Imagine

Horisonten brer ut sig ju högre upp jag kommer.

Det som nyss doldes bakom hinder

syns nu allt klarare.

Långt där nere ser jag hav, berg och älvar som skiljer,

sanningar som står mot sanningar,

auktoriteter mot auktoriteter.

Teologer i harnesk mot andra teologer

som om gudserfarenheten vore en strid att vinna.

Egentligen kan jag bara tala om Min erfarenhet av Gud.

Något högre upp på berget brer ett nytt landskap ut sig.

En del skogar flyter ihop, några vattendrag likaså.

Inte så totalt åtskilda, delar av ett gemensamt större.

Kanske de andra också har en poäng.

Kanske min egen synpunkt inte är den enda tänkbara.

Kanske det ena hör ihop med det andra.

Och ändå högre upp –

vissheten om alla kristnas enhet

trots skillnader i teologi och praxis.

Insikten om att alla floder flyter till havet.

Och havet har ingen början och inget slut. 

Samma enda hav svallar mot många stränder.

Eller – är det något ännu större jag ser?

Att alla havets vågor, alla krusningar på människans frågehav

hänger ihop, hör ihop, håller ihop trots alla rätta läror och strider?

Och allra högst upp ser jag under mig ett enormt hav breda ut sig

där alla berg är borta

och alla dispyter om tolkning och tro.

Där uppe ser jag människor mötas och räcka varandra handen, 

protestanter och katoliker, kristna, judar och muslimer,

hinduer, sikher, buddhister, ateister och alla gråzoner däremellan.

Vördnaden som förenar.

Och allt blir ett

till slut.

Mt Davidson - en överraskning

Idag har jag tagit mig upp till San Franciscos högsta punkt.
Vandringen upp till toppen av Mt Davidson blev en upplevelse.
Kullen ligger mitt i staden mellan havet och bukten, helt nära landmärket Twin Peaks.
Jag angrep den 283 m höga kullen från väster. Hustrun skulle åt det hållet för ett arbetsmöte så jag hängde på. Tänkte att jag måste ut på en straffrunda nu efter att ha ställt mig på vågen i morse.

Spanade in berget som kröns av ett stort kors och tog sikte på det. Vägen upp dit gick via gator hit och gator dit med alltmer sofistikerade villor på kullens sidor. Sista biten var en rätt brant stig som vindlade sig upp genom en grönskande skog. Uppe på toppen var utsikten härlig.  Där mötte jag en gammal man som också var ute på en runda.
Han tog kortet.

Mannen frågade varifrån jag kom, och när jag sade Sverige sade han helt spontant att han gillar Sverige på grund av vår hållning i palestinafrågan. Han sa att han själv håller på palestiniernas rätt till ett eget land och att han beundrade Sverige som har erkänt Palestina.
Hans åsiktsyttring kändes lite överraskande. De äldre här brukar vara rätt konservativa.

Efter en stunds samspråk skildes vi åt och jag gick från utsikten bort till det stora korset.
Där fick jag mig en tankeställare genom beskrivningen som stod på en platta vid korsets fot.
Platsen är ett minnesmärke över det turkiska folkmordet på armenier för snart hundra år sedan.

Men från början var det inte så. Enligt Wikipedia restes här ett kors först till minne av Kaliforniens första pionjärer och invigdes av president F D Roosevelt. Det ersattes snart av ett annat som dock brändes ner av mordbrännare. Ett nytt kors restes, nu i hållbarare cement, men det har fortsatt vara ett föremål för debatt, eftersom det står på allmän plats och till slut blev till en nagel i ögat på den amerikanska konstitutionen. som klart åtskiljer stat och religion.
För att lösa problemet sålde kommunen platsen på bergets topp 1997 till högstbjudande,
och det blev till en armenisk ideell organisation. Och dessa förklarade platsen för ett minnesmärke över folkmordet på armenierna.

Ännu 2007 var korset kontroversiellt. Vid den årliga påskhögtiden uppe på Mt Davidson, visade det sig nämligen att plattan med inskriptionen vara borta. Det fanns tydligen folk som retade sig på att den turkiska regeringen anklagades för etnisk rensning av 1,5 miljoner människor. Hur nu någon kan vara emot det. Men jag tänker att det väl handlar om den alltför vanliga inställningen att kyrkan skall hålla sig till det andliga och inte lägga sig i politiska frågor.
En ny platta med inskriptioner kom i alla fall till och det är den som jag visar på kortet här ovan.
"By honoring those lost, we honor all victims of injustice and cruelty. In their name, we dedicate ouselves to the protection of human rights and the dignity of all peoples."

Jag står där vid foten av det 31m höga korset och inser att Jesu kors alltid har väckt anstöt. Och att platsen med sitt budskap är högaktuell, inte minst nu när Turkiet som vill in i EU utan att erkänna något folkmord.
Den gamle mannens friska radikalitet plus Mt Davidsons höga kors blir för mig en påminnelse om vår kristna kallelse i världen att vara jordens ljus och salt.

Så dagens straffrunda blev mycket mer än bara motion. Den gav korset på stadens högsta kulle en profetisk mening. Det står där som ett tecken, en protest mot att människors rättigheter kränks om och om igen runt om i vår värld.

Och medan jag med lätta steg går nedför stigen, börjar jag spontant nynna på en av våra protestpsalmer i den svenska psalmboken, nr 398:

"Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."

En annorlunda jul

För första gången någonsin har julen förflutit utan ett enda kyrkbesök.
I stället för julefrid kring barnets krubba har det rått flyttfeber.
Vi ramlade in i Sverige och Härnösand måndag kväll förra veckan, gjorde klart husköpet på tisdagen och ägnade sedan tre långa dagar åt att bära möbler och packa upp flyttlådor.
Det kändes lite bråttom eftersom vi skulle få barnbarn på besök på annandagen. Men det gick, och när barnen kom hade vi packat ur 80 kartonger, hängt upp julgardiner och lagt dukar på borden.
Därmed blev julen som den blev.
Någon gång ägnade jag Josef och Maria en tanke. De hade också logistikbekymmer kring sin resa till Betlehem, för att inte tala om hur de skulle fixa sig logi innan barnet kom.
Sedan föddes Gud som människa mitt i deras röra och ovisshet.
Skön tanke, för mig, detta år.

Ett beslut och dess vånda

Hustrun och jag har beslutat oss, vi kommer att flytta hem till Sverige till våren.
Tanken har funnits där alltsedan sommaren och har mognat fram mer och mer.
Det är alltid svårt att bestämma sig för en flytt.
Breaking up is hard to do. Många blir så ledsna. Vi med.
För vi har ju trivts så otroligt med denna stad och dess svenskar.
Många har blivit oss så kära.

Här är det också på många sätt så lättlevt. Jämnt sommarklimat året runt gör att det är först nu i december som jag behöver extratröjan under jackan.
Här är så otroligt vackert och mångfasetterat. SF är en väldigt spännande stad, en smältdegel av skiftande kulturer.
Och här har jag och hustrun förmånen att få arbeta tillsammans med det vi brinner för.
Här har vi också några av barnbarnen inom räckhåll, och syskon och syskonbarn inom landets gränser.

Men -
Vi har från första dagen vetat att denna saga måste ta slut en dag.
Och denna höst har övertygat oss om att det börjar bli dags.

I april kommer hustrun att börja en ny tjänst inte långt från Härnösand där vi åter skall bo.
Men till dess skall vi ge järnet för Svenska kyrkan San Francisco.

Mjällvarning!

Hu så hemskt!
Bliv aldrig sekreterare i en förening/församling om du inte är datafreak!
Jag säger det bara, och jag säger eder en gång till:
Bliv aldrig sekreterare om du icke i sanning begriper dig på din Mac!

Jag har idag gjort bort mig något alldeles otroligt.
Har gruvat mig i två veckors tid inför det oundvikliga.
Och idag inträffade katastrofen klockrent.
Sekreterarkatastrofen.

Det handlar om ett årligt brevutskick inför julen.
Församlingen skickar då och då ut brev och mail till medlemmar och intresserade.
Och det åligger kyrkorådets sekreterare att göra jobbet. Det kan vara inför val av nya kyrkorådsledamöter, inför årsmötet eller en stundande fundraising.

Eller Inför Julen.
Idag gällde det Det Stora Utskicket Inför Julen.

Inför årets slut skickar vi ut ett julbrev med en begäran om en s.k. Year-end donation.
Det går ut till våra fem-sexhundra hushåll på maillistorna.
Ja käregud, inför dem alla gjorde jag totalt bort mig idag.
Här vid datorn.

Det måste ju vara lite status, lite värdighet, lite tyngd,
när Svenska kyrkan tillskriver sina tillskyndare i San Francisco Bay Area, eller hur?
Ett utskick skall ju förhoppningsvis skapa ett omedelbart förtroende
och inbringa en massa dollar till nästa års verksamhet.

Igår satt jag och vek brev och klistrade kuvert till dem som vi inte har epost-adresser till.
Det var ett tryggt jobb, men vägen dit var förvisso ångestfylld.
Det gällde att skriva ihop ett julbrev men en oemotståndlig vädjan om stöd
och skicka med ett annat brev om medlemsskap för 2016.

Vid förra brevutskicket för två månader sedan lyckades jag blanda ihop två familjer
som var för sig hade skänkt pengar till vår Fundraiser, dock olika summor.
Jag tackade dem varmt men kallade dem vid varandras namn
och särskilt för att de hade skänkt den summa som de inte hade skänkt...

Idag gällde det att göra det kritiska epost-utskicket av jul- och medlemsskapsbreven.
("Jag satt vid min ödsliga Mac en kväll och beskådade ängarnas höst..." (Dan Andersson))
Med bävan lade jag in mottagare, c:a fyrtio åt gången, en julhälsning och julprogrammet
samt de två bilagorna, själva breven.

Trodde jag iaf.
Tryckte på Skicka.
För att inte tynga utskicket går det varje gång till 40 adresser bara.
Såja.

Tills: Oj, jag glömde visst bilagorna, dvs det viktigaste av allt.
Det tar två utskick à 40 adresser innan jag kommer på det.
Skyndar mig således att sudda ut malören genom ett snabbt andra mail:
- Och så var det bilagorna ja... typ. Lite smågenant sådär.

Börjar bli svettig, stirrig och mjällig i håret!
Var det inte det här jag visste!
Jag kommer att göra fel!
Jag kan inte det här med data, i synnerhet inte Mac-data!

Inga problem, det är ju bara 2x40 pers som inte har fått bilagorna.
Kopierar alltså utskicken och skickar till alla på hela listan. Såja.
Sedan ringer en man till hustrun och säger att han inte kan öppna bilagorna.
Jäsingen! Mer svett. Mer mjäll.

Jag har bara kopierat det första mailet rakt av med bilagor och allt.
Och då kan bilagorna tydligen inte öppnas av adressaten.
Så - inför hela den svensk-amerikanska stödtruppen visar jag min totala datainkompetens
genom att skicka mail som 1 saknade bilagor och 2 som inte gick att öppna.

Dvs. alla hundratals svenskar och svenskättlingar i San Francisco Bay Area
har idag blivit förvissade om
att Svenska kyrkan San Francisco faktiskt behöver en riktig sekreterare
som kan sin sak vid datorn.

Dock - hursomhelst -
nu har alla fått sitt utskick, får vi hoppas.
Och det finns nog fler än jag som kämpar i cyberrymden.
Finns det kurser för utlandskyrkosekreterare..???

Thanksgiving thanks

Driving to and from Los Angeles on Thanksgiving weekend is not very smart.
I read somewhere that in California, there are more cars than in the whole of Russia.
True or untrue, but they all were on my roads this weekend.
Today, they for sure were on Highway 5.

All Thanksgiving celebrators were heading for home
and the traffic was nervous, not to say aggressive.
Everyone wanted to come first. (Not me of course!)
Everyone was looking for that little gap where they could pass me and squeeze in.

Verily I say unto you:
Driving from Los Angeles to San Francisco on Thanksgiving weekend
is like driving in a seven hour-lasting hysterical rush hour.
Nothing less.

So after a very blessed Thanksgiving,
I want to give my thanks to God for keeping us safe on the roads,
to Andreas and Keri and their lovely kids who hosted us so warmly.
And last but not least to my wonderful co-driver on the roads of life,

who now, less than ten minutes after our return home
is digging in the Christmas boxes
in order to prepare our home for Advent.
I give you my Thanks!

Thanksgiving-rally

Körde söderut idag från San Francisco mot Los Angeles.
Aldrig någonsin förut har jag kört i en så intensiv trafik.
Tusentals bilar kloss efter varandra på flerfiliga motorvägar.

Dessutom drabbades Kalifornien av ett riktigt höstrusk.
Regn, låga moln över bergen och hård blåst.
För första gången på tre år.

Och när vi längs Highway 101 kom till San Luis Obispo blev det totalstopp.
Tänk er själva hur det blir med alla tusentals helgfirare på väg.
Det lackar ju mot Thanksgiving som är höstens stora familje-reunion här i USA.

Krypfart,
meter för meter,
och inte visste man varför.

Som tur var blev vi vägledda av en ung dam i vår GPS.
Hon förde oss på alternativa vägar alltmedan mörkret omslöt vår lilla Nissan Vectra.
Själv hade jag ingen aning om var vi var eller åt vilket håll vår färd gick.

Bara att lita på vägvisaren, den unga damen i telefonen.
Turn right on Sacramento Avenue.
Turn left on Orchard Road. Osv.

Mitt mot sjönk.
Hade sett fram emot en snabb transport ned till Pismo Beach och hotellet där.
Och så - bilköer överallt, även på de alternativa småvägarna.

Måste vara fler som använder telefon-GPS, tänker jag.
Undrar varför dessa omvägar.
Genom dalar och byar, turn left, turn right.

Jag hade tänkt mig en lugn avkopplande kväll på ett strandhotell.
Och så sitter jag krampaktigt vid ratten till hustrun kartläsarens bestämda ledarskap.
Ack Herre, huru länge?

Då - plötsligt:
Pismo Beach,
rakt framför oss!

Vi är framme, men ho vet på vilka vägar.
Inte på Highway 101 i alla fall.
Men tack gode Gud.

Jodå, "vårt" hotell har ett rum ledigt åt oss.
Och det är visst en trafikolycka som orsakat allt trafikkaos.
Vi får ett rum och snart därefter en god middag på Rosa's.

Nu rullar Stilla havets vågor i långa bränningar in mot land här utanför.
Dagen är förbi och i morgon kör vi till barnbarnen i Los Angeles
för att fira Thanksgiving.

Något att tacka för förutom änglavakten i trafikkaoset är ändå regnet.
Det vattnar en bördig men ack så snustorr jord.
Mange takk!

En helg i utlandskyrkan

Det har varit en välfylld helg.
I fredags hjälpte jag till vid Svenska kyrkans bord under Norska kyrkans basar.
Det var första gången Svenska kyrkan kunde vara med där.
Vi sålde kanelbullar, saffransbullar och lussekatter samt goda böcker.

Igår morse förpackade jag nybakade kanelbullar till basaren.
Packade sen bilen full med barngrupps-, gudstjänst- och kyrkkafferekvisita
och drog till Los Altos där Åsa hade familjelördag med sjutton barn med föräldrar,
som sjöng och övade julspel, fikade och pysslade, bad och sjöng. Sen hej då till dem.

Bort med pysslet, fram med sopkvasten, koka mer kaffe och rigga om till gudstjänst.
En vecka tidigt, men vi sjunger Bereden väg och alla andra adventspsalmer.
Hör om Jesus som vill vara ljuset i världens och vårt personliga mörker.
Ett tjugotal besökare delar gudstjänst- och fikagemenskapen.

Idag söndag hade vi en svensk vigsel i Norska sjömanskyrkan.
En underbar familj på rundresa i Kalifornien avslutade sin USA-vistelse med bröllop.
Sen invaderades kyrkan av en stor luciaövning där Svenska kyrkan håller fika åt föräldrarna.
Därigenom får vi in lite pengar till församlingen samtidigt som Åsa bygger kontakter.

Hann också skölja potatis till Åsas kvällstjänst, en au pair-middag.
Hon rullade köttbullar i morse så det doftar Sverige här hemma ikväll.
Om några timmar kommer hon hem och därmed är denna helg till ända.
Förutom alla härliga möten med människor fick hon visst 500 bullar sålda.

På tisdag åker vi söderut mot Los Angeles och barnbarnen där.
Det stundar nämligen Thanksgiving-vecka här i Amerika.
Det blir skönt.
Människan lever icke allenast av kyrkjobb.

Trollflöjten à la San Francisco

Ja käre, vad säger man..?

Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.

Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:

"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."

Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!

Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.

Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.

Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.

Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.

Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.

Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.

Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.

Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!

Tro trots allt

Tro trots allt, det var en boktitel av en tvivlande troende biskop för fyrtiofem år sedan.
Då gällde det den intellektuella debatten efter Hedenius' angrepp på tron på Gud.
Idag kommer titeln för mig rätt osökt.

Denna helg har Paris och därmed hela världen än en gång drabbats av diaboliskt våld.

Jag själv sitter här i San Francisco efter två fullmatade dagar och kopplar av
och lyssnar just nu på Beethovens intensiva Allegretto ur 7:e symfonin.
Om man bortser från reklamen och alla de photoshoppade bilderna,
Hur kan inte musik sätta ton på det mänskliga tros-trotset!

För min del har de här dagarna handlat om intensiva kontakter
med det uppväxande svenska släktet. På grund av hustruns envetna förkylning
har jag ensam haft ansvar för två familjesamlingar i San Fancisco med omnejd.
Igår babysång på svenska i Norska sjömanskyrkan här i staden.
Och idag familjelördag i Danville en timmes bilfärd österut över Bay bridge
längs fyrfiliga motorvägar över berg och genom böljande men torra dalar.

I två dagar har jag fått se in i små barnaögon, sjunga och be med familjer,
hålla i varma små barn medan deras mammor eller pappor tagit för sig av kaffebordet,
hjälpa lilla Miranda bygga upp träklossar
eller bara försöka tolka den outgrundliga tilliten i Florence's blick.

Tro trots allt.
Jag menar
Tro trots allt!

Tro, trots hatets illdåd mot allt vi har kärt.
Tron att det vi sår av tillit  i de små barnens ögon
en dag skall ge fredens frukt!

Men visst undrar jag.
Gud, förbarma dig.
Jesus Kristus, kom snart tillbaka
och ställ allt tillrätta som vi har fördärvat.

Men tack Gud, att alla de kära barnen redan är i din varma famn!

Allhelgona på norsk

Var i norska gudstjänsten idag.
De firade Alla helgons dag och tände ljus för avlidna församlingsbor.
Vi sjöng Den store, hvite flokk på den underbara norska folkmelodin,
och en annan folklig psalm som även den var jättevacker.
Det var nr 249 i Norsk salmebok och jag njöt åt den lättsjungna, värdiga och innerliga koralen.
Värre var det med texten. Ho vet vad den betyder,  den var på nynorsk.
Det var säkert vacker den också, tror den handlade om hur det blir i himlen.
Psalmen börjar med orden Solrenning saele som stiller all lengsel.
Här är koralen med en vilsam cello.

Norrmännen har många fina psalmer i folkton.
Slutpsalmen var Dei skal gå til den heilage byen, dei skal samlast i himlen ein gong.
Också den var på nåt slags nynorsk, men den svenska texten satt ju i ryggmärgen.
Jag sjöng för full hals,
men under sista versen stockade det sig i halsen,
av evighet, närhet, saknad och hopp.

Efter gudstjänsten kom en svensk-japansk familj till kyrkan och jag fick döpa deras lille son.
Det blev också en gränsöverskridande och helig stund.
Jag kände starkt hur Jesus välsignade barnet och betygade lille Noa sin kärlek.

Så har november börjat för mig.
Tack.

Las Vegas, check

Las Vegas, check.
Ska bli riktigt skönt åka hem i morgon.
Detta är en helt osannolik stad. En hysterisk nöjesmaskin byggd för att skinna dig på pengar.
En stad som aldrig sover, 24/7. På hotellet kan du beställa frukost vilken tid som helst på dygnet.
Här är aldrig tyst. Vart du än går omges du av bländande reklam och medryckande rytmer som ska öka din puls och köplust.
Och folk förtrollas av galenskapen. De häftiga hotellen med sina enorma spelhallar och casinon.
De stora bländande showerna med kända artister och de små bröllopskapellen, där den och den celebriteten har gift sig.
Och visst - det var häftigt att åka längs the Strip eller promenera på Fremont Street, som är som en enda lång happening. Men jag blev också trött av stadens eviga dunkadunkalockelser och gyllene klor. Allt jag såg var till för att göra mig partysugen och spendersam.
Folk som bor här utanför och som jobbar i maskinen kan nog säkert leva ett högst normalt liv.
Men jag tror att många, många besökare far illa av Las Vegas.

Hursomhelst så är nu Las Vegas the gateway to Grand Canyon.
Och det var den upplevelsen som var målet för vår resa.
Bye, bye, Vegas.

Om ceremonilösa begravningar

Jag läser i DN om att allt fler i Stockholm begravs utan någon ceremoni. Att man kan beställa en begravning med kremering och gravsättning utan någon närvaro av vare sig anhöriga eller officiant.
Det får mig att tänka på den begravningssed jag mött här i Kalifornien under de senaste åren.
Här verkar det vara bråttom med kremeringen när någon har dött, kanske för att det kostar pengar att förvara den döda i bårhuset. Därför är det inte så vanligt med en begravningsgudstjänst  a la Sverige med tillresta släktingar. Utan de som kan och hinner samlas dagarna närmast dödsfallet till ett farväl i the Funeral home, alltså på begravningsbyrån. Kanske inte ens det. Ibland kremeras och gravsätts den avlidna av familjen utan några ceremonier alls. I stället inbjuder familjen släktingar  och vänner till en Memorial Service eller Celebration of Life, och den kan äga rum ett par månader efter dödsfallet. Här kan den högtiden ledas av vem som helst som har familjens förtroende, ofta en kyrklig företrädare men inte nödvändigtvis en präst. I våra svensk-amerikanska kretsar är det vanligt med en Memorial service som det offentliga uttrycket för sorgen efter en avliden. Begravningarna fokuseras mer på de efterlevandes behov av sorgeuttryck än att vara till för den avlidnas skull.
Men jag har inte fått känslan av att döden förnekas och stoppas undan. Halloweenfirandet är på ett sätt med sina dödskallar, kistor och döingar i skyltfönster och hem ett enda månadslångt erkännande av dödens verklighet, i mitt tycke rätt osmakligt men ändå. Och hemma i Sverige har allhelgonahelgens ljuständningar och minnesgudstjänster samma funktion, att bekräfta döden i vår kulturella kontext.

Det är kanske ofrånkomligt att tider och seder förändras, att det sker förskjutningar i våra kulturella uttryck. Själv kan jag känna en viss sympati för den begravningskultur jag ser här, åtminstone den del av den som jag beskrivit här ovan. Att tonvikten läggs på de efterlevandes behov i stället för på den döda. Men nog har kyrkan i Sverige en viktig uppgift i att hjälpa sörjande att på olika sätt få uttrycka sin sorg och sina andliga behov inför dödens verklighet. Och att betona varje människas oändliga värde inför Gud. Våra riter, vid livets början, vid dess olika faser och vid livets slut är sådana uttryck som jag tror alltid kommer att finnas och efterfrågas.

Farfarslycka

Nu har huset fyllts av leenden, skratt och glada barnaröster.
Barnbarnen E och J med mor och far har landade i eftermiddags och har nu intagit San Francisco.
Barnen förväntades vara griniga av trötthet efter den drygt tio timmar långa flighten.
Och ja,  J hade lite ont i öronen efter inflygningen.
Men trötta - icke.
De var hur pigga som helst och kommenterade allt längs vägen in mot stan.
- Titta, Pappa, en palm!
- Vilka breda vägar dom har här i USA!
Och J informerade Farfar:
- Vet du, Farfar, att hemma i Sverige, där är det oktober!

Och som dom tjöt av fröjd och fruktan i de branta backarna runt Russian Hill där vi bor.
- Kolla, J vilken brant backe! Hjälp, ska vi upp där??
-  Och titta, barn, där kommer en kabelvagn. Den kör rakt uppför den branta backen.
- Oj, Pappa, vad allt är annorlunda här mot för i Sverige! Osv, osv.

Väl installerade i vår lilla lägenhet fick barnen och deras föräldrar middag som Åsa hade gjort i ordning. Och fast det vid det här laget var långt över midnatt för 8- resp. 4 1/2-åringen hann de med en springrunda på vår innegårds lilla gräsmatta. Och där hittade de både fikon och citroner, paprikor och en liten kolibri.
Alltmedan deras föräldrar började krokna och längta till sängen, satte barnen sedan igång med att rita av det de sett och leka med leksaker. Jag tror deras klocka nog var 05 på morgonen när de till sist kröp i säng. Vid det laget tyckte deras fader nästan att det var dags att koka morgonkaffe.

Till slut kom de dock alla i säng.
Lycklig nattade Farfar sina barn.

Kväll i kosmisk fred

Klockan är 21 och jag sitter på balkongen/terassen ut mot vår lilla trädgård.
Trädgården vetter åt öster mot ett kryssningsfartyg, och bortom det syns the Bay Bridge.
Det är helmörkt men fartygets och stadens ljus lyser upp.

Ovanför mig i den nattsvarta himlen
seglar Cassiopeia upp roterande runt sin polstjärna,
åtminstone från min utkikspunkt i Guds kosmos.

Flygplan lyfter från Oakland åt norr
eller glider in från norr mot Oakland eller San Francisco.
Luftrummet störs ideligen av irriterande och högljudda helikoptrar.

Dagen har varit vilsam.
Hustrun och jag har inte gjort många knop
efter den gångna helgens kraftsamling.

Hon anlände från Uppsala och ledarskapskursen i fredags.
Och redan på lördag morgon flängde vi till en nystartad familjelördag i East Bay,
där vi mötte flera intresserade familjer med sång, andakt, fika och umgänge.

Sedan in till San Francisco i trafikkaoset.
Det var Fleet Week, och då vallfärdar halva stan till hamnen
för att se på krigsfartygen och den öronbedövande flygshowen.

Vi hade ett noga inplanerat dop i sjömanskyrkan den eftermiddagen
och det gällde att hitta en parkeringsplats i vimlet.
Som tur är kunde jag mota bort en bil från kyrkans garageplats.

Dopgudstjänsten blev fin, om än ackompanjerad av US Navy's flyg.
En bisarr konfrontation av världens militärt starkaste nation
och Jesu tydliga och maktlösa fredsbudskap.

Igår firade svenska församlingen Tacksägelsedagen
med vår kyrkoherde Staffan och diakon Åsa
och med bröd, frukter, pumpor, höstlöv på altaret.

Jesus Kristus mötte oss i bröd och vin.
Jag hade förmånen att vara kantor vid gudstjänsten
och en nyanländ sångarfamilj lyste upp med sång och musik.

Hur kan jag annat än vara tacksam efter Tacksägelsehelgen?
Och hur kan jag annat än tacka för denna måndag av total ledighet?!
Och nu vrider sig Cassiopeia mot en ny dag.

Funderingar kring Gud

Hur är det nu med Gud?

Jag menar, vem är Gud?

Vi är modersmjölkade med att säga han om Gud, se Gud som konung, herre, domare, herde 

och inte minst som fader. Fader vår, som är i himlen.  Och nu Vår Fader, du som är i himlen. 

Numera studsar jag allt oftare inför typiska manliga epitet om universums skapare och min gud. 

De patriarkala formuleringarna känns inte rätt, de skorrar mot min magkänsla. 

Och, detta oroar mig. Ja oroar, för jag vill inte vara på villovägar.

Jag vill inte vara på väg bort från min kristna tro.

Dock är det inte så enkelt med Min Kristna Tro. Den har åldrats och förändrats genom åren. 

Idag handlar den inte så mycket om att ”jesa”, dvs att jämt och samt tillbe och hylla Jesus, 

gärna ljudligt. Jag känner att i min gamla tajta relation till Jesus fanns en begränsning. 

En förminskning av Gud nästan till en människa. Andra kanske känner att det är just det som är det fina med kristen tro. Och visst kan jag hålla med så långt, 

att Jesus är Guds son, Guds människobarn här på planeten Tellus. 

”Jesus är gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger.”

Så sjöng vi ur Sions toner varje julafton vid familjens julbön.

Men - även om Jesus är Guds gåva till jorden och till mig som enskild människa, 

så får jag därmed inte dra slutsatsen att Gud är antropomorf, mänsklig,

dvs konung, herre, domare, herde, fader, och allt som begränsar Gud till min mänskliga referensram. Gud är större. Gud är mycket större.

Och därför finns det sidor av min spiritualitet som skorrar mot min halvpietistiska kyrkofromhet. Gud måste vara mer än manlig till sitt väsen.

Gud måste också vara lika mycket Moder, Mamma, Livgivare, Trygghet, Varm famn. Immanent.

Den som alltid finns där för mig. Samtidigt värnlös och utsatt.

Egentligen en Gud som är bortom alla mina referensramar kring moderskap och faderskap.

Väcker inte ordet Moder helt andra associationer än Fader?

I Jesaja 66 beskrivs Gud som en mor som tröstar sin son.

Jag behöver båda bilderna, far och mor.

Jag behöver känna en legitimitet i att benämna Gud också som Moder.

Är det heretiskt att i min privata bön be: 

Vår Fader, vår Moder, du som är i himlen och i allt som är? 

Borde förmånsbeskattas

Så, nu är min bröllopshelg avklarad.
Två vigslar på helt ovanliga ställen.
Igår nedanför norra fästet av Golden Gatebron i ett litet kapell,
och idag vid stillahavsstranden två timmars bilfärd söderut längs Highway 1.
Vacker inramning av båda vigslarna.
Det har sina fördelar att vara "selfsupporting pastor".
Men frågan om det inte borde förmånsbeskattas ibland.

Det har sina påfrestningar också för den delen.
Dagens brudpar befann sig på en sandstrand nedanför en mycket brant brant.
Jag klättrade mycket försiktigt nedför en stenig stig bärande gitarren i ena handen och en kasse med röcklin och stola i den andra. På ryggen hade jag ryggsäcken med övrig rekvisita, typ handbok,
sju psalmböcker och viktiga papper samt förstås en vattenflaska.
Allt gick vägen, vigseln likaså. Det var inte helt fel att stå där i solgasset och höra de brusande bränningarna utanför medan vi sjöng "Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem."

Sen var det att klättra upp igen till bilen med hela min packning.
Pust och stön.
Glad ändå att jag inte tog kavaj och fin-skor idag utan svarta jeans, jacka och gympaskor.
Upp kom jag, men jag klagade lite på skämt åt en familj som klättrade framför mig:
- As far as weddings, I much rather do them in church!

Bröllopshelg

Som nybliven gräsänkling har jag fullt upp.
Hustrun har anförtrott mig två vigslar under detta veckoslut.
Den ena blir i morgon lördag, den andra på söndag.

Många är det som kommer hit från Sverige för att gifta sig.
Jag är glad att kunna ställa upp på ideell basis när vår kyrkoherde är förhindrad att komma.
Han är ju här endast den andra helgen varje månad.

Idag var det Wedding Rehearsal för helgens bröllop nummer ett.
Jag körde i god tid över Golden Gate-bron.
Man vet ju aldrig hur trafiken blir i den begynnande fredagseftermiddagsrusningen.

En inhyrd ceremonimästare organiserade intåget. Och det är inte någon enkel sak.
Först tågar jag in från ett sidorum i koret, följd av brudgummen och hans marschalkar.
Sen kommer tärnorna mittgången fram och ställer sig på brudens sida i koret.

Brudnäbbarna kommer därnäst, en efter en, mittgången fram och tar plats på stolarna.
Sen the flower girls.
Sist bruden följd av sin närmaste tärna som håller ordning på släpet.

Hennes far följer henne fram till den väntande brudgummen
som tar över och för bruden fram till altaret.
Allt detta under musik framförd av en stråkkvartett.

Sedan är det dags för mig att annonsera den första psalmen, Guds kärlek är som stranden.
Och sen följer vigselgudstjänsten ömsom på svenska  och ömsom på engelska.
Har skrivit ut en personlig agenda med alla växlingar av språk införda, för att inte glömma något.

Men sådana här dagar längtar jag hem till det urgamla svenska vigselsättet,
där brud och brudgum som jämbördiga partners kommer in,
sida vid sida, eniga om sitt gemensamma beslut att ingå äktenskap.

Ingen övervakande förälder som överlämnar sin dotter till sin nye husbonde.
Sådant känns för mig forntida, men våra kungligheter tycks inte ha samma uppfattning.
Dock, som präst är jag här inte regissören, blott en av aktörerna.

Huvudsaken är förstås att de unga tu känner att de blir välsignade.
Som präst får jag finna mig i att göra än si än så.
I morgon blir det än så.

Avsked

För en minut sedan såg jag planet med hustrun ombord lyfta inför mina ögon.
Nu är hon på väg mot en utbildningsvecka i Uppsala.

Aldrig förut har jag sett ett transatlantiskt flyg lyfta så nära vår del av SF.
Två minuter efter start såg jag ljusen svepa över the Bay bridge helt nära
och sedan långsamt svänga åt styrbord under stigningen mot nordost.
Sedan kunde jag följa ljusen upp till 15.000 fots höjd, alltså c:a 5.000 m.
Då var hon mellan Napa och Sacramento. Allt enligt den förträffliga Flighttracker.
Med böner och välsignelser släppte jag så henne med blicken.
Kommer att följa planet tills jag somnar ikväll. Då torde hon vara långt uppe över Kanada.

Man är allt lite fånig, eller hur?
Jag menar,
som sitter här och glor ut i mörkret och torkar ögonvrårna.

Förresten.
Det var säkert Åsa som sa åt piloten att ta ut startsvängen så långt åt mitt håll som det gick...
Jag tror det iaf.

Safari njema, mwapenzi.
Mungu akubariki na kukulinde.

Apocalyptic party

För några dagar sedan fick vi en inbjudan av våra grannar till ett party
för att fira att en asteroid skall förstöra jorden snart. En minst sagt underlig inbjudan.
Min första tanke: Oj, är vår granne en sån där sektmedlem som håller på att räkna ut dagen för jordens undergång? Men ett samspråk över balkongräcket gjorde mig övertygad om festens humorvinkling.

I inbjudan inviterades gästerna att infinna sig i för temat lämpliga (?) kläder.
Så - ikväll kom jag till partyt på vår innergård iförd svart prästskjorta
med en skylt: "Confessions for free. Last chance."

Tala om succé.
Jag gjorde t.o.m. entré ropande: Repent! Repent ye sinners!
Presenterade mig för gästerna och lät dem förstå skämtet.
Sen var isen bruten för hela kvällen.

Vi satt runt brasan i vår trädgård njutandes av den ljumma kaliforniska kvällen
medan samtalet inte helt oväntat inriktades på de eviga tingen.
Sällan har jag upplevt en sådan öppenhet i tanke, känsla och ande vid ett spontant möte.
Jag menar - det var humor, det där med yttersta dagen och så. Men min entré blev en ögonöppnare, där jag kom med min inbjudan till gratis bikt inför den yttersta dagen.
Jag måste säga, att sällan har en timmes samspråk runt en brasa blivit så välsignad.

Det blev samtal om vad de katolskt uppfostrade tänker visavi andra trosinriktningar, vad lutheranism egentligen är, vad vi i Svenska kyrkan tror om same sex marriagges osv.
Jag hade kunnat vidröra Hans mantel i det ögonblicket.

Min spontana känsla:
Här öppnas hos mina partykamrater valv bakom valv.
Deras horisonter vidgas.

Hoppas att Jesus hade lika roligt vid bröllopet i Kana.