Sommarsång

Idag hade vi gudstjänst nere i Los Altos.
Och jag fick som ideell medarbetare häcken full.
Både predika och agera kantor.

Det var Som sol om våren stiger, 162
och det var Helige Ande låt nu ske, 161,
idel godingar.

Och efter slutpsalmen I denna ljuva sommartid, 200,
gav jag dem P-B:s Sommarsång ur Frösöblomster.
Dvs full pott för mig,

Och som altarblommor hade vi syrener!

Gryningstimme

Vaknar före gryningen av en dröm.

Den fyller mitt sinne, ja hela mig med jubel och skönhet.

Jag dirigerar en studentkör som sjunger Normans Jordens oro viker.

Ett himmelskt vackert körverk skrivet för dubbelkör.

Somna om är inte att tänka på.
Jag ligger stilla för att inte störa hustrun.

Det är tyst.

En fågel börjar sjunga i mörkret därute.
Grannen ovanför vänder sig i sängen så det knarrar i golvet. 

En vindil väcker banandungen som börjar skrapa mot sovrumsväggen.

Fågeln blir mer och mer inne i sin sång.
Jag förstår att gryningen är nära.

"Jordens oro viker för den frid som varar. 

Graven allt förliker, himlen allt förklarar." 

J O Wallins gravskrift, en minimal text men en stor predikan.

I Normans musik blommar texten ut maximalt.

Jag ligger kvar någon timme i den frid som varar.

Den första kabelvagnen rullar så förbi på gatan utanför.

Och det första flyget lyfter i gryningsljuset.

Morgonen sipprar in genom persiennerna.

Dagen börjar jungfrulig
och lovar mig ännu livet.

Idag var det tisdag

Så är man då gräsänkling i två dagar.
I förmiddags körde jag hustrun till SFO fvb till LAX. (Å vad det är roligt med koder..!)
Sedan ilade jag hem till ett väntande vigselsamtal i kyrkan.
Det var ett förtjusande ungt par. Med dem gick jag igenom vigselgudstjänstens detaljer och djup.

Sen dråsade jag nedför backen till vårt hus och dråsade ner på sängen för en stunds vila.
Det är nämligen tröttsamt med glädjestunder.

Okey, vad ska jag nu göra då hustrun är utflugen, undrade jag.
Och bestämde mig.
Det blev en två timmars långpromenad längs Columbus och Grant genom Chinatown till Union Square. Jag valde en promenad i höghusens skugga eftersom det blåste kraftigt längs kajerna.
På Union Square satte jag mig för en vätskekontroll i solskenet. Det var skönt.

Sen gick jag Post till Polk och gick sen Polk upp till hemkvarteren igen.
En härlig, välgörande motionsrunda.

Efter en välbehövlig dusch satte jag mig på balkongen med min hemliga last.
Dvs med Flighttracker för att kolla alla avgångar från SFO mot Europa.
(Ja i förmiddags följde jag förstås också hustruns plans inflygning mot LAX.
De landade från havet faktiskt. Ovanligt.)

Kvällen har helt ägnats åt Omi Söderbloms bok om sin farfar, Nathan Söderbloms son.
Sedan jag i förrgår blev klar med Jonas Jonsons biografi över NS, har jag kastat mig över I skuggan av Nathan, och den fångar mig direkt, liksom Jonas' bok gjorde.
Tydligen visste de båda författarna inte om vad den andre skrev, men båda böckerna kom ut fjol och beskrivet på var sitt vis olika sidor av Sveriges mest prominente kyrkoman någonsin.
Jag är helfascinerad och berörd.

Så, vad morgondagen beträffar...
Den stavas Söderblom.

5:2-succén

Ja jag går ut hårt i det här inlägget.
För jag är stolt och glad åt en personlig framgång.
Har just kommit tillbaka efter en motionsrunda längs stranden bort mot GG-bron.
Nja, såå långt kom jag nu inte, det är en halvmil bort till bron. Och ovan som jag är med fysisk ansträngning tar jag det försiktigt med belastningen av min lekamen. Under den här våren har jag i alla fall börjat lufsa och sen jogga och nu kan jag ta ut stegen och springa lite t.o.m.
Med mina mått mätt kom jag långt idag, längre än tidigare och växlade mellan snabb gång och löpning. Kom till halva Marina district ungefär, där vände jag.
Jag minns mycket väl hur jag promenerade där för två vårar sedan med min syster och hade uppenbara problem med att hålla hennes gångtakt. Och nu kändes steget lätt!

