders typiska kännetecken. Vi får Washington och San Francisco och bär in våra väskor och kopplar av. Utanför brusar havet upp på sandreveln där Gualala river flyter ut i Stilla havet. Mycket vacker syn, och avkopplande.
Vi gör oss en trevlig kväll så länge vi orkar efter en dag full av intryck.
Störtar sedan i säng och vaggas snart till sömns av bränningarna.

Dag två börjar med att solen väcker oss och lovar en fin dag.
Så bultar det på dörren och in rusar syrran.
- Har ni sett dom, har ni sett dom?? Valarna!
Jag springer till balkongen och spanar, och för sanning!
Alldeles utanför stranden pustar minst tre valar, kanske en hona med två ungar, och skickar upp fontäner med jämna mellanrum samtidigt som de rullar lite i ytan så att man ser hur stora de är. Vi följer dem en stund tills de drar sig utom synhåll.
Och vi känner att vi varit med om något stort.

Efter frukost intar vi vår lilla Nissan Versa igen och kör vidare norrut. Kommer till Point Arena Lighthouse som är en fyr dramatiskt placerad på niporna ned mot havet. Där är tvärbrant så att det känns i magen. Stora rovfåglar seglar över oss.

Vidare norrut en bit. Sen tar vi av och följer väg 128 uppför Navarrafloden över ett skogklätt berg som helt är beklätt med redwoodträd. Det blir en trolsk stämning och en spännande slalomkörning runt de skyhöga portarna.
Sen kommer vi ut i Anderson Valley, en böljande och vacker dal full av vingårdar. Våren är ju här, det blommar överallt, rosor har slagit ut och pryder vägrenarna längs vingårdarna. De är ditplanterade för att varna för ohyra. Om skadeinsekter hotar vinodlingarna så sätter de sig först i rosorna.
Vi stannar på en liten vingård som erbjuder Wine tasting. Men tumlar snart ut under fnitter och skratt, för en sån purken kvinna har vi sällan mött. Vi är tydligen enbart till besvär, hon svarar högst kort och motvilligt på våra frågor kring det som serveras. Det blir inget köpt där inte.

Den andra dagen slutar i staden Calistoga längst uppe Napa Valley. Vi tar in på ett enkelt men rent hotell, Sunburst Hotel, och går in till centrum och kollar runt samt äter middag. Sen är den dagen gången.

Tredje dagen börjar med att mina passagerare får sig en riktig vinprovning på en lokal vingård vid namn Vincent Aroyo i Calistoga. En mycket charmerande och intresserad man förevisar och berättar om gårdens vinproduktion. Mycket givande. Eftersom det är hustruns födelsedag får hon dessutom önska sig en välsmakande present ur deras sortiment.

Därifrån börjar vi rulla hemåt. Resans sista stopp görs vid en fabriksoutlet i Napa town, där diverse kläder och skor inhandlas. Sedan glider vi ut ur det vackra vindistriktet med dess gröna kullar och blommande vägrenar. Rullar snart över Högakustenbr..., förlåt, Golden Gate-bron och det känns riktigt gott att komma hem igen.

Skärtorsdag 2014

Jag har aldrig gillat Skärtorsdag.
Man står inför så mycket lidande.
Den sista måltiden innan avrättningen.
Avskedet från de älskade.
Sånt som händer i San Quentin här norr om stan.

Men ikväll fick vi en fin mässa med våra norska vänner.
Tröstande och varm. Och inget hjärtskärande avsked.
Vi vet ju att han lever, att det här bara är en helig ritual.

Men ändå, jag har varit trött idag,
kanske efter de senaste dagarnas många uppgifter:
Fredag: Delta i Småbarnssången.
Lördag: Spela på ett dop och på en vigsel.
Söndag: Spela på gudstjänsten och på en vigsel.
Måndag: Spela på en vigsel.
Tisdag: Delta i påskvandring i Palo Alto.
Onsdag: Delta i påskvandring i Tiburon.
Och idag: Spela på skärtorsdagsmässan.

Inga stora uppgifter som tog lång tid.
Inget som krävdes av mig, endast frivilliga åtaganden.
Men ändå inbokningar som pockar på och kräver skärpa.
Det gäller att öva och vara koncentrerad.
Här handlade det om såväl orgel som piano och gitarr.
Men det gick bra. Jag får vara nöjd med min insats.

Idag har jag varit trött.
Fler lärjungar än jag verkar ha svårt hålla sig vaken på skärtorsdagen.
Det var skönt att få sova middag innan mässan.
Då orkade jag vara koncentrerad på orgelpallen
och hålla mig någorlunda vaken där ute i Getsemane.
Än så länge.

Stilla veckan

Stilla veckan inleddes i söndags med en hejdundrande palmsöndagsfamiljemässa
i sjömanskyrkan. Den var så härlig att jag inte har kommit över den än.
Idag påskvandrade vi i Palo Alto, och i morgon sker en liten påskvandring
 i Tiburons lutherska kyrka.
På Skärtorsdag firas en gemensam kvällsmässa med Norska sjömanskyrkan.
På Långfredag kör vi till Svenska skolan i Los Gatos
och berättar om påskens händelser.
Sen - enligt god kristen sed, gör vi inget kristligt på påskafton, för då är Jesus död.
Men på Påskdagen kommer det att bli stor uppståndelse
tillsammans med den lutherska församlingen i Tiburon.

Så - här vankas Påsk.
Dessutom hottas veckan upp redan i morgon, för då anländer syster och svåger från Sverige.

Rapport från en orgelpall

Just nu är jag inne i en period av mycket orglande.
Har fått uppgifter som kräver sin man, och därför gäller det att öva.
Var och varannan dag sitter jag där på orgelpallen i Norska sjömanskyrkan.
Och jag tycker det är såå roligt.

Nej, det är inte så att det låter särskilt bra, egentligen inte alls.
Den minnesgode drar sig måhända till minnes mitt inlägg från 131204.
Där klagade jag rejält på mitt orgelspel. Hur fel jag trampade
och helt hade tappat koordinationen mellan händer och fötter.

Egentligen är det inte så konstigt.
Alltsedan prästkallelsen slog rot i mig, har musicerandet kommit i andra hand.
Fast många gånger har det förvisso kunnat kombineras.
Som musikintresserad präst är det ändå ett kort avstånd mellan altaret och orgelläktaren.

Men visst funderar jag på hur långt jag hade kunnat komma som musiker
om inte Gud hade kommit emellan.
Under tonåren blev det mycket av sång och spel.
Orgel, piano, cello, körsång.

Men jag märkte också hur jag låg efter flera av mina kamrater.
Lennart W, Bengt L och Anders W när det gällde piano.
Ingrid N och Hasse N på orgel.
Det var nog bara inom körsången som jag hade min starka sida.

Därför satsade jag på körsång och körledning.
Och orgeln fick vara.
Jag satsade ändå och avlade kantorsexamen 1990,
men körsången hade mitt hjärta.

Så förflöt mina 40 år som präst, förvisso med mycket av sång och musik.
Men jag uppehöll aldrig den nivå jag tillkämpat mig i Umeå,
på orgel och piano vill säga.
När det gäller kördirigerandet tror jag jag nog att jag förvaltade mitt pund.

Nu, som pensionär, har jag åter fått tid och lust för orgeln.
Nu kan jag sitta så mycket jag vill och öva, det blir en eller två timmar om dagen.
Och i december hade jag kommit igång så pass att jag upptäckte hur lite jag kunde.
Men nu, snart ett halvår senare, kan jag konstatera följande.

Det låter fortfarande allt annat än bra, trots uppmuntrande tillrop från andra.
Men det går faktiskt framåt.
Jag kan nu åter känna hur en koral ska komma ut ur händer och fötter.
Notbilden får snabbare än i höstas sin kroppsliga tolkning.

Än kan jag inte spela en koral så bra att den egentligen kan bära församlingssången.
Men det blir bättre.
Förra månaden spelade jag i den svenska gudstjänsten,
och kunde då spela två psalmer med pedal, 135 och 45.

Det gäller att bita huvudet av skam och glömma min examen.
Det papperet hjälper mig inte det minsta.
Endast träning leder framåt.
Men nog är det skillnad på nu och då:

Det jag lärde mig i unga år satt kvar, jag mindes vad jag hade lärt mig.
Nu är det lika nytt varje dag, nästan.
Framstegen tar längre tid, måste nötas fram.
Jag får inget gratis längre.

Men - efter det konstaterandet får jag ändå tillstå:
Vilken nåd, att ha fått denna möjlighet på äldre dar!
Att ha fritt tillträde till en orgelpall fem minuter från hemmet.
Och att ha hälsa och krafter till att jag göra det jag älskar.

Och ännu tycka det är roligt!

Flight 4184

Man slutar aldrig att fråga.
Har man varit med om en traumatisk förlust, så finns alltid frågorna där.
Som nu det malaysiska flygplanet, som försvunnit med hundratals passagerare.
Deras anhöriga kommer att fråga och fortsätta fråga. Och om det kommer en dag då man vet vad som hänt deras kära, så kommer de ändå att fortsätta fråga. För man nöjer sig aldrig med svaren. Varje svar skapar nya frågor, varför-frågor. Idel varförfrågor.

Idag mötte jag en man som aktualiserade mitt livs största förlust. Han var pilot och för tjugo år sedan arbetade han för American Eagle, det flygbolag som mina föräldrar åkte med när de störtade och dog. Så han kände mycket väl till Flight 4184 den 31:a oktober 1994, flyget från Indianapolis som störtade under inflygning till Chicago med 68 personer ombord, bl.a. mina föräldrar.

Det kommer ofta in flygfolk till Norska sjömanskyrkan, ibland piloter och ibland kabinpersonal. De är de nya sjömännen i sjömanskyrkan. Människor som landat i San Francisco och skall tillbringa en dag eller två  här, innan nästa avgång. Precis som sjömännen förr låg och väntade på att på nytt hissa segel mot nya mål. Så dagens pilot kan vara vem som helst. Den här mannen kom in medan jag satt och tog en kaffe i caféet, slog sig ned och började prata med oss.

Rätt snart kom samtalet in på flygfrågor, och sen dröjde det inte många minuter förrän han förstod att mina föräldrar var med olycksplanet från Indianapolis den där oktobereftermiddagen 1994. Han kände alltså mycket väl till händelsen. Han hade till och med tankar och teorier om vad som skedde, liksom han hade tankar kring det nu försvunna malaysiska planet.

Han visste att när det gällde Flight 4184 så var olycksorsaken icing, alltså nedisning av vingarna och därmed förlorad flygförmåga. Jag frågade honom om det, och sedan började han förklara det ena och det andra medan mitt hjärta började banka och jag kände tårarna stiga i ögonen. När han förklarade vad som troligen hade hänt, kom dagen och stunden så nära. Jag kunde nästan se framför mig vad som möjligen hände.

På Åsas fråga vad man har lärt sig av olyckan kom det ett intressant svar. Efter olyckan har man utfärdat ett förbud mot att ligga i s.k. holding pattern i icy conditions. Flight 4184 fick köra runt i molnen utanför Chicago i väntan på sin tur att landa, ett s.k. holding pattern. Och att det rådde risk för nedisning blev alltför uppenbart. Det var tunga moln med regn och kring noll grader.

Piloten jag träffade idag trodde att det under tiden byggdes upp is på vingarna, kanske inte främst på framkanten, för där fanns en boot, en uppblåsbar gummikant som skulle kunna spräcka ev is på vingens framkant. Utan isen satte sig på resten av vingen, på vingklaffen, the flap, och inte minst på den eller de klaffar som fälls upp uppåt över vingen för att bromsa farten. Om detta händer och klaffarna låser sig på ena sidan, tippar planet runt och störtar mot marken. Vilket var precis vad som hände.

Jag lutade mig framåt och lyssnade, samtidigt som mitt inre virvlade runt i fasan av vad som hände mina föräldrar. En fråga fick jag fram:

- Om planet har tippat uppochned, är det nå något piloterna kan göra för att häva en störtning?

- Jo vi är tränade att då försöka räta upp nosen för att stabilisera luftflödet över vingarna igen. Men om någon vingklaff i det läget var fastfrusen av is, så gick det kanske inte.

…så gick det kanske inte.

Trettiotre sekunder av desperat kamp framme i cockpit. Och vad som försiggick inne i kabinen vill jag inte ens tänka på. Men dagens möte med den erfarne piloten fick mitt tjugoåriga minne att kännas i huden, ja under huden.

Man slutar som sagt aldrig att fråga.

Nu gäller hårdträning

Ett vårtecken så gott som något är att brudparen börjar avisera sin ankomst till San Francisco. Eller att norrmännen börjar planera för 17:e Mai. Nu är det så att jag har sagt ja till den ideella uppgiften att spela när så behövs i kyrkan. Det är nu inte så ofta som tur är, och det finns också andra spelemän med anknytning till svenska och norska församlingen, dock ingen anställd. Så gigen kommer lite då och då för min del.
Och eftersom jag aldrig har jobbat som musiker, känns det bra att få göra det på ideell basis. Jag ser mina små insatser som att jag ger kollekt till kyrkan helt enkelt. Tänker ofta på president Kennedys devis: "Don't ask what your country can do for you. Ask what you can do for your country." Eller på svenska: Fråga inte vad din kyrka kan göra för dig, utan fråga efter vad du kan göra för din kyrka!

Nu när vi nu går in i vårmånaderna, vårterminens andra period, börjar uppdragen hopa sig. Skoj förstås, men det gäller också att börja hårdträna. Jag har lovat spela på ett dop och en vigsel samt en familjemässa i april. Brudparet har önskat Mendelsohns brudmarsch som inte är helt lätt att exekvera, ens om jag fuskar lite. Och så vill de få en väldigt fin Taube-sång, som jag aldrig har spelat och knappast hört. Men jag ska försöka. Så den månaden kräver sin man. 

Sen har norska sjömanskyrkan önskat musik till sitt 17:e Mai-firande. Och eftersom jag gillar Norge och faktiskt inte har särskilt mycket självkritik, så har jag lovat hjälpa dem. De har beställt den norska och amerikanska nationalsången, samt två solostycken. Nationalsångerna må väl vara. I värsta fall blir det Du gamla du fria.
Fast - jag vill ju inte bli orsak till några diplomatiska förvecklingar mellan Stockholm och Oslo, så jag får väl titta på Ja vi elsker och försöka lära mig den. Och the Star Spangled Banner går väl på nåt sätt, bara jag dundrar på. 

Sen var det solostyckena. Jag har två, som ligger något så när inom möjligheternas gräns: Våren av Grieg på cello, och hans Sarabande ur Holbergssviten på piano. 

Milda makter, vad har jag lovat..?! Kan ingen stoppa mig..??
Nu blir det jobbigt...
Det måste ju finnas många som kan göra det här bättre!
Hallå..! Någon??

Vårtecken

Nu har vi avverkat vårens första familjebesök.
Det blir vad vi vet inalles fyra före sommaren.
Denna helg har hustruns son varit här med hustru och fyra barn.
Till påsk kommer min syster och svåger från Sverige.
Och sen hakar min son på och avlöser dem.
Sist, i maj månad tar vi emot två svägerskor från Luleå.

Vad är detta om inte vårtecken?
Verkliga som fåglalåten på vår bakgård.
Och de allt ljusare morgnarna.

Välkommen, kära vår!