Att jag förunnas detta beror förstås på Guds nåd och den lyckade hjärtoperationen för snart två år sedan. Men också på mina egna beslut. Tack vare den superenkla 5:2-metoden har jag lyckats minska min vikt riktigt kännbart. När jag kommer hem till Sverige i juni kommer jag att vara tio kilo lättare än när jag reste ut förra sommaren. Det var då jag bestämde mig för att två dagar i veckan minska matintaget till hälften och i synnerhet avstå från kolhydrater de dagarna. I övrigt har jag käkat på som vanligt och njutit av denna världens goda. Och kommit så här långt.

Sen har jag ju insett hur otroligt passivt liv jag levde innan jag kom hit till Backarnas stad. Åkte bil till jobbet, fast det bara tog en dryg halvtimme att promenera. Den enda motion jag fick under mina sista yrkesår var stilla promenader med hunden, samt en aga-sam stegtävling med arbetskamraterna på stiftskansliet under ett par år. Det fick mig ut och gå faktiskt. Men annars levde jag ett alltför passivt liv helt klart. Alltså livsfarligt.
Nu går jag mycket. Och njuter av det.

Jag vill tacka Livet.
Som har gett mig så mycket.

Kantor Sjöbergs norska karriär

Ja, man får ju inte vara blyg...
Idag har jag spelat i den norska gudstjänsten i sjömanskyrkan i San Francisco.
Om någon tror att det är en struntsak, så tror hen fel.

Norrmännen, förlåt, norrpersonerna är inte direkt svenska,
även om Sverige under ett århundrade försökte införliva de västliga provinserna i moder Svea.
Brödrafolkens väl, löd texten då, iaf från den svenske konungens sida.

Men de norske trodde visst inte på de svenska försäkringarna.
Nej, norska kyrkan går sina egna vägar,
och en svensk kantor måste så gott hen kan hänga på i förändringssvängarna.

Nåja, till sannings sägande må förtelles,
att gudstjenesten ikke var spesielt forskjellig fra den svenske.
Men ändå.

Jag tränade järnet, sedan Gisle, den norske sjömansprästen, bad mig om hjälp.
Norske salmeboken är ikke densamme som den svenske, hvis noen trodde det.
Inte heller den norska liturgin.

Men jag gillar disse utfordringer
och den grensepassering som de ger mig.
Gå over kölen etter vann, typ.

Norska kyrkan är inne i en förnyelsetid.
Provar nya gudstjänstformer, bl.a. ny musik.
Det var den jag fick i läxa av min vän sjömansprästen.

Den liturgiska musiken var skriven av svensken Peter Sandvall,
riktigt inspirerad må jag säga, om man som jag gillar Gsus4 och Cmaj7.
Den musiken ville absolut ha pianoackompanjemang.

Samtidigt längtade den norska församlingen efter orgelmusik.
Deras ordinarie musiker trakterar inte orgel.
Och orgeln var dyr och borde ju brukas.

Så - den svenske kantorn försökte blanda de olika önskemålen
och spille på både orgel og flygel.
Till Guds ära, men også till människorna ett gott behag.

Jag gillar norska psalmboken.
Den innehåller så mycket folkligt vemod och musikalisk skönhet.
Men det handlar om helt nya koraler att lära in.

Jag jobbade järnet under den gångna veckan
och får väl säga att det hela gick bra.
Avslutade för säkerhets skull med ett maffigt stycke av Dandrieu.

Varken svensk eller norsk.
Men jublande.

Brödrafolkens väl.

Hemma, var ligger det nånstans

Jag såg nyss SAS flight SK936 lyfta över oss och sätta kurs åt nordost mot Norden.
Var och varannan kväll sätter jag mig ute på balkongen med min Flighttracker.
Med den kan jag se på min dator vilka plan som kommer och far.
Och barnsligt förtjust som jag är av flygplan har det blivit en kär sysselsättning i början av kvällen. Det är då alla stora flighter mot Europa går.

Strax före SAS avgår det gröna Air Lingus mot Dublin. Snart kommer British att dåna iväg i sin stora dubbeldäckare Airbus 380, sen följer United som också lyfter mot London. Och just nu startar Virgin Atlantic också dom mot London. Swiss Air flyger mot Zurich. Air France hänger på till Paris. Vissa dagar lyfter den längsta flighten av dem alla, Emirates A380 mot Dubai. Också den flighten lyfter  åt nordost fast jag tänker att det kunde vara lika nära att flyga åt väster över Stilla havet.
Jaja, det ena planet efter det andra lyfter från SFO och jag kollar att de alla kommer iväg ordentligt.

Jag minns för ett år sedan när sonen reste hem efter sitt besök hos oss här i San Francisco.
Då följde jag hans start, hur SK936 lyfte åt nordväst över Peninsula ut över havet väster om SF, följde kusten upp till Golden Gate-sundet och där svängde styrbord åt nordost. Efter någon minut kunde jag höra dånet däruppe och sen kom flygplanet redan uppe på 2000 fot och med beslutsam fart siktande åt nordost över bukten, över Berkley och bort. Jag stod där tårögd och vinkade som en tok. Hej då, käre son! Och jag visste att han tittade ned mot mig.

I Mobergs Utvandrarna möter utvandrargruppen på briggen Charlotta långt ute på Atlanten ett skepp som med svenska flaggan i aktern är på väg mot Sverige. Det blir alldeles tyst ombord på utvandrarskeppet. Allas blickar följer det hemvändande fartyget, och det dröjer länge innan de kommer över sin hemlängtan. De vet ju att de aldrig kommer att resa tillbaka.
För dem finns ingen återvändo.

Så är det nu inte för mig.
Men jag fascineras av de här flyttfågelsträcken mot norr.
De skapar ett sug i mig.
Mot norr, mot ljuset,
till bofinkarna och vitsipporna...

Här sjunger Kristina från Duvemåla

I skuggan av Nathan - författarafton

Ikväll har jag varit på en författarafton med Omi Söderblom, anordnad av Svenska församlingen här. Omi har skrivit en bok om Nathan Söderbloms äldste son Helge, hennes egen farfar. Det var ett jätteintressant föredrag. Utan att på något sätt förringa NS:s storhet och betydelse lyfte hon fram familjeperspektivet, något som tidigare varit ett oskrivet blad.  Det skall bli spännande att läsa hennes bok. Men först skall jag läsa ut Jonas Jonsons digra bok om NS. Han skriver uteslutande från kyrklig och teologisk synvinkel om Sveriges störste ärkebiskop och hans enorma inflytande på sin samtid. Oerhört spännande läsning även det för mig som är präst och ekumeniskt lagd.

En särskilt gripande del i Omis berättelse var något jag aldrig hört förut. Nathan och Annas första barn blev dödfött. I sorgen efter det förlorade barnet tonsatte Nathan en dikt om döden, och därmed fick det svenska folket en av sina mest sjungna psalmmelodier. Dikten var den danske skalden Adam Oelenschlägers psalmtext Lär mig du skog att vissna glad, som nu är psalm 304 i vår psalmbok. Söderbloms koral finns också i vårpsalmen 198 Likt vårdagssol i morgonglöd, och i den älskade sommarpsalmen I denna ljuva sommartid.
Men för Nathan Söderblom kom den vackra koralen till i saknaden av ett förlorat barn.
Här sjunger Nathan själv sin psalm.

Annandag påsk - i bilen

Såja, nu är påsken över.
Tur att helgen slutar i dur.
Igår blev det riktigt kännbart i påskdagens gudstjänst.

Och idag på vägen mellan Jerusalem och Emmaus,
jag menar från Los Angeles till San Francisco,
var allt mycket ljusare än i torsdags-fredags.

Kanske ändå den Uppståndne fanns med mig idag längs motorvägarna.
Kanske vi inte är ensamma längs livets vägar och stigar.
Ja kanske till och med där inga stigar och riktningar alls finns.

Jag vill tro det.

Jag gillar inte Skärtorsdag

Känns som den ondaste natten på året.
Så mycket ondska och ångest i luften.
Förräderi, svek och förnekelse.

Hela världens samlade tortyr, och hat
komprimerat, samlat denna natt

över en enda människa.

Vändpunkt

Helglad och helslut efter ett enormt välgörande besök från SKUT:s ledning i Uppsala.
Känner mig sedd och bekräftad för att inte säga uppmuntrad och stärkt.
Tillsammans med församlingens årsmöte var det här vårens höjdpunkt.
Nu kan jag börja nedräkningen till sommarens sverigeresa.
Hoppas jag.

Incident vid poolen!

Vi sitter i solstolar vid helgens hotellpool.
Allt är frid och fröjd. Solen skiner, vi läser och mår.
Rätt vad det är reser sig en familj från ett bord bredvid oss och skyndar mot utgången.
Strax därefter  kommer en kypare ut och undersöker platsen där de suttit.
När han ser att vi ser honom, kommer han fram och frågar hövligt om vi vill ha något att dricka eller så...
Hustrun har redan noterat att det ligger en död råtta bredvid deras bord.
Vi sitter lugnt kvar. Den är ju död...
Och säger att Tack, vi är okey.

Snart kommer kyparen tillbaka åtföljd av en säkerhetsman för att okulärbesiktiga platsen för det inträffade. Han är helt svartklädd med ett märke på skjortbröstet och en massa walkie-talkies och grejer runt det breda bältet. Han snokar igenom platsen och försöker samtidigt se ut som om han är en av badgästerna. Det lyckas inte så bra. Jag kan inte låta bli att lägga ifrån mig min spännande bok.

Råttan ligger där på stenbeläggningen vid buskaget vid bordet där familjen nyss satt.
Den är rätt stor och jag tänker att den nog inte orkade ända fram till vattnet efter att ha ätit av råttgiftet.

Kyparen lägger ett lakan över liket. Kanske det är en handduk, jag ser inte så noga, och har svårt för att hålla mig för skratt. Säkerhetskillen tar upp sin walkie-talkie och pratar medan han ser sig omkring. Sedan kommer en man till ut, troligen en chef eller nåt, och de samråder.
En av dem går in och kommer sedan ut med en papplåda medan en annan av dem hämtar en av poolens håvar, ett kanske mindre lyckat initiativ.

Under tiden kommer en kvinna ut från the Front desk, alltså från receptionen och tar del av det fruktansvärda som skett. Hon återvänder snabbt in för att lugna ev. upprörda hotellgäster.
De andra tre ombesörjer så diskret de bara kan att liket blir lagt i pappkartongen och ivägburet.

Efter denna oerhört upprivande incident lägrar sig åter lugnet över poolområdet. Där är faktiskt inga andra gäster kvar än vi två och en kvinna på andra sidan poolen som inte verkar ha sett ett dugg av det hemska som just skett. Hon bara solar och läser.

Vi återgår till litteraturens värld och höjer inte ögonbrynen förrän en delegation kommer ut från hotellet. Det är Krisgruppen. Hon från receptionen och vår vän kyparen. De stannar hos oss och frågar ursäktande hur vi mår efter den inträffade incidenten med råttan.
Vi säger Fine, we are all right. It wasn't really a big deal, etc.
-Well, if there is anything we can do for you, just let us know, säger dom ytterst ödmjukt.

Då far f-n i mig, och jag säger att om ni ger mig en öl så lovar jag att hålla tyst.
Och! Dom! Hämtar! En! Öl!!!
I love America!

Sprittande konsert med SF Symphony

Idag slog vi oss lös på eftermiddagen och tog bussen till San Francisco Symphony's lunchkonsert
i stora konserthuset Davies Symphony Hall.
Och det blev verkligen en uppfriskande eftermiddag.
Symfoniorkestern framförde verk av Händel och Haydn. Och som alltid föregicks konserten av en halvtimmes muntlig presentation av de verk som skulle spelas, vilket höjde förväntningarna avsevärt. En helförtjust musikolog (som man säger här) berättade om verken och deras upphovsmän så att man var ett enda stort leende när man därefter sökte sig till sina platser.

Jag och hustrun hade platser längst upp under tak. Där fanns mycket luft till skillnad från förra konserten. Då kippade man nästan efter andan på grund av den starka parfymdoften.
Idag var tydligen inte de damerna där.
Så kom då orkestern och sin för veckan inhyrde dirigent, den holländske organisten och maestron
Ton Koopman. Trots sina 71 år och sin något gräviga kördirigeringsteknik lyckades han locka instrumentalisterna till stordåd.

Först ut: G F Händels Musik vid ett kungligt fyrverkeri, Music for the Royal Fireworks.
Ouvertyren var som ett enda fyrverkeri från den inledande pukvirveln till den allra sista tonen.
Verket fullkomligt blixtrade, sprakade och gnistrade. Ett veritabelt fyrverkeri bjöds vi på.
Nu måste jag ju erkänna att det var första gången jag hörde verket live, men jag har aldrig heller hört en inspelning med en så tänd orkester. Det var en fröjd att lyssna.
Kanske verkets sex satser framfördes i lite väl omväxlande tempi. Vissa satser var nog så snabba medan andra kändes lite väl långsamma. Men det är ju en fråga om tycke och smak.
Som helhet ett helt och hållet lysande fyrverkeri. Jag hade svårt att inte ropa Bravo!

Sedan var det Josef Haydns tur. Hans Sinfonia Concertante i B-dur framfördes, och nu fick jag lära mig att en Sinfonia concertante är en blandning av en symfoni och ett verk för soloinstrument och orkester. Här var det en kvartett ur orkestern som stod framme vid dirigentpulten. En fiol, en cello, en fagott och en oboe var verkets soloinstrument. Jag lade särskilt märke till violinistens briljanta spel. I programmet stod att hon, Nadya Tichman spelade på en riktig Stradivarius från 1724! Cellisten var lysande även han, Amos Yang hette han. Verket måste vara ett kompositionstekniskt mästerverk med ett mycket nära och fantasifullt samspel mellan solister och orkester.

Efter paus bjöds vi på Haydns 103:e symfoni  i Ess-dur som kallas Drumroll. Haydn var ju mycket lekfull i sin musik och skämtade ofta med sina högättade åhörare. För att inför konserten "äska tystnad " inleds verket med en hejdundrande pukvirvel som utan tvekan får åhörarna att sluta surra i bänkarna.

En ljuvlig konsert idag.
Tack SFS och den sprittande 71-åringen Ton Koopman!

Tack!

En dag som jag måste skriva mer om,
men nu är jag för trött.
Vi har haft en jättefin gudstjänst och ett gott kyrkkaffe,
och därefter ett klargörande och framåtsyftande årsmöte med församlingens medlemmar.
Samt! ett spännande konstituerande sammanträde med det nya kyrkorådet.

Ja, jag vet.
Det är nog inte många som tycker det här låter särskilt upphetsande.
Men det var det.
Och jag tackar Gud.

Livstecken

Mina bloggläsare (om jag fortfarande alls har några) torde ha märkt den tydligt minskade frekvensen av mina inlägg. Jag vet inte vad det beror på, kanske en viss mättnad i min vilja att dela allt med alla, kanske ett behov av eftertanke och koncentration och vara i fred.
Eller Vadskajagnuuskrivaomdå..?

Emellertid, jag finns kvar här och lever och har hälsan. Tro inget annat.
Var med hustrun en dryg vecka hos barnen Sverige i barnen i mitten av månaden.
Så nu är hjärtat varmt och leende igen.

Är nu tillbaka i San Francisco och här börjar det våras ordentligt. Den gångna vinterns regn har gjort sitt, även om vi alls inte har fått tillräckligt för att bota den svåra kalifornientorkan. Kullar och dalar är ljusgröna och visar upp små gula blommor här och där. Och i vår trädgård blommar det redan och är fint. Fåglarna har hittat tillbaka och sjunger ljusets lov. Solen och värmen kommer tillbaka sakta men säkert, nu kl 17 har vi +17 grader i skuggan på balkongen. Kunde vara värre.

Idag har varit en bra dag. Jag fick iväg de sista breven med kallelse, dagordning och handlingar till församlingens årsmöte nästa helg. Och sen gick jag på långpromenad och försökte gå på solsidan av gatorna för att få lite vårvärme. Hemkommen, nyklippt!, gjorde jag lite styrketräning och tog en dusch. Sedan har jag plockat och plockat i tusen papper och annat som bara legat där utan att skämmas. Allt för att i morgon kunna veckostäda vårt hem på jorden.

Alltså inget att skriva om egentligen, men nu har jag gjort det iaf.
Ville nog dela min känsla av stor tacksamhet över livet...

Nedräkning

Efter en härlig söndag med fin svensk gudstjänst i norska sjömanskyrkan
och efterföljande körövning är jag redan hög,
så jag behöver inte upp i det blå i morgon som tänkt är.

Vi flyger alltså till Sverige i morgon kväll för att krama barnbarnen,
lukta på vintern och eventuellt skotta lite snö.

Sen åter hit där så mycket spännande händer just nu.

Hjärtat mitt

Jaha, då är jag bärare av en hjärtmonitor då.
Under några veckor har jag haft ett något oroligt hjärta.
Det har ibland hoppat och dunkat i otakt. Plus att blodtrycket har stigit.
Och medveten som jag är om takt och ton, har jag reagerat på otyget.

Tog i lördags kontakt med min amerikanske hjärtläkare via en onlinekanal.
Han svarade redan på söndag kväll och rådde mig att komma och ta ett EKG.
Det gjorde jag igår måndag, och idag tisdag har jag på hans remiss fått en bärbar EKG-utrustning att bära i 48 timmar. Snabba ryck må jag säga.

Så nu ska jag notera på ett papper klockslag och symtom när hjärtat gör något märkligt, särskilt vid medicinering, fysiska aktiviteter och plötsliga symptom. Själva EKG-bandspelaren är inte större än en mobil och dinglar nu med sina sladdar i två dygn vid min sida. Vilket är bra så att otyget kan spåras och åtgärdas.

Tvenne musikhöjdare

Jag har inte lyssnat på eller spelat mycket musik under årets första månad. Knappt något alls.
Men det var inget nyårslöfte heller. Jag kan hör och häpna vara lite less på allt som låter, även musik. Söker ofta tystnad. Sätter sällan på en radio eller skiva och håller mig aldrig med ljudkulisser av musik. För om jag gör det så kan jag inte göra något annat, utan då måste jag lyssna aktivt och ta ut ackorden som spelas, eller följa basgången, eller nynna med.

Men detta dygnet! Jag säger då bara...
Igår kväll visste jag att hustrun skulle sitta i timmar med det gångna årets kyrkostatistik. Och själv var jag inte på något toppenhumör precis. Ville ingenting särskilt utan satte mig för att slösurfa lite på Youtube. Det skulle jag inte ha gjort.
För där fanns en 3 tim lång fullständig föreställning av Figaros bröllop med subtexter både på italienska och engelska. Så att jag äntligen kunde förstå lite av handlingen.
Alltså var jag helt såld ända till slutackordet klockan elva. Tur att man kan ta sig kisspauser mellan akterna. Jag satt som klistrad, även om det inte var den bästa föreställningen jag sett. Det var nog en inhoppad yngre Contessa, som skrällde lite och saknade utstrålning. Min favorit hittills på Youtube (har ju inte sett operan i verkligheten ännu) är den med Dorothea Röschmann som grevinnan. Där pratar vi om en oerhörd utstrålning i hennes stora aria Dove sono, där hon sjunger om sin saknad av den kärlek som greven en gång gav henne.

Alltnog, jag njöt ändå igår kväll så jag grät när det var slut.
Helt betagen av musiken, så himmelskt skön, fantasifull och detaljrik.
Och billigt knark var det också. Det var klart svårt att koppla ned mig till sovnivå efteråt...

Och som om det inte räckte, så var hustrun och jag på konsert idag, en eftermiddagskonsert på Davies Symphony Hall, där SF Symphony gav ett Bach- och Mozartprogram. Först Bachs underbara Orkestersvit nr 3 i D-dur som jag alltid har älskat, särskilt första och sista satsen. Sedan två för mig okända sopranarior av Mozart, framförda av sångerskan Lydia Teuscher.
Efter paus sjöng hon en helläcker bröllopskantat av Bach, BWV 202. Så liten, så annorlunda, så njutbar. Och till slut framförde San Francisco Symphony Mozarts symfoni nr 31, Parissymfonin. Den fick jag inte riktig kontakt med, det var något spretigt, okoncentrerat över den symfonin. Men naturligtvis helt njutbar ändå. En heltänd Paul Goodwin på dirigentpulten var en fröjd att se.

Så - först kom ingenting, sen kom ingenting, sedan allt.
Ikväll ska jag nog akta mig för Youtube.
Fast, bara en liten stund... Det kan jag väl?
Här är Dove sono.

Varningsskyltar

Jag körde idag igenom Kaliforniens fruktträdgård.
Dvs från Los Angeles till San Francisco längs Highway 5 som går genom Central Valley.
Längs den vägen passerar man mil efter mil efter mil av frukt- och vinodlingar.
Och nu verkar säsongen ha börjat, för där var traktorer överallt längs snörräta rader.
Sannerligen en överväldigande syn.
Vi pratar här om säkert 30-40 mil med jättelika odlingar längs vägen. Jag inser att det är härifrån som Kalifornien förser resten av USA och världen i övrigt med välsmakande och vitaminrika läckerheter.

Men jag noterade också alla skyltar längs motorvägen. Och de hade ett allvarligt budskap:
Water = Jobs!
No water = No jobs = High Food Costs!

Mil efter mil med nödrop ur växthuset.
Fight for the Water!
Solve the Water Crisis Created by the Politicians!

Ännu stod fruktträden där kala utan löv, till synes döda.
I olika nyanser av grått och violett.
Andra odlingar dignade av mogna orangea frukter.
En skylt visade: Mandarines, och sen var det mandarines ett par kilometer.
Sen stod det And Lemons too.
Och en till: Enjoy more citrus!
Humor.

Farmare efter farmare lockade med sina produkter inför den kommande växtsäsongen.
Men varvade också enhälligt med bistra sanningar.
Food Grows where Water Flows.
Help us to get water from the State!
Med mera dylikt.

Jag passerade massor av gröna kullar med betagande motiv för konstnärer och fotografer.
Jag såg stora fåglar segla över fälten
och en vattenkanal som slingrade sig genom dalen för att förse alla med vatten.

Det sköna och hotade kaliforniska växthuset.

Insikten att problemet är gigantiskt.
Sierra Nevada måste få sin årsnederbörd.
Det är det det handlar om.
Och vem fixar det..?

Kunglig yra

Det har varit en intressant helg, minst sagt.
Vi har haft besök av kronprinsessan Victoria med prins Daniel och lilla prinsessan Estelle.
Alltså i kyrkan. Inte hemma om nu någon trodde det.

Först var det lite hemligt, det hela. Det svenska generalkonsulatet i San Francisco kontaktade Svenska kyrkan med en förfrågan om man kunde förlägga en träff mellan kronprinsessfamiljen och representanter för den svenska kolonin i SF till Norska sjömanskyrkan med Svenska kyrkan som värd. Det hela skulle vara ett inofficiellt eftermiddagskaffe och ha barnfokus.
Då gick hustrun igång kan jag lova. När jag har sett förberedelserna på nära håll under de senaste veckorna, har jag osökt kommit att tänka på några rader ur Anna Maria Lenngrens dikt Grevinnans besök:

Bevars, vilket fläng både ute och innan...
Hos prästens vad stoj och vad stök!
Ett bud hade kommit att nådig grevinnan
tänkt göra ett middagsbesök.

Det blev Hellyckat.
Konsulatet hade inbjudit 90 pers, varav 30 barn. Och nästan alla kom.
Innan den kungliga familjen anlände, fick den församlade och nervösa menigheten höra
att det skulle bli en träff med prinsessan Estelle i centrum. Och så övade hustrun och jag ett antal barnvisor med församlingen. Och alla började slappna av.

Så kom de då, de väntade hedersgästerna.
En länk här till församlingsbloggens olika inlägg kan ge en bild av det hela.

Generalkonsuln inledde mottagningen, sedan hälsade hustrun välkommen och ledde en sångstund med barnvisor. Det blev Blinka lilla stjärna där och Imse vimse spindel och Du ska inte tro det blir sommar. Och prinsessan Estelle sken upp och njöt av sången och hennes föräldrar och alla inbjudna sjöng med, tacksamma över att inte behöva strama upp sig inför varandra.

Den avspända stämningen satte ribban för hela bjudningen. Efter sångstunden i kyrksalen bjöds på kaffe en trappa upp och ett glatt mingel med alla gästerna. Vad jag såg kom de från olika svenska institutioner och föreningar och skolor här. Och från vår kyrka var de kyrkorådsledamöter inbjudna som hade hemmavarande barn. Från norska kyrkan deltog sjömansprästen och hans familj.

Barnen var i centrum. De satt på främsta bänk. Vi skippade alla högtidligheten och sjöng och hade kul med våra gäster. Åsa bjöd t.o.m. på "Bus-spindelversionen av Imse vimse spindel.
Kakorna och bullarna var bakade i barnstorlek, och de som fick chans att hälsa närmare på de kungliga var nästan alla barn. Äntligen fick de se en riktig prinsessa, förresten två!

Den avsatta timmen gick alltför fort. Säkerhetsmännen hade ett schå att hålla koll på röran kring det kungliga fikabordet dit alla ville fram och hälsa.

Nu ett par dagar senare märker jag att tusentals människor har sett det hustrun lagt ut på Facebook, att hon fått mail från Frankrike och Danmark från tidningar som vill publicera Fb-bilden på de kungliga, den som jag tog! Jag menar, den var allt annat än proffsig. Lite oskarp också som alla bilder jag tar... Och idag är bilden ifråga på Svensk Damtidnings hemsida dessutom!
Jag menar Hallå..! Var det här verkligen Så stort, så märkvärdigt?

Kanske.
Annars så försöker vi i kyrkan behandla alla som vore de kungars kung och herrars herre.
Ambitionen finns där i alla fall.
Men vad kan inte ett sånt här besök betyda för svenskkolonin och vår lilla församling här ,
som är så långt, långt borta från kungariket Sverige?!
Mycket. Jättemycket!

Tack för besöket!

Trettondagshelgen med KGF

Varje jullov under min gymnasietid åkte jag till KGF:s vintermöten på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. 2-6/1 var vikta för detta läger. Och inget betydde mer för min andliga växt under ungdomsåren än dessa möten. Jag minns tideböner i aulan, iskalla vandringar till HHN, som det hette, i Själevads kyrka. Jag minns hur vi väcktes av sång i korridoren: ”Morgonens rodnad över bergen brinner. Stilla från jorden nattens skugga svinner. Låtom oss alla inför Gud nedfalla, honom tillbedja.” Och när vi nattades, sjöng ledarna Så går en dag än från vår tid.
En sådan kväll kom studenten Sven Kempe in på mitt rum och såg mitt nyinköpta exemplar av Den svenska tidegärden. Han slog sig ned på sängkanten och visade mig hur jag kunde använda den. Det uppskattade jag mycket.

På Hampnäs gick jag för första gången till bikt. Ledarna talade alltid om möjligheten till själavårdande samtal och bikt under mötet. Den präst som var själavårdsvakt satt på kvällen ett par timmar i en av sidobyggnaderna, och ett ljus i fönstret var signalen att han var ledig för samtal. Under dagen innan hade jag frågat K-J om jag kunde få komma till bikt, och han sade välkommen. Och så bad han mig skriva ned mina synder på en papperslapp och ta med den. Det gjorde jag, och med bankande hjärta knackade jag på hans dörr. Han frågade om jag ville samtala först, men jag sa att det nog inte behövdes och höll fram min fullskrivna lapp. Jag fick böja knä vid ett litet altare med tända ljus och be en färdigskriven bön om förlåtelse. Och så nämnde jag de synder jag hade skrivit ner och skämdes omåttligt åt, att han nu fick veta vilken dålig människa jag var. När jag tystnade, riktade han så en fråga till mig: Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse? Ja, sade jag. Och han fortsatte: Då är ock i kraft av Guds ords löfte fast och visst att Gud förlåter dig alla dina synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig på Jesu Kristi befallning i Faderns och Sonens och Den helige andes namn. Amen.
Och sedan tog han min syndalapp och rullade ihop den, stack den i altarljuset och lade den sedan på ett fat där den förkolnade.
- Så här, sade han, så här är nu dina synder inför Guds ansikte. Gå i frid och synda icke mer.
Och jag stapplade ut genom den långa korridoren ut i den stjärnklara kvällen. Och var förlåten.

En annan som också ofta var själavårdsvakt var Sten Lundgren. Han var dessutom också exeget och hjälpte oss med våra bibelfrågor under bibelstudierna. En annan programpunkt jag minns är när Britt-Louise M, som hade börjat studera juridik, pratade sig varm för en världsregering.

Mellan de serösa programpunkterna samlades stiftets KGF-are i foajén utanför aulan och gymnastiksalen, för där var lastrummet, och det var alldeles dimmigt av rök. Där lärde vi oss röka så gott som allihop. Och där satt Hans Nyberg med sin gitarr och vi sjöng våra sånger och lärde oss de senaste Beatleslåtarna.

Sista kvällen hölls traditionsenligt en högtidlig dans i gymnastiksalen, en kadrilj med höviska turer.

Vintermötena på Hampnäs hölls alltid parallellt med Luleå stifts vintermöte på Älvsbyns folkhögskola. Från det ena mötet till det andra skickades ofta hälsningstelegram. Ett år då Jonas Jonson var huvudtalare på Hampnäs, fick vi ett telegram från Älvsbyn med endast ett bibelställe där det stod: ”Och de gjorde alla bättring vid Jonas predikan. Men se, här är vad som är större än Jona.” Under vintermötena övade alltid en möteskör inför Trettondagens högmässa. Det är för mig  guldkantade minnen när vi stod på läktaren i Själevads kyrka och sjöng det gammalkyrkliga introitus: Loven Herren, alla hedningar. Prisen honom, alla folk. Och kollekten gick till missionen.

Inget har haft större inflytande på mitt yrkesval än dessa återkommande vintermöten under mina tonår. Jag tackar Gud för de åren och sörjer bara att KGF, Kristliga Gymnasistförbundet, sedermera Kyrkliga Gymnasistförbundet, gick i graven i och med inkorporationen med det nya Kyrkans Ungdom